Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12 (Utlåtande 1894:Tfu412 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

Nso 12.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1894, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5, om
ifrågasatt ändring i 12 § af kongl. förordningen angående
förändrade föreskrifter om utmätning för kronoeller
kommunalutskylder, allmänna avgifter m. m. den
12 juli 1878.

I en till utskottet hänvisad motion har herr S. B. Bruhn föreslagit,
att Riksdagen måtte besluta,

att i 12 § kongl. förordningen angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter
m. m. den 12 juli 1878 efter orden »som kan vara medgifven» införes:
äfven om för indrifningen försäljning af fast egendom erfordras.
Motionären anför till stöd för motionen följande:

Vigten af att lagstadganden vore så affattade, att olika tolkningar
af desamma, såvidt möjligt är, förekommes, torde få anses såsom tillräckligt
skäl för att fästa Riksdagens uppmärksamhet på lagbestämmelser
kanske af mindre betydelse, men vid hvilkas tillämpning olika
meningar förekommit.

Då ett lagstadgande lemnade rum för olika tolkningar, bildades
i öfverensstämmelse med den af högsta instansen uttalade åsigt, tillkommen
kanske genom omröstning med endast ringa öfvervigt, s. k.
prejudikat, i enlighet hvarmed underdomstolarne sedan vanligtvis fälde
Bill. till Riksd. Prat. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. (N:o 12.) 1

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

sina utslag. Härigenom kunde högsta lagskipande myndigheten blifva
ej blott ^förklarande, utan till viss grad äfven lagstiftande, enär
genom ett prejudikat en annan betydelse kunde komma att gifvas åt
ett stadgande, än den lagstiftaren åsyftat, ett förhållande, som ej vore
önskvärdt eller med vårt statsskick öfverensstämmande.

Till lagstadganden af mindre vigt, enär tillämpning deraf sällan
torde ifrågakomma, men derför icke utan betydelse, ville motionären
hänföra det om ersättning till förrättningsman för försäljning af fast
egendom för indrifning af krono- eller andra allmänna utskylder. Den
ersättning, som förrättningsman egde tillgodonjuta för försäljning af
utmätt fastighet, bestämdes i fråga om enskilda mål i kong], kungörelsen
angående ändrade bestämmelser rörande arfvode för auktion å utmätt
fastighet på landet den 10 oktober 1890 och kong].-förordningen
angående ersättning till förrättningsman för utmätning i enskilda mål
samt iill stämningsmän m. m. den 12 juli 1878 och i fråga om indrifning
af kronoutskylder m. fl. allmänna utgifter i kong], förordningen angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalutskylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878 samt kongl. kungörelsen
angående stämmoböters utbytande mot viss indrifningsafgift
den 20 maj 1887. Att de två förstnämnda, eller kungörelsen den 10
oktober 1890 och förordningen den 12 juli 1878, afsåge endast utmätning
i enskilda mål, syntes framgå af rubrikerna och ingresserna till
samma författningar.

I 12 § af kongl. förordningen den 12 juli 1878 angående utmätning
af kronoutskylder m. m. stadgades, att för indrifning af kronoeller
kommunalutskylder, allmänna afgifter m. m. förrättningsman icke
egde åtnjuta annan ersättning än medgifven andel i stämmoböter.
Något undantag derifrån eller särskild bestämmelse för sådana fall, då
för indrifningen erfordrades försäljning af fast egendom, förekomme
icke, på grund hvaraf man vore berättigad antaga, det lagstiftarens
mening vant, att för indrifning af ifrågavarande utskylder icke i något
fall annan godtgörelse skulle tillkomma förrättningsmannen än medgifven
andel i stämmoböter, eller i fråga om indrifning af kronoutskylder
deri kongl. förordningen den 20 maj 1887 stadgade indrifningsafgift.

Då emellertid skiljaktiga meningar härom förelåge för fall, der
för indrifning af kronoutskylder försäljning af fast egendom försiggått,
i det en lagskipande myndighet härvid tillämpat den då ännu gällande
kongl. förordningen den 30 november 1855, från hvilken nu gällande
kongl. kungörelsen den 10 oktober 1890 skilde sig endast i fråga om
den förrättningsmannen medgifna procent af köpeskillingen, under det

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12

en annan ansett kong], kungörelsen den 20 maj 1887, jemförd med §
12 i kongl. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter
om utmätning af kronoutskylder m. m., ega tillämplighet, samt
prejudikat genom Kongl. Mapts utslag den 26 februari 1892 erhållits å
förstnämnda mening, hvilken således, om icke ett förtydligande i motsatt
rigtning åstad kom mes, blefve den härefter gällande, funne motionären
en sådan ändring eller förklaring af sistberörda lagstadgande
vara af behof, hvarigenom tydligt komme att uttryckas, hvad som
torde få anses hafva varit lagstiftarens mening, nemligen att andel i
stämmoböter eller indrifningsafgift utgjorde enda berättigade ersättningen
för indrifning af krono- eller kommunalutskylder m. fl. allmänna
afgifter, äfven då försäljning af fast egendom derför egde rum.

Kongl. förordningen angående förändrade föreskrifter om utmätning
för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter m. m. den 12 juli
1878 afser enligt dess § 1 följande afgifter, nemligen: kronoutskylder,
de för särskilda inrättningar eller ändamål bestämda afgifter, hvilka
enligt gifna stadganden af kronofogde eller städernas uppbördsman
uppbäras och redovisas, kommunalutskylder, församlings afgifter till
presterskapet, expeditionslösen eller sådana afgifter, för hvilka enligt
särskilda af Kong!. Maj:t för allmänna kassor och inrättningar faststälda
reglementen utmätning må ega rum utan föregående dom eller utslag,
äfvensom ersättning för handtlangning vid laga skifte samt kost och
husrum åt landtmätare; och lyder § 12 i nämnda förordning sålunda:

»För indrifning af kronoutskylder, de för särskilda inrättningar
eller ändamål bestämda afgifter, hvilka enligt gifna stadganden skola
af kronofogde eller städernas uppbördsmän uppbäras och redovisas,
kommunalutskylder eller församlings afgifter till presterskapet njute ej
kronofogde, stadsfogde eller magistrat annan ersättning än den andel i
stämmoböter eller andra afgifter för underlåten liqvid, som kan vara
medgifven. Vid utmätning för annan afgift, som i denna förordning
afses, ege utmätningsförrättaren att hos den, som undergår utmätningen,
uttaga enahanda ersättning, som för utmätningsförrättningar i enskilda
mål är stadgad.»

Med afseende å de i förestående § omförmälda stämmoböter eller
andra afgifter för underlåten liqvid erinras om

dels kongl. kungörelsen angående stämmoböters utbytande mot

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o i) Utlåtande N:o 12.

viss indrifningsafgift den 20 maj 1887, hvarigenom förordnats, att skattskyldig,
hvilken underlåter att inbetala sina kronoutskylder i föreskrifven
tid och ordning, skall till den person, som verkställer indrifningen, utgifva
ersättning derför, beräknad efter tre öre för hvarje full krona af
debetsedelns slutsumma, dock ej med mindre än tio öre eller mera
än fem kronor — hvilken bestämmelse likväl ej skulle omfatta Stockholm,
der dittills gällande föreskrifter om stämmoböter och deras användande
fortfarande komme att eg a tillämplighet;

dels § 70 i kongl. förordningen om kommunalstyrelse på landet
den 21 mars 1862, enligt hvilken §, sådan den lyder genom kongl.
kungörelsen den 29 juni 1866, kronofogde eger att vid indrifning af
kommunalutskylder såsom uppbördsprovision jemväl utlaga hos den
restskyldige tre procent af det resterande beloppet;

dels ock § 70 i kongl. förordningen om kommunalstyrelse i stad
den 21 mars 1862, uti hvilken §, enligt den lydelse densamma erhållit
genom kongl. kungörelsen den 8 september 1868, stadgas, att vid indrifning
af kommunalutskylder må derutöfver hos den restskyldige uttagas
tre procent af det resterande beloppet.

Såvidt utskottet kunnat inhemta, påföres allmänt å landet vid
exekutiv försäljning af fastighet, då sådan blifvit för utskylder utmätt,
auktionsprovision enligt kongl. kungörelsen angående ändrade bestämmelser
rörande arfvode för auktion å utmätt fastighet på landet den
10 oktober 1890, hvilken kungörelse föreskrifver, att då auktion å utmätt
fastighet på landet förrättas, skall, utom afgift för protokollet
dervid och salubrefvet, i arfvode för auktionsförrättningen och köpeskillingens
fördelning samt all annan åtgärd af köpeskillingen betalas
1 V2 procent för belopp till och med 1,500 kronor, 1 procent för Överskjutande
beloppet från 1,500 kronor till och med 7,500 kronor och 1/2
procent för beloppet derutöfver samt allt vidare, dock att arfvode ej i
något fall får öfverstiga 500 kronor.

Beträffande städerna utom Stockholm lärer, då någon för dem
tillämplig författning i ämnet* icke förefinnes, vara sedvanligt, att den
för stadens auktionsverk på grund af reglemente gällande auktionsprovision-
jemväl uppbäres vid exekutiv försäljning af fastighet i fall
som här är i fråga.

I Stockholms stad tillämpas i alla de fall, då fastighet exekutivt

Andra Kammarens Tillfälligu Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

försälj es, kongl. brefvet till öfverståthållareembetet den 7 mars 1887,
som fastslår en afgift å inropssumman till och med 100,000 kronor af
x/5 procent och för hvad af inropssumman öfverstiger nämnda belopp
af Vio procent.

Utskottet har tagit del af det prejudikat motionären åberopat och
hvilket prejudikat utgöres af Kongl. Maj:ts på besvär af vederbörande
kronofogde den 26 februari 1892 gifna utslag, deraf inhemtats:

att sedan några fastigheter för gäldande af oguldna kronoutskylder,
94 kronor 99 öre, blifvit å exekutiv auktion den 22 juli 1890 af kronofogden
försålda, och han i ett den 2 påföljande september upprättadt
förslag till ^fördelning af den för fastigheterna betingade köpeskilling,
80,000 kronor, tillgodoräknat sig auktionsprovision enligt kongl. förordningen
den 30 november 1855 med 463 kronor 75 öre, har Konungens
befallningshafvande i Skaraborgs län, hvarest jordegaren öfverklagat
köpeskillingsfördelningen under yrkande, att, enär kronofogden, hvilken
för indrifning af kronoutskylderna egt uppbära ersättning jemlik! kongl.
kungörelsen den 20 maj 1887 med endast tre procent af de indrifna
utskyldernas belopp, således olagligen beräknat sig till godo provision
å köpeskillingen, kronofogden måtte förpligtas till jordegaren återbära
sagda provision jemte ränta, enligt resolution den 7 november 1890,
funnit jordegarens klagan icke kunna föranleda ändring i köpeskillingsfördelningen; att

Kongl. Maj:ts och rikets Göta hofrätt, der jordegaren sig besvärat,
i utslag den 1 maj 1891 yttrat, att enär, enligt kongl. kungörelsen
den 20 maj 1887, jemförd med 12 § i kongl. förordningen angående
förändrade föreskrifter om utmätning för krono- eller kommunalut.skylder,
allmänna afgifter m. m. den 12 juli 1878, kronofogden ej varit
berättigad att såsom ersättning för ifrågavarande förrättning uppbära
mera än tre öre för hvarje full krona af indrifningsbeloppet, eller två
kronor 82 öre, pröfvade hofrätten lagligt att sålunda ändra Konungens
befallningshafvandes resolution, att kronofogden förpligtades att till
jordegaren återbära auktionsprovisionen, 463 kronor 75 öre, med afdrag
af indrifningsafgiften, 2 kronor 82 öre, eller 460 kronor 93 öre jemte
6 procent årlig ränta derå från den 2 september 1890, tills betalning
skedde; samt

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

att Kongl. Maj:t, efter det kronofogden i underdånighet yrkat
ändring i hofrättens utslag, enligt ifrågavarande den 26 februari 1892
gifna utslag funnit skäligt att med ändring af hofrättens utslag fastställa
Konungens befallningshafvandes resolution.

Detta Kongl. Maj:ts utslag beslutades i högsta domstolen med
fyra röster mot. tre, som gillade hofrättens utslag.

Att märka är, att då ofvan berörda auktion och köpeskillingsliqvid
egde rum, gälde ännu mom. 1 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning
angående arfvode för auktion å utmätt fastighet på landet, samt godtgörelse
till förrättningsmän för besigtnings-, värderings- och utmätning sförrättningar
i enskilda mål m. m. den 30 november 1855, hvilket moment innehöll,
att vid auktion å utmätt fastighet å landet skulle, utom lösen för protokollet
dervid och salubrefvet, i arfvode för auktionsförrättningen, köpeskillingens
indrifning och liqvids upprättande samt all annan åtgärd af
köpeskillingen betalas 1 V2 procent för belopp till och med 1,500 riksdaler,
1 procent för beloppet från 1,500 till och med 7,500 riksdaler,
% procent för beloppet från 7,500 till och med 15,000 riksdaler och
V2 procent för beloppet öfver 15,000 riksdaler. — Men upphäfdes omförmälda
moment i 1855 års förordning genom ofvanberörda kongl. förordning
af den 10 oktober 1890.

Om ock af Kongl. Maj:ts ofvan anförda utslag framgår, att första
punkten af 12 § i kongl. förordningen angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna afgifter
m. m. den 12 juli 1878 icke är så tydlig, att den utesluter möjligheten
af olika tolkningar i det hänseende, hvarom fråga är, kan utskottet likväl
icke ansluta sig till den af motionären uttalade åsigt, att lagstiftarens
mening varit, att andel i stämmoböter eller indrifningsafgift skulle
utgöra den enda berättigade ersättningen för indrifning af utskylder
m. m., äfveir då försäljning af fast egendom i anledning deraf måste
ega rum.

Utskottet gör det så mycket, mindre, som hvarken i omförmälda
kongl. kungörelse i öfrigt eller eljest i gällande lag något förekommer,
som bekräftar motionärens berörda åsigt. Fast mer synes ej mindre af
kungörelsens rubrik än äfven af en jemförelse mellan första och andra
punkterna i omordade § 12, att kungörelsens ändamål endast varit att
beröra de indrifningsåtgärder, som sluta med utmätningen. Hvad sär -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

skildt § 12 angår, förefaller nemligen utskottet påtagligt, att i dess
första och andra punkter samma åtgärd afses, eller utmätningen, ehuru
densamma i första punkten upptagits under benämningen indrifning;
och är härtill att lägga, att senare utkommit kongl. kungörelsen den
10 oktober 1890 angående arfvode för utmätt fastighet på landet, utan
att deri något antyder, att den, på sätt motionären påstått, endast skulle
gälla enskilda mål, eller att försäljning af fastighet på grund af utmätning
för allmänna afgifter således icke skulle deri åsyftas.

Men dessutom vill utskottet hafva anmärkt, hurusom i följd af
den exekutiva fastighetsförsäljningens egen beskaffenhet, som är enahanda,
antingen utmätning egt rum för allmänna afgifter eller enskild
fordran, det icke skäligen bör kunna påfordras, att alla de med så beskaffad,
för allmänna afgifters utfående tillkommen försäljning förenade
åtgärder skulle anses ersatta allenast med stämmoböter eller den obetydliga
afgift, som . trädt i deras ställe med minst tio öre och högst
fem kronor, eller med de tre procent, som i kommunalförfattningarna
omförmälas.

De exekutiva fastighetsförsäljningarna äro nemligen förrättningar
af en ganska omfattande och besvärlig samt stundom synnerligen invecklad
art,

Jemlikt §§ 98, 99, 100, 104, 105, 107, 108, 110, 112, 121—130,
137 och 138 i gällande utsökningslag åligger således auktionsförrättaren
att anskaffa gravationsbevis rörande egendomen och åtkomsthandlingar,
derest icke sådana blifvit aflemnade; att expediera auktionskungörelse
till allmänna tidningarna och länets allmänna kungörelser samt
på landet till tingslagets kyrkor, hvarjemte i stad samma kungörelse
anslås; att utfärda kallelsebref å kända inteckningshafvare; att vid auktionen
verkställa särskilda utrop, derest fastigheterna äro besvärade
dels af gemensamma, dels af särskilda inteckningar eller ock häfta för
servitut, nyttjanderätt eller rätt till afkomst eller annan förmån; att utsätta
ny auktion, om så öfverenskommes eller bud ej göffes eller antages
eller inroparen brister i köpeskillingens betalning; att uppgöra
en längd öfver köpeskillingens fördelning och å särskildt sammanträde
föredraga densamma samt derå taga vederbörandes godkännande eller
i brist af sådant afgifva skriftligt förslag till fördelning eller, derest
öfverexekutor handlägger ärendet, afkunna utslag; att för vissa fall
draga försorg om medlens nedsättning i bank eller ränteri; och att
slutligen, förutom protokoll öfver auktionen och fördelningen, jemväl
uppsätta och utfärda salubref.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 12.

Utskottet har härmed velat belysa, huru mångfaldiga och tidsödande
auktionsåtgärderna äro; och vet för visso en hvar, som åtminstone
i någon större utsträckning haft att verkställa exekutiva fastighetsauktioner,
att fall dervid kunna inträffa, som göra sådan auktion
med åtföljande fördelning till ett bland de mest svårlösta tjenstegöromål,
som förekomma.

Med det anförda hoppas utskottet också hafva lågt å daga, att
den exekutiva försäljningen af fast egendom är en åtgärd af den särskilda
art, att den helt och hållet faller utom de indrifningsåtgärder,
för hvilka uti ifrågavarande § 12 såsom ersättning stipulerats »den andel
i stämmoböter eller andra afgifter för underlåten liqvid, som kan
vara medgifven»; och då utskottet alltså icke kan erkänna befogenheten
af det tillägg i berörda §, som motionären föreslagit, tillåter sig utskottet
hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon
åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1894.

På utskottets vägnar:

D. G. RESTADIUS.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1894.