Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14 (Utlåtande 1892:Tfu414 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

N:o 14.

Aok. till Riksd. kansli den 2 april 1892* kl. 10 f. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 i
anledning af herr Lasse Jönssons i Sandhy motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om ändring i
gällande bestämmelser rörande placering af indelta manskapets
besparingar.

Kongl. kungörelsen angående hvad iakttagas bör för bildande af
kapital, att för indelta arméns manskap vid dess afgång ur krigstjensten
vara att tillgå, den 9 november 1871 stadgar i hithörande
delar följande:

§ 1-

Mom. 1. För hvarje rekryt, som från och med nästkommande
års början inskrifves i nummer vid indelta armén, skall, så framt
vederbörande rust- eller rotehållare sådant medgifver, i legokontraktet
bestämmas ett visst belopp, minst fem och högst tio riksdaler, som
rust- eller rotehållare!) förbinder sig att årligen utaf soldatens löneförmåner
innehålla och till hans kompanichef öfverlemna, för att af denne
för soldatens räkning i sparbank insättas.

Mom. 2. Vill rust- eller rotehållare ej åtaga sig sådan förbindelse
som ofvan sägs, åligger soldaten att, för ifrågavarande ändamål,
sjelf årligen afsätta och till kompanichofen aflemna det belopp, inom
liih. till Riksd. hot. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Käft. (Kds 14. 19). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

de i mom. 1 bestämda gränser, hvarom han med denne kan öfverenskomma.

Mom. 3. Önskar soldat, som före början af nästkommande år
blifvit i nummer inskrifven, att någon del af hans framtida årslön må
genom vederbörande kompanichefs försorg i sparbank insättas, skall
derom i legokontraktet göras anteckning, som underskrifves af kompanichefen
och soldaten, äfvensom af rust- eller rotehållare^ derest denne
åtager sig att medlen innehålla och till kompanichefen aflemna.

Mom. 4. De medel, som till insättning i sparbank för soldats
räkning blifvit, enligt ofvan gifna bestämmelser, till vederbörande
kompanichef öfverlemnade, äfvensom å desamma upplupen ränta, må
icke, så länge soldaten i tjensten qvarstår, af honom åter lyftas eller
för hans gäld tillgripas eller utmätas.

Mom. 5. Vill soldat på de i föregående mom. stadgade vilkor
genom befälets försorg i sparbank insätta medel utöfver det faststälda
årliga beloppet, vare kompanichefen pligtig att jemväl sådana medel
för nämnda ändamål emottaga.

§ 2.

Mom. 1. De penningebelopp, kompanichef, enligt § 1, är pligtig
att till insättning i sparbank emottaga, skola till honom aflemnas i
oktober månad, der ej annan tid, som kan finnas lämpligare, varder
af regements- eller corpschef bestämd.

Mom. 2. Inom den 15 i månaden näst efter den, hvarunder
medlen blifvit till kompanichefen aflemnade, skola desamma genom
hans försorg insättas i den sparbank, som af regements- eller corpschefen
bestämmes, dervid för hvarje soldat bör uttagas särskild sparbanksbok
och vid insättningen göras förbehåll, att lyftning af insatta medel,
jemte ränta derå, icke må, så länge soldaten i tjensten qvarstår,
ega rum.

Mom. 3. Försummar rust- eller rotehållare att inom föreskrifven
tid aflemna det belopp, han förbundit sig att af soldatens lön innehålla,
skall detsamma uppå kompanichefens föranstaltande ofördröjligen
indrifvas, för att i sparbanken insättas.

Mom. 4. Skulle soldat, som, på sätt i § 1 mom. 2 sägs, är pligtig
att sjelf till kompanichefen aflemna viss del af sin lön, underlåta
att denna sin skyldighet behörigen fullgöra, må, i den mån det utan
men för soldatens tjenstgöring kan ske, det bristande beloppet inne -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

hållas af de mede), som böra honom genom befälet tillhandakomma.
Ej må dock i något fall, utan soldatens medgifvande, af den för honom
bestämda slitnings-ersättning och portions-skilling för nämnda ändamål
användas mera än högst två riksdaler årligen.

§ 5.

Vid soldats afgång ur krigstjensten eger han och, i händelse af
hans frånfälle, hans lagliga arfvingar eller rättsinnehafvare att af
kompanichefen mot qvitto utbekomma soldatens sparbanksbok jemte
bevis om hans afgång eller frånfälle.

Genom kong!, tuingörelseu den 12 september 1890 har 2 §
2 mom. i ofvan om förmälda kungörelse erhållit följande förändrade
lydelse:

»Inom den 15 i månaden näst efter den, hvarunder medlen
blifvit, till kompanichefen aflemnade, skola desamma genom hans försorg
insättas i postsparbanken, dervid för hvarje soldat bör uttagas
särskild bok och vid insättningen göras förbehåll, att lyftning af insatta
medel jemte ränta derå icke må, så länge soldaten i tjensteu
qvarstå!’, ega ruin».

I eu inom Andra Kammaren af herr Lasse Jönsson i Sandby
väckt, till utskottet hänvisad motion (n:o 184), i hvilken herrar Nils
Nilsson i Skärhus, P. Truedsson i Haganäs, Olof Andersson i Lyckorna,
Anders Nilsson i Rinkaby, Carl Hj. Wittsell och Nils Svensson i Olseröd
instämt, tiar motionären anfört, att föreskrifterna i kungörelsen den 9
november 1871 med belåtenhet efterföljts och att »enligt i arméförvaltningen
erhållet sammandrag öfver manskapets sparbanksmedel för år
1890» dessa utgjort:

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande A:o 14.

På-grund af kongl. kungörelsen 1871 insatta medel:

Behållning från föregående år............... 2,473,293 kronor 81 öre.

Behållningen vid årets slut .................... 2,621,076 „ 36 „

Under befälets vård i sparbank frivilligt insatta medel:

Behållning från föregående år .............. 496,197 kronor 68 öre.

Och vid årets slut...................................... 483,608 ,, 23

Summa summarum 3,104,684 kronor 59 öre.

Sedan motionären vidare omnämnt kongl. kungörelsen den 12
september 1890, anföres i motionen:

»Den oro, att icke säga ovilja, som dessa föreskrifter och åtgärder
åstadkommit i landsorten, är mycket stor, ty dels dragés den stora summan
af öfver 3 millioner kronor ifrån landsorten och den lånerörelse, som
der är så väl behöflig, dels gör derigenom hvarje karl i fråga en betydlig
ränteförlust och dels slutligen drabbar denna förlust de summor,
som karlen frivilligt insatt och som han icke h^r rättighet att utfå, så
länge han qvarstår i tjensten.

Då man jemför den ränta, som manskapet nu har i sparbankerna
och hvilken, enligt sista statistiska uppgiften öfver dessa banker i
riket, utgör i medeltal 4,2 procent, med den ränta, som det erhåller i
postsparbanken eller 3,6 procent, uppkommer på dess kapital, 3,100,000
kr., en ränteförlust af ^ procent och hvilken förlust alltså belöper sig
till den jemförelsevis rätt betydande summan af 18,600 kronor.

Då derjemte vid medlens lyftande besvär och dröjsmål uppstå,
som förhindra och rent af borttaga den lust till sparsamhet, hvilken
manskapet genom de frivilliga insättningarne hittills visat;

och då i riket finnes en mängd fullt solida sparbanker, hvilka
tillsamman ega en reservfond af mer än 22 millioner kronor, anser
jag, att ändring i dessa föreskrifter bör vidtagas, och tager jag mig
derför friheten föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Majrt anhålla, att i
kongl. brefvet af den 12 september 1890 måtte göras den ändring,
att regements- eller corpschef må ega rätt att placera indelta manskapets
besparade medel i den sparbank, han anser solid för dessa
medels insättningar».

Andra Kammarens TillfäUuja Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14, 5

Af handlingar, som från kong], landtförsvarsdepartementet infordrats,
har utskottet inhemtat:

att chefsembetet vid Kronobergs regemente i en till Konungen
stöld skrifvelse, dagtecknad den 28 april 1890, anfört att, till åtlydnad
af föreskriften i § 2 mom. 2 af ofvan omförmälda kungörelse den 9
november 1871, chefen för nämnda regemente genom order den 1
mars 1872 bestämt, att de medel, som det ålåg manskapet vid Södra
Sunnerbo kompani att af lönen under tjenstetiden årligen afsätta för
att genom befälets försorg göras fruktbärande, skulle insättas i sparbanken
i Elmhult, hvilken sparbank, af anförda skäl, på den tiden
bort kunna anses solid; att det emellertid inträffat att nämnda sparbank,
till följd af vissa timade händelser, måst genom Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes i länet mellankomst stängas och ställas under utredning
samt på chefsembetets ansökning den 25 november 1889 försatts
i konkurs; att sparbankens tillgångar och skulder voro sådana,
att genom en gynsam afveckling eller ackord insättarne kunde påräkna
eu utdelning af 55 procent å sina fordringar, och att chefsembetet
i den anförda skrifvelsen hemstält om föreskrift, huru i detta
afseende borde förhållas beträffande manskapets vid Sunnerbo kompani
i Elmhults sparbank insatta medel af förevarande beskaffenhet, vid hvilken
hemställan chefsembetet såsom sin mening uttalat, att ett dylikt ackord
om 55 procent borde understödjas, så vidt anginge ifrågavarande medel;

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Kronobergs län, hvars
yttrande i frågan infordrats, ansett att en förlikning eller ackord på
den af chefsembetet angifna grund syntes vara antaglig;

att kongl. arméförvaltningen, hvilken ock lemnats tillfälle att i
ärendet yttra sig, anfört hufvudsakligen följande:

»För besvarande af chefsembetets framstälda fråga lärer i första
rummet böra klargöras, huruvida kronan har någon ansvarsskyldighet
för de ifrågavarande besparingsmedlen. Det är nemligen sjelfkärt att,
derest den slutliga förlusten skulle anses böra drabba manskapet vid
Södra Sunnerbo kompani, befälet icke kan meddelas befogenhet att i
afseende å en sådan manskapets privaträttsliga fordran utöfva något
förmynderskap. Arméförvaltningen är emellertid af den åsigt, att kronan
bör vidkännas den uppkommande förlusten. För att motivera denna
sin åsigt behöfver arméförvalt.ningeu ej inlåta sig på den så väl teoretiskt
som praktiskt temligen svårlösta frågan, i hvilken mån staten kan
åläggas ekonomisk ansvarighet för sina tjenstemäns fel eller försumlighet
i tjensten, enär dylik förseelse här icke föreligger. Regementsmyndigheterna
hafva fullgjort den dem i nådiga kungörelsen den 9

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

november 1871 ålagda skyldighet att i vederbörlig sparbank insätta
visst belopp af soldatlönen. Att sparbanken icke kunnat fullgöra sina
förbindelser kan ej juridiskt läggas regementsmyndigheterna till last.
Deremot torde till förmån för statens befrielse från ansvarsskyldighet
i förevarande fall möjligen kunna uppställas det påståendet, att legokontraktet,
i hvilkét enligt ofvannämnda nådiga kungörelse skall införas
vilkoret om insättande i sparbank genom kompanibefälets försorg
af en viss del af soldatlönen, är en frivillig öfverenskommelse, genom
hvilken således soldaten underkastat sig den olägenhet, som af sparbankens
insolvens kunde uppstå, under det att regementsmyndigheternas
befattning med besparingsmedlen vore fullgjord genom sjelfva insättningen
i sparbanken. Arméförvaltningen anser det visserligen icke
alldeles omöjligt, att kronan vid en rättegång skulle kunna på denna
alldeles formella grund komma att frikännas från ansvarsskyldighet gent
emot soldaten. Icke dess mindre anser arméförvaltningen en sådan
utgång af frågan, om än formelt juridisk rigtig, dock i hög grad obillig.
Det genom 1871 års kungörelse gjorda ytterligare ingreppet i den
indelte soldatens fria förfogande öfver de med rust- eller rotehållareu
betingade aflöningsförmånerna afsåg, såsom ock uttryckligen uttalas
redan i sagda kungörelses öfverskrift, att bereda soldaten en kapitaltillgång
vid afskedet. På grund af den indelte soldatens delvisa omyndighetstillstånd
i fråga om hans förhållande till rust- och rotehållare
och hans från desse utfallande aflöningsförmåner var det, utom af andra
skål, rimligt, att dispositionsrätten och fruktbargörandet af de meromhandlade
besparingsmedlen fråntogos honom och lädes på regementsmyndigheterna.
För soldaten, som sjelf eller genom sin rust- eller rotehållare
till kompanichefen årligen levererat sin kontraktsenliga sparpenning,
måste emellertid helt naturligt den uppfattning hafva gjort sig gällande,
att medlen voro hos befälet insatta och ovilkorligen komme att i författningsenlig
ordning en gång utgå; och det är i denna föreställning
han ingått sitt legokontrakt. Detta förtroende skulle derför sannolikt
anses bittert besviket, derest kronan skulle på formelt juridiska grunder
undandraga sig det nu ifrågakomna ansvaret, och torde det med
skäl kunna befaras, att ur en dylik åtgärd från kronans sida eu menlig
förändring i det hittills rådande förtroendeförhållandet emellan trupp
och befäl skulle uppkomma. Arméförvaltningen måste derför såsom
sin åsigt i underdånighet uttala, det kronan i ett fall som detta bör
hålla soldaten skadeslös, äfven om derigenom skulle förorsakas en utgift,
som vida öfverstege den jemförelsevis obetydliga, hvarom nu kan
blifva fråga. — — — — — Då således, efter arméförvaltningens åsigt,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14.

kronan bör hålla manskapet vid Södra Sunnerbo kompani skadeslöst
för den förlust, som eljest skulle detsamma genom Elmhults sparbanks
insolvens beredas, lärer svaret på regementschefens fråga komma att
bero på den uppfattning, man kan eg a om den inverkan, ett antagande
af det ifrågasatta ackordet kan öfva på storleken af det belopp, hvarmed
kronan får mellankomma. Enligt den af rättens ombudsman lemnade,
af Eders Kongl. Maj-.ts befallningshafvande insända uppgift kan
uti konkursmassan icke mer än 60 procent af oprioriterade fordringsbelopp
komma att utfås. Om manskapets fordran antages i jemnadt
tal till 7,000 kronor, skulle utdelningen uppgå till 4,200 kronor och
statens tillskott således till omkring 2,800 kronor. Derest ett ackord
å 75 procent antages och utfås med omkring 5,250 kronor, komme
statens utgift att nedgå till omkring 1,750 kronor. Då det således, på
sätt jemväl både regementschefen och Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ansett, synes för statsverket fördelaktigast att antaga ett
sådant ackord, om det verkligen erbjudes, får arméförvaltningen i underdånighet
hemställa, det Eders Kongl. Maj:t ville bemyndiga chefsembetet
att för manskapets vid Södra Sunnerbo kompani af Kronobergs regemente
ifrågavarande fordran i Elmhults sparbanks konkurs antaga ett
ackord å minst 75 procent, derest tillförlitlig säkerhet, i brist på kontant
betalning, derför ställes. För att emellertid för framtiden förekomma
missöden af det slag, som nu drabbat Södra Sunnerbo kompanis
besparingsmedel, hemställer arméförvaltningen i underdånighet, huruvida
icke må kunna i nåder meddelas allmän föreskrift, att de indelta
manskapets aflöningsmedel, Indika, jemlikt nådiga kungörelsen den 9
november 1871, skola i sparbank insättas, hädanefter böra göras fruktbärande
i postsparbanken, samt att de nu i olika sparbanker redan
innestående dylika medel böra till postsparbanken öfverflyttas.))

samt att Kongl. Maj:t, då tillförlitlig utredning icke vore förebragt
derom, att tillgång till täckande af soldaternas vid Södra Sunnerbo
kompani ifrågavarande tillgodohafvande icke kunde vid brist i sparbanken,
hos vederbörande, som för dess förbindelser kunde stå i ansvar,
i vanlig ordning beredas, ansett bemyndigande för regementschefen i
det af arméförvaltningen föreslagna syfte icke böra i ärendets nuvarande
skick meddelas; hvaremot Kongl. Maj:t, i anledning af arméförvaltningens
i öfrigt uti ärendet gjorda hemställan, dels beslutit sådan ändring
i 2 § 2 mom. af kungörelsen den 9 november 1871, som ofvan omförmälda
kungörelse den 12 september 1890 utvisar, dels ock ålagt vederbörande
regemente- och corpschefer att föranstalta derom, att soldater
vid indelta armén tillhöriga medel, som i den ordning, kungörelsen

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (lS:o 4) Utlåtande N:o 14.

den 9 november 1871 stadgar, blifvit i annan sparbank än postsparbanken
insatta, varda före utgången af år 1892 till sistnämnda sparbank
öfverflyttade.

Redan inledningen till kongl. kungörelsen den 9 november 1871
angifver, att syftemålet med deri meddelade bestämmelser om skyldighet
för den indelte soldaten att sjelf eller genom rust- och rotehållaren
till befälets förvaltning öfverlemna en viss andel — minst 5, högst 10
kronor årligen — af lönen är detta: att soldat må »vid afgång ur krigstjensten
ega ett besparadt om än ringa kapital att påräkna såsom understöd
vid grundläggandet af eu ny verksamhet till sin och de sinas
bergning». — Det lärer alltså vara af största vigt: för soldaten att han
eger full trygghet att vid afskedstagande! återfå hvad staten af välvillig
omsorg för honom af hans löneförmåner tagit om hand samt för
staten att den i ifrågavarande afseende ej ställer sig vare sig i juridiskt
eller moraliskt ansvar för annan penningeinrättning än den, som
direkt lyder under dess egen förvaltning. Derest vid den tid, då ofvannämnda
kungörelse utfärdats, postsparbank för riket funnits, hade antagligen
redan i berörda kungörelse meddelats föreskrift derom, att
ifrågavarande besparingsmedel skulle insättas i postsparbanken, hvilken,
enligt § 1 i den sedermera angående postsparbanken för riket den 22
juni 1883 utgifna förordning, just har till ändamål »att, under statens
garanti, emottaga penningar, desamma förränta och genom räntans
läggande till kapitalet ytterligare förkofra samt medlen i stadgad ordning
vederbörande tillhandahålla». — Z>a, såsom de här ofvan refererade
handlingar utmärka, erfarenheten från ett regemente inom indelta
armén visat, att säkerheten för soldaterna vid ett visst kompani
af detta regemente att till fulla beloppet utfå besparingsmedel, som åt
befälet blifvit insatta i en viss sparbank, om hvars solida beskaffenhet
vid insättningstiden befälet ej haft någon skälig anledning hysa tvifvelsmål,
är, om endast sparbankens tillgångar beräknas, i höggrad tvifvelaktig,
samt då kronans skyldighet att fylla den brist, som för soldaterna vid
nämnda kompani kan uppstå — uppgående eventuel till 2,800 å 1,750
kronor —, af arméförvaltningen ansetts nästan oundviklig, så finner utskottet,
att Kongl. Maj:t af de sålunda förekomna omständigheterna haft
välgrundad anledning att meddela den ändring i 1871 års kungörelse, som
innohålles i kungörelsen den 12 september 1890, äfvensom att utfärda det

Andra Kammarens hllfulliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 14. 9

åläggande för regemente- och corpecheferna, som härofvan blifvit omnämndt.
Motionären framhåller, att genom ifrågavarande medels insättande i postsparbanken
i stället för i sparbank hvarje karl gör »en betydlig ränteförlust».
Att någon ränteförlust genom den nya anordningen kan uppstå
för soldaterna är obestridligt, under förutsättning nemligen att sparbankerna
i allmänhet lemna högre ränta å insatta medel än den, som
beräknas i "postsparbanken. Räntefoten å medel, som äro eller varda
insatta i postsparbanken, bestämmes, jemlikt stadgandet i § 8 mom. 1
i förordningen om postsparbanken för riket, af Konungen. Denna
räntefot kan följaktligen, likasom den räntefot, som i sparbankerna beräknas,
blifva vexlande. Derest man emellertid skulle antaga, att staten
ej är i juridiskt afseende ansvarig för ifrågavarande besparingsmedel,
i fall dessa insättas i sparbank, samt emot den nämnda ränteskilnaden
uppställer tryggheten och säkerheten, som insättning i postsparbanken
lemnar, att under alla förhållanden vid afskedstagandet återfå hvad
under tjenstetiden blifvit insatt, så torde knappast någon soldat finnas,
som icke föredrager den lägre ränta, som i postsparbanken beräknas,
framför den högre, som tilläfventyrs lemnas i sparbank. Utskottet
hyser dessutom den mening att, äfven om motionärens förslag blefve
gilladt och det således finge ankomma på regemente- och corpschefernas
bepröfvande, huruvida manskapets ifrågavarande besparingsmedel
borde insättas i sparbank eller i postsparbanken, regements- och corpscheferna
hellre skulle anbefalla insättning af dessa medel i postsparbanken,
för hvilken staten enligt lag garanterar, än åtaga sig det ansvar,
som åtminstone i moraliskt hänseende skulle komma att hvila å
dem gent emot underlydande, derest medlen på chefernas befallning
insattes i sparbank.

På grund af hvad nu blifvit anfördt hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte föranleda någon
kammarens åtgärd.

Stockholm den 31 mars 1892.

På utskottets vägnar:

G. BRUZELIUS.

Bill. till Riksd. Brok 1892. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band 14 Häft.