Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30 (Utlåtande 1890:Tfu430 Andra kammaren tfu4)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

N:o 30.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1890, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning
af vädd motion angående skrifvelse till Kongl. Maj:t i
fråga om lagstiftningsåtgärder för hämmande af utbredningen i
vårt land af de svårare ogräsarterna.

Till sistlidet års riksdag afgaf herr V. B. Wittrock i Andra Kammaren
en motion, n:o 93, i hvilken han föreslog-, att Riksdagen behagade
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes i lagstiftningsväg
vidtaga åtgärder för att hämma utbredningen af svårare åkerogräs
från de områden, som tillhöra jern vägarna. Denna motion, som behandlades
af Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 4, blef i enlighet
med utskottets utlåtande af kammaren afslagen. Nu har herr Wittrock i
motion n:o 223 till innevarande riksdag inkommit med ett liknande förslag,
ehuru i vidsträcktare omfattning. I denna motion föreslås nemligen,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Majit anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes taga i nådigt öfvervägande, huru vida icke ändamålsenligt vore, att
genom lagstiftningsåtgärder söka hämma utbredningen af de svåraste
ogräsarterna i vårt land. För motivering af sitt förslag lemnar motionären
en vidlyftig beskrifning om åkerogräsens vidsträckta spridning i landet
samt framhåller, att ogräsens utbredning tilltager med hvarje år och att
Bill. till Biksd. Brot. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 24 Höft. 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

desamma äro att räkna till det nutida landtbrukets allra svåraste fiender,
för livilkas bekämpande kraftigare och mera omfattande åtgärder, än hittills
äro behöfliga. Sedan lian äfven påvisat, huru som ogräsen på åkerfälten
förekomma i stor myckenhet äfven i provinser, der jordbruket står
högt — till och med i Skåne — yttrar motionären: »Någon skulle måhända
föreställa sig, att den utveckling eller, måhända rättare, omgestaltning,
uti hvilken vårt jordbruk för närvarande är stadt, skulle vara af
natur att medföra eu förminskning af åkerogräset utan något ingripande
från vare sig statens eller andra myndigheters sida. Den med saken förtrogne
vet dock att så, dess värre, icke är förhållandet. Det ogräsens
tilltagande, som på senare tider mångenstädes iakttagits, står tvärt om
helt visst i sammanhang med det sätt, hvarpå det moderna landtbruket
är ordnadt; framför allt dermed att trädesbruk^ nu mer och mer inskränkes
utan att på samma gång nya försigtighetsåtgärder vidtagas, för att
motverka den ökade trefnad för ogräsen, som blifver en nödvändig följd
af trädets inskränkande». — Derefter redogör motionären för lagstiftningen
på detta område i andra länder och bilägger öfversättningar af sådana
lagar från Braunschweig, Steiermark, Belgien och Frankrike. Han omnämner
äfven, att nästan alla af dessa lagar i främsta rummet gå ut på
att utrota eller åtminstone hämma utbredningen af åkertisteln, samt att
Belgiens ogräslag måhända är den, som närmast skullo kunna passa för
våra förhållanden.

I likhet med föregående år, vid behandlingen af herr Wittrocks då
förevarande motion, kan utskottet icke annat än lemna sitt erkännande
åt motionärens välvilliga omtanke om vårt lands modernäring. Hvarje
omtänksam landtbrukare ser ock med oro på den utbredning, ogräsen
vilja taga öfver hans fält, och för att hålla dem tillbaka måste hvarje
landtman föra ett ständigt utrotningskrig mot desamma, men mot vissa
svårare rotogräs är denna strid mången gång så hård, att man är nära
att förtvifla om seger. Det är derför, efter utskottets förmenande, icke
i allmänhet landtmännens vårdslöshet — om ock någon gång i enskilda
fall sådan förekommer — som är orsaken till det sorgliga förhållandet,
att åkerogräsen mer och mer vinna utbredning. Detta förhållande synes
ock till en del vara af motionären erkänd t, dels genom det uttalandet att
det ifrågavarande onda helt visst står i sammanhang med det sätt, hvarpå
det moderna jordbruket är ordnadt, och dels genom ett af motionären fram -

Andra Kammarens Tillfälliga Utsliotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

hållet exempel, meddeladt af en framstående jordbrukare i Östergötland,
som säkerligen icke försummar att motarbeta ogräsen, huru som jord från
hans åkerfält i drifbänk under glasfönster lemnat icke mindre än fem
rika ogräsgrödor, framalstrade från i jorden på en gång magasinerade
ogräsfrön. Under sådana förhållanden kunna vårt lands jordbrukare icke
annat än med tacksamhet mottaga hvarje praktiskt förslag, som går ut
på att motverka detta onda, men till sådana förslag kunna väl svårligen
räknas lagstadganden om tvångsåtgärder och stränga bötesbestämmelser,
derför att jordbrukaren icke gör »allt hvad på honom beror för att hindra
ogräsens inträngande eller att bekämpa desamma, sedan de väl fått insteg».
För att med hopp om framgång kunna uppträda mot ogräsen,
torde man först och främst hafva rätt att vänta — möjligen af vetenskapsmännen
på det botaniska området, som mera än landtmännen i allmänhet
ega kännedom om dessa växters natur och lifsvilkor — upplysning
om Indika åtgärder, som äro att vidtaga för desså växters utrotande.
Sedan tillkommer det landtmännen att på praktisk väg pröfva, om de angifna
medlen, äro verksamma och om de icke äro så kostsamma, att de
blifva förbi springande. Om de angifna åtgärderna visa sig stå detta prof,
så lära väl landtmännen i allmänhet så förstå sina intressen, att de på
öfvertygelsens väg manas att vidtaga desamma. I motsatt fall, men först
då, kan det blifva fråga om att vid bötesansvar ålägga jordbrukarne att
vidtaga sådana åtgärder. Uttalande denna uppfattning, vill äfven utskottet
citera yttranden ur samma uppsats af professor J. Ericsson i »Tidskrift
för landtmän», från hvilken motionären anfört åtskilligt. I fråga om
huru ett allvarligare förstörande eller oskadliggörande af de i jorden redan
magasinerade eller på annan väg än direkt genom orent utsäde jorden
tillförda ogräsfrön må komma till stånd, yttrar nämnde författare:
»Den ena vägen, en väg, om hvars lämplighet meningarne väl ej torde
vara delade, är spridandet af bästa möjliga kunskap om ogräsens natur,
om vidden af den skada, de åstadkomma, samt om medlen att dem bekämpa.
Jag föreställer mig, att en sådan kunskap bäst spri des genom
utgifvandet af smärre och billiga populära folkskrifter, och synes mig för
framkallandet af sådana skrifter en lämplig uppmuntran vara, om, såsom
det sker t. ex. i Danmark, pris utsattes för den eller de bästa, efter ortens
behof affattade skrifter i ämnet, lämpade att i stort antal utdelas.
Jag säger efter ortens behof lämpade och vill dermed hafva uttalat den
meningen, att, då i samband med vårt lands långa utsträckning i norr
och söder en stor skiljaktighet råder i afseende på jordbruk ssättet å olika
orter, ej en och samma skrift torde vara för alla landsdelar lika lämplig,
utan de olika förhållandena ställa i viss mån olika kraf. — Eu annan

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30.

väg, hvarpå man i nyare tider och då det frivilliga åtagandet — jag tänker
här särskild!, på sådana ogräsarter, hvilkas frukter eller frön af en
hårpensel eller en vinge med vinden lätteligen sprida sig från den enes
orena in på den andres rena åkerfält — ej uträttat eller ens kan uträtta,
hvad som ansetts oundgängligt, börjat inom flere länder mer och mer
inslås eller åtminstone ifrågasättas, är lagstiftning i frågan». Han anför
således först, att man bör sprida upplysning om ogräsens natur och medlen
att bekämpa desamma och sedan lagstifta mot vissa ogräs. Den
nära nog enda populära skrift i detta ämne, som vårt lands jordbrukare
för närvarande hafva att tillgå, är »De farligaste ogräsens växtsätt och
utrotande)) af J. J. Mortensen, öfversatt från danskan af Hj. Natliorst. De
åtgärder, som i denna skrift äro föreslagna för utrotande af åkerogräsen,
torde dock svårligen kunna lämpa sig för att blifva lagbestämmelser,
efter livilka jordbrukarne hafva att rätta sig. I fråga om våra svåraste
ogräs, hästhof och åkertistel, uppgifves säkraste medlet vara handrensning.
För öfrigt föreslås bland annat radsåning och liackren snöig å sädesfälten
och oftare återkommande trådning. Skulle man genom påbud om handrensning
söka utrota vissa ogräs och kraftigt ingripa med sådan åtgärd,
torde det icke blott saknas medel för mången jordbrukare att utföra detta
kostsamma arbete, utan det torde äfven komma att saknas tillräckligt antal
armar derför. Radsåning och hackrensning af sädesväxterna skulle
onekligen taga sig bra ut för ögat och vittna om, att vårt jordbruk kommit
i mycket hög kultur, men det ekonomiska resultatet af detta jordbrukssystem
under våra närvarande förhållanden torde icke blifva lysande.
Föreskrifter om oftare återkommande träde skulle möjligen kunna återinföra
tvåskiftesbruket i vårt land, äfven i trakter, der detsamma under
lång tid tillbaka varit ansedt som föråldrad!, och detta torde väl icke heller
så allmänt anses som ett önskningsmål.

Såsom mönster för ogräs-lag hos oss framhåller motionären Belgiens.
Deri heter det i Art. 1: »Provinsernas guvernörer (motsvarande landshöfdingarna
hos oss) föreskrifva de åtgärder, som äro nödiga för förstörande
af tistlar och bestämma de tidpunkter vid hvilka man bör verkställa
dessa åtgärder» och vidare i Art. Y: »Vid underlåtenhet af vederbörande
att inom den bestämda tiden vidtaga de åtgärder, som blifvit
påbjudna af guvernementsstyrelsen, utföras dessa, efter order af borgmästaren,
genom tjenstemännen på de tredskandes bekostnad, och detta
förutom de böter, som äro bestämda i art. VII af detta reglemente.
Kostnaderna för åtgärderna indrifvas i förekommande fall af de lokala
myndigheterna på samma sätt som skatterna.» Om Riksdagen hos Kongl.
Maj:t begär, att Kongl. Maj:t, med sin ekonomiska lagstiftningsrätt, måtte

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 4) Utlåtande N:o 30. 5

utfärda förordningar i nu antydda riktning och lägga i landshöfdingames
händer att — kanske med ledning af skrifter, liknande den nyss omnämnda
och förordade af landtbruksakademien — föreskrifva åtgärder
för ogräsens utrotande, så skulle vi nog snart komma in på ett annat
jordbrukssystem, men det behöfs knappast antydas, att följderna deraf
kunde blifva ödesdigra nog, ehuru i annan rigtning än som. åsyftades.

Då det, såsom redan blifvit antydt, icke kan vara lämpligt att utfärda
påbud om utrotande af ogräs med ty åtföljande bötesbestämmelser,
utan att på samma gång bestämda åtgärder kunna föreskrifvas, Indika
äro af den beskaffenhet, att de blifva gagnande i den afsedda rigtningen
utan att skada jordbruksnäringen i annat afseende, så synas dessa skäl ensamt
vara tillräckliga för att afstå motionen i den form, den föreligger. Men det finnes
ett ännu kraftigare skäl för att icke förorda motionen, som ock en ärad
ledamot af Andra Kammaren erinrade om, då motionen af kammaren remitterades,
nemligen den fara, som ligger deri, att, med bifall till motionen, ingången
skulle öppnas till ett lagstiftningsområde, som kunde komma att djupt
ingripa i den enskildes fria egande- och dispositionsrätt öfver sin egendom,
och lagstiftningsrätten på detta område skulle komma att ensamt
utöfvas af Kong!. Maj:t, utan att Riksdagen egde att besluta om dessa
lagbestämmelsers form och beskaffenhet. Om och när detta lagstiftningsområde
en gång kommer att beträdas, anser utskottet att dessa lagar
böra hafva civillags natur och sålunda stiftas af Konung och Riksdag
gemensamt samt för öfrigt till sitt innehåll vara moderata och tillämpas
med varsamhet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 april 1890.

På utskottets vägnar:

ERIS NILSON.

Bih. till Biksd. Brok 1390. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 24 Häft.