Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1891:Tfu42 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 24 febr. 1891, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt förslag om ändring i förordningen angående
expeditionslösen den 7 december 1883.

I motion (n:o 135) har herr J. W. Lindh från Torneå domsaga
anfört: att enligt 2 kap. rättegångsbalken och förordningen angående
ändring i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting den 17
maj 1872 vore stadgadt, att i domsaga, der två tingslag äro förenade
till en domsaga, två ting årligen skola hållas, det ena, vårtinget, emellan
tjugonde dag jul och midsommar, samt det andra, höstetinget,
emellan september månad och Thomedag; att i § 16 af förordningen
angående expeditionslösen vore i afseende å expeditioners tillhandahållande
vid underdomstol på landet föreskrifvet, bland annat, att expedition
skall vara att tillgå för lagtima ting å den för tingets afslutande
bestämda dag eller, der sak, hvari expedition utfärdas, blifvit
handlagd samma dag, inom fjorton dagar derefter; att af dessa stadgande!!,
jemförda med hvarandra, följde, att handling, som å vår- eller
hösteting ingifves till häradsrätt, kan komma att hos domhafvanden
qvarligga under flera månader, och att, omen dylik angår lagfart, inteckning,
äktenskapsförord, testamente eller lösöreköp, den enskilde, genom
handlingens aflemnande, icke sällan för tillfället måste afhända sig snart
sagdt allt hvad han egentligen egen, enär, derest handlingen förkom -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

mer, det understundom blefve för den enskilde omöjligt att återfå en
dylik handling eller erhålla godtgörelse för den förlust, som i sådant
fall för honom tillskyndats; att det derför måste vara angeläget, att
den enskilde så skyndsamt som möjligt återfår en dylik handling, som
för honom kan vara af så högt värde; att, hvad beträffar förmyndareärenden,
det ej sällan vore högst angeläget, att åtgärder af förmyndare
kunde skyndsamt vidtagas, hvadan expedition jemväl i dylika ärenden
borde vara att tillgå utan uppskof; samt att alla de ärenden, som omnämnas
i förordningen angående särskilda protokoll öfver lagfart m. m.
den 16 juni 1875, syntes i allmänhet vara af den enkla beskaffenhet,
att desamma genast, vid anmälan, borde kunna vinna slutlig handläggning.

På dessa skäl har i motionen hemstälts om den ändring i gällande
förordning om expeditionslösen, att expedition i ofvanomförmälda
ärenden, som under ting anmälas, skall vara att tillgå sist inom fyra
veckor efter den dag, då ärendet hos domstolen anmälts.

Utskottet anser sig till en början böra erinra, att de lagrum,
som i motionen åsyftas, hafva i hithörande delar följande lydelse:

2 kap. 1 § rättegångsbalken.

»I härad skall häradshöfding ting hålla å rättan tingsstad tre gånger
om året: första gången om vintern, emellan tjugondedag jul och
april månad: andra gången om sommaren, emellan Walborgs och midsommars
dag: tredje gången om hösten.»

Förordningen den 17 maj 1872.

§ 1. I tingslag, som ensamt utgör en domsaga, så ock der två
tingslag äro till en domsaga förenade, skola årligen hållas två lagtima
ting, det ena, vårtinget, emellan tjugondedag jul och midsommar, samt
det andra, höstetinget, emellan september månads början och Thomedag.

§ 2. Utgör tingslag ensamt eu domsaga, skall häradsrätten der
hålla allmänna sammanträden, under vårtinget sex gånger och under
höstetinget fyra gånger, nemligen — — — — —- — —^ — — — —

§ 3. Åro två tingslag till en domsaga förenade, hålle häradsrätten
i hvartdera tingslaget allmänna sammanträden, under vårtinget
tre gånger och under höstetinget två gånger, nemligen — — — — —

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N-.o 4) Utlåtande N:o 2.

Förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883.

§ 16. Vid underdomstol på landet skall expedition, som utan
särskild begäran bör utfärdas, vara att tillgå:

a) för lagtima ting eller särskildt sammanträde, hvarå sådant
ting afslutas, å den för tingets afsilande bestämda dag, eller, der den
sak, hvari expeditionen utfärdas, blifvit handlagd samma dag, inom
fjorton dagar derefter;

b) för annat allmänt sammanträde under lagtima ting i slutligen
afgjordt mål inom fjorton dagar efter beslutets afkunnande, men i
annan sak senast vid nästa allmänna sammanträde eller, der sådant
icke under tinget hålles, å den för tingets afsilande bestämda dag.

c) för urtima ting eller annan extra förrättning inom sex dagar
efter förrättningens afslutande.

§ 17. Handling, som inlemnas till myndighet och hvilken vederbörande
är berättigad återfå, vare återstäld på det sätt och i den ordning,
rörande expeditioners tillhandahållande är föreskrifvet.

Innan utskottet öfvergår till yttrande öfver den nu föreliggande
motionen, tager utskottet sig friheten påminna om en annan motion,
som i viss mån berör samma ämne, som nu väckts till behandling,
nemligen den som under 1889 års riksdag (n:r 14) väcktes inom Första
Kammaren af herr A. H. Öländer.

De båda tillfälliga utskott, ett från hvar kammare, till hvilka
herr Öländers motion remitterades, hafva anfört: att det för de rättsökande
borde medföra trygghet och någon gång afsevärd fördel att
kunna genast eller efter mycket kort tid återfå vigtiga handlingar, som
till domstol inlemnas, och att det väl läte tänka sig, att genom mindre
omsorgsfull vård från expeditionshafvandenas sida eller genom vådeld
eller annan olycka en till domstol ingifven handling kan gå förlorad,
innan den hunnit utlemnas till vederbörande, och att skada derigenom
någon gång kunde uppstå, ehuru en mycket lång tids erfarenhet gifvit
vid handen, att de farhågor, man i sådant hänseende tror sig kunna
hysa, i ganska ringa grad bekräftats af verkligheten.

I enlighet med de båda nämnda utskottens hemställningar har
Riksdagen i skrifvelse den 1 maj 1889 till Kongl. Maj:t anhållit, att
Ivongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, om ej lagstadgande borde
utfärdas, hvarigenom sökande, som för vinnande af inteckning eller
annat ändamål till landtdomstol ingifvit handling, berättigas att emot

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

aflemnande af en utaf domhafvanden i orten bestyrkt afskrift deraf
inom viss kort tid, efter det beslut i ärendet meddelats, återfå handlingen.

Sedan öfver denna Riksdagens framställning infordrats yttrande
från hofrätterna, Indika samtliga, såsom härvid fogade bilagor A, B och
C utvisa, afst.yrkt bifall till densamma, samt från alla domhafvande,
har Kongl. Maj:t, såsom af herr justitieombudsmannens senast afgifna
embetsberättelse pag. 163 inhemtas, den 10 oktober 1890 funnit Riksdagens
ifrågavarande framställning icke föranleda någon åtgärd.

Af rikets 116 domsagor lyda, som bekant, under svea hofrätt 55,
under göta hofrätt 44 och under hofrätten öfver Skåne och Blekinge 17.

Den förändring i rättegångsordningen, åsyftande en snabbare
lagskipning vid häradsrätterna, som skedde genom förordningen den
17 maj 1872, eger för närvarande, om nemligen Vesterbottens norra
domsaga och Luleå domsaga, i Indika nämnda förordning för vissa
tingslag gäller, men för vissa icke, inberäknas, tillämpning i 22 af domsagorna
under svea hofrätt, i 29 af domsagorna under göta hofrätt
och i samtliga 17 domsagorna under hofrätten öfver Skåne och Blekinge,
eller sammanräknad t i 68 domsagor. Antalet af de domsagor,
der ting allenast efter gamla ordningen ännu hålles, utgör alltså 48, af
hvilka 33 lyda under''svea hofrätt och äro belägna 4 i Stockholms län,
2 i Upsala län, 1 i Södermanlands län, 1 i Vermlands län, 4 i Örebro
län, 2 i Vestmanlands län, 4 i Kopparbergs län, 1 i Gefleborgs län, 4
i Vesternorrlands län, 4 i Jemtlands län, 3 i Vesterbottens län och 3 i
Norrbottens län, samt 15 lyda under göta hofrätt och äro belägna 3 i
Östergötlands län, 1 i Kronobergs län, 1 i Hallands län, 2 i Göteborgs
och Bohus län, 4 i Elfsborgs län och 4 i Skaraborgs län. I samtliga
de domsagor, till antalet 33, hvilka utgöra allenast ett tingslag, äro, enligt
utskottets mening, de rättsökande, med stöd af här ofvan citerade
§§ 16 och 17 i gällande förordning om expeditionslösen, redan nu berättigade
att från häradsrätten utbekomma expedition, som utan särskild
begäran bör utfärdas, samt dertill hörande handling af hvad slag
den vara må:

1) om saken blifvit handlagd å det särskilda sammanträde, hvarå
ting afslutas, inom 14 dagar derefter;

2) om saken handlagts å sådant sammanträde under lagtima
ting, som ej är slutsammanträde, och, om saken blifvit slutligen afgjord,
inom 14 dagar efter beslutets afkunnande;

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

3) om saken handlagts å sådant sammanträde under lagtima
ting, som ej är slutsammanträde, men saken ej blifvit slutligen afgjord,
vid nästa allmänna sammanträde, eller, der sådant icke under tinget
hålles, å den för tingets afslutande bestämda dag; och

4) om saken handlagts vid urtima ting eller annan extra förrättning,
inom sex dagar efter dess slut.

För rättsökande inom dessa sistnämnda 33 domsagor innebära
alltså nu gällande stadganden en rätt i allmänhet att från häradsrätten
utfå expedition och återbekomma ingifven handling i vissa fall inom
respektive 14 och 6 dagar och i andra fall inom fyra veckor efter det
ärendet handlades och handlingen ingafs.

I de domsagor åter, till ett antal af 35, hvilka bilda två tingslag,
hafva rättsökande i ifrågavarande hänseende en så till vida ogynsammare
ställning, att de, i fall saken handlagts vid allmänt sammanträde
under lagtima ting, som ej är slutsammanträde, men icke slutligen
afgjorts samma dag, densamma handlagts, ej äro berättigade utfå expeditionen
med tillhörande handling förr än vid nästa allmänna sammanträde
i tingslaget, hvilket ej infaller förr än 8 veckor derefter.

Dä således såsom regel kan antagas, att rättsökande, med stöd af
nu gällande lag, böra från häradsrätt utfå expedition och ingifven handling
i 33 domsagor senast inom fyra veckor efter ärendets handläggning
och handlingens ingifvande, samt i 35 domsagor senast inom åtta
veckor efter ärendets handläggning, och dä denna tid, som tvifvels utan
i de fall, då rättsökande derom framställer begäran, förkortas genom
ett välvilligt tillmötesgående från domarenas sida, synes temligen väl
afpassad, helst om man tager hänsyn dertill, att de af motionären framhållna
ärenden ingalunda alltid äro af en enkel beskaffenhet, utan
tvärt om ofta äro ganska invecklade, så lärer giltig anledning ej förefinnas
att med afseende å förhållandena i de nu nämnda 68 domsagorna
besluta en lagförändring, helst denna, om den ginge i syftet af
förevarande motion, i vissa fall skulle blifva för rättsökande ogynsammare,
än nu gällande lag bestämmer.

Betänkligare för de rättsökande är onekligen förhållandet i de
48 domsagor, i hvilka tingsordningen ännu icke är i enlighet med förordningen
den 17 maj 1872. I dessa domsagor kan inträffa hvad motionären
framhåller, eller att en sökande, som vid t. ex. vintertingets
början i medlet af januari inlemna!- en handling till häradsrätten för
någon dess åtgärd eller gör eu ansökning i ett förmynderskaps- eller
annat ärende, hvarken utfår expeditionen i ärendet eller återbekommer
den ingifna handlingen förr än vid vintertingets slut, eller flera måna -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2. 9

der derefter, (hiskligt vore det, att, hvad dessa domsagor angår, de af
motionären framhållna olägenheter kunde undanrödjas; men härvid
möta stora svårigheter, äfven om det eljest skulle befinnas lämpligt att
nu besluta särskild lagstiftning i ett ämne, som detta, för vissa, ganska
spridda delar af landet. Olägenheterna i ifrågavarande afseende bero
hufvudsakligen på de säregna förhållanden, som i de flesta af dessa
domsagor förefinnas med afseende å samfärdsmedel och dylikt.

I svea hofrätts utlåtande i anledning af Riksdagens ofvan omförmälda
skrifvelse anföres följande, som utskottet anser sig särskildt böra
framhålla: att i de nordligaste domsagorna tingsställena ligga belägna
på 20, 30 ja ända till 40 mils afstånd från domarens bostad; att denne
nödgas utsätta tingen eller åtminstone vissa af dem i omedelbar följd
efter hvarandra, så att på en och samma resa flera ting må kunna förrättas
och de tidsödande resorna i möjligaste mån inskränkas; att af
samma anledning domaren ock plägar i sammanhang med tingsresorna
ombesörja sådana extra förrättningar, som det åligger honom att hålla
på de orter, hvilka ligga i hans väg; och att i följd af detta bruk, som
äfven längre ned åt landet icke är sällsynt, och hvilket, såsom ledande
till en välbehöflig hushållning med tiden, svårligen lärer kunna eller
ens böra afskaffas, det mången gång kan inträffa, att, när domaren
återkommer till sin bostad, icke blott sex dagar utan äfven längre tid
förflutit efter det de ordinarie rättegångsdagarne vid det först hållna
tinget gått till ända.

Efter dessa upplysningar lärer det ej låta sig göra att för domarena
i sistomnämnda domsagor genom lag förkorta den tid, nu gällande
bestämmelser utsätta för expeditions och till häradsrätt ingifven handlings
utlemnande till vederbörande rättsökande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt och med hänsyn jemväl
till Kong! Maj:ts här ofvan omförmälda, den 10 sistlidne oktober meddelade
beslut i en fråga, som med förevarande har ett visst sammanhang,
får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må föranleda någon
åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1891.

På utskottets vägnar:

G. BRUZELIUS.

Bill. till Rlksd. Prof. 1891. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 1 Käft.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande K:o 2.

Bil. litt. A.

Till Konungen.

I underdånig skrifvelse den 1 maj 1889 har Riksdagen anfört,
hurusom i en inom Riksdagen väckt motion framhållits den osäkerhet,
som vore förenad dermed, att en för vinnande af inteckning eller annat
ändamål till domstol, särskildt till häradsrätt, ingifven handling under
lång tid vore anförtrodd åt expeditionshafvandes vård. För vinnande
af inteckning och lagfart, inprotokollering af lösöreköp och äktenskapsförord,
bevakning af testamente med mera erfordrades nemligen enligt
lag, att sökanden till domstolen inlemnade i hufvudskrift den handling,
som utgjorde föremål för ansökningen. Det vore naturligt, att handlingen
ej omedelbart vid inlemnandet kunde i protokollet inskrifvas eller
åtecknas bevis om den med densamma vidtagna åtgärden, utan måste
för sådant ändamål qvarlemnas i domstolens vård. Enligt nu gällande
förordning om expeditionslösen skulle handlingen derefter tillhandahållas
sökanden samtidigt med den utskrida expeditionen i ärendet, eller vid
rådstufvurätt inom sex dagar och vid häradsrätt vid tingets slut. Sökanden
vore sålunda under tiden i mistning af handlingen och kunde
icke utöfva tillsynen öfver och vården om densamma. Det vore visserligen
sant, att handlingen härunder vore i offentlig myndighets förvar,
hvilket i allmänhet ansåges vara och må hända också i många fall verkligen
vore fullt betryggande, men vid närmare betraktande af de förhållanden,
hvarunder handlingen af domstol innehades, och de åtgärder,
som derunder måste med densamma vidtagas, kunde man ej underlåta
att erkänna, att den säkerhet, man väntat finna för handlingens sorgfälliga
bevarande, lemnade åtskilligt öfrigt att önska. I många fall
vore expeditionshafvandens tillgångar otillräckliga att godtgöra den
skada, som genom förlust af handlingen kunde den rättsökande tillskyndas.
Det kunde äfven sättas i fråga, huruvida tjenstemannen
kunde anses skyldig vidkännas skada, som uppkommit allenast till följd
af det förfarande han ansett sig böra iakttaga för protokollets uppsättande,
expeditionens utskrifvande med mera, så vida han ej härvid
kunde anses hafva visat en allt för påfallande vårdslöshet eller öfverskridit
hvad för ändamålet må hafva varit erforderligt. Det funnes

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

äfven fall, då det voro uppenbart, att tjenstemannen icke hade någon
skuld i handlingens förstörande, utan detta vore att tillskrifva en ren
olyckshändelse, såsom till exempel vid den brand, som år 1888 öfvergick
staden Sundsvall, hvarvid förstördes, bland annat, en mängd för
inteckning, lagfart med mera till häradsrätterna inom Medelpads östra
domsaga ingifna originalhandlingar.

Enligt Riksdagens åsigt skulle det för de rättsökande otvifvelaktigt
medföra trygghet och någon gång afsevärd fördel att kunna
genast eller efter mycket kort tid återfå vigtiga handlingar, som till
domstol inlemnats. Utarbetandet af ett större ting kräfde ofta en tid
af två till tre månader, och det torde må hända ej böra uteslutande
bero af domarens välvilja, hvilken endast af försynthet i många fall ej
påkallades, att rättsökande kunde inom en ej allt för lång tid återfå
ingifna handlingar. Riksdagen, som ansåge, att någon förkortning af
den tid, inom hvilken till stadsdomstol ingifna handlingar kunde återfås,
ej lämpligen borde ega rum, funne det deremot vara synnerligen
önskvärd!, att någon föreskrift meddelades, hvarigenom de ofvan framhållna
olägenheterna, hvad landtdomstolarne anginge, kunde så vidt
möjligt afhjelpas. Dervid torde dock böra iakttagas, dels att, derest
till landtdomstol ingifven handling skulle återställas inom kortare tid
än för närvarande vore stadgad, tillika med originalhandlingen borde
lemnas afskrift, hvilken för att bereda trygghet mot misstag borde vara
af domhafvande!! i orten till rigtigheten bestyrkt, dels ock att den tid,
inom hvilken till landtdomstol ingifna handlingar finge återfordras, ej
borde bestämmas kortare än sex dagar efter slutet af ordinarie rättegångsdagarne
vid det ting, då handlingen inlemnades.

Med anledning af hvad sålunda blifvit anfördt har Riksdagen
anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning, om ej
lagstadgande borde utfärdas, hvarigenom sökande, som för vinnande af
inteckning eller annat ändamål till landtdomstol ingifvit handling, berättigades
att mot aflemnande af en af domhafvande!! i orten bestyrkt
afskrift deraf, inom viss kort tid, efter det beslut i ärendet meddelats,
återfå handlingen.

Genom nådig remiss den 12 juli 1889 har Eders Kongl. Maj:t
anbefallt hofrätten att efter vederbörande häradshöfdingars hörande afgifva
underdånigt utlåtande öfver Riksdagens förevarande framställning.

Då hofrätten, efter att hafva infordrat yttranden från samtlige
domhafvande i de under hofrätten lydande domsagor, nu går att för
egen del yttra sig i denna fråga, kan hofrätten ej annat än medgifva,
att åtskilliga olägenheter vidlåda den vid landtdomstolarne vedertagna,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

dels på lag- och dels på gammal häfd grundade ordning, enligt hvilken
de af enskilde till rätten för vidtagande af någon dess åtgärd ingifna,
ofta mycket värdefulla handlingar till en början under rättegångsdagarne
förvaras i obevakade, mot inbrott och eldfara föga skydd erbjudande
tingslokaler, derefter forslas längre eller kortare vägar från tingsstället
till domarens hemvist och derifrån åter tillbaka till tingsstället, samt
under expeditionstiden ej sällan för inskrifning i protokollet utlemnas till
oansvarige och ovederhäftige personer. Hvarken för allmänheten eller
för domaren innefattar ett sådant till vägagående den trygghet, som
motsvarar handlingarnas betydelse och värde.

Ingen af dessa olägenheter skulle emellertid i någon mån undanrödjas
genom den af Riksdagen ifrågasatta åtgärd, som endast afser förkortande
af den tid, under hvilken handlingarna för uppsättande af
protokollet och expeditionernas utskrifning förvaras i domarens bostad.
Under denna tid torde emellertid faran för handlingarnas tillintetgörelse
vara jemförelsevis ringa. Oafsedt ett eller annat ytterst sällan inträffande
olycksfall af större omfattning, liknande det, som nu synes hafva gifvit
särskild anledning till Riksdagens framställning i ämnet, torde det ej
med skäl kunna påstås, att de vigtiga handlingarna, medan de ligga
orörda i domarens hemvist, löpa större fara, än sedan de tagits om
händer af sina egare. Det kan derför med skäl sättas i fråga, huruvida
det är just denna fara, på hvars undanrödjande lagstiftaren har
att i främsta rummet rigta sin uppmärksamhet, och huruvida alltså ur
Rygghetens synpunkt något resultat af nämnvärd betydelse skulle stå
att vinna genom någon som helst åtgärd i den af Riksdagen anvisade
rigtning.

Men Riksdagens framställning kan ock hafva ett annat, visserligen
icke af Riksdagen med full tydlighet uttaladt, men dock säkerligen
underförstådt och af många domhafvande, som i ärendet yttrat
sig, kraftigt framhållet syfte. Med den utveckling affärslifvet nu mera
på många håll hos 1 oss tagit, och med de fordringar på skyndsam
behandling och'' expedition det ställer på offentlig myndighet i de fall,
då sådan myndighets medverkan behöfver anlitas, måste det tvång,
som nu gällande bestämmelser pålägga den, hvilken anlitar rättens åtgärd
till exempel för en intecknings bevil jande, att i regeln låta inteckningsh
and lingen utan användning under flera månader hvila i domarens
förvar, kännas ganska tryckande och i många fall ådraga honom verklig
skada. Huruvida Riksdagens förslag är egnadt att i detta förhållande
medföra någon verklig förbättring, är en fråga, som väl förtjenar
öfvervägas.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Kod) Utlåtande N:o 2. 13

Riksdagens förslag innefattar ett (^vilkorligt berättigande för alla
rättsökande att vid alla landtdomstolar återfå handlingar af hvad slag
som helst, de der ej äro af beskaffenhet att enligt lag böra i rättens
vård qvarstanna, inom viss mycket kort tid, förslagsvis beräknad till
sex dagar från slutet af de ordinarie rättegångsdagarne vid det ting
eller allmänna sammanträde, då handlingen ingifvits. Då man svårligen
lärer kunna finna någon allmängiltig grund, efter hvilken tiden
kunde bestämmas olika för olika domstolar, och tidsbestämmelsen följaktligen
måste blifva sådan, att den under alla förhållanden varder
tillräcklig äfven för de med inskrifningsärenden mest betungade och i
öfrigt i följd af utsträckning och läge mest svårskötta domsagor, har
holrätten att tillse, hvilka förpligtelser i förevarande syfte skäligén
kunna åläggas den, som i en sådan domsaga handhafver rättsvården.

I rikets nordliga delar, der tingsställena kunna vara belägna på
fju8‘u> trettio, ja ända till närmare fyratio mils afstånd från domarens
bostad, nödgas domaren utsätta tingen eller åtminstone vissa af dem i
omedelbar följd efter hvarandra, så att på eu och samma resa flera ting
ma kunna förrättas och de tidsödande resorna i möjligaste män inskränkas.
Af samma anledning plägar ock domaren i sammanhang med tingsresorna
ombesörja sådana extra förrättningar, som det åligger honom
att hålla på de orter, hvilka ligga i hans väg. I följd af detta bruk,
som äfven längre ned åt landet icke är sällsynt, och hvilket, såsom
ledande till en väl behöflig hushållning med tiden, svårligen lärer kunna
eller ens böra afskaffas, kan det emellertid mången gång inträffa, att,
när domaren återkommer till sin bostad, icke blott de sex dagarne utan
äfven längre tid förflutit efter det de ordinarie rättegångsdagarne vid
det först hållna tinget gått till ända.

Hemkommen från tingsresan, har domaren att till åtlydnad af
föreskrifterna i förordningen angående expeditionslösen omedelbart ombesörja
uppsättning af expeditioner i sådana mål, der under rättegångsdagarne
beslut meddelats, mot hvilket part anmält sig vilja fullfölja,
talan, eller genom hvilket part fått sig förelagdt att något fullgöra, då
expeditionen skall vara att tillgå i förra fallet inom sex dagar, efter
det anmälan skett, och i det senare så tidigt, att fullgörandet må
kunna medhinnas. Utslag i mål angående häktad skall sist inom sex
dagar efter af kunnandet afsändas till vederbörande, hvadan det ofta
vidlyftiga protokollet i dessa mål måste genast uppsättas, justeras och
utskrifvas. Beslut i egodelningsrättsärenden skola inom fjorton dagar
vara skiftesmannen tillstälda, och äfven öfver konkursförhör bör protokoll
skyndsamt hållas vederbörande till banda. När härtill kommer

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

domarens åliggande att utan dröjsmål utfärda gravationsbevis, som under
rättegång^agarne begärts, samt sådana besked om domstolens beslut
angående ersättning åt vittnen i brottmål, som omförmälas i kungörelsen
den 4 juni 1886, och att föra en ofta vidlyftig brefvexling, hvartill
material hopat sig under hans frånvaro, inser man lätt att äfven i domsagor,
der domarens återkomst från tinget ej fördröjes af andra förrättningar
eller af ovanligt långa resor, den beräknade tiden af sex
dagar kan gå förbi, innan det arbete ens hinner börjas, hvilket enligt
Riksdagens uppfattning då bort vara afslutadt.

Detta arbete är i sig sjelft ingalunda af den art, att det kan,
äfven sedan domaren begynt mera ostördt egna sig deråt, utföras inom
någon synnerligen knappt utmätt tidrymd. Af de förhandlingar, som
föregingo riksdagsskrifvelsens aflåtande, finner man Riksdagens afsigt
hafva varit den, att till rätten ingifven handling skulle återställas först
sedan den blifvit försedd med bevis om den åtgärd rätten i anledning
af densamma vidtagit. För att detta skall kunna ske inom kortare tid,
än som nu är bestämd, fordras först och främst att ett beslut i ärendet skall
vara af rätten fattadt och afkunnadt under tingets eller sammanträdets
första rättegångsdagar. Detta möter redan under nuvarande förhållanden
i många fall stora svårigheter. Ofta nog äro de handlingar, som företes
till styrkande af en persons åtkomst till fast egendom, vare sig att
det sker för lagfarts- eller inteckningsändamål, af så vidlyftig, invecklad
och oredig beskaffenhet, att de påkalla en mycket tidsödande granskning,
hvilken i domstolen svårligen kan åstadkommas utan intrång på
den tid, som bör egnas åt de egentliga rättsförhandlingarna. Stundom
befinnas ansökningshandlingarna ofullständiga och i behof att åt
sökanden kompletteras. I många fall kan något beslut ej meddelas,
innan domaren fått tillfälle att undersöka hvad om den ifrågavarande
fastigheten finnes antecknadt i de i hans hemvist förvarade fastighetsböckerna.
Utan sådan undersökning kunde det till exempel hända, att
rätten förnyade en inteckning, som förut dödats enligt inteckningsförordningens
23 §. Skulle nu, i dessa och liknande fall, domaren
nödgas i domstolen arbeta under det tryckande medvetandet deraf, att
det åligger honom att inom mycket kort tid efter meddelande af beslut
återställa handlingen, försedd med bevis om rättens åtgärd, tvingas
han, af farhågan att detta ej skall låta sig göra, till att vida oftare än
eljest skulle skett tillgripa den fullt lagliga utvägen att i domstolen tillkännagifva,
det beslut i ärendet kommer att meddelas vid nästa sammanträde
eller vid tingets slut. Det blir då från denna tidpunkt, som
tiden för handlingens återlemnande kommer att räknas, och en bestäm -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2. 15

ruelse i det af Riksdagen angifna syfte har i sådant fall icke förbättrat,
men väl försämrat den rättssökandes ställning.

Såsom regel kan man ej föreskrifva, att eu till rätten ingifven
handling skall återlemnas med åtecknadt bevis om rättens åtgärd, innan
ärendet blifvit infördt på sin rätta plats och under sitt bestämda nummer
i det protokoll, dit detsamma hör, samt detta protokoll jemte tillhörande
beslut justerats. Visserligen kan det, såsom erfarenheten
ådagalagt, låta sig göra att i ett mindre, af domarens ompröfning beroende
antal fall utlemna en handling med bevis om rättens åtgärd,
innan samtliga vid tinget eller sammanträdet förut handlagda, till
samma protokoll hörande ärenden, hvart under sin §, i vederbörlig
ordning införts i protokollet. Men genom en ovilkorlig föreskrift^,
som utan tvifvel skulle göra det nödvändigt för domaren att för medhinnande
af expedition af allt, som kunde begäras i förtid expedieradt,
i stor skala använda metoden att uppteckna delar af protokollet på
lösa blad för att af dessa, sedan handlingar och expeditioner utlemnats,
sammansätta protokollet, skulle den reda och ordning, som till allmänhetens
trygghet bör råda i allt hvad till inskrifningsväsendet hörer, till
deri grad äfventyras, att en sådan föreskrift icke kunde af några omständigheter
rättfärdigas. Den tid, som bestämmes för handlingarnas
återlemnande, bör derför ej vara kortare, än att åtminstone sm åprotokollen
hunne dessförinnan uppsättas och justeras, och detsamma måste
antagas gälla om stora delar af domboken, då enligt Riksdagens åsigt
alla till rätten, i hvad ändamål som helst, ingifna handlingar, som part
egde återfå, skulle återbekommas inom den föreskrifna tiden. Då man
af domhafvandenas yttranden inhemtar, att i vissa domsagor inteckningsoch
lagfartsärendena under de större tingen uppgå till ett antal af trehundra
till sexhundra, torde man finna, att i dessa domsagor ensamt
sm åprotokollens uppsättande och justering medtager en tid, som snarare
får räknas i månader än i dagar.

När handlingar, som till rätten ingifvas, böra förses med stämpel,
förfares vanligen så, att stämpelbeläggningen verkställes af domaren,
som i sin ordning uttager stämpelbeloppet af sökanden, när handlingen
återställa till denne. Att med åsidosättande af detta, till allmänhetens
beqvämlighet vedertagna bruk, domaren skulle begagna sig af den
honom i förordningen angående stämpelafgiften medgifna rätt att vägra
mottaga handlingar, som icke äro behörigen försedda med stämpel, kan
numera svårligen sättas i fråga. Domaren bör sålunda hädanefter som
hittills gå allmänheten till hända i detta hänseende. Men dertill fordras
att från landtränteriet reqvirera stämplar och att för utrönande af

Andra Kammarens Tillfälliga Uttskotts (K;o 4) Utlåtande N:o 2.

stämpelbeloppet å fångeshandlingar till fast egendom infordra taxeringsbevis,
livilka sällan åtfölja lagfartshandlingarna. Begge dessa åtgärder
kräfva sin tid, och derigenom undanskjutes ytterligare den tidpunkt,
då handlingarna kunna till de sökande återställas.

När till allt detta kommer, att domaren måste använda mycken
tid på kollationerandet af de ingifna afskrifterna, hvilka det skulle
åligga honom att vidimera, blifver det uppenbart att, derest alla sökande
skola ega lika rätt att i särskild ordning påyrka utbekommande
af hvilka handlingar som helst, tiden för återlemnande! måste bestämmas
så lång, att den i det närmaste sanunanfölle med det nu stadgade.
Eu väsentligare förkortning åt denna tid skulle endast ingripa
störande i den af mångfaldiga rättsliga och icke rättsliga bestyr tidtals
öfverhopade domarens arbete, och detta utan motsvarande gagn för
allmänheten. Ty rättigheten att före nu stadgade tid återfå ingifna handlingar
kännes säkerligen icke af flertalet sökande såsom något verkligt
behof. I ett mindre antal fall är visserligen en större skyndsamhet af
nöden, men i sådana fäll undandraga sig, efter hvad hofrätten inhemtat,
domarena icke att, då de derom anmodas, efter bästa förmåga gå sökande
till banda. En sökande kan på detta sätt komma i besittning af
handling och expedition till och med före den tid, då han enligt en på
grund af Riksdagens framställning utfärdad föreskrift skulle blifva dertill
berättigad.

Hofrätten anser sig alltså icke kunna tillstyrka utfärdandet af
några bestämmelser i det af Riksdagen antydda syfte.

Den remitterade handlingen jemte de af hofrätten infordrade
yttranden varda härmed öfverlemnade.

Andra Kammarens Tillfälliga Viskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

Bil. litt. B.

Till Konungen.

I anledning- af en inom riksdagen väckt motion, hvari framhållits
den osäkerhet, som vore förenad dermed, att en för vinnande af inteckning
eller annat ändamål till domstol, särskildt till häradsrätt, ingifven
handling under lång tid vore anförtrodd åt expeditionshafvandens vård,
har Riksdagen, enär det, enligt dess åsigt, otvifvelaktigt skulle för de
rättsökande medföra trygghet och någon gång afsevärd fördel att kunna
genast eller efter mycket kort tid återfå vigtiga handlingar, som till
domstol inlemnas, uti underdånig skrifvelse den 1 maj 1889 hos Eders
Kongl. Maj:t anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes taga under ompröfning,
om ej lagstadgande borde utfärdas, hvarigenom sökande, som
för vinnande af inteckning eller annat ändamål till landtdomstol ingifvit
handling, berättigades att, emot aflemnande af en utaf domhafvanden
i orten bestyrkt afskrift deraf, inom viss kort tid, efter det beslut
i ärendet meddelats, återfå handlingen.

Jemlikt Eders Kongl. Maj:ts befallning i remiss den 12 juli 1889
har hofrätten från vederbörande häradshöfdingar infordrat underdåniga
yttranden öfver Riksdagens framställning och får, efter tagen kännedom
af nämnda yttranden samt af hvad i frågan vid riksdagen förekommit,
härmed afgifva eget underdånigt utlåtande öfver samma framställning.

Då den motion, som föranledt Riksdagens skrifvelse och afser,
att handling, som till domstol ingifvits, skulle genast och utan afvaktande
af domstolens beslut kunna återbekommas mot afskrift och praasentatum
å handlingen, icke vunnit Riksdagens godkännande, anser
hofrätten sig endast hafva att yttra sig öfver det af Riksdagen framstälda
förslag, som afser, att handling skulle kunna återbekommas
först inom viss kort tid, efter det häradsrättens beslut i ärendet meddelats.

Enär en stor del ansökningsärenden, åtminstone bland dem, som
angå lagfart eller inteckning, äro af den invecklade och vidlyftiga beskaffenhet
att den noggranna granskning af dithörande handlingar,
hvilken måste förutgå beslutets meddelande, icke kan utan stor tidsutdrägt
företagas genast vid inlemnandet af den handling, hvarpå anBih.
till Eiksd. Prof. 1891. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 1 Käft. 3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

sökningen grundas, eller under rättegångsdagarne; och då beslut, i många
ärenden ej heller kan meddelas, förrän domaren haft'' tillfälle efterse,
huruvida anteckningarne i fastighetsböekerna, som icke utan stort besvär
och risk kunna medföras till de olika tingsställena, lägga hinder
i vägen för ansökningens beviljande, måste i sådana fall domaren uppskjuta
beslutets meddelande till tingets slut eller nästa sammanträde.
Under tiden måste handlingen förblifva under domarens vård och kan
således först återställas på samma gång som expeditionen i ärendet utlemnas.
Derest ett lagstadgande i den af Riksdagen ifrågasatta retning
blefve utfärdadt, torde det kunna antagas, att äfven i enklare fall,
deri beslut eljest kunde genast eller under rättegångsdagarne meddelas,
domaren, i ovisshet huruvida han kunde medhinna att inom kortare tid
än nu är stadgad uppsätta och låta utskrifva protokollet samt förse
handlingen med bevis om dermed vidtagen åtgärd, ofta komme att begagna
sig af utvägen att uppskjuta afkunnandet af beslut jemväl i sådana
ärenden. Men vid detta förhållande skulle den tid, under hvilken
handlingarne förblefve i domarens förvar, ingalunda förkortas, utan
komme sannolikt beslutens afkunnande och i följd deraf äfven handlingarnes
återställande att fördröjas längre än för närvarande är förhållandet
inom åtskilliga af de under denna hofrätt lydande domsagor.

Då Riksdagens förslag således icke synes kunna leda till det
dermed åsyftade ändamål, finner hofrätten sig icke kunna tillstyrka bifall
till detsamma.

Den remitterade skrifvelsen jemte de från vederbörande häradshöfdingar
inkomna yttranden varda i underdånighet bifogade.

Jönköping den 21 februari 1890.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 2.

Bil. liit C.

Till Konungen.

Hos Eders Kongl. Magt har 1889 års Riksdag i skrifvelse den
1 maj samma år i underdånighet anhållit, att Eders Kongl. Magt täcktes
taga under ompröfning, om ej lagstadgande borde utfärdas, hvarigenom
sökande, som för vinnande af inteckning eller annat ändamål
till landtdomstol ingifvit handling, berättigas att, emot aflemnande af
eu utaf domhafvande!! i orten bestyrkt afskrift deraf, inom viss kort
tid, efter det beslut i ärendet meddelats, återfå handlingen.

I remiss den 12 sistlidne juli har Eders Kongl. Majfl befalt hofrätteu
att, efter vederbörande häradshöfdingars hörande, afgifva underdånigt
utlåtande öfver Riksdagens förevarande framställning.

Ordinarie häradshöfdingar under hofrätten samt fiskalerna i denna
hofrätt A. W. A. Hagander och C. G. Uggla, hvilka förvalta häradshöfdingeembete,
Hagander i Gärds och Albo härad och Uggla i Norra
Åsbo härad, hafva öfver framställningen afgifvit infordrade utlåtanden,
hvilka härmed bifogas.

Hofrätten, som anser sig endast böra afgifva yttrande så vidt angår
de under hofrättens domvärjo hörande domsagor, hvilka samtliga
utgöras af ett eller två tingslag, och af sådan anledning icke ingår i bedömande
af huruvida särskild lagstiftning uti ifrågavarande syfte må
erfordras för öfriga domsagor, finner med afseende å de stora olägenheter,
som, enligt hvad vederbörande underdomare anfört, utan tvifvel
skulle följa af en förkortning af den tid, inom hvilken, jemlikt stadgandena
i §§ 16 och 17 i gällande förordning angående expeditionslösen,
till domstol ingifven handling skall återställas, sig höra i underdånighet
hemställa, att Eders Kongl. Maj:t måtte finna föreliggande
framställning, så vidt angår förstnämnda domsagor, icke böra föranleda
vidare åtgärd.

Kristianstad den 10 december 1889.