Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N.-o 7 (Utlåtande 1897:Tfu37 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N.-o 7.

N:o 7.

Ank. till Riksd. kansli (len 18 mars 1897, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
om väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändring i landshöfdingeinstruktionen i
fråga om länsmans till- och afsättande.

Uti en inom Andra Kammaren under n:o 108 väckt motion, som
af kammaren till utskottet remitterats, föreslår herr J. Bromée,

»att Riksdagen ville besluta att i underdånig skrifvelse till Kongl.
Maj:t hemställa: a) att tillsättning af kronolänsmän genom Konungens
befallningshafvandes försorg måtte ske på samma sätt som angående
tillsättande af länsnotarie!- och länsbokhållare i 35 § 2 mom. landshöfdingeinstruktionen
är föreskrifvet, dock med den ändring att i anseende
till den bättre postföringen och de lättare kommunikationerna,
som nu finnas, endast 30 dagars ansökningstid från kungörandet om
tjenstens ledighet torde vara behöflig; b) att Konungens befallningshafvande
icke vidare må ega rättighet att efter eget godtfinnande
skilja kronolänsmän från tjensten, utan att med kronolänsmans afsättning
för tjenstefel med mera skall förfaras på sätt som i § 66 af
landshöfdingeinstruktionen stadgas angående kronofogdars, länsnotaries
och länsbokhållare med fleras afsättning, samt c) att laudshöfdingeinstruktionen
i följd häraf i tillämpliga delar må blifva omredigerad.»

Ilih till Riksd. Pro/. 1397. 8 Sami. 2 Afl. 2 Rand. 7 Höft. (N:o 7.)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

Till stöd för detta sitt förslag anför motionären följande: »Få om
ens någon statens tjenstemans till- och afsättning torde ske så godtyckligt
som kronolänsmännens, ehuru deras mångsidiga tjenstegöromål
borde berättiga dem till lika behandling i detta afseende med statens
öfriga tjenstemän, hvilka äro med dem likstälda, nemligen att tillsättas
efter viss kungjord ansökningstid och upprättadt förslag i mån af vunnen
kompetens och förvärfvade tjenstemeriter, samt att vid deras afsättning
för fel eller försummelse i tjensten bör förhållas så som för landträntmästare,
länsnotarie, länsbokhållare, kronofogde och häradsskrifvare i
66 § landshöfdingeinstruktionen den 10 november 1855 föreskrifves och
icke, såsom nu sker, då tillsättning eger rum, utan ansökningstid och
förslag samt afsättning kan ske i enlighet med 67 § i samma instruktion
för en ringa förseelse, om landshöfdingen endast anför, »att han
finner sig icke vidare för kronolänsmannen hafva förtroende». Denna
undantagsställning för kronolänsmännen är visst icke ny och tillkommen
endast genom nu gällande landshöfdingeinstruktion, utan går rätt långt
tillbaka i tiden och måste inverka mycket menligt i afseende på länsmansplatsernas
besättande med dugliga och redbara män, lämpliga för
en tjenst, som numera fordrar ganska mångsidiga kunskaper och sjelfständighet,
men från hvilken de nu utan dom och ransakning kanske
för en ringa förseelse eller af godtycke kunna skiljas. — På sextonhundratalet
var det vanligt, att länsmanstjensterna tillsattes med landshöfdingens
egna betjenter, gårdsinspektorer, bokhållare eller fogdeskrifvare,
endast de vore något skrifkunnige, och då torde det nog
hafva varit nödvändigt, att länsmännen utan ransakning och dom afsattes
af landshöfdingen. Men den tidens länsmän voro också mycket
förhatliga i landet, hvadan Kongl. Maj:t genom resolution på allmogens
besvär den 25 september 1675 förordnade, »att landshöfdingen, som
bäst kunde skåda hvars och ens skicklighet, måtte derefter som tillförene
utvälja länsmännen, hvilket torde ske af bofasta och beskedliga
bönder, som i häradet funnos, och icke främmande och lösa personer,
af hvilka allmogen ingen hjelp hafva kunde». Rikets ständer gjorde
underdånig framställning om angelägenheten af att personer, som till
länsmanstjenster befordrades, icke saknade en vigten af deras befattning
motsvarande bildning, samt att deras för tjensten erforderliga
egenskaper genom något formelt och allmängiltigt prof blefve ådagalagda.
Denna framställning föranledde Kongl. Maj:ts skrifvelse till dess
och rikets kammarkollegium den 22 december 1841 och kongl. kollegii
cirkulär till Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande angående vilkoren
för befordran till länsmanstjenster den 21 januari 1842, hvilket

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. o

senare, så vidt jag har mig bekant, ännu är gällande. Genom denna
Rikets Ständers framställning och genom detta cirkulär äfvensom derigenom
att flera bland de nuvarande innebafvarne af dylika tjenstår
aflagt någon högre examen, har länsmännens duglighet för tjenstens
skötande i väsentlig mån ökats, men deraf följer ock det berättigade
anspråket, att de böra till- och afsättas på samma sätt som ofvannämnde
med dem närmast likstälda tjensteman, hvilket jemväl framgår af 35 §
mom. 2 och 67 § i landshöfdingeinstruktionen. Det är dock en betydlig
skilnad emellan länsmännens ansvar och landskanslisters och landskontoristers,
hvilka senare endast hafva att förrätta de skrifgöromål,
som blifva dem af förmän förelagda, då de förra deremot hafva att fullgöra
alla tjensteåligganden på eget ansvar.»

Och det är för att rättvisa och likformighet må kunna åstadkommas
vid till- och afsättning af kronolänsmän och för att dugande och
kunniga män måtte finnas mera hågade än nu att söka dylika tjenster,
som motionären framstält detta sitt förslag.

Innan utskottet går att för sin del uttala sig i frågan, torde en
tillbakablick på hennes ställning till Riksdagen under gångna tider
hafva sitt intresse, likasom ock att en sådan tillbakablick måhända skall
gifva en viss ledning för frågans behandling i nu föreliggande fall.

1. Vid 1840—41 års riksdag afläto Rikets Ständer under n:o 316
en underdånig skrifvelse af följande innehåll: »Då Rikets Ständer funnit
angelägenheten af, att personer, som till länsmanstjenster befordras,
icke sakna en bildning, motsvarande vigten af deras befattning, och
om det också icke bör betviflas, att ju de myndigheter, af hvilka dessa
tjenster tillsättas, göra sig förvissade, att de sökande ega för tjensten
erforderliga egenskaper, det dock är för denna tjenstemannaklass’ anseende
vigtigt, att dessa egenskaper ådagaläggas genom ett mera formelt,
allmänt giltigt prof, få Rikets Ständer hos Eders Kongl. Maj:t i
underdånighet anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes föreskrifva, att,
innan någon må till länsmanstjenst befordras, skall han, om han icke
vid akademi undergått examen för inträde i rättegångs- eller de civila
förvaltningsverken, inför landshöfding, i närvaro af landskamrerare och
landssekreterare, aflägga prof af skicklighet i de till tjensten hörande
ämnen, efter de närmare bestämmelser, Eders Kongl. Maj:t kan finna
lämpligt att meddela, samt deröfver erhålla vittnesbörd af omlörmälde

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

embete- och tjenstemän, hvilka följaktligen alla ega att i pröfningen
deltaga.

Denna Rikets Ständers skrifvelse framkallade kongl. brefvet till
kammarkollegium den 22 december 1841, genom hvilket förordnades:
»att, innan någon till länsmanstjenst befordras, hvilken icke vid universitet
genomgått sådan examen, som fordras för inträde i rikets rättegångs-
eller förvaltningsverk, han skall inför länsstyrelsen undergå förhör,
dervid han bör gifva nöjaktigt prof af a) förmåga att i skrift redigt
uttrycka sig på svenska språket, b) färdighet att räkna i enkla och
brutna tal, och c) försvarlig kännedom af allmänna lagen och särskilda
författningar i de delar deraf, som afse sådane ärenden och bestyr,
hvilka tillhöra kronolänsmannens tjenstebefattningar».

2. Inom bondeståndet väcktes vid 1847—48 års riksdag af Peter
Petersson från Jönköpings län en motion derom, »att för alla länsmän
måtte utfärdas sådana fullmagter, att de icke kunna afsättas utan laga
ransakning och dom», och till stöd för denna sin framställning framhöll
han såsom den vigtigaste af kronolänsmännens befattningar vården om
ordning och skick ibland folket.

Uti det med anledning af motionen afgifna betänkande utlät sig
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, efter det utskottet hänvisat till
innehållet i Rikets Ständers skrifvelse vid 1840—41 års riksdag och
det med anledning deraf utfärdade kong], brefvet den 22 december
1841, att då man toge i betraktande, dels att länsmännen ej behöfde
förvärfva sig samma kunskapsmått, som för öfriga kronans så kallade
oafsättliga embete- och tjenstemän vore föreskrifvet, och de förre ej
heller kunde göra anspråk att med dessa eg a lika rättigheter, och dels
att länsmännens egentliga åligganden vore så beskaffade, att de hufvudsakligast
berodde på personligt omdöme, nit och verksamhet, hvilka
egenskaper icke kunde förr än efter föregången pröfning under tjensteutöfning
bedömas, så torde deraf vara en följd, att landshöfdingarne,
som stode i ansvar för ordentliga handhafvande! af de mångfaldiga
ärenden, hvilka inom länen på deras tillsyn berodde, och derför ofta
nödgades att, enär de icke kunde medhinna att utsträcka sin egen och
omedelbara uppmärksamhet till alla dessa, med fullt förtroende tillita
länsmännens biträde härvid, också borde hafva rättighet att, pröfva,
huru vida de besitta nyss berörda egenskaper och om de hafva tillräckliga
insigter och urskilning, att på ett tillfredsställande sätt verkställa
de dem meddelade föreskrifter. Att söka bereda en förändring uti detta
förhållande, på sätt motionären hemstält, genom utfärdande af fullmagter
för länsmännen i stället för konstitutorialer ansåg utskottet ej lämp -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

ligt; hvadan, och då härtill komme, att i händelse någon länsman blefve
af landshöfdingen förklarad sin tjenst förlustig, utan att bevisligen hafva
sig förbrutit, det vore honom obetaget att å laga väg göra sina förmenta
anspråk på upprättelse gällande, utskottet för den skull tillstyrkte,
att motionen icke måtte till någon Rikets Ständers åtgärd föranleda;
hvilket tillstyrkande äfven blef Rikets Ständers beslut.

3. Vid 1850—51 års riksdag föreslogs uti tvenne särskilda motioner,

dels af herr August Weidenhjelm hos ridderskapet och adeln
att genom en författning måtte bestämmas, att vid derefter inträffade
ledigheter till länsmanstjenster kungörelse derom skulle i allmänna tidningarna
införas med föreläggande, att ansökningar, åtföljda af behöriga
meritförteckningar och vederhäftig borgen för en uppbörd af t. ex. 500
riksdaler banko, inom viss tid, såsom en månad, borde aflemnas till kronofogden
i orten, hvarefter denne egde att ofördröjligen upprätta förslag
å trenne till platsen kompetenta personer samt jemte sitt förord på
någon viss bland dem ansökningshandlingarna till Konungens befallningshafvande
insända; och dels i bondeståndet af herr D. Danielsson
från Jönköpings län, att de dittills vanliga, på egen magt beroende
konstitutorialerna måtte varda afskaffade och beslut utfärdas, hvarigenom
landshöfdingarna ålades att vid länsmanstillsättningarna utfärda ordentliga
fullmagter.

Uti de öfver dessa motioner afgifna betänkande!! erinrade förbemälde
utskott beträffande den sistnämnda motionen om de skäl, som
af utskottet uti dess betänkande vid 1847—48 års riksdag anförts, samt
framhöll vidare det obehagliga förhållande, hvaruti kronofogdarne, som
i första hand måste erfara följderna af länsmännens bristande nit och
beredvillighet i uppfyllandet af erhållna uppdrag, skulle komma att
befinna sig, i händelse en oafsättlig länsman, så ofta ett allvarligare
juridiskt ansvar för försummelse icke vore att förvänta, undandroge sig
att, såsom sig borde, dem tillhandagå; på grund hvaraf utskottet hemstälde
om afslag å motionen.

Hvad vidare anginge den förstnämnda motionen, anförde utskottet
beträffande först frågan om förslags upprättande till länsmanstjenster,
att svårighet redan syntes möta vid bestämmandet af grunderna derför,
så tillvida att, för den händelse måttet af förvärfvade kunskaper skulle
ega företräde, det allt för ofta torde komma att visa sig, det öfvervigten
i kunskaper ingalunda försäkrade om besittningen af den urskilning,
den verksamhetslust och den förmåga att umgås med allmogen,
som utgjorde så väsentligt erforderliga egenskaper hos en

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 7.

länsman, samt att, om åter å tjenstetid skulle fästas hufvudsakligt afseende,
deremot mötte, att beskaffenheteten af länsmanstjensterna fordrade,
att de personer, som dermed bekläddes, åtminstone vid tjenstens
tillträdande, innehade full verksamhetskraft och det sålunda måste vara
en fördel, att yngre personer dervid komme i åtanke, hvadan ifrågavarande
befordringsgrund äfven vore felaktig, i synnerhet om, med tillämpning
deraf, sådana personer komme att befordras, hvilka icke innehaft
dylik tjenst; hvarförutom ej heller torde förbises den olägenhet,
som sannolikt ofta skulle uppstå deraf, att såsom sökande anmälde sig
personer från mer eller mindre aflägsna orter af riket, hvilka voro obekanta
med förhållandena uti de nya distrikt, inom hvilka de skulle
komma att verka; samt att, då i allmänhet landshöfdingarna icke lära
uraktlåta att vid länsmans tillsättande lemna kronofogden tillfälle att
förorda någon af honom för ordning och redbarhet känd person, det
syfte, som motionären med förslags uppsättande afsett, i detta fall
redan synes ernådt, samt det icke vore behöfligt, att åt kronofogden
dervid lemna ytterligare inflytande, än hvad möjligen ett sådant förord
kunde medföra.

Sedan utskottet yttrat sig öfver förslaget om företeende af uppbördsborgen,
tilläde utskottet slutligen, att, enligt dess åsigt, antagandet
af berörda, af motionären framstälda förslag skulle blifva högst
betänkligt, såsom ledande till en inskränkning i Konungens befallningshafvandes
frihet i valet af dem underordnade organ, hvilken icke
vore förenlig med den ansvarighet för länsstyrelsen i sin helhet, hvilken
dem ålåge och som hörde till fullständigheten af den administrativa
organisationen.

Utskottets afstyrkande utlåtanden godkändes äfven af Rikets
Ständer. Frågorna folio sålunda vid den riksdagen, och, så vidt utskottet
har sig bekant, hafva de sedan dess icke förekommit å nyo i sagda
syfte förr än genom nu föreliggande motion.

4) Vid samma eller 1850—51 års riksdag föreslog herr Måns
Månsson från Kalmar län uti en inom bondeståndet väckt motion, att
en stadga eller instruktion för länsmän skulle utfärdas. Allmänna besvärs-
och ekonomiutskottet afstyrkte nu liksom föregående år motionen
af den anledning, att frågan sedan länge utgjort föremål för Kongl.
Maj:ts nådiga uppmärksamhet samt dåmera, sedan vederbörande blifvit
i ämnet hörda, torde vara beredd att, i den mån ärendets vigt och omfång
sådant medgåfve, Kongl. Maj:ts nådiga pröfning underställas. Rikets
Ständer bi folio utskottets afstyrkande utlåtande, och, som bekant, ut -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7. 7

färdade Kongl. Maj:t den 10 november 1855 instruktion också för länsmännen.

Likasom en tillbakablick på frågans ställning till Riksdagen i sig
har ett visst intresse, torde också ett framställande af hvad som, i det
syfte motionen afser, finnes stadgadt tjena till åskådlighet. Utskottet
anser sig derför här höra framhålla nu gällande lagbestämmelser angående
till- och afsättning af de landstatstjenstemän, hvarom motionären
i sin motion talar. De återfinnas i landshöfdingeinstruktionen af
den 10 november 1855 och hafva följande lydelse:

»§ 35.

Mom. 1. Landssekreterare, landskamrerare, landträntmästare,
kronofogde och häradsskrifvare tillsättas af Kongl. Maj:t efter förslag,
som det åligger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att, sedan inträffad
ledighet blifvit i stadgad ordning kungjord och ansökningstiden tilländalupit,
i öfverensstämmelse med derom gällande föreskrifter upprätta
och jemte ansökningshandlingarna insända; egande Kongl. Maj:ts
befallningshafvande tillika att, med anförande af skälen dertill, lemna
sitt förord åt den af de sökande, som anses mest förtjent samt till
tjensten skicklig och lämplig.

För tillsättning af expeditionskronofogde, der sådant enligt Kongl.
Maj:ts särskilda nådiga tillåtelse får anställas, eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att till kammarkollegium insända förslag.

Mom. 2. Länsnotarie, länsbokhållare, landskanslist, landskontorist
och länsman utnämnas af Kongl. Maj:ts befallningshafvande medelst
konstitutorial, sedan, hvad de två förstnämnda tjensterna beträffar,
ledigheterna blifvit på lika sätt, som i föregående moment omförmäles,
kungjorda. Äfvenså eger Kongl. Maj:ts befallningshafvande att antaga
extra kanslister och kontorister samt de till uppassning vid länsstyrelsen
bestämda vaktbetjente.

I öfverensstämmelse med särskilda författningar tillhörer ock
Kongl. Maj:ts befallningshafvande att förordna brännerikontrollörer och
eharta-sigillata-försäljningsmän.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

§ 66.

Om, utom det i nästföregående § omförmälda fall, landssekreterare
eller landskamrerare i tjensten beträdes med uppenbar orätt, egennytta,
vårdslöshet eller försummelse, eller från tjensten sig olofligen
afhåller, eller mot landshöfding visar vanvördnad eller ohörsamhet, skall
den felande ställas under tilltal inför vederbörlig domstol, hvarvid
landshöfdingen jemväl eger att, i händelse omständigheterna det påkalla,
emellertid skilja honom ifrån embetets utöfning.

För landträntmästare, länsnotarie, länsbokhållare, kronofogde och
häradsskrifvare vare lag samma; dock med rättighet för Kongl. Maj:ts
befallningshafvande att, då förseelsens beskaffenhet dertill föranleder,
förelägga viten och dem dertill fälla, eller ådöma böter, till högst en
månads lön, eller suspension från tjenst och lön på högst tre månaders
tid.

§ 67.

Länsman, landskanslist och landskontorist kunna, då emot dem
förekommer sådan felaktighet, som uti föregående § omförmäles, och
fråga icke är om sådan gröfre brottslighet, att åtal vid laga domstol
finnes böra ega rum, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande fällas till
böter af högst en månads lön eller suspension från tjenst och lön på
högst tre månaders tid, eller ock, då förseelsen är af den beskaffenhet,
att Kongl. Maj:ts befallningshafvande finner sig icke vidare kunna för
dem hafva förtroende, ifrån tjensten alldeles skiljas».

Bestämmelserna i fråga om länsmännens till- och afsättning torde
i viss mån hafva sin förklaring uti de för vinnande af sådana tjenster
stadgade kompetensvilkor och tjensternas underordnade beskaffenhet.
Under det att för dö flesta andra statens tjenstemän uppställes såsom
vilkor för antagandet i statens tjenst utom speciella fackkunskaper
åtminstone den allmänt medborgerliga bildning, som mogenhetsexamen
anses medföra, föreskrifves angående länsmän endast det kunskapsmått,
som i här ofvan anförda kongl. brefvet af den 22 december 1841 bestämmes.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3.) Utlåtande N:o 7.

Ehuru kunskapsmåttet sålunda är jemförelsevis ringa tillmätt och
stadgandena derutinnan lemna stor frihet för vederbörande länsstyrelsers
egen uppfattning af en länsmans kompetens, gifver dock senare tiders
erfarenhet vid handen, att fordringarna å sökandena till ifrågavarande
tjenster allt jemt stegrats och att dessa tjenster ofta nu mera sökas af
personer med akademisk bildning.

Länsmanstjensten befinner sig visserligen lägst på rangskalan
bland landsstatstjensterna, men den ställer dock stora fordringar på
innehafvarnes omdömesförmåga, karaktersegenskaper och praktiska insigter
med hänsyn till de olikartade och ansvarsfulla göromål länsmannens
egenskap af åklagare, polisman och i vissa fall handhafvare
af utmätnings- och uppbördsärenden medför.

Motionären framhåller, utan att dock med något exempel styrka
detta sitt påstående, att godtycklighet lärer ega rum vid tillsättande
af länsmanstjenster. Någon kännedom om sådan godtycklighet har
emellertid icke utskottet att åberopa. Deremot torde böra påpekas,
att § 36 i landshöfdingeinstruktionen af den 10 november 1855 ålägger
Kongl. Maj:ts befallningshafvande att vid befordringar och tillsättningar
af tjenster afseende endast skall fästas å de sökandes förtjenst och
skicklighet. Detta oaktadt vill det dock under ofvan åberopade förhållanden
och med hänsyn till tjenstens vigt och betydelse för det
allmänna synas utskottet, som ofri enahanda förfarande vid .tillsättande
af dessa tjenster borde iakttagas som vid tillsättandet af länsnotarie
och länsbokhållare, nemligen att tjensten i vanlig ordning kungjordes
till ansökning ledig.

Genom en sådan anordning lemnades tillfälle för hvar och en,
som åstundade att blifva ifrågakommen till tjenstens erhållande, att anmäla
sig såsom sökande med rätt att få sina meriter för tjensten
officielt pröfvade.

Befordringsfrågan bragtes tillika härigenom under offentligheten,
hvarigenom förfaringssättet vid dessa tjensters tillsättande betoges det
af motionären öfverklagade utseendet af godtycke, under det att å
andra sidan vederbörande länsstyrelser ingalunda derigenom afskures
friheten att vid tjenstens besättande utvälja den med hänsyn till dessa
tjensters olikartade beskaffenhet lämpligaste och skickligaste.

Hvad åter vidkommer Kongl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet
att skilja länsmännen från tjensten, så vill utskottet gent emot motionären
erinra, att länsmännen ingalunda kunna efter Kongl. Maj:ts
befallningshafvandes godtfinnande eller för en ringa förseelse skiljas
från sin tjenst, utan endast då en förseelse är begången af den art,
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sami 2 Afd. 2 Band. 7 Häft, 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 7.

att Kongl. Maj:ts befallningshafvande ej finna sig kunna för dessa hafva
förtroende, och detta först, enligt utskottets uppfattning, efter det att
andra uppgifna straffgrader visat sig utan verkan.

Utskottet har tagit del af de under senare årtionden utskottet
veterligen förekommande af Kongl. Maj:ts befallningshafvande meddelade
och sedermera under Kongl. Maj:ts pröfning dragna beslut,
hvarigenom länsmän blifvit skilda från tjensten; och har utskottet
deraf inhemtat: att i ett fall har fylleri i tjensten, föregånget af suspension
för samma förseelse, äfvensom bristande redovisning orsakat
afsättande^ att i ett annat fall grof försumlighet i länsmannens skyldighet
att öfvervaka allmän ordning och säkerhet samt att söka upptäcka
och beifra öfverträdelser af lag och allmän författning, i följd
hvaraf grofva förfalskningsbrott blifvit möjliga, varit anledning till länsmannens
skiljande från tjensten, samt att afsättning i de öfriga fyra fallen
föranledts af försumlighet i redovisning till vederbörande af dels uppbördsmedel,
dels expeditionslösen, dels på order verkstälda utslag och dels
enskilda uppdrag, äfvensom af annan försumlighet i tjensten såsom uraktlåtenhet
att inställa sig vid släckning af skogseld, origtigt förfarande
vid utmätning m. m. eller i allmänhet förseelser af sådan art, att länsmannen
sannolikt ej efter rättsligt åtal kunnat af domstol afsättas, men
dock af den beskaffenhet, att han visat sig till tjenstens skötande alldeles
oskicklig eller ej motsvarande det förtroende, den öfverordnade
myndigheten i följd af länsmanstjenstens beskaffenhet måste sätta till
dess innehafvare. Uti intet af dessa fyra fall hade dessutom afsättning
skett utan föregående straffbestämmelser: i ett fall varning och suspension,
i ett fall flera gånger varning och böter, i ett fall varning, böter
och suspension och i ett fall flera gånger böter och 3 månaders suspension.

Då motionären icke uppgifva något bestämdt fall, hvarvid godtycklig
afsättning af länsman förekommit; då, af hvad här ofvan visats,
skedda afsättningar af länsmän, på sätt i dessa 6 fall angifvits, varit
fullt befogade; då länsmäns afsättning, på sätt motionären föreslagit,
enligt utskottets uppfattning förutsätter ökade kompetensvilkor och
uppbördsborgen, men sådant af motionären icke satts i fråga; då,
oaktadt nuvarande afsättningssätt, länsmanstjenster sökts och sökas
af dugliga, redbara och kunniga samt för sin tjenst lämpliga män och
då andra, med länsmännen jemförliga, tjenstemän, såsom stadsfiskaler,
också kunna afsättas efter enahanda grunder som länsmännen, men
ändring derutinnan icke föreslagits, finner sig utskottet icke kunna
tillstyrka bifall till motionen i denna del.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.-o 3) Utlåtande N:o 7.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att motionen på det sätt bifalles, att Andra
Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes föranstalta om sådan ändring i landshövdingeinstruktionen,
hvarigenom bestämmes, att
länsmanstjensterna skola efter innehafvarens död eller
afgång kungöras till ansökning lediga.

Stockholm den 18 mars 1897.

På utskottets vägnar:

E. A. ZOTTERMAN.