Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1896:Tfu311 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

N:o 11.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1896, kl. 11 f. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion angående förbud mot tillverkning
af fosfortändstickor.

Uti en till utskottet remitterad motion (n:o 102) har friherre
W. G. von Schwerin föreslagit, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, dels att Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida
icke tillverkning här i riket af tändstickor, i hvilkas tändmassa
vanlig (hvit eller gul) fosfor ingår, må kunna alldeles förbjudas, dels
ock att föreskrift må meddelas derom, att dylika tändstickor ej må till
riket införas eller härstädes hållas till salu eller utbjudas».

Såsom skäl till sitt förslag anför motionären det kända faktum,
att fosfortändstickorna mycket ofta missbrukas i brottslig afsigt, som
ibland uppnås, ibland visserligen icke direkt lyckas, men ändock medför
död eller svåra skador, och finner det vara oegentligt att, medan
gällande giftstadga försvårar åtkomsten af en del gifter, ibland al
ganska oskyldig natur, lagstiftningen icke lägger något som helst
hinder i vägen för tillhandahållande i hvilken salubod som helst af ett
så farligt gift som fosfor. Såsom ytterligare skäl för sitt förslag påpekar
motionären förekomsten af »nekros» i följd af tillverkningen af
dessa tändstickor, hvilken hemska sjukdom vore nästan obotlig, samt
slutligen den eldfara, som fosfortändstickorna medföra derigenom, att
de tända mot nästan hvarje ämne och ofta genom blott påtrampning

Bill. till Jliksd. Prof. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Hand. 9 Höft. (N:o 11). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

eller tryckning. Till sist nämner motionären, att det i Danmark ända
sedan år 1875 är alldeles förbjudet att tillverka, införa eller saluhålla
dessa tändstickor.

Innan utskottet går att framställa sin åsigt i den nu föreliggande
frågan, torde det vara lämpligt att något redogöra för hvad hittills i
vårt land förekommit beträffande lagstiftningen om fosfortändstickor
samt för den i ämnet gällande utländska lagstiftningen, särskilt i våra
grannländer.

Fosforgiftets farlighet har ingalunda undgått statsmagternas uppmärksamhet.
Redan år 1863 beslöto riksens ständer en framställning
till Kongl. Maj:t, att Kong]. Maj:t, i sammanhang med den då på pröfning
beroende frågan om utfärdande af lag angående sundhetsförhållandenas
ordnande i riket, »täcktes taga i öfvervägande, hvilka föreskrifter
i ändamål att förekomma fosfornekros ansågos böra i nämnda lag inflyta».
Derefter utfärdade Kongl. Maj:t den 18 februari 1870 den ännu
gällande förordningen »angående hvad vid tillverkning af tändstickor
eller andra tandmedel, för hvilkas beredning vanlig fosfor användes,
skall iakttagas till förekommande af käkbensbrand (fosfornekros) bland
arbetarne». Denna förordnings vigtigaste föreskrifter äro:

att tillverkning af tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit
eller gul) fosfor ingår, icke må ega rum utom i derför särskildt inrättad
fabrik (§ 1);

att sådan fabrik ej må drifvas af annan än den, som styrkt sig
ega noggrann kännedom om de råämnen, hvilka vid tillverkningen begagnas
(§§ 2 och 3);

att vid fabriken skola finnas särskilda rum a) för beredningen af
tändmassan och stickornas neddoppning deri, b) för stickornas torkning,
och c) för deras inpackning; att i hvarje rum skall kraftig luftvexling
åstadkommas; att dessa rum skola hafva minst 10 fots höjd och eu
golfyta af åtminstone 30 qvadratfot för hvarje der sysselsatt arbetare
samt väggar strukna med oljefärg och golf belagda med asfalt, cement
eller tätt slutande stenskifvor; att i rum, som användes för tändmassans
beredning och stickornas doppning, skola vara anbragta draghufvar,
satta i förbindelse med luftvexlingsapparaten; att dessa arbeten icke må
försiggå annorstädes än under draghufvarna, och att fabrikens förråd
af fosfor skall förvaras under föreståndarens lås och nyckel (§ 4);

att vid tändmassans beredning och stickornas doppning deri icke
må användas arbetare, som ej fylt 15 år, icke heller någon med dessa
arbeten sysselsättas längre tid än 6 månader i sender, eller, efter det
han upphört med sådant arbete, dertill å nyo användas, förrän minst 2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

månader förflutit, utan att derunder någon för hans helsa skadlig inverkan
af arbetet försports; att för detta ändamål skall vid fabriken
finnas särskild bok, der för hvarje arbetare antecknas hans namn och
ålder, äfvensom dagen, då han vid ett visst slag af fabriksgöromålen
anstäldes, och dagen, då lian dermed upphörde (§ 6);

att arbetare, som sysselsättas med tändmassans beredning, stickornas
doppning, torkning och inpackning, skola dervid bära särskilda
arbetskläder, hvilka, för hvarje gång sådant arbete slutar, i särskildt
rum afläggas; att på lämpligt ställe inom fabriken skall vara att
tillgå rent vatten, hvarmed desse arbetare kunna efter slutadt arbete
skölja munnen och med användande af tvål eller såpa, som fabrikens
egare bekostar, tvätta ansigte och händer, innan de begifva sig från
fabriken eller der hålla måltid; att icke i de rum, der förenämnda arbeten
verkställas, arbetarne må uppehålla sig längre än arbetet hvarje
gång erfordrar, eller mat eller annat förtäras, samt att dessa rum icke
heller användas till boningsrum, sofställen eller förvaring af matvaror
eller kläder (§7);

att minst en gång hvar tredje månad läkare, som af fabrikens
egare aflönas, skall verkställa noggrann besigtning å alla der anstälde
arbetare, derom anteckning skall göras i ofvan nämnda bok (§ 8);

att arbetsrummen med der varande bord och arbetsställen skola
minst en gång hvarje dag rengöras, golf och väggar åtminstone hvar
fjortonde dag aftvättas, sopor och affall ofördröjligen brännas, samt
tvätt- och sköljvatten uttömmas i särskild djup brunn (§ 9); samt

att helsotillståndet hos arbetarne skall noga öfvervakas, synnerligen
hos dem, som hafva skadade tänder eller lida af sjukdom i tandköttet,
och att vid förefallande behof skyndsamligen anskaffas läkarebiträde
(§10).

Utskottet har inhemtat, att ett förslag till ny förordning i förevarande
ämne redan blifvit i civildepartementet utarbetadt och inom
kort lär komma att inför Kongl. Maj:t föredragas, i hvilket förslag
åtskilliga af de nu gällande bestämmelserna blifvit ändrade och skärpta,
såsom att både nya och redan i gång varande fabriker skola besigtigas
af yrkesinspektör, att ingen får användas i vissa farligare arbeten utan
föregående läkarebesigtning, att minimiåldern för dylik användning
höjts från 15 till 18 år och längsta oafbrutna sysselsättningen sänkts
betydligt under den nu föreskrifna tid af 6 månader, samt att läkaren
skall antagas af vederbörande länsstyrelse och till denna göra anmälan,
derest hans föreskrifter ej efterlofvas eller helsotillståndet vid
fabriken finnes otillfredsställande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

Hittills gällande föreskrifter torde, särdeles i början, ej hafva
blifvit så noggrant eller allmänt tillämpade, ty fall af fosfornekros
förekommo fortfarande i ej ringa antal. Detta förhållande föranledde
en ledamot af Riksdagens Andra Kammare, herr J. P. Nilsson i Käggla,
att vid 1874 års riksdag i en motion (n:o 94) yrka förbud mot
tillverkning af fosfortändstickor såsom det enda verksamma medlet
att skydda arbetarne mot fosforgiftets menliga inverkan. Motionen
afstyrktes dock af vederbörande utskott och föll i kammaren utan
votering.

Klagomål öfver förekomsten af fosfornekros och öfver fosforstickornas
missbruk för brottsliga ändamål fortforo emellertid. Af
denna anledning väckte herr Bengt Rääf år 1882 i Första Kammaren
en motion (n:o 25) om förbud mot försäljning af fosfortändstickor.
Såsom skäl åberopade motionären fosforns eldfarlighet och giftighet,
genom hvilken senare egenskap densamma inom fabrikerna orsakade
sjukdom hos arbetarne och utom fabrikerna användes till mord, sjelfmord
och abortiva ändamål. Det tillfälliga utskott, dit förslaget hänvisades,
egnade detsamma en grundlig utredning och hemstälde om en
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående utfärdande af förbud mot tillverkning,
införsel och försäljning af fosfortändstickor. Till detta slut kom
utskottet, icke på grund af något erkändt behof att skydda arbetarne i.
fabrikerna, utan för att genom fosforstickornas borttagande söka förekomma
eldsolyckor samt förhindra fosterfördrifning, mord och sjelfmord genom
fosfor. Beträffande sjelfva yrkesfaran, ansåg utskottet att genom dess
utredning vore till fullo ådagalagdt, att sjelfva till verkningen af fosforstickor
icke för de dermed sysselsatta arbetarne medför någon synnerlig
våda, i fall de uti kongl. förordningen af den 18 februari 1870 meddelade
föreskrifter noggrant iakttagas. Utskottets utlåtande föranledde
i Första Kammaren en liflig debatt, som dock slutade dermed, att detsamma
af kammaren afslogs med 74 röster mot 27.

Nästa gång, fråga om förbud mot fosfortändstickor kom under
Riksdagens pröfning, var år 1892, då i Andra Kammaren en motion
(n:o 69) frambära af herr Z. Larsson i Upsala, som föreslog, »att Riksdagen
ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lag innefattande, inom lämplig
tid, fullständigt förbud mot såväl tillverkning som handel med eller
förbrukning af fosfortändstickor inom landet.» Denna motion rönte
lika öde som de föregående. Sedan det tillfälliga utskott, som fått
frågan till sig remitterad, uti ett sakrikt betänkande afstyrkt motionen,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11. 5

blef denna den 9 april i Andra Kammaren afslagen utan votering, men
efter en liflig diskussion.

I Danmark gäller i afseende på fosfortändstickor en lag, utfärdad
den 14 februari 1874, hvars första paragraf i öfversättning lyder sålunda:

»Efter den 1 januari 1875 förbjudes det att här i landet förfärdiga
tändstickor, i hvilkas tändsats det finnes hvit fosfor, eller andra
tändstickor än sådana, som äro afsedda att afstrykas på särskilda, dertill
inrättade strykplån. Det förbjudes äfven från samma tid att här i
landet införa och efter den 1 juli 1875 att här i landet sälja tändstickor,
hvilkas förfärdigande i enlighet med ofvanstående är förbjudet.»
I detta land är således fullständigt förbud infört mot tillverkning, försäljning
och import af fosfortändstickor.

I Finland finnes ett liknande förbud stadgadt i kejserliga kungörelsen
den 13 november 1872, som föreskrifver, att tillverkning och
försäljning derstädes af tändstickor med hvit fosfor är förbjuden från
och med den 1 januari 1874.

I Norge är förhållandet ett annat. Der är dylik fabrikation tilllåten,
och den enda lagstiftning i ämnet, som finnes, är en kongl. resolution
af den 8 april 1890, hvari vissa försigtighetsregler påbjudits vid
fabrikation af »almindelige Fosforstikker».

I Belgien utkom den 25 mars 1890 en kongl. förordning rörande
försäljning af tändstickor, hvarigenom det från den 1 oktober 1891 förbjöds
att från upplag, innehållande mer än 500 askar tändstickor, sälja
dylika, hvilkas tändsats innehåller mer än 8 eller 10 % hvit fosfor,
nemligen 8 %, då tändmassan påsatts i uppvärmdt, och 10 %, då den
påsatts i kallt tillstånd.

I nu föreliggande motion ifrågasättes förbud mot tillverkning samt
påyrkas förbud mot införsel, saluhållande och utbjudande af fosfortändstickor.
De skäl, på Indika motionären stöder sin framställning, äro
enligt det förut anförda dels fosforns eldfärlighet, dels dess giftighet, hvarigenom
den orsakar käkbensbrand (nekros) bland arbetarne, dels ock
det i tändstickorna befintliga fosforsgiftets lättillgänglighet, som underlättar
dess användande i brottslig afsigt.

Dessa skäl torde böra granskas hvart för sig, och skilnad dervid
göras mellan faran vid sjelfva tillverkningen, d. v. s. bland arbetarne
inom fabriken, och de faror, som kunna utom fabriken uppstå genom

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

försäljning och användning af fosforstickor, i anseende till dessas eldfarlighet
och det i dem befintliga giftets lättillgänglighet.

Yrkesfaran för arbetare, som sysselsättas vid tillverkningen af fosfortändstickor,
är utan tvifvel en fråga af största vigt för bedömandet,
om denna fabrikation bör förbjudas eller icke. I detta afseende torde
få hänvisas till den tabell öfver fosfornekrosens förekomst, hvilken upprättades
af det tillfälliga utskott, som vid 1892 års riksdag hade att
behandla herr Z. Larssons motion (se derom Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13). I denna tabell påvisas, att vid
13 fosfortändsticksfabriker med sammanlagdt 3,804 manliga och qvinliga
arbetare under de 3 åren 1889—1891 förekommit blott 19 fall
af fosfornekros, bland hvilka de flesta varit lindriga och intet slutat
med döden, och i sjelfva utskottsbetänkandet tillägges, att det allmänna
helsotillståndet vid dessa fabriker för utskottet uppgifvits såsom »ganska
godt», »icke sämre än hos arbetare i allmänhet». Särskilt från södra
distriktets 10 fabriker med 1,075 arbetare hade af yrkesinspektören
uppgifvits, att under år 1891 inträffat 6 sjukdomsfall, de flesta lindriga,
och att vid 7 af dessa 10 fabriker intet fall af fosfornekros förekommit
under nämnda tid. Alla till utskottet lemnade uppgifter öfverensstämde
deri, »att sjelfva tillverkningen af fosfortändstickor icke för de dermed
sysselsatte arbetarne medför någon synnerlig våda, i fall de uti kongl.
förordningen den 18 februari 1870 meddelade föreskrifter noggrant
iakttagas.»

Med dessa upplysningar om den förmenade stora yrkesfaran vid
tillverkning af fosfortändstickor öfverensstämma till fullo de uppgifter,
som till utskottet nu inkommit. Så har från tändsticksfabriksaktiebolaget
Vulcan, som har den största tillverkningen i riket af fosfortändstickor,
inkommit en uppgift öfver sjukdoms- och dödsfall bland
dess arbetarepersonal under de 15 åren 1879—1893, hvilken visar, att
antalet sjukdagar bland arbetarne ej varit anmärkningsvärd! stort, och
att under alla dessa år ej antecknats något dödsfall på grund af fosfornekros.

Från brand- och lifförsäkringsaktiebolaget Svea har jemväl till
utskottet ingifvits ett bevis derom, att sedan 1887 öfver 300 af tändsticksfabriksaktiebolaget
Vulcans arbetare och arbeterskor blifvit i förstnämnda
bolag lifförsäkrade till normala premier, och slutligen har läkaren
vid nämnda bolags fabriker lemnat ett så lydande intyg:

»Med anledning af en motion i Riksdagen om förbud af tillverkning
af fosfortändstickor har jag såsom läkare vid Vulcans tändsticks -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11. 7

fabriker i Tidaholm blifvit anmodad afgifva utlåtande angående fosfornekrosens
uppträdande härstädes.

Att arbetare inom de olika industrigrenarne ofta äro utsatta för
skadliga inverkningar från de ämnen, hvarmed de sysselsättas, är en
sak, som sedan länge varit känd. Det har varit nutidens sträfvan att
genom förbättrad ventilation och hygieniska föreskrifter söka förinta
eller åtminstone förminska dessa olägenheter, och hvad beträffar resultaten,
så hafva dessa vid Vulcans tändsticksfabriker vant särdeles lysande,
hvilket det utmärkta helsotillståndet bland arbetarne till fullo
bekräftar. I afseende på den s. k. fosfornekrosen skulle det vara ganska
märkligt, om ej, der en så stor arbetspersonal som här sysselsättes,
något fall en eller annan gång skulle förekomma. Dock anser jag,
att dessa fall till största delen böra skrifvas på arbetarens egen oförsigtighets
räkning, och jag ej är obenägen tro, att om alla föreskrifter
till punkt och pricka efterlefdes, skulle denna sjukdom vara ytterst
sällsynt.

Enligt de efterforskningar, jag gjort, har under de 26 år härvarande
fabrik varit i verksamhet, ingen aflidit till följd af ådragen fosfornekros.
Sjelf har jag under 8 år varit anstäld vid Vulcans tändsticksfabriker’
som läkare, och jag kan vitsorda, att under denna tid
alla fall af nekros, till och med de allra svåraste, förlupit lyckligt och gått
till fullständig helsa, om man bortser från de defekter, som det kirurgiska
ingreppet naturligtvis måste qvarlemna, men hvilka ej haft något
skadligt inflytande för lif eller välbefinnande. Att man under sådana
förhållanden ej kan tala om fosfornekrosen såsom en nästan obotlig’
sjukdom, synes mig böra vara tydligt för hvarje opartisk bedömare.

Men man jemföre nu fosfornekrosen med andra yrkessjukdomar
och skall då finna, att den förra i farlighet står betydligt tillbaka för
många af de senare. Särskild! vill jag påpeka de s. k. stoftinhalationssjukdomarne.
Dessa äro ofantligt allmänna, och oftast äro de grundläggande
orsaker till sekundära, till döden förande förändringar i lungorna,
då fosfornekrosen deremot, som ofvan är visadt, sällan eller
aldrig förlöper dödligt, under förutsättning naturligtvis att den kommer
under kirurgisk behandling.

De arbetsområden, inom hvilka arbetaren är utsatt för de ödesdigra
följderna af stoftinhalation, äro många. Dit höra stenarbetare, såsom
qvarnstensslipare, stenhuggare, porslinsarbetare, skifferarbetare, krukmakare,
arbetare i stampverk m. in.; vidare jernarbetare, filare, spegelpolerare,
kolarbetare och slutligen de, som vid arbete måste inandas
stoft af tobak, mjöl, bomull m. in.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

Som vi se, omfatta sålunda de yrken, som kunna gifva upphof
till farliga sjukdomar i respirationsorganen, ett ganska vidsträckt område,
och vid jemförelse af dessas oftast dödliga förlopp med fosfornekrosens
för iifvet ofarliga, synes mig ett förbud af tillverkning af
fosfortändstickor ur helsovårdssynpunkt såsom något orimligt.

Kommer så härtill, att ett sådant förbud skulle gifva en svår
stöt åt en blomstrande industri, till men för vårt land och till olycka
och ekonomisk ruin för tusentals personer, under det att den vunna
fördelen skulle representeras af några temligen ofarliga sjukdomsfall
mindre, tror jag mig hafva visat, att ett förbud mot fosfortändsticksfabrikation
ej har sitt berättigande eller är behöfligt hvarken från humanitetens
eller hygienens synpunkt, men deremot inom det sociala och
ekonomiska området skulle verka till oberäknelig skada. Tidaholm den
12 februari 1896. Konrad Schwieler, e. provinsialläkare.»

Under sådana förhållanden anser utskottet, att något förbud mot
tillverkning inom landet af ifrågavarande tändstickor ej kan påkallas
af eller försvaras med yrkesfaran för arbetarne. Hvad som i afseende
på tillverkningen af fosfortändstickor erfordras är enligt utskottets förmenande
icke tillverkningsförbud, utan en tillräcklig kontroll derå, att
gällande föreskrifter verkligen blifva iakttagna.

I detta afseende må då erinras, hurusom statsmagterna dels genom
lagen angående skydd mot yrkesfara af den 10 maj 1889 sökt förebygga
skadliga verkningar af arbetet inom näringarna i allmänhet och
således äfven i den här ifrågavarande fabrikationen, dels ock genom
anställande af först tre, sedan fem, yrkesinspektörer verkligen åstadkommit
effektiv kontroll öfver denna lags efterlefnad, hvilken kontroll
enligt inspektörernas berättelser under året 1894 varit utsträckt till ej
mindre än 12 tändsticksfabriker med sammanlagdt 2,613 arbetare.

Utskottet tror sig härmed hafva visat obehöfligheten af ett förbud
mot fosfortändstickors tillverkning i vårt land, men anser sig derutöfver
böra anföra några siffror, som enligt dess förmenande ådagalägga olämpligheten
och skadan af ett dylikt förbud. Enligt en i kommerskollegium
upprättad och utskottet delgifven uppgift äro de fabriker inom riket,
hvilka för närvarande tillverka tändstickor, innehållande hvit fosfor,
fjorton stycken med ungefär 2,392 arbetare, af hvilka mer än hälften
användes uteslutande för fosforstickors och resten än för dylikas
och än för säkerhetsstickors tillverkning. Värdet af de tillverkade
fosfortändstickorna utgör omkring 2 V2 millioner kronor, och af det
tillverkade utskeppas för ungefär 2 ''/* millioner. Det är sålunda högst

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o il.

betj^dande kapital och en ganska stor arbetarepersonal, som skulle
drabbas af ett tillverkningsförbud, och ensamt vid aktiebolaget Vulcans
fabriker anses minst 1,550 personer, om nemligen tjensteman och familjer
inräknas, vara för sin bergning beroende af fosfortändstickornas
fabrikation.

För arbetande skulle således ett tillverkningsförbud ha synnerligen
menliga följder, i det de blefve i saknad af den arbetslön, till hvilken
de äro hänvisade för sitt eget och sina familjers uppehälle. Derigenom
skulle arbetsbristen och antalet arbetslöse i hög grad ökas. För fabrikerna
sjelfva skulle ock mycket menliga följder uppstå. I detta afseende
har aktiebolaget Vulcan särskildt framhållit, att ett förbud mot tillverkning
af fosfortändstickor skulle för detta bolag vara nästan liktydigt
med affärens upphörande, samt att konsumtionen af fosfortändstickor
inom de stora länder, — Storbritannien, Amerikas Förenta Stater,
vissa delar af Sydamerika, Ostindien m. fl., der dylika stickor nästan
uteslutande användas —, ingalunda skulle förminskas derigenom, att
exporten från Sverige upphörde, eller vårt lands export af säkerhetständstickor
derigenom ökas, utan blefve förhållandet i sistnämnda hänseende
utan tvifvel det motsatta.

Det är ock att märka, hurusom tillverkningen af fosfortändstickor
är för Sverige en vigtig exportindustri. Af sistnämnda bolags tillverkning
af artikeln fosfortändstickor såldes under år 1895 inom landet
endast 8 procent uteslutande s. k. svafvelstickor i papperskapslar, med
ett värde af blott 75,000 kronor, och 1892 års tillfälliga utskott upplyser,
att af de inom södra inspektörsdistriktet under 1891 vid 10 fabriker
tillverkade vid pass 260 millioner askar och bundtar fosforstickor
utfördes ungefär 192 millioner, eller omkring 74 procent af hela tillverkningen.

Skulle nu ifrågavarande fabrikation förbjudas, så komrae denna
betydande exportindustri utan tvifvel att förstöras och derigenom stora
förluster uppstå.

Slutligen anser sig utskottet böra påpeka, såsom ett ytterligare
skäl för sitt afstyrkande af motionen i denna del, att, om ett dylikt
förbud komme till stånd, Riksdagen sannolikt Ange bereda sig att bemöta
anspråk på skadeersättningar åt fabriksegarne, hvilka möjligen
kunde anse sig ha rätt att fordra dylik ersättning, då deras näring, som
ju tillkommit under lagens skydd, blir dem beröfvad — denna ersättning
må nu tänkas utgå i form af inlösning af fabrikerna eller såsom
direkt skadeersättning.

Bill. till Rilcsd. Prof. 1806. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 0 Haft.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

T afseende på det af motionären påyrkade förbudet mot införsel,
utbjudande till salu och försäljning af fosfortändstickor har utskottet
deremot funnit sina åsigter mera öfverensstämmande med motionärens,
och en närmare granskning af de vådor för allmän ordning och säkerhet,
som medfölja användningen af dessa tändstickor, torde visa, att
ett dylikt förbud icke saknar skäl för sig.

Hvad då beträffar fosforstickornas eldfarlighet, så beror denna
naturligtvis på fosforns stora lättantändlighet. Såsom bekant är och
motionären äfven påpekat, behöfves för fosforstickornas antändning blott
en ringa grad af friktion mot hvilket torrt ämne som helst, under
det att de s. k. säkerhetständstickorna för antändning i regel fordra
strykning mot ett särskilt preparadt plån. Att till följd deraf fosforstickornas
eldfarlighet skall vara ganska stor, ligger i sakens natur;
och de eldsvådor, som af denna orsak vållats, torde vara flera, än man
i allmänhet föreställer sig.

Visserligen finnes i detta ämne blott en mycket ofullständig och
föga användbar statistik, men så mycket torde dock vara kändt, särskilt
af tidningspressens berättelser, att de fall ingalunda varit sällsynta,
då eldsvåda vållats genom ovarsamhet med fosfortändstickor, och
i de många fall, då orsaken till en eldskada aldrig blir uppdagad, torde
fosforn antagligen rätt ofta ha spelat en rol.

Att fosfortändstickorna vid jemförelse med säkerhetständstickor
äro i långt högre grad eldfarliga och vållat flera eldsolyckor, synes utskottet
ligga i sakens natur och är lätt förklarligt, då man vet, i huru
stor utsträckning fosforstickorna, icke ens af någon låda skyddade mot
gnidning eller stötar, ännu användas på landsbygden och med hvilken
hög grad af vårdslöshet man vanligen handterar dem.

I afseende på fosforns missbruk till förgiftningar ådagalägger
den jemförelsevis fullständiga statistik, som numera i detta ämne finnes,
i huru hög grad den brottsliga användningen af fosfortändstickor på
senare tid tilltagit, och torde enligt utskottets åsigt mer än något
annat bevisa behöfligheten af att allmänheten betages tillfälle att fritt
förskaffa sig detta gift.

Såsom mest upplysande i detta ämne vill utskottet åberopa ett
arbete: »Bidrag till kännedomen om förgiftningarne i Sverige under
åren 1873—1892», intaget i Upsala universitets årsskrift 1893 och
författadt af en framstående yngre vetenskapsman inom mediciniska
fakulteten.

Enligt detta arbete uppgingo samtliga de under åren 1873 —1892
till sundhetskollegium och medicinalstyrelsen inrapporterade dödsfall,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11. 11

hvilka på misstanke om förgiftning ledt till medikolegal undersökningar,
till ett antal af 1,890. Af dessa hade fosfor åstadkommit följande
antal:

År	1873 ......	...... 12	fall.	o År	1883 .........	35	fall.
	1874 ......	...... 7	»		1884 .........	29	»
)>	1875 ......	...... 11	»		1885 .........	44
»	1876 ......	...... 17	)>	»	1886 .........	35	»
)>	1877 ......	...... 11	)>		1887 .........	52	))
	1878 ......	...... 13	»	)>	1888 .........	39	»
»	1879 ......	......21	)>	»	1889 .........	76
»	1880 ......	......23	»	»	1890 .........	75	))
»	1881 ......	......25	»	))	1891 .........	100	»
»	1882 ......	...... 31	»	»	1892 .........	87	»
					Summa	743	fall.

Denna siffra utgör 39,si procent af samtliga under denna tid inrapporterade
förgiftningar.

Fosforförgiftningarne utgjorde:

År	1873 ......	...... 15,19 %	af samtliga	79	inrapporterade förgiftningar
	1874 ......	...... 8,86 ))	»	79	»	»
»	1875 ......	...... 12,36 »		89	»	»
»	1876 ......	...... 21,52 »	»	79	))	»
)>	1877 ......	...... 11,22 ))	»	98	»	i)
))	1878 ......	...... 18,05 )>	))	72	»	»
)>	1879 ......	...... 21,oo ))	»	100	)>	»
)>	1880 ......	...... 31,08 ))	>>	74	)>	)>
»	1881 ......	...... 30,86 »	)>	81	»	»
)>	1882 ......	...... 36,47 ))	»	85	)i	)>
»	1883 ......	...... 45,75 ))	»	77	»	)>
)>	1884 ......	...... 36,71 )>	i)	79	)>	ii
)>	1885 ......	...... 44,00 )>	»	100	»
)>	1886 ......	...... 39,33 1)	»	89		»
)>	1887 ......	...... 52,52 ))	»	99	»	)>
)>	1888 ......	...... 44,32 »	»	88	»	»
»	1889 ......	...... 59,84 )>	»	127	-»	»
»	1890 ......	...... 60,48 );	)>	124	»	)>
»	1891......	...... 67,11 ii	»	149	»	))
»	1892 ......	...... 71,31 ))	»	122	»	i;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

Af samtliga fosforförgiftningarne under den nämnda tiden förekommo: -

År 1873 ......	....... 1,62 % ;	År 1883 ......	...... 4,71 %
»	1874 ......	...... 0,94 »	»	1884 ......
»	1875 ......	...... 1,48 »	»	1885 .......	...... 5,92 » 4,71 »
»	1876 ......	...... 2,29 »	»	1886 .......
»	1877 ......	...... 1,48 ))	»	1887 .......	...... 7,00»
»	1878 ......	....... 1,75))	»	1888 ......	...... 5,25 »
»	1879 ......	...... 2,83 »	»	1889 .......	. ... 10,23 »
»	1880 ......	...... 3,10 » ....... 3,36 »	»	1890 .......	..... 10,09 »
»	1881 ......	»	1891 .......	..... 13,46 »
»	1882 ......	...... 4,17 »	»	1892 .......	..... 11,71 »

Fosforförgiftningarnes antal har således under dessa 20 år ökats
högst betydligt. Minsta antalet förekom 1874 med 7 fall, det högsta
1891 med 100 fall, således mer än fjortondubbla antalet,

Under femårsperioden 1873 — 77 förekommo 58 fall = 7,si procent,
och årliga medeltalet var 11,6. Under femårsperioden 1878—82 förekommo
113 fall = 15,2i procent, och årliga medeltalet var 22,6, d. v. s. nära
dubbelt så stort som under föregående period. Under femårsperioden
1883 — 87 förekommo 195 fall = 26,24 procent, och årliga medeltalet var
39, eller mer än tre gånger så stort som under den första perioden.
Under den sista femårsperioden förekommo 377 fall = 50,74 procent, och
årliga medeltalet var 75,4 eller mer än sex gånger så stort som under
den första perioden. De öfriga förgiftningarne hafva visserligen, äfven
de, ökats i antal under dessa år, men ej närmelsevis i samma proportion
som fosforförgiftningarne. Då dessa år 1874 utgjorde endast 8,se
procent af samtliga inrapporterade förgiftningar, hade de 1892 stigit till
71,3i procent deraf.

Till jemförelse må här anmärkas, att arsenikförgiftningarne under
förevarande tjugu år utgjort 405 eller 21,43 procent af samtliga förgiftningar,
och att de varit i aftagande. Största antalet, 36, förekom år
1873; under de följande åren höll sig antalet temligen konstant till och
med år 1879, men sjönk 1880 ned till endast 11 fall, det minsta antalet,
för att sedan å nyo stiga något och har under de sista 10 åren hållit
sig temligen konstant.

Förgiftningarne medelst fosfor ha varit fördelade på de olika
könen sålunda, att de drabbat 41 män och 702 qvinnor eller 5,52 procent
det manliga och 94,48 procent det qvinliga könet. Af dessa qvinnor voro
43 hustrur och 17 enkor. Beträffande de förgiftades ålder finnas i de

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

officiella rapporterna ej fullständiga upplysningar. Hvad som i detta
afseende inhemtats, torde dock förtjena anföras. Af 371 med fosfor
förgiftade personer af qvinligt kön voro 6 under 1 år samt 6 öfver 1,
men under 10 år; 35 voro mellan 10 och 19 år, deraf ingen under 15
år; 227 voro mellan 20 och 29 år; 78 voro mellan 30 och 39 år; 16
voro mellan 40 och 49 år, samt 3 mellan 50 och 59 år. Häraf framgår,
att med undantag af de minderåriga voro nästan alla i de år, som
ligga mellan puberteten och menopausen, och att dessa förgiftningar
räkna sina offer hufvudsakligen bland unga personer. Hvad förgiftningarne
af personer af mankön beträffar, voro de temligen likformigt
fördelade på de olika åldersklasserna.

Ändamålet med eller orsaken till förgiftningarne under nämnda
20 år var:

fosterfördrifning

sjelfmord............

mord..........i..........

olycksfall............

qvacksalfveri......

obestämda .........

i 616 fall eller 82,91 %

» 74 » » 9,96 »

)> 20 » » 2,69 »

» 2 y> » 0,27 »

» 1 » » 0,13 »

» 30 » » 4,04 »

Summa 743 fall och 100,oo %

Fosforn synes i allmänhet hafva användts i form af tändsatser å
vanliga fosforstickor, i några fall i form af råttmos. Vanligen hafva
tändsatserna afskrapats, uppslammats i någon varm vätska, såsom vatten,
mjölk eller kaffe, och förtärts på detta sätt. Äfven finnes exempel på,
att fosforn afbitits direkt från stickorna.

Så långt statistiken. Flera siffror torde ej behöfvas för att visa,
i hvilken förfärande grad missbruket af fosfor tilltagit på de senare
åren, och huru nödvändigt det är att snart göra slut på det onda.
Man får härvidlag icke förgäta, att det med all sannolikhet endast är
en ringa del af det verkliga missbruket, som genom den officiella statistiken
om dödsfall blir bekant; för hemlighållandet af de flesta sjukdomsfallen
torde anförvandters och vänners förtegenhet, vederbörandes
vistelse i aflägsna eller folkfattiga orter samt läkarens tystlåtenhetspligt
enligt 60 § af instruktionen draga försorg.

Detta fosfortändstickornas missbrukande till förgiftning i förening
med deras obestridliga eldfarlighet gör, att utskottet för sin del måste
gilla motionärens åsigt, att dylika tändstickors utbjudande till salu och
försäljning inom landet äfvensom deras införande från främmande land

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 11.

böra förbjudas. På den möjliga invändningen, att genom ett sådant förbud
allmänheten skulle nödgas köpa de något dyrare s. k. säkerhetständstickorna,
anser sig utskottet kunna genmäla, att dylika tändstickor
numera — på grund af senare tiders konkurrens inom tändsticksfabrikationen
— kunna köpas så billigt, att det ökade priset ej torde
vara af afsevärd betydelse ens för den mindre bemedlade, och att det
möjliga fördyrandet af varan fullt uppväges af de fördelar, som ett
dylikt försvinnande ur vårt lands marknad af fosfortändstickorna skulle
medföra. Vårt land är för öfrigt härvidlag i den gynsamma belägenhet,
att det större behof af s. k. säkerhetständstickor, som skulle bli
en följd af det ifrågasatta förbudet, med största lätthet kan fyllas af
inhemsk tillverkning, utan att någon införsel utifrån behöfver förekomma.

Med hänsyn till den åsyftade verkan af ett dylikt förbud har det
väl erinrats, att, äfven om tillgången på fosfor derigenom skulle minskas,
andra giftmedel det oaktadt finnas i tillräcklig mängd qvar till de
brottsliges förfogande. Ett godkännande af sådan invändning skulle
dock i sjelfva verket innebära ett förnekande af de hos oss sedan lång
tid tillbaka följda grundsatser, hvilka fått sitt uttryck i gällande giftstadga
och åtskilliga andra författningar. Äfvenså har framhållits det
förment origtiga eller åtminstone för rättskänslan föga tilltalande uti
att inom vårt land tillåta förfärdigande och utskeppning af en vara,
hvars införsel till och försäljning inom samma land är förbjuden; men
i detta hänseende torde åter böra bemärkas, att i många stora länder,
både europeiska och transatlantiska, vanan eller rent af behofvet fortfarande
kräfver tillförsel just af den vara, som vi för vår del och i
våra förhållanden visserligen finna både umbärlig och skadlig, men som
hos dem ännu icke veterligen blifvit öfverflödig eller ens gifvit anledning
till missnöje, och för hvilken de, lika väl som vi, när som helst
kunna skydda sig genom ett införselsförbud.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer utskottet,
att Andra Kammaren ville på det sätt bifalla motionen, att kammaren
för sin del beslutar,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida ej föreskrift må böra meddelas derom, att
tändstickor, i hvilkas tändmassa vanlig (hvit eller gul)
fosfor ingår, icke få till riket införas eller der utbjudas
eller hållas till salu, samt, derest dylik före -

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcofts (N:o 3) Utlåtande A:o 11.

skrift pröfvas erforderlig, för Riksdagen framlägga
förslag till lag i ämnet.

Stockholm den 13 mars 1896.

På utskottets vägnar:

H. Amiiéus.

Reservation

af herr J. Andersson i Ölsund, som ansett, att motionen bort i
dess helhet afstyrkas.