Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o IT (Utlåtande 1893:Tfu417 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o IT.

N:0 17.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1893 kl. 12 midd.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Majd med begäran om ändring i gällande bestämmelser
rörande fångars användning till förrättande af handräckning
sg öromål inom fångvårdsanstalterna.

Till utskottet har hänvisats en inom Andra Kammaren af herr J.
Andersson i Ölsund väckt motion n:o 218, hvari begäres, ätt Riksdagen
ville uti skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa, det sådan ändring uti nu
gällande föreskrifter vidtages, att ransaknings-, fängelse- och straff arbetsfångar
icke tillåtas att vid handräckningsgöromål inom fängelserna biträda, samt
att bötesfångar och försvarslöse må vid dylika göromål användas endast
under den förutsättning, att de afse biträde åt fånge af enahanda slag.

Med åberopande af ett utaf kongl. fångvårdsstyrelsen den 20 januari 1871
till Konungens samtlige befallningshafvande och tillsyningsmännen vid kronohäktena
utfärdadt cirkulär angående fångars användande till vissa handräckningsgöromål
inom fängelserna och under häntydan å ett till motionärens
kännedom kommet, inom ett kronohäkte inträffadt fall, dervid bestämmelserna
uti omförmälda cirkulär skulle hafva visat sig kunna medföra för ordningens
upprätthållande inom fängelset samt för rättskipningens gång menliga
följder, yttrar motionären, i anslutning till cirkulärets innehåll följande:

»Enligt kongl. fångvårdsstyrelsens förmenande skulle det således i och
för ordningens upprätthållande vara lämpligare att till renhållning och andra
dermed jemförliga arbeten inom fängelserna använda tvångsarbetsfångar,
fängelsefångar, ransakningsfångar, som aflagt bekännelse, eller straffarbetsfångar
än främmande personer. Att så icke är eller kan vara förhållandet

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.

ligger i öppen dag för den, som varit i tillfälle att på nära håll iakttaga,
hvilka följderna kunna blifva utaf användandet af fångar, af hvad slag de
vara må, vid handräckningsgöromål inom fängelserna.

Ehuru i kongl. fångvårdsstyrelsens ifrågavarande cirkulär stadgas, att
fånges begagnande vid handräckningsgöromål skall ske under noggrann tillsyn
derå, att han hindras från gemenskap med annan fånge, finnes deruti ingalunda
någon garanti för att dylik tillsyn eger rum. Och huru skall väl
äfven vid exempelvis ett kronohäkte, der personalen utgöres af, förutom
direktör, 1 vaktmästare samt 2 vaktkonstaplar och 1 extra vaktkonstapel
och der fångarnas antal stundom uppgår till 30 och derutöfver, sådan tillsyn
på ett tillfredsställande sätt kunna ega rum, då ofta flere celler på en gång
rengöras af flere olika fångar?

Kongl. fångvårdsstyrelsen har i sitt berörda cirkulär föredragit fånges
användande vid handräckningsgöromål framför främmande personer; jag för
min del anser, att hvarken fångar eller främmande personer böra till dvlika
göromål — så vidt de afse handräckning åt ransakuings-, fängelse- och
straffarbetsfångar — användas, utan att de böra och kunna utföras af fängelsets
egen, låt vara fåtaliga, personal, då renhållningsarbete och dylikt
hos bötesfångar och försvarslöse bör utan synnerlig våda kunna verkställas
af dem sjelf va.»

Det åberopade cirkuläret af den 20 januari 1871, om hvars noggranna
efterlefnad kongl. fångvårdsstyrelsen genom cirkulär af den 6 november 1891
erinrat, föreskrifver, »att till sådana handräckningsgöromål, som med afseende
å ordningens upprätthållande inom fängelset ej lämpligen kunna åt
främmande personer uppdragas, såsom exempelvis renhållning inom fängelselokalen,
företrädesvis böra användas fångar, som äro dömda till arbete för
försvarslöshet, eller ock, för så vidt de äro dertill villiga, fängelsefångar eller
ransakningsfånge, som aflagt bekännelse om det brott, för hvilket han hålles
häktad och som ej för svårare brott är under åtal, samt, först i brist af nu
uppräknade slag af fångar, sådana, som undergå straffarbete, under noggrann
tillsyn dera att de hindras från gemenskap med annan fånge.»

Utskottet är gerna villigt medgifva, att, hvad åtminstone angår ransakningsfångar,
det skulle vara i åtskilliga afseenden förmånligt, om en
sådan anordning kunde åvägabringas, att hvarken dylika fångar sjelfva begagnades
vid verkställande af inom fängelset förekommande så kallade handräckningsgöromål,
dertill hörer sopning och rengöring i korridorerna, renhållning
af promenadgårdar, renhållning af cellernas klosetter och dylikt,
ej heller andra fångar blefve använda till sådant arbete i celler, der ransakBih.
till Rilcsd. Prot. 181)3. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 15 Höft. 2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 17.

ningsfåugar förvaras, utan ransakningsfången finge hållas fullkomligt isolerad
från andra fångar, intill dess att slutlig dom rörande honom förelåge. Det
blefve emellertid då nödigt att för utförande af dylika arbeten antingen
mot särskild godtgörelse anlita främmande personer eller låta dem utföras
af fängelsepersonalen. Det förra sättet finner utskottet på intet sätt tillrådligt,
och synnerligt god utsigt hade man väl icke heller att på dylik
väg afhjelpa sådana missförhållanden, som motionären afser. Det vill också
synas, som vore motionären sjelf af denna åsigt, åtminstone att döma af
sista stycket i hans motivering.

Att återigen uppdraga handräckningsgöromålen åt fängelsepersonalen
skulle, enligt hvad utskottet inhemtat, med nödvändighet föra till en ökning
af denna personal, som, efter hvad motionären sjelf vidgår, är fåtalig. De
göromål, som redan nu påhvila personalen vid fängelserna, med tjenstgöring
dag och natt, äro nemligen så betungande, att en tillökning deri icke eljest
kan ifrågasättas. Men en ökning af personalen skulle uti de redan förut
dryga fångvårdskostnaderna vålla en tillväxt, som det visserligen icke är
utskottet möjligt att ens approximativt beräkna, men som utskottet dock,
enligt detsamma lemnad upplysning, måste antaga skola blifva ingalunda
obetydlig.

I betraktande häraf och då, efter utskottets åsigt, genom ett klokt och
omsorgsfullt handhafvande af bevakningstjensten inom fängelserna sådana
missförhållanden, som det af motionären anförda, böra äfven under nuvarande
förhållanden kunna i tillfredsställande mån förekommas, finner utskottet sig
icke kunna tillstyrka bifall till det af motionären väckta förslaget, utan
hemställer,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
kammarens åtgärd.

Stockholm den 23 mars 1893.

På utskottets vägnar:

W. Skytte.

Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1898.