Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1891:Tfu420 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20.

K:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 2 Maj 1891, kl. 12 midd.

Andra kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning rörande möjlighet för mindre bemedlade
att bilda egna jordbruk.

Uti motion, n:o 53, har herr E. Åkerlund föreslagit, det Riksdagen
ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
icke genom statsmagternas försorg tillfällen kunde beredas dem
bland våra mindre bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar, som
sådant önska, att på vilkor, som gjorde det för dem möjligt, och hufvudsakligen
å inom fäderneslandet ännu befintliga stora odlingsbara utmarker,
bilda egna jordbruk, utan att statsverket derigenom blefve synnerligen
betungadt, utom möjligen för väganläggningar och stora vattenafledningar.

1 motiveringen till sin motion framhåller herr Åkerlund, bland
annat, hurusom arbetarefrågan för närvarande väl är det vigtigaste
ärende, som inom de civiliserade staterna står på dagordningen, hvarför
ock olika förslag framkommit om vidtagande af sådana åtgärder,
som kunna tillförsäkra arbetarne en tryggad ställning både under kraftens
och ålderdomens dagar, förslag, som åtminstone i Tyskland redan
förverkligats genom lagar om ålderdoms- och olycksfallsförsäkring. Men
åtgärder af detta slag torde emellertid, enligt motionärens förmenande,

Bill. till Riksd. Prof. 1891. 8 Sami. 2 Afä. 2 Band. 18 Höft. (N:o 20).

Andra Kammarens Tillfälliga XJtskotts .(N:o 4) Utlåtande N:o 20.

svårligen kunna uppfylla de förhoppningar, som må hända sättas till
dem, derest invandringen från landsbygden till våra städer och industri
ella etablissement ohejdadt kommer att fortgå hädanefter såsom under
de senaste årtiondena. Det verksammaste sättet till förekommande af den
befarade öfverbefolkningen inom fabriksrörelsen och stadsnäringarna
inom vårt land syntes vara att bereda så många arbetare som möjligt
tillfälle att på för dem antagliga vilkor förvärfva så mycket dels odlad,
dels odlingsbar jord, att de, om ock genom träget arbete, kunde derå
försörja sig och sina familjer, och motionären anser, att sådan upplåtelse
af jord lättast kunde låta sig verkställa derigenom, att kronodomänerna,
i den mån de blifva lediga från arrendatorer, och sedan större
skogslotter undantagits, sönderdelades i mindre gårdar, hvilka emot en
på 40 å 50 år stäld afbetalning och på i öfrigt så billiga vilkor som
möjligt försåldes till sådana personer, som antingen icke förut ega
några hemman eller endast mycket små sådana, samt genom att hvarje
år afsätta ett visst belopp att användas till inköp och sönderdelning af
större enskilda egendomar, då sådana till billigt pris kunde erhållas.

Redan vid 1889 års riksdag väckte herr Åkerlund en motion i
samma syfte som den nu föreliggande. Statsutskottet, till hvilket denna
motion remitterades, förklarade sig visserligen instämma i den af motionären
uttalade mening om önskvärdheten deraf, att de mindre bemedlade
samhällsmedlemmarne måtte i möjligaste mån beredas ökade tillfällen
att förvärfva fast egendom, men fann den gjorda framställningen,
dels i fråga om att vid försäljning af kronans domäner tiden för köpeskillingens
betalning skulle kunna utsträckas till 40, ända till 50 år
samt dels angående årligt afsättande af statsmedel till inköp af större
egendomar, hvilka derefter skulle sönderdelas och i mindre lotter försäljas,
vara allt för vidtomfattande för att, i saknad af hvarje slags utredning,
kunna till någon åtgärd föranleda, hvadan utskottet, vid det förhållande
att betydelsefulla steg i den af motionären afsedda rigtningen
redan tagits såväl genom 1874 års Riksdags beslut om försäljning
af de för statsverkets räkning utarrenderade hemman och lägenheter,
för hvilka årliga arrendeafgiften icke öfverstege 200 kronor, som än mera
genom besluten år 1887 angående försäljning af kronans i Norrland belägna
utarrenderade egendomar, hvilkas arrenden öfverstiga 200 men ej
500 kronor, och år 1888 angående försäljning af dylika söder om Norrland
belägna egendomar, hvilka i arrende lemna mer än 200, men icke
utöfver 400 kronor, saknade anledning föreslå Riksdagen att hos Kongl.
Maj:t gorå särskild framställning i ämnet.

Vid sistlidet års riksdag väckte herr Åkerlund å nyo en med den

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20.

till föreliggande väsentligen öfverensstämmande motion, deri han inlade
sin bestämda gensaga emot 1889 års statsutskotts nyss berörda åsigt
rörande betydelsen af de steg, som från statsmagternas sida tagits i
den af honom afsedda rigtning, under förmenande att personer, som
vore så pass solida, att de kunde å offentlig auktion inropa dylika hemman
och fullgöra de för sådant köp gällande vilkor, visserligen icke
behöfde någon hjelp af statsmagterna.

Det tillfälliga utskott (n:o 4), till hvilket motionen då remitterades,
ansåg (utlåtande n:o 32) i densamma ligga en sund och rigtig
tanke, som, om den kunde praktiskt realiseras, helt säkert skulle lända
vårt land till mera lycka och välfärd, än som nu kan beräknas. Med
afseende på frågan om tillgänglighet af för ändamålet erforderlig mark
syntes det utskottet särskilda, som om tillfällen till bildande af egna
jordbruk för personer, som eljest droges till handtverk och industri eller
förmåddes att öfvergifva landet, kunde med fördel beredas på de väsentligen
inom de norrländska länen och i all synnerhet inom Norrbotten
befintliga kronoparker och oafvittrade områden; och förtjenade
särskildt möjligheten att sålunda bebygga de öfverstå delarne af Norrland
så mycket mer uppmärksamhet, som vigtiga skäl af helt annan
art än här förevarande för visso gjorde det i högsta grad önskligt, att
så snart som möjligt en talrikare befolkning af rent svenskt element der
vore för handen. Utskottet hade härvid äfven tagit i öfvervägande, att
genom kolonisering efter uppgjordt s}rstem och under statens ledning de
i de norrländska länen i stor myckenhet förekommande odlingsbara områdena
kunde blifva på ojemförligt kortare tid samt i säkrare och mera
tillfredsställande ordning, än nu är fallet, upptagna af jordbrukande
familjer.

Beträffande åter frågan om den rätt och de vilkor, under hvilka
ifrågavarande smärre jordbruk skulle af enskilde obemedlade och mindre
bemedlade personer förvärfvas, hade utskottet, då det för vinnande
af det åsyftade ändamålet syntes angeläget, att ett sådant förvärfvande
gjordes verkligen förmånligt och lockande för de personer, om hvillcas
fästande och qvarhållande vid jordbruket här vore fråga, funnit sig
böra fästa synnerlig uppmärksamhet vid ett inom Nordamerikas förenta
stater i stor utsträckning användt system för besittning af jord — det
s. k., »hemstadssystemet» — för hvilket en utförlig redogörelse, enligt
utskottet genom enskild person tillhandakomma upplysningar, i utlåtandet
lemnades.

Utskottet hemstälde för den skull:

»att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla,

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20.

att Kong]. Maj:t täcktes, efter inhemtande af fullständig kännedom om
här berörda system för jords besittning, låta företaga en sådan utredning
af hit hörande förhållanden, på grund hvaraf Riksdagen kan
blifva i tillfälle att bedöma möjligheten af och sättet för beredande af
tillfälle för obemedlade och mindre bemedlade att i större omfattning
förvärfva egna jordbruk.»

Vid frågans behandling inom Andra Kammaren lyckades emellertid
denna utskottets hemställan, ehuru lifligt understödd af flere talare,
icke tillvinna sig bifall, hvaremot motionärens förslag omfattades med
stor sympati och äfven blef af kammaren godkändt.

Det sålunda fattade beslutet delgafs Första Kammaren och remitterades
der till dess första tillfälliga utskott, som i afgifvet utlåtande n:o 16
förklarade sig efter pröfning af motionen hafva funnit dess syfte synnerligen
beaktansvärdt. Med erinran att Riksdagen redan år 1888 beslutat
att hos Kongl. Maj:t anhålla om utredning rörande genom enskild
motion väckt fråga, att å kronopark belägna odlingslägenheter skulle,
till den begränsning, som skogens vård och skötsel kräfver, under
namn af skogstorp, af kongl. domänstyrelsen på vissa angifna vilkor
upplåtas till sökande, hvilka hade god fräjd och voro fullt arbetsföre,
framhöll utskottet vidare, bland annat:

att, sedan kommunikationsväsendet i allmänhet på senare årtionden
väsentligt förbättrats inom landet och sedan staten beslutat att
snart utsträcka sitt stambanenät i öfre Norrland igenom och i närheten
af dess storartade och öde skogsmarker, tiden torde vara inne att i denna
landsdel, som motionären jemväl syntes i främsta rummet afse, lemna
ökade tillfällen till upptagande af nya hemmansbruk och lägenheter å
sådana kronans domäner, hvilka dertill befunnes lämpliga;

att det deremot icke torde vara lämpligt att annat än undantagsvis
göra några försök att åt den del af arbetarebefolkningen, som är fast anstäld
vid de industriella verken, bereda tillfällen att bilda verkliga jordbruk,
då denna del af arbetsbefolkningen måste bo invid de industriella anläggningarna
och i regeln icke kan finna tid och tillfälle till jordbruk; samt
att icke heller skäl ännu syntes vara för handen att, på sätt motionären
antydt, med statsmedel till vissa årliga belopp inköpa och i
mindre lotter utskifta större enskilda jordegendomar; men

att utskottet i öfriga afseenden delade motionärens åsigter och
ansåge den föreslagna utredningen synnerligen nyttig och nödig.

På grund häraf och då motionärens förslag hade en annan och
vida större omfattning än den i 1888 års ofvan omnämda riksdagsskrifvelse
berörda frågan om upplåtelse till kronotorp af å kronopark belägna

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20. 5

odlingslägenheter, hemstälde utskottet, att Första Kammaren ville instämma
i Andra Kammarens ifrågavarande beslut.

Denna utskottets hemställan, som först kort före riksdagens afslutning
behandlades i Första Kammaren, blef derstädes afslagen, så
vidt af protokollet kan ses, på grund af ett formfel, i det att, såsom af
en talare påpekades, motionens slutmening, sådan den förekom i utskottets
betänkande, genom utbytandet af ett »och» mot ett »att» kommit
att sakna en eftersats.

Vid pröfning af hr Åkerlunds motion har utskottet icke kunnat
undgå att finna den deri behandlade frågan .vara af en synnerligen
vigtig och omfattande beskaffenhet samt väl förtjena en opartisk och
grundlig utredning. Äfven om man icke i allo kan dela motionärens
åsigt om nödvändigheten eller ens lämpligheten af åtgärder från statens
sida, vidtagna med särskild! syfte att söka förhindra eller minska den
för nutidens utveckling inom de civiliserade samhällena så karakteristiska
och snart sagdt med magten af en naturlag uppträdande invandringen
från landsbj^gden till städerna — enär dels sådana åtgärder
näppeligen torde komma att visa sig effektiva gent emot de dervid verksamma
naturliga orsakerna, dels, hvad vårt eget land beträffar, den
ifrågavarande invandringen åtminstone icke ännu torde kunna sägas
hafva uppnått några oroande dimensioner och är relativt långt mindre
betydande än i de flesta andra kulturländer — förefinn as utan tvifvel
tillräckligt många skäl att tillse, huruvida icke något kunde göras för
att i större utsträckning, än nu kan ske, tillmötesgå den i vida kretsar
bland våra obemedlade eller mindre bemedlade samhällsklasser obestridligen
befintliga, i sig sjelf så sunda och naturliga trängtan efter att på
drägliga vilkor komma i besittning af jord för att derigenom blifva i
tillfälle att med sträfsam! arbete bilda sjelfständiga hem på egen torfva.

Utskottet håller nemligen före, ej blott att eu talrik befolkning
af smärre, sjelfständiga jordbrukare är i hög grad egnad att gifva
styrka och trygghet åt samfundsbyggnaden, utan äfven att den, förutsatt
att den i sitt odlingsarbete ledes af goda föredömen, är i stånd att
i många hänseenden på ett vida fullständigare och intensivare sätt tillgodogöra
de i jorden slumrande krafterna, än som kan ske genom de
större jordbruken; och äfven för dessa skulle det helt visst ofta vara
en icke ringa fördel att i sitt granskap hafva att tillgå en stam af

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 20.

fria, bofasta arbetare, hvilka i de säkerligen alltid talrika fall, der deras
egna små jordbruk icke toge deras egen och deras familjers fulla arbetskraft
i anspråk, kunde till egen båtnad använda en del deraf i del
större jordbrukets eller industriens tjenst.

I många fall lärer väl detta sistnämnda mål, såsom redan flerestädes
skett, kunna och böra vinnas på enskild väg genom afsöndring från
de större egendomarne af mera afsides belägna torplägenheter, men
säkerligen torde det i talrika orter vid närmare pröfning af förhållandena
befinnas lämpligt att derutöfver i öfverensstämmelse med motionärens
förslag bereda tillfällen till bildande af dylika smärre, sjelfständiga jordbruk
genom utskiftning i mindre lotter af sådana statsdomäner, som
äro afsedda att försäljas, utan att statsverket derför behöfde betungas
med några egentliga kostnader.

Men framför allt synes det utskottet för ett land sådant som
vårt, der så vidsträckta värderika marker ännu vänta på odlarens plog
eller hacka, alldeles särskild! vara ett lifsintresse, att dessa marker
snarast möjligt blifva använda till gagn och lycka ej blott för dem, som
derå dana sig hem och arbetsfält, utan jemväl, direkt och indirekt, för
hela samhället genom den ökade mängd produktiva krafter, som härigenom
skapas och komma till verksamhet.

Med afseende härå kan utskottet icke undertrycka den tanken, att
ett statens ingripande i ändamål att befrämja, ordna och leda uppodlingen
och bebyggandet af de vidsträckta, oupptagna, men odlingsvärda
marker, som ännu finnas i vårt land och i all synnerhet i dess rfordligaste
delar, vore i hög grad önskvärd! och egnadt att på bästa sätt
och inom kortaste tid förvandla dessa nu till en stor del öde och till
föga nytta varande landsträckor till hem för en talrik och idog befolkning,
den der säkerligen inom en ej allt för aflägsen framtid skulle genom
ökad produktion, skatteförmåga och försvarskraft rikligen återgälda
de kostnader, staten i början möjligen finge ikläda sig för kolonisationsarbetets
främjande och ordnande. Och i likhet med hvad af Första
Kammarens lista tillfälliga utskott vid 1890 års riksdag framhölls, kan
utskottet icke finna annat, än att den redan åstadkomna och under de
närmaste åren ytterligare förestående storartade utvecklingen af kommunikationsmedlen
i det öfre Norrland genom statsbanenätets utsträckning
till dessa aflägsna trakter, hvilka enligt sammanstämmande tillförlitliga
upplysningar erbjuda långt gynsammare förutsättningar för en
lönande jordbruksnäring, än man i allmänhet, på grund af det nordliga
läget, är benägen att antaga, innebär eu särskild kraftig maning att
snarast möjligt vidtaga nödiga åtgärder i den nyss angifna rigtningen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o i) Utlåtande N:o 20.

Att sådana åtgärder, om de skola erhålla önskvärd planmessighet
och blifva rätt ändamålsenliga, måste förutsätta en synnerligen noggrann
och omfattande utredning af alla de efter lokala förhållanden
vexlande omständigheter, som kunna inverka på frågans bedömande,
torde vara uppenbart. Utskottet föreställer sig ock, att, i sammanhang
härmed och särskildt med hänsyn till kolonisationen af de norrländska
utmarkerna, en revision af nu gällande, från olika tider härstammande
och i vissa delar numera mindre lämpliga nybyggesförfattningar torde
blifva af nöden, hvarjemte äfven fullständiga och tillförlitliga upplysningar
lära böra inhemtas rörande hvad i åtskilliga andra länder, der,
enligt hvad utskottet har sig bekant, den nu förevarande frågan till
större eller mindre utsträckning under de senare åren af statsmagterna
behandlats, i densamma blifvit åtgjordt eller föreslaget. En utredning
af så omfattande och mångsidig art lärer emellertid endast genom
Kongl. Maj:t kunna åstadkommas.

Vid sådant förhållande anser sig utskottet, på grund af ofvan
angifna skäl och i öfrigt med hufvudsakligt instämmande i det ofvan
refererade utlåtandet af Första Kammarens tillfälliga utskott vid 1890
års riksdag, böra hemställa,

att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida icke genom
statsmagternas försorg tillfälle kunde beredas för obemedlade
och mindre bemedlade att på lämpliga vilkor
bilda egna jordbruk, hufvudsakligen å inom landet
ännu befintliga stora odlingsbara utmarker.

Stockholm den 20 april 1891.

På utskottets vägnar:

G. Bruzelius.