Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1897:Tfu318 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

N:o IS.

Ank. till Riksd. kansli den 27 april 1897, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af vackt motion om skrifvelse till Kong1. Maj.t med begäran
om upphäfvande af kungörelsen rörande inmutning å kronojord
den 19 augusti 1889.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet remitterad
motion, n:o 64, föreslår herr S. J. Kardell, »att Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t till
all kraft och verkan upphäfva nämnda kongl. kungörelse».

Till stöd för denna sin motion anför motionären följande: »Uti
skrifvelse den 15 maj 1889 anhöll Riksdagen, att Kongl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huruvida det kunde lända till fördel för kronan
att å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt innehades eller
vore till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning
på viss tid åt annan upplåten, kronan tillerkändes rätt att till hälften
med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten.

Öfver denna Riksdagens skrifvelse infordrade Kongl. Maj:t yttrande
från åtskilliga myndigheter, men i afbidan på frågans slutliga afgörande
förordnade Kongl. Maj:t genom kungörelse den 19 augusti 1889, dels
att i mutsedel, som utfärdades å fyndighet, belägen å sådan kronojord,
som icke under ständig besittningsrätt innehades eller vore till boställe
anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid åt
annan upplåten, tills vidare skulle, om inmutningsansökningen gjorts

Bill. till Riksd. Frat. 18H7. 8 Sami. 2 A/d. 2 Band. 18 ljuft. (N:o 18.) 1

2 Andra Kammurens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

efter den 19 augusti 1889, intagas förbehåll om skyldighet för inmutaren
att vara underkastad de förändrade bestämmelser om rätt för kronan
att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, som genom
ny lagstiftning kunde blifva gällande, dels ock att för fyndighet, derå
inmutning under sådant förbehåll erhållits, utmål tills vidare icke
finge anvisas.

Som bekant gjorde 1890 års Riksdag förnyad framställning i
ämnet, i det Riksdagen uti skrifvelse den 20 maj nyssnämnda år anhöll,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag om sådan ändring i gällande grufvestadga, att malm och andra
mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens fastställande upptäcktes å
kronojord, som ej vore under ständig besittningsrätt upplåten, skulle
på för staten gagneligaste sätt kunna disponeras.

Med anledning af denna skrifvelse uppdrog Kongl. Maj:t åt
kommerskollegium att, sedan vederbörande föredragande af bergsärenden
i samråd med utsedda komiterade utarbetat förslag till lagbestämmelser
i det syfte, som Riksdagen i dess skrifvelse angifvit,
samt brukssocietetens fullmägtige i jernkontoret lemnats tillfälle att
afgifva yttrande öfver det upprättade förslaget, till Kongl. Maj:t inkomma
med utlåtande i ämnet. Samtidigt utsåg Kongl. Maj:t fyra komiterade.

Resultatet af den sålunda anbefalda utredningen föreligger i icke
mindre än fem olika förslag, af hvilka ett är grundadt på koncessionssystem,
två på afgälds- och två på arrendesystem, hvarförutom afslag
å Riksdagens framställning yrkats af Konungens befallningshafvande i
Örebro, Kopparbergs och Norrbottens län. Redan denna mångfald af
förslag visar till fullo de praktiska svårigheter, som mött vid frågans
lösning. Också vann icke något af dessa Kongl. Maj:ts godkännande.
Kongl. Maj:t lät nemligen, som bekant, utarbeta och genom proposition
till 1894 års Riksdag framlägga särskilt förslag till lagbestämmelser
uti det i Riksdagens skrifvelse den 20 maj 1890 angifna syfte. Kongl.
Majrts förslag blef dock icke af Riksdagen bifallet.

Oaktadt den mångsidiga utredning, som sålunda kommit frågan
om inmutningar å kronojord till del under loppet af nära sju år, synes
densamma dock icke hafva kommit sin lösning närmare; och dock är
denna fråga af den vigt, att den kräfver ett skyndsamt och slutligt
afgörande.

Kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889 angifver så väl genom
sättet för dess tillkomst som genom ordalagen, att densamma endast
är afsedd att utgöra ett provisorium, intill dess frågan om och i sådant
fall på hvad sätt kronan skall göra gällande sin rätt till jordegareandel

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

i inmutad fyndighet å visst slag af kronojord, hvilken rätt kronan enligt
17 § i gällande grufvestadga eftergifvit. Då genom nyss nämnda
kungörelse förbud meddelats mot utmålsläggning för sådan fyndighet
å visst slag af kronojord, hvarå ansökning om inmutning skett efter
den 19 augusti 1889, torde det för bedömandet af kungörelsens innebörd
och verkningar vara af nöden att något skärskåda den betydelse, grufvestadgan
fästat vid utmålsläggningen. Genom mutsedeln undfår en inmutare
endast tillstånd att, med andras uteslutande, men tillika under
förbehåll af andras till äfventyrs egande bättre rätt, inom det inmutade
området anställa sådant försöksarbete, som erfordras för fyndighetens
undersökning och blottande äfvensom att begagna eller anlägga väg
till stället och tillgodogöra sig de mineralfyndigheter, som vid arbetet
vinnas. På det inmutade området får inmutaren icke utan jordegarens
tillstånd uppföra andra byggnader än sådana, som äro oundgängligen
nödvändiga för försöksarbetets bedrifvande. Vid utmålsläggningen,
hvilken, utom i fråga om rättsförhållandet mellan enskilde inmutare,
skall vara yttersta tiden för allt klander mot en inmutning, så att, då
utmål erhållits, rättigheten till fyndigheten må vara så mycket som
möjligt betryggad, erhålles ett visst till sina gränser å marken utstakadt
område, inom hvilket fyndighetens egare har rättighet att, jemte tillgodogörande
af alla inmutningsbara och, med vissa inskränkningar,
äfven andra mineral, uppföra för grufarbetet erforderliga byggnader.
Först sedan utmålsläggningen egt rum och vunnit laga kraft, kan man
alltså anse eganderätten till en grufva i allmänhet vara betryggad.
Vidare får, enligt grufvestadgan, hvilostånd ej åtnjutas för endast
inmutadt område, likasom arbetets ersättande med en årlig afgift ej är
medgifvet förr än utmål blifvit lagdt. Har eu inmutare genom att
uttaga ett flertal mutsedlar å en större fyndighet eller en komplex af
fyndigheter velat förskaffa sig ett vidsträcktare arbetsområde, förhindras
han, derest utmål ej kan erhållas, att komma i åtnjutande af den förmån,
som grufvestadgan'' erbjuder, nemligen att arbetsskyldigheten för flera
till hvarandra gränsande utmål kan få under ett eller flera år fullgöras
genom arbete i något eller uagra af dem. Det är sålunda ur saväl
juridisk som teknisk och ekonomisk synpunkt vigtiga verkningar, grufvestadgan
fästat vid utmålsläggningen.

Beträffande särskilt rikets norra län, hvarest sådan kronojord,
som afses i kongl. kungörelsen den 19 augusti 1889, till största delen
är belägen, måste åvägabringandet af eu verklig grufdrift inom der
befintliga öde trakter, särskilt med hänsyn till bristen på ordnade
kommunikationer, förutsätta tillgång på större kapital, än som erfordras

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

på andra orter med gynsammare kommunikationsförhållanden. Der
erfordras jemväl i de flesta fall längre tid för företagets igångsättande,
för anläggningen af vägar m. m. Kundo grufegaren erhålla hvilostånd,
vunne han i många fall tid att så väl ekonomiskt som tekniskt bringa
sitt företag i vederbörlig ordning.

Under nuvarande förhållanden tvingas deremot grufegaren till
företagande af improduktiva och ofta obehöfliga s. k. försvarsarbeten
inom hvart och ett af de inmutade områdena. Uppenbart är ock, att
anskaffandet af nödigt förlagskapital nästan omöjliggöres, då företaget
saknar den juridiska trygghet, som i fråga om grufvor först genom
utmålsläggningen kan vinnas.

Dessa af kungörelsen skapade olägenheter, livilka sedan flera år
faktiskt förefinnas, inträdde naturligen icke genast vid kungörelsens
utfärdande, utan började först då göra sig känbara, när den tidpunkt,
efter den 19 augusti 1889, inträdt, då, enligt grufvestadgans föreskrift,
ansökning om utmål skall göras. Detta i förening med kungörelsens
provisoriska karakter gifver anledning antaga, att kungörelsen vid dess
utfärdande icke varit afsedd att blifva så långlifvad, som den nu blifvit
i följd af de svårigheter, som mött vid lösandet af frågan rörande
ordnandet af inmutningsrätten å kronojord. Denna fråga har, såsom
jag i det föregående erinrat, redan varit föremål för en så grundlig
och mångsidig pröfning, att man torde vara berättigad till det antagandet,
att, då denna pröfning icke ledt till något positivt resultat,
frågans lösning icke är att söka på den väg, Riksdagen i sina båda
skrivelser antydt. Vid läsningen af alla dessa förslag kan man tvärtom
svårligen frigöra sig från den tanken, att de olägenheter, som skulle
uppkomma så väl för grufegaren som för staten, om denna skulle göra
anspråk på jordegareandel i inmutade fyndigheter å kronojord, äro så
stora, att de icke kunna motvägas af den antagligen ganska ringa vinst,
staten skulle hemta af jordegareandelens begagnande. Till stöd för
denna åsigt tillåter jag mig åberopa föredragandens i bergsärenden hos
kommerskollegium till kollega protokoll den 15 juni 1893 yttrade
mening, att bergsbruket och derigenom det allmännas och kronans
intressen bäst befrämjades genom att åt den enskilda företagsamheten
fullständigt öfverlåta tillgodogörandet af mineralfyndigheter; att kronans
deltagande i grufarbete, under hvilken form detta deltagande än må
ega rum, skulle komma att för kronan medföra risker, kostnader,
anspråk och svårigheter af flera slag, Indika icke skulle motvägas af
de fördelar, kronan möjligen skulle kunna i enskilda fall af grufdriften
påräkna, samt att kronans ingripande i fråga om sättet för utöfvandet

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

af industriel verksamhet borde inskränkas till att öfvervaka, att ej derigenom
skada för det allmänna eller fara för annans lif, helsa och
egendom uppstode, äfvensom att den då ifrågasatta inskränkningen i
för det närvarande gällande rättigheter beträffande tillgodogörandet af
malmfyndigheter skulle komma att menligt inverka på utveckligen af
vårt lands nordliga län, hvarest bergsbruket icke borde genom skärpta
bestämmelser motverkas, utan fast hellre på allt sätt underlättas.»

Då motionären sålunda anser, att, utan ändring af 17 § i grufvestadgan,
kongl. kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19
augusti 1889 bör upphäfvas, har han framlagt sitt nu föreliggande förslag.

Kongl. Maj:ts förnyade nådiga grufvestadga den 16 maj 1884
kap. 3 om jordegareandel §§ 16 och 17 äro af följande lydelse:

»16 §. Jordegaren vare berättigad att till hälften med inmutaren
deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten.

Jordegareandel kan begagnas till fullo eller till viss del.

Äro inom ett inmutadt område eller utmål flera jordegare med
laga skilnad sig emellan, njute de jordegareandelen livar inom sitt
egovälde.

17 §. Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves
eller är till boställe anslagen eller blifvit för kronans räkning till
brukning på viss tid åt annan upplåten, skall kronoåboen, boställsinnehafvaren
eller den, som eljest besittningsrätten innehar, njuta den
jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till godo; egande han ock,
om han begagnar jordegareandelen, att samma andel sedermera behålla
såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i
detta hänseende hänföras äfven grufveskog.

Å annan kronojord tillkomme jordegareandelen inmutaren.»

1. Vid 1889 års riksdag föreslog herr Chr. Lundeberg uti eu af
honom under n:o 49 inom Första Kammaren väckt motion: »l:o) följande
lydelse i grufvestadgans kap. 3 § 16, mom. 1:

Jordegare vare, med de undantag som i § 17 sågs, berättigad
att till hälften med inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

fallande vinsten; samt 2:o) att § 17, kap. 3 i samma stadga måtte
erhålla följande lydelse:

Å kronojord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall
den som besittningsrätten innehafver, njuta den jordegaren, enligt § 16,
tillkommande rätt till hälften i deltagande i grufarbetet och deraf fallande
vinst till godo; egande han ock, om han begagnar jordegareandelen, att
samma andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

A kronojord, hvilken kronan sjelf disponerar, eller som är till boställe
anslagen eller blifvit för kronans räkning till brukning på viss tid
åt annan upplåten, vare kronan berättigad att till två tredjedelar med
inmutaren deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinst, kronan
obetaget att på sätt den finner för sig lämpligast öfver bemälda sin
eganderätt förfoga.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i
detta hänseende hänföras äfven grufveskog.»

Lagutskottet, till hvilket frågan remitterats, afstyrkte i sitt utlåtande
n:o 53 bifall till motionen. Mot detta afstyrkande i-eserverade sig herrar
Smedberg och P. Pehrson i Törneryd och yrkado skrifvelse till Kongl.
Maj:t, hvilket också blef Riksdagens beslut.

Riksdagens skrifvelse till Kongl. Majt:t, daterad den 15 maj
1889, är af följande lydelse:

»Med afseende å de stora rikedomar, vårt land eger uti malmfyndigheter,
särskildt i de nordligaste delarne af Norrland, synes det,
för att dessa rikedomar skola komma landet och dess inbyggare
till gagn, vara af yttersta vigt, att dessa malmfyndigheters bearbetande
och tillgodogörande verkställas med största omsorg och
följdrigtighet samt på sådant sätt, att kommande generationer deraf
utan onödiga uppoffringar få nytta, äfvensom att statens intressen i
öfrigt i vidsträcktaste mån — så vidt möjligt och lämpligt är —
tillgodoses. Staten bör derför ock vara i tillfälle att med uppmärksamhet
och framgång verka i denna rigtning.

Nu gällande grufvestadga lemnar dock icke möjlighet dertill,
enär staten, enligt 3 kap. 17 § sista mom., till förmån för inmutaren
afsagt sig jordegareandelen till malmfyndigheter, som inmutats
å sådan kronomark, hvilken ej är åt annan ^Upplåten. Häraf
framgår, att staten ej kan utöfva något inflytande eller någon kontroll
vid grufvors bearbetande å kronans mark.

Hvilka menliga följder, detta kan komma att medföra vid grufdrifts
bedrifvande vid de förut omnämnda, i lappmarkerna belägna,
storartade malmfyndigheterna, ligger i öppen dag, och torde den upp -

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18. 7

fattning numera vara temligen allmän, att något bör göras för att
vinna reda och klarhet i berörda afseende.

Om det också måste förutsättas, att staten ej kan eller bör
ingå såsom delegare i industriella företag, komma dock — om staten
blir innehafvare till jordegareandelen i malmfyndigheter — densammas
öfverlåtande till andra mot malmören, arrende eller annorledes
att föranleda såväl ekonomiska fördelar som framför allt möjlighet
att vid upplåtelsen och i öfrigt iakttaga statens intressen.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen, hos
hvilken framställning i ämnet skett, härigenom anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida det kunde lända
till fördel för kronan att å kronojord, som icke under ständig besittningsrätt
innehades eller vore till boställe anslagen eller blifvit
för kronans räkning till brukning på viss tid åt annan upplåten, kronan
tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren deltaga i grufarbetet
och den deraf fallande vinsten.»

Öfver denna Riksdagens skrifvelse infordrade Kongl. Maj:t yttrande
från vederbörande myndigheter och fann derjemte för godt att »emellertid
och i afbidan på detta ärendes slutliga afgörande» genom kungörelse
den 19 augusti 1889 förordna,

»dels att i mutsedel, som utfärdas å fyndighet, belägen på
sådan kronojord, hvarom ofvan sägs, tills vidare skall, om inmutningsausökningen
gjorts efter denna dag, intagas förbehåll om skyldighet
för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser om
rätt för kronan att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten,
som genom ny lagstiftning kunna blifva gällande,

och dels att för fyndighet, derå inmutning under sådant förbehåll
erhållits, utmål tills vidare icke må anvisas.»

2. År 1890 drogs frågan åter af herr Chr. Lundeberg under
Riksdagens pröfning. I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 51,
hemstälde motionären, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla,

l:o) att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för nästkommande
Riksdag framlägga förslag om sådan ändring i nu gällande grufvestadga,
att malm och andra mineralfyndigheter, hvilka efter ändringens
fastställande upptäckas å kronojord, som ej är under ständig besittningsrätt
upplåten, må på för staten gagneligaste sätt disponeras; samt

2:o) att. Kong!. Maj:t ville förbjuda all inmutning af malmfyndigheter
å sådan kronojord, som i föregående moment omförmäles
intill dess ändringar i ofvannämnda syfte blifvit i grufvestadgan vidtagna»,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

Första Kammarens första tillfälliga utskott, till hvilket frågan
enligt motionärens anhållan remitterats, tillstyrkte bifall till motionen.
Mot detta utskottets beslut reserverade sig utskottets ordförande, herr
L. Berg, och yrkade bifall till blott punkten l:o). Första Kammaren
biföll den 16 maj reservationen. Andra Kammaren biträdde, på yrkande
af herr E. G. Boström och utan att remittera ärendet till tillfälligt
utskott, dagen derpå medkammarens beslut, derom Kongl. Maj:t genom
Riksdagens skrifvelse n:o 90 den 20 maj erhöll kännedom.

3. Med anledning af Riksdagens ofvan nämnda skrivelser den

15 maj 1889 och den 20 maj 1890 framlade Kongl. Maj:t i propositionen
n:o 47 till 1894 års Riksdag »Förslag till förordning om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884». Ingressen
i detta förslag hade följande lydelse: »Härigenom förordnas, med
upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande inmutning å kronojord
den 19 augusti 1889, att nedannämnda paragrafer i grufvestadgan den

16 maj 1884 skola erhålla följande förändrade lydelse». De paragrafer,
i Indika ändring föreslogs, voro 3, 5, 8, 11, 13, 14, 17, 22, 24, 31, 39,
44, 61, 65 och 68.

Enligt den kongl. propositionen skulle § 17 komma att lyda
som följer: »Å kronojord, som under ständig besittningsrätt inne hafves

eller är till boställe anslagen, skall kronoåboen eller boställsinnehafvaren
njuta den jordegaren enligt 16 § tillkommande rätt till
godo; egande han ock, om han begagnar jordegareandelen, att samma
andel sedermera behålla såsom sin enskilda tillhörighet.

Till jord, som under ständig besittningsrätt innehafves, skall i
detta hänseende hänföras äfven grufveskog.»

Öfver det sålunda upprättade förslaget tillstyrkte departementschefen,
att Riksdagens yttrande skulle inhemtas, äfvensom att vissa
medgifvanden för Kongl. Maj:t skulle föreslås Riksdagen.

Lagutskottet, till hvilket Kongl. Maj:ts proposition remitterades,
förklarade sig anse »förslaget vara af beskaffenhet, att Riksdagen
derom bör fatta beslut», och hemstälde i sitt utlåtande n:o 70, »att
Riksdagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition icke kan
oförändrad bifallas, ville för sin del antaga följande Lag om ändrad
lydelse i vissa paragrafer i grufvestadgan den 16 maj 1884». De paragrafer,
i hvilka utskottet föreslog ändring, voro 8, 13, 22, 44 och 61 jemte
öfvergångsstadgandet.

Mot utskottets förslag anmäldes reservation af, bland andra,
herrar Kardell och Näslund, som önskade få följande tillägg till
§ 17: »Å annan kronojord tillgodogör sig kronan sin jordegareandel på sätt,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

som i särskild af konung och riksdag gemensamt stiftad lag stadgas». Derjemte
yrkade dessa reservanter, dels att orden »med upphäfvande af
nådiga kungörelsen rörande inmutning å kronojord den 19 augusti
1889» skulle utgå ur ingressen, dels ock, i öfverensstämmelse dermed,
ändring uti öfvergångsstadgandet.

Vid behandlingen af ärendet inom kamrarne godkände Första
Kammaren lagutskottets förslag utom § 13, hvilken antogs i enlighet
med af reservanten Lundström föreslagen lydelse. Andra Kammaren
fattade samma beslut angående § 13, men afslog § 17, och såsom
följd deraf äfven §§ 22, 24, 31, 39, 44, 61, 65 och 68, äfvensom öfvergångsstadgandet
samt antog herr Kardelis förslag till förändrad lydelse
af ingressen.

Med anledning af denna utgång och under erinran, att §§ 8
och 14 stodo i sammanhang med de af Andra Kammaren afslagna
paragraferna, hemstälde lagutskottet i sitt memorial n:o 74, att Första
Kammaren, med frånträdande af sitt beslut rörande lagförslagets ingress,
måtte fatta samma beslut som Andra Kammaren, hvilken hemställan
också bifölls af Första Kammaren- Gemensamt beslut angående
ingressen samt §§ 3, 5, 11 och 13 hade sålunda af Riksdagen fattats,
om hvilken utgång Kongl. Maj:t erhöll kännedom genom Riksdagens
skrifvelse n:o 127 den 11 maj 1894, i hvilken skrifvelse Riksdagen
äfven framhöll den af utskottet uttalade uppfattningen, att frågan rörde
ett ämne, derom Riksdagen eger att för sin del besluta.

Genom Kongl. Maj:ts nådiga skrifvelse n:o 12 till Riksdagen den
18 januari 1895 tillkännagafs, att Kongl. Maj:t, efter högsta domstolens
och statsrådets hörande, funnit sig icke kunna godkänna det af Riksdagen
antagna förslaget.

4. Lagförslaget var sålunda fallet, men kongl. kungörelsen af
den 19 augusti 1889 fortfor att gälla. Detta gaf herr Kardell anledning
att den 11 april 1896 hos Andra Kammaren anhålla att till herr statsrådet
och chefen för kongl. civildepartementet få framställa följande

Interpellation:

l:o) Då någon ändring af bestämmelserna i den af Kongl. Maj:t
och Riksdagen gemensamt antagna grufvestadgan af den 16 maj 1884
icke i grundlagsenlig ordning beslutits, huru hafva då vissa bestämmelser
i samma stadga kunnat allt från den 19 augusti 1889 af Kongl. Maj:t,
suspenderas genom Kongl. Maj:ts sistnämnda dag utfärdade kungörelse?

2:o) Hvarför har icke, efter det Kongl. Maj:ts proposition till Riks Bih.

till Riksd. Prof,. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Raft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

dagen af den 9 mars 1894 med förslag till ändring af grufvestadgan af
Riksdagen afslagits, Kongl. Majt upphäft berörda kungörelse? och

3:o) Huru länge anser herr statsrådet, att denna kungörelse bör
gälla?»

Sedan kammaren under den 14 april bifallit denna herr Kardelis
begäran, besvarade herr statsrådet Groll den 18 i samma månad den
framstälda interpellationen. I detta sitt svar framhöll statsrådet, att
interpellanten genom första frågan ville antyda, att 1889 års kungörelse
icke skulle vara i konstitutionelt rigtig ordning tillkommen. Detta vore
emellertid ett spörsmål, som icke tillkom honom att i vidsträcktare mån
besvara än genom att fästa uppmärksamheten på att kungörelsen var
försedd med Konungens underskrift, att den var kontrasignerad af
vederbörande föredragande, och att åtgärden icke blifvit föremål för
någon anmärkning från det konstitutionsutskott, som haft att granska
statsrådets protokoll öfver denna regeringsakt. På andra frågan svarades,
att kungörelsen icke kunnat upphäfvas, då Riksdagen år 1894
fortfarande uttalat sig för kronans rätt till jordegareandel uti odisponerad
kronojord, ehuru Första Kammaren uttalat sig för arrendesystemet
och Andra Kammaren för afgäldssystemet. Så ock hade
interpellanten sjelf 1894 yrkat borttagande i ingressen af orden »med
upphäfvande af nådiga kungörelsen rörande inmutning å kronojord den
19 augusti 1889». Med svaret på andra frågan ansåg statsrådet äfven
svaret vara gifvet på den tredje frågan. Men han ansåg sig dock böra
tillägga, att, om Riksdagen gåfve till känna, att enligt dess åsigt kungörelsen
borde helt och hållet eller delvis upphäfvas, och han således
fann, att Riksdagen hade en annan åsigt då, än den förut hyst, han
naturligtvis skulle vara beredd att ofördröjligen och efter vederbörlig
utredning fästa Kongl. Maj:ts uppmärksamhet på detta förhållande, till
den åtgärd, som han kunde finna det föranleda.

Herr von Krusenstjerna, hvilken varit den Konungens rådgifvare,
som kontrasignerat kong], kungörelsen af den 19 augusti 1889, ansåg
sig på denna grund böra framhålla, att grufvestadgan icke är tillkommen
såsom civillag, utan såsom en ekonomisk författning, hvarför
den omhandlade kungörelsen sålunda är tillkommen i fullt grundlagsenlig
ordning.

5. Under innevarande riksdag har herr J. H. G. Fredholm uti
en motion (n:o 127) inom Andra Kammaren anhållit, »att lagutskottet
ville pröfva, hvilken andel af vinsten på ett grufföretag skäligen bör
tillkomma kronan på grund af jordeganderätt, och under hvilka vilkor

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

denna kronans vinstandel bör utgå, samt för Riksdagen framlägga
förslag till de ändringar i gällande grufvestadga, som deraf kunna föranledas».
.

Lagutskottet afstyrkte af formella skäl nämnda motion, hvilket afstyrkande
också godkändes af Riksdagen lördagen den 3 dennes. Men
af den diskussion öfver frågan, som inoni Andra Kammaren fördes,
framgick oförtydbart, att kammaren fortfarande anser, att kronan bör
tillgodogöra sig sin jordegareandel å odisponerad kronojord.

Af den här ofvan intagna redogörelsen för frågans läge inom
Riksdagen under de senare åren framgår, att Riksdagen icke mindre
än fyra gånger på åtta år (1889+1897) och senast för blott några
dagar sedan, om också indirekt, uttalat sig för att staten bör tillgodogöra
sig jordegareandel vid grufinmutningar å odisponerad kronojord.
Under sådant förhållande, och då föreliggande motion i sig innebär en
fordran i motsatt rigtning eller att staten skulle fortfarande afstå från
sådan andel, vill det synas utskottet, som att ensamt uti dessa förhållanden
tillräckligt talande skäl förefinnas till afslag å motionen.

Utskottet anser sig dock böra fästa uppmärksamheten vid det
missförhållande, att icke allenast inmutare å odisponerad kronojord äro
svårt berörda genom kongl. kungörelsen af den 19 augusti 1889, utan
äfven, i sammanhang dermed, att sjelfva grufhandteringens utveckling
å de många, efter samma kongl. kungörelses tillkomst upptäckta, rätt
afsevärda malmtillgångar å kronojord i afsevärd mån hämmas eller
omöjliggöres, hufvudsakligast derigenom, att utmål ej kan erhållas samt
att kongl. kungörelsen icke lemnar utväg till ett rationelt eller drägligt
försvarsarbetes utförande.

Då nu härtill kommer, att nämnda kongl- kungörelse vid tiden
för dess tillkomst ingalunda var afsedd att gälla för så lång tid, som
redan nu varit händelsen, synes det utskottet, äfven från denna synpunkt,
såsom eu nödvändighet, att saken snarast på ett tillfredsställande
sätt måtte blifva ordnad, på det att såväl staten må komma i åtnjutande
af sin jordegarerätt som inmutare erhålla rättelse i ofvan berörda missförhållande.

Som emellertid denna högst vigtiga fråga icke lärer kunna pa ett
nöjaktigt sätt lösas, med mindre förslag dertill kommer från Kongl.
Maj: t, och då Kongl. Maj:t — med den utgång frågan förut fått i Riksdagen
äfvensom med hänsyn till såväl den redan nu alltför långa tid,

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

hvarunder kong], kungörelsen af 1889 varit gällande, som den i Riksdagens
skrifvelse till Kongl. Maj:t år 1894 uttalade mening, att ändringar
i grufvestadgan rörde ett »ämne, derom Riksdagen eger att för sin del
besluta» — icke torde underlåta att så skyndsamt som möjligt låta
utarbeta förslag i ämnet att för Riksdagen framläggas, hemställer
utskottet, att Andra Kammaren måtte för sin del besluta,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 27 april 1897.

På utskottets vägnar:

E. A. Zotterman.

Reservation

af herr Kronlund:

Af den historik, utskottet i ärendet lemnat, framgår, att ifrågavarande
kungörelse föranledts af Riksdagens åberopade skrifvelse 1889
och utfärdats i afbidan på det i skrifvelsen omförmälda ärendets slutliga
afgörande.

Syftemålet med kungörelsen har synbarligen varit, att, derest
kronan på grund af njr lagstiftning komme att å sådan kronojord, som
i kungörelsen angifves, göra sin jordegareandel gällande, kronan skulle
beredas tillfälle att äfven beträffande sådana fyndigheter, som före vidtagandet
af denna förändrade lagstiftning men efter utfärdandet af
kungörelsen i fråga inmutats, anmäla sig till begagnande af sin jordegareandel,
eller med andra ord att förebygga, det eu i anledning af
den ifrågasatta lagförändringen uppjagad spekulationslusta beröfvade
staten en stor del af de med lagförändringen åsyftade fördelar.

Äfven om sålunda utfärdandet af kungörelsen har sitt berättigande
uti de stora ekonomiska intressen, den afser att tillvarataga för kronan,
torde dock ej kunna nekas, att kungörelsen, hvilken vid sin tillkomst
angafs endast vara af tillfällig art, skapat ett provisorium, som just

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18. 13

genom sin långvarighet medför stora olägenheter, särskildt genom det
förbud för utmålsläggning, kungörelsen innehåller.

För att i detta afseende belysa frågan, tillåter jag mig anföra
hvad kommerskollegium i ett underdånigt utlåtande till Kongl. Maj:t
åberopat rörande denna sak, hvilket utlåtande afgifvits i anledning af
hos Kongl. Maj:t gjorda ansökningar om kungörelsens upphäfvande.

»Genom mutsedeln undfår inmutaren», säger kollegiet bland annat,
»endast tillstånd att, med andras uteslutande, men tillika under förbehåll
af andras till äfventyrs egande bättre rätt, inom det inmutade
området, innefattande en omkrets med ett hundra meters afstånd från
inmutningspunkten, anställa sådant försöksarbete, som erfordras för
fyndighetens undersökning och blottande, äfvensom att begagna och
anlägga väg till stället. I regel skall vidare fyndighet, hvarå mutsedel
erhållits, vara, vid äfventyr af inmutningsrättens förlust, blottad och
ansökning om utmål till bergmästaren ingifven sist inom tre år från
mutsedelns utfärdande. På det inmutade området får inmutaren icke
utan tillstånd af jordens innehafvare uppföra andra byggnader än
sådana, som oundgängligen erfordras för försöksarbetets bedrifvande.

Genom utmålsläggningen, hvilken förrättning skall, utom i fråga
om rättsförhållandet mellan särskilda inmutare, vara yttersta tiden för
allt klander mot en inmutning, erhålles ett visst, till sina gränser å
marken utstakadt och kartlagdt område, inom hvilket grufegaren har
rättighet att, jemte tillgogörandet af alla inmutningsbara och med vissa
inskränkningar äfven andra mineral, uppföra för grufarbetet erforderliga
byggnader.

Enligt grufvestadgan får vidare hvilostånd ej åtnjutas för endast
inmutadt område, och arbetsskyldighetens ersättande med en årlig afgift,
enligt 41 § grufvestadgan, är ej heller medgifvet utan att bland
annat utmål blifvit grufvan tilldeladt.

Har en inmutare genom att uttaga ett flertal mutsedlar å en
större fyndighet eller en komplex af fyndigheter velat förskaffa sig ett
vidsträcktare arbetsområde, förhindras han emellertid, derest utmål ej
kan erhållas, att komma i åtnjutande af den förmån, som grufvestadgan
i § 40 erbjuder, nemligen att, arbetsskyldigheten för flera till hvarandra
gränsande utmål kan få under ett eller flera år fullgöras genom
arbete i något eller några. Denna bestämmelse är eljest af stor vigt för
ett ur teknisk och ekonomisk synpunkt rigtigt ordnande af grufdriften.

Under nuvarande förhållanden tvingas inmutaren deremot till företagande
af improduktiva och ofta obehöfliga s. k. försvarsarbeten inom
hvart och ett af de inmutade områdena.

Andra Kammarens Tillf adliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

Af nu anförda orsaker torde äfven intresset för uppsökande å
kronojord inom de norra länen af nya fyndigheter komma att förminskas
och sålunda jemväl den häfstång för odling och utveckling,
som bergsbruket alltid och öfverallt ansetts utgöra, och som just inom
ifrågavarande län är af så stor betydelse, icke komma till användning
som önskligt vore.

Förbudet mot användande tills vidare af utmål för vissa fyndigheter
måste alltså anses medföra stora hinder för utvecklingen af bergsbruket
inom norra länen».

Till de här ofvan anförda olägenheterna kommer den, att inmutaren
under nuvarande förhållanden tvingas att till efterlefnad af
grufvestadgans föreskrifter inom föreskrifven tid söka utmål, ehuru
han på förhand vet, att sådant icke beviljas.

Förbudet mot utmålsläggning medför sålunda för inmutaren dryga kostnader
utan något gagn för den blifvande grufdriften, hvilka kostnader stegras
för hvarje år förbudet qvarstår, beröfvar inmutaren de fördelur, som grufvestadgan
tillförsäkrat hvarje inmutare, såsom rätt till hvilostånd, arbetsskyldighetens
ersättande med en årlig afgift, motverkar hvarje planmessigt ordnande af de
redan inmutade fyndigheternas bearbetande samt fördröjer dermed äfven den
vinst, kronan genom tillvaratagande af sin jordegareandel kan påräkna Kommerskollegium

angifver i sitt ofvan åbei-opade utlåtande en
utväg att, utan förringande af den kronan förbehållna rätt, undanrödja
eller åtminstone förminska de genom det långvariga provisoriet uppkomna
olägenheter. Detta borde enligt kommerskollegiets förmenande
lämpligast kunna ske derigenom, »att kungörelserna ändras, så att utmål
må kunna tilldelas jemväl för fyndigheter å sådan kronojord,
som i kungörelsen afses, med skyldighet dock för utmålets innehafvare
att vara underkastad de förändrade bestämmelser om rätt för kronan
att deltaga i grufarbetet och den deraf fallande vinsten, som genom
ny lagstiftning kunna blifva gällande.

Den af kollegiet ifrågasatta bestämmelsen skulle innebära, att, i
fall en dylik ny lagstiftning komme till stånd, kronan skulle kunna,
oberoende af huruvida utmålsläggning egt rum eller icke för fyndighet,
hvarå mutsedel med det förbehåll i kungörelsen omförmäles, anmäla
sig till begagnande af jordegareandelen.

Det nu föreslagna medgifvandet af utmåls anvisande blefve i
visst fall fördelaktigare för kronan än nu gällande förbud mot utmål,
enär med berörda medgifvande det kunde inträffa, att i flera fall fyndigheterna
vid tidpunkten, då kronan skulle bestämma sig, huruvida den
ville begagna sig af sin jordegareandel, vore kända, än som vanligen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 18.

är fallet vid utmålsläggning, hvarigenom kronans risker komme att
blifva mindre.»

Genom en förändring af kungörelsen i likartad rigtning torde
icke i den minsta mån kronans rätt förringas, utan tvärt om dess intressen
främjas, på samma gång som de olägenheter, som äro med provisoriet
förbundna, i betydlig mån förminskas.

På grund häraf och då, med hänsyn dertill, att Riksdagen upprepade
gånger så kraftigt framhållit önskvärdheten af att kronans jordegareandel
tillvaratoges, bifall till motionen i vidare mån, än hvad här
ofvan angifvits, icke synes mig vara förenlig med denna Riksdagens
önskan, vågar jag, under erinran om det trängande behofvet af att förslag
om eu förändrad lagstiftning i fråga om kronans jordegareandel
varder Riksdagen med snaraste förelagd, vördsamt hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta, det
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke, med upphäfvande af kongl. kungörelsen deD 19
augusti 1889 i hvad angår förbud mot anvisande tills
vidare af utmål för i kungörelsen afsedd fyndighet, i
kungörelsen måtte införas bestämmelse derom, att, der
utmål för sådan fyndighet anvisas, vederbörande grufegare
skall, oberoende af de i 18, 19 och 20 §§ af
grufvestadgan den 19 maj 1884 meddelade föreskrifter
rörande tiden för anmälan om begagnandet af jordegareandel,
vara underkastad de förändrade bestämmelser
om rätt för kronan att tillgodogöra sig jordegareandelen,
som genom ny lagstiftning kan blifva
gällande, samt att i protokollet vid utmålsförrättning
anteckning härom skall ske.