Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1894:Tfu411 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

dito u;17iv ;! : ; -.1

no In ({‘.nfji-uutuibiu'':^ i; ^F;n■ ur

i;‘I ■; H ‘ ,>bhj<''V; aft);! h ’ ij*. ?•}

V * f-jiM >:j Mr i • lfa# F'' a- ;•* -

/{ [fij CfiiVi vi .ttig i;. f. rf f

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 24 mars 1894, kl. 11 f. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i
anledning af väckt motion om förändrad anordning af
fyrbelysningen vid Sandhammaren.

Till utskottets behandling har hänvisats en af herr Lasse Jönsson
under n:o 56 väckt motion, hvari han föreslår, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Majrt täcktes förordna, antingen
att å Sandhammaren jemte den nuvarande blänkfyren äfven en
numera släckt fyr måtte tändas, att lysa på samma sätt som före år 1891,
eller att båda fyrarne återställas i sitt förra skick.

Till stöd för detta sitt förslag anför motionären hufvudsakligen, att
vid 1859—1860 års riksdag rikets ständer enligt skrifvelse n:o 147
biföllo en af Kongl. Maj it framstäf proposition om uppförande af en fyrinrättning
vid Sandhammaren å Skånes sydöstra kust. Uti ifrågavarande
proposition omförmältes, hurusom vederbörande departementschef ansett
anordnandet af en fyrinrättning vid Sandhammaren vara med hänseende
till de på detta farliga ref inträffade täta strandningar och skeppsbrott
synnerligen magtpåliggande, hvarjemte i fråga om sättet för inrättandet
af fyren föreslagits, att densamma för undvikande af förvexling med de
två närbelägna danska fyrarne å Bornholm och Christiansö, af Indika den
förra då lyste med stillastående sken och den senare vore omgående eller
blinkfyr, borde bestå af två fyrar och förses med lentille-apparater af
andra ordningen och med stillastående sken. Kostnaden för hela anläggningen
beräknades uppgå till 181,000 riksdaler riksmynt.

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Höft. (N:o 11). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

Med godkännande af hvad departementschefen härom yttrat och
hemstält, äskade Kongl. Maj:t för anläggande å Sandhammaren af en
fyrinrättning utaf nyssnämnda beskaffenhet af rikets ständer ett extra
anslag till ofvanberörda belopp, att under åren 1861—1863 utgå med l/s
om året; och ansågo rikets ständer med afseende å det vitsordade behofvet
af den ifrågasatta fyranläggningen sig böra lemna sitt bifall till Kongl.
Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Enligt detta Riksdagens beslut uppfördes två fyrtorn af jern och
anbragtes derå fasta sken, hvilka år 1862 tändes till allmän belåtenhet
för såväl ortens fiskeriidkande befolkning som sjöfartsidkarne i allmänhet.
De derstädes förut hvarje år i mängd återkommande strandningarna med
åtföljande förlust af menniskolif och gods upphörde äfven nästan alldeles,
och en allmän trygghet var rådande. Detta Riksdagens beslut, som för
sjöfarten var så gynsamt och nyttigt, blef dock af kongl. lotsstyrelsen
ändradt, och i stället för dessa välkända fyrar tändes den 22 april 1891
en s. k. blänkfyr, hvarvid den ena fyren släcktes. Denna anordning
mottogs af de sjöfarande med stort missnöje och beklagande, hvarför
äfven åtgärder strax började vidtagas af såväl assurans- och sjömansföreningar
som enskilde sjöfartsidkare för att få detta ödesdigra beslut upphäfdt
och åter erhålla de båda fyrarne tända. Ansökningar derom inkommo
nemligen på våren samma år till lotsstyrelsen från samtliga svenska
assuransbolag och alla mera framstående assuransföreningar.

Den 9 juni 1891 svarade lotsstyrelsen derpå, att den ingifna skriften
icke föranledde till någon åtgärd. Efter mottagande af detta svar inlemnade
Malmö handels- och sjöfartsnämnd den 20 maj 1892 till Kongl.
Maj:t en underdånig anhållan derom, att Kongl. Maj:t måtte förordna, att,
så fort ske kunde, å Sandhammaren jemte den nuvarande blänkfyren äfven
den släckta fasta fyren måtte tändas. I denna önskan hade å olika petitionslistor
269 fartygsbefälhafvare och skeppsredare instämt och undertecknat
sina namn, hvarjemte Christiania Sömandsforening och »Den
Almindelige Danske Skibsförerforening af 1874» uttalat sig i samma syfte.
Någon ändring i den öfverklagade fyrbelysningen hade emellertid icke
blifvit företagen.

Motionären, som icke ville ingå på frågans tekniska natur, önskade
endast framhålla, att samma skäl, som Riksdagen 1859—1860 användt
för sitt beslut, att blänkfyren på Sandhammaren lätteligen kunde förvexlas
med en dylik sådan å Bornholm, äfven anförts af assuransföreningar och
sjöfartsidkarne. I verkligheten visade sig äfven, att, efter det fyrinrättningen
förändrats, strandningar och andra olyckshändelser ofta uppkommit,
och att eu del af dem, som lidit skeppsbrott, uti afgifven sjöförklaring

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o A) Utlåtande N:o 11. 3

tagit på sin ed, att olyckan inträffat genom förvexling af Sandhammarens
och Bornholms fyrar.

Då ioke någon sjöfartsidkare hvarken hos lotsstyrelsen eller Kongl.
Maj:t begärt ifrågavarande förändring af fyrarne, och densamma ej heller
medförde någon nämnvärd besparing, men redan åstadkommit skador och
förluster och fortfarande hotade att så göra, hyste motionären den förhoppningen,
att Riksdagen skulle vidhålla sitt af praktiska klokhetsskäl
fattade Beslut och vaka deröfver, att de sjöfarandes lif och gods icke
onödigtvis sattes på spel, hvarjemte motionären slutligen tilläde, att alla
skäl talade för att någon åtgärd nu vidtoges i berörda syfte, emedan den
släckta fyren ännu qvarstode på sin gamla plats.

Af handlingar, som varit för utskottet tillgängliga, har inhemtats, att
lotsstyrelsen i skrifvelse till Kongl. Maj:t angående nyanskaffningar och
tillfälliga behof den 26 februari 1889 föreslagit, att den ena af Sandhammarens
begge fyrar skulle borttagas samt den andra fyren förändras från
hvit till tindrande fyr af 2:dra ordningen, och såsom skäl derför anfört,
att, jemte det ljusstyrkan derigenom komme att ökas, fyrpersonalen skulle
kunna minskas och besparing jemväl vinnas i det årliga underhållet,
äfvensom att ett jemtorn och två linsapparater blefve tillgängliga att på
annat ställe användas, hvarjemte lotsstyrelsen tillika meddelat, att kostnaden
för den ifrågasatta förändringen beräknats till 26,000 kronor. Genom
beslut den 15 mars 1889 fann emellertid Kongl. Maj:t samma framställning
icke böra godkännas.

I underdånig skrifvelse den 21 januari 1890 angående nyanskaffningar
m. m. för lotsverkets behof samma år förnyade lotsstyrelsen sin
berörda framställning, hvarvid endast anfördes, att ljusstyrkan komme att
ökas och att kostnaden beräknats till 27,500 kronor. Denna hemställan
blef den 7 derpå följande februari godkänd af Kongl. Maj:t, som i sammanhang
dermed anvisade medel för arbetets utförande, hvarefter den 22
april 1891 de båda fasta fyrarne släcktes och i stället tändes en fyr
med blänk.

På våren samma år ingingo emellertid åtskilliga svenska sjöförsäkringsbolag
och assuransföreningar med en framställning till lotsstyrelsen,
att de båda fasta fyrarne åter måtte varda tända af den anledning, att
Sandhammarens nya fyr lätteligen förvexlades med Hammerens fyr å
Bornholm på farvattnets andra sida, till bevis hvarför åberopades, att åtta
dagar efter det förändringen med fyren vidtagits ett svenskt skepp, desti -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11.

neradt till Östersjön med värdefull last, strandat och förlist strax vester
om den nya Sandhammarens fyr, som om bord tagits för Hammerens.
Vid ärendets förehafvande inför lotsstyrelsen den 9 juni 1891 yttrade
föredraganden hufvudsakligen, att den öfverklagade ändringen i fyrbelysningen
vid Sandhammaren genomförts i syfte att med en fullt modern
fyrtyp ersätta den af två fasta fyrsken, hvilka bland annat företedde den
olägenheten, att inom vissa områden af lysfältet fyrskenen för ögat sammanfölle
till ett sken; att skilnaden mellan Sandhammarens och Hammerens
fyrsken vore så karakteristisk, att en fartygsbefälhafvare, som egde
kännedom om de begge fyrarnes olika utseende, svårligen borde kunna
på dem taga miste; att då det icke ens blifvit uppgifvet, att befälhafvaren
å det fartyg, som förlist vid Sandhammaren, egt kännedom om förändringen,
utan det fast hellre ville synas, som han haft den föreställningen,
att Sandhammarens begge äldre fyrar varit oförändrade, denna omständighet,
intill dess annorlunda blifvit ådagalagdt, borde antagas hafva föranledt
strandningen, samt att bristande kännedom hos en fartygsbefälhafvare
om sagda förändring icke berodde på någon underlåtenhet från
lotsstyrelsens sida, enär kungörelse om den förestående förändringen till
sjöfarandes kännedom utfärdats första gången redan den 21 maj 1890
samt sedermera kringspridts i alla hamnar af någon betydenhet bland
de sjöfartsidkande länderna.

Genom beslut den 9 juni 1891 fann lotsstyrelsen, i enlighet med
föredragandens yttrande, den gjorda framställningen icke böra till vidare
åtgärd föranleda.

Den 31 oktober 1892 inkom till Kongl. Maj:t en ansökan från Malmö
handels- och sjöfart sförening, att å Sandhammaren jemte den nuvarande
blänkfyren äfven den nu släckta fasta fyren måtte tändas. I denna ansökan
förenade sig handels- och sjöfartsnämnderna i Trelleborg, Ystad, Landskrona
och Simrishamn, hvarjemte yttranden bifogades från Christiania
Sömandsforening och Den Almindelige Danske Skibsförerforening, hvarjemte
vid ansökan funnes fogade intyg från mer än 200 fartygsbefälhafvare
med flere af innehåll, att Sandhammarens nya fyr lätt kunde förvexlas
med Hammerens fyr och att det vore önskligt, att Sandhammaren ånyo
försåges med två fyrar.

I berörda ansökan af handels- och sjöfartsnämnden i Malmö anfördes
hufvudsakligen, att de gamla fasta fyrarne voro för sjöfarten vida mera
betryggande än den nya fyren; att skilnaden mellan fyrljusen å Sandhammaren
och Hammeren i praktiken visat sig vara långt ifrån så stor
och i ögonen fallande som nödigt och åsyftadt varit; att fara för förvexling
skulle företrädesvis uppstå för ångare, som efter långvarig tjocka

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 5

kommo utifrån, eller för seglare, som höst- eller vintertid legat och slagit
i Östersjön utan observation eller landkänning, samt att vid navigering
nära kusten i sigtbart väder de två fyrarne voro till bättre ledning än
endast en, till bevis hvarför anfördes, att, då man komme vester ifrån,
kursförändring kunde göras, så snart fyrarne vore öfverens.

De uttalanden som afgifvits af Christiania Söinandsforening och Den
Danske Skibsförerforening, innehöllo, det förra, att de två fyrarne voro att
föredraga, derför att i tjocka en fast (eller som här intermittent) fyr och
en blänkfyr kunde lätt förvexlas, och det senare, att någon förvexling
icke borde kunna ega rum mellan fyrarne vid Sandhammaren och Hammeren,
men möjligen emellan Sandhammarens och Smygehuks (Torps)
fyrar.

Öfver ifrågavarande ansökning hördes lotsstyrelsen, som den 6 december
1892 afgaf utlåtande, åtföljdt af fyringeniörskontorets yttrande i ämnet;
och anfördes af lotsstyrelsen till en början, att den gjorda framställningen
antagligen uppkommit till följd deraf, att ett skepp »Ulrika» kort efter
ändringen förolyckats i närheten af Sandhammaren. Enligt befälhafvarens
sjöförklaring berodde emellertid skeppets grundstötning icke på någon
förvexling af Sandhammarens och Hammerens fyrar, utan på okunnighet
om fyrförändringen vid Sandhammaren. En annan sedermera inträffad
grundstötning derstädes uppkom derigenom, att fartygets befälhafvare
enligt afgifven sjöförklaring antog, när han varseblef Hammerens fyr, att
det varit Christiansö fyr, och då han sedermera iakttog Sandhammarens
fyr, förestälde sig på grund af sitt förra antagande, att det var Hammerens
fyr, hvadan han seglade på land. Detta var sålunda icke någon
förvexling, utan berodde på okunnighet om de tre fyrarnes olika karakter
eller af en ovanlig brist på uppmärksamhet.

Angående de båda fyrarnes beskaffenhet hade fyringeniörskontoret
meddelat lotsstyrelsen, att Sandhammarens nuvarande fyr framvisade l1/»
sekunders ljus, 372 d:o mörker samt l1/* d:o ljus o. s. v., och Hammerens
intermittenta fyr deremot 23 sekunders ljus, 2 d:o mörker, 3 d:o ljus, 2
d:o mörker samt 23 d:o ljus o. s. v., hvarjemte kontoret ytterligare tillagt,
att för att en förvexling emellan dessa fyrar skulle vara tänkbar, måste
observationen begränsas till högst 10 sekunder samt hvad den senare
beträffade infalla inom den tredjedel af perioden, inom hvilken förmörkelserna
inträffade, samt att då perioden åt de ljusföreteelser, som karakteriserade
våra fyrar — om man frånsåge den tindrande fyren — varierade
emellan Vs och 3 minuter, sjömannen ej egde rätt att på grund af en
så kortvarig iakttagelse bedöma fyrens namn.

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskott» (N:o A) Utlåtande N:o 11.

Till bemötande af de skäl, som framhållits nti ofvanberörda ansökning,
anfördes i öfrigt af lotsstyrelsen och fyringeniörskontoret, att det icke
vore styrkt, att de båda fasta fyrarne voro för sjöfarten mera betryggande
än den nya fyren; att erfarenheten hittills icke i något enda fall ådagalagt,
att fyrarne vid Sandhammaren och Hammeren förvexlats på grund
af deras karakter, utan att, om förvexling egt rum, en sådan förorsakats
af okunnighet; att påståendet, att fara för förvexling företrädesvis skulle
ega rum för ångare och segelfartyg under vissa i ansökningen uppgifna
och här ofvan redan beskinna fall, berodde på det antagande å priori,
att förvexling öfver hufvud kunde ega rum mellan nämnda fyrar, samt
att vid navigering nära kusten förändring af kursen icke behöfde verkställas
vid »öfverenslinien», utan lika väl kunde ske betydligt förr eller senare,
hvarjemte lotsstyrelsen särskilt tilläde, att Sandhammarens fyrljus
aldrig varit ämnade att tjenstgöra såsom fiskefyrar nära kusten, utan
hade den vida vigtigare uppgiften att med så starkt sken och på så
långt afstånd som möjligt varna den allmänna sjöfarten för att allt för
mycket närma sig kusten.

I fråga åter om hvad som yttrats af Sömandsforeningen i Christiania
och Den Danske Skibsförerforening, anförde lotsstyrelsen, att ingen förvexling
dittills egt rum mellan fyrarne vid Sandhammaren och Hammeren;
att ingen fyrbelysning kunde anordnas så, att den under alla omständigheter
förebyggde misstag eller olyckshändelser, samt att fråga icke förevar
om den förvexling, som mellan Sandhammarens och Smygehuks
fyrar möjligen kunde förekomma.

Slutligen åberopar lotsstyrelsen fyringeniörskontorets yttrande, hvari
det afstyrkt att med bibehållande af den nuvarande tindrande fyren
tända den gamla, som för närvarande icke användes. Derigenom skulle
nemligen ytterligare den olägenhet uppstå, att den ena fyren blefve
betydligt starkare än den andra och således i många fall fyrens karakter
af dubbelfyr upphöra. Fyringeniörskontoret ansåg dessutom, att en
återgång till de båda fasta fyrarne vore olämplig, emedan det fasta skenet
gåfve en betydligt mindre ljusstyrka än blänkfyren (denne sistnämnde
vore ungefär 4,3 gånger ljusstarkare än den förre), och dubbelfyren med
fast sken hade det felet, att dess karakter af dubbelfyr försvunne i vissa
rigtningar och på vissa afstånd från fyren. Att jemte den nuvarande
anordna ytterligare en blänkfyr vore äfven olämpligt, emedan det svårligen
läte sig göra att få de båda apparaterna att arbeta absolut likformigt
och det sålunda sannolikt skulle inträffa, att den ena fyrens blänk
infölle under den andra fyrens förmörkelse, hvarigenom fyrens dubbelkarakter*''ginge
förlorad.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (.N:o 4) Utlåtande N:o 11. 7

Genom beslut den 27 januari 1893 blef ifrågavarande framställning
af Kongl. Maj:t lemnad utan afseende.

\idare
ningar, som egt rum från och med ar 1862, då de båda fasta fyrarne
tändes, till och med år 1892. Häraf inhemtas, att under samma tid inträffat
tillhopa 84 strandningar, som förorsakats 16 af icke utredd orsak,
61 i följd af storm och tjocka, 5 genom strandsättning samt 2 med föranledande
af obekantskap med fyrbelysningen, äfvensom att under år 1891
inträffat 4 strandningar samt 8 sådana under år 1892. Af de strandningar,
som förekommit under år 1891, hade 3 vållats af storm och tjocka samt
1 genom obekantskap med fyrbelysningen. De strandningar åter, som
egt rum under år 1892, hade föranledts 1 af okänd anledning, 5 i följd
af storm och tjocka, 1 genom strandsättning samt 1 af obekantskap med
den förändrade fyrbelysningen. Härtill torde böra fogas det meddelande,
som utskottet från sakkunnig erhållit, att det ännu ej uppfunnits någon
sådan _ fyrbelysning, som lemnar tillräckligt skydd för fartyg mot storm
och tjocka, samt att strandsättning anlitas, då ingen annan utväg förefinnes
för räddande af fartyg och last samt de om bord varandes lif.

Slutligen torde böra anmärkas, att öfverfyringeuiören uti fyringeniörskontoret
i en utskottet tillhandakommen promemoria anfört, bland annat,
att då den nya blänkfyren, på sätt här ofvan uppgifvits, vore 4,3
gånger ljusstarkare än de fasta fyrarne, blänkfyren bättre tilldroo-e sig
sjömannens uppmärksamhet samt syntes vid inträffande disig luft, ett förhållande
som sannolikt föranledt, att den fasta fyrbelysningen helt och
hållet uteslutits från det år 1881 antagna fyrsystemet för franska kusten,
äfvensom att blänkfyren öfver allt inom sitt synfält egde samma karakter,
då deremot dubbelfyren å ömse sidor om öfverenslinien förlorade sin
karakter af dubbelfyr.

Genom meddelanden, som sakkunnige personer inför utskottet lemnat,
har blifvit upplyst, att navigeringen utanför Sandhammarens fyr möter
betydande. svårigheter derigenom att stranden är mycket låg och skjuter
„ långt ut i hafvet, äfvensom af den starka strömsättning, som der förefinnes.
_ För afhjelpande af denna olägenhet har, förutom den med fyrbelysningen
vidtagna ändringen, äfven inrättats, för en icke oväsentlig kostnad,
eu mistapparat. Då emellertid, hvad denne sistnämnde angår, ljudets
gång alllid äi beroende af vindens styrka och rigtning samt luftlagrets
beskaffenhet, torde det ej med någon visshet kunna antagas att denna
apparat kan under hvilka förhallanden som helst lemna erforderlig trygghet
åt dem, som sjöledes skola färdas förbi ifrågavarande landtunga. Det kan
sålunda ej förnekas, att det vigtigaste medlet för beredande af eu tryggad

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 11.

sj ofärd förbi Sandhammaren hädanefter såsom hittills måste sökas uti en
på det lämpligaste sätt ordnad fyrbelysning.

Då utskottet inom sig ej egt någon person, som i slika ämnen eger
nödig sakkännedom, har det för utskottet varit synnerligen vanskligt att
bedöma, hvilken art af fyrbelysning bäst kan främja det eftertraktade
målet. Det torde sålunda ej böra kräfvas af utskottet att afgifva bestämdt
besked, huruvida det antydda syftet säkrast kan vinnas genom att, pa
sätt motionären påyrkat, de båda fasta fyrarne åter tändas eller att jemte
blänkfyren den nu släckta fyren tändes, eller ock. att två blänkfyrar inrättas.
Så mycket har dock utskottet med anledning af den skarpa förkastelsedom,
vederbörande uttalat mot användning af fasta fyrar, ansett sig
böra meddela, att då, såsom för utskottet oemotsagdt uppgifvits, i Engelska
kanalen på Englands kust tva fasta fyrar finnas uppenbarligen för
att dessa i möjligaste måtto må kunna skiljas från en fyr på franska
kusten, det dock måste kunna tänkas fall, då en dylik fast fyrapparat
är af omständigheterna påkallad.

Tyngdpunkten i motionärens framställning synes dock utskottet
ligga deri, huruvida den nya fyrbelysningen är så inrättad, att den lätta
lio-en kan förvexlas med andra i närheten befintliga fyrar. I detta afseende
har utskottet velat fästa uppmärksamhet derpå, att mer an 200
personer, bolag och föreningar uttalat sina betänkligheter mot den nya
fyrinrättningen vid Sandhammaren, hufvudsakligast af den anledning, att
samma fyr lätteligen kan förvexlas med den på andra sidan af farvattnet
befintliga fyren vid Hammeren. Om nu ock från detta antal sannolikt
måste frånräknas några, som äro med förhållandena mindre förtrogna, eller
möjligen sådana som representera fiskefartyg, för hvilka fyrbelysning
af ifrågavarande art ej är afsedd, återstå ändock så många och bland
dem sådana, hos hvilka full sakkunskap måste förutsättas, att äfven med
aktgifvande derå, att nya former lätt utsättas för klander af dem, som aro
vanda vid förutvarande förhållanden, tvekan om den nyinrättade fyr belysningens
lämplighet af sig sjelf t framträder och manar till öfvervägande, om
ej åtgärder kunna utletas, hvarigenom en sådan olägenhet, varder undanröjd.
° Då vidare den gamla fyranordningen, utskottet veterligen, icke framkallat
någon anmärkning eller klander från dem, som anlitat sjöfarten
förbi Sandhammaren eller varit i dylika företag intresserade, men den nya
fyrbelysningen åter föranledt ett så samstämmigt missbilligande från vederbörande,
synes jemväl denna omständighet innebära vittnesbörd derom,
att den nya fyren ej är så inrättad, som för handen varande förhallanden
kräfva.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 11. 9

Obemäldt torde i detta sammanhang ej heller böra lemnas, att, på
sätt. här ofvan uppgifves, en dansk Skibsförerforening oemotsagdt uppgifvit,
att förvexling lätt kan ske mellan ifrågavarande fyr och en vid Smygehuk,
hvarjemte en skeppsbefälhafvare i närvaro af en representant från
lotsstyrelsen för utskottet meddelat, att samma förhållande gälde med
fyren vid Simrishamn.

Utskottet finner väl, att de strandningar, som timat efter förändringen
af fyren, icke med hänsyn till den korta tid, som sedermera förflutit,
och orsaken till de inträffade olyckorna innefatta bevis derför, att strandningarna
genom samma förändring tilltagit; men då hvad i öfrigt till stöd
för motionen förekommit enligt utskottets förmenande synes föranleda till
det antagande, _ att förvexlingar kunna uppstå mellan ifrågavarande blänkfyr
och andra i närheten befintliga fyrar, och ett sådant förhållande utan
tvifvel länder sjöfarten till synnerligt men, hemställer utskottet, att Andra
Kammaren ville på det sätt bifalla motionen, att kammaren för sin del
besluter,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta vidtaga de åtgärder,
som kunna vara erforderliga för undanrödjande,
till den utsträckning sådant kan ske, af hvarje anledning
till förvexling mellan den nya blänkfyren vid
Sandhammaren och andra i granskapet befintliga fyrar.

Stockholm den 15 mars 1894.

På utskottets vägnar:

D. G. RESTADIUS.

Bih. till Riksd. Vrot. 1894. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 11 Käft.