Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3 (Utlåtande 1896:Tfu33 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

N:o 3.

Ank. till Rikad. kansli den 25 februari 189G, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om ändring i kongl. förordningen angående
hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af
smittosamma sjukdomar bland husdjuren.

I en till utskottet remitterad motion, n:o 36, föreslår herr Jan Eliasson,
med hvilken herrar K. E. Holmgren, L. P. Mallmin, Adolf Ericson och
Alfred Kihlberg instämt, »det Riksdagen beslutar att hos Kongl. Maj:t
i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes, efter vederbörandes hörande,
uti kongl. förordningen om hvad iakttagas bör till förekommande och
hämmande af smittosamma sjukdomar bland husdjuren, den 23 september
1887, vidtaga den ändring, att för husdjur, smittadt af mjeltbrand, som
dött eller dödats och göres obrukbart, samt för kostnader och förluster
för öfrigt, som djuregare i följd deraf tillskyndas, beredes någon ersättning
från statsverket».

Till stöd för detta förslag anför motionären följande:

»Kongl. Majt:ts nådiga förordning af den 23 september 1887 innehåller
föreskrifter om hvad iakttagas bör till förekommande och hämmande af
smittosamma sjukdomar bland husdjuren.

Uti denna förordning stadgas, att vid boskapspest, elakartad lungsjuka
och rots eller springorm, djurens egare skola af statsmedel erhålla ersättning,
dels till hela och dels till minskadt värde, der djuret blifvit på veterinärs
tillstyrkan och till förekommande af sjukdomens vidare spridning dödadt.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlutande N:o 3.

Men i fråga om mjeltbrand är förhållandet icke detsamma, när det
gäller ersättning af statsmedel, ehuru denna sjukdom äfven räknas till de
smittosamma och fastän djuregaren ålägges förpligtelser till samhällets förmån,
som äro ganska betungande och betänkligt inskränker den enskildes egandeoch
dispositionsrätt.

Såsom råd och anvisningar, till ledning för vederbörande kommunalmyndigheter,
veterinärer och Kongl. Maj:ts befallningshafvande, samt under
rubrik djurs dödande och nedgräfning, innehåller medicinalstyrelsens på
ofvannämnda kongl. förordning grundade kungörelse af den 10 mars 1888,
att nedslagtning af husdjur till menniskoföda å ställe, som är förklaradt
smittadt af mjeltbrand, ej må ega rum, och att ingen del af djur, som
varit angripet af boskapspest, elakakartad hundsjuka, rots eller springorm,
mjeltbrand och vattuskräck, må till menniskoföda användas. Häri likställer
medicinalstyrelsen mjeltbrandssjuka djur, i fråga om inskränkning för egaren,
med de smittade af boskapspest, elakartad lungsjuka och rots, samt
särskildt och derutöfver, hvarest mjeltbrand utbrutit, förbjuder egaren att
till menniskoföda nedslagta friska kreatur, utan att bidrag från staten för
dermed afsedda ändamåls vinnande erhålles.

Om detta är konseqvent, vågar jag tvifla, och likaså om det är för
fäderneslandets invånare nyttigt, att nu gällande bestämmelser om husdjurssjukdomen
mjeltbrand längre bibehållas oförändrade. Det förefaller mig,
att då den enskilde, som utan eget förvållande drabbas af mjeltbrandssjukdom
hos något af sina husdjur, måste underkasta sig förluster, inskränkningar
och kostnader för befordrandet af det allmännas säkerhet, kräfver
billigheten någon ersättning från staten för dessa uppoffringar.

Beträffande de smittosamma sjukdomar bland husdjuren, för hvars
minskande ersättning från staten är genom merbemälda kongl. förordning
djuregare beredd, har jag sett uppgifvas uti Praktisk handbok i husdjurens
sjukdomar af J. Wennerholm och J. Svensson, tryckt år 1892, att boskapspest,
den mest förhärjande af alla smittosamma sjukdomar bland husdjuren,
i Sverige aldrig förekommit; att elakartad lungsjuka blott 2:ne gånger på
1840- och 50-talen hemsökt vårt land, och att rots eller springorm förekommer
numera mycket sparsamt och högst 10 fall på året, helt säkert
beroende på de i lag föreskrifna åtgärderna mot densamma. Om mjeltbrand
heter det, att den ofta angriper många djur på en gång och utbreder sig
öfver stora samhällen, samt att sjukdomens utgång är i regel döden.
Veterinärer förklara ock, att äfven menniskor äro ganska känsliga för smitta
af nämnda sjukdom och dö ofta deraf. Under sådana förhållanden föreställer
jag mig, att alla hittills föreskrifna försigtighetsmått icke gerna
kunna eller böra undvaras.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande M:o 3. 9

Efter att hafva meddelat vissa statistiska uppgifter angående mjeltbrandssjukdomens
utbredning i riket under åren 1883—1892 fortsätter
motionären sålunda:

»Då man, äfven i våra dagar, icke saknar anledning till misstankar
om att ej alla sjukdomsfall blifva bekanta, och att mången egare till mjeltbrandsmittadt
djur frestas att dölja sjukdomen, nedslagta djuret och afyttra
köttet, om ock för en ringa penning, hellre än han underkastar sig iakttagandet
af kongl. förordningens och medicinalstyrelsens kungörelses stränga
föreskrifter, och sådant icke lärer kunna i alla möjliga fall uppdagas och
beifras, så förefaller det mig, att det vore en lämplig åtgärd och antagligen
befordrade yppandet af sjukdomen och motverkandet af dess följder, om
staten lemnade den, för hvilken husdjur dött eller på veterinärs tillstyrkan
nedslagtats, som varit smittadt af mjeltbrand, någon ersättning såväl för det
oskadliggjorda djuret som ock för den afspärrning och desinfektion, hvilken
af vederbörande pröfvas behöflig.

Genom tidningarna har till allmänhetens kännedom kommit, att medicinalstyrelsen
hos Kongl. Maj:t föreslagit förändring af ofvan omförmälda
förordnings 25 §, i syfte att minska förlusterna å de stora egendomarne.
Mig förefaller det, att då flertalet egare till husdjur inom landet höra till
de mindre, och deras väl eller ve också torde förtjena tagas i betraktande,
det icke saknas skäl för en förändring af merbemälda förordning äfven i
andra afseenden än de af medicinalstyrelsen ifrågasätta. )

Beträffande förekomsten här i riket af de kreaturssjukdomar, hvilka
motionären här ofvan stält i jemförelse med hvarandra, har utskottet inhemtat,
att boskapspest aldrig förekommit i Sverige och elakartad lungsjuka
icke sedan år 1856 samt att rots eller springorm varit i jemt aftagande,
så att fallen deraf minskats från ungefär 1700 under tioårsperioden
1864 —1873 och 500 under åren 1874—1883 til! endast 37 under perioden
1884—1893, under det att mjeltbrand hos nötboskap deremot något
tilltagit både i utbredning öfver landet och antal inträffade sjukdomsfall,
ity att dessa senare i årligt medeltal utgjort under tioårsperioden 1864—
1873 ungefär 50, fördelade på 4 län, under åren 1874— 1883 ungefär 55
inom mera än 6 län samt under perioden 1884—1893 något öfver 64,
utsträckta till mera än 10 län. Sistnämnda sjukdom eller injeltbranden
är af ifrågavarande husdjurssjukdomar den enda i vårt land stationära,
men uppträder med ett jemförelsevis ringa antal fall, så att dessa —- med
undantag för åren 1872 och 1885, då de uppgingo till resp. 106 och 158,
mest i Kalmar län och på Gotland aldrig uppgått till 90 för hela riket
liih. till Kilcud. Prat. 183/J. 8 Sand. ''J Afd. 2 Hand. ‘J Häft. 2

1Ö Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

och under sist uppgifna period drabbat allenast knappa 0,0026 procent af
nötkreatursstamrnen, sådan dennas storlek i den officiella statistiken uppgifvits
vara vid 1893 års slut eller 2,473,981 djur.

De af motionären åberopade författningarna äro kong!, förordningen
den 23 september 1887 med deruti genom kongl. kungörelsen den 18 maj
1894 vidtagna ändringar samt medicinalstyrelsens kungörelse den 19 mars
1888 med råd och anvisningar angående utförandet af de i nämnda förordning
föreskrifna åtgärder. Dessa författningar afse boskapspest hos idislande
djur, elakartad lungsjuka hos nötkreatur, rots eller springorm hos
hästar, koppor hos får, smittosam mul- och klöfsjuka hos idislare och svin,
skabb hos får, elakartad klöfsjuka hos får och getter, mjeltbrand hos husdjur
samt vattuskräck hos hundar och andra husdjur. I fråga om alla
dessa sjukdomar utan undantag lägger förordningen vissa förpligtelser på
djurens egare, såsom att hvarje i dem sjuknadt eller för dem misstänkt
djur skall afskiljas från de friska, att alla djur, som dött i någon af dessa
sjukdomar eller på grund af förordningen dödats, i regel skola nedgräfvas,
förbrännas eller kokas, samt att rengöring af vårdares kläder och
desinfektion å platsen in. m. skall ega rum; men utöfver dessa allmänna
förpligtelser finnas vissa ytterligare bestämmelser meddelade för hvarje
sjukdomsart. Sålunda stadgas bland annat i afseende på boskapspesten, att
veterinär vid ovisshet om dess verklighet eger värdera, nedslagta och obducera
ett eller två af de svårast angripna kreaturen, att, om denna sjukdom
dervid konstateras eller misstänkes, ytterligare undersökning skall verkställas
genom medicinalstyrelsens utskickade, att icke blott det af pesten
angripna djuret, utan äfven alla idislare, som inom de 10 sista dygnen
varit tillsammans dermed, efter föregången värdering skola dödas och onyttiggöras,
samt att staten lernnar full ersättning för de dödade kreaturen,
allenast med afdrag för värdet af hvad som efter nedslagtandet i undersökningsändamål
kan finnas vara användbart. Beträffande elakartad lungsjuka
stadgas likartade noggranna undersökningar samt i regeln nedslagtning
både af det insjuknade djuret och alla nötkreatur, som inom 10 dygn
varit i beröring med detsamma, och enahanda ersättning, som nyss nämnts.
Vid konstateradt fall af rots skall hästen efter värdering dödas och obduceras;
vid endast misstanke om denna sjukdom ställes djuret under veterinärs
upprepade besigtningar högst 90 dygn, och om det dessförinnan
icke kan af veterinären förklaras friskt, beslutar medicinalstyrelsen derpå,
huruvida det må anses såsom sådant, underkastas ytterligare besigtning
eller dödas; om dödadt djur befinnes fritt från rots, får dess egare

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande K:o 3.

full ersättning, men i motsatt fall, likasom då han sjelfmant medgifvit
dödande af ett för smittan misstänkt förklaradt djur, half ersättning för
dess värde. I fråga om mjeltbrand deremot har staten icke i något fall
förbehållit sig rätt att låta döda sjukt eller misstänkt djur, utan förordningen
stadgar blott veterinärs tillkallande, friska djurs afskiljande från de
sjuka eller för sjukdomen misstänkta, döda djurs nedgräfning, desinfektion
och mjölkens användning endast under vissa iakttaganden, hvarjemte medicinalstyrelsens
kungörelse förbjuder nedslagtning till menniskoföda af husdjur
å ställe, som är förklaradt vara smittadt af mjeltbrand, med mindre
än att det sker under veterinärs uppsigt och att köttet endast i saltadt
tillstånd bortföres från det smittade området. I förordningens 30 § bestämmes,
att »för djur, som dött i smittosam husdjurssjukdom, eger ersättning
af allmänna medel ej ruin», och i dess 32 § stadgas, att staten väl
betalar den i behörig ordning tillkallade veterinären och den landsstatsman,
som deltar i värderingen, men att deremot »kostnaden för sjuka djurs
dödande och nedgräfning samt för reningsåtgärders vidtagande bestrides af
djuregaren».

Med hänsyn till det af motionären anmärkta förslag till ändring af
förordningens 25 § i syfte att vid mjeltbrandsfall minska djuregares förluster
— såsom motionären trott sig finna, dock endast å de stora egendomarne
— har utskottet inhemtat, att medicinalstyrelsen den 6 sistlidne
november hos Konungen gjort hemställan om sådan, både större och mindre
egendomar afseende, ändring att, då hittills ingen mjölk från smittadt ställe
fått afyttras eller användas till föda, med mindre den kokats, eller till ostoch
smör-beredning, utan att den förut uppvärmts till 70 grader, numera
mjölken från smittadt eller misstänkt djur skall onyttiggöras, men deremot
mjölk från friska djur inom smittad hjord får obehindradt användas.

I 1 § af förordningen den 23 september 1887 förklaras, att om annan
kreaturssjukdom än de deri uppräknade skulle visa sig så elakartad och
smittosam, att den finnes jemförlig med dessa, Kongl. Maj:t vill taga under
ompröfning, huruvida och i hvilken utsträckning förordningen i fråga bör
tillämpas å densamma. I öfverensstämmelse härmed har genom kongl.
kungörelsen den 3 november 1887 angående svinpesten medicinalstyrelsen
bemyndigats dels att förordna om nedslagtning, mot full ersättning för
deras värde, af svin som finnas å ett af pest smittadt eller för dylik smitta
misstänkt ställe, dels att vidtaga alla andra åtgärder, hvilka styrelsen finner
nödiga för sjukdomens hämmande; och har medicinalstyrelsen genom cirkulär
den 7 december samma år bland annat anbefalt veterinärerna att
vid tjensteresor i och för svinpest medföra desinfektionsmedel, hvilka under
vissa iakttaganden betalas af allmänna medel.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o S) Utlåtande N:o 3.

En med den nu föreliggande i vissa hänseenden likartad motion har
under 1887 års senare riksdag varit före i Första Kammaren och torde
böra här omnämnas.

Herr Lundin framstälde då förslag om sådant tillägg till den då gällande
kongl. förordningen den 19 april 1875, »hvarigenom egare af husdjur,
som dött i boskapspest, elakartad lungsjuka, rots eller mjeltbrand,
måtte förklaras berättigade till ersättning af allmänna medel, der det ej
visas att de åsidosatt de skyldigheter, dem enligt författningen ålegat».
Det tillfälliga utskott, till hvilket motionen remitterades, fann väl betänkligt
att, utöfver hvad redan vore stadgadt, tillstyrka ovilkorlig rätt till ersättning
för dödadt djur, men ansåg sig likväl, enär fall kunde inträffa, då —
hvad anginge boskapspest, elakartad lungsjuka och rots — stadgade vilkor för
erhållande af ersättning, utan djuregarens vållande, icke blifvit till fullo
iakttagna, samt — vidkommande mjeltbrand — förlust tillskyndades djuregaren,
utan att han kunnat förekomma sådant, böra hemställa om ett
sådant tillägg, att, »i händelse vid fall af boskapspest eller elakartad lungsjuka
eller rots eller mjeltbrand förlust blifvit utan djuregarens vållande
honom tillskyndad, på Kongl. Maj:t må ankomma att, äfven om gällande
föreskrifter icke blifvit till fullo iakttagna, efter ansökning af djuregaren
tillerkänna honom en lämplig ersättning af allmänna medel, derest omständigheterna
dertill föranleda». Utskottets ordförande reserverade sig
mot detta förslag, i hvad det angick ersättning vid fall af mjeltbrand, och efter
någon öfverläggning afslog kammaren utan votering utskottets hemställan.

Såsom af det ofvan anförda framgår, har staten i och för husdjurssjukdomars
hämmande hittills icke genom allmän författning åtagit sig
andra ekonomiska förpligtelser än att dels bekosta vissa tjenstemäns resor
och af veterinär vid svinpest medförda desinfektionsmedel, dels lemna ersättning
till djuregare för desses antingen tvångsvis eller i följd af frivillig
öfverenskommelse dödade husdjur. Sådana ersättningar hafva hittills skolat
utgå allenast för anbefaldt dödande af djur, som misstänkts för eller funnits
behäftade med boskaps- och svinpest, elakartad lungsjuka eller rots
samt vid frivilligt medgifvet dödande af häst, hvilken af veterinär misstankes
för rotssmitta. Utskottet antager, att skälet härtill varit dels de
förstnämnda sjukdomarnes framför andra härjande beskaffenhet, hvilken
gjort deras motarbetande särskildt vigtigt för samhället, och dels det kända
förhållande, att eu af rots angripen häst det oaktadt kan användas till
arbete i flera månaders tid och dymedelst sprida smittan äfven utanför sin

Andra Kammarens TiUfällu/a Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3. 13

egares område och på allmänna vägar. Att nu, på sätt motionären föreslagit,
utsträcka statens ersättningsskyldighet icke blott till fall, då husdjur
dödats i följd af mjeltbrand, utan äfven till fall, då sådant djur sjelfdött
i denna sjukdom, samt jemväl till öfriga kostnader och förluster, som med
anledning af samma sjukdom tillskyndats djurets egare, skulle enligt utskottets
förmenande innefatta ett från det allmännas synpunkt hvarken
behöfligt eller tillrådligt frångående af hittills följda grundsatser. Då staten
icke förbehållit sig någon rätt att vid mjeltbrandssjukdom låta döda
ett djur och således icke, såsom vid fall af boskaps- och svinpest, lungsjuka
och rots, beröfvar egaren all möjlighet till djurets räddning, lär följdrigtigt
icke heller något betalningsansvar i dylika omständigheter åligga
det allmänna; och något allmängiltigt skäl, hvarför staten skulle vid smittande
husdjurssjukdomar åtaga sig utgifter för att ersätta den enskilde
hans förluster på sjelfdöda djur eller i allmänhet de kostnader, som, till
desinfektion och dylikt, böra utgå för att skydda ej mindre hans egna än
andras friska kreatur, lär lika litet kunna anföras som för samhällets skyldighet
att lemna ersättning, då otur eller olycka drabbat andra enskilde i
deras näring eller affärsföretag. En anledning, hvarför staten särskildt vid
fall af mjeltbrand borde träda hjelpande emellan, har visserligen blifvit i
motionen framdragen, nemligen denna sjukdoms större utbredning än andra A
och möjligheten att genom hopp om ersättning få smittan känd och motarbetad
samt författningarna efterlefda; men denna utväg torde, i betraktande
af den kontroll, som redan utöfvas af veterinärer, kommunal- och
helsovårdsnämnder samt för smitta fruktande grannar, åtminstone icke
ega så högt värde, att staten för dess skull bör ikläda sig en ny art
utgifter till okändt belopp och derjemte gifva stöd för lika befogade
anspråk i alla andra smittosamma kreaturssjukdomar. På sätt ifrån
sakkunnigt håll meddelats och här ofvan redan blifvit antydt, är rnjeltbrandsjukdomens
fara för det allmänna icke heller synnerligt stor i
jemförelse med vådan af boskaps- och svinpest, elakartad lungsjuka
och rots; denna sjukdom, som vanligen varar blott några timmar, så att
det angripna djuret i regel dött, innan veterinär hunnit anlända, har i
vårt land under de senare årtiondena icke uppträdt såsom farsot, icke
heller, såsom lär uppgifvas i den af motionären åberopade handbok, derstädes
ofta angripit många djur på eu gång, utan med tå undantag visat
sig endast i enstaka fall å hvarje gård, hvarefter nya sjukdomsfall i regel
icke förekommit å samma gård under flera års tid; dess så kallade inkubationstid
är blott 10 dygn, så att, då efter verkstäld desinfektion nytt fall
ej inträffat under 10 dygn, alla djuren och deras produkter åter stå till
egarens fria förfogande. Inga andra land i Europa än konungarikena

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

Sachsen och Belgien lära heller, enligt hvad utskottet inhemtat, lemna
godtgörelse för kreatur som dött i mjeltbrand. Anledningen till detta
undantag är beträffande Sachsen tvifvelsutan den, att sjukdomen derstädes
öfvergått till farsot. Statistiken visar nemligen, att der under åren 1890—
1894 i medeltal årligen ersatts närmast 397 i mjeltbrand döda nötkreatur
eller ej fullt 0,06 procent af detta rikes hela boskapsstam, hvilken vid 1892
års slut uppgick till endast 664,800 djur. Också utgår i detta land eu
särskild skatt på nötkreatur för att lemna tillgång till ersättning för de i
mjeltbrand döda eller såsom angripna af elakartad lungsjuka dödade dylika
kreatur. Hvad åter Belgien angår, är utskottet icke i tillfälle att lemna
närmare uppgifter, då rätten till ersättning tillkommit först den 12 september
1894, och någon statistik derom följaktligen ännu icke föreligger.
Det torde ock böra erinras, att, då mjeltbrand är stationär i alla europeiska
land, intet sådant förbjuder införsel af kreatur eller kött från annat land
derför, att fall af samma sjukdom förekomma i detta senare.

För den enskilde djuregaren skulle den i motionen åsyftade ändringen
af nu gällande bestämmelser måhända medföra mindre förmåner än man
i allmänhet är benägen att föreställa sig. Ersättning kunde antagligen
beviljas endast under vilkor att djurets egare i allo iakkttagit författningarnas
alla föreskrifter angående veterinärs tillkallande, afspärrning af
smittade djur, desinfektion in. in. samt i öfrig! sjelf icke varit på något
sätt vållande till skadan, och motionären föreslår endast någon, det vill säga
icke full, godtgörelse för kostnader och förluster. Kreatursegaren skulle
således, för att utverka ersättning, och denna dock endast delvis utgående,
underkastas förutom en ej ringa bevisningsskyldighet jemväl äfventyret att
rent af gå i mistning om det påräknade mindre beloppet, under det att
han på de flesta orter i riket torde kunna endast genom vanlig försäkring
göra sig förvissad att oafkortadt utbekomma djurets hela värde.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, anser sig utskottet böra
hemställa,

att ifrågavarande motion icke må föranleda till
någon kammarens åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1896.

På utskottets vägnar:

H. AMNEUS.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 3.

Reservation

af herrar P. 0. Lundell och J. Andersson i Ölsund, hvilka anfört
följande:

Ehuru vi, på grund af i förestående betänkande anförda skäl, icke
med motionärerna kunna instämma i yrkande om sådan lagändring, att
egare af i mjeltbrand insjuknade eller döda djur skall för i sådan sjukdom
döda eller till följd af samma sjukdom nedslagtade djur erhålla
ersättning af statsmedel, så anse vi dock i likhet med motionärerna, att
fullgiltiga skäl förefinnas för tillstyrkande af en sådan förändring i
kongl. förordningen den 23 september 1887, att djuregare, vid fall af
mjeltbrandssjukdom, må beredas ersättning för sådana åtgärder, hvilka
föreskrifvas af veterinär i och för hämmande af sjukdomens vidare spridning,
hvilka åtgärder, synnerligen för mindre bemedlade djuregare, kunna
blifva alltför betungande, och att fara förefinnes, att de föreskrifna åtgärderna
i många fall antingen alldeles icke blifva verkstälda, eller blifva
det i mindre grad än hvad i allmänt intresse erfordras, då icke för desamma
kan beredas någon ersättning. Och synes oss möjlighet att bereda
sådan ersättning vara så mycket nödvändigare, som sjukdomsfallen och
sjukdomens utbredning inom vårt land meddelas vara i jemnt stigande.
Statistiken anger nemligen, att sjukdomsfallen åren 1864—73 varit 519,
åren 1874—83 varit 546 och åren 1884—93 varit 659, samt att antalet
län, i hvilka sjukdomen förekommit, ökats från 4 till 11 under de sista
30 åren. På grund af dessa omständigheter tillåta vi oss härmed föreslå,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes, efter vederbörandes hörande,
uti kongl. förordningen om hvad iakttagas bör
till förekommande och hämmande af smittosamma sjukdomar
bland husdjuren den 23 september 1887, vidtaga
den ändring, att då vid inträffadt fall af mjeltbrand
veterinär föreskrifvit desinfektion, afspärrning eller andra
med kostnader förenade åtgärder för hämmande af sjukdomens
spridning, djuregaren må för sådana kostnader
kunna beredas ersättning af statsmedel.

Herr N. ,1. Nilsson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets slutliga behandling.