Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 20 (Utlåtande 1896:Tfu320 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 20.

Ä:o 20.

Ank. till Riksd. kansli den 24 april 1896, kl. 6 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om meddelande af föreskrifter dels till förhindrande af
barns och minderåriges användande vid offentliga förevisningar
och dels till inskränkande af barns och minderåriges
användande vid offentliga teaterföreställningar.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 15) har herr A. von
Möller föreslagit,

»att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflåta underdånig skrifvelse med
anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utröna, om och till hvilken utsträckning
stadganden må kunna meddelas i syfte dels att förhindra barns och
minderåriges användande vid offentliga förevisningar, såsom lindansning,
konstridning, akrobatiska och andra konststycken, vid varieté- och dylika
föreställningar, dels att inskränka barns och minderåriges användande vid
offentliga teaterföreställningar samt, derest utredningen dertill föranleder,
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag i ämnet.»

Såsom stöd för denna sin hemställan har motionären framhållit, att de
kongl. förordningarna af den 18 november 1881 och den 10 juli 1891
onekligen i ganska mänga hänseenden tillgodosett ett länge kändt behof af
skydd för vissa slag af minderårige yrkes- och näringsidkare, samt att,
under det den förra förordningen hufvudsakligen afser att skydda unge
arbetares lif och lemmar för de faror och öfveransträngningar, som de olika
handteringarna kunna medföra, den senare förordningen äfven sökt föreBih.
till Iiiksd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Åäft. (N:o 20 J 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 20.

komma vådor af annat slag, som hotade de minderårige, Indika i städerna
nattetid tillhandahölle tryckalster, blommor och dylikt.

»Oaktadt sålunda» — fortsätter motionären — »redan mycket blifvit
gjordt för att åt samhället söka bevara en stor del af den ungdom, som
genom eget arbete måste lifnära sig, sund till kropp och seder, synes man
dock hafva förbisett att med något lagbud värna en klass af olyckliga barn,
uppväxande i förtryck och elände och utsatta för både kroppsliga och moraliska
faror, mången gång i vida högre grad än de nyssnämnda.

Och dock stå dessa beklagansvärda lätt att finna i stad och på landsbygden,
på cirkusmanéger, varietétribuner, i akrobaters och andra gycklares
marknadstält.

Af samvetslöse anhörige eller direktörer tvingas de med hot och misshandlingar
att genomgå en för deras sunda utveckling och för utsigten till
en framtida nyttig verksamhet ofta förderfbringande lärotid, till dess de
nå den grad af skicklighet att blifva tillräckligt inkomstbringande för sin
»impressario».

Må det gerna medgifvas, att desse kanske till större delen utgöras af
utländingar, men äfven svenskar hafva ej försmått följa deras exempel,
och — sorgligt att säga — svenska föräldrar finnas, som af godtrogenhet
eller vinningslystnad afhändt sig sina barn åt kringresande konstridare,
akrobater och dylike, ett missförhållande, som skall qvarstå, så länge desse
ej af någon lag hindras i sina uppvisningar inför en kanske mera tanklös än
hjertlös hop af åskådare, hvilka förbise de lidanden, barnet har att genomgå
under öfningstiden, samt hur det sätter välfärd och lif på spel för att bereda
dem ett ögonblick af nervretande spänning och nöje.»

Motionären anför härpå åtskilliga i afseende på dessa förhållanden i
utlandet gällande stadganden, af hvilka hufvudsakligen framgår, att i Tyskland
få barn under 14 år ej deltaga i »musikutföranden, förevisningar,
teaterföreställningar eller andra lustbarheter, utan att dessa erbjuda ett högre
konstnärligt eller vetenskapligt intresse»; att i staten M assachusetts få ej barn
under 15 år uppträda som akrobater eller lindansare, samt att i Frankrike
det är förbjudet dels i en lag af år 1874 att låta minderige under 16 år
utföra farliga kraftstycken eller kroppsvridande öfningar äfvensom att använda
andras barn under 16 år eller egna under 12 år vid cirkus-, akrobat-,
lindansare- och liknande föreställningar, allt vid straffpåföljd af ända till 2
års fängelse och 200 frcs böter, dels i en förordning af år 1892 att använda
barn under 13 år såsom skådespelare, statister och dylikt vid föreställningar å
fasta scener och varietélokaler, dock med rätt för ministern för undervisningsväsendet
och de sköna konsterna i Paris samt prefekterna i departementen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 20. 3

att undantagsvis lemna tillstånd att använda ett eller flera barn vid uppförande
af vissa skådespel.

Motionären anför vidare, att »Denna bestämmelse i 1892 års franska
lag synes vara särdeles beaktansvärd, helst den å ena sidan i myndigheternas
hand lägger rätten att medgifva barns medverkan i sådana skådespel, der
detta oundgängligen fordras för den dramatiska handlingen, men å den andra
sätter en gräns för ett missbruk, som man på vissa teatrar i vårt land har
tillfälle bevittna, att barn af ganska späd ålder ofta qväll efter qväll få
tjenstgöra som statister, i dansnummer m. m.», samt tillägger, att då barnen
»dessutom om förmiddagarne stundom måste medverka vid nya styckens
inöfning samt uppehålla sig i den dammiga, qväfva teaterluften till sent på
natten, torde åtminstone deras helsa — andra olägenheter för deras utveckling
att förtiga — deraf förr eller senare lida men».

Första Kammarens första tillfälliga utskott, som haft denna motion
till sig hänvisad, har med anledning deraf afgifvit ett så lydande betänkande:

»Till den utredning, motionären lemnat i fråga om den utländska lagstiftningen
i föreliggande ämne, har utskottet endast att foga det tillägg, att
jemväl i Belgien utfärdats en lag af den 28 maj 1888 angående skydd för
barn i olika vandringsyrken af hufvudsakligt innehåll, att förbud deri meddelats
dels för akrobater, lindansare och dylika att vid offentliga föreställningar
använda andras barn under 18 år eller egna under 14 år och dels
för personer under 18 år att företaga »opassande» kroppsöfningar.

Då den af motionären åberopade kongl. förordningen af den 18 november
1881 angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk
eller annan handtering såväl genom sin rubrik som äfven i följd af
det i flere paragrafer använda uttrycket »annan handtering» till äfventyrs
skulle kunna leda till det antagandet, att det af motionären nu föreslagna
förbud för barns och minderåriges användande vid offentliga förevisningar
m. m. redan finnes inrymdt i sistberörda förordning, har utskottet trott sig
böra framhålla, att af nämnda förordnings innebörd framgår, att förordningen
endast afser industriella företag, samt att denna utskottets åsigt
vinner stöd dels deraf, att, efter det förordningen trädt i tillämpning, Kongl.
Maj:t genom nådigt bref den 13 april 1883 förklarat, att författningen icke
ens vore tillämplig på sågverks- eller brädgårdsrörelsen, och dels deraf, att
kongl. förordningen angående förbud för barn att nattetid idka viss försäljning
m. m. den 10 juli 1891 skulle varit öfverflödig, om med uttrycket »annan
handtering» afsetts jemväl sysselsättning utom det industriella området.

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 20.

Utskottet, som sålunda håller före, att i svensk lag bestämmelser i
det af motionärerna angifna syfte saknas, finner i likhet med motionären
synnerligen behjertansvärdt, att det skydd, som redan lemnats minderårige
för de faror och öfveransträngningar, hvilka den industriella verksamheten
kan medföra, jemväl utsträckes till det område, hvarom nu är fråga.

Af en för utskottet tillgänglig summarisk förteckning öfver de offentliga
föreställningar, vid hvilka ensamt å tre af hufvudstadens fem varitélokaler
barn och minderårige medverkat, framgår, att under tiden från och med år
1892 mer än 20 olika sällskap under längre eller kortare tider härstädes
uppträdt och dervid företrädesvis utfört »akrobatiska luftproduktioner.» Det
är dock icke blott i hufvudstaden, utan äfven i landets öfriga städer och på
landsbygden, som dessa kringflackande sällskap — under föregifvet namn af
»konstnärer» och med i regel barns i ett eller annat hänseende onaturligt
utvecklade anlag till lockbete — ockra på allmänhetens begär efter nervretande
prestationer.

Den, som emellertid närvarit vid någon akrobatisk luftproduktion vare
sig i cirkusmanéger eller på varietéföreställningar, der barn utfört öfveransträngande
och till och med lifsfarliga kroppsrörelser, har säkerligen känt
mera medömkan än beundran för de arma varelser, som måst offra tid och
en för deras framtid önskvärd utveckling för att kunna fullgöra uppgifter
af ifrågavarande för såväl samhället som dem sjelfva fullkomligt onyttigt slag.

Det skäl, som, enligt utskottets åsigt, också kraftigast talar för behofvet
af stadganden i ämnet jemväl inom vårt land, är, att barnens intellektuella
utveckling i väsentlig mån åsidosättes under den ganska långa
tid, som åtgår, innan de hinna den grad af skicklighet i sitt beklagansvärda
yrke, att de kunna offentligen uppträda, samt att befaras kan, det de
sedermera, underkastade vanans magt, förlora allt intresse för en nyttigare
verksamhet.

Vidkommande slutligen den af motionären föreslagna inskränkningen
af barns och minderåriges användande vid offentliga teaterföreställningar,
har utskottet, som jemväl i denna del af ämnet delar motionärens uppfattning,
intet att till hans gjorda hemställan tillägga.

Motionären har emellertid icke velat ensamt åt Kongl. Maj:t öfverlemna
utfärdandet af föreskrifter i ämnet, utan hemstält, att, derest af motionären
begärd och genom regeringens försorg verkstäld utredning dertill föranledde,
Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag i ämnet; men då ofvan omförmälda förordningarna af den 18
november 1881 och den 10 juli 1891, hvilka äro med föreliggande motions
syften likartade, tillkommit utan Riksdagens hörande, och Kongl. Maj:t, för
den händelse författningsförslag i frågan grundlagsenligt skulle betinga Riks -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 20.

dagens medverkan, otvifvelaktigt kommer att för Riksdagen framlägga förslaget
till dylik lag, tillåter sig utskottet med anledning af den förevarande
motionen hemställa,

att Första Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte
till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes
låta utröna, om och till hvilken utsträckning stadganden mä kunna meddelas
i syfte dels att förhindra barns och minderåriges användande vid offentliga
förevisningar, såsom lindansning, konstridning, akrobatiska och andra konststycken,
vid varieté- och dylika föreställningar, dels att inskränka barns och
minderåriges användande vid offentliga teaterföreställningar samt, derest utredningen
dertill föranleder, i ämnet utfärda erforderliga föreskrifter.»

Sedan Första Kammaren den 29 sistlidne februari bifallit denna
hemställan, har beslutet härom genom protokollsutdrag delgifvits Andra
Kammaren, som den 4 sistlidne mars hänvisat ärendet till sitt tredje tillfälliga
utskott.

Då motionären till stöd för sina påståenden icke lemnat någon uppgift
å faktiskt inträffade missförhållanden af nu ifrågavarande art eller eljest
åstadkommit något slags bevisning, har utskottet, för att i någon man förskaffa
sig nödiga upplysningar, stält sig i förbindelse med polismyndigheterna
i fem af rikets största städer, nemligen Stockholm, Göteborg, Malmö, Helsingborg
och Norrköping, hvilka myndigheter torde på förevarande område ega
den största erfarenhet i vårt land. De upplysningar, som häraf inhemtats,
anser sig utskottet kunna i största korthet sammanfatta sålunda:

1) . Vid akrobat-, varieté- och andra dylika förevisningar användas
svenska barn »ytterst sällan», »endast i ringa utsträckning», »endast i ringa
omfattning», »säkert i mycket ringa omfattning» och »mycket sällan».

2) . Att svenska föräldrar lemnat sina barn till kringresande, inhemska
eller utländska, utöfvare af nämnda yrken, har veterligen icke förekommit i
Stockholm. Från Göteborg förmäles, att för åtta år sedan en dä trettonarig
dotter af en f. d. kypare lemnats till cirkus Madigan, hvilken hon ännu
tillhör; att två i Norrköping födda syskon, en yngling om 20 och en flicka
om 12 år, i späd ålder lemnats till och fortfarande tillhöra samma cirkus,
samt att vid ett 1894 uppträdande mindre cirkussällskap, hvars direktör var
svensk, uppträdt såväl dennes egen femåriga dotter som några andra
svenska barn, hvilkas föräldrar icke medföljde sällskapet, I Malmö hafva
svenska föräldrar blott »i ett par här kända fall» lemnat sina barn till
dylika sällskap. I Helsingborg säges dylikt öfverlemnande förekomma

6 Andra Kammarens Tillfälliga TJtsIcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 20.

»ytterst sällan»; dock hade cirkus Madigan »af utblottade föräldrar i Malmö
mottagit en nu omkring sex år gammal flicka, som redan börjat uppträda
vid ridning å häst». Från Norrköping omtalas, att endast en familjefar
(fabriksarbetare) lemnat sina barn, en gosse och en flicka — jemför uppgiften
här ofvan från Göteborg — till ett kringresande cirkussällskap,
hvarjemte tillägges, att dessa barn »varit nöjda med den behandling, de vid
sällskapet fått röna».

3) . Barn, som användas vid föreställningar af nu förevarande slag,
sägas oftast och i regeln vara åtföljda af sina vid samma sällskap anstälda
föräldrar; dock erinras från Göteborg, att »vid cirkussällskapen torde detta
i allmänhet icke vara förhållandet».

4) . Beträffande förhållandet mellan utöfvarne af förevisningarna samt
de i yrket använda barnen, såväl yrkesmännens egna som andras, säges från
Stockholm, »att förhållandet emellan föräldrar och barn i allmänhet är synnerligen
godt och att någon för barnen pinsam behandling veterligen ej förekommer».
Från Göteborg heter det, att »några klagomål angående barnens
behandlingssätt hafva icke blifvit hos polismyndigheten här gjorda, men lärer
behandlingssättet emot de i yrket använda barnen, de må nu vara egna
eller andras, lemna åtskilligt öfrigt att önska. Särskildt under öfningstider
skall behandlingen vara hård, och om barnen ej kunna nöjaktigt utöfva sina
konster, lära de ofta misshandlas». Polismästaren i Malmö yttrar, att »hithörande
frågor föga uppmärksammas af polisen, men om jag får döma efter
den omständigheten, att under min snart tioåriga embetstid endast en gång,
så vidt jag kan minnas, klagomål, försports i sådant afseende, kan ju förhållandet
betecknas såsom i allmänhet godt». Från Helsingborg säges, att
»numera höras aldrig klagomål, att utöfvare af nyssnämnda yrken illa behandla
sina eller andras barn», och från Norrköping meddelas, »att något
fall af dåligt bemötande eller dålig behandling i allmänhet af sådana barn
icke kommit till polismyndighetens kännedom».

5) . Utom öfning i sitt yrke sägas barnen i allmänhet »antagligen
icke sakna undervisning i vanliga skolämnen», »vid längre uppehåll å platsen
erhålla någon undervisning», »hos större och bättre sällskap få någon
boklig undervisning, förmodligen dock ringa», men »i de flesta fall förekommer
sannolikt ingen boklig undervisning» o. s. v.

6) . På frågan, huru vida nu ifrågavarande barn anses vara fysiskt
eller moraliskt underlägsna andra barn, har svarats: från Stockholm, att de
icke »äro sämre än andra i motsvarande ställning, snarare bättre»; från
Göteborg, att de utom cirkus- och varieté-lokalerna synas »fysiskt öfveransträngda
samt sakna i allmänhet den barnsliga glädtighet och sorglöshet,
som annars utmärka under goda och normala förhållanden uppfostrade barn»;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 20.

från Malmö, att nästan hvarje hållpunkt saknas för ett omdöme härvidlag,
men »att de i moraliskt afseende måste blifva underlägsna andra barn, torde
man dock kunna antaga»; från Helsingborg, att »under inöfningen äro barnen
otvifvelaktigt ofta underkastade en hård behandling, som kan medföra
en för deras kroppsliga utveckling menlig påföljd, och barnens moraliska tillstånd
måste lida af umgänget med de s. k. artisterna, hvilka i allmänhet
äro kända för ett lättsinnigt, ej sällan tygellöst och liderligt lefnadssätt»,
samt från Norrköping, att vederbörande icke tilltror sig frågans bedömande.

Af dessa svar och de upplysningar, som i öfrigt stått till buds, har
utskottet väl inhemtat, att vissa missförhållanden stundom förekomma i afseende
på behandlingen och uppfostran af de barn och minderåriga, hvilka
användas vid offentliga förevisningar, men utskottet har dock icke funnit
påvisadt, att de äro af så svår art och stor utsträckning, att det ifrågasatta
förbudet kan anses vara af verkligt behof påkalladt, helst utväg icke
saknas för ordningsmagten att ingripa mot misshandel, synnerligast om den
utöfvas å allmänt ställe och under offentlig förevisning. Utskottet föreställer
sig, att, när öfveransträngning eller dålig behandling af barn och minderårige
i fråga förekommer, densamma hufvudsakligen eger rum under tiderna mellan
de offentliga förevisningarna, då sjelfva inöfvandet af de till uppvisning afsedda
s. k. konststyckena försiggår utan några främmandes närvaro; men
att i lag stadga ett förbud mot dylika öfningar är hvarken af motionären
ifrågasatt eller enligt utskottets förmenande praktiskt utförbart. Mot kroppslig
misshandling af synnerligen svår art under dessa öfningar torde dock barnen,
äfven i fall, då föräldraömhet eller allmänt mensklig känsla skulle tryta,
åtminstone i någon mån skyddas af förevisarens egna intresse, som tvifvelsutan
bjuder honom att ej skada eller öfver förmågan anstränga barnen.
Såsom det starkaste skäl för behofvet af nu ifrågasatta stadganden har
framhållits, att barnens intellektuella utveckling åsidosättes under den långa
tid, som åtgår, innan de hunnit sådan yrkesskicklighet, att de kunna offentligen
uppträda, samt faran att de sedermera, underkastade vanans magt,
förlora allt intresse för en nyttigare verksamhet; men utskottet kan icke
finna, att sådana olägenheter förebyggas genom ett förbud allenast mot deras
användande vid offentliga förevisningar, utan skulle härtill erfordras ett
förbud äfven mot deras förberedande öfningar och kringflackande lefnadssätt,
— något, som väl lika litet låter sig utföra som att, der uppenbar miss -

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande Ko SO.

handel ej påvisas, för skyddande af barnens moralitet mot dåliga inflytelser
beröfva deras föräldrar eller busbönder det dem eljest lagligen tillkommande
målsmanskap. För den bokliga undervisningen af dylika barn och minderårige,
sä vidt de tillhöra svenska församlingar, hafva för öfrigt vederbörande
myndigheter författningsenlig befogenhet att i händelse af motvillighet eller
tredska draga nödig försorg; och hvad angår de lägre och sämre yrkesidkarne
af ifrågavarande slag, hvilka under de torftigaste omständigheter
stryka landet omkring, torde det kunna ifrågasättas, om icke en del gröfre
missbruk skulle, till förmån för de dessa personer åtföljande barn och minderåriga,
kunna stäfjas genom en kraftigare tillämpning af gällande författningar angående
in- och utländske lösdrifvares och betlares behandling.

Beträffande slutligen barns och minderåriges medverkan vid offentliga
teaterföreställningar, torde dylik användning i vårt land icke hafva någon
synnerligen stor utsträckning och icke heller medföra så svåra olägenheter,
att en särskild lagstiftning bör ensamt derför åvägabringas.

På grund af hvad sålunda anförts och enär det dessutom vill förefalla
utskottet obilligt att utan särdeles tvingande orsaker hindra föräldrar att, på
sätt dem bäst synes, uppfostra sina barn till yrken, som icke äro olagliga
och hvilka kunna bereda sina utöfvare bergning, stundom till och med mycket
goda ekonomiska fördelar, får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren icke måtte biträda Första
Kammarens beslut.

Stockholm den 21 april 1896.

På utskottets vägnar:
H. AMNÉUS.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 20.

Reservationer:

dels af herr N. J. Nilsson;

dels ock af herrar S. Palme, M. Alsterlund och Jonas Andersson, som
anfört följande:

Utskottet anser, att man icke må »hindra föräldrar att, på sätt dem
bäst synes, uppfostra sina barn till yrken, som icke äro olagliga och hvilka
kunna bereda sina utöfvare bergning, stundom till och med mycket goda
ekonomiska fördelar.»

Huru tilltalande än denna sats må förefalla dem, som hylla individens
obegränsade sjelfbestämningsrätt, kunna dock ur rättvisans och samhällsmoralens
synpunkt berättigade anmärkningar deremot göras. Det gäller
nemligen icke i detta fall fria, myndiga medborgares sjelfbestämningsrätt
öfver sig sjelfva, utan föräldrars och målsmäns envåldsmagt öfver sina
barn eller myndlingar. Om ock samhället endast med ytterst varsam hand
bör ingripa i den individuella friheten eller i föräldramyndigheten, så är dock
en af de förnämsta omsorgerna för ett ordnadt samhälle att skydda de små,
de svaga inom samhället. Kan det visas, att barnens fysiska, moraliska eller
intellektuella utveckling genom ett visst bruk af föräldramyndigheten lider
skada, då eger för visso samhället att ingripa för att deremot lemna sitt
skydd. I full öfverensstämmelse härmed har kongl. förordningen af den 18
november 1881 angående minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk
eller annan handtering blifvit utfärdad, så ock kongl. förordningen af
den 10 juli 1891 angående förbud för barn att nattetid idka viss försäljning
m. m. Att barnen måste skyddas och att staten dertill har både rätt och
pligt är således ett inom vårt svenska samhälle längesedan godkändt faktum.

Såsom det väsentligaste stödet för sitt afstyrkande hänvisar utskottet
till de svar, som på utskottets förfrågan lemnats af åtskilliga myndigheter i
våra större städer. Om emellertid dessa svar närmare granskas, så torde
man finna, att de snarare tala för bifall till förslaget.

Särskilt torde böra fästas afseende vid det af polismyndigheterna i
Helsingborg omförmälda faktum, att en liten sex års flicka från Malmö, som
af sina föräldrar »öfverlemnades» till en cirkus, »redan börjat uppträda vid
ridning å häst». Ett enda fall af den upprörande art som detta bör vara tillräckligt
för att förmå lagstiftaren att ingripa. Och detta fall är ingalunda
enstaka. Polismyndigheten i Göteborg omförmäler en trettonårig flicka, som
Bih. till Riksd. Prof. 189G. 8 Samt. 2 Afd. 2 Vand. 17 Häft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 20.

lemnades åt en cirkus för att uppöfvas i akrobatiska konster, samt äfven ett
mindre cirkussällskap, der dels den svenske direktörens femårig^ dotter och
dels några andra svenska barn, hvilkas föräldrar ej medföljde sällskapet,
uppträdde. Från Norrköping inberättas äfven ett par fall, der barn i späd
ålder blifvit öfverlemnade till en cirkus. Från Malmö konstateras detsamma
i »ett par här kända fall.» Från Eskilstuna inberättas på enskild väg fall
af barns rymning för att förena sig med konstmakare, hvarförutom en med
norrländska förhållanden nära bekant person, medlem af Andra Kammaren,
intygar, att det »ganska ofta inträffar, att vid marknadstillfällen, liqvidationsmöten
och dylika förrättningar akrobater, lindansare, positivspelare, karusellupplåtare
och dylike använda af svenska föräldrar födda barn såsom medverkande
vid föreställningarna.» En snarlik utsago har enskildt gifvits af en annan
medlem af Andra Kammaren, som på grund af sin embetsställning är i tillfälle
att öfverblicka en stor landsbygd. Af det anförda torde framgå, att
det ingalunda är alltför ovanligt att se barn uppträda i nu ifrågavarande
slag af föreställningar. Dock torde, enligt de upplysningar, som enskildt
varit att erhålla, missförhållandena skarpast framträda på landsbygden, der
kringvandrande konstmakare ofta medföra små barn.

Med afseende dels på förhållandet mellan barnen och utöfvarne af här
ifrågavarande yrken, dels på barnens tillfälle till boklig undervisning och
dels på barnens fysiska och moraliska tillstånd, synes utskottet icke fullt
hafva uppfattat innebörden af de afgifna svaren. Enligt utsago af polismästaren
i Göteborg »lärer behandlingssättet emot de i yrket använda barnen
lemna åtskilligt (ifrigt att önska. Särskildt under öfningstider skall behandlingen
vara hård, och om barnen ej kunna nöjaktigt utöfva sina konster,
lära de ofta misshandlas . . . Att döma efter deras utseende, då de befinna
sig utom cirkus- och varietélokalerna, synas barnen vara fysiskt öfveransträngda
samt sakna i allmänhet den barnsliga glädtighet och sorglöshet,
som annars utmärka under goda och normala förhållanden uppfostrade barn».
Polismästaren i Malmö antager, »att de i moraliskt afseende måste blifva
underlägsna andra barn» samt säger med afseende på deras uppfostran, att
»i de flesta fall förekommer sannolikt ingen boklig undervisning.» Polismyndigheterna
i Helsingborg säga: »Under inöfningen äro barnen otvifvelaktigt
ofta underkastade en hård behandling, som kan medföra en för deras kroppsliga
utveckling menlig påföljd, och barnens moraliska tillstånd måste lida af
umgänget med de s. k. »artisterna», hvilka i allmänhet äro kända för ett
lättsinnigt, ej sällan tygellöst och liderligt lefnadssätt.» Samma myndighet
anser sig kunna förklara, att »någon regelmessig, ordentlig skolundervisning
kan tydligtvis icke komma dessa barn till del» och att det i de flesta fall
* med barnens undervisning är klent bestäldt».

Andra Kammarens Tillfälliga -Utskotts (N:''o 3) Utlåtande N:o SO. 11

Trots sådana ganska bestämda uttalanden angående dessa upprörande
missförhållanden, har utskottet »icke funnit påvisadt, att de äro af så svår
art och stor utsträckning, att det ifrågasatta förbudet kan anses vara af
verkligt behof påkalladt.» '' Utskottet synes dervid väsentligen stödja sig
derpå, att »utväg icke saknas för ordningsmagten att ingripa mot misshandel»,
samt synes hemta stöd för denna sin uppfattning deri, att, såsom säges från
Göteborg, »några klagomål angående barnens behandlingssätt hafva icke
blifvit hos polismyndigheten här gjorda», eller-att, i Norrköping »något fall
af dåligt bemötande eller dålig behandling icke kommit till polismyndighetens
kännedom». Deremot, må väl uppställas de frågorna: Huru långt skall misshandeln,
svälten och den dåliga behandlingen drifvas för att en polismyndighet
skall finna sig kallad att sf Ifmant ingripa? Huru skall en liten sexårig
flicka, ensam och öfvergifven midt i ett band af internationella cirkuskonstmakare,
kunna tänkas blifva i stånd att till en polismyndighet framföra det
hjertslitande nödropet öfver sina lidanden? Orsaken till att inga klagomål
komma till polismyndigheternas öron är för visso icke att söka deri, att anledningar
till klagomål saknas, utan deri, att de arma cirkusbarnens qvidan
förqväfves, innan den nått utanför cirkusbarackens vägg ar.

Synnerlig vigt synes utskottet fästa vid den förmodan, att om ett
stadgande i nu ifrågasatt syfte blefve utfördt, så skulle väl barnens offentliga
uppträdande blifva hämmadt, men då i allmänhet akrobatutbildningen
måste börjas vid mycket unga år, skulle dock den enskilda, icke offentliga
undervisningen i yrket ohindradt fortgå, hvilket vore så mycket olämpligare
som det egentligen är vid denna, som den dåliga behandlingen och de öfriga
missförhållandena kunna anmärkas. Om man emellertid öfvertänker, huru
härmed praktiskt skulle komma att ställa sig, så skulle man säkerligen finna,
att i och med ett förbud för minderåriges offentliga uppträdande skulle
sannolikt äfven deras öfvande i hithörande yrken komma att upphöra. Då
det i allmänhet är mycket fattiga föräldrar, hvilka för sina barn välja dessa
yrken, kan man ock vara förvissad, att föräldrarne sjelfva icke skola förmå att
bekosta för sina barn den nödiga yrkesutbildningen. Icke heller lärer någon
cirkus- eller akrobatdirektör vara hågad att alltifrån ett barns tidigare år
börja en utbildning, hvars frukter icke, såsom nu, genast kunna skördas,
utan hvilka först efter kanske mer än ett tiotal år kunna komma honom
* till godo. Ett förbud mot minderåriges offentliga uppträdande torde derför i
de allra flesta fall leda dertill, att svenska barn icke vidare komma att
rekrytera cirkus- eller akrobattrupper.

Utskottet synes för öfrigt fästa sig alltför uteslutande vid de svenska
barnen. Utskottet har hos polismyndigheterna förfrågat sig, om »svenska
barn» användas i dylika yrken, samt om »svenska föräldrar» ditlemnat sina

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (No 3) Utlåtande N:o 20.

barn. Men utskottet förbiser de många barn af utländsk nationalitet, som
alla dagar uppträda i vårt land och hvilka väl ur allmänt mensklig synpunkt
förtjena vårt intresse, vårt medlidande. Dessa här uppträdande utländska
barn utgöra för öfrigt en alldeles särskild anledning för svenska barn att,
smittade af exemplet, låta sig lockas af det offentliga uppträdandets skenbart
lysande framgångar. Ett allmänt förbud mot minderårigas uppträdande skulle
icke blott förhindra sådana utländska barn att här uppträda, utan jemväl i
många fall åstadkomma, att deras föräldrar eller de trupper, de tillhöra, mindre
gerna funno vägen upp till vårt land. Allmänhetens smak för en god, upplyftande
förströelse skulle helt visst vinna deraf, och den ädla gymnastiken,
den uppfriskande sporten likaså.

Med anledning af hvad vi nu anfört, få vi hemställa, att Andra Kammaren,
med afslag å utskottets afstyrkande, ville förena sig i det af Första
Kammaren rörande ifrågavarande motion fattade beslut, nemligen

att Riksdagen måtte till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med anhållan, att Kongl. Maj:t täcktes låta utröna, om
och till hvilken utsträckning stadganden må kunna meddelas
i syfte dels att förhindra barns och minderåriges
användande vid offentliga förevisningar, såsom lindansning,
konstridning, akrobatiska och andra konststycken, vid
varieté- och dylika föreställningar, dels att inskränka barns
och minderåriges användande vid offentliga teaterföreställningar
samt, derest utredningen dertill föranleder, i ämnet
utfärda erforderliga föreskrifter.

Stockholm, Associations-Boktryckeriet, 1896.