Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32 (Utlåtande 1890:Tfu432 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32..

ÄT:o S2,

Ank. till Riksd. kansli den 22 april 1890, kl. 11 f. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i
anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utandning angående möjligheten att bereda
tillfälle för mindre bemedlade att bilda egna jordbruk.

Uti motion n:o 128 har herr E. Åkerlund föreslagit, att Riksdagen
ville hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida
icke genom statsmagternas försorg tillfällen kunde beredas dem
bland våra mindre bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar,, som
sådant önska, att på vilkor, som gjorde det för dem möjligt, och hufvudsakligen
å inom fäderneslandet ännu befintliga stora odlingsbara utmarker,
bilda egna jordbruk, utan att statsverket derigenom blefve synnerligen
betungadt, utan möjligen för väganläggningar och stora vattenledningar.

Motionären framhåller i motiveringen till denna sin motion: att de
åtgärder för åstadkommande af allmän ålderdoms- och olycksfallsförsäkring,
hvarmed man för närvarande mångenstädes sysselsätter sig, icke skola
komma att uppfylla de förhoppningar, som må hända sättas till desamma,
så länge invandringen till våra städer och industriella etablissement fortgår
i samma omfattning som under de senast gångna årtiondena. Konkurrensen
på det industriella området hotar öfver allt att antaga en oroväckande
karakter, och i Belgien, det land, der industrien i förhållande
till landets folkmängd väl torde vara längst drifven, har man redan ett
Bih. till Biksd. Prot. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Käft. 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

sorgligt exempel på hvart det leder, då alstren af industriidkarnes arbete
hafva svårt att finna afsättning och de arbetssökandes antal blir så stort, att
aflöningarna kunna nedbringas till huru låga belopp som helst. Den tid
lär emellertid med stora steg närma sig, då Nordamerikas och öfriga
transatlantiska länders behof af arbetskrafter är fyldt, och det gäller att,
innan det blir för sent, vidtaga mått och steg för att skaffa tillgång till
uppehälle åt dem, hvilka ej kunna finna sitt bröd hvarken vid våra egna
industriella etablissement eller genom arbete i främmande verldsdelar.

Motionären anser, att Sverige derutinnan är lyckligare stäldt än flertalet
af Europas öfriga länder. Vi ega ofantliga sträckor af för odlingen
tjenliga områden och vi böra begagna den utväg naturen synes hafva anvisat
oss genom att söka bereda så många af våra arbetare som möjligt
tillfälle att på för dem antagliga vilkor och med utsigt till erhållande af
full eganderätt kunna förvärfva så pass mycket odlad jord, att de skulle
kunna försörja sig och sina familjer.

Enligt motionärens tanke skulle sådan upplåtelse af jord lättast
kunna låta sig verkställa derigenom att kronodomänerna, i den mån de
blifva lediga från arrendatorer och sedan för kronans räkning större, icke
odlingsbara skogslotter undantagits, sönderdelades i mindre gårdar, hvilka
emot en på 40 å 50 år stäld afbetalning och på i öfrigt så billiga vilkor
som möjligt försåldes till sådana personer, som antingen icke förut ega
några hemman eller endast mycket små sådana, samt genom att hvarje
år afsätta ett visst belopp att användas till inköp och sönderdelning af
större enskilda egendomar, då sådana för billigt pris kunna erhållas.

De sjelfegande jordegarnes antal har hos oss på den senaste tiden
haft en bestämd tendens att sjunka, och detta förhållande måste med oro
betraktas af en hvar, som anser att eganderättens och ordningens säkraste
värn ligger just hos vår bofasta befolkning och som dessutom förmenar,
att industrien för afsättningen af sina alster är i hög grad beroende af
en fast landtbefolknino;.

Ö o

Vid förlidet års riksdag väckte herr Åkerlund en motion i samma
syfte som den nu föreliggande. Statsutskottet var med motionären enigt
i fråga om önskvärdheten af att kunna bereda vårt lands mindre bemedlade
befolkning tillfällen att förvärfva egna fastigheter, men afstyrkte det
oaktadt motionen, bland annat under hänvisning till att man redan inslagit
på den af motionären ifrågasatta vägen genom att besluta försäljning
af mindre kronodomäner. Motionären protesterar nu mot att denna
sistnämnda försäljning kan betraktas såsom ett steg på den af honom

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

ifrågasatta vägen. Den person, hvilken å offentlig auktion kan inropa
ett dylikt hemman, hör i regeln icke till de fattige. Han måste nemligen
under 6 års tid inbetala minst 1,000 kronor om året och måste
dessutom ställa fullgod borgen för uppfyllandet af de skyldigheter han
vid auktionen ikläder sig.

Enär utskottet hade erhållit kännedom om att vice häradshöfdingen
G. E. Fahlcrantz egnat resor, tid och omtanke på studerandet af engelska
och amerikanska åtgöranden i denna rigtning, har utskottet rådgjort med
honom och af herr Fahlcrantz erhållit del af amerikanska Hemstadssysteinet.
Om detta system redogör häradshöfding Fahlcrantz på följande sätt:

D Om hemstad.

Ett amerikanskt försäkringssystem och ett system att stärka särskildt
den mindre jordbrukarens oberoende och befrämja landets bebyggande.

(Framstäldt väsentligen på grund af den eminente skriftställaren,
amerikanske justitierådet Seymour D. Thompsons omfattande arbete »On
Homestead and Exeinption Laws»).

Hemstad, »Homestead», betyder hus och hem såsom för alla eventualiteter
skyddade för dess egare och hans familj.

För att strax i början gifva en föreställning om hvad saken rör sig
och huru den ses i sitt hemland, anhåller jag att få citera några yttranden
derom af amerikanska domstolar och domare.

En säger: »Systemet utgår ej blott på att skydda medborgare och
deras familjer från fattigdomens elände och faror, utan äfven på att omhulda
och stärka hos individerna dessa känslor af upphöjdt oberoende,
som äro vilkoret för fria institutioners upprätthållande.»

En annan yttrar: »Systemet syftar till allmänt väl så väl som till de
enskilda medborgarnes bästa. — Och uppenbara ändamålet dermed är att
tillförsäkra en hvar familjefader ett hem eller en bostad, som han må
förkofra och göra sig behaglig, och hvarest familjen må hafva sitt skydd
och lefva utom räckhåll för dessa ekonomiska olycksfall, hvilka äfven
den försigtigaste och skarpsinnigaste icke alltid kan undgå.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

Systemet bringar i erinring och hvilar på samma tanke som de i
vår utsökningslag förekommande bestämmelser om, att från utmätning
»skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans
hustru och oförsörjda barn» samt att, der utväg till nödtorftigt uppehälle
saknas, jemväl skall »af det förråd som i huset finnes undantagas hvad
till underhåll för en månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap eller
andra lösören, dock ej öfver ett värde af sjuttiofem kronor».

Den amerikanska rätten har, af omtanke för enskildes och familjers
bästa och för att i det allmännas intresse hindra att någon utaf dess medlemmar
kommer samhället till last, tagit ut steget så långt, att den sätter
enskilde och i främsta rummet en hvar familjefader i tillfälle att för
alla olyckliga händelser tillförsäkra sig hus och hem och så mycket af
fast grund ej mindre än lös egendom som dertill hörer, och som erfordras
för att gifva honom sjelf och dem han har att sörja för en efter billiga
anspråk afpassad, tryggad existens.

Upphofvet, till hit hörande lagstiftning torde vara att söka i den
omfattande ekonomiska kris, som under åren 1837—39 drabbade den
amerikanska jordbruksnäringen och bragte otålige landtman inom Unionen
till elände, men hvilken på samma gång stälde för lagstiftaren nödvändigheten
att genom ett effektivt ingripande råda bot och lägga en alldeles
ny grundval för en hvars sträfvanden efter oberoende och i kampen för
tillvaron.

I Texas tillkom redan år 1839 en lag, som bestämde, att en lägenhet
af viss storlek jemte nödiga kreatur och förråd, tillräckliga till nästa
skörd, ej kunde utmätas för skuld.

En lag af 1841 för Georgien förordnade att för hvarje hvit medborgare,
man eller qvinna, som hade familj att försörja, skulle från utmätning
undantagas 20 acres jord jemte 5 acres * för hvarje barn under
15 år.

Sedermera har den ena staten efter den andra upptagit systemet,
ehuru med större eller mindre olikheter i detaljerna. För inemot 10 år
sedan var det blott 5 stater, som ej tillgodogjort sig detsamma; och i
denna stund egas, enligt meddelanden från mr Thompson, lagar om hemstad
af »nästan alla» Unionens 42 stater.

* En acre = 0.82 svenskt tunnland.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32. 5

Systemets syfte och innehåll är genom hvad som sagts antydt.

För att emellertid med klarhet uppfatta dess betydelse torde man
böra se detsamma från några särskilda synpunkter, som vid ett resonnement
öfver ämnet af sig sjelft framträda.

Till en början gäller frågan: hvilka personer kunna göra sig till godo
systemet.2

I öfverensstämmelse med tanken i systemet att främst »åt familjen
bereda skydd mot beroende och brist», är det uti de flesta staters lagstiftning
familjefäder, som förutsättas såsom de, hvilka bereda sig en hemstad;
dock att man under benämningen familjefader låter ingå äfven sådana
personer, som hafva hushåll tillsammans med andra anhöriga än
hustru oeh barn och hafva att sörja för dessa anhöriga. I vissa stater
tillkommer rätten en hvar, som bor inom dess område.

I en och annan stat är äfven hustru eller någon som är berättigad
att framträda som hennes »next friend» (närmaste vän) berättigad att begära,
att en hemstad skall afsättas — naturligtvis för familjens behof.
Man och hustru kunna aldrig ega hvar sin hemstad, och öfver hufvud
taget kan ingen ega mer än en.

Hvaraf består rätteligen en hemstad9 Sjelfva ordet hemstad betecknar
hemmet, boningshuset med omliggande mark, hvarest familjefadren och
familjen uppehålla sig.

Högsta domstolen i Kalifornien definierade i en gifven dom hemstaden
som »det boningshus, hvari familjen lefver, och hvad dertill vanligen
och enligt sed hörer, innefattande de uthusbyggnader af hvarje slag,
som äro nödiga eller nyttiga för familjens behof, jemte den mark, som
brukas för ändamålet.

Maximum af område, som får upptagas såsom hemstad är, i vissa
stater satt till 40 acres, i andra till 80, i Texas till 200, men allmännast
till 160.

Ett yttrande af domaren Bradley i Florida belyser betydelsen af de
här vid lag förekommande arealbestämmelserna. Han säger: Enligt meningen
i författningen för Florida »omfattar en hemstad säkerligen mera än
ett hus till tak öfver hufvudet; ty hemstaden kan omfatta ända till 160
acres af mark, hvilken rymd aldrig kan vara af nöden för nyssnämnda
ändamål. Som 160 acres är den vanliga arealen för en farm i detta
land (Florida), så synes andemeningen af författningen vara att medgifva

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

såsom hemstad ett så stort område af mark med hus, som en man är
van att i sin vanliga verksamhet bruka tillsammans med bostaden».

Således är det, åtminstone enligt ifrågavarande stats lagstiftning, afgjordt
institutets syfte att undantaga för alla ekonomiska ofall en så pass stor
egendom, att, enligt de rundt omkring rådande förhållandena, en familj deraf
har sin fullkomliga bergning. Och med denna uppfattning öfverensstämmer
äfven ett yttrande af Nevadas högsta domstol, enligt hvilket lagens
mening skulle vara att skydda en gäldenär »i åtnjutande af en billig och
blygsam bostad för sin familj, tillsammans med så mycket af dertill hörande
jord och hus, som kan sätta honom i stånd att bereda familjen ett
anständigt underhåll».

Men hemstadsrätten gäller icke blott för landsbygden.

I stad omfattar hemstaden en byggnadstomt eller en större eller
mindre del deraf med den derå uppförda bostad, hvari familjen lefver,
här liksom på landet med inbegrepp af tillhörande inventarier.

Alla de särskilda staternas lagstiftningar fordra obetingadt, att lägenheten
i fråga brukas såsom hemstad, d. v. s. att gäldenären med
familj bor på densamma. Har egaren med familj en gång verkligen
öfvergifvit den för att ej mera bruka den som hemstad, eller har han
skaffat sig en annan hemstad, är den förra omedelbart hemfallen under
fordringsegarnes rätt. I sammanhang med det sist sagda bör framhållas,
att man vill och förutsätter, att, likasom familjefadren med familj bor å
den lägenhet, som besittes med hemstadsrätt, densamma i öfrigt, genom
ställets storlek, dess yttre beskaffenhet och antagliga värde skall lätt nog
kunna igenkännas såsom egarens hemstad; och är grunden till denna fordran
den, att man icke vill, att en person genom innehafvande af eu
dylik egendom skall kunna bereda sig en kredit, som han ej fått, derest
det varit bekant, att egendomen var undantagen för fordringsegarnes
kraf.

Men vid bestämmandet utaf begreppet hemstad tillkommer i en del
stater en ytterligare fordran, nemligen att hemstaden icke får beräknas
till mer än ett visst värde, hvilket är satt olika i olika stater, mellan
2,000 och 5,000 dollars. Der denna bestämmelse gäller — och sådant
torde i allmänhet vara fallet beträffande hemstad i städerna — lärer egendomen,
der den ej uppenbarligen i värde understiger det bestämda maximum,
utan vidare gå till utmätning och försäljning för gäldenärens skulder,
dervid dock det belopp, hvarför lagen högst inedgifver hemstadsrätt,
skall undantagas och afsättas för gäldenärens och hans familjs behof.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

Det behof ver ej anmärkas, att, om en person idkar någon näring å
hemstaden, om t. ex. i stad han har sin verkstad i det lilla huset eller
drifver annan affär der, eller hyr ut en del deraf, en sådan omständighet
icke förtager ställets egenskap af hemstad, blott familjefadren och familjen
verkligen också bo der.

Med afseende å förvärfvande af hemstadsrätt eller en fastighets legala
utmärkande som hemstad gäller, att sådant kan ske på öfver hufvud taget
tre olika sätt:

det ena är genom eu offentlig inregistering hos viss myndighet;

det andra är genom synbart besittningstagande och bruk af lägenheter; det

tredje är genom ett under domstolens ledning skeende formligt
afsättande af hemstaden — något som dock blott eger rum i vissa af
lagen angifna fall, såsom vid utmätning, konkurs etc.

Den i andra rummet omnämnda metoden, besittningstagande och bruk,
är i de flesta stater det enda, som erfordras för att med laga verkan underrätta
fordringsegare om det existerande förbehållet; och med afseende
å jemväl de öfriga metoderna gäller, att, vare sig man inregistrerat lägenheten
eller fått området utstakadt på marken, hemstadsrätten endast under
den förutsättningen kan fortfarande behållas, att egaren med de sina
har sitt fasta hemvist på lägenheten i fråga.

För att gifva ett prof på, huru inregistreringen af en hemstad tillgår
eller hvad som ligger deruti, kan anföras, att t. ex. i Kalifornien sökanden
dervid skall konstatera a) att han är en familjefader och b) att han
bor på området och vill hafva det till sin hemstad samt c) aflemna värderingsinstrument
och beskrifning öfver lägenheten.

I andra stater synes det blott erfordras, att sökanden hos vederbörlig
registreringsmyndighet gifver tillkänna, att en viss lägenhet är eller skall
vara hans hemstad.

Som den yttersta vigt fästes vid verkliga innehafvande! af den lägenhet,
som någon vill hafva skyddad under hemstadsrätt, särskildt emedan
man vill att en hvar skall, med iakttagande af vanlig omtänksamhet,
kunna se att en egendom är egarens hemstad, bör här egnas särskild uppmärksamhet
åt formen för detta innehafvande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

Egaren skall med sin familj hafva sitt stadiga hemvist på lägenheten;
det förutsattes, att han och familjen der intager sina måltider och tillbringar
sina nätter, samt att han i egen person framträder och anses som
herren i huset.

För att vara skyddad mot en fordringsegare, som vill göra ett visst
kraf gällande, erfordras att egendomen, förrän skulden uppkom, redan var
begagnad som hemstad; och för att vara framgent skyddad skall egendomen
äfven allt framgent vara på samma sätt begagnad. Egaren får icke
på det sätt draga sig ifrån lägenheten eller öfvergifva den, att den verkligen
upphör att vara hans vanliga bostad; men han är för tillgodonjutande
af hemstadsrätten naturligtvis icke hindrad att vara ute på resor
och i förrättningar, längre eller kortare tid, då i allt fall lägenheten i
fråga är bona fide och verkligen hans hem. Han får icke behandla hemstaden
som en arrendegård och låta en arrendator taga sin bostad der,
medan han sjelf med familj slår sig ner på annat håll; men han är icke
förhindrad att, om den verkligen bona fide är hans hemstad, tillfälligtvis
öfverlåta åt annan person, om det ock vore emot hyra eller arrende, att
taga egendomen i vård.

Den tanken är särskildt uttryckt i olika staters lagar i ämnet eller i
domar uti tvistiga fall, att man icke medelst hemstadsinstitutionen har velat
så binda egaren vid en viss bostad, att man dermed skapade ett »fängelse»
för honom; och särskildt för den händelsen, att familjefadren är
död och hemstaden sålunda är enkans eller barnens, har man varit mera
efterlåten uti krafven på verkligt och beständigt innehaf såsom vilkor för rätten.
Således om en enka för sjukdom eller för en dylik orsak på en, låt
vara också ganska lång, tid med barnen lemnar hemstaden, så är den dock
hennes hemstad, så vidt hon har sina personliga tillhörigheter qvar der,
eller har för afsigt att vända åter till lägenheten såsom till sitt hem.
Äro både fader och moder döda, utöfvas för de minderåriga barnens räkning
besittningsrätten genom förmyndaren, och en förmyndare kan arrendera
bort lägenheten, utan att myndlingarnes rätt derigenom minskas.

Hvad beträffar verkan af en lägenhets egenskap af hemstad, så ligger den
och dermed betydelsen af sjelfva institutet deruti, att all den egendom,
lös eller fast, som innefattas i begreppet hemstad, är undantagen och oåtkomlig
för egarens, såsom man uttrycker sig, allmänna skulder.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

Uti sjelfva uttrycket allmänna skulder, eller vi skulle kunna säga
skulder i allmänhet, ligger dock en erinran om att det finnes skulder,
hvilka icke äro beroende deraf, att gäldenären fatt hemstadsrätt, eller med
andra ord, hvilka han måste betala äfven med den egendom, som ingår
uti eller som hör till hemstaden; och kallar man dessa skulder privilegierade.

Det länder till att gifva en vigtig uppfattning af sjelfva systemet
och andan deruti, att man angifver de väsentliga slagen af sådana privilegierade
skulder.

I första rummet räknas dit sådana skulder, som en person ådragit sig
före hemstadslagens tillkomst.

I andra rummet sådana som en person eger, innan han förvärfvade
sig hemstaden, och i tredje rummet de skulder, han ådragit sig för att
köpa den egendom, hvilken han vill hafva ansedd som sin hemstad. Grunden
här är, att eljest genom institutet en utväg skulle öppnas för en skuldsatt
person att bedrägligen undandraga fordringsegare deras rätt, sedan de
nemligen gifvit honom kredit på grund af tillgångar, hvilka de antagit
vara tillgängliga för fordringarnes betäckande.

Vidare äro privilegierade, d. v. s. skola betalas af hemstadens värde,
fordringar, uppkomma för förbättrande eller bevarande af hemstaden och
hvad som dertill hör, deri inberäknade löner till handtverkare, arbetare etc.

Privilegierade äro i alla stater de skatter, som belöpa å hemstadsegendomen.

Skadeersättningar för begångna brott räknas i vissa stater som privilegierade.

Som man ser äro af hemstadsrätt oberoende sådana gäldenärens förbindelser,
hvilkas fullgörande den naturliga uppfattningen af heder krafvel
eller utan hvilkas gällande kraft statens och det allmännas rätt skulle
blifva lidande; och utvisar just det sist sagda, huru vidt skild anordningen
är från en fattig vårdsanstalt, samt att fast mera systemet direkt utgår på
att bereda en hvar tillfälle att hålla sig uppe som en för staten och samhället
nyttig medborgare, likaväl som att hindra honom att till olycka
för sig sjelf förfalla.

Om alla skulder utaf andra slag än som här angifvits, det vill säga
alla vanliga skulder, gäller att de ej kunna emot gäldenären göras gällande,
annat än så vidt han eger annan egendom än den under hemstad
inbegripna.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. ö Sami. 2 Afd. 2 Band. 26 Häft.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

En ej oväsentlig skilnad råder dock härutinnan i olika staters lagstiftning.

I vissa stater drabbas hemstaden och hvad dertill hör icke på något
sätt af gäldenärens allmänna skulder. I andra staters lagstiftning betraktas
skulden såsom »hyllande)), eller sväfvande öfver hemstaden på sådant
sätt, att fordringsegaren icke kan göra den exekutivt gällande emot hemstaden,
så länge den besittes som hemstad, hvaremot försäljning af densamma
för skulden kan ske, så snart hemstadsrätten upphör, hvilket, åter
ju är fallet, då t. ex. en gäldenär öfvergifver hemstaden och slår sig ner
på annat håll, eller då familjen upplöses —; och upplösning af familjen,
derest den ej skett förr, betraktas såsom för handen, när efter mannens
död jemväl enkår) afiidit samt det yngsta barnet fylt 21 år.

Är nu ordningen den, att skulden betraktas såsom alls icke drabbande
hemstaden, så kan också egaren sälja egendomen, utan att köparens
rätt till dess disponerande är i någon mån begränsad. Betraktas åter
skulden som hyllande å hemstadsegendomen, så häftar den äfven efter försäljning
af egendomen alltjemt vid densamma.

1 det som hittills sagts är dock hänsyn tagen blott till skulder uppkomma
utan att genom gäldenären uttryckligen någon rätt gifvits utöfver
vanliga förhållanden. Men vi hafva i detta sammanhang att taga hänsyn
till en grundtanke uti förevarande institut, att nemligen »lagstiftningen
aldrig syftat till att genom detta institut bereda ett förmynderskap öfver
hemstadsegaren eller att sätta honom ur stånd att träffa gällande aftal
derom.»

I öfverensstämmelse med denna princip, och likasom hemstadsegaren
kan sälja hemstaden, så eger han genom ett särskildt åtagande binda vid
hemstaden en ansvarighet, som eljest icke drabbar densamma. Ett sådant
afstående från hemstadsrätten kan dock uti en del stater icke ske annat
än genom en handling motsvarande inteckning hos oss, dermed man afser
att garantera, det gäldenären endast med noggrant betänkande af följderna
gör eu sådan inskränkning i sin rätt. I andra stater kan gäldenären
genom ett enkelt förklarande om, att han för skulden i fråga afstår
från hemstadsprivilegiet, göra hemstaden ansvarig derför; men torde dervid
i allmänhet vara fäst det vilkor, att hustrun lemnar sitt samtycke till
åtgärden.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

I motsats dertill råder i åtminstone en stat den regeln, att hemstaden
aldrig lian för någon skuld, tillkommen efter det hemstaden blifvit förvärfvad,
utmätas mot egarens vilja. Till och med om inteckning meddelats,
så leder den ej till egendomens försäljning, annat än så vidt inteckningen
afser köpeskillingen för hemstaden eller kostnader för hemstadens höjande
i värde.

Egaren af en under hemstadsrätt besutten egendom kan sälja densamma.
För egaren och hans familj kan det under många omständigheter vara
fördelaktigast att afhända sig egendomen, och det vore alldeles stridande
mot principen i systemet, att någon skulle vara i sådant fall hindrad.
Man har allenast, och emedan hemstadsstystemet väsentligen afser familjens
bästa, och då hustrun anses i visst afseende särskildt representera
familjen, vid rätten att sälja eu hemstad fäst den garanti, att, såsom
nyss nämndes i fråga om inteckning, hustrun skall lemna sitt samtycke
till upplåtelsen; och är härvid såsom en egendomlighet att anmärka den
i vissa staters lagar föreskrifna försigtighetsåtgärden, att om hustruns förklarande
skall anses vara giltigt, det måste vara afgifvet, utan att mannen
är närvarande, inför domaren eller någon viss tjensteman, och sedan denne
undervisat henne om hennes rätt och om följderna af hennes tilltänkta
medgifvande.

Hvad hittills är sagdt afser det fall, att hemstad är bildad utaf en
egendom, som på vanligt sätt förvärfvats från enskilde.

Men institutet har inom den amerikanska unionen fått en tillämpning,
som förtjenar ett särskildt beaktande, nemligen der det satts i samband
med unionens eller de särskilda staternas intresse att få uppodlade
och bebyggda de ofantliga arealer, som inom Amerika utgöra statsdomän,
Government land.

Enligt en kongresslag af 1862 är eu hvar familjefader berättigad
att af sådan mark emot en obetydlig afgift — såsom jag sett uppgifvas
tillsammans omkring 15 dollars — under hemstadsrätt taga i besittning
ett område af Government land om 160 acres (d. v. s. en qvadrat, hvars
sida är en half engelsk mil) eller en mindre del deraf — emot derefter
afpassad lägre afgift — allenast mot skyldighet att under loppet af 5,
högst 7 år verkställa uppodling, eller inom vissa distrikt plantera skog,

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

till viss omfattning; dock så, att först sedan angifna åren äro förgångna
och föreskrifna odlingsskyldighetén är uppgjord, hans eganderätt är definitiv.

Hemstadsrätten synes här vara af väsentligen samma art som den vi
förut omtalat, och den förutsätter fördenskull att personen ifråga verkligen
brukar lägenheten såsom hemstad d. v. s. nu och framdeles såsom
sitt och sin familjs fasta hemvist, hvarvid är att bemärka, att han genom
ed eller högtidligt förklarande skall gifva tillkänna, att han för egen
räkning och icke såsom ställföreträdare för någon annan tager lägenheten
i besittning; — och i öfverensstämmelse med den vanliga betydelsen af
ett dylikt förklarande i engelsk-amerikansk rätt, lider intet tvifvel, att personen
är underkastad ansvar såsom för mened eller bedrägeri, derest han
der vid lag gör sig skyldig till missbruk.

Härvid gäller dock en vigtig skilnad ifrån innebörden af hemstadsrätt,
som hvilar på en köpt lägenhet. Der blef hemstaden skyddad blott
för efteråt uppkommen vanlig skuld, enär man ej ville tillåta förvärfvaren
deraf att undandraga förre fordringsegare deras rätt. Här eller då
hemstaden omfattar en utan kostnad förvärfvad egendom, är denna skyddad
åt egaren och hans familj jemväl för de skulder, hvari han förut kunde
häfta, en omständighet, hvilken måste på det kraftigaste egga personer i
mindre lycklig ekonomisk ställning eller hvilkas arbete inom handtverkens
eller industriens områden gifvit dålig frukt, att söka förvärfva åt sig jordbruk
på statens mark.

Må vi här få erinra om hvad som är den väsentliga innebörden i
institutet. Det gifver åt den sträfsamme arbetaren, snart sagdt ej åt någon
annan, hus och hem med säkerhet för honom och hans familj att, med
fortfarande flit och omtänksamhet, hafva der en trygg tillvaro, ända tills
den yngste medlemmen af familjen bör vara godt i stånd att reda sig
på egen hand.

I ett institut som detta har man i sanning för sig en ålderdoms- och
familjéförsäkring af ideal art. Men det torde derjemte ej kunna förfela,
att ett institut, som kan åstadkomma en sådan ekonomisk trygghet, helst
då dermed följer en lefnadsställning och en verksamhet, som garantera
oberoende och medborgerligt anseende, måste med en utomordentlig magt
draga krafter just till de områden och uppgifter, hvarmed — i Amerika
likasom i vårt land — vilkoren för statens och det allmännas styrka och
förkofran äro på det närmaste förknippade.

Avdra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

I detta sammanhang och särskilt med afseende å hvad som här sagts
om uppodling af staten tillhörig mark är att bemärka en anordning, hvartill
man i Amerika synes hafva kommit i väsentlig män med tillhjelp af
hemstadssysteinet. Man har der naturligtvis ej kunnat undgå att beakta,
att om några få enskilde, af det allmännas tillgångar, tillåtas tillgodogöra
sig för stora andelar, det lätt uppstår brist för de öfriga.

Då nu unionsreereringen eller de särskilda staterna anvisa åt de en o

skilde områden att med hemstadsrätt (eller under annan rättstitel) taga i
besittning, har på förhand ett hvart område blifvit genom parallela linier
i norr och söder och genom dem rätvinkligt skärande linier från öster till
vester indeladt i rutor så som figurerna i ett schackbräde; och af dessa
figurer, samtliga af qvadratisk form och af visst bestämdt ytinnehåll, 640
acres, har unionsregeringen eller den särskilda staten förbehållit sig hvarannan,
i följd hvaraf, om nu en enskild person såsom hemstad förvärfvat
sig en del af en dylik ruta —• och han får ej af staten mer än en viss
del deraf, högst 160 acres — han icke är i stånd att annat än inom en
viss begränsad areal i ett sammanhang utvidga sina besittningar, i och
hvarmed sålunda andra, hvilka, börjande med svaga medel, önska använda
sina krafter till jordens odlande samt förvärfva hus och hem på egen
grund, dertill beredas ett mera fritt tillfälle än eljest skulle vara fallet.

I sammanhang med det här sist sagda är det värdi att bemärka,
huru som den amerikanska unionens eller dess särskilda staters regeringar,
inom de till kolonisation upplåtna områden, townships kallade, der det
afses att ett helt samhälle småningom kan uppstå, jemväl i andra hänseenden
hålla hand öfver, att en tillfredsställande ordning skall derinom
komma till stånd. Sålunda är ifrån början utrymme för erforderliga,
breda vägar och gator beräknadt; vissa rutor äro afsätta för skoländamål
etc., genom hvithet allt man från början gjort det nya samhället i viss
mån oberoende af enskildes godtycke eller egennytta.

Båda här berörda system kombinerade hafva för Amerika- medfört
i ögonen fallande verkningar. Ungefär vid tiden för tillkomsten af omförmälta
kongresslag — rörande upplåtelse af offentlig mark till småegendomar
— och vid den tidpunkt, då likartade lagar tillkommo i ett
flertal af unionens stater och territorier, funnos inom unionen 2,044,077
farmer. Omkring 20 år derefter eller år 1880 var antalet stiget till
4,008,907 d. v. s. nära fördubbladt. På samma tid hade medelarealen
för unionens farmer så ansenligt minskats, att, då den år 1860 var 199

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

acres, den år 1880 var blott 134, — hvilket ju utvisar ett betydande
resultat i den rätta rigtningen.

Af de omkring fyra millioner landtman, livilka år 1880 inom unionen
jemte Canada och Manitoba egde gärdar af minst 20 acres, hade fyra
femtedelar för sin räkning gjort bruk af hemstadsprivilegiet. *

Med sådana siffror och förhållanden för ögonen frågar man sig o vilkorligen,
med hänsyn till vissa stora spörsmål, som just nu stå på dagordningen
i vårt land, om icke vi, i det vi sett, hafva en stor tanke att tillvarataga.
Det synes mig så vara just uti den magtpåliggande fråga Riksdagens
fjerde tillfälliga utskott har att behandla, om möjlighets beredande
för mindre bemedlade och obemedlade samhällsmedlemmar att bilda egna
jordbruk, likasom i den dertill nära stående frågan om öfre Norrlands
rikare bebyggande (och hvarför ej säga systematiska koloniserande?) —
en fråga som snart torde kunna blifva till en lifsfråga för Sverige; och,
såsom redan antydt, tanken på hemstadssystemet lefver ovilkorligen upp
jemväl i den så moderna försäkrings!''rågan, ehuruväl tendensen i förevarande
försäkringsmetod är .eu helt annan än i de former af försäkring,
som hittills varit föremål för beaktande i vårt land.

Det omfattande juridiska arbete och de statistiska upplysningar -—
innehållna i en tysk vetenskapsmans arbete — hvarpå jag haft att stödja
mig, afse en tid af omkring 10 år tillbaka.

Utan tvifvel har under den tid, som förgått derefter, systemet varit
föremål för eu mångsidig utveckling; och af bref från den amerikanske
författaren, sammanstäldt med ett yttrande i omnämnda tyska arbete, är
jag berättigad att sluta till, att denna utveckling oafbrutet gått i rigtningen
: ökande af skyddet för den mindre jordbrukaren. Men för visso är
det — om Riksdagen i öfrigt finner saken af värde — önskligt, att
systemet i fråga äfven i sina senare verkningar blir fullständigt utforskadt,
naturligtvis helst med svenska ögon och på närmare håll — emedan det
ej lider tvifvel, att en vaken iakttagare skall sålunda bli i tillfälle att
gifva vinkar rörande detaljanordningar, der det vore godt att få tillgodogöra
sig redan vunnen erfarenhet.))

Jag åberopar här tyska uppgifter.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32.

Det, ligger i herr Åkerlunds motion eu sund och rigtig tanke, som,
om den kunde praktiskt realiseras, helt säkert skulle lända vårt land till
mer lycka och välfärd än som nu kan beräknas. Här är ju godt utrymme
på vår svenska jord, må man blott upptaga och bruka densamma. Ju
flere armar der finna användning desto bättre. Det vore en stor lycka
att en lugn och jemn, om än tarflig, bergning på egen grund kunde beredas
de många små, som dittills ej mägtat förvärfva en sådan, och den
sjelfegande jordegareklassen är det folkelement, som den sunda samhällsutvecklingen
har minst att frukta af.

Med denna uppfattning har utskottet vid behandling af herr Åkerlunds
motion med hänsyn till vårt lands naturliga förhållanden ej mindre
än till de af motionären påpekade vådor af social och ekonomisk artfunnit
sig kunna obetingadt instämma uti motionärens uttalande om önskvärdheten
deraf, att den under senare årtionden pågående öfverflyttningen
afl krafter ifrån jordbruket till handtverk och industri måtte i sin mån
hejdas samt att ökadt tillfälle måtte beredas dem, som sådant önska, att
bilda egna jordbruk, eller, såsom utskottet fattar det, att erhålla eget hem
samt på egen mark idka jordbruk vare sig sjelfständigt eller i förening
med den inkomst som kan erhållas genom arbete vid industriell anläggning,
i hvilka båda, fall för dem vinnes eu mera sjelfständig ekonomisk
ställning än som nu är fallet med den lösa arbetsbefolkningen, som har
sitt, uppehälle genom tillfällig arbetsinkomst vid trävarurörelsen eller genom
stor industri, hvaremot de ej ega annan bostad än för sin person,
och detta i all synnerhet om man dermed kunde i någon mån hämma
utvandrareströmmen samt sätta landet i tillfälle att i allt större omfattning
tillvarataga den dyrbara kraft och intelligens, som dermed år efter
år går förlorad.

Med afseende å sättet huru tillfälle för ett ökadt antal af statens
medlemmar att bilda egna jordbruk skulle beredas har utskottet funnit
sig berättigadt och skyldigt att se frågan från tvenne synpunkter.

I första rummet beror möjligheten att realisera det åsyftade målet
på tillgängligheten af erforderlig mark.

I detta hänseende bemärkes, att en väsentlig del af de smärre jordbruk,
hvarom här är fråga, torde kunna af de enskilde sjelfva beredas
genom köp från enskilde jordegare, som tilläfventyrs innehafva större områden,
än. de finna för eget behof erforderligt; och af de staten tillhöriga,

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o d) Utlåtande N:o 32.

för olika ändamål använda jord bruksegendomar kunde tvifvels utan — om
andra hänsyn ej böra föranleda att de bibehållas till sitt nuvarande
bruk — betydande områden vinnas för realiserande af här ifrågavarande
syfte på det sätt att från de domäner, hvilka ega torp, dessa torp frånskiljas
och försäljas.

Men i all synnerhet tänker sig utskottet, att tillfällen till bildande
af jordbruk för personer, som eljest dragas intill handtverk och industri
eller öfvergifva landet, kunde med fördel beredas på de väsentligen inom
de norrländska länen och i all synnerhet inom Norrbotten befintliga kronoparker
eller oafvittrade områden; och synes det utskottet att särskild!
möjligheten att sålunda bebygga de öfverstå delarne af Norrland här förtjenade
så mycket mer uppmärksamhet, som vigtiga skäl af helt annan
art än här förevarande för visso göra det i högsta grad ömkligt, att så
snart'' möjligt är en talrikare befolkning af rent svenskt element der vore
för handen.

1 andra rummet beror, enligt utskottets förmenande, frågans lösning
på möjligheten för enskilda obemedlade och mindre bemedlade personer
att förvärfva smärre jordbruk, på sådana vilkor och med sådan rätt, att
de verkligen finna det för sig förmånligare att lägga an derpå än att ga
till andra näringar eller utflytta, med andra ord, frågan skulle helt enkelt
bero på möjligheten att göra jordbruk eller annan landtmannanäring mera
tilltalande än nu är fallet.

I detta hänseende har utskottet sjelf egnat och funnit sig böra fästa
synnerlig uppmärksamhet vid den i hemstadssystemet beskrifna och hittills
troligen för blott få personer inom vårt land bekanta form för eganderätt
till jord, som inom Amerika användes.

Det synes utskottet, som om en anordning i enlighet dermed, hvilken
innefattade att förvärfvaren af en jordlott jemte all den rätt, som sjelfständig
eganderätt medför, vunne en större trygghet uti besittningen och
en säkrare utgångspunkt för förkofrande af sin egen och sin familjs ställning,
än hittills stått honom till buds, måste i högst beaktansvärd grad
lända till att dels draga personer till landtmannanäringar och dels dervid
bibehålla dem, som nu eu gång egnat sig åt sådana.

Hvad särskild! angår de norrländska länen har utskottet beaktat,
huru som de nu rådande nybyggesförhållandena leda dertill, att på särskilda
punkter, ofta vidt skilda sins emellan och från den öfriga bygden,
enstaka nybyggare upptaga så vidsträckta, odlingsbara områden, att derstädes
tiotals familjer kunde hafva sin utkomst, samt tagit i öfvervägande,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 32. 17

att genom kolonisering efter uppgjQrdt system och under statens ledning
dylika odlingsbara områden — i tusentals förekommande blott i Norrbotten
— kunde blifva på ojemförligt kortare tid och i säkrare och mer
tillfredsställande ordning än nu är fallet upptagna af ett antal jordbrukande
familjer, hvarjemte utskottet ej heller lemnat obeaktadt, att det
amerikanska systemet gifver en särskild! för oss nyttig anvisning om behofvet
af och sättet att förekomma allt för stora possessioners tillkomst.

Omförmälta amerikanska system synes för den skull utskottet vara
värdt det största beaktande, och hyser utskottet den uppfattning, att detsamma,
på sätt här förut blifvit redogjordt och med de erfarenheter, dess
sista utveckling torde gifva iakttagaren, göras för regering och Riksdag
bekant, innan statsmagterna till definitiv lösning upptaga förevarande, för
staten i sin helhet och ett stort antal dess enskilda medlemmar vigtiga
fråga, hvadan utskottet,

då det vet, hvilken oerhörd betydelse det har för svenskt lynne och
åskådning att med sjelfständig rätt ega jord;

då man måste se, att ingen form af eganderätt till jord skulle vara
mera tilltalande för förvärfvare!), än den, som medförde garanti om eget
hem, om ens egen och ens familjs framtida bergning och derjemte en
ansedd medborgerlig ställning; och

då årligen tiotusendetal af vårt lands arbetskraftiga befolkning oemotståndligt
dragas till och funnit trefnad i ett land, som just realiserar i
vidsträcktare omfattning sådana önskning smäll, hemställer,

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t i underdånighet
anhålla att, efter inhemtande af fullständig
kännedom om här berörda system för jords besittning,
låta företaga en sådan utredning af hit hörande förhållanden,
på grund hvaraf Riksdagen kan blifva i
tillfälle att bedöma möjligheten af och sättet för beredande
af tillfälle för obemedlade och mindre bemedlade
att i större omfattning förvärfva egna jordbruk.

Stockholm den 22 april 1890.

På utskottets vägnar:

ELIS NILSON.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 26 Käft.