Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6 (Utlåtande 1898:Tfu36 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

N:o 6.

u->n ,

Ank. till Riksd. kansli den 24 februari 1898, kl. 5 e. m.

Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 3 utlåtande n:o 1,
i anledning af väckta och till utskottet remitterade motioner
med förslag om ändrade bestämmelser angående barn,
som döpas i okända föräldrars namn.

Uti tvenne till utskottet, af kammaren remitterade motioner önskas
ändring af bestämmelsen i mom. 7 af kongl. cirkulärbrefvet den 17
oktober 1778, att »qvinna, som vill å okänd ort framföda foster, må i
sådant uppsåt lemnas ostörd och utan någons åtal eller efterfrågan om
hennes person eller tillstånd.»

I sin motion, n:o 21, hemställer herr A. T. Pettersson i österhaninge,
»att Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t föranstalta, att mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober
1778 helt och hållet upphäfves eller, om detta sig ej göra låter, i förut
angifvet syfte ändras.»

Herr E. L. M. Hedin i Torp åter hemställer uti sin motion,
n:o 78, »att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det Kongl.
Maj:t täcktes vidtaga åtgärder för ett tillägg i Kongl. Maj:ts nådiga
förordning af den 6 augusti 1894 på så sätt, att barnaföderska, som
vill vara okänd, åligger, då hon genom barnmorska eller annan person
för inskrifning i kyrkobok anmäler af henne framfödt, barn, förete
vederbörligen styrkt intyg från person, som förbundit sig mottaga detta
barn till fostran och, om densamma tillhör annan församling, betyg från
vederbörligt pastorsembete om personens lämplighet till ifrågavarande
kall; företes icke ett sådant betyg, är barnets moder skyldig gifva sig
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Häft. (N:o 6) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

till känna för pastor i den församling, der barnet blifvit framföda till
trygghet för barnets ordentliga uppfostran.»

Till stöd för motionen n:o 21 anför herr A. T. Pettersson följande:
»Den tukt- och sedeslöshet, som är rådande i vårt land, tager sig bland
annat uttryck i det stora antal oäkta barn, som födas till verlden.

Endast i undantagsfall taga de, genom hvilkas obilliga förbindelser
dessa utgöra en frukt, sjelfva vård om dem; i de allra flesta fall blifva
de utackorderade till andra, som mot lega gifva dem det nödtorftigaste.

De skuggsidor, som tillhöra fosterbarnsväsendet, hafva nu emellertid
blifvit uppmärksammade, och en af Kong!. Maj:t den 16 november 1894
tillsatt komité har underkastat frågan en välbehöflig utredning, hvars
resultat föreligger i ett till Konungen förlidet år ingifvet förslag till
ordnande af fosterbarnsvården in. m.

En särskild klass bland dessa fosterbarn intaga de, öfver hvilkas
härkomst ett mystiskt dunkel hvilar, eller de, som enligt det gängse
uttyckssättet äro döpta i »okända föräldrars namn».

I enlighet med kongl. cirkulärbrefvet af den 17 oktober 1778
må qvinna, som å okänd ort vill framföda sitt foster, i sådant uppsåt letnnas
ostörd utan någons åtal och efterfrågan om hennes person eller tillstånd,
och »anse Vi», heter det, »den olägenhet mindre, om på sådant sätt
något olofligt häfdande skulle döljas, än att genom sträng efterfrågan
i dylikt tillfälle betaga ett blödigt sinne all utväg att kunna dölja sin
förbrytelse.»

Såsom sådana »okända orter» i vårt land begagnas i främsta
rummet Stockholm, dernäst de större städerna, hvaremot landsbygden
icke ännu så mycket anlitas för detta ändamål.

Till hufvudstaden förnämligast anlända för hvarje år från öfriga
delar af riket ett stort antal qvinnor, som på sådant sätt söka dölja
sin förvillelse, ja, man påstår till och med, att personer från Finland
och Ryssland begagna sig af den här rådande licensen uti ifrågavarande
stycke.

Enligt mig tillhandakomna officiella uppgifter från pastorsembetena
i Stockholms stads territoriella församlingar föddes derstädes under sista
femårsperioden (1893—97) 2,656 eller i medeltal för hvarje år 531 oäkta
barn, hvilkas mödrar blifvit i resp. födelse- och dopböcker antecknade
såsom okända.

I verkligheten är det sålunda för närvarande så långt ifrån hvad
det kongl. brefvet dä förutsatte eller att ett eller annat olofligt häfdande
på sådant sätt kunde undandöljas, att man nu kan räkna dem i hundra-,
ja, kanske tusental. Också får man i de dagliga tidningarne läsa

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

annonser i mängd, der rum utbjudas åt »kacherade fruntimmer» och
sträng tystlåtenhet utlofvas.

När så barnet blifvit födt, infinner sig någon af förlossningsbiträdets
kunder, som, för den händelse att det icke inlöses på barnhuset, afhemtar
detsamma och mot löfte om hög betalning förbinder sig att
sörja för dess uppfostran; och på så sätt blifva dessa stackars barn
utplanterade eller rättare sagdt utkastade i verlden utan huld och skydd;
och deras uppfostran försiggår merendels utan nödig tillsyn och kontroll.

Man påträffar icke så få bland dem här och hvar i kommunerna
omkring Stockholm — påträffar dem, ty vanligen uppgifvas de ej till
kyrko- och mantalsskrifning, utan vederbörande får endast tillfälligtvis
reda på, att den eller den har ett fosterbarn, och vid närmare undersökning
befinnes det vara ett barn af — »okända föräldrar».

Jag behöfver väl knappast nämna, hvilken tillökning i fattigvårdstungan
ett sådant barn kan medföra, enär uppfostringsbidraget från
de okända föräldrarna hvilken dag som helst kan upphöra, och fosterföräldrarna
befinna sig vanligen i det tillstånd, att de sjelfva stå fattigvården
mycket nära.

Den nya lagstiftningen angående arfsrätt har gått i den rigtningen,
att sådan tillerkänts oäkta födt barn, men endast för så vidt modern
låtit anteckna det i kyrkoboken såsom sitt. Vid nu påpekade förhållande
kan det likväl alltför ofta lätt hända, att modern dör, innan hon hunnit
legalisera sitt barn, enär kanske först i lifvets sista stunder moderskärleken
vaknar och vill utkräfva sin rätt.

Såsom ett försök att råda bot för och motverka detta missförhållande
må erinras om stadgandet i § 21 af Kongl. Maj:ts förnyade reglemente
för barnmorskor af den 28 november 1856, der det bland annat
heter: »Vid hemlig förlossning bör barnmorskan för öfrigt råda qvinnan
att uppteckna sitt namn och hemvist å ett papper, hvilket, af henne försegladt,
förelägges den prest, för hvilken hon ofördröjligen skall förlossningen
anmäla, så att lefvande barn varder till dop befordradt och dödfödt
barn jordadt. Sedan detta papper blifvit med vederbörlig anteckning
och prestens sigill försedt, bör qvinnan uppmanas att för sin såväl som
barnets framtida säkerhet samma papper noga förvara.»

Att märka är likväl, att nämnda lagrum blott talar om ett rådande,
men icke om ett affordrande, och erfarenheten har derjemte visat, att
barnmorskorna icke äro så synnerligen angelägna om att gifva ett dylikt
råd, hvarför ock medicinalstyrelsen i skrifvelse af år 1883 förständigade
barnmorskorna att söka hämma, men icke locka till användande af denna
rättighet — eu skrifvelse, som under de närmast derpå följande åren

4 Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

något Bänkte det förut höga siffertalet på sådana barn, men som snart
synes hafva råkat i glömska.

Med fäst afseende härpå har Stockholms prestsällskap vid tvenne
sammanträden under år 1896 uttalat sig för behöfligheten af en förnyad
uppmaning i samma rigtning, hvilket också ledt till det resultat, att
barnmorskorna å nyo blifvit förständigade att iakttaga reglementets föreskrift
— en anmaning, som man på grund af erfarenhet har skäl att
befara, att den åter skall falla i glömska.

Skulle derför icke tiden vara inne, att 1778 års cirkulärbref i
denna punkt helt och hållet upphäfdes? Det motiv, eller faran för barnamord,
som uppgifves såsom orsak till lagbestämmelsen i det ofvan
citerade kong!, brefvet, existerar enligt undertecknads mening icke
vidare eller är åtminstone af underordnad betydelse, ty i samma mån
som sedeslösheten tilltagit, har skuldkänslan blifvit mindre och aktas
brottet ringare, hvarför det icke är att antaga, att blödigheten hos den
fallna qvinnan skulle vara så stor, att hon hellre skulle begå barnamord
än uppgifva sitt namn. Orsakerna till barnamord härleda sig icke
så mycket från skammen öfver brottet som fastmera från fruktan att
icke kunna lifnära barnet. De begås ofta nog af qvinnor, som utan
förlossningsbiträde framfödt sitt foster och hvilka, utan att begagna sig
af ofta nämnda rättighet, skaffa det ur verlden.

Huru föga nyssnämnda bestämmelse i barnmorskereglementet
kunnat afhjelpa detta missförhållande, framgår med all önskvärd tydlighet
af det yttrande, som chefen för statistiska centralbyrån den 11
juni 1887 afgaf i sammanhang med underdånigt förslag till nytt formulär
för husförhörslängden, så lydande: »Af de många anledningar till felaktigheter
eller ofullständigheter vid anteckningar i födelse- och dopbok
torde väl ingen dertill så mycket bidragit som den i kongl. brefvet den
17 oktober 1778 gifna tillåtelsen för barnaföderska att i böckerna inskrifvas
såsom blott okänd moder. Denna rättighet utöfvas i den mest
vidsträckta skala, i synnerhet inom hufvudstaden, och oskicket har gått
ända derhän, att till och med gifta hustrur finnas antecknade såsom
okända mödrar till sina äkta barn, och detta till en stor del för barnmorskans
beqvämlighet att ej vilja besvära sig med anskaffande och
företeende af eljest erforderligt prestbetyg för modern, å hvilket barnet
bort antecknas. Ett ståtande af oskicket lär visserligen vara vidtaget
genom en befallning i detta hänseende från medicinalstyrelsen till barnmorskorna,
men ändock qvarstår rättigheten, hvilken, äfven utöfvad i
mindre mån än hittills, likväl högst menligt inverkar på en ordentlig

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 5

kyrkoskrifning och barnets civila rättigheter, hvadan det vore utan tvifvel
fullt hefogadt att afskaffa hela rättigheten »

Samma åsigt vidhåller nyss nämnde chef i ett den 17 april 1893
afgifvet underdånigt utlåtande öfver det förslag till kyrkoskrifningens
ordnande i riket, som af komiterade blifvit framlagdt. Han säger nemligen:
»I denna regel (n:o 2 för födelse och dopboken) hafva komiterade
bibehållit den i kongl. brefvet den 17 oktober 1778 gifna tillåtelsen för
barnaföderska att i kyrkoböckerna inskrifvas såsom okänd moder. Dock
hafva komiterade närmare bestämt detta att gälla endast för moder till
oäkta barn. Komiterade säga likväl sjelfva (sid. 169), att denna rättighet
bland annat högst manligt inverkar på en ordentlig kyrkoskrifning, och
att det för den skull vore »högst önskvärdt», att hela rättigheten afskaffades,
men hafva komiterade, som ansett det ej tillkommit dem att
härom framställa förslag, dock med anledning af talrika framställningar
i sådant syfte från presterskapet nu i underdånighet härå fäst
uppmärksamhet.

I afseende på angelägenheten af rättighetens upphäfvande instämmer
domkapitlet i Upsala, hvilket äfven på det varmaste understödes
af domkapitlet i Göteborg, som till de anförda skälen härför
lägger det, att nämnda rättighet ej står i öfverensstämmelse med den
ett oäkta barn numera tillerkända rättigheten att ärfva sin moder, och
kan statistiska centalbyrån ej annat än lifligt instämma i hvad som sålunda
uttalats och som redan i det af undertecknad chef afgifna förslaget
till nytt formulär för husförhörsboken framhölls såsom af behofvet
påkalladt.»

I den nya kyrkoboksföringsordningen inflöt.emellertid intet annat
stadgande, än att det bestämmes rörande moder till oäkta barn, som
vill vara okänd, att pastor vid anmälan om födelsen endast eger att af
barnmorska eller den, som anmäler barnet, inhemta nödiga upplysningar
i fråga om moderns ålder samt tiden och orten för nedkomsten.

Det är sålunda icke blott från rent kristlig och kyrklig synpunkt,
utan äfven i den yttre ordningens intresse och till förebyggande af sociala
orättvisor, som det vore i hög grad önskligt, om rättigheten till dop i
okända föräldrars namn helt och hållet upphäfdes; men derest detta
skulle stöta på alltför störa svårigheter, torde denna rättighet kunna i
väsentlig mån inskränkas och dess användande bättre, än som hittills
skett, regleras.

Så t. ex. skulle man ju kunna tänka sig möjligheten af att i nedkomstortens
födelse- och dopbok i ett särskilt s. k. »hemligt register»
anteckning göres om moderns namn med hänvisning till hennes kyrko -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

skrifningsort utan att barnet åtecknades hennes betyg, ur hvilket register
sedermera i vissa af Kongl. Maj:t uppgifna och bestämda fall upplysningar
kunde erhållas.»

Såsom motiv för motionen n:o 78 framhåller herr E. L. M. Hedin
följande: »I kongl. brefvet af den 17 oktober 1778 mom. 7 angående
barnamord är stadgadt, att »qvinna, som vill å okänd ort framföda
foster, må i sådant uppsåt lemnas ostörd utan någons åtal eller efterfrågan
om hennes person eller tillstånd.» Om ock en sådan bestämmelse
kunnat anses lämplig för den tid, den tillkom, måste dock ifrågasättas,
huruvida densamma tjenligen numera bör bibehållas oförändrad.

Genom sedermera utfärdade förordningar, beträffande såväl
mantalsskrifning jemte deraf härflytande förbindelser till mantalspenningar
eller personella afgifters utgörande som ock i fråga om inskrifning och
redovisning af värnpligtig, hafva sådana förändrade förhållanden inträdt,
att samma kongl. bref numera lägger hinder i vägen för fullgörandet
af de bestämmelser, som sålunda angifna förordningar innehålla.

Jemlikt omförmälda kongl. bref af år 1778 blifva nemligen i
såväl kyrkobok som mantalslängd de barn, som under angifna förhållanden
födas, antecknade under rubrik »Barn af okänd moder» utan
vidare uppgift i öfrigt än deras dopnamn och födelseår, månad och
dag. Detta sätt för modren att dölja ett förhållande och undkomma
en skyldighet, som annars torde vara mot lag stridande, förekommer
ty värr ej sällan. I Stockholm döptes och antecknades i okända föräldrars
namn icke mindre än 750 barn under år 1894 enligt uppgift
efter födelseboks intyg vid Stockholms prestsällskaps sammanträde i
april månad 1896.

Enligt gällande förordningar skola mantalspenningar utgöras af
hvar och en man eller qvinna, som uppnått 18 års ålder, likasom en
hvar manlig person derjemte är skyldig att under det år, under hvilket
han fyller 21 år, fullgöra sin värnpligt, hvarom mantalslängden skall
lemna erforderliga upplysningar och anteckningar i längden göras.
Om nu på grund af sagda kongl. bref i kyrkobok och mantalslängder
år efter år qvarstå sådana anteckningar som t. ex. »Karl Johan född
’/» 1884, Per Axel född 7/« 1891, allt under stående rubrik »Barn af
okänd moder», utan att tillika lemnas uppgift å födelse- och vistelseort
samt andra upplysningar, som angifva, hvilken personen är och hvar
eller hos hvem han uppfostras, skall sålunda antecknad person nödvändigt
undgå alla de förpligtelser, som i afseende på mantalspenningar
eller personella afgifters samt värnpligts utgörande äro en hvar till
18 och 21 år kommen person genom särskilda stadganden ålagda; ty

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 7

icke kan man väl, då personerna, som händelsen visat sig vara, sjelfva icke
anmäla sig för fullgörandet af åliggande förbindelser i angifna hänseende,
skäligen fordra, att vederbörande skola vara i stånd anträffa personer,
om hvilka hvarken kyrkobok eller mantalslängd hafva annat att förmäla,
än att de äro barn af okänd moder, helst pastor eller den, som för
kyrkoböckerna, icke är skyldig eller ens kan lemna vidare upplysningar.
Men ännu tidigare än vid nu omnämnda ålder inträffa olägenheter
genom oförmälda lag, så t. ex. svårigheten, ja, åtminstone någon gång
omöjligheten af kontroll, att folkskolestadgans 37 § efterlefves; till och
med det mest nitiska skolråd kan här intet uträtta, om fosterföräldrar
ej sända dylika barn till skolan. Att de böra finnas till, vet pastor,
som har dem antecknade i sin församlingsbok och i matrikeln öfver
skolpligtiga barn, men hvar finna dem t. ex. i en större stads församling,
då ej ens fosterföräldrarna äro kända? Hafva de flyttat till en annan
ort, äfven till en större stad, har skolrådet ej ringaste aning om deras
tillvaro, i fall fosterföräldrarna äro likgiltiga i fråga om deras skolgång;
kanhända de numera ej få någon ersättning för dem eller att modren
kan hafva dött eller saknar tillgång. Vidare kan inträffa svårigheten,
för att ej säga omöjligheten, för ett sådant barn att skaffa sig betyg
för kyrkliga och medborgerliga rättigheter. Man kan tänka sig fall,
att ett sådant barn, snart sagdt årligen, fått ombyta fosterföräldrar,
derigenom bott i 7, 8 å 10 olika församlingar, på vidt skilda trakter i
Sverige. Hvarken barnet eller dess nuvarande fosterföräldrar veta,
hvar det är födt; det är omkring 12, 13 år. Modren har betalt för det
ordentligt, men (för; hon har haft plats bär och der i Sverige. Hennes
anhöriga hafva ej haft reda på att hon haft ett barn. Nu först komma
fosterföräldrarna att tänka på, att barnet bör skrifvas hos dem; hennes
anhöriga kunna ej veta, hvar det är födt. Blir det klart, att det är
döpt och inskrifvet i okända föräldrars namn, sökes efter det i Kongl.
Maj:ts reglemente för barnmorskor den 28 nov. 1856 omnämnda konvolut
med dopattesten, men detta finnes ej. Detta visar oefterrättligheten af
lagen, sådan den nu är. Enligt lagens ingress afsåg den att förebygga
barnamord, kanhända den i detta fall något gagnat. Men säkert är,
att den på ett förfärande sätt kan beforda barnamord, utan att det kan
upptäckas, ännu mindre bevisas. En barnaföderska reser till en aflägsen
stad eller landsförsamling, ingen känner henne, ingen vet hvarifrån hon
är. Hon medtager sitt barn vid afresan, sedan hon genom barnmorskan
begärt utflyttningsbetyg för barnet; hon kan döda barnet och bränna
betyget. Dessutom, huru många barn får icke fattigvården taga hand

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

om genom denna lag, hvilka orättvisor i arfshänseenden uppstå ej
genom densamma?

Då dessa bestämmelser i omförmälda kongl. bref väl måtte anses
vara otidsenliga och befrämjande allt annat än sedlighet, så kunde
tiden vara inne för dess upphäfvande, men upphäfvandet af denna
lag torde möta svårigheter och de här ofvan påpekade olägenheterna
kunna något afhjelpas genom ett tillägg i 16 § kongl. förordningen af
den 6 augusti 1894.»

Innan utskottet går att yttra sig öfver de sålunda framburna
motionerna, anser det sig böra något redogöra för frågans historia. Att
börja med torde det derför vara bäst att här anföra i motionerna omförmälda
kongl. bref, hvars lydelse är följande:

»Kongl. Maj:ts Nådiga Bref till samtlige Hofrätterne af den
17 Oktober 1778, angående några författningar till förekommande af
Barnamord.

Under det Wi i Nåder låtit Oss föredraga de tid efter annan inkomne
mål, rörande Barnamord, hafva Wi med särdeles bekymmer funnit,
att fruktan för det i lagen stadgade dödsstraffet icke förmått afhålla
derifrån, i det flere exempel utvist, att ofta lägrad qvinna, först af
blygsel för hennes tillstånd, eller den skymf, som dervid följer, och
dernäst af bekymmer öfver förlägenhet med barnets skötsel och underhållande
blifvit bragt, att begå sådan menskligheten vanhedrande gerning,
för hvilken sjelfva naturen har afsky, då dödsstraffet ofta blifvit
ansedt som en önskad utväg för henne, att på en gång varda både
skymf och bekymmer qvitt.

Således, och ehuru, igenom eftergift af straff, otuckt och oordentelig
lefnad icke böra lemnas tygelfria, så vida sådant strider emot sederna,
och skulle medföra mycket ondt uti Samhället, anse Wi dock deraf icke
böra följa, att på en häfdad qvinna för hennes lifstid lägga sådan skymf,
som icke öfverensstämmer med Lagen, bestraffningens afsigt, eller förseelsen
och brottet, icke heller att godkänna fördomar och en blind
ifver, som i förra tider gått så långt, att knappast naturens röst fått
rådfrågas för de oskyldige barnen, utan många ansedt dem, för de varit
födde af oäkta säng, såsom ifrån Samhället och all vård uteslutne: Och
ehuru detta, såsom ett afsteg, redan är så vida vordet rättadt, att den
oflfenteliga Kyrkoplikten blifvit afskaflfad, och all tillvitelse för otillåtelig
ansedd, samt att oäkta barn få intagas i Skråen och Handtverkerier; dock

Andra Kammarens tillfälliga Utskoiis (N:o 3) Utlåtande K:o it. 9

som desse utvägar, icke heller tillräckligen förmått medföra den påsyftade
verkan; Alltså hafve Wi i Nåder godtfunnit, det måge till vinnande
af förenämde ändamål, följande ytterligare utvägar vidtagas.

1) Åt den hemliga Kyrkoplikten må af hvilken prest, som derom
anmodas verkställas, uti vittnens närvaro: Och må ej någon af desse,
vid hot af 3 Riksdaler 16 Skilling Species, på et eller annat sätt upptäcka,
hvilken sådan hemlig Skrift undergått, utan bör det göra tillfyllest,
att Församlingen kungöres, det eu okänd Person dylik aflösning erhållit;
hvaröfver, så väl som att pligten till Kyrkan blifvit erlagd, Presten häfver
att meddela bevis å Rättens Utslag: Äfven som Barnamorska vid förberörde
vite må vara förbudit, att för någon yppa, det hon den lägrade
qvinnan vid barnafödslen biträtt, hvarföre och den uti Barnamorske-eden
i detta ämne införde skyldighet hädanefter kommer att utelemuas.

2) Åt ej någon för sådan förbrytelse må utestängas ifrån Församlingens
gemenskap, eller hindras ifrån Salighets-medlens nyttjande,
antingen målet vid Domstolen är anhängigt eller afgjordt.

3) Åt ej någon skillnad må göras emellan äkta och oäkta barn
vid deras Dop, och desse senare, såsom på visse ställen sker, icke måge
dermed utmärkas att Dopet sker efter gudstjensten.

4) Åt häfd ad qvinna uti Lysningar till Giftermål eller andra hand- ,
lingar, icke må utmärkas. såsom mindre ärlig, och kallas Kona, Qvinsperöon,
eller Fästeqvinna, utan må hon nämnas för Deija, Piga, Hushållerska,
eller annars hvad icke menligt är, eller Lägermålet betecknar.

5) Åt flen brottsliga må äga frihet, vid Domstolen Skriftligen
swara, för dess förbrytelse: Och åt i fall förekommande omständigheter
skulle fordra den lägrades inställande, hon icke må, genom hvarjehanda
så otjenligä som onödiga frågor, blottställas för skymf och andras
begabberi. Så bor ock Domaren då brottet å ömse sidor skrifteligen
erkännes, sådant införa i Protocollet, utan åt det för den rättsökande
menigheten upläsa, eller på annat sätt kunnogt göra; Som ej eller Utslaget
der öfver afkunnas, men endast til dem, som vederbör, utgifvas.

G) Åt enär den häfdadeupptäcker sit Bistånd för Fader eller Moder,
Husbonde eller Matmoder, den eller do, för Indika hon sig yppadt, böra,
vvid answar icke allenast dölja hennes tillstånd, utan ock, ifrån den tiden
til dess förlossningen skedt, hafva vård om henne, och befordra barnet
til Dop och Christendom. Skulle åter den eller de, för fattigdom eller
andra omständigheter, icke uti alt kunna, eller wilja denna skyldighet,
fullgöra, ståndo då qwinnän fritt att söka den utväg, som bidrager til
ändamålet åt framföda och bevara det oskyldiga Fostret, utan åt henne
Bih. till liiksd. Prof. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Htift. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

it,v- >s 1 Hl''. . .:

må tilläggas, åt hafva welat dölja sit hafvande bistånd, i händelse hastig
barnsbörd henne skulle åkomma: Och må ej någon wid hot. af Tre
Riksdaler 16 Skilling Species, på något sätt förebrå lägrad qwinna dess
förbrytelse, antingen förr eller efter barnafödslen.

7) Åt qwinna, som wil i okänd ort framföda Fostret må i sådant
upsåt lämnas ostörd, utan någons åtal eller efterfrågan om hennes person
ellef tillstånd: Och anse Wi den olägenhet mindre, om på sådant sätt
något olofligit häfdande skulle döljas, än åt igenom sträng efterfrågan
i dylikt tilfälle betaga et blödigt sinne all utwäg, åt kunna dölja sin
förbrytelse.

8) Til lättande af den förlägenhet hvaruti qwinna, som framfödt
oäkta barn nödgas finna sig, då hon, ofta i stor torftighet måste sörja
för barnets skötsel och föda, samt derunder hafva uti sitt Foster ett
talande bevis til hennes förbrytelse, och som jemväl kan vara hinder
för hennes giftermål, wele Wi i Nåder wara betänkta på medel och
utwägar til sådane barns upfödande och nu imedlertid anbefalla Wåre
Befallningshafvande i orterne åt til understöd för lägrade qvinnors barn,
hwilka Föräldrarne sjelfve icke förmå med tilräckeligt underhåll försee,
använda de medel, som til deras disposition af de til Öfverstyrelse!!
öfwer Barnhus och Hospitalsinrättningarne förordnade Herrar ZeraphimerRiddare
årligen aflämnas: kunnande jemwäl efter Församlingarnes godtfinnande,
något af deras Fattighus-medel till sådant behof användas.

9) Sist anse Wi jemväl nödigt, det så ofta Förbudet emot Barnamord
å Predikstolarne upläses, Presterskapet. derefter gör alfwarsam
föreställning om denna syndens grofhet, med tjenlig och bevekande
förmaning åt derföre sig til wara taga.

Af hwad Wi således i Nåder godtfunnit åt förordna, åligger Eder,
åt lämna de under Eder lydande Domare behörig del, til underdånig
efterrättelse, och läte Wi nu jemwäl Bref och Befallning afgå til Wåre
Befallningshafvande och samtelige Consistorierne, til medtagande af
hwad dem i desse fall tillhörer.

GUSTAF.

J. Wallena''eutz.f)

Författningen, hvilkens syfte var att förekomma barnamord, verkade,
påstods det från ena sidan, derhän, att de direkta barnamorden
aftogo, men från andra sidan framhölls, att så icke var förhållandet,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 11

men att deremot de indirekta barnamorden i oroväckande grad ökades,
på samma gång sedeförderfvet spred sig omkring i vida kretsar. t Det
var gifvet, att ett sådant sakernas förhållande skulle framkalla varnande
rop emot det onda. Också finna vi, att under ståndsriksdagarne gång
efter annan motioner väcktes om författningens upphäfvande eller förändrande.

1. Den förste, som uppträdde, var prosten P^lrn från Skåne.
Han föreslog år 1817 i eu inom presteståndet väckt motion, att hela
författningen måtte upphäfvas eller, om detta icke kunde ske, omarbetas
i det syfte, att det åtminstone borde åläggas, barnaföderska, att för
pastor ange ej blott sitt, utan äfven lägersmannens namn, men. att, »om
någon gång anonymitet skulle anses nödvändig och såsom sådan begäras,
upptäckten af rätta förhållandet likväl borde, under den tysthptsförbindelse,
som kyrkolagens 7 kap. stadgar, ske för predikoembete^ som
i en särskild, endast för läraren tillgänglig bok borde införa,både
föräldrarnas och barnets namn, på det att läraren må blifva i, stånd
att en dag, då ett oäkta barn efterfrågar upphofven till sin varelse,
gifva derom tillbörliga underrättelser.» Vidare ansåg han ändringen
i författningen böra gå ut derpå, att den fallna qvinnan, kunde förvaras
från återfall, »utan att göra hennes återgång till dygdens, och
sedlighetens väg mera svår eller omöjlig; då deremot lägersmannep,
som tvifvelsutan måste anses såsom den mest brottslige, aldrig borde
undgå att känna följderna af sitt brottsliga förhållande, icke blott
derigenom, att han straffades enligt allmänna lagens föreskrift i missgerningsbalkens
53 och följande §§, utan ock förklaradps ovilkorligen
förbunden att dela omsorgen för sitt barns första underhåll och uppfostran.
»

De grunder, på hvilka motionären stöder sin motion, äro hufvudsakligen
de, att författningen af den 17 oktober 1778 alldeles icke passade
på den tidens utsväfvande lynne, att det onda, den ville motverka,
snarare till- än aftagit, och att det goda, den ville framkalla, så litet
blifvit befordradt, att helgden af sjette budet ersättes med, brottsliga
löjen och gäckeri både med eders helgd och de förfördas tårar.

Lagutskottet afstyrkte i sitt betänkande n:o 22 prosten Palms
motion och motiverar detta sitt afslag dermed, att barnamorden i verkligheten
aftagit, sedan författningen kom till stånd, att den då rådande
osedligheten inom landet icke hade sin grund uti författningen i fråga,
utan uti do förändringar, som menniskolynnet genom tidskiften undergått,
samt uti eu derunder tilltagande och , rådande böjelse för lyx och
utsväfningar, hvilka föranleda till svårighet och mindre håg att vid

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o S) Utlåtande N:o 6.

tidigare ålder ingå uti lagliga äktenskapsförbindelser, att olägenheterna
af förordningen märkas endast i hufvudstaden och i de större städerna,
att förändring af författningen icke skulle befordra sedligheten, men
framkalla flera barnamord, att qvinnan har tyngd nog att bära i det
inre vittnesbördet om dess fel och förvillelser äfvensom egna och andras
förebråelser samt de omsorger, henne förestå, att anteckningen om uppgifvandet
af faderns namn, blottad på bevis, å ena sidan intet gäller,
men å andra sidan kan utsätta en oskyldig för obehagliga beskyllningar;
och slutligen att icke strafflagens bestämmelser, utan bildningen och
egen känsla af moralitet och samhällspligter blifva de mest verkande
medel till sedernas förbättring.

Emot detta lagutskottets afstyrkande reserverade sig samtliga
ledamöterna från prestestånd^ och yrkade bifall till motionen i det
syftet, att hela författningen i fråga borde upphäfvas. Reservanterna
bemöta utskottets skäl och visa, att de direkta barnamorden visserligen
minskats, men att de indirekta ökats, att det icke blott är sedeslösheten,
som är orsaken till det allmänna förderfvet, utan ock att den slappare
lagstiftningen ger stöd åt sedeslösheten och att det är bättre att rädda
många barns lif än några af mödrarnas heder och lif.

Vid frågans behandling inom stånden biföllo tre stånd utskottets
afstyrkande förslag, men presteståudet återförvisade ärendet till lagutskottet,
som i sitt utlåtande n:o 74 den 23 mars 1818 ansåg, att med
tre stånds beslut frågan var afgjord.

2. Vid nästa riksdag år 1823 upptogs frågan åter och då af
professorn dr Thyselius från Strengnäs genom i presteståudet väckt
motion den 23 februari. Thyselii yrkande affattades i fyra punkter,
hvilka här i korthet angifvas: l:o) Kan modern visa, att barnets uppfostran
är tryggad genom medel, egna eller faders, då bör hon frias
irån skyldigheten att ange faderns namn; 2:o) Fadern utfäste viss afgift
och lemne förbindelse; nekar han till faderskapet, då bör målet
lemnas kronoåklagaren; öfverbevisas han, dömes till högre afgifter och
stånde hemlig kyrkoplikt; befinnes moder falskeligen angifvit honom
och hon bevisas om skörlefnad, dömes hon till spinnhus; 3:o) Förmår
fadern ej betala, skall afdrag göras af hans lön; ej må han till obestämd
ort medgifvas flytta; 4:o) Församlingens skyldighet inträder,
då fader eller moder visas oförmögna barnet försörja. I sammanhang
härmed stälde han frågan om oäkta barns rätt att ärfva moder.

Anledningen till motionen anges vara slägtets moraliska och
fysiska försämring, det ökade antalet oäkta barn och det färre antalet
af ingångna äktenskap. Skälen till motionen åter angifvas vara: Faderns

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 13

frihet genom författningen i fråga är författningens största fel; det
måste vara samhällets rätt tillse, att fadern gör sin pligt emot barn
och moder; lagen bör derför rättas derefter, och det skall bättre hjelpa
än skärpta bestämmelser mot modern och barnhusinrättningar i hvarje by.

Då motionen föredrogs inom prestestånden, uppträdde öfverhofpredikanten
dr Hedrén med skarpa anmärkningar mot motionen och
framhöll nödvändigheten af och yrkade hela författningens upphäfvande.
Presterskapet skall icke, yttrade han, låta dagtinga med sin öfvertygelse.
Här gäller icke blott några yttre skrankor, utan mensklighetens
innersta helgedom; det gäller icke blott eu statsekonomi fråga,
utan en moralisk-religiös. Författningen af 1778 tillkom ur nyttighets^
beräkning: man ville ha en högre folkstock. Man har lyckats i det
afseendet, att de oäkta barnens antal 5- å 6-dubblats; men hvad har
man fått? Barnhusen fylda af ett slägte utan föräldrar, utan anhöriga,
utan ett fädernesland. Roten skall uppryckas: blygsamheten skall
skyddas. Hon är ju dygdens vårdarinna. Det gäller nu ej blott att
skaffa barnet föda, kläder, uppfostran, utan att skaffa det föräldrar; ej
att dölja modern från vanära och nöd, utan från det omenskliga, det
okristliga att vara moder utan att vara maka. :.•»>/

Lagutskottet afst.yrker i sitt betänkande n:o 154, åberopande
utkottets skäl år 1818, bifall till motionerna. Författningen af 1778
har visserligen icke alldeles upphäft barnamorden, men de hafva minskats,
och minskningen skall fortgå, om modern slipper undan vanära, ty det
har framgått af ransakningarna, att barnamorden begås af rädsla för
vanära och straff. Utspanandet, upptäckandet och bestraffandet af förseelsen
utgör icke botemedlet mot det onda, som har sin rot i försummad
uppfostran och lättsinnighet. Blygsel!! vittnar ock, att den felande
ej är förhärdad. Flickan träffas i moraliskt, fysiskt i och ekonomiskt
afseende. Presten kan, då modern vill skriftas, påverka henne att taga
vård om sitt barn. Mannen är skulden; det är han, som i vanliga fall
förförer. Han bör derför träffas, men huru? Värjemålsedon är man
nu böjd för att afskaffa. Diktade fäder kunna ej af lagen få upprättelse.
Upphäfvande! af författningen kan icke lemna någon på grundad
anledning stödd förhoppning att hämma det öfverklagade sedeförderfvet
eller i utbyte bereda det allmänna någon annan fordel än den
ringa ekonomiska vinningen att ej behöfva underhålla och uppfostra
några oäkta barn, åt hvilka lagen framtvingat fäder.

Frågan om oäkta barns arf afstyrktes af det skäl, att en sådan
bestämmelse skulle verka hufvudsaklig rubbning uti de grunder, hvarpå
läran om arfsrätt i då gällande lag hvilado, äfvensom derpå, att

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

frågan ej bör lösas partiell, utan i sammanhang med lagen om arfsrätt
i allmänhet behandlas.

Borgerskapet och bondeståndet godkände lagutskottets afstyrkande
förslag; men ridderskapet och adeln samt presteståndet återremitterade
ärendet. Lagutskottet erkände i sitt betänkande n:o 219, att det ej beräknat
bland mördade de barn, som dött af vanvård, men det vidhöll i
(ifrigt sin uppfattning; och då två stånd stodo mot två, förföll frågan
för den gången.

3. Herr Arvid Ribbing, som vid 1823 års riksdag uppträdt såsom
reservant mot lagutskottets förslag, yrkade uti en vid 1828—30 års
riksdag inom ridderskapet och adeln Väckt''motion upphäfvaridet af hela
författningen såsom stridande mot kongl. förordningen den 12 juli 1750.

Lagutskottet framhöll i sitt betänkande n:o 109, att författningen
1778 förbjuder blott att yppa namnet, ett annat är att efterfråga det,
och afstyrkte motionen.

Presteståndet återremitterade ärendet till lagutskottet, men då de
öfriga tre stånden bifallit utskottets förslag, var frågan dermed afgjord.

4. Följande riksdag, 1834—35, föreslog prosten Stenhammar från
Östergötland uti en inom presteståndet väckt motion följande ändring
af författningen: »att kyrkorådet, åt hvilket vården af allmänna sedligheten
i många fall är uppdragen, må föroi-dnas att årligen i januari
månad till vederbörlig kronobetjent aflemna specificerad förteckning
öfver alla barnaföderskor, som födt oäkta barn under förflutna året,
jemte deras uppgift om lägersmannen, såvidt de för pastor aflemnat
den, hvarefter kronobetjenten skall vara ©vilkorligt pligtig att kalla de
brottsliga för rätta och om rättegångens förlopp genast, efter målets
slutliga afgörande genom dom, meddela pastor underrättelse.»

Prosten Rosén framhöll nu också bestämmelsen i mom. 6 åf
författningen i fråga om vite för den, som förebrår lägrad qvinna dess
förbrytelse, och yrkade, att den bestämmelsen skulle borttagas, enär
densamma befordrar osedlighet.

Lagutskottet afstyrker i sitt utlåtande h:o 138 båda förslagen:
Steukammars, emedan rätten att åtala i föreliggande fall redan fans, i
fall moder angifvit 8ig och sin lägersman; afsåg motionen åter lönskaläger,
så kan sådant icke upptäckas genom föreslagna ändringen, ty
lägrad qvinna vet ofta ej hvem lägersmannen är eller med hvem liöii
blifvit rådd; Roséns dermed, att det är skilnad emellan att förebrå och
varna, förmana, upplysa.

De tre öfriga stånden biföllo utskottets förslag, men presteståndet
återvisade ärendet till utskottet, ehuru utan påföljd.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande Nx> 6.

5. Vid 1840—41 års riksdag väcktes åter motionen i frågan.
Denna gång af domprosten Bruhn från Vesterås. Han föreslog upphäfvandet
af hela författningen eller, om detta icke hifölles, ändringar
i flera dess delar.

Prosten Stenhammar, ville sådan förändring, »att modern, förr än
hon begifver sig till annan ort för att framföda barnet, skall dels yppa
detta sitt uppsåt för egen själasörjare, dels för den prest,: som döper
barnet, uppvisa ordentlig prestattest, att barnet derefter skall enligt
dopsedel från den prest, som dopet förrättat, i nämnda kyrkobok antecknas,
och att en af kyrkoherden undertecknad skrift, som skulle
innehålla uppgift om barnets härkomst och till hvilken borde, genom
anteckning i kyrkoboken, hänvisas, skall förvaras i kyrkokista^ för att
under barnets spädare år brytas, endast i den händelse,: att barnet
faller fattigvården till last, eller efter barnets beredelse tilldess första
nattvardsgång öppnas, på det dess innehåll må kunna detsamma
meddelas.»

Lagutskottet visar i sitt betänkande n:o 144, att under de 20
åren närmast före 1778 af 33,350 oäkta barn, barnamordens, antal voro
147, men att under de 20 närmaste åren efter 1778 af 124,355 oäkta
barn funnos endast 218 barnamord. Författningen borde sålunda, menade
utskottet, verkat godt och borde bibehållas.

De tre öfriga stånden biföllo utan ett ord detta betänkande, och
frågan, var åter fallen.

6. Nu rycker prosten Tranéus från Strömstad in. Han föreslår
uti eu inom presterskapet vid 1847—48 års riksdag väckt motion:

l:o) att likasom vid äkta barns födelse, så ock vid de oäktas,
moderns och den af henne angifne faderns namn antecknas afpresten;
likväl, om föräldrarne så önska i särskild dopbok, hvars innehåll står
under skydd af tryckfrihetsförordningens 2 §, så att åt ingen obehörigmå
meddelas eller till tryck utlemnas samt angripas under helgden af
enskild bikt.

2:o) att lägrad qvinna bör undergå enskild skrift och erlägga de
böter, kyrkolagen stadgar, antingen hos kyrkoherden i den församling,
dit hon hörer, eller hos den prest, som barnet döpt, börande: denne
skyndsamt afsända dopsedel och böter till vederbörande pastor på hennes
bekostnad. Såsom vittnen till enskilda skriften må hon kalla välfräjdade
medlemmar af den kristna församlingen, för hvilka hon har förtroende.

3:o) Sedan hon sålunda böter erlagt och skriftad blifvit, och
detta i kyrkoboken , antecknadt är, må hon ej instämmas till domstol
för lista och 2:dra gången lägersmål; men förser hon sig dermed 3:dje

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

eller 4:de gången, ansvare efter hvad 53 kap. 1 § rnissgerningsbalken
i slika fall hittills stadgar. Såsom bevis, att hon tvenne gånger tillförene
lönskaläge gjort, ntlemne kyrkoherden derom utdrag nr kyrkoboken.

t; 4:o) I alla flyttningsbevis bör antecknas, om qvinnan sig genom
lönskaläge försett och huru många gånger, samt hvar barnen äro och
försörjas, pa det; mottagande kyrkoherden må få nödig kännedom om
hennes lefnad sförhållanden.

Lagutskottet i sitt betänkande n:o 87 medger, att författningen
ej åstadkommit allt hvad man hoppats, men den har bidragit att minska
barnamorden. Och om den än bidragit att lossa osedligbétsbanden, så hur
den dock verkat så, att den bör bibehållas. Afstyrkte.

Samtliga fyra stånden biföllo detta afstyrkande, presteståndet
efter ett anförande af H. Reuterdahl om att vid utskottets afstyrkande
låta bero.

7. Utgången vid nyss nämnda riksdag afskräcker icke prosten

Tranéus, utan han förnyar vid 1853—54 års riksdag sin motion med
ett tillägg uti eu femte punkt så lydande: 5:o) Den af modern angifne

fadern till barnet bör genom laga bevis eller, om han välkänd är, genom
värjemålsed frigöra sig från hennes anklagelse. Förmår han det ej.
varde ålagd fosterlega, och för öfrigt dömd efter lag.

Lagutskottet afstyrkeri sitt betänkande n:o 64 motionen och anför
såsom skäl för detta afstyrkande bland annat följande: Om författningen
af 1778 verkligen åstadkommit det onda, motionären framhållit, borde
den afskaffas; men så hade icke skett. Den ogifta qvinnan hade af
blygsel och bekymmer afdagatagit sitt barn, ej fruktande dödsstraffet.
Den enskilda bikten har nu af Riksdagen beslutats ej längre blifva
tvång. Afgiften till kyrkan kan undvaras. Den hafvande qvinnan är
i ett tillstånd af otillräknelighet.

Hos ridderskapet och adeln talade Hartmansdorff emot utskottets
förslag, grefve Sparre för. Man borde ej vara allt för sträng mot den
der svaghetssynden. Utskottets förslag'' antogs af tre stånd, presteståndet
afslog detsamma.

8. Sista gången frågan, i den omfattning hittills varit; fråga,
förekom vid Riksdagen, var vid 1856—58 års riksmöte, då herr* C. W.
Tham hos ridderskapet och adeln uti deri väckt motion yrkade upphäfvande
af hela författningen af 1778. Inom presteståndet yrkade
åter prosten Melander bibehållandet af mom. 3 och 4 i författningen.

Lagutskottet afstyrkte i sitt, betänkande n:o 36 båda yrkandena
med hänvisande till dess motivering vid förra riksdagen]

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande A:o 6.

■ Frågan föranledde liflig diskussion hos ridderskapet och adeln,
men utskottets förslag antogs dock utan votering. En ännu lifligare
debatt förekom inom presteståndet, efter hvilken utskottets betänkande
med 28 röster mot 16 beslutades läggas med ogillande till handlingarna.
De båda andra stånden hade utan ett ord bifallit utskottets förslag.

Af den sålunda gjorda tillbakablicken öfver föreliggande fråga
och af i statistiska centralbyrån erhållen kännedom om förhållandet
med barn, som döpas utan kända föräldrar, visar det sig, att hvad af
motionärerna vid innevarande riksdag framhållits icke är öfverdrifvet
utan vinner stöd af de år efter år återkommande motionerna vid ståndsriksdagarna
och af de statistiska uppgifterna.

Upplysande äro i afseende på följderna af författningen de af
lagutskottet vid 1840—41 års riksdag angifna siffrorna: under de 1778
närmast föregående 20 åren var summan på de födda oäkta barnen
33,350; under de 20 derpå närmast följande åren steg siffran upp till
124,355. Antalet af de oäkta barnen hade alltså nära nog fyrdubblats
på dessa 20 år. Och icke stort bättre ställer sig saken för närvarande.
Före 1778 föddes årligen på omkring 2 millioner menniskor i rundt tal
1,667 oäkta barn, strax efter nämnda år, likaledes öfver hufvud taget på
ungefär 2 Vs millioner menniskor, 6,177 oäkta barn; men år 1895 anges
på 4,919,260 invånare icke mindre än 14,926 oäkta barn vara födda.
Under det att sålunda från år 1778 till år 1895 folkstocken ökats 2 å
27, gånger, hade de oäkta barnens antal ökats till nära 9 gånger.
Med dessa siffror för ögonen kan man svårligen frigöra sig från den
uppfattningen, att, om också icke författningen ensam vant orsaken till
den otroligt stora ökningen af antalet oäkta barn, den åtminstone icke
bidragit att stärka sedlighetskänslan hos vårt folk.

Ser man åter på den angifna egentliga orsaken till författningens
tillkomst, den att förekomma barnamorden, så visas det, att icke heller
i den punkten författningen lyckats fylla sin uppgift. Af lagutskottets
vid 1840—41 års riksdag uppgift finner man, att under de 20 närmast
1778 föregående åren barnamordens antal voro 147, men att under de
20 närmast detta år följande åren deras antal stigit till 218. Vid den
tidpunkt författningen utgafs förekomma alltså ej fullt 8 barnamord
årligen; men strax efter stego de till nära 11. Och år 1895 utgjorde
de 26. Under tiden från 1778 har folkmängden visserligen mer än
tvådubblats, men barnamorden ha mer än tredubblats.

Bill. till Riksd. Prot. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Raft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

Detta om de direkta barnamorden, men se vi på de indirekta,
möter oss en ingalunda mera inbjudande tafla. Enligt 1895 års statistik,
den sista för utskottet tillgängliga, var detta år antalet barnaföderskor
136,049, deraf af äkta säng 121,350, af oäkta 14,699. Under samma
år anges 3,535 barn vara dödfödda, deraf 3,047 äkta och 488 oäkta.

Vidare framgår af samma statistik, att år 1895 icke mindre än
12,745 barn afledo inom sitt första lefnadsår, deraf 10,422 äkta och
2,323 oäkta. De oäkta barnens antal utgjorde alltså något öfver 10,8
procent af hela det under år 1895 födda barnaantalet, men mer än
16 procent af de dödföddas antal och mer än 18 procent af dem, som
afledo under första lefnadsåret. Om man också icke kan med skäl
påstå, att dessa dödsfall äro att betrakta såsom hemliga mord, så visar
det sig dock, att dödsfreqvensen hos de oäkta barnen är vida större
än hos de äkta, och orsaken till detta faktum måste vara att söka
uti särskilda missförhållanden. Lägges härtill, att af de 2,323 under
ett års ålder varande oäkta barnens död år 1895 icke mindre än 574,
d. v. s. nära 25 procent af hela antalet, afled i Stockholm, kan man
omöjligen frigöra sig från tanken på de hemska nästen, dit barn lemnas
för att de ju förr dess hellre skola försvinna ur verlden.

Täflan i dess helhet är synnerligen mörk, mörkast synes dock
utskottet den punkt vara, som betecknar »barn, döpta i okända föräldrars
namn». Denna mörka punkt är väsentligen förorsakad af den ofta
klandrade bestämmelsen i mom. 7 af kongl. brefvet den 17 oktober 1778.

Att angifva antalet på inom hela landet i okända föräldrars namn
döpta barn är för närvarande för utskottet omöjligt, enär ingen särskild
kolumn derför förefinnes uti befolkningsstatistiken, och emedan en hopsummering
från de primäruppgifter, hvilka finnas förvarade i statistiska
centralbyrån, skulle påkalla ett allt för långvarigt arbete, som dessutom
icke kunde utföras af annan än en dertill särskildt förordnad person.
Men af de uppgifter, som i de båda nu föreliggande motionerna lemnas
och som bestyrkas af en första blick på primäruppgifterna i statistiska
centralbyrån, finner man, att antalet sådana barn inom endast Stockholms
territoriella församlingar uppgingo enligt herr Petterssons motion under
5-årsperiden 1893—97 till 2,656 eller i medeltal för hvartdera af dessa
åren 531, och enligt herr Hedins motion till icke mindre än 750 för år
1894. Om nu också Stockholm i främsta rummet är den ort, till hvilken
de barnaföderskor, hvilka vilja vara okända, begifva sig för att der
framföda sina foster, så är dock Stockholm icke den enda plats, der
dylika barn födas. Detta förhållande åter utesluter icke den möjlig -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 19

heten, att dylika barns antal i hela det öfriga Sverige tillsammans kan
vara lika stort med det i Stockholm angifna.

Men nu uppstår frågan: hvart taga alla dessa barn vägen? Derom
stannar man i det hela taget i ovisshet. För dem, som inlösas på barnhusen,
är det nog mindre fara; men för dem, som inackorderas hos förlossningsbiträdets
kunder, är det så mycket värre. Historien om barnet
i kappsäcken torde i viss mening gifva svar på denna fråga. Och månne
man icke har att söka en betydlig kontingent af detta slags barn bland
den här ofvan framhållna stora dödlighetsprocenten af oäkta barn under
ett års ålder?

Men om nu också en del af dessa barn få sådan vård, att de
bevaras åt framtiden, så utkastas de dock i verlden utan moder, utan
anhöriga och i viss mening utan fädernesland. Huru detta skall verka
på barnets i fråga karakter och sinnelag i allmänhet, det är icke svårt
att begripa. Härtill kommer den arfsförlust sådana barn kunna lida,
äfvensom den betydliga tillökning i fattigvårdstungan de kunna medföra.

Såsom ett försök att råda bot på och motverka missförhållandet
i fråga finner man det stadgadt i § 21 af Ivongl. Maj:ts förnyade nådiga
reglemente för barnmorskor den 28 november 1856, der det bland annat
heter, att »vid hemlig förlossning bör barnmorskan för öfrigt råda qvinnan
att uppteckna sitt namn och hemvist å ett papper, hvilket, af henne
försegladt, förelägges den prest, för hvilken hon ofördröjligen skall
förlossningen anmäla, så att lefvande barn varder till dop befordradt
och dödfödt barn jordadt. Sedan detta papper blifvit med vederbörlig
anteckning och prestens sigill försedt, bör qvinnan uppmanas att för
sin såväl som barnets framtida säkerhet samma papper noga förvara".
Men som denna författning talar blott om ett rådande, icke om ett affordrande
och eftersom det visat sig, att barnmorskorna icke varit angelägna
om att gifva ett dylikt råd, har medicinalstyrelsen i skrifvelse
af år 1883 förständiga! barnmorskorna att söka hämma, men icke locka
till användande af denna rättighet. Att icke heller denna åtgärd haft
tillbörlig verkan, framgår af det förhållandet, att Stockholns prestsällskap
vid tvenne sammanträden under år 1896 uttalat sig om behöfligheten
af en förnyad uppmaning i samma rigtning, hvilket också föranledt det
resultat, att barnmorskorna ånyo blifvit förständigade att iakttaga reglementets
föreskrift, en anmaning, som man på grund .af erfarenheten
har skäl att befara, att den skulle falla i glömska. Denna förseglade
namnsedel förlorar för öfrigt allt värde, då den dels kan innehålla orätt
uppgifvet namn eller ock förkomma, för att nu icke tala om sådant fall,
då den förmenta namnsedeln icke upptager något namn alls. Likaledes

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

har influtit i den nya kyrkobokföringsförordningen af den 6 augusti 1894
den bestämmelsen rörande moder till oäkta barn, som vill vara okänd,
att pastor vid anmälan om födelsen endast eger att af barnmorska eller
den, som anmäler barnet, inhemta nödiga upplysningar i fråga om
moderns ålder samt tiden och orten för nedkomsten. Men att icke ens
denna åtgärd är tillfyllest för att afhjelpa det onda samt åstadkomma
ordentlig kyrkoskrifning och bevara åt barnet dess civila rättigheter,
är särskildt påpekadt af chefen för statistiska centralbj^rån, som anser,
att rättigheten i fråga med fog bör afskaffas.

De båda motionärerna vid innevarande riksdag äro ense derom,
att mom. 7 i författningen af den 17 oktober 1778 är otidsenligt och
att det befrämjar allt annat än sedlighet samt att tiden derför kunde
vara inne för dess upphäfvande, derom herr Pettersson gör hemställan.
Men då upphäfvandet af hela den genom ifrågavarande mom. medgifna
rättigheten möjligen skulle, enligt båda motionärernas antagande, möta
svårigheter, hemställer herr Pettersson eventuelt om en i angifvet syfte
gående ändring af mom. i fråga, hvaremot herr Hedin anser, att de af
honom påpekade olägenheterna kunna något afhjelpas genom ett tillägg
till § 16 af kongl. förordningen den 6 augusti 1894 angående kyrkoböckers
förande.

Utskottet är visserligen ense med motionärerna derutinnan, att
mom. 7 i kongl. brefvet den 17 oktober 1778 borde upphäfvas; men
då utskottet också är ense med motionärerna derom, att ett försök till
upphäfvande af detta mom. skulle för närvarande stöta på allt Iför stora
svårigheter, så kan utskottet för sin del icke tillstyrka bifall till herr
Petterssons hemställan i den delen.

Då vidare herr Hedin i sin motion hemställer om ett tillägg i
kongl. förordningen den 6 augusti 1894 angående kyrkoböckers förande
i syfte att vissa föreskrifter för barnaföderska deri skulle införas, men
han icke på samma gång hemställer om ändring af mom. 7 i kongl.
brefvet den 17 oktober 1778; och då, i händelse af bifall till denna
hans hemställan, dessa båda författningspunkter skulle komma att stå
stridande mot hvarandra samt då sådan ändring näppeligen kan befordra
åsyftade ändamålet, kan utskottet icke heller tillstyrka bifall till hans
motion oförändrad.

Bland föreslagna olika sätt att lösa frågan har herr Pettersson
tänkt sig, att i nedkom stortens födelse- och dopbok i ett särskildt s. k.
»hemligt register» anteckning göres om moderns namn med hänvisning
till hennes kyrkoskrifningsort, utan att barnet åtecknades hennes betyg,
ur hvilket register sedermera i vissa af Kongl. Maj:t uppgifna och be -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 21

stämda fall upplysningar kunde erhållas. De åsyftade särskilda fallen,
då det hemliga registret skulle få lemna upplysningar, kunna möjligen
vara flera; men utskottet har för sin del tänkt på de fall, då barnet
vill finna sin moder, då modern vill legalisera sitt barn samt då arfsoch
fattigvårdsfrågor angående barnet föreligga till lösning.

Huruvida detta af herr Pettersson angifva sättet att lösa frågan
är det lämpligaste, derom anser sig utskottet icke kunna uttala sig;
men utskottet är öfvertygadt om nödvändigheten af att. något göres
till skydd för de arma barnen af okända föräldrar. Utskottet är också
förvissadt derom, att Kongl. Maj:t, efter tillbörlig utredning af frågan,
hvilken utredning torde kunna åstadkommas utan en så vidlyftig apparat
som en för ändamålet tillsatt komité, skall finna lämpligt sätt att lösa
frågan, så att motionernas syfte till förmån för barnet i möjligaste mån
vinnes, på samma gång moderns ano^^mitet tillbörligen skyddas.

Af de frågor, hvilka, enligt den här ofvan gjorda redogörelsen
för frågans behandling vid ståndsriksdagarna, sammanstälts med frågan
om upphäfvande af eller ändring i kongl. brefvet den 17 oktober 1778,
har frågan om oäkta barns arfsrätt afgjorts genom kongl. förordningen
den 14 april 1866, hvilken under vissa vilkor och i visst fall tillerkänner
oäkta barn arfsrätt efter sin moder. Så ock beslutade Riksdagen år
1893 den 7 maj skrifvelse till Kongl. Magt. med begäran om förslag
till ändrade bestämmelser om barnafaders skyldighet att bidraga till
sitt barns underhåll, vård och uppfostran. Ett förslag till också denna
frågas lösning kan derför när som helst vara att motse.

Då härtill kommer, att en kongl. proposition om ordnandet af
fosterbarnsvården är att till Riksdagen förvänta, men det sålunda
väntade förslaget, sådant det framlagts af den för ändamålet tillsatta
komitén, afser fosterbarnsvårdsfrågans ordnande ur endast sanitär synpunkt,
torde det vara i sin ordning, att Kongl. Maj:t finge taga äfven
nu föreliggande fråga om hand för att om möjligt, i sammanhang med
de två sistnämnda frågorna komma under ompröfning.

På grund af det ofvan anförda och med hänvisande till hvad
i motionerna framhållits, får utskottet med anledning af dessa motioner
hemställa,

att Andra Kammaren för sin del beslutar, det
Riksdagen i skrifvelse till Konungen behagade anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t dels låta utreda om och
på hvad sätt sådan ändring af mom. 7 i kongl. brefvet
den 17 oktober 1778 angående barnamord jemte andra
Bih. till Riksd. Prof. 1898. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 3 Häft. 4

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

dermed i sammanhang stående författningsbestämmelser
må kunna företagas, att moderns namn blifver
fortfarande skyddadt mot offentliggörande, men, till
upplysning och ledning i vissa af Kongl. Maj:t uppgiga
och bestämda fall, på lämpligt sätt antecknadt,
dels ock att, så fort ske kan, till Riksdagen inkomma
med det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 24 februari 1898.

På utskottets vägnar:
E. A. ZOTTERMAN.

Reservation

af herr J. E. Jansson i Taberg mot en del af motiveringen.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1898.