Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 33

Utlåtande 1890:Tfu433 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 33.

1

N:o 33.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1890, kl. 8 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kong!. Maj:t angående
befrämjande af frivillig ålderdomsförsäkring.

Framhållande å ena sidan de flerahanda och högst betydande svårigheter
som möta, om en tillfredsställande lösning af den på dagordningen
stående, magtpåliggande frågan angående obligatorisk ålderdomsförsäkring
skall ernås, hvarom redan de så skiftande meningar vittna, som uttalats vid
detta ärendes förberedande behandling och som återfinnas i så väl sjelfva
komitébetänkandet som i deröfver från flera håll afgifna utlåtanden, samt
med erinran å andra sidan att påtvungna skänker i allmänhet icke värderas,
hvilket deremot är fallet med den genom eget arbete och omtanka vunna
sparpenningen, och att således åtgärder, som afse att väcka och underhålla
den egna kraften till att sörja, ej endast för stundens behof utan äfven
afsätta för åldrens dagar, i första rummet böra beaktas och främjas, har
herr C. G. Bergman, i en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, n:o 203, utkastat grundlinierna till en lifränteanstalt byggd på
frivillighetens princip, afsedd i första rummet för kroppsarbetare, men äfven
öppen för öfriga samhällsklasser, hvilken anstalt skulle ställas under statens
garanti och eventuel! af staten förvaltas, helst i likhet med postsparbanken.

För att i ännu högre grad, än hvad de befintliga, enskilda lifränteanstalterna
visat sig kunna förmå, locka och uppmuntra till ett fortsatt afsättande
af besparade medel för ålderdomens behof, har motionären tänkt sig
af de i anstalten insatta medlen en viss andel, han föreslår 20 procent",
skulle användas till premier, att enligt vissa grunder utlottas mellan delegare,
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 27 Raft.

2 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 33.

dock ej som direkta penningevinster utan för beredande af högre lifränta åt
den vinnande; återstående 80 procent skulle deremot användas att på vanligt
vis bereda insättarne lifränta vid viss ålder.

Då motionären emellertid icke gjort erforderliga beräkningar, och ej
heller angifvit detaljerade bestämmelser, som äro behöfliga för förslagets
realiserande, samt äfven insett, att sådana icke heller kunna af Riksdagen
eller något dess utskott verkställas eller medhinnas, så hemställer han endast,
för den händelse Riksdagen skulle finna hans förslag, att på frivillighetens
princip grunda ålderdom försäkring, förtjent af uppmärksamhet,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, det Kong!
Maj:t måtte vid behandlingen af frågan om ålderdomsförsäkring äfven taga
i öfvervägande här omnämnda förslag att på frivillighetens princip och på
sätt närmare i motiveringen anföres grunda eu lag om ålderdomsförsäkring.

En likalydande motion har blifvit väckt af herr O. M. Björnstjerna
inom Första Kammaren, som för utlåtande hänvisat samma till sitt tillfälliga
utskott n:o 1.

Då motionären genom sitt yttrande: »En principfråga, och följaktligen
en fråga af vigt, är den, om ålderdom sförsäkringen skall vara obligatorisk
eller frivillig. Mig synes det enda möjliga och det enda rigtiga vara en på
frivillighetens princip byggd ålderdomsförsäkring», egentligen uttalat sig emot
all tillämpning af obligatorisk ålderdomsförsäkring, så vågar utskottet, ehuru
sympatiserande med motionärens uppfattning härutinnan, likväl ej, i det skede
som frågan nu föreligger, biträda denna hans åsigt, och kan ännu mindre
finna det lämpligt tillstyrka Riksdagen, som sjelf hos Kong!. Maj:t begärt
en utredning om och framläggande af förslag till obligatorisk ålderdomsförsäkring
för arbetare och med dem jemförliga personer att nu på förhand
uttala sig i den nyss nämnda principfrågan, innan det hos Ivongl. Maj:t
begärda förslaget, hvartill betydande förarbeten redan äro utförda, hunnit
framläggas och pröfvas.

Men erkännande möjligheten af att Riksdagen vid sådan pröfning
skulle finna utvägar att öfvervinna de stora och mångahanda svårigheter,
som, enligt motionärens så väl som utskottets förmenande, äro förknippade
med genomförandet af en obligatorisk ålderdomsförsäkring i någorlunda tillfredsställande
omfattning, så torde man hafva giltig anledning antaga, dels

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 33. 3

att en sådan tvångsförsäkring endast kan komma att afse en viss samt jern
förelsevis mindre del af rikets invånare, och dels måste förutsätta lifränta
af så blygsamt belopp, att den troligen ej kommer ens att täcka de allra
nödtorftigaste beliofven för den försäkrade under ålderns dagar.

Anledning till ett sådant antagande finner utskottet, bland annat, af
det nu till afgörande föreliggande förslaget om obligatorisk olycksfallsförsäkring,
en angelägenhet som dock erbjuder högst betydande mindre
svårighet att genomföra mot när det gäller ålderdomsförsäkring.

I nämnda förslag finner man nemligen bland andra hela den talrika
klassen af jordbruksarbetare undantagen från tvångsförsäkring, och om äfven
dessa, vid ett möjligt beslut om införande af obligatorisk ålderdomsförsäkring,
blifva inrangerade bland de tvångsförsäkrades leder, så kommer nog alltid
ett mycket stort antal personer, som befinna sig i ringa eller ej nämnvärdt
högre lefnadsvilkor, att stanna utanför, hvarför det ock måste anses som en
lika vigtig uppgift för samhället att genom lämpliga åtgärder hos dem söka
sporra den egna kraften till att sörja för en oviss framtid genom frivillig
ålderdomsförsäkring.

När man vidare besinnar att, i händelse en obligatorisk ålderdomsförsäkring
beslutas, lifräntorna antagligen måste sättas mycket låga, om
saken skall kunna genomföras, så vore det alltid önskvärdt, om den tvångsförsäkrade
kunde i samma anstalt beredas högre lifränta genom frivillig försäkring,
vare sig genom egen ansträngning eller välvilja från arbetsgifvarens
sida.

Då nu staten genom postsparbanken framgångsrikt sökt hos allmänheten
framkalla och främja den första graden af sparsamhet eller den att hafva
en ständigt tillgänglig reserv för morgondagens ovissa behof, så synes det
utskottet högeligen önskvärdt och endast följdrigtigt, att staten snart, så
som motionären antydt, måtte uttaga nästa steget i samma rigtning, eller
att främja den högre och derför äfven svårare sparsamhetsuppgiften, eller
den som afsäger sig att fritt få disponera öfver sparpenningen och i stället
reserverar samma för den aflägsna ålderns ännu ovissare behof; alltså att
utveckla postsparbankens verksamhet till att äfven uppsamla för ålderdomsförsäkring
afsedda besparingar, för att sedan förvaltas af en bredvid postsparbanken
stående lifränteanstalt, eller ock af den ifrågasatta riksförsäkringsanstalten.

Utskottet hyser den fasta och lifliga öfvertygelsen, att staten ej skulle
kunna på ett mera framgångsrikt och välsignelsebringande sätt verka för
ifrågavarande så ytterst vigtiga samhällsangelägenhet än genom att sålunda
inom hvarje landsort erbjuda ej allenast den mindre bemedlade utan en hvar
tillfälle att på tryggaste och billigaste vis försäkra sig emot nöd på ålder -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4j Utlåtande N:o 33.

domen, och anser utskottet ätven, att staten genom eu sådan åtgärd kanske
i ej oväsentlig mån kan komma att underlätta lösningen åt'' den svårare
uppgiften att genom tvångsförsäkring skydda dem, som sakna kraft och tillgångar
att på frivillighetens väg sörja för ålderdomen.

Motionärens förslag till ålderdomsförsäkring hvilar bland annat på den,
sä vidt utskottet har sig bekant, förut icke framstälda idéen att använda
vinstbegäret eller hoppet att vinna såsom lockmedel till sparsamhet och såsom
driifjeder till sparpenningarnes användande till insatser i en riks-lifränteanstalt,
hvilken flera gånger årligen skulle utdela premier och genom dessa ständigt
återkommande utlottningar ega ett kraftigt medel att påminna så väl om
pligten för en hvar att genom besparingar betrygga sin ålderdom mot nöd
som om anstaltens tillvaro och förmånlighet.

Vid bedömandet, af föreliggande förslag saknas således både inom och
utom landet all ledning af erfarenheten om verkningarne icke blott af lagstiftningen
rörande ålderdomsförsäkring utan äfven af någon lifränteanstalt
af den beskaffenhet motionären åsyftat. Man är i afseende på denna hänvisad
att konstruera sig til! ett omdöme, likasom vid lösningen af andra
problem, genom att från bekanta förhållanden söka sluta sig till de obekanta.

Men äfven härtill fordras utredningar, som måste vida öfverstiga de
svaga krafter, som stå ett tillfälligt utskott till buds. Utskottet nödgas
derför inskränka sig till att rörande frågan i korthet anföra följande:

Förslaget synes icke åsyfta att göra särskild lagstiftning rörande
ålderdomsförsäkring obehöflig, då det lemnar den del af befolkningen oberörd,
hvilken hvarken vill eller kan erlägga nödiga försäkringsafgifter, antingen
de lockas dertill af utsigt till vinst eller icke. Dess betydelse beror alltså
väsentligen derpå, huru stor del af det folklager, som hittills icke ensamt
af förtänksamhet och känsla af eget ansvar kunnat förmås att efter förmåga
sörja för sin ålderdom, skulle derigenom kunna lockas till de för en skälig
lifränta behöfliga insatserna.

Det synes utskottet uppenbart, att en allmän, af staten garanterad
lifränteanstalt, som skulle ega alla rikets poststationer och postkontor till
kommissionärer, skulle blifva ett verksamt medel att befordra den frivilliga
lifränteförsäkringen och på samma gång inskränka behofvet af den ifrågasatta
obligatoriska ålderdomsförsäkringen.

Då staten, på sätt numera allmänt erkännes, hädanefter icke torde
böra undandraga sig skyldigheten att på ett mera verksamt sätt än hittills

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 4) Utlåtande N:o 33. o

med sina magmedel medverka dertill, att åt den obemedlade beredts en
värdigare och bättre försörjning på ålderdomen än den offentliga fattigvården,
sä är det jemväl för staten af den största vigt, att denna skyldighet, så vidt
möjligt är, må blifva begränsad till skälig omfattning, samt att sättet för
dess fullgörande må blifva förenkladt och praktiskt.

Ur denna synpunkt torde det föreliggande förslaget vara af beskaffenhet
att påkalla Riksdagens synnerliga uppmärksamhet.

Emot den föreslagna anordningen skall sannolikt i främsta rummet
framställas den invändningen, att premiefördelningen icke kan undgå att göra
lifränteanstalten till eu sorts penningelotteri, hvars inrättande under statens
garanti förutsätter en principiel förändring af förordningen rörande förbud
mot lotterier, en förändring, som är egnad att framkalla allvarliga betänkligheter.
Utskottet, som i ett föregående utlåtande rörande inrättande af s. k.
industrilotterier förklarat sig ingalunda vilja för sin del borttaga det skydd
mot förderfligt lotterispel, hvilket gällande lag innehåller, vågar likväl hysa
den åsigten, att den föreslagna premiefördelningen väsentligen skiljer sig
från en vanlig utlottning af penningevinster, samt att densamma, om så pröfvas
nödigt, med ringa förändring kan ordnas på sådant sätt, att dessa premier
mera komma att likna vanliga belöningar för sparsamhet än vinster i ett
penningelotteri.

Detta torde blifva händelsen, om premierna exempelvis skulle erbjudas
till de lägre föreslagna beloppen, men till motsvarande större antal, samt om
de endast komme att utbetalas i form af genast börjande lifränta i stället
för att utgå delvis kontant och delvis smärre lifränteinsättning.

Men äfven om all premiefördelning skulle anses böra bortfalla vid den
föreslagna lifränteanstalten, torde inrättande af en dylik enligt förslagets
öfriga grunder böra anses vara af oberäknelig nytta för ålderdomsförsäkringens
främjande, då vanliga lifränteanstalter ännu saknas inom betydliga delar af
landet och icke heller på länge torde komma till stånd inom de mindre befolkade
orterna. Här saknas sålunda ett af de första vilkoren för att befolkningen
skall kunna förmås att sjelf draga försorg om sin ålderdomsförsäkring.

I hvad mån detta genom förslaget kan vinnas, torde ingen nu kunna
förutsäga. Men då detta förslag, enligt utskottets förmening, är ett märkligt
inlägg i ålderdomsförsäkringsfrågan och möjligen kan visa sig innehålla ett
enkelt medel till dess lättade lösning, samt då ett af hufvudvilkoren för
denna lösning alltid skulle vinnas, om en allmän lifränteanstalt, äfven utan
premiefördelning, men i öfrigt byggd på de af motionären föreslagna grunder,
kunde inrättas och vinna förtroende inom de samhällsklasser den företrädesvis

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 33.

är afsedd att gagna, har utskottet ansett detsamma vara förtjent af närmare
utredning.

På grund häraf hemställer utskottet, att Andra Kammaren behagade
besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det
Kongl. Maj:t måtte vid behandlingen af frågan om ålderdomsförsäkring
äfven taga i öfvervägande om och i hvad
mån här omnämnda förslag till inrättande af en på frivillighetens
princip byggd allmän lifränteförsäkringsanstalt
kan vara egnad att underlätta lösningen af frågan om
ålderdomsförsäkring.

Stockholm den 26 april 1890.

På utskottets vägnar:

ELIS NILSON.

Reservation

af herr C. W. CoUander: »Då jag icke kunnat biträda utskottets
mening rörande det af motionären förordade lotterisystemet, har jag ansett,
att hela senare delen af utlåtandet från och med: »Motionärens förslag till
ålderdomsförsäkring hvilar bland annat» etc. (se sid. 4) bort ega följande
lydelse:

Beträffande slutligen det af motionären föreslagna särskilda lockelsemedel
till anlitande af ifrågasatta anstalt, eller att använda en ej obetydligdel
af insatserna för premieutlottning, så måste utskottet finna detta ur flera
synpunkter betänkligt, helst när det gäller en af staten garanterad och förvaltad
anstalt, ty om man äfven medgifver att den utsigt till vinst, ehuru i
form af högre lifränta, ett sådant system innebär, för mången kan ega dragningskraft,
så ligger det dock alltid en uppenbar motsägelse uti att å ena
sidan vilja hos den enskilde stärka och sporra den egna kraften till allvarliga

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 4) Utlåtande N:o 33.

ansträngningar och försakelse för ålderns behof, och samtidigt visa honom
på lyckohjulet, hvilket ju här lika lätt kunde komma att öfverflytta andelen
af den mindre bemedlades insatser till den ekonomiskt bättre lottade.

Staten borde tvärt om, enligt utskottets förmenande, här noga tillse,
att vid ifrågasatta anstalt hvar och en må beredas den högsta lifränta, som
hans insatser kunna betinga, och då utskottet äfven anser att staten till och
med, för främjande af en så högeligen vigtig uppgift, borde ikläda sig hela
förvaltningskostnaden utan afdrag å insatserna, så skulle alla de stora och
verkliga förmåner, som denna anstalt sålunda komme att erbjuda allmänheten,
säkerligen utöfva en starkare, men framför allt sundare dragningskraft på
dem, som i första rummet afses, än det lockelsemedel motionären tänkt sig.

Då utskottet funnit motionärens framställning i öfrigt, eller att staten
bör kraftigt uppmuntra och stödja den frivilliga ålderdomsförsäkringen, ur
flera synpunkter och på sätt som ofvan blifvit antydt, vara mycket beaktansvärd,
så hemställer utskottet, att Andra Kammaren behagade besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t täcktes, vid behandlingen af frågan om
obligatorisk ålderdomsförsäkring för arbetare och med dem
jemförliga personer, taga i öfvervägande, på hvad sätt
staten äfven må kunna kraftigt främja frivillig ålderdomsförsäkring.
»

I denna reservation instämma herrar A. G. Björkman, Nils Nilsson i
Skärhus och J. Bromée.