Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13

Utlåtande 1894:Tfu413 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

1

N:o 13.

Ank. till Eiksd. kansli den 2 april 1894, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n;o 6 om
ändring i sättet för utbetalning af den ersättning af
statsmedel, som tillkommer vissa egare af skattefrälsehemman.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till dess fjerde tillfälliga
utskotts behandling öfverlemnad motion, n:o 102, har herr P. G.
Petersson i Brystorp föreslagit:

»att Riksdagen i skrifvelse till Kong]. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t
behagade, taga under ompröfning, huru vida icke kongl. kungörelsen den
3 februari 1888 må kunna ändras så, att egare af skattefrälsehemman,
hvars skattefrälseräntor blifvit till beskaffenheten utredda, men ej af
statsverket inlösta, må ega att af vederbörande kronofogde vid kronouppbördsstämmorna
uppbära den hemmansegarne tillkommande ersättning
af statsmedel. Skulle i något eller några län verkliga hinder möta
att vid kronouppbördsstämmorna statsbidraget utbetala, må hemmansegarne
tillerkännas rätt att då eller sedermera till kronofogden öfverlemna
de qvitterade skattefrälseräntesedlarne för att inom en viss tid
derefter utan särskild ersättning hos kronofogden utbekomma det utgående
statsbidraget till nämnda räntor.»

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft. (N:o 13). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Till stöd för detta sitt förslag har motionären anfört.följande:

»Uti en af mig till 1891 års Riksdag ingifven motion, n:o 35,
begärde jag, att den ersättning från staten, som pa grund af kongl.
kungörelsen den 3 februari 1888 tillkommer egare af skattefrälsehemman,
för hvilka skattefrälseräntor utgå till enskilda, skulle erhållas
af kronofogdarne vid kronouppbördsstämmorna mot företeende af qvitto
att skattefrälseränteegaren erhållit liqvid. Anledningen till denna motion
var att för framtiden kunna undvika de kostnader och besvär, som nu
äro förenade med statsbidragets utfående enligt förenämnd kungörelse.
Af nämnda motion visas, att kostnaderna öfverstiga statsbidraget för
de mindre hemmansdelarne. Motionen remitterades till Andra Kammarens
tillfälliga utskott n:o 4, hvilket utskott hemstälde, det motionen
måtte på så sätt bifallas, att Andra Kammaren för sin del beslutar, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t behagade
taga under ompröfning, huruvida icke ofvan omförmälda kungörelse
af den 3 februari 1888 må kunna ändras så, att egare af
skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta blifvit till beskaffenheten
utredd, men ej ännu af statsverket inlöst, må ega att jemväl af vederbörande
kronofogde vid kronouppbördsstämma uppbära den hemmansegaren
tillkommande ersättning af statsmedel. Utskottets hemställan
blef af båda kamrarne godkänd och i skrifvelse från Riksdagen till
Konungen öfverlemnad, hvarefter skrifvelsen till vederbörande embetsverk
utstälts för att, afgifva utlåtande i ärendet, och hafva landshöfdingeembetena
i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs län förklarat icke
hinder eller olägenhet möta för bifall till Riksdagens framställning.

Mot Riksdagens skrifvelse hafva sig utlåtit landshöfdingeembetena
i Stockholms, Örebro och Vestmanlands län. Länsstyrelsen i Stockholms
län har anfört, att uträkningarna af 30 procent å ifrågavarande
i räntorna ingående persedlar voro särdeles vidlyftiga och kunde inom
länet antagas erfordra mera än en månads tid af en person för kontrollen,
och att, om förvandlingsuträkningarna skulle tillhandahållas
kronofogdarna före uppbördsstämmorna, tiden för arbetets verkställande
blefve allt för kort; att det belopp, hvarmed frälseräntan blifvit gulden,
icke vore på förhand kändt; att utbetalningarna skulle medföra hinder
för kronofogden vid uppbördsstämman; att räntan i många fall icke
uppbäres af egaren förr än i februari, mars och följande månader,, och
derigenom högst få egare af skattefrälsehemman kunde komma i åtnjutande
af den förmån, som med Riksdagens skrifvelse var afsedd.
liiklydande skäl hafva äfven länsstyrelserna i Örebro och Vestmanlands

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utletande N:o 13. 3

län anfört, och på grund af dessas utlåtande har Riksdagens skrifvelse
blifvit af Kongl. Maj:t afslagen utan afseende å Riksdagens begäran
och 7 länsstyrelsers tillstyrkan eller bifall.

Mot hvad landshöfdingeembetet i Stockholms län sig utlåtit,
tager jag trug friheten göra följande erinringar:

Det förefaller något besynnerligt, att samma sak, som utan olägenhet
kan fullgöras i ena länsstyrelsen, skall vara förenad med oöfvervinneliga
hinder i en annan, och att uträkningen af den procent å räntan,
som hemmansegarne skola från staten erhålla, är förenad med så
mycket arbete, som uppgifvits från Stockholms län, kan väl icke vara
möjligt, om man jemför hvad landshöfdingeembetena i andra län sig
utlåtit, och räntorna, som äro till persedlarna för hvarje år lika, hvilkas
betalning till det väsentligaste utgår efter markegångspris, böra väl vara
i landskontoren så pass kända, att uträkningen kan i god tid företagas,
och hvad tiden för kronofogdarne beträffar, så kan för dessa få utbetalningar
den icke vara nämnvärd, då beloppet på förhand är bestämdt.
När egaren till frälseräntan har rätt utkräfva densamma, är mig obekant,
men antages skola vara lika tid som för kronouppbörd en; i min hemort
utsändas skattefrälseräntesedlarna i början af december och betalas i
slutet af januari; emellertid kan intet statsbidrag erhållas, förr än qvitto
visas, att räntan är till vederbörande betald.

Om än, som uppgifvet blifvit, något landshöfdingeembete skulle
besväras att verkställa arbetet på något kortare tid, än hvartill det
förut haft vanan med uträkningen af ifrågavarande procent (ökadt
arbete kan icke komma i fråga), så bör å andra sidan icke förbises,
huru svårt de skattskyldige, synnerligast jordbrukare å mindre hemmansdelar,
mången gång hafva att betala sina kronoutskylder,
och vore en väl behöflig lättnad för dem, att vid uppbördsstämmorna
utfå det belopp från staten, som de äro berättigade erhålla; härigenom
skulle mången gång undvikas att komma på restlängden och betala
stämmoböter.

Då Riksdagen biföll ifrågavarande statsbidrag var väl icke menadt,
att för dess utbekommande några särskilda kostnader skulle för
hemmansegarne erfordras, utan erhållas af kronofogden i likhet med
ersättningen till rust- och rotehållare.»

Förutom hvad motionären sålunda anfört, har han i öfrigt hänvisat
till och åberopat de 6käl, som i ärendet vid 1891 års riksdag
framhållits. Med anledning häraf har utskottet ansett sig till en början
böra erinra, att herr Peterssons motion i förevarande ämne då hade
följande lydelse:

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

»Genom kongl. kungörelsen den 3 februari 1888 har beviljats
en ersättning från staten med trettio procent af de från skattefrälsehemman
utgående skattefrälseräntor till enskilda; men på grund af 2 §
i nämnda kungörelse kan detta statsbidrag icke erhållas utan genom en
särskild ansökan till Konungens befallningshafvande, åtföljd af qvitto
att räntan blifvit till vederbörande egare betald, hvarefter statsbidraget
från landtränteriet erhålles. Härigenom förorsakas så stora kostnader,
att egare till mindre hemmansdelar icke få någon behållning af den
tillerkända ersättningen; ty först måste de hafva biträde med ansökans
uppsättande, ombud för dess inlemnande till vederbörande och pålitligt
ombud för medlens uttagande och qvitterande. Genom allt detta är
lätt att inse, det för en mindre hemmansegare, som af statsbidraget
bekommer endast 2 å 3 kronor, skall detta åtgå till omkostnader.

Hittills har nog en ansökan till Konungens befallningshafvande
varit nödvändig för erhållande af utredning, hvilka hemmansinnehafvare
som voro berättigade till ersättning från staten, men då numera en
sådan utredning är skedd, kan väl hädanefter icke vara af behofvet
påkalladt att fortfara med så vidtomfattande åtgärder, som förut varit
fallet, utan antages att kronofogdarne vid kronouppbörden kunde till
vederbörande utbetala detta statsbidrag, likasom nu är fallet med utbetalande
af augmentsräntorna; och får jag derför vördsamt anhålla,

att Riksdagen måtte bevilja, det egare till skattefrälsehemman
hädanefter blifva berättigade att, mot aflemnande af det qvitto, som på
skattefrälseräntans betalande erhållits från vederbörande egare, af kronofogden
vid kronouppbörden utbekomma den hittills bestämda och möjligen
blifvande ersättningen från staten till ifrågavarande räntor.»

Andra Kammarens dåvarande tillfälliga utskott n:o 4, som behandlade
1891 års motion, utredde frågan och yttrade sig sålunda:

»Utskottet anser sig böra erinra, att, sedan Riksdagen enligt
skrifvelse den 5 juli 1887 medgifvit viss ersättning (30 procent) af statsmedel
till egare af skattefrälsehemman, hvilkas skattefrälseräntor icke
blifvit inom stadgad tid af statsverket från vederbörande ränteegare inlösta,
har Kongl. Maj:t den 3 februari 1888 utfärdat kungörelse af
följande lydelse:

§ 1. Egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta, ehuru
varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af nådiga förordningen
den 11 september 1885 angående inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde,
som innehafves under enskild eganderätt, samt arbets- eller
hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom, icke blifvit af statsverket

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 5

inlöst, må från och med 1888 af statsmedel erhålla ersättning med
trettio procent af denna ränta, om den med penningar utgjorts eller,
om den utgått helt och hållet eller till någon del i persedlar, af värdet
å densamma efter årsmarkegångspris, med iakttagande likväl att det
belopp, som ersättes, icke får öfverstiga trettio procent af värdet efter
samma pris å räntan, sådan den blifvit kronan afhänd.

§ 2. För utbekommande af denna ersättning skall heinmansegaren
till Kong], Maj:ts befallningshafvande i länet aflemna, jemte
skriftlig anmälan, vederbörligt qvitto å den guldna räntan, tillika utvisande
huru denna utgjorts.

Derest kammarkollegium redan yttrat sig om räntans egenskap
af skattefrälseränta och dess kronan afhända belopp i penningar och
persedlar, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande af under händer
varande statsmedel under titel: Förskott att hos Riksdagen anmälas till
ersättande, till hemmansegaren anordna den honom tillkommande ersättning;
börande i motsatt fall Kongl. Majt:s befallningshafvande öfversända
de aflemnade handlingarne till kollegium för meddelande af sådant
yttrande; hvarefter, och sedan kollegii yttrande till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ankommit, med anordning af ersättningen på nämnda
sätt förfares.

Under den tid, som förflutit sedan ofvan anmärkta kungörelse
utfärdades, lärer sådan utredning om räntans egenskap af skattefrälseränta
m. m., som föreskrifves i kungörelsen, blifvit verkstäld beträffande
flertalet af de skattefrälsehemman, hvilkas ränta ej blifvit af statsverket
inlöst. I de fall, då en dylik utredning redan skett, eger Kongl. Maj:ts
befallningshafvande i orten kännedom om beloppet och beskaffenheten
af den skattefrälseränta, som från hvart skattefrälsehemman utgår till
enskild egare af räntan. Lika med motionären hyser utskottet den
mening, att — till afhjelpande af den olägenhet och kostnad, som förorsakas
egare af skattefrälsehemman derigenom att han, enligt nu gällande
bestämmelser, i allmänhet icke torde kunna undgå att, för erhållande
af beviljad ersättning af statsmedel, hänvända sig antingen
personligen eller genom ombud till Kongl. Maj:ts befallningshafvande
— bestämmelser torde kunna och böra meddelas, genom hvilka Kongl.
Maj:ts befallningshafvande få sig ålagdt att för hvart skattefrälsehemman,
rörande hvilken skattfrälseräntans belopp och beskaffenhet är känd, årligen
uträkna värdet i penningar af skattefrälseräntan och meddela en
dylik uträkning åt kronofogden i orten, samt denne få befogenhet att
till egare af dylikt skattefrälsehemman utbetala den ersättning af statsmedel,
dertill hemmansegaren är berättigad. Genom bestämmelser i

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

nämnda syfte blefve förfaringssättet rörande ifrågavarande ersättnings
uträkning och utbetalning lika med det, som genom kongl. kungörelserna
den 5 oktober 1871 och den 2 april 1886 är föreskrifvet angående
grundräntor och kronotionde m. in.

Då det emellertid ej lärer tillkomma Riksdagen att besluta dylika
bestämmelser, får utskottet hemställa,

att herr P. G. Peterssons förevarande motion måtte på det sätt
bifallas, att kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t behagade taga under ompröfning,
huru vida icke ofvan omförmälda kungörelse den 3 februari
1888 må kunna ändras så, att egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta
blifvit till beskaffenheten utredd, men ännu ej af statsverket
inlöst, må ega att jemväl af vederbörande kronofogde vid kronouppbördsstämma
uppbära den hemmansegaren tillkommande ersättning
af statsmedel.»

Riksdagen fattade år 1891 beslut i öfverensstämmelse med utskottets
härofvan omförmälda hemställan samt aflät den 13 maj samma
år skrifvelse i ämnet till Konungen.

I anledning af Riksdagens ofvan berörda skrifvelse har Kongl. Maj:t
sedermera infordrat yttrande i ärendet från kammarkollegium och statskontoret,
hvilka embetsverk, efter vederbörande länsstyrelsers hörande,
den 16 december 1892 afgifvit gemensamt utlåtande, hvaraf bland annat
inhemtas, att antalet då ännu oinlösta skattefrälseräntor utgjorde, så
vidt embetsverken hade sig bekant:

inom Stockholms län .......... 70

» Södermanlands » 1

» Östergötlands » 38

» Jönköpings » 4

» Kronobergs » 2

» Kalmar » 6

» Göteborgs och Bohus län 4

» Elfsborgs län 3

» Skaraborgs » 2

» Örebro » 24

» Vestmanlands » 3

eller tillhopa 157 st.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13. 7

Embetsverken hafva för öfrigt anfört följande:

»Länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs^ Kalmar,
Göteborgs och Bohus, Elfsborgs och Skaraborgs län hafva tillstyrkt
bifall till Riksdagens framställning, eller förklarat hinder eller olägenhet
icke möta för densammas bifallande, länsstyrelsen i Östergötlands län
dock under förutsättning, att ersättningstagaren berättigas att åtnjuta
trettio procent af räntan, sådan den enligt behörig utredning och uträkning
i penningar förvandlad verkligen borde utgå, utan afseende å det
belopp, hvarmed den blifvit till ränteegaren betald, hvilket belopp ofta
gjorts beroende af praxis eller origtig beräkning.

Deremot är Riksdagens framställning afstyrkt af länsstyrelserna i
Stockholms, Upsala, Örebro och Vestmanlands län, hvarvid länsstyrelsen
i Upsala län upplyst, att den af Riksdagen föreslagna ändringen i kongl.
kungörelsen den 3 februari 1888 icke vore af förhållandena inom Upsala
län påkallad, enär de räntor, derför ersättning derstädes utgått, numera
blifvit inlösta. Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, bland annat,
att uträkningen af 30 procent å ifrågavarande räntor, som i följd
af de många olika i räntorna ingående persedlarne vore särdeles vidlyftiga
och kunde inom länet antagas erfordra utom för kontrollen en
persons tid under mera än en månad, äfven om han sysselsattes ensamt
med detta arbete, kunnat, då arbetet såsom nu fördelades på en längre
tid, af landskontoret, ehuru med ansträngning, fullgöras utan för ändamålet
särskildt förstärkta arbetskrafter, men att, om förvandlingsuträkningarne
skulle tillhandahållas kronofogdarne före uppbördsstämmorna,
tiden för arbetets verkställande blefve alltför kort, synnerligast som
landskontorets hela arbetsstyrka samtidigt toges i anspråk af mera
trängande göromål; att, då det belopp, hvarmed skattefrälseränta blifvit
gulden, icke vore på förhand kändt, ersättningsbeloppet ej heller kunde
å landskontorets uträkning fixeras, utan ankomme det på kronofogden
att utbetala antingen 30 procent af det i uträkningen upptagna värdet
å räntan eller, om den af hemmansegaren utbetalda räntan understege
detta värde, 30 procent af den utbetalda räntan, hvarigenom hans befattning
med utbetalningar af detta slag, som jemväl komme att medföra
hinder vid uppbörden, blefve ej endast en ren liqvidationsåt-gärd,
såsom förhållandet vore med rustnings- och roteringsunderstöden med
flera ersättningar och lindringar, som vid kronouppbördsstämma utbetalades;
att det för den till ersättning berättigade egaren af skattefrälsehemmanet
visserligen vore fördelaktigt att få uppbära ersättningen
å kronouppbördsstämma, men att, då derför måste presteras qvitto å
den gnidna räntan och frälseräntorna i många fall af egarne uppburos

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

först under februari, mars och följande månader, högst få egare af
skattéfrälsehemman inom länet kunde komma i åtjutande af den förmån,
som med Riksdagens skrifvelse vore afsedd; samt slutligen att medgifvandet
af den sökta förmånen för skattefrälsehemmans egare säkerligen
skulle motverka statens intresse att få räntorna af statsverket inlösta
— den enda utväg som funnes att ordna denna angelägenhet utan
ett årligen återkommande, ytterst betungande arbete för vederbörande
landskontor. På hufvudsakligen enahanda grunder som de af länsstyrelsen
i Stockholms län anförda hafva ock länsstyrelserna i Örebro
och Vestmanlands län afstyrkt Riksdagens framställning.

Det af länsstyrelsen i Östergötlands län såsom vilkor för bifall
till Riksdagens framställning förutsatta sätt för beräkningen af ersättningen
till eg are af skattefrälseräntegifvare är ej öfverensstämmande
med grunderna i kong], kungörelsen den 3 februari 1888. Af hvad i
frågan anförts från länsstyrelsernas i Stockholms, Örebro och Vestmanlands
län sida synes kollegierna vara ådagalagdt, att ett medgifvande
af den med Riksdagens skrifvelse afsedda förmån för dessa räntegifvare
skulle medföra synnerliga svårigheter för landskontoren i de län, der
ett större antal oinlösta frälseräntor förekomma, och förorsaka hinder
för kronofogdarne vid uppbördsstämmorna. Af länsstyrelsernas yttranden
kan ock anses framgå, att icke alla och i vissa orter törhända endast
få egare af skattefrälsehemman skulle ega gagn af den föreslagna förändringen.
Med afseende å hvad sålunda förekommit få kollegierna,
som anse synnerligen önskvärdt, att åtgärder kunde vidtagas, ledande
dertill att ännu oinlösta skattefrälseräntor blefve af statsverket förvärfvade,
underdånigst hemställa, att den af Riksdagen nu ifrågasatta
förändring i nådiga kungörelsen den 3 februari 1888 icke måtte i nåder
medgifvas.»

Vid föredragning af ärendet den 3 mars 1893 har Kongl. Maj:t,
med afseende å hvad kammarkollegium och statskontoret sålunda anfört,
funnit Riksdagens förut omförmälda framställning icke till någon Kongl.
Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Sedan motionärens förslag år 1891 var föremål för Riksdagens
behandling har Kongl. Maj:t rörande skattefrälseräntor af den beskaffenhet,
hvarom nu är fråga, i öfverensstämmelse med Riksdagens beslut
förordnat dels genom kungörelse den 29 maj 1891, att den genom kongl.
förordningen den 11 september 1885 bestämda inlösen af skattefrälseräntor
och kronotionde, som innehafves under enskild eganderätt, finge
ega rum, derest vederbörande egare, som ville begagna sig af denna
inlösen, derom i den ordning, samma författning stadgade, gjorde an -

9

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

mälan inom utgången af år 1892, dels ock genom lag den 2 december
1892, att »den ersättning, som jemlikt kongl. kungörelsen den 3 februari
1888 bör utgå till egare af skattefrälsehemman, hvars skattefrälseränta,
ehuru varande af den beskaffenhet, som afses i § 1 af förordningen
den 11 september 1885, icke blifvit af statsverket inlöst, skall, under
iakttagande i öfrigt af bestämmelserna i nämnda kungörelse, utgå från
och med år 1893 med fyratio procent, från och med år 1894 med femtio
procent, från och med år 1896 med sextio procent, från och med år
1898 med sjuttio procent, från och med år 1900 med åttio procent och
från och med år 1902 med nittio procent af räntans belopp, beräknadt
på sätt i samma kungörelse föreskrifves, samt från och med år 1904
med en summa, motsvarande räntans på nyssnämnda sätt beräknade
hela belopp».

Till närmare belysning af omfånget och beloppen af de ersättningar,
som för 1892 — det sista år, för hvilket uppgifter nu äro tillgängliga—
utbetalts till egare af skattefrälsehemman, får utskottet meddela,
att

Stockholms	län	utbetalts..........	3,745:	65
Östergötlands	»	» ............	1,140:	18
Jönköpings	»	» ............	172:	86
Kronobergs	»	» ............	80:	19
Kalmar	»	» ............	. 493:	67
Göteborgs och Bohus	J>	» ............	196:	22
Elfsborgs	»	» ...../..t..	84:	82
Skaraborgs	»	» ............	78:	51
Örebro	»	» ............	988:	09
Vestmanlands	»	» ...........	. 341:	91
	Summa kronor	7,322:	10

Häraf synes, att utbetalningarne i Stockholms län uppgå till mer
än hälften af samtliga utbetalningar i de 9 öfriga län, der dylika utbetalningar
förekomma.

Det är för öfrigt blott i Östergötlands och Örebro län, som dessa
utbetalningar uppgå till något mera afsevärda belopp.

1 de öfriga 7 länen finnas numera, såsom af ofvanstående framgår,
blott några få utredda och oinlösta skattefrälseräntor.

Sedan utskottet sålunda i korthet lemnat icke blott i allmänhet utredning
om vissa åtgärder, som vidtagits till förmån för egare af skattefrälsehemman,
utan äfven särskildt upplysning om de skäl, som för
Bih. till Biksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 13.

Kongl. Maj:t varit bestämmande, då Kongl Maj:t funnit sig icke kunna
något vidare åtgöra i anledning af Riksdagens skrifvelse den 13 maj
1891, hvarigenom Riksdagen gjort hufvudsakligen enahanda framställning,
som nu blifvit af motionären upprepad blott med det tillägg, att
utbetalningen af den skattefrälseräntegifvare af statsmedel tillerkända
ersättning enligt motionärens nu föreliggande förslag skulle under viss
förutsättning ordnas på olika sätt i skilda län, får utskottet för egen
del anföra, att utskottet finner det af motionären angifna och af Riksdagen
tillförene såsom berättigadt ansedda syftet att för egare till
skattefrälsehemman underlätta utbekommandet af ifrågavarande ersättning
bäst och lämpligast komma att främjas genom vidtagande af åtgärder,
ledande dertill att ännu oinlösta skattefrälseräntor varda, så
vidt möjligt, af statsverket förvärfvade, hvarigenom dessa hemmans
egare skulle blifva i allo likstälda med egare till kronoskattehemman.

De af motionären ifrågasatta föreskrifterna synas utskottet deremot
icke väl egnade att på ett tillfredsställande sätt lösa denna fråga. Såsom
af kammarkollegii och statskontorets förut anmärkta utlåtande otvetydigt
torde framgå, kan det nemligen icke anses ändamålsenligt att meddela
bestämmelser om ersättningens utbetalande genom vederbörande kronofogde
vid kronouppbördsstämmorna. Lämpligt synes det icke heller
utskottet, att, i enlighet med andra delen af motionärens förslag, uti ett
ärende af jemförelsevis så underordnad vigt som det förevarande meddelas
nya och olikartade föreskrifter för olika län.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1894.

På utskottets vägnar:

D. G. RESTADIUS.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1894.