Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16 (Utlåtande 1896:Tfu316 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

ilso 16.

Ank. till Riksd. kansli den 24 mars 1896, kl. 6 e. m.

■ '': j Jfr/f/iiovl • !:;;; -In ix-rii '' f atM#

... i.-'''' ''f. '' • r -''Uifc.Oi j- ... ;:T.;fili‘ 1 ii ,

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning
af väckt motion om meddelande af nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel
med läkemedel.

Sedan herr I. von Stapelmohr uti en inom Första Kammaren väckt
motion, n:o 43, föreslagit, »att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till nya bestämmelser angående utöfvande af läkareverksamhet
och handel med läkemedel», samt med anledning häraf nämnda kammares
andra tillfälliga utskott i utlåtande n:o 3 hemstält, »att Första Kammaren
måtte för sin del besluta, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Makt anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, dels i hvad mån läkareverksamhet
bör vara examinerade läkare förbehållen eller må af andra utöfvas,
dels ock hvilka ämnen endast böra få af apotekare försäljas, samt
derefter låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel,
eller eljest vidtaga de åtgärder, som af omständigheterna påkallas», så har
Första Kammaren under den 26 sistlidne februari bifallit denna utskottets
hemställan och medelst protokollsutdrag delgifvit detta sitt beslut åt Andra
Kammaren, hvilken den 29 i samma månad hänvisat ärendet till förberedande
behandling af sitt tillfälliga utskott n:o 3.

Första Kammarens andra tillfälliga utskotts ofvan berörda utlåtande
är af följande lydelse:

Bill. till Biksd. Prof. 1806. S Samt. 2 Åfd. 2 Band. 13 Höft. (N:o 16.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 16.

»Jemte det föreskrifter meddelats angående behörighet att utöfva läkareverksamhet
eller apotekareyrket äro äfven ansvarsbestämmelser lemnade
för dem, hvilka obehörigen utöfva dessa yrken. I Kong! Maj:ts nådiga
medicinalordningar den 30 oktober 1688 stadgas nemligen:

19. Ingen Apotekare måste låta bruka sig till practieerande, det
vare sig utom eller inom kuses; mycket mindre Gesällen, så att han inga
Patienter sig påtager att besökia, eij heller dem till sig i Huset vänier,
därsammastädes åt rådfråga sig, fast mindre genom sine utskickade dem
betiena låter; Och såsom ingen ringa Achtsamhet erfordras vid Purgantiers,
Opiaters och desslikes Medicamenters ingifvande, altså bör ingen
Apothekare fritt stå något sådant åt förordna, utan hvar och en inom sina
skrancker sig hålla. — — I vidrigt fall böte den, som därmed beträdes,
första gången 50 Dal. Silfvermynt, halfparten till Collegii Medici Fiscum,
och det öfriga till de Fattiga, beslås någon andra gången där med, vare
fallen till dubbelt, och där jämte blifve exemplariter afstraffa!

31. Och på det all god ordning måtte handhafvas, bör man ock så
hafva opsicht på Kryddekrämarna, åt de samme eij handtera sådane Saker,
som dem eij ägnar och bör; Och emedan Yij äfven förthenskuld Våre Apothekare
förbudit, att intet införskrifva utifrån Medicamenta Composita;
Ty bör ock så mycket mindre sådant någon Kryddekrämare tillstädias,
effter som slijkt intet hörer till hans Profession och han sig på sådant
intet förstår, kunnandes igenom confusioner i det fallet margehanda skador
härröra; Förthenskull vele Yij ock åt ingen Kryddekrämare må hafva
eller låta finna hoos sig i des Bod till Sahlu det ringaste Compositum
Medicamentum Chymicum eller Galenicum, såsom Theriac, Mithridat, Orvietan
etc. Skulle han finnas öfverträda sådan Yår Ordning, då böte en
sådan förste gången 50 Dal. Silfver-mynt och sedermera förfares effter
åfvanbemälte 19 Puncts Innehåld.

Enligt nådigt bref den 20 december 1776 skall vid beräknande af
de i politie mål stadgade viten och böter sex daler silfvermynt anses svara
mot en specie-riksdaler (= Eiksdaler Banco). Straffet för första resan blir
således 12 kronor 50 öre. I''punkten 5 af nådiga resolutionen den 1 augusti
1698 inskärpes närmare hvilka varor äro Apotekare förbehållne.

Nadiga förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18 juni
1864, som medgifver svensk man eller qvinna att idka handels- eller
fabriksrörelse, handtverk eller annan handtering, undantager dock, bland
annat, handel med gifter, apoteksrörelse eller handel med apoteksvaror och
badareyrket; och gäller i sådant afseende, förutom hvad om apotekare
stadgats, nådiga förordningen angående vård och försäljning af arsenik samt
af andra giftiga ämnen och varor den 7 januari 1876 och ordningen för

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

fältskärsyrkets utöfning den 18 januari 1861. Den 18 juni samma år
utfärdades ock en ordning för tandläkarekonstens utöfning. Angående sjukgymnaster
stadgas i Kongl. Maj:ts nådiga ordning den 13 juli 1887 § 3,
att den, som obehörigen utöfvar verksamhet såsom sjukgymnast, eller sjukgymnast,
hvilken öfverskrider den honom tillkommande rätt, straffas såsom
för qvacksalfveri. — Om tandläkare eller idkare af fältskärsyrket åtager
sig annan läkareförrättning än den en hvar medgifves, gör han sig saker
till ansvar såsom för qvacksalfveri; men om obehörig utöfvar tandläkarekonsten
eller håller fältskärsstuga, är han underkastad det bötesansvar,
som för oloflig utöfning af handtverk finnes i lag stadgadt. (5—500-kronors böter enligt 18 § i förordningen den 18 juni 1864 efter dess lydelse
i förordningen den 23 september 1887.)

Till utskottet har hänvisats en inom Första Kammaren af herr I. von
Stapelmohr väckt motion n:o 43, deri yrkas, att Kiksdagen ville i skrifvelse
till Ivongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för Kiksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående utöfvande
af läkareverksamhet och handel med läkemedel.

Enahanda yrkande framstäldes vid sistlidet års riksdag af samme
motionär, som dervid framhöll, hurusom de i medicinalordningen gifna bestämmelser
icke vidare på ett tillfredsställande sätt fylde sitt ändamål att
till skydd och båtnad för allmänheten ordna och begränsa läkareverksamheten
och apoteksväsendet, och hurusom bötesbeloppet icke vidare vore tillräckligt
för att gifva kraft åt lagbuden.

Motionen tillstyrktes af Första Kammarens andra tillfälliga utskott
(i utlåtande n:o 4) samt bifölls af Första Kammaren, men afslogs af Andra
Kammaren i öfverensstämmelse med hvad samma kammares andra tillfälliga
utskott (i utlåtande n:o 28) hemstält.

Första Kammarens tillfälliga utskott anförde dervid:

»Genomläser man de af motionären citerade äldre medicinalförordningar
och privilegiiförfattningar, hvilka tillkommit under en tid, då det hörde
till ordningen att genom monopol, privilegier och skråordningar skydda de
särskilda yrkena, så får man det intrycket, att de icke minst utfärdats i
syfte att trygga både läkarne mot ingrepp i deras praktik af ostuderade
personer och särskildt kringresande utländska charlataner, och apotekarne
i deras medikamentshandel mot konkurrensen från köpmännens sida. Att
de gamla författningarna, från denna synpunkt sedda, äro föråldrade och
otidsenliga, måste erkännas, äfven om man väl kan ifrågasätta lämpligheten
af att vår tids lagstiftning skulle söka att i 1600-talets anda häfda
läkarnes och apotekarnes personliga privilegier. Men vida mer värdt att
beakta är, att staten, i hvars intresse det ligger, att den bästa möjliga

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

läkarevård står den enskilde till buds, genom tidsenliga lagar sättes i tillfälle
att skydda särskildt den mindre upplysta delen af allmänheten mot
faran att falla offer för den betänkliga läkarebehandling, som bjudes den
af icke studerade utöfvare af läkare verksamheten, äfvensom att staten i
samband dermed noggrannare, än som nu kan ske, låter kontrollera den
medikamentshandel, som öppet bedrifves af försäljare och tillverkare af
medikament, hvilka sjelfva kunna sakna all insigt i läkemedels rigtiga
sammansättning och tillagning.

Man kan visserligen ej förbjuda den enskilde att vid ett sjukdomsfall
vända sig till en obehörig utöfvare af läkareyrket, för hvilken han
hyser förtroende, och sådana fall kunna äfven gifvas, då ett ingripande i
läkarens verksamhet till och med anbefalles af menniskokärlekens bud,
hvarjemte erfarenheten ej sällan visar, att en icke legitimerad person kan,
såsom äfven motionären framhållit, stundom på ett tillfredsställande sätt
behandla åkommor af mindre allvarlig art och skador, vållade af olyckshändelser;
men hvad lagstiftarne kunna och böra göra, det är att skärpa
straffbestämmelserna för de obehöriga personer, som bevisligen vållat den
enskilde skada genom sin läkarebehandling. Staten kan ej lemna den enskilde
några föreskrifter vid hans inköp i allmänhet, och då så är, kan
den ej heller tvinga honom att vid sina inköp af läkemedel uteslutande
begränsa sig till apoteken, allra helst som åtskilliga artiklar, som kunna
brukas såsom medikament, med allt skäl kunna anses såsom vanliga handelsvaror
och i denna sin egenskap äfven allestädes finnas tillgängliga för
köparen; men ögonskenligt är dock, att det måste ligga i det allmännas
intresse, att en gräns sättes för försäljningen af s. k. »arcana» eller andra
läkemedel, hvilka offentligt annonseras såsom osvikliga mot vissa sjukdomar,
men hvilka, okontrollerade såsom de äro, lätteligen kunna verka
skadligt för dens helsa och lif, som af de braskande annonserna lockas
att använda dem. Hur öppet försäljningen af dylika s. k. läkemedel bedrifves,
framgår af en samling annonser, utplockade ur de allmänna tidningarna,
hvilken utskottet fått sig delgifven och hvilken är aftryckt i
en detta betänkande vidfogad bilaga. Att spridandet af läkemedel, om
hvilkas beskaffenhet den köpande allmänheten icke kan ega kännedom, ej
bör försiggå utan kontroll, förefaller så mycket naturligare, som staten
sjelf genom noggranna inspektioner och visitationer af de legitimerade apoteken,
hvilka dock skötas af examinerade fackmän, söker skaffa sig en
garanti för att de läkemedel, som genom dem tillhandahållas allmänheten,
äro rigtigt tillagade.

Att disproportionen mellan de under 1600-talet faststälda bötesbeloppen
för öfverträdelse!'' af föreskrifterna om utöfvandet af läkareverksamhet och

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

om handel med läkemedel, kvilka ännu gälla, och de bötesbelopp för liknande
öfverträdelser, som tillkommit i senare tider, är orimlig, det framgår
tydligt af hvad motionären i sista delen af sin motivering anfört, och
synes det derför, som om denna disproportion snarast möjligt borde undanrödjas.
»

Andra Kammarens tillfälliga utskott yttrade åter: »Att läkareverk samhet

utöfvats af andra än läkare har förekommit sedan äldsta tider;
det har aldrig kunnat förhindras och torde ej heller i framtiden kunna
förebyggas. Det har sin grund dels deri, att naturligtvis kunskaper i läkekonsten
kunna förvärfvas äfven på annat sätt än det för utbildningen af
de legitimerade läkarne brukliga, dels ock deri, att allmänhetens omdöme
om en sjukdomsbehandlings verkliga värde ofta ej är grundadt på giltiga
skäl, och att således en mindre sakkunnig behandling kan ingifva allmänheten
större förtroende än den sakkunniga. En förändring till det bättre
i det senare hänseendet inträder småningom af sig sjelft såsom en följd
af allmänhetens ökade bildning, och både det s. k. qvacksalfveriet och
den rent vidskepliga behandlingen af sjukdomar hafva derför sedan forna
tider högst väsentligt förminskats i alla länder och äfven i vårt eget, hvarför
alla de, som ifra mot den af obehörige utöfvade sjukbehandlingen, framför
allt böra låta sig angeläget vara att se till, att den naturvetenskapliga
bildningen och omdömesförmågan hos vårt folk måtte genom förbättrad
undervisning förkofras. En del af denna utöfning af läkareyrket genom
personer, som ej äro läkare, är dessutom nyttig och af behofvet påkallad,
såsom bäst framgår deraf, att läkarne sjelfva lagt sig vinn om att genom
s. k. samaritkurser sprida kunskaper bland allmänheten angående den första
sjukbehandlingen vid olycksfall. Härtill kommer, att särskildt i vårt land
den ringa tillgången på läkare, i synnerhet i de glesare befolkade delarne
af landet, är gynsam för uppkomsten af läkareverksamhet, utöfvad af obehöriga;
man kan ej förtänka en allmänhet, som bor många mil från närmaste
läkare, att den vänder sig till personer, som finnas i närheten, men
ej äro legitimerade läkare och som ingifva densamma förtroende, för att
erhålla hjelp i sina lidanden, hellre än att ingen hjelp erhålla. I detta
missförhållande inträder förändring till det bättre i den mån landet erhåller
tillbörligt antal läkare, men detta torde dröja, ty det försvåras genom
den orimligt långa tid, som i vårt land antages vara behöflig för en god
läkareutbildning —— eu tid som är dubbelt längre hos oss än i de stora
kulturländerna — hvarigenom dessutom det förhållandet tillkommer, att
den legitimerade läkarebehandlingen oskäligen fördyras, hvilket åter är
gynsamt för uppkomsten af sjukbehandlings utöfning af obehöriga. Utskottet
har sig också bekant, att i trakter af landet, der förr qvacksalf -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3J Utlåtande N:o 16.

veriet blomstrat, det nu så godt som försvunnit endast till följd deraf att
trakten erhållit större antal läkare och lättare tillgång till sjukdomsbehandling
å goda sjukhus. Utskottet vill med det nu sagda hafva framhållit,
dels att det anser det s. k. qvacksalfveriet bäst motverkas genom
ökad tillgång till god och tillfredsställande läkarebehandling, äfvensom genom
befolkningens ökade upplysning, dels ock att utskottet anser, att icke
hvilken som helst behandling af sjuke genom obehörig bör af lagen hindras.
Att deremot en sådan obehörig sjukbehandling, hvilken leder till
de sjukes skada, bör så vidt möjligt hindras, synes sjelfklart, hvarför utskottet
sluter sig till det af Första Kammarens andra tillfälliga utskott
gjorda uttalandet i detta hänseende, nemligen att »hvad lagstiftarne kunna
och böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna för de obehöriga
personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom sin läkarebehandling.
»

Hvad åter köpenskapen med varor, hvilka utgifvas för och försäljas
som läkemedel af andra personer än apotekare, beträffar, så synes det utskottet
vara tydligt, att man hvarken kan förbjuda allmänheten att köpa
sådana varor och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande, så
mycket mindre som största delen af dessa varor utgöras af ämnen, som
äfven annars i handeln äro tillgängliga, och de dessutom mycket ofta utbjudas
till salu fullkomligt bona fide, d. v. s. så, att försäljaren är fullt
öfvertygad om sin varas förträfflighet i det angifna hänseendet. Utskottet
vill härmed ej hafva förnekat, att största delen af denna handel likväl
innebär ett ocker på allmänhetens godtrogenhet, men utskottet anser på
nyss angifna grunder, att handeln med dessa varor, äfven då de försäljas
som läkemedel, ej kan förbjudas, och anser utskottet för öfrigt, att äfven
här vid lag det bästa medlet att åvägabringa förbättrade förhållanden består
i allmänhetens ökade upplysning och omdömesförmåga. Den af Första
Kammarens andra tillfälliga utskott förordade kontrollens användbarhet är
utskottet ej i tillfälle att yttra sig om, enär utskottet anser sig sakna den
sakkunskap, som vore behöflig för att bedöma, dels i hvad mån en sådan
kontroll vore utan allt för stora uppoffringar från det allmännas sida utterbär,
dels huruvida densamma kunde hafva utsigter att medföra de önskade
verkningarne; dock vill utskottet förorda en sådan kontrolls införande
åtminstone i det syftet att få utrönt, hvilka af de som läkemedel utbjudna
varorna af denna art till äfventyrs måste genom sin halt af giftiga ämnen
anses för helsan vådliga.

Visserligen har äfven Första Kammarens tillfälliga utskott framhållit
flera af de synpunkter, som här ofvan gjorts gällande, men längre fram
yttrar nämnda utskott: »Att disproportionen mellan de under 1600-talet

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16. 7

faststälda bötesbeloppen för öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvandet
af läkareverksamhet och om handel med läkemedel, hvilka ännu gälla,
och de bötesbelopp för liknande öfverträdelser, som tillkommit i senare
tider, är orimlig, det framgår tydligt af hvad motionären i sista delen af
sin motivering anfört, och synes det derför, som om denna disproportion
snarast möjligt borde undanrödjas»; och detta skulle möjligen kunna uppfattas
så, som om de nu gällande bötesbeloppen för öfverträdelser af föreskrifterna
om utöfvande af läkareverksamhet och om handel med läkemedel
i allmänhet borde höjas, något som på anförda skäl icke synes Andra Kammarens
andra tillfälliga utskott vara lämpligt. Skall en skrifvelse i ämnet
aflåtas, bör den klart angifva omfånget af de önskade förändringarne, men
denna fordran synes icke uppfyllas om, med bibehållande af det anförda
stycket i Första Kammarens tillfälliga utskotts motivering, Riksdagen gifver
sin hemställan till Kongl. Maj:t en så obestämd form, som Första Kammaren
i enlighet med motionärens förslag beslutit att den skulle erhålla.
Andra Kammarens tillfälliga utskott skulle derför endast på det vilkor
kunna tillstyrka en sådan hemställan, att deri intagas uttryckliga begränsningar
i enlighet med den ofvan af utskottet uttalade uppfattningen af
frågan. Äfven om Första Kammaren skulle vara villig vidtaga en ändring
i denna rigtning, torde emellertid till följd af den långt framskridna tiden
för Riksdagens arbete kamrarnes beslut svårligen nu hinna bringas till
samstämmighet; hvarför utskottet ej anser sig böra tillstyrka kammaren
att under nuvarande förhållanden besluta någon skrifvelse i ämnet.»

I den nu föreliggande motionen, till hvilken utskottet i öfrigt hänvisar,
anföres:

»Såsom Första Kammarens tillfälliga utskott anfört, hafva ifrågavarande
lagbestämmelser om läkareverksamhets utöfvande och om handel
med läkemedel tillkommit i en tid, då det ansågs nödigt och med samhällets
bästa öfverensstämmande att medelst privilegier och skråordningar
omgärda och understödja industriel verksamhet och annan handtering för
att främja dess uppkomst och utveckling. Fn granskning af författningarna
uti ifrågavarande hänseende gifver dock vid handen, att i desamma
ligger icke blott en önskan att underhjelpa och befordra apoteksoch
läkareverksamheten, utan äfven en afsigt att skydda allmänheten mot
ett ockrande på dess okunnighet om sjukdomars natur och lämpliga behandling.
Under första hälften af detta århundrade började emellertid
den mening vinna utbredning, att do å handeln och näringarna hvilande
banden icke befordrade, utan snarare verkade hinderlig! för handelns och
näringarnas goda utveckling och för den enskilde yrkesidkarens förvärf.
Banden blefvo derför lossade ocli fingo genom kongl. förordningen af den

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

18 juni 1864 i det närmaste bortfalla. Den grundsats om frihet i näringarna,
som nu erkändes, vågade man dock ej utsträcka till apoteksrörelsen
eller handeln med apoteksvaror, utan blef denna rörelse uttryckligen
undantagen från näringsfriheten, och skulle för denna rörelse gälla hvad
derom funnes särskildt stadgadt.

Denna försigtighet var antagligen förestafvad deraf, att det ansågs
nödvändigt såväl att de personer, som idkade apoteksrörelse, hade insigt
och erfarenhet i hvad dertill hörde, som ock att en stark kontroll hölles
öfver att läkemedlen tillreddes med största omsorg och med användande
af de bästa ämnen eller ingredienser, så att läkemedlen skulle hafva åsyftad
verkan och ej skadligt inflytande på den sjuke, hvars organism till
följd af sjukdom ofta är mycket känslig eller mottaglig för dåliga eller
underhaltiga läkemedels verkningar.

De föråldrade och otydliga författningar om apoteksväsendet och handeln
med läkemedel, som nu finnas, äro emellertid ej vidare tillräckliga
för att uppehålla en verksam kontroll, hvilket medfört, att på sidan om
apoteksrörelsen uppstått en stor industri för tillverkning af och handel
med läkemedel, dertill ofta användas ingredienser af mycket underhaltig
beskaffenhet för att affären skall lemna den möjligast största vinst, och,
såsom jag förut nämnt, begäras i allmänhet för dessa varor högst oskäliga
pris.

Det kan ju sägas, att det ej bör komma staten vid, om eller på
hvad sätt sådana affärer drifvas, då det bör vara allmänhetens ensak, om
den vill onödigtvis offra penningar på och mot sina lidanden använda
medel, hvilkas pris mångfaldiga gånger öfverstiga varans värde och hvilkas
begagnande är ändamålslöst och till och med kan hafva menliga inflytelser,
samt att lagstiftaren förty icke bör sätta sig till målsman öfver allmänhetens
görande och låtande i detta afseende; och en sådan tanke tyckes
ligga i Andra Kammarens utskotts uttalande, att det syntes utskottet
tydligt, att man hvarken kan förbjuda allmänheten att köpa varor, som
utgifvas för och försäljas som läkemedel, och ej heller kan förbjuda sådana
varors utbjudande. Hållbarheten af en sådan uppfattning står dock ej
utom allt tvifvel, ty en näring eller verksamhet, hvars framgång hufvudsakligen
är beroende på allmänhetens lättrogenhet och på dess oförmåga
att bedöma näringens produkter äfvensom derpå, att utöfvaren genom
ogrundade förespeglingar och sanningslösa uppgifter förmår ingifva allmänheten
en origtig föreställning om varans kraft och värde, kan väl sägas,
om ej öfverskrida, dock stå på gränsen till svek och bedrägeri, och för
sådant bör allmänheten skyddas, synnerligast i fall varans användande
kan medföra skada.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 16.

En liknande åsigt har fått uttryck i helsovårdsstadgan för riket af
den 25 september 1874, deri det stadgas, att födoämne eller dryckesvara,
som till följd af förskämning eller felaktig beredning eller af annan orsak
är skadlig för helsan eller otjenlig till menniskoföda, må icke i stad till
salu hållas eller för sådant ändamål dit införas, vid påföljd af böter, och
att varan får anhållas och på den felandes bekostnad oskadliggöras. Detta
stadgande har varit af mycket gagn, och få torde de vara, som ej erkänna
detta.

Jag vill ingalunda förneka, att en del af de läkemedel, som af andra
än apotekare tillverkas och utbjudas, kan vara välgörande mot vissa sjukdomar
och mot kroppslig svaghet, men detta förhållande innefattar icke
fullgiltigt skäl för att låta all rörelse af ifrågavarande beskaffenhet fortgå
utan hvarje band eller kontroll.

Att till apoteken förvisa all handel med ämnen, som till läkemedel
brukas, låter naturligtvis sig ej göra, då en del sådana ämnen äfven nyttjas
till tekniska ändamål m. m., och ej heller lärer det vara möjligt att
till apoteken inskränka all försäljning af preparat, som omedelbart eller
medelbart begagnas till helsans återvinnande eller stärkande. Huru emellertid
begränsningen af handeln med läkemedel skall ske, och huru kontrollen
deröfver skall lämpligen ordnas, har jag af lätt funna skäl icke
kunnat klargöra för mig, men det står klart för mig, att de nuvarande
stadgandena om handel med läkemedel icke stå väl tillsammans med apoteksrörelsens
utveckling, allmänhetens berättigade kraf på skydd mot bedrägligt
förfarande och vår tids uppfattning om lagstiftningsväsendet.

Att hvad här ofvan anförts rörande sättet för och omfattningen af
den köpenskap med läkemedel, som af icke dertill legitimerade personer
bedrifves, icke är öfverdrifvet eller tecknadt med för starka färger, bestyrkes
af närslutna bilaga, fogad till Första Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 4 (1895 års riksdag). För att gifva saken en ännu
skarpare belysning, tillåter jag mig i korthet återgifva ett i Farmaceutisk
tidskrift för 1895 häft. 7 intaget meddelande från en framstående vetenskapsman
vid ett af rikets universitet:

Herr Z. i S. annonserade i tidningar och kringsände tryckta prospekt om
ett säkert botemedel mot ägghvitssjukan. Medlet bestode af en dekokt af örtsafter
med blodrenande, magstärkande och läkande egenskaper, äfven mycket
välgörande för hemorroider, stranguri, bristande matlust, svag mage och blodbrist.
Alla, som användt medlet, hade åter.vunnit helsa och krafter, till och med
personer, som legat långa tider på sjukhus, vid brunns- och badorter samt af
läkare förklarats obotliga. Beedigade intyg af botade funnes. Få ett år hade
200 personer blifvit botade. Två literbuteljer af läkemedlet jemte glas,

Bill. till ItiJcsd. Prot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 13 Haft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

emballage och bruksanvisning kostade endast 5 kronor. Till fullständig
bot, dragande omkring 3 veckors tid, åtginge 8 buteljer, som kostade 20 kronor.

Vid af meddelaren verkstäld kemisk undersökning af det underbara
medlet visade det sig, att det utgjordes af millefoliumdekokt, och
att till 2 liter åtgick 130 gram flores millefolii, som å apotek kosta 20 öre.

»Att för en dylik dekokt», säger meddelaren, »låta, såsom herr Z.
gör, betala sig 5 kronor, bör säkerligen vara en affär allt för lönande
för att kunna få namn af menniskovänlig, så mycket mera som väl den
använda röllekan af honom sjelf utan kostnad hemtas från S.-traktens
bördiga ängar.» Vidare tillägger meddelaren: »Med dessa rader har
jag velat anföra ett exempel af de många på oförsynt qvacksalfveri,
hvilka, tack vare frånvaron af en effektiv lagstiftning, kunna så godt
som ostörda fortgå inom landet, en lättrogen allmänhet till sanitär och
ekonomisk skada. Låtom oss hoppas, att en af behofvet påkallad skärpning
af lagbestämmelserna må inom en ej allt för aflägsen framtid blifva
verklighet.»

Beträffande åter ordnandet af läkareverksamheten, har jag ingalunda
förbisett, att icke få icke teoretiskt utbildade läkare hafva en skarp blick
för bestämmandet af en del sjukdomar och äro ganska väl förtrogna med
deras vård och behandling, särdeles i fråga om yttre skador. Ej heller
vill jag bestrida, att sådana personer mången gång utöfva en gagnande
och erkännansvärd verksamhet, synnerligen i orter, der det för allmänheten
är förenadt med betydande besvär och kostnader att anlita legitimerade
läkare, och jag anser mig så mycket mindre böra fälla ett ogillande omdöme
derom, som verksamheten ej sällan framsprungit ur en varm medkänsla
för andras lidanden, men detta förhållande bör ej få bortskymma,
att å andra sidan många af de icke legitimerade, som utöfva läkareverksamhet,
äro fullkomligt okunniga om sjukdomars natur och rätta skötsel
samt använda högst otjenliga ämnen, som, i stället för att bättra, förvärra
sjukdomen eller fördröja dess botande. För att förvärfva kunder och förtjena
penningar, få falska föregifvanden och lögnaktiga uppgifter tjena
som medel. Att en sådan verksamhet icke kan vara till nytta, utan
tvärt om är till skada för allmänheten, torde vara uppenbart. Man borde
väl hafva berättigad anledning att hoppas, det en stigande upplysning
hos allmänheten skall uttränga sådana qvacksalfvare, men ty värr tyckes
lång tid komma att förflyta, innan så blifver händelsen, ty det är icke
allenast personer med ringa bildning, utan äfven personer med god uppfostran,
som hylla och gynna sådana qvacksalfvare.

Den anmärkta skiljaktigheten i vilkoren och sättet för icke behörigen
qvalificerade personers utöfning af läkareverksamhet har alstrat

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

tvekan om den rigtning, i hvilken ny lagstiftning om läkarekonstens utöfning
bör gå: om läkarekonstens idkande fortfarande skall göras till
privilegium för de examinerade läkarne, eller om icke äfven icke examinerade
må tillåtas att under vissa förutsättningar och under viss kontroll
befatta sig med läkareyrket, eller om möjligen tiden kan vara inne
att frigöra läkareverksamheten från alla hindrande band. I saknad af
tillräcklig sakkännedom vågar jag ej angifva någon bestämd mening i
detta afseende. Fullt väl inser jag dock, att, om den icke teoretiskt utbildades
läkareverksamhet icke skall helt och hållet undertryckas, hvilket
nog strider mot en ganska utbredd mening, utan till visst omfång eller
i vissa fall tillstädjas, det möter stora vanskligheter att på ett tillfredsställande
sätt uppdraga gränserna för en sådan verksamhet, men jag föreställer
mig, att dessa svårigheter icke äro oöfvervinneliga.

Man må nu hysa hvilkendera åsigten som helst, så lärer det dock
vara oemotsägligt, att det är af behofvet påkalladt, att nuvarande bestämmelserna
ändras, så att den verksamhet, som bör och skall hägnas, klart
och tydligt utmärkes samt får ett kraftigt skydd, och den verksamhet åter,
som enligt rådande uppfattning må tolereras, icke onödigtvis stämplas som
lagbrott med ett straffhot öfver sig.

Vid behandlingen inom Första Kammaren af min vid senaste riksdagen
väckta motion anmärkte eu ledamot af kammaren, att utom dem,
jag särskilt fäst uppmärksamhet vid, funnes inom det medicinska området
åtskilliga andra, dessa nära stående, verksamhetsyttringar, som äfven
tarfvade reglering dels så, att redan gifna stadganden bragtes i närmare
öfverensstämmelse med nutidens rättsuppfattning och medicinska vetenskapens
utveckling, dels ock så, att bestämmelser meddelades, der sådana
icke funnes. Att närmare beröra dessa af talaren omnämnda och i nära
samband med läkareverksamheten stående yrkesutöfningar skulle göra denna
motion för vidtgående och torde ej heller vara behöflig!, ty det förefaller
mig, som om detta samband skulle vara så starkt, att ett lagstiftningsarbete,
rigtadt närmast mot afhjelpandet af de brister och oegentligheter,
jag särskildt betonat, äfven skall framkalla ett ordnande af åtskilliga andra
yrkesutöfningar inom medicinska området.

På grund häraf och då jag icke tilltror mig att antyda de liufvudgrunder,
efter kvilka ordnandet af läkareverksamheten och handeln med
läkemedel lämpligen bör ske, helst en ny lagstiftning i ämnet synes mig
böra föregås af en allsidig och på sakkunskap byggd utredning af en
mängd frågan berörande omständigheter, får jag vördsamt förnya min
förra motion.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcofts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

De nuvarande bestämmelserna kunna icke anses tillfredsställande. I
19:de punkten af medicinalordningarne talas endast om apotekare och deras
gesäller samt meddelas förbud för dem att praktisera eller förordna medikament.
Förbudet har emellertid ansetts tillämpligt äfven å andra
och kompletteras i viss mån af hvad som förordnats om tandläkare, fältskärer
och sjukgymnaster. Det är emellertid svårt att af stadgandet bedöma,
hvad som är den icke examinerade tillåtet.

Beträffande försäljningen af apoteksvaror, lära till dem ej räknats
varor endast på den grund, att de förekomma i farmakopén, t. ex. vin,
likasom att dit ej heller hänförts hvarje ämne, som erhållit ett namn, angifvande
en helsobringande verkan, t. ex. bröstkarameller; utan torde
sjelfva varans beskaffenhet få afgöra, om den, enligt författningarne, bör
räknas till apoteksvaror. Dervid hafva apotekarne erhållit ett kraftigt
stöd dels i giftstadgan och dels i tulltaxan, enligt hvilken apoteksvaror,
alla i taxan ej specificerade, enkla eller sammansatta, väl få införas fria
af apotekare eller, efter medicinalstyrelsens, vetenskapsakademiens eller
vederbörande universitetsfakultets hörande, af vetenskapsmän till begagnande
för vetenskapliga ändamål, eller ock, efter kommerskollegii pröfning,
af näringsidkare, som styrker sig hafva behof af dylika varor för
åstadkommande af sina tillverkningar, men eljest icke anses vara till införsel
medgifna. Pröfningen af hvad som må af enskilde få försäljas
synes dock vara vansklig.

Att ansvarsbestämmelsen 12 kronor 50 öre eller för andra resan 25
kronor är för låg, torde, synnerligen vid jemförelse med ansvaret enligt
18 § i förordningen den 18 juni 1864 efter dess lydelse i förordningen
den 23 september 1887, vara uppenbart; och huru det bör tillgå, när den,
som dömes för andra resan qvacksalfveri, skall »exemplariter» afstraffas,
lärer väl ingen veta.

Vid förra årets riksdag synes emellan de båda kamrarnes särskilda
utskott hafva förefunnits en skiljaktig uppfattning om hvad som borde
vara läkare och apotekare förbehållet. Det synes emellertid utskottet böra
medgifvas, å ena sidan, att en icke legitimerad person stundom kan på
ett tillfredsställande sätt behandla åkommor af mindre allvarlig art och
skador, vållade af olyckshändelser, samt att icke hvilken som helst behandling
af sjuke genom icke examinerad person bör af lagen hindras,
men å andra sidan att i vissa fall de sjukes behandling icke må kunna
anförtros åt andra än examinerade läkare, såsom när det gäller kirurgiska
operationer utöfver hvad åt fältskärer är medgifvet, användande af gifter,
döfvande medel m. m. Att uppdraga gränsen mellan hvad som måste
förbehållas åt den examinerade läkaren och hvad som kan öfverlemnas åt

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotls (N:o 3) Utlåtande N:o 16. 13

icke examinerade personer, låter dock icke göra sig utan en utredning,
som icke lärer kunna verkställas af utskottet, utan endast torde kunna
ske genom Kongl. Maj:t. Sedan det fält, som skall förbehållas de examinerade
läkarne, blifvit bestämdt, bör naturligtvis för ingrepp deri stadgas
ansvar, som måste vara mer verksamt än det i medicinalordningens 19:de
punkt omförmälda samt innefatta en latitud, så att stratfet kan lämpas
efter förseelsens beskaffenhet. Skärpta straffbestämmelser för de icke
examinerade personer, som genom sin oskickliga behandling bevisligen
vållat annan skada, skulle säkerligen verka mycket godt, synnerligen om
derjemte åt myndigheterna inrymdes befogenhet att vid vite-förbjuda den
sakfälde att vidare befatta sig med sjukes botande.

För att bereda allmänheten tillgång till tjenliga läkemedel samt
skydda densamma mot missgrepp i fråga om läkemedels beredning, har
lagstiftningen undantagit apoteksrörelse och handel med apoteksvaror från
de yrken, livilka äro öppna för alla, hvarvid staten ej blott föreskrift
examen för rätt att erkännas såsom apotekare än äfven bestämt, hvilka
apotek må på hvarje ort finnas. Hvad i ärendet förekommit synes emellertid
ådagalägga behofvet af en förnyad utredning om hvilka ämnen endast
må af apotekare försäljas. Utskottet anser sig dock böra härvid uttala,
att till sådana ämnen icke få hänföras vanliga handelsvaror, och att
hinder ej heller synes kunna läggas för försäljning af varor, hvilka icke
ingå i farmakopén, äfven om de af säljaren utbjudas såsom läkemedel.
Att för ingrepp i apotekarnes försäljningsrätt bör finnas ansvar, öfverensstämmande
med de straffbestämmelser, hvilka eljest i lagstiftningen förekomma,
lärer vara uppenbart.»

Hvad Första Kammarens tillfälliga utskott sålunda anfört icke blott
angående behofvet af nyare och fullständigare bestämmelser i förevarande
ämne, utan ock i fråga om vissa hufvudgrunder, som vid eu dylik lagstiftning
vore förtjenta att särskildt tagas i öfvervägande, har utskottet för
sin del funnit i all hufvudsak vara af beskaffenhet att böra godkännas
jemväl af Andra Kammaren; och har utskottet härvid under benämningen
läkareverksamhet inbegripit såväl den befattning med sjukdomars botande,
hvilken utöfver den uti instruktioner, reglementen och ordningar bestämda
gräns kan utöfvas af veterinärer, tandläkare, fältskärer, gymnaster ocli
barnmorskor m. fl. dylika yrkesidkare, som ock den af enskilda personer,
vare sig ofullständigt eller alldeles icke examinerade och legitimerade,
Bill. till Ttilisd. Prof. 1806. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 13 Höft. 3

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utsliotts (N:o 3) inlåtande N:o 16.

idkade verksamhet i enahanda syfte. Beträffande åter sättet för åvägabringande
af de sålunda ifrågasatta nya bestämmelserna är utskottet af
den åsigt, att de böra af Konung och Riksdag gemensamt beslutas; och
då den form, som af Första Kammaren gifvits åt skrifvelseförslaget, torde
kunna uppfattas i motsatt rigtning, har utskottet ansett lämpligt att i
någon mån ändra förslaget, så mycket hellre som, derest vissa bland de
efter skedd undersökning nödiga befunna åtgärderna icke påkalla Riksdagens
medverkan, såsom t. ex. ändring af farmakopén, någon särskild
framställning från Riksdagens sida i afseende på dylika åtgärder ej torde
vara erforderlig.

På anförda grunder hemställer utskottet,

att Andra Kammaren på det sätt instämmer med
Första Kammaren, att den beslutar, det Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t
täcktes låta utreda, dels i hvad mån läkareverksamhet
bör vara examinerade läkare förbehållen eller må af
andra utöfvas, dels ock hvilka ämnen endast böra få
af apotekare försäljas, samt derefter, i den mån sådant
påkallas af den skedda utredningen, låta utarbeta och
för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel
med läkemedel.

Stockholm den 24 mars 1896.

På utskottets vägnar:

H. AMNÉUS.

Stockholm, P, Palmquists Aktiebolags Boktr. 1890.