Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25 (Utlåtande 1893:Tfu425 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25.

N:o 25.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1893, kl. 4 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
i fråga om mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen af
enskild egendoms otänkbarhet till sjös under krigstid.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion (n:o 216) har herr Henrik Hedlund jemte femtiofem andra af
kammarens ledamöter hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes när och på sätt sådant lämpligen
kunde ske medverka till att bereda mellanfolkligt erkännande åt grundsatsen
af enskild egendoms okränkbarhet till sjös under krigstid.

En motion af lika lydelse är af herr Cl. Adelsköld m. fl. väckt

inom Första Kammaren.

Efter det att till en början i motionen omnämnts, att, sedan deklarationen
i Paris den 15 april 1856 afskaffa! kaperiet och förklarat
fiendtlig egendom under neutral flagga och neutral egendom under
fiendtlig flagga fridlyst, med undantag af krigskontraband, det emellertid
fortfarande vore af folkrätten medgifvet, att den ena krigförande
magtens krigsfartyg uppbringade motståndarens handelsfartyg, konfiskerade
derå befintlig fiendtlig last samt toge i krigsfångenskap deras beBih.
till Riksd. Prof. 1893. 8 Samt. 2 Afd■ 2 Band. 20 Raft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25.

fälhafvare och besättningar, lemna motionärerna en redogörelse dels för
tillämpningen af Paris-deklarationens principer under åtskilliga af de i
detta århundrade inträffade krig, dels ock för förhandlingar och uttalanden,
som under senare årtiondena egt rum i syfte att bereda erkännande
åt grundsatsen om enskild egendoms otänkbarhet till sjös under krig,
samt anföra vidare:

De flesta folkrättsförfattare erkände och framhölle, somliga med
mycken skärpa, det oegentliga i att, sedan det gamla plundringssystemet
nu blifvit aflyst i krigen till lands, och den fiendtliga enskilda egendomen
der vore fridlyst samt, der man nödgades tillegna sig densamma,
såsom lifsmedel o. s. v., värdet af det tagna ersattes, föråldrade grundsatser
ännu fortlefde på sjökrigets område. Syftemålet, sades det, vore
att skada fiendens sjöfart och handel och derigenom tvinga honom att
fortare göra fred. Men erfarenheten från senare tiders krig hade visat,
att detta syfte föga eller alls icke vunnes numera, sedan ett utveckladt
jernvägsnät möjliggjort varuutbytets nära nog ostörda fortgång, om
också transporterna sjöledes hämmades genom faran för uppbringande,
äfvensom sedan neutralt lastrum med stor lätthet kunde öfvertaga den
krigförande statens handelsflottas funktioner. Sagda tvångsmedel hade
också ur den synpunkten större skäl för sig förr än nu, att krigen då
drogos ut på längden, medan man nu sökte koncentrera dem på så
kort tid som möjligt; men då hunne ej förstöringen af fiendens sjöfart
öfva sin fulla verkan.

Bland talrika yttranden i detta ämne af olika folkrättslärde ville
motionärerna utvälja följande af den aflidne Emile de Laveleye, som
yttrat, bland annat:

»För uppbringandet af enskild egendom till sjös kan man icke
göra gällande det skälet, att det föranledes af allmän nödvändighet.
Uppbringandet eger rum endast och allenast för att skada fienden och
förstöra handeln. Det är som om man till lands skulle systematiskt
bränna fabrikerna, emedan de äro en källa till rikedom för fienden.

»Man säger också, att fartyget är en del af den stats område, som
det tillhör, och att man följaktligen kan bemägtiga sig fartyget med
samma rätt som man eröfrar landet. Låtom oss gå ut från dessa båda
förutsättningar; men af dem härflyter ingalunda uppbringningsrätten.
Den stat, som bemägtigar sig ett område, förvärfvar der öfverhöghetsrät-t,
men ingalunda någon eganderätt. till enskild egendom derstädes.
Derför kan den krigförande på sin höjd taga de fiendtliga handelsfartygen
i besittning, men icke konfiskera dem jemte deras besättningar.

»De, som försvara uppbringningsrätten, åberopa emellertid ett all -

Andra Kammaren» Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25.

varsammare skäl. Handelsflottan är — säga de — i sjelfva verket en
bundsförvandt till örlogsflotta!!. Ett handelsfartyg förvandlas lätt till
örlogsfartyg, och matroserna kunna omedelbart användas till att fylla
luckorna i örlogsflottans manskap under krig. Hela flottan bör alltså
betraktas som en armécorps, hvilken deltager i fiendtligheterna. Deraf
skulle följa, att, då man bemägtigar sig ett handelsfartyg, man i sjelfva
verket icke kränker den enskilda egendomens helgd. Detta resonnement,
som förr måhända egde grund, har numera förlorat allt värde.
Efter pansarfartygens och de grofva kanonernas uppkomst är ett handelsfartyg
ej längre till någon nytta i en sjöstrid. Utan tvifvel kunna
handelsfartygen göra gagn som kapare; men kaperiets afskaffande
hindrar åtminstone de magter, som undertecknat Paris-deklarationen,
att göra bruk deraf.

»Hvad matroserna vidkommer, så, om man har rätt att gripa
och hålla dem i fångenskap derför, att de kunna lemna förstärkning åt
örlogsflottans manskap, följer deraf, att man äfven har rätt att till lands
tillfångataga fredliga medborgare, blott de äro vapenföra och kunna
införlifvas med hären.»

Motionärerna fortsätta: Den 1 mars 1892 hade d:r Barth, d:r Baumbach
från Berlin med flere medlemmar af tyska riksdagen framlagt
följande förslag till resolution, lika lydande med det, som 1868 antogs
af nordtyska förbundets parlament:

»att Riksdagen ville besluta anmoda herr rikskansleren att vidtaga
åtgärder för att, under nu rådande fredliga förhållande till de utländska
magterna, underhandlingar måtte inledas, hvilka hafva till syfte att
genom öfverenskommelse mellan stat och stat upphöja den enskilda
egendomens till sjös frihet i krigstid till en fördragsenlig! erkänd
grundsats i folkrätten».

Förslaget hade förekommit till behandling i tyska riksdagen den
4 mars 1892, men tagits tillbaka af förslagsställarne, sedan rikskansleren
Caprivi uttalat sig deremot.

Samma medlemmar af tyska riksdagen hade den 30 sistlidne
november, i följd af uttalande vid den fjerde mellanfolkliga riksdagsmannakonferensen,
framlagt å tyska riksdagen följande förslag:

»att Riksdagen ville besluta anmoda rikskansleren att på en
mellanfolklig konferens skaffa erkännande åt grundsatsen af enskild
egendoms otänkbarhet till sjös under krigstid»;

men hade detta förslag ännu icke vid tiden för motionens afgifvande
varit, under behandling.

Den 30 sistlidne januari hade frågan förts på tal i rumäniska

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25.

senaten genom en interpellation, och hade rumäniska utrikesministern
svarat, att han vore färdig deltaga i hvarje europeisk kongress, som
komme att sammanträda för att inskrifva den ifrågavarande grundsatsen
i folkrätten. Liknande frågor hade framstälts i Nederländernas första
och andra kammare och fått gynsamt svar.

Då frågan om det fullständiga genomförandet af grundsatsen,
att enskild egendom till sjös skall vara fridlyst under krigstid på samma
sätt som enskild egendom till lands, sålunda syntes komma att föras
på tal inom flera af Europas riksförsamlingar, ansågo motionärerna det
vara påkalladt, att så skedde äfven inom den svenska representationen.
Häremot syntes så mycket mindre vara att invända, som det för de
skandinaviska rikena — med deras hafomflutna läge, hvilket omöjliggjorde
varuutbyte med utlandet medelst jernväg, med deras vidsträckta
kuster och deras ansenliga handelsflottor — vore angelägnare
än för de flesta andra magter att få denna grundsats erkänd.

I det i tyska riksdagen framlagda resolutionsförslaget antyddes,
att sammanträdandet af en internationel konferens vore ett medel,
hvarigenom målet kunde nås. En annan väg vore underhandlingar
mellan stat och stat, såsom exempelvis de, hvilka ledt till en i motionen
omtalad öfverenskommelse mellan Förenta staterna och Italien.

Den i motionen åberopade, den 16 april 1856 afgifna deklaration,
hvilken biträdts af Europas och Amerikas sjömagter med undantag af
Nordamerikas förenta stater, Spanien och Mexico, innefattar följande
förklaring:

l:o) Kaperiet är och förblifver afskaffadt.

2:o) Neutral flagga skyddar fiendtligt gods med undantag af krigskontraband.

3:o) Neutralt gods är, med undantag af krigskontraband, icke
underkastadt beslag under fiendtlig flagg.

4:o) Blokad är bindande endast för så vidt den är effektiv, det
vill säga upprätthålles af en styrka, tillräcklig att verkligen hindra
tillträde till fiendens kust.

I fråga om hvad med krigskontraband skall förstås, äro i
Sverige gällande kongl. kungörelserna den 8 april 1854 och den 13
september 1855, enligt hvilka till krigskontraband räknas kanoner,
mörsare, alla slags vapen, bomber, granater, kulör, flintor, luntor, krut,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25.

salpeter, svafvel, bly, harnesk, spjut, gehäng, patronkök, sadlar och
betsel samt öfriga sådana tillverkningar, som omedelbarligen äro till
krigsbruk användbara, häruti likväl icke inbegripet det förråd af nämnda
artiklar, som kan vara nödvändigt till fartygets och besättningens försvar.

Beträffande åter betydelsen af uttrycket blokad, så fattas i allmänhet
detta så, att såsom blokerad anses den hamn, som genom ett
eller flera tillräckligt nära stationerade krigsfartyg är af den angripande
magten så inspärrad, att man icke utan Ögonskenlig fara kan der inlöpa.

De tungt vägande skäl, som framställas af de författare, hvilka
förfäkta grundsatsen om enskild egendoms otänkbarhet till sjös under
krigstid, hafva af motionärerna framhållits så utförligt, att intet af särskild
vigt torde vara att tillägga. Det påpekas, hurusom ju kriget föres
icke mot enskilda fredliga medborgare, hvilkas personer och egendom
således böra lemnas oantastade, utan mot den främmande staten, mot
dess land- och sjömagt, äfvensom att, om också beslagtagande af fiendtliga
fartyg och varor i allmänhet icke kan under nuvarande förhållanden
hindra Europas landmagter från att till lands bedrifva sitt varuutbyte,
så skadar dock ett dylikt beslagtagande verldshandel och är
således en tunga för menskligheten.

De åter, som påstå, att det fortfarande bör enligt folkrätten vara
lofgifvet för en krigförande magt att uppbringa fiendtliga handelsfartyg
samt det å sådana fartyg befintliga, enskilda medborgare i den fiendtliga
staten tillhöriga gods, anföra — hvad också uti motionen beröres
— hufvudsakligen följande: Krigföringens ändamål måste vara att

söka tvinga fienden till fred genom att tillfoga honom skador, hvilka
kunna göra honom benägen att antaga de fredsanbud, som göras honom.
För detta ändamål intager krigsmagten till lands landskap och städer,
utskrifver reqvisitioner och pålägger kontributioner. Skulle krigföringen
till sjös inskränka sig till angrepp mot fiendens fästningar eller
krigsfartyg, hvilka senare kunna söka skydd i egna eller neutrala hamnar,
funnes intet medel för flottan att skada fienden och, om förhållandena
icke medgåfve ett angrepp med hären, skulle kriget komma att
utsträckas i oändlighet. Man måste derför kunna tillegna sig fiendens
handelsfartyg och handelsvaror. Detta motsvarar de reqvisitioner och
kontributioner, som förekomma till lands. Uppbringandet af handelsfartyg
och handelsvaror är för öfrigt icke detsamma som tillgrepp af
handelsvaror under ett krig till lands; ty handelsfartyg med deras besättningar
äro i verkligheten en förstärkning till krigsflottan. Deras
uppbringande är enda sättet att förhindra fienden från att använda dem
till krigsbruk. Äfven till lands afbryter kriget handelsförbindelserna.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25.

I motionen omnämnes, att af medlemmarne utaf tyska riksdagen
Barth och Baumbach m. fl. den 1 mars sistlidet år framlagts förslag
till resolution angående uppdrag åt rikskansleren att inleda underhandlingar
för att i folkrätten bereda erkännande åt den ifrågavarande
grundsatsen, men att förslaget återtagits, sedan rikskansleren Caprivi
uttalat sig deremot. Då det syntes böra vara af intresse att något närmare
känna den uppfattning af den föreliggande frågan, som af en man
i den tyske rikskanslerens ställning hyses, har utskottet förskaffat sig
kännedom om det tal, rikskansleren Caprivi höll i tyska riksdagen den
4 mars 1892, då berörda förslag der behandlades.

Rikskansleren uttalade dervid, att förslaget innefattade ett önskemål,
som sedan gammalt hysts af den kommersiella verlden äfvensom
af dem, hvilka besjälas af humanitetshänsyn; ett önskemål, på hvars
uppnående också de förenade regeringarne gerna skulle rigta sina humana
sträfvanden, om de kunde deraf vänta sig ett godt resultat. Detta
vore emellertid icke nu fallet, utan kunde man tvärtom befara, att om
frågan nu gjordes till föremål för internationella förhandlingar, skulle
dessa kunna hafva en följd, som i humanitärt hänseende vore ännu
mindre gynsam än de sedan 1856 gällande bestämmelser. Förhållandena
i afseende å sjöfartens utveckling och förändringarne i sättet för
krigföring till sjös stälde sig ogynsamt för möjligheten att förverkliga
tanken på en internationel öfverenskommelse angående skydd för privat
egendom till sjös under krig. Förstörandet af det fiendtliga landets
handel vore stundom ett oundgängligt medel, såsom ultima räflo, att
vinna fred. Då man härvidlag talade om handel, tänkte man icke endast
på godset utan äfven på skeppet. Men nutidens stora och snabbgående
handelsfartyg vore på ett eller annat sätt mycket väl egnade
för sjökriget: de kunde brukas till rekognoscering, till trupptransporter,
de kunde till och med utrustas med artilleri och användas som kryssare.
Också beräknade flertalet af de stora sjömagterna möjligheten eller
nödvändigheten af att göra sådana fartyg dugliga till krigstjenst. Så
vore förhållandet i Frankrike. Äfven i England vore användandet af
privatfartyg till krigstjenst i förväg beräknadt. Då 1878 krig mellan
Ryssland och Storbritannien befarades, hade Ryssland ordnat en »frivillig
kryssareflotta» med uppgift att skada Englands handel; det visade
ju också tendensen att använda privatfartyg till krigsbruk. Utvecklingen
ginge sålunda derhän att i sjökrig begagna sig af handelsfartyg.
Emellertid förblefve de privatfartyg, ända tills de hissade en flagga,
som gåfve till känna, att de af regeringen betraktades såsom krigsfartyg.
Kunde man väl tro, att motståndaren skulle låta dessa fartyg

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25.

segla omkring i lugn och ro, tills den andre inkallat dem till krigstjenst?
För visso icke. Han skulle tvärtom sträfva efter att sätta sig
i besittning af dem och oskadliggöra dem. Rikskansleren sammanfattade
slutligen sitt yttrande i följande ord: »Jag har härmed velat
visa, att, trots de humanitära önskningarna, i trots af den rigtning tänkare
angifva, finnes det mycket starka sakliga grunder, som göra det
sannolikt, att man i krig, hädanefter lika litet som hittills, kommer att
respektera privat egendom till sjös, och deraf följer, att det skulle vara
fullkomligt lönlöst för de förenade regeringarne att inleda förhandlingar
med andra regeringar i det angifna syftet.»

Vidkommande det förnyade förslag i frågan, som, enligt hvad
motionärerna omförmäla, framlagts vid den nu församlade tyska riksdagen,
har detta ännu icke, så vidt utskottet har sig bekant, varit
under behandling.

Utskottet gillar i allo det ädla, menniskovänliga syfte, som ligger
till grand för motionen, det syftet nemligen att, så länge man icke kan
se den, dess bättre, numera allt allmännare vordna önskan uppfyld, att
krigen måtte försvinna och mellan folken uppkomna tvistigheter afgöras
genom skiljedom, ett mål som tvifvels utan ännu är aflägset, krigets
förödelser åtminstone måtte varda i möjligaste måtto begränsade. Men
utskottet hyser tvifvelsmål om att underhandlingar med främmande
regeringar rörande den i motionen berörda frågan skulle för närvarande
medföra åsyftad påföljd, och vid sådant förhållande synes det utskottet
icke Renligt, att Riksdagen i form af en till Kongl. Maj:t rigtad skrifvelse
uppfordrar till sådana underhandlingars inledande. Särskildt förefaller
det utskottet mindre lämpligt, att Sverige, hvars bestämda och
allvarliga afsigt det är att ställa sig utanför andra magters krigiska
förvecklingar och iakttaga eu fullständigt neutral hållning, skulle taga
initiativ i en internationel fråga, under förutsättning af en krigisk inblandning.

Möjligen skall man invända, att affattningen af motionärernas yrkande
är sådan, att den gifver Kongl. Maj:t fria händer att vidtaga åtgärder
eller icke, allt efter som förhållandena anses passande, på samma
gång Kongl. Maj:t lemnas kännedom om Riksdagens ställning till
frågan. Men en skrifvelse till Kongl. Maj:t åsyftande allenast en upplysning
derom, att, derest ett flertal af magterna vore sinnade att ingå

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 25.

en öfverenskommelse angående erkännande åt grundsatsen om enskild
egendoms otänkbarhet till sjös under krigstid, den svenska Riksdagen
ansåge en sådan öfverenskommelse böra af Sverige biträdas, tror utskottet
vara öfverflödig. Säkerligen behöfver det icke genom en sådan
skrifvelse utsägas, att Riksdagen skulle gilla Sveriges tillslutning till
en dylik öfverenskommelse; och likaså lärer man kunna vara förvissad
om att, i händelse underhandlingar i denna fråga komma till stånd,
Kongl. Maj:t skall komma att till dem intaga den ställning, som humanitetens
fordringar och landets bästa påkalla.

Motionärernas syftemål med motionens framläggande, derest detta
endast går ut på att Riksdagen skulle få tillfälle att gifva sin uppfattning
till känna, torde också kunna anses vara uppnådt derigenom, att
frågan bragts å bane ''inom Riksdagen, hvars Andra Kammares uttalanden
tvifvels utan komma att gå i en för den framstälda humanitära
grundsatsen lika välvillig rigtning, som förhållandet varit vid behandlingen
inom Första Kammaren af den derstädes i ämnet väckta motionen,
äfven om Andra Kammaren skulle, i likhet med den Första, icke
finna skäl att till Kongl. Maj:t aflåta den ifrågastälda skrifvelsen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att motionen icke måtte till någon Andra Kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 april 1893.

På utskottets vägnar:

W. SK YTTE.

Reservation:

af herrar Ekman och Nilsson i Råby, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka motionen.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE. 1893.