Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1897:Tfu313 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Jä

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 2 april 1897, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om utredning, huruvida ej föreskrift borde meddelas
derom, att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig
fosfor ingår, ej må till riket införas eller der utbjudas eller
hållas till salu.

Uti en inom Andra Kammaren under n:o 168 väckt motion, som
af kammaren till utskottet remitterats, hemställa herrar Curt Wallis,
Werner G. von Schwerin, Carl TI. Björck och Christian Lovén, »att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t ville anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes vilja
taga i öfvervägande, huru vida ej föreskrift må böra meddelas derom,
att tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår,
icke få till riket införas eller der utbjudas eller hållas till salu, samt,
derest dylik föreskrift pröfvas erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag
till lag i ämnet».

Efter det motionärerna framhållit yrkandet i en vid förra årets
riksdag af friherre Werner G. von Schwerin väckt motion samt det af
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3 med anledning af motionen
framlagda förslag, äfvensom att Andra Kammaren godkände detta
förslag, men att Första Kammaren afslog detsamma, ehuru dess andra
tillfälliga utskott förordat bifall, framhålla motionärerna, att de skäl, på

Bih. Ull Biksd. Knot. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. (N:o 13). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

hvilka utskottet grundade sitt förslag, icke blefvo under debatterna i
kamrarne vederlagda, och att sedan dess intet inträffat, som ej gifvit
ökadt stöd åt utskottets mening.

I fjorårets motion ifrågasattes alternativt förbud på tillverkningen
af fosfortändstickor inom landet; men ett sådant förslag anse sig
motionärerna icke böra framlägga, alldenstund fosfortändsticksindustrien
sysselsätter två till tre tusen arbetare och dess produktionsvärde utgör
omkring två och en half millioner kronor årligen samt sådana skäl icke
föreligga, att ett sådant förbud anses böra ifrågakomma.

Deremot anse motionärerna så mycket mer talande skäl förefinnas
för ett förbud emot försäljningen af nämnda tändstickor. Det är nemligen
fosfortändstickornas lätta tillgänglighet, hvilken så godt som uteslutande
är betingelsen för det stora antalet fosforförgiftningar i vårt
land. Dessa hafva under den senaste mansåldern varit stadda i snabb,
hittills ohejdad och derför allvarliga farhågor ingifvande tillväxt. T
början af 1870-talet förekommo årligen bland de dödsfall, hvilka till
medicinalstyrelsen inrapporterats och föranledt medikolegal undersökning,
endast omkring 10, föranledda af fosforförgiftning, medan nu för tiden
fosforförgiftningarnas antal årligen uppgår till omkring 100 och derutöfver.
De drabba så godt som uteslutande qvinnor, företrädesvis
unga qvinnor i deras bästa år, och ändamålet med dem är så godt som
alltid fosterfördrifning.

Till belysande af de nuvarande förhållandena meddela motionärerna
hithörande siffror för år 1896. De medikolegal obduktioner,
hvilka påvisat förgiftning som orsak till dödsfall under år 1896 och
som inrapporterats till medicinalstyrelsen, utgjorde sammanlagdt 173.
Deraf framkallades af fosfor 138 eller 80 procent och af andra
gifter 35 eller blott 20 procent. Af dessa fosforförgiftningar drabbades
endast 6 män och barn, deremot 132 qvinnor och af dessa 118 unga,
ogifta qvinnor i sina bästa år.

Syftemålet med så godt som nästan alla dessa förgiftningar
framgår, säga motionärerna, otvetydigt af obduktionsberättelserna,
hvilket syftemål också i flertalet fall synes hafva blifvit uppnådt,
fastän i de fall, som i dessa obduktionsberättelser skildras, modern
vid fosterfördrifningen också satt lifvet till. Att ett så ytterst farligt
medel fortfarande så allmänt användes, beror, säga de vidare, tydligen
på det för öfrigt från bland annat Stockholms sjukhus flera gånger
konstaterade förhållandet, att fosterfördrifningen kan lyckas utan att
kosta modern lifvet. Under sådana förhållanden drifvas dessa olyckliga
unga qvinnor af sin starka längtan att komma ur sin olyckliga

Andra Kammarms Tillfälliga Utslcotts (N:o 8) Utlåtande N:o 13. 3

belägenhet att tillgripa det lifsfaidiga medlet, som ej blott hotar lifvet,
utan hotar detsamma med eu ytterst qvalfull död.

Vid det förhållandet, att statistiken visar, att fosforförgiftningar
för fosterfördrifningsändamål förekomma i alla landsändar och klart
vore, att en hel mängd, framför allt nästan alla de, vid hvilka
endast barnet, men icke modern satt till lifvet genom förgiftningen,
icke komma till vår kännedom, anse motionärerna, att vi i detta fall
stå inför en verklig landsplåga.

Sedan motionärerna vidare framhållit, att ett förbud mot försäljning
af fosfortändstickor knappast kan sägas komma att menligt
inverka på industrien, eftersom det förhållande föreligger, att fosfortändstickor
till ett värde af två och en qvarts millioner kronor årligen
exporteras, under det att hela fabrikationens värde uppgår till två
och en half millioner kronor, och att alltså förbrukningen inom landet
endast uppgår till 10 procent af tillverkningen, och att den fabrik,
Vulcan, som fabricerar mest af varan, exporterar 92 procent af sin
tillverkning samt att fosfortändstickorna kunna ersättas af säkerhetständstickor,
komma de till en undersökning af den frågan, om ej
andra vigtiga skäl tala emot ett sådant förbud. Och dermed komma
de till bemötande af mot förbudet gjorda invändningar.

Hvad då först konsumenterna beträffar, så synes det motionärerna
uppenbart, att den ringa prisskilnad, som förekommer mellan fosfortändstickor
och säkerhetständstickor, ej bör kunna i en så allvarlig
sak anses spela någon roll, då till följd af den stora konkurrensen
båda varorna betinga ett så lågt pris.

Ej heller torde, enligt motionärernas mening, den gjorda invändningen,
att skogsbyggarne i Norrland och befolkningen vid
Sveriges syd- och vestkust, skulle af klimatiska skäl nödgas använda
fosfortändstickor, behöfva tillmätas någon betydelse, då man betänker,
att inga klagomål afhörts från Finland och Danmark, hvarest fosforstickors
användning i mer än tjugo år varit förbjuden.

Att svenskarne skulle förbjuda fosfortändstickornas försäljning
i eget land, men det oaktadt tillåta deras export, har väckt betänkligheter;
men om man besinnar, att i de länder, dit exporten nu går,
icke, så vidt kändt är, samma missbruk af dessa stickor som för
närvarande hos oss i någon som. helst oroväckande grad föreligger
och att dessa länders regeringar, om faran af detta missbruk derstädes
en gång skulle yppa sig, när som helst kunna genom lagbestämmelser
skydda sig mot densamma, så tyckas dessa betänklig -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

lieter ej böra utgöra några hinder för ett försök att hos oss genom
försäljningsföi''bud stäfja detta missbruk.

Hvad effektiviteten af det föreslagna förbudet vidkommer, så
visar statistiken från Danmark, der, såsom redan är nämndt, ett sådant
förbud redan verkat mer än tjugu år, att fosforförgiftningar derstädes
ej förekomma.

Mot anmärkningen, att ett förbud mot försäljningen skulle, om
ej fabrikationen äfvenledes blefve förbjuden, blifva kringgånget, derigenom
att varan skulle af arbetarne smugglas ut ur fabrikerna och
blifva försåld bland allmänheten, torde med rätta kunna anmärkas,
att detta ej i nämnvärd grad bör kunna komma i fråga dels till följd af
varans skrymmande beskaffenhet, dels ock derför att densamma så lätt
genom lukten förråder sin närvaro.

Det har invändts, att äfven om vi sålunda blefve qvitt fosterfördrifningarna
genom fosfor alldeles som i Danmark, skulle detta ej
minska fosterfördrifningaraas antal, ty andra medel skulle i stället
tillgripas. Häremot anse sig motionärerna böra erinra derom, att i
första rummet ett sådant påstående är obevisadt och i det andra,
att fosterfördrifningarna genom fosfor intaga en alldeles särskild!
otycksdiger ställning genom fosforns stora giftighet på samma gång
som dess stora lättillgänglighet. Andra gifter, hvilka användts som
fosterfördrifvande medel, äro i hög grad svåråtkomliga, i det de endast
mot läkares recept erhållas från apotek, och öfriga medel äro ej ens
tillnärmelsevis lika farliga för moderns lif som fosforn.

Vidare har sagts, att man skulle kunna vinna samma mål, som
man vill vinna genom förbud mot försäljning af fosfortändstickor, derigenom
att man i populära skrifter underrättade allmänheten om fosforns
faror. Att detta enkla medel ej användts af de läkare och myndigheter
(t. ex. medicinalstyrelsen), hvilka haft kunskap om fosfortändstickornas
farliga betydelse, anse motionärerna uppenbarligen bero derpå, att det
ansetts otillständigt att i än vidare kretsar sprida kunskapen om ett
fosterfördrifningsmedel, om än ett farligt sådant — den kunskapen är redan
tillräckligt spridd — och att allmänheten ej skulle känna till fosforns
farlighet synes föga antagligt; trots kunskapen härom användes den
för meranämnda ändamål, tydligen emedan motiven för att använda
fosterfördrifningsmedel ofta äro så. starka, att äfven mycket farliga
medel icke skys.

Det har äfven påpekats, att förbud mot försäljningen af fosfortändstickor
icke skulle hindra åtkomsten af fosfor, alldenstund den såsom
fosformos får utan recept försäljas å apoteken. Häremot erinra

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

motionärerna, att hittills fosforn i sällsynta undantagsfall i denna form
användts till förgiftning, men skulle förbud mot fosfortändstiekornas
försäljning antagas, så torde Kongl. Maj:t ej töfva att förbjuda fosformosets
försäljning å apoteken utan recept.

Slutligen vända sig motionärerna mot tviflet derom, att emedan
fosforgiftet under perioden 1873—1892 åstadkommit i medeltal endast
30 till 40 dödsfall årligen, en samhällsfara föreligger i dessa fosforförgiftningar.
Och de anse sig skyldiga betona, att, äfven om man bortser
från att dessa dödsfall i allmänhet utgjort dubbeldödsfall, i det en
moder och hennes barn samtidigt aflidit, den verkligt stora faran för
samhället ligger deri, att dessa förgiftningar på mindre än en mansålder
tiodubblats samt att det synes, som om de alltjemt vore stadda
i tilltagande.

Under sådana förhållanden, och då motionärerna ansett sig hafva
visat, att man icke med skäl kan påstå, att producenter eller konsumenter
af fosfortändstickor här i landet genom ett förbud mot dessa
stickors försäljning skulle lida någon nämnvärd skada och att det
föreslagna lagstadgandet har alla utsigter att blifva fullt effektivt och
lägga hinder i vägen för derfsa förgiftningar, göra de den hemställan,
som motionen innehåller.

Innan utskottet går att uttala sin egen uppfattning i denna fråga,
torde det vara lämpligt att i korthet redogöra för hvad hittills i vårt
land och våra grannländer gjorts beträffande lagstiftningen om fosfortändstickor.

År 1863 beslöto Riksens Ständer en framställning till Ivongl. Maj:t
derom, att Kongl. Maj:t, i sammanhang med den då på pröfning beroende
frågan om utfärdande af lag angående sundhetsförhållandenas
ordnande i riket, »täcktes taga i öfvervägande, hvilka föreskrifter i
ändamål att förekomma fosfornekros ansågos böra i nämnda lag inflyta».
Derefter utfärdade Kongl. Maj:t den 18 februari 1870 den ännu
gällande förordningen »angående hvad vid tillverkning af tändstickor
eller andra tändmedel, för hvilkas beredning vanlig fosfor användes,
skall iakttagas till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland
arbetarne». Eu ny förordning har under den 9 december 1896 utkommit
att tillämpas från och med den 1 juli innevarande år. I denna
senare förordning äro sundhetsbestämmelserna betydligt skärpta så,
att både nya och redan i gång varande fabriker skola besigtigas af
yrkesinspektör, att ingen får användas i vissa farligare arbeten utan

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

föregående läkarebesigtning, att minimiåldern för dylik användning
höjts från 15 till 18 år och att längsta oafbrutna sysselsättningen
sänkts från den nu föreskrift^ tiden af 6 månader till 1 månad med
en månads mellantid, innan samma person ånyo får begagnas till samma
arbete, samt att läkaren skall antagas af vederbörande länsstyrelse och
till denna göra anmälan, derest hans föreskrifter ej efterlefvas eller
helsotillståndet vid fabriken finnes otillfredsställande.

De genom förordningen af den 18 februari 1870 gifna föreskrifterna
torde, särdeles i början, icke hafva blifvit så noggrant eller allmänt
tillämpade så som önskligt vant. enär fall af fosfornekros förekomma
fortfarande i ej ringa grad. Detta förhållande föranledde herr J. P. Nilsson
i Käggla att vid 1874 års riksdag i en inom Andra Kammaren väckt
motion (n:o 94) yrka förbud mot tillverkning af fosfortändstickor såsom
det enda verksamma medlet att skydda arbetarne mot fosforgiftets menliga
inverkan. Motionen afstyrktes dock af vederbörande utskott och
föll i kammaren utan votering.

Emellertid fortforo klagomålen öfver förekomsten af fosfornekros,
och till dessa klagomål började äfven klagomål uppstå öfver missbruk
åt fosforstickor till brottsliga ändamål. Af denna anledning väckte herr
Bengt Rääf år 1882 i Första Kammaren en motion (n:o 25) om förbud
mot försäljning af fosfortändstickor. Som skäl åberopade motionären
fosforns eldfarlighet och giftighet, genom hvilken senare egenskap densamma
inom fabrikerna orsakade sjukdom hos arbetarne och utom fabrikerna
användes till mord, sjelfmord och abortiva ändamål. Det tillfälliga
utskott, dit förslaget hänvisades, egnade detsamma en grundlig
utredning och hemstälde om en skrifvelse till Kongl. Maj:t angående
utfärdande af förbud mot tillverkning, införsel och försäljning af fosfortändstickor.
Till detta slut kom utskottet, icke på grund af något erkäudt
behof att skydda arbetarne i fabrikerna, utan för att genom fosforstickornas
borttagande söka förekomma eldsolyckor samt förhindra
fosterfördrifning, mord och sjelfmord genom fosfor. Beträffande yrkesfaran,
ansåg utskottet att genom dess utredning vore till fullo ådagalagdt,
att sjelfva tillverkningen af fosforstickor icke för de dermed sysselsatta
arbetarne medfört någon synnerlig våda, i fall de uti kongl.
förordningen af den 18 februari 1870 meddelade föreskrifter noggrant
iakttagas. Utskottets utlåtande föranledde i Första Kammaren en liflig
debatt, som dock slutade dermed, att detsamma af kammaren afslogs
med 74 röster mot 27.

Nästa gång frågan om förbud mot fosfortändstickor kom under
Riksdagens pröfning var 1892, då i Andra Kammaren en motion (n:o 69)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13. 7

frambära af herr Z. Larsson från Upsala, som föreslog, »att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lag, innefattande, inom lämplig tid,
fullständigt förbud mot såväl tillverkning som handel med eller förbrukning
af fosfortändstickor inom landet». Denna motion rönte lika
öde som de föregående. Sedan det tillfälliga utskott, som fått frågan
till sig remitterad, uti ett sakrikt betänkande afstyrka motionen, blef
denna den 9 april i Andra Kammaren afslagen utan votering, men
efter en liflig diskussion.

Sista gången frågan förekom till behandling inom Riksdagen våtår
1896, då friherre W. G. von Schwerin uti en motion (n:o 102) inom
Andra Kammaren föreslog, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke tillverkning här i riket af tändstickor, i hvilkas tändmassa
vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår, må kunna alldeles förbjudas,
dels att föreskrift må meddelas derom, att dylika tändstickor ej må
till riket införas eller härstädes hållas till salu eller utbjudas». Med
anledning af denna motion hemstälde Andra Kammarens tillfälliga
utskott n:o 3, till hvilket utskott kammaren remitterade frågan, uti sitt
betänkande n:o 11, »att Andra Kammaren ville på det sätt bifalla motionen,
att kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhåller, det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida ej föreskrift må böra meddelas derom, att tändstickor, i hvilkas
tändmassa vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår, icke få till riket införas
eller der utbjudas eller hållas till salu, samt, derest dylik föreskrift
pröfvas erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet».
Efter eu liflig debatt antog Andra Kammaren den 27 mars detta utskottets
förslag med 86 röster mot 74. Första Kammarens andra tillfälliga
utskott, till hvilket frågan hänskjutits, förordade detsamma, men
Första Kammaren afslog förslaget den 25 april med 65 röster mot 38.

I Danmark gäller i afseende på fosfortändstickor en lag, utfärdad
den 14 februari 1874, hvars första paragraf i öfversättning lyder sålunda:
»Efter den 1 januari 1875 förbjudes det att här i landet förfärdiga
tändstickor, i hvilkas tändsats det finnes hvit fosfor, eller andra
tändstickor än sådana, som äro afsedda att afstrykas på särskilda, dertill
inrättade strykplån. Det förbjudes äfven från samma tid att här i
landet införa och efter den 1 juli 1875 att här i landet sälja tändstickor,
hvilkas förfärdigande i enlighet med ofvanstående är förbjudet».

1 detta land är således fullständigt förbud infördt mot tillverkning, försäljning
och import af fosfortändstickor.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13,

I Finland finnes ett liknande förbud stadgadt i kejserliga kungörelsen
den 13 november 1872, som föreskrifver, att tillverkning och
försäljning derstädes af tändstickor med hvit fosfor är förbjuden från
och med den 1 januari 1874.

I Norge är förhållandet ett annat. Der är dylik fabrikation tilllåten,
och den enda lagstiftning i ämnet, som finnes, är en kongl. resolution
af den 8 april 1890, hvari vissa försigtighetsregler påbjudits
vid fabrikation af »almindelige Fosforstikker».

I Belgien utkom den 25 mars 1890 en kongl. förordning rörande
försäljning af tändstickor, hvarigenom det från den 1 oktober 1891 förbjöds
att från upplag, innehållande mer än 500 askar tändstickor, sälja
dylika, hvilkas tändsats innehåller mer än 8 eller 10 procent hvit fosfor,
nemligen 8 procent, då tändmassan påsatts i uppvärmdt, och 10
procent, då den påsatts i kallt tillstånd.

Nu föreliggande motion utgör ett fullständigt upptagande af det
förslag, som Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3 uti dess utlåtande
n:o 11 vid 1896 års riksdag med anledning af friherre von Schwerins
motion framstälde. Under sådant förhållande anser sig utskottet
böra, ehuru i största korthet, anföra de skäl, på hvilka nämnda utskott
grundade sitt förslag.

Sedan utskottet i fråga redogjort för motionen och för hvad i
lagstiftningsväg vore åtgjordt i saken så inom landet som i våra grannländer,
äfvensom framhållit den omfattning, hvari fosfortändsticksfabrikationen
drefs inom vårt land, huru stor exporten af dessa tändstickor
var och till hvilka länder de exporterades samt huru stor del förbrukades
inom landet, äfvensom anfört ett längre utlåtande af läkaren vid
tändsticksfabriken Vulcan, uttalade utskottet den bestämda öfvertygelsen,
att något förbud mot tillverkning inom landet af fosfortändstickor
ej kunde påkallas eller försvaras med yrkesfaran för arbetarne. Hvad
som i afseende på tillverkningen af fosfortändstickor erfordrades vore
en tillräcklig kontroll derå, att gällande föreskrifter verkligen blefve
iakttagna. Och en sådan fans uti yrkesinspektionen samt uti den för
tändsticksfabrikationen utfärdade kongl. förordningen.

I afseende åter på den del af friherre von Schwerins motion,
hvilken innehöll yrkande om förbud mot införsel, utbjudande till salu
och försäljning af fosfortändstickor, hade utskottet funnit sina åsigter
mera öfverensstämmande med motionärens; och en närmare granskning
af de vådor för allmän ordning och säkerhet, som medföljde använd -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

ningen af dessa tändstickor, hade visat, att ett dylikt förbud icke saknade
skäl för sig.

Hvad då beträffade fosforstickornas eldfarlighet, så berodde denna
naturligtvis på fosforns stora lättantändlighet. Som bekant vore och
motionären äfven påpekat, behöfdes för fosforstickornas antändning blott
en ringa grad af friktion mot hvilket torrt ämne som helst, under det
att de s. k. säkerhetständstickorna för antändning i regeln fordrade
strykning mot ett särskildt prepareradt plån. Att till följd deraf fosforstickornas
eldfarlighet skulle vara ganska stor, läge i sakens natur; och
de eldsvådor, som af denna orsak vållats, hade antagligen varit derå,
än man i allmänhet förestälde sig.

I afseende på fosforns missbruk till förgiftningar ådagalade den
jemförelsevis fullständiga statistik, som dåmera i detta ämne fans, i
nuru hög grad den brottsliga användningen af fosforstickor på senare
tid tilltagit, och bevisade, enligt utskottets åsigt, mer än något annat
behöfligheten af att allmänheten betoges tillfälle att fritt förskaffa sig
detta gift.

Såsom mest upplysande i detta ämne åberopade utskottet ett arbete:
»Bidrag till kännedom om förgiftningarna i Sverige under åren 1873 —
1892», intaget i Upsala universitets årsskrift 1893 och författadt af en
framstående yngre vetenskapsman inom medicinska fakulteten.

Enligt detta arbete uppgingo samtliga de under åren 1873—1892
till sundhetskollegium och medicinalstyrelsen inrapporterade dödsfall,
hvilka på misstanke om förgiftning ledt till medikolegala undersökningar,
till ett antal af 1,890. Af dessa hade fosfor åstadkommit 743 fall,
hvilken siffra utgjorde 39,si procent af samtliga under denna tid inrapporterade
förgiftningar. Men dessa fall hade ifrån åren 1873 och
1874, då de utgjort respektive 15,19 procent samt 8,86 procent, succesive
stigit till år 1892, då de utgjorde 71,31 procent af samtliga inrapporterade
förgiftningar inom landet.

Ändamålet med eller orsaken till dessa förgiftningar medelst
fosfor under de nämnda 20 åren var:

Fosterfördrifning	i	616	fall	eller	82, »i	procent
sjelfmord	»	74	»	»	9,9G	»
mord	»	20	»	»	2,09	)>
olycksfall	»	2	)>	»	0,27	»
qvacksalveri	»	1	»	»	0,13	»
obestämda	»	30	»	»	4,04	»
Summ	a	743	fall	och	100,00	procent.

Bill. till Riksd. Prof. 1307. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Käft.

<->

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utledande N:o 13.

Till dessa siffror borde också räknas det kanske öfvervägande
flertalet af förgiftningsfall, som icke kommit till allmänhetens kännedom.

Detta fosforstickornas missbrukande till förgiftning i förening med
deras obestridliga eldfarlighet gjorde, att utskottet för sin del måste
gilla motionärens åsigt, att dylika tändstickors utbjudande till salu och
försäljning inom landet äfvensom deras införande från främmande länder
borde förbjudas. På den möjliga invändningen, att genom ett sådant
förbud allmänheten skulle nödgas köpa de något dyrare s. k.
säkerhetständstickorna, ansåg sig utskottet kunna genmäla, att dylika
tändstickor dåmera — på grund af senax-e tiders konkurrens inom tändsticksfabrikationen
— kunde köpas så billigt, att det ökade priset ej
torde vara af afsevärd betydelse ens för den mindre bemedlade, och
att det möjliga fördyrandet af varan fullt uppvägdes af de fördelar,
som ett dylikt försvinnande ur vårt lands marknad af fosforstickorna
skulle medfölja. Våld land var för öfrigt härvidlag i den gynsamma
belägenhet, att det större behof af s. k. säkerhetständstickoi’, som skulle
blifva en följd af det ifrågasatta förbudet, med största lätthet kunde fyllas
af inhemsk tillverkning, utan att någon införsel utifrån behöfde förekomma.

Med hänsyn till den åsyftade vei''kan af ett dylikt förbud hade det
eiänrats, att, äfven om tillgången på fosfor derigenom skulle minskas,
andra gifter det oaktadt finnas i tillräcklig mängd qvar till de brottsliges
förfogande. Ett godkännande af sådan invändning skulle dock
i sjelfva vei''ket, menade utskottet, innebära ett föimekande af de hos
oss sedan lång tid tillbaka följda grundsatser, hvilka fått sitt uttryck i
gällande giftstadga och åtskilliga andra författningar.

Äfvenså hade framhållits det förment origtiga eller åtminstone
för rättskänslan föga tilltalande uti att inom vårt land tillåta förfärdigande
och utskeppning af en vara, hvars införsel till och försäljning
inom samma land är förbjuden. Men i detta hänseende ansåg utskottet
böra bemärkas, att i många stora länder, både europeiska och transatlantiska,
vanan eller rent af behofvet fortfai-ande kräfde tillförsel af
just den vara, som vi för vår del och i våra förhållanden vissei-ligen
funno både umbärlig och skadlig, men som hos dem då icke veterligen
blifvit öfverflödig eller ens gifvit anledning till missnöje, och på hvilken
de, lika väl som vi, när som helst kunde skydda sig genom ett
införselförbud.

Så långt utskottet för 1896, till hvilkets utlåtande i öfrigt utskottet
tager sig friheten hänvisa.

Andra Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Af det nu anförda framgår, att i samma mån försigtighetsåtgärder
vid tillverkningen af fosfortändstickor noggrannare iakttagas, i samma
mån minskas yrkesfaran för arbetarne. Också har frågan om förbud
mot tillverkning af fosfortändstickor nu af motionärerna lemnats å sido,
en åtgärd, hvars rigtighet utskottet för sin del icke kan annat än gilla.

Ett motsatt förhållande eger deremot rum med afseende på frågan
om fosforstickornas användande för brottsliga ändamål. År efter
år ökas antalet af brott, särskildt de för abortiva ändamål. Då t. ex.,
såsom här ofvan visats, under 20-årsperioden 1873—1892 fallen af sjelfmord
genom fosfor år 1873 utgjorde 15,19 procent och år 1874 stannade
vid blott 8,86 procent af samtliga sjelfmorden inom landet, stego
de år 1892 ända till 71,31 procent. Och af de 743 fosforförgiftningsfallen
under hela denna tid utgjorde fosterfördrifningarnas antal 616 fall eller
82,91 procent.

Icke bättre ställer det sig för åren 1893—1896. Tvärtom ter sig
saken under dessa år ännu sorgligare. Sålunda visar oss statistiken
för åren 1893 och 1894 följande siffror:

Sjelfmord

under år 1893: 165, under år 1894: 204,

deraf genom skjutning män 6, qvinnor 0 = 6............... män 3, qvinnor 0 = 3

1	> skärande eller stickande »	3 >	0 - 3........		—	>	2 = 2
>	> dränkning »	5	2 - 7........		7	>	3 = 10
	> hängning eller strypning »	18	4 = 22........	...... »	12	»	4 = 16
>	> förgiftning »	18	14 - 32........	>	18	>	37 = 55
	» fosterfördrifvande medel »	- >	95 = 95.........		—	»	118 = 118
	Summa antal män	50, qvinnor	115 - 165.	män	40,	qvinnor	164 = 204.

För åren 1895 och 1896 är ännu ingen statistik i detta fall fråntrycket
utkommen, men enligt den uppgift, utskottet erhållit i medicinal
styrelsen, uppgingo fosforförgiftningarna under år 1895 till 94. Af dessa
tillhöra 92 fall qvinnor, deraf 86 antagas vara fosterfördrifningsfall;
ett fall kommer under rubriken »män» och 1 fall »barn». Någon uppgift
på hela antalet förgiftningsfall har utskottet deremot icke erhållit
för år 1895. I motionen framhålla motionärerna, att de medikolegala
obduktioner, hvilka påvisat förgiftning såsom orsak till dödsfall under
år 1896 och som rapporterats till medicinalstyrelsen, utgjorde tillsammans
173, deraf 138 framkallats af fosfor och 35 af andra gifter, äfvensom
att dessa fosforförgiftningar drabbat endast 6 män och barn, deremot
132 qvinnor och af dessa 118 unga, ogifta qvinnor i sina bästa
år. Likaså upplysa motionärerna derom, att syftet med så godt som
nästan alla dessa förgiftningar, som drabbat qvinnor, varit fosterjord
rifningar.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

Af ofvan anförda siffror finner man, för den händelse fosterfördrifningsfallen
få anses åstadkomna medelst användande af fosfor,
att af samtliga sjelfmordsfallen för år 1893 icke mindre än 83 procent
voro förorsakade genom fosfor och under år 1894 omkring 72 procent
eller i medeltal för dessa 2 år 77 procent. Sålunda i medeltal eu
stigning med omkring 5 procent sedan år 1892.

Ser man åter på förhållandet mellan fallen af förgiftning genom
fosfor och andra gifter, så finner man under åren 1893, 1894 och 1896
följande siffror: år 1893 voro samtliga förgiftningsfallen 127, deraf 95
eller 75 procent orsakade af fosfor (»fosterfördrifvande medel») och 32
eller 25 procent af andra gifter; år 1894 utgjorde förgiftningsfallen 173,
deraf 118 eller 68 procent genom fosfor (»fosterfördrifvande medel»)
och 55 fall eller 32 procent orsakade af andra gifter; år 1896 voro
också samtliga förgiftningsfallen 173, deraf 138 eller 80 procent orsakade
genom fosfor och 35 fall eller 20 procent genom andra gifter. Äfven
här utvisar medelsiffran för dessa 3 år 77 procent.

Vid betraktande åter af alla förgiftningsfall, orsakade genom
fosfor, finner man, att under 20-års-perioden 1873—1892 nära 83 procent
komma under rubriken fosterfördrifning. För åren 1893 och 1894 saknar
utskottet bestämda siffror; men för år 1895 visas, att af de 94 fallen,
som detta år förekommo, 86 fall eller öfver 91 procent räknats till
rubriken fosterfördrifning och endast 8 fall eller icke fullt 9 procent
till andra orsaker. Och af motionen vill det framgå, att icke blott
siffran på fosterfördrifningsfallen år 1896 är betydligt större än den för
1895 utan äfven att procenten också är större.

Under sådana förhållanden och då utskottet för sin del icke kan
annat än gilla de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin motion,
anser sig utskottet böra tillstyrka bifall till det af dem gjorda yrkandet.
Visserligen anser utskottet den invändningen, att fosforstickorna skulle
i viss mening vara oumbärliga uti grufvor och för fiskarebefolkningen
m. fl., emedan dessa stickor hafva större motståndskraft emot fuktighet
än säkerhetständstickorna, vara beaktansvärd. Men gent emot denna
invändning vill utskottet dels hänvisa på förhållandena i Finland och
Danmark, der fosforstickorna varit förbjudna i öfver 20 år, utan att
klagomål deröfver hörts, dels framhålla att faran af det brottsliga
bruket af fosforstickorna i hög grad öfverväger den olägenhet, som
deras försvinnande ur marknaden skulle åstadkomma i grufvor och vid
fiskelägen samt på dermed jemförliga ställen, dels ock uttala den förhoppningen,
att olägenheterna med säkerhetständstickornas användande
i nu berörda fall skola kunna på teknisk väg undanrödjas.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 13.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet, att
Andra Kammaren för sin del måtte bifalla motionen och sålunda besluta,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida ej föreskrift må böra meddelas derom, att
tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller gul)
fosfor ingår, icke få till riket införas eller der utbjudas
eller hållas till salu, samt, derest dylik föreskrift pröfvas
erforderlig, för Riksdagen framlägga förslag till lag i
ämnet.

Stockholm den 2 april 1897.

På utskottets vägnar:

E. A. Zotterman.

Bih. till Ri/csd. Prof. 1897. 8 Sami, 2 Afd. 2 Band. 13 Iläft.