Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16 (Utlåtande 1895:Tfu316 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

N:o 16.

Ank. till Riksd. kansli den 26 mars 1895, kl. 6 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om förslag angående inrättande af ett statslotteri.

Ltskottet har fatt mottaga en inom Andra Kammaren af herr J.
August Sjö väckt motion, n:o 160, deri han föreslår, »att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och
för nästkommande Riksdag framlägga förslag till sådan ändring uti kongl.
förordningen den 6° augusti 1881, angående förbud emot lotterier m. in.,
att ett statslotteri måtte inom riket inrättas».

Som stöd för tenna sin hemställan anför motionären följande: »Under
det en del menniskor äro lyckliga och nöjda med det lilla samt arbeta
och sträfva för att nära sig och de sina, är det deremot andra, som se
all jordisk lycka och trefnad vara koncentrerad i rikedom samt fördenskull
ej gerna gifva sig någon ro eller rast i sitt jägtande efter hvad de

söka, utan äflas om att pa alla möjliga lofliga sätt vinna det mål, de

eftersträfva, nemligen rikedom. Med vetskap om dessa sistnämnda

menniskors svaghet i att vinna och förvärfva, ja, måhända äfven för att
bereda ^sig inkomster, hafva flera stater, såsom Tyskland och Danmark
med många andra länder, anordnat statslotterier, på det att den, som vill,
kan och har råd, må i loflig och under statens kontroll stående anstalt

Bill. till Rikta. Prol. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Haft. (N:o 16.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga XJlskotts fN:o SJ Utlåtande N:o 16.

komma i tillfälle att bjuda lyckan handen; men inom vårt land, Sverige,
har man på senare tider ej velat veta af stats-penninglotteri; dock likväl,
hvilket jag ej anser är bättre, har det hos oss inrättats jernvägs- och
teaterlotterier samt genom tillåtelse äfven konst- och industrilotterier.
Följden har genom ett sådant förfarande blifvit den, att, då det hos oss
icke finnes penninglotteri som i andra länder, de, som vilja spela, vända
sig dit, der de kunna tillfredsställa denna sin önskan, hvadan på så sätt
derigenom årligen till utlandet från Sverige utgå milliontals kronor, hvilka
penningar sedermera af våra hankinrättningar få infrias med guld eller
statsobligationer. Genom inrättande af ett penninglotteri i eget land vunnes
de fördelarna, dels att penningarna stannade inom landet, dels att de spelande
sjelfva då med sina uppdrag antingen direkt kunde vända sig till
lotteriet eller till de antagna kollektörerna och sålunda sluppe, såsom någon
gång händt, genom att vända sig till utländska ombud, att svenska spelare
förlorat både insats och vinst, dels att den vinst, som ett statslotteri inbringar,
kunde komma svenska staten till godo och ej utländingen. Den
inkomst, som härigenom uppkomme, och säkert skulle räknas i milliontals
kronor årligen, blefve visserligen ett slags indirekt skatt, men som dock i
olikhet med alla andra skatter helt säkert skulle bäras utan minsta knot.
Öfver hela landet spelas på utländska lotterier. Derom vittnar den ofantliga
mängd lotteribref, ankommande och afgående, som dagligen gå genom
postverket; och så länge bref helgd en anses böra respekteras, är absolut
omöjligt att hindra, det svenskarne spela på lotteri i utlandet.

Yi få således så länge, som det nu är, finna oss i att stora penningsummor
årligen gå ur landet för ett så improduktivt ändamål, som att eu
eller annan vinst efter hård beskattning möjligen faller på svenskt område.
Af de vinster, som utfalla, lärer i Hamburg af dragas 10 %, som tillfalla
staden, och i Danmark 16 %, som tillfalla staten.

Emot ett statslotteris inrättande skall måhända någon invända, att
det blefve demoraliserande, men derpå svaras, att penninglotterier icke
äro mera demoraliserande än de lotterier, vi nu hafva, utan är penninglotteri
tvärtom rättvisare och bättre, enär vinnaren der får valuta i reda
penningar, då det deremot icke är så förhållandet uti andra lotterier, bör
öfrigt är jag bestämdt förvissad om att, derest penninglotterier verkade
skadligt och demoraliserande, skulle så klokt folk som tyskar och danskar
äro för länge sedan upphört dermed; men så är ingalunda förhållandet,
utan meddela oss i stället tidningarna, att antagligen till följd af det stora
deltagandet från svensk sida uti att spela på lotteri i Danmark har finans-''
ministern derstädes i dessa dagar ingått till Folketinget med förslag derom,
att klasslotteriet der skall utvidgas och omfatta ända till 125,000 lotter i

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

stället för nu 85,000, hvarje lott ä 50 kronor, samt utgå under två serier
om året med inalles 12,500,000. kronor.

Bland andra motiv för förslaget anföres att, ehuru blott tvenne år
förfil!(it sedan den sista utvidgningen af lotteriet, ha lotterna i danska
klasslotteriet rönt så liflig efterfrågan, att denna på långt när icke kunnat
tillfredsställas. Många, som förgäfves sökt erhålla lotter, ha sett sig nödsakade
att vända sig till de tyska lotterierna för att få sin spellust tillfredsstäld,
och mycket penningar gå derigenom ur landet.

Ehuru ej officiel^ påstås dock med säkerhet, att svenskar årligen i
utlandet bortspela omkring nio millioner kronor.

Min åsigt är derför, att svenska folket sjelf bör tillvarataga sin egendom
och ej, på sätt nu sker, lättsinnigt bortkasta den till utländingen. >

Innan utskottet går att yttra sig i frågan, har detsamma ansett sig
böra framlägga en kort historik öfver lotterifrågan inom vårt land, deraf
en icke obetydlig ledning för omdömet torde erhållas.

Frågan om lotterier är gammal. Att få någon bestämd uppgift på,
när lotterier i vårt land först inrättades, synes vara rätt vanskligt, och det
försöket förutsätter ett så vidlyftigt arbete, att det för nuvarande syfte icke
heller kan anses erforderligt.

Eu tillfredsställande ledning torde man dock få, om man börjar med
att taga del af högsta domstolens den 21 juni 1821 gjorda utredning och
uttalande med anledning af till densamma stäld remiss från Kongl. Maj:t
den 1 juni samma år, huruvida under dåvarande omständigheter i allmänhet
måtte kunna tillåtas, att å lotterier försälja fast egendom och man
sedan följer riksdagsförhandlingarna till år 1891, då motion sist förelåg i
lotteri frågan.

»Redan från äldsta tider tillbaka», säger högsta domstolen, »hafva,
med Kongl. Maj:ts tillstånd, lotterier ad plös usus och det allmännas nytta
funnits inrättade.» Ibland sådana inrättningar nämndes dels den, som blifvit
kaptenen Rosenmuller beviljad, emot förbindelse att från 1727 hvart tredje
år afbetala å rikets gäld 30,000 daler s:mt, hvilket lotteri fortfor till 1739,
men då, i anseende till Rosenmullers underlåtenhet att uppfylla sitt ofvan
berörda åtagande, upphörde; dels ock de lotteri-inrättningar, som till Trollhätte
slussverksbyggnads iståndsättande samt till förmån för åtskilliga
städer, såsom Halmstad, Strömstad och Askersund äfvensom en del församlingar,
till understöd vid kyrkobyggnader och reparationer blifvit beviljade.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

Beträffande det allmänt kända nummerlotteriet inhemtas följande:
Till 1769 års riksdag gjorde Kong! Maj:t framställning om inrättande
af ett genuesiskt lotteri. Den 30 januari 1770 inkommo Rikets Ständer
med ett underdånigt tillstyrkande, att en dylik lotteriinrättning måtte
gå i verkställighet och taga sin början, då det för Trollhätte slussverks
lotteri-intressenter utfärdade privilegium upphörde, hvarjemte rikets ständer
anslogo en fond af 16,666 rdr 32 sk. b:co, med vilkor, att denna
summa af inflytande lotteri-inkomster skulle, så snart ske kunde, statsverket
ersättas. Kongl. Maj:t utfärdade derefter den 16 april 1771
kungörelse om inrättande af ett genuesiskt lotteri här i riket. Vid 1772
års riksdag åter, då fråga väcktes om nämnda fonds afsättande, förklarade
rikets ständer sig icke kunna bifalla berörda lotteri-inrättning, och verkställigheten
deraf blef således instäld, till dess Kongl. Maj:t den 1 december
sistnämnda år beslötJatt för dess och kronans räkning inrätta det till 1841
varande genuesiska nummerlotteriet. I sammanhang härmed beslutades,
att Trollhätte slussverks lotteri skulle mot ett skadestånd af 72,000 daler
k:mt upphöra, men öfriga här i riket privilegierade lotterier lära hafva
fortfarit till dess privilegierna för hvart och ett lupit till ända.

Sedan, vid 1738 års riksdag, rikets ständer inhemtat kännedom om
beskaffenheten af de lotteri-inrättningar, här i riket då funnos, och dervid
förnummit, att enskilda personer dels med och dels utan erhållna kongl.
privilegier, inrättat lotterier, afläto rikets ständer till Kongl. Maj:t, den 18
april 1739, underdånig skrifvelse med hemställan derom, att andra lotteriinrättningar
än ad pios, usus och publici nytta ej måtte tillåtas. I anledning
af denna skrifvelse anbefalde Kongl. Maj:t genom skrifvelse af den
10 juli 1739 öfverståthållaren i Stockholm att draga försorg om verkställigheten
af detta beslut.

Med anledning deraf, och då trots kongl. brefvet en vid namn Norman
låtit trycka en plan till ett juvel-, silfver-, möbel- och varulotteri
samt flera lotterier af dylik beskaffenhet förut blifvit dragna, ingick öfverståthållareembetet
till Kongl. Maj:t med skrifvelse af den 3 oktober 1748
och hemstälde i underdånighet, att vid 200 daler s:mts vite måtte varda
förbjudet att inrätta och verkställa andra lotterier än sådana, som ad
pios usus, med Kongl. Majrts privilegier under vederbörandes inseende
fingo anläggas. Till svar härå förständigade Kongl. Maj:t genom skrifvelse
den 7 november 1750 öfverståthållaren att utfärda en kungörelse,
som vid 200 daler s:mts vite förbjöd inrättandet af lotterier, af hvad namn
de vara månde, utom dem, som redan voro privilegierade; i följd hvaraf
öfverståthållareembetet, genom publikationen den 2 januari 1751, kungjorde
Kongl. Maj:ts berörda beslut till efterlefnad.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

Enär icke dess mindre enskilda lotterier fortforo, utfärdade Kongl.
Maj:t, uppå rikets ständers tillstyrkande, den 18 juni 1772 förbud mot
alla lotterier till enskild förmån, hvarest de helst kunde inrättas och hållas,
vid vite af 400 daler s:mt och stadgade derjemte, att den eller de, som
antingen hos Kongl. Maj:t eller rikets ständer vågade derom göra ansökning,
skulle höta 2000 daler s:mt.

Genom kongl. brefvet den 11 december 1783 samt kommerskollegii
i anledning deraf utfärdade kungörelse den 28 januari 1784, blef äfven
all försäljning här i riket af lotter för utländska lotteriers räkning
förbjuden. Detta förbud upphäfdes dock genom kongl. brefvet den 6
juni 1826.

Kongl. Maj:t afgaf vid 1823 års rikdag propositionen n:o 41 till
rikets ständer med förslag till särskild författning om fast egendoms försäljning
a lotteri. Adeln, presterskapet och borgareståndet afstyrkte sådan
författning, hvaremot bondeståndet biföll propositionen. Detta oaktadt
utfärdade Kongl. Maj:t den 20 april 1824 på 2:ne års försök eller till
1826 års utgång kungörelse om fast egendoms försäljning på lotteri. Ännu
år 1840 fortsatte dock detta slags lotteri, hvarefter detsamma, på grund
af rikets ständers underdåniga skrifvelse den 29 juli 1840, upphäfdes genom
kongl. förordningen den 21 mars 1844.

Från och med år 1834 har lotterifrågan mångfaldiga gånger och under
skiftande former förekommit vid riksdagarne. För öfverskådlighetens skull
torde det vara skäl att indela de väckta motionerna i följande grupper,
eller de som afse: l) afskaffande af alla lotterier i riket, 2) inrättande
af statslotterier, 3) skärpta bestämmelser, afsedda att inskränka och om
möjligt omintetgöra spelet å så väl inländska som i synnerhet å utländska
lotterier, 4) inrättande af industrilotterier och 5) om premieobligationslån.

Hvad då först angår frågan om förbud mot alla slags lotterier i riket,
så finner man:

1. Att vid 1834 — 35 års riksdag herr Cederborg i borgareståndet
motionerade a) om nummerlotteriets afskaffande och b) om förbud mot
eller beskattning af offentlig försäljning utaf alla utländska lotterisedlar.
Motionen afslogs.

2. Vid 1840—41 års riksdag väckte hans excellens grefve Gustaf
Löwenhjelm motion om nummerlotteriets afskaffande, enär lotteriet spelade
»obeskedligt ) — uttrycket är mildradt, säger motionären — och enär
alla europeiska regeringar bannlyst nummerlotterier såsom eu immoralisk
kräfta.

Andra Kammarens Tillfälliga Vt skolls (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

3. Vid samma riksdag gjordes samma yrkande i motion af herr
Emil von Troll, af följande skal: alla hazardspel äro såsom moraliskt förderfliga
genom gällande förordningar inom riket förbjudna; emedan nummerlotterier
tydligen gjorde större affärer än alla spelinrättningar tillsammans
och emedan genom insatsernas nedsatta belopp det nästan uteslutande
vore afsedt att förleda arbetsklassen och aflocka densamma dess
besparda tillgångar, hvartill koinme, att troligen ingen spelinrättning vågat
tillegna sig så betydlig andel af de spelandes insatser, ända till tredjedelen
och hälften, som nummerlotteriet. Och slutligen derför att staten då mera
ej saknade anständiga utvägar att fylla sina verkliga behof.

4. Vid samma riksdag yrkade herr Arvid Ribbing, att lagen om
fastigheters förvärfvande genom lotterispel måtte afskaffas och allt lotteri
på jordegendom upphöra.

Dessa motioner föranledde rikets ständers underdåniga skrifvelse den
29 juli 1840, hvari hemställes, att »alla enskilda lotteriföretag, af hvad
beskaffenhet de vara må, å fast eller lös egendom måtte ytterligare vid
betydligt vite förbjudas samt att, i händelse kongl. nummerlotteriet icke
kommer att afskaffas, det äfvenledes måtte förbjudas att inrätta något lotteri,
grundadt på detsammas dragningar» och att »det uti kongl. brefvet
den 11 december 1783, kungjordt genom kongl. kommerskollegii kungörelse
den 28 januari 1784, stadgade förbud emot försäljning af lotter
här i riket för utländska lotteriers räkning måtte, med upphäfvande af
kongl. brefvet den 6 juni 1826, varda till dess kraft och verkan förnyadt».

Denna skrifvelse framkallade kongl. förordningen den 21 mars 1844
angående förbud mot lotterier. Genom denna förordning undantogs dock
ifrån förbudet rätten att bortlotta lösören för välgörande ändamål och
konstverk för svenska konstidkares understödjande. Dessförinnan hade
nummerlotteriet genom kongl. kungörelsen den 4 juli 1841 förklarats skola
upphöra med ingången af detta år. Kongl. Maj:t kunde så mycket hellre
sanktionera Riksdagens beslut, som Kongl. Maj:t sjelf till 1828 års riksdag
gjort framställning om nummerlotteriets upphörande, ehuru Riksdagen då
ej var af samma åsigt.

5. Vid 1859—60 års riksdag väcktes i bondeståndet motion af herr
Sven Heurlin från Kronobergs län med förslag, att stor plikt och strängt
straff måtte stadgas för försäljning af alla slags lottsedlar samt för deras
utbjudande till salu i tidningarna eller på annat sätt. Motionen afslogs,
enär ett bifall skulle förutsätta ändring af §§ 2 och 3 i gällande tryckfrihetsförordning,
hvarom dock icke var fråga i motionen.

6. Under 1872 års riksdag yrkade herr S. Ribbing uti sin inom
Andra Kammaren väckta motion, n:o 166, »att Riksdagen för sin del be -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N;o 16.

slutar och till Kongl. Maj:t ingår med underdånig anhållan, att § 2 i
kongl. förordningen den 21 mars 1844 angående förbud mot lotterier upphäfves».
Sålunda ville denne motionär äfven borttaga välgörenhets- och
konstlotterierna. Lagutskottet afstyrkte. Första Kammaren biföll utskottets
hemställan med 51 ja mot 39 nej. Andra Kammaren biföll utskottets
förslag utan votering, sedan 6 ledamöter talat för utskottets förslag och 3
för motionen.

7. Vid 1873 års riksdag väckte herr von Kock i Första Kammaren
motionen n:o 13 med förslag i samma syfte som herr Ribbing. Lagutskottet
afstyrkte, och Riksdagen biföll afstyrkandet utan votering, efter
det endast motionären yttrat sig i ämnet.

Hvad sedan vidkommer frågan om förslag till inrättande af statslotteri,
har man att anteckna följande fall, då frågan i motionsväg varit
före i Riksdagen:

1. Vid 1834—35 års riksdag väcktes hos ridderskapet och adeln af
herr Bernhard Rosenblad motion om dåvarande nummerlotteriets förändring
till klasslotteri. Motionen af slogs.

2. Vid 1840—41 års riksdag gjorde samme motionär enahanda yrkande,
med det tillägg, att så höga insatser skulle bestämmas, att den fattigare
delen af befolkningen icke kunde deltaga uti spelet. Motionären

yrkade sådant lotteri af rent statsekonomiska skäl. Motionen afslogs.

3. År 1868 väckte herr Anders Nilsson en motion, n:o 324, i Andra

Kammaren om att »hos Kongl. Maj:t anhålla, det ändring måtte ske i
kongl. förordningen den 21 mars 1844 således, att lotterier äfven här i
landet må kunna inrättas och lottsedlar utbjudas till allmänheten, under

vilkor, att konungens befallningshafvande pröfvat och afgjort att tillräck liga

garantier finnas för lotteriföretaget». Lagutskottet afstyrkte, och Riksdagen
biföll detta afstyrkande, sedan i Andra Kammaren 4 ledamöter talat
för motionen och 2 för utskottet.

4. Vid 1873 års riksdag väckte herr Ake Andersson i Andra Kammaren
motionen n:o 166, med yrkande på upphäfvandet af ofta nämnda kongl.
förordning och att ett penning-statslotteri, efter mönstret af danska klasslotteriet
eller annan dylik inrättning, här i landet måtte upprättas. Lagutskottet
afstyrkte. Första Kammaren biföll utskottets"'' förslag utan ett
ord. Andra Kammaren godkände också punkten utan votering, sedan
för utskottets förslag talat 6 och för motionen 4.

5. Vid 1888 års riksdag föreslog herr Elis Nilsson i motionen n:o
145 i Andra Kammaren skrifvelse till Kongl. Maj:t i syfte, att, för att
inom landet behålla» den mängd af millioner, som nu gå icke allenast till

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:u 3) Utlåtande N:o 16.

Danmark, utan äfven till andra länders penning-lotterier, ett statspenninglotteri
skulle inrättas i Sverige. Tillfälliga utskottet n:o 1 i sitt utlåtande n:o (6) 15 tillstyrkte.
hindra Kammaren afslog med 61 röster mot 54 utskottets förslag.

6. År 1889 gjorde samme motionär genom motionen n:o 137 samma
yrkande. Tillfälliga utskottet n:o 2 i sitt utlåtande n:o (6) 35 tillstyrkte.
Kammaren afslog utskottets förslag utan votering.

Beträffande sträfvandena att åstadkomma skärpta bestämmelser, afsedda
att inskränka och om möjligt omintetgöra spelet å såväl inländska
som i synnerhet utländska lotterier, har man att anteckna följande:

1) Vid 1859—60 års riksdag väcktes i bondeståndet motion af herr
J. O. Almqvist från Norrbotten, deri han yrkade, att, såsom tillägg till
kungl. förordningen den 21 mars 1844, ansvar måtte stadgas ej mindre
för myndighet, hvilken lemnade tillstånd till lotteri i andra än de i lag
tillåtna fall, än äfven för den, som tryckte eller befordrade inbjudning
eller tillkännagifvande till deltagande i lotteri. Motionen afslogs på den
grund, att nämnda förordning förbjöd lotteri.

2) Vid 1862—63 års riksdag föreslog herr J. G. Dahlgren uti sin i
bondeståndet väckta motion, n:o 319, att, så vida utländska lotterispel icke
alldeles kunde i riket förbjudas, antingen kringsändningen af utländska
lotteriprospekter samt försäljning af utländska lotterisedlar öfverlemnades
åt en eller flera, för redbarhet kände och inom landet boende svenske
män, hvilka voro ansvariga för, att allmänheten härutinnan icke blefve
bedragen, eller ock att åt en person uppdroges att noggrant följa lotteriväsendet
utomlands och för den svenska allmänheten tillkännagifva, hvilka
lotterifirmor voro att anse såsom redbara och solida samt hvilka lotterier
erbjödo de bästa fördelarne för den spelande o. s. v. Motionen afslogs
på den grund, att kongl. förordningen den 21 mars 1844 stadgar vite af
500 rdr, eventuelt fängelse med arbete, för lotterikollektörsverksamhet.

3) Vid 1865—66 års riksdag yrkade doktor C. Petrelli uti sin motion
n:o 39 inom presteståndet, att till § 1 i kongl. förordningen den 21 mars
1844 skulle göras det tillägg, att utgifvare af tryckt skrift eller tidning
skulle, i anseende till deruti införda annonser om utbjudning eller försäljning
af sådana lotter, anses såsom hade han sjelf utbjudit lotterna.
Lagutskottet säger sig i utlåtandet n:o 3 icke ega befogenhet att enligt
29 och 33 §§ riksdagsordningen taga befattning med frågor, som röra
ändring i tryckfrihetsförordningen och återlemnade motionen. Dervid läto
Ständerna bero.

4) Vid 1867 års riksdag motionerade i Första Kammaren herr P. de
Laval om tillägg, att. lotterier samt utbjudning och försäljning af lotter

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

icke i något tall Unge utsträckas utöfver de undantagsfall, kongl. förordningen
den 21 mars 1844 medgifver, och att fast egendom, i afseende å hvilken
lotteri i en eller annan form egde rum, skulle, likasom om lösegendom
redan var stadgadt, dömas förbruten. Lagutskottet afstyrkte i sitt utlåtande
n:o 86 motionen. Första Kammaren återremitterade ärendet till
utskottet, under det Andra Kammaren utan votering antog utskottets förslag,
hvadan frågan föll.

5) År 1876 väckte herr I. Asklöf motionen n:o 82 i Andra Kammaren
om skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran, att i det förbud, som
genom kongl. brefvet till generalpoststyrelsen den 22 oktober 1875 utfärdades,
att med post befordra eller till adressat utlemna i korsband sända
meddelanden rörande försäljning af lotter till penningars eller annan lös
och fast egendoms bortlottande, inom eller utom riket, äfven måtte ingå
inhemska tidningar och andra skrifter. Tillfälliga utskottet n:o 2 afstyrkte
motionen, ehuru det sympatiserade med syftet, enär tryckfrihetsförordningen
icke hindrar den periodiska pressen att meddela dylika annonser.
Kammaren biföll utskottets afstyrkande utlåtande.

6) År 1880 förnyades genom motionen n:o 17 af herr C. O. Berg
i Första Kammaren detta yrkande, likväl i förändrad form och med tilllägg
om förbud mot premier åt prenumeranter af tidningar. Bevillningsutskottet
afstyrkte. Fyra ledamöter reserverade sig och tillstyrkte bifall.
Första Kammaren antog efter återremiss motionen i förändrad form. Andra
Kammaren åter biföll utskottets förslag med 137 ja mot 48 nej. Frågan
var dermed fallen.

7) År 1881 hade herr Adlercreutz inom Andra Kammaren i motionen
n:o 65 föreslagit följande tillägg i tryckfrihetsförordningens 3 §: »14. Inbjudningar
till lotteri, äfvensom lotteriannonser samt vinstlistor för enskilda
eller utländska lotterier. Brottet straffas med böter högst 100 rdr.»
Konstitutionsutskottet afstyrkte. Skäl: Enskilda vissa lotterier äro tillåtna
enligt 2 § kongl. förordningen den 21 mars 1844. De förbjudna lotterierna
följas af sträft. Utländska lotterier finna vägen genom agenter. Spelsjukan
kan sålunda ej genom lagen qväfvas. Begreppet lotteri är sväfvande.
Rättsfallet skall icke afgöras vid domstol utan af jury. Deraf komma
förvecklingar af betänklig art att uppstå. Riksdagen biträdde utskottet:
Första Kammaren med 55 röster mot 50, Andra Kammaren med 75 mot 73.

8) Samme motionär föreslog samma år i motionen n:o 64, att hos
Kongl. Maj:t anhålla om förändrad lydelse af 1 § i kongl. förordningen
den 21 mars 1844 i det syfte, hvari herrar Asklöf och Berg motionerat.
Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 2 tillstyrkte i sitt utlåtande n:o
(5) 11 bifall. Andra Kammaren antog med 88 ja mot 51 nej följande af

Bill. till Kikna. Prut. 189ö. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. lä Haft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

herr Wieselgren under diskussionen framstälda förslag: - att Riksdagen må
hos Ivongl. Maj:t anhålla om sådan förklaring af hvad med lotteri i kongl.
förordningen den 21 mars 1844 förstås, att det med samma förordning åsyftade
ändamål må kunna vinnas fullständigare än hittills visat sig vara
fallet.» Första Kammarens tillfälliga utskott n:o 1 tillstyrkte i sitt utlåtande
n:o 17 kammaren att biträda Andra Kammarens beslut. Så skedde
ock utan diskussion. Följden blef underdåniga skrifvelsen n:o 56, deri
särskild! framhölls litterär förläggareverksamhet förenad med lotteri, och
kongl. förprdningen den 6 augusti 1881, som ännu gäller.

9) År 1881 upplifvade herr Gasslander herr Adlercreutz’ motion
n:o 65 näst föregående år om ändring af 3 § tryckfrihetsförordningen.
Konstitutionsutskottet tillstyrkte bifall. Första Kammaren godkände utskottets
utlåtande utan diskussion. Andra Kammaren med 135 ja mot 40
nej. Förslaget blef sålunda hvilande till grundlagsenlig behandling. Beslutet
godkändes af 1882 års Riksdag, derom Kongl. Maj:t underrättades
genom skrifvelsen n:o 2, hvarpå Kongl. Maj:t utfärdade lagändringen. Se
Svensk författningssamling n:o 19 år 1882!

10) Vid 1889 års riksdag hemstälde herr J. Eriksson i Borekulla i
sin motion n:o 119 inom Andra Kammaren om underdånig skrifvelse i syfte
att erhålla större säkerhet för den lottspelande vid bortlottande af saker
för konst eller industri, bazarartiklar och dylikt. Tillfälliga utskottet n:o
2 i sitt utlåtande n:o (6) 35, punkten 3:o, afstyrkte, och kammaren biföll utan
diskussion Ddetta utskottets afstyrkande.

11) År 1891 hemstälde herr A. G. Björkman i sin inom Andra Kammaren
väckta'' motion n:o 103 om sådant tillägg till 1 § kongl. förordningen
den 6 augusti 1881, att publicerandet eller spridandet af vinstlistor för
förbjudna lotterier också måtte varda förbjudna. Tillfälliga utskottet n:o
4 i sitt utlåtande n:o 1 afstyrkte, enär syftet ej kan vinnas utan ändring
af tryckfrihetsförordningen, hvarom då ej var fråga. Kammaren godkände
utskottets förslag.

Frågan om inrättande af industrilotterier har förevarit vid nedan
tecknade tillfällen:

1) Vid 1867 års riksdag hemstälde herr S. A. Hedlund om underdånig
skrifvelse i syfte, att medgifvandet att för välgörande ändamål bortlotta
lösören måtte utsträckas derhän, att bortlottning af industriföremål
för välgörande och allmännyttiga ändamål kunde medgifvas. Tillfälliga
utskottet n:o 4 afstyrkte i sitt utlåtande n:o (3) 9 motionen, och Andra
Kammaren biföll detta afstyrkande, sedan 6 ledamöter talat för utskottets
förslag och 3 för motionen.

2) Vid 1873 års riksdag hade herr Olof Ahlström m. fl. inom Andra

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

Kammaren i motionen n:o 49 föreslagit, att till § 2 i kongl. förordningen
den 21 mars 1844 måtte fogas ett tillägg i syfte att jemväl s. k. konstflitsoch
industrilotterier, hvilka icke åsyfta enskild vinst, måtte få inrättas.
Lagutskottet afstyrkte, och Riksdagen biföll utskottets förslag, Andra Kammaren
dock efter votering med 103 ja mot 35 nej.

3) Vid 1888 års riksdag yrkade herr Elis Nilson genom motionen
n:o 145 i Andra Kammaren skrifvelse till Kongl. Maj:t om ändring af
kongl. förordningen den 6 augusti 1881 i den rigtning, att industrilotterier inråttas
inom landet för att derigenom söka höja handtverkerierna och
yrkesmännens arbetsskicklighet, bereda afsättning för inhemska handtverksprodukter
och sålunda förhjelpa vår industri till öfvervinnande af det
tryck, under hvilket den en följd af år arbetat. Tillfälliga utskottet n:o
1 i sitt utlåtande n:o (6) 15 afstyrkte. Och kammaren godkände detta
afstyrkande.

4) Äfven år 1889 hemstälde herr Elis Nilson i motionen n:o 138
inom Andra Kammaren om inrättande af industrilotterier. Tillfälliga utskottet
n:o 2 i sitt utlåtande n:o (6) 35, punkten 4:o, tillstyrkte bifall.
Kammaren afslog utskottets förslag mad 97 röster mot 78.

5) År 1890 yrka herr G. W. Lyth i motionen 32 och’ herr Z.
Larsson i motionen n:o 62 inom Andra Kammaren också på inrättandet
af industrilotterier. Tillfälliga utskottet n:o 4 i sitt utlåtande n:o (2) 13
tillstyrkte. Kammaren biföll utskottets förslag med 113 ja mot 80 nej.
Första Kammarens tillfälliga utskott tillstyrkte och kammaren biföll detta
tillstyrkande med 62 röster mot 48. Följden blef riksdagsskrifvelsen n:o 28,
hvilken dock veterlig! icke föranledt utfärdande af någon allmän författning
i ämnet.

Vidkommande slutligen frågan om premie-obligationslån^ så hafva följande
motioner rväckts:

1) År 1868 hemstälde herr Anders Nilsson i Andra Kammaren
genom sin motion n:o 324 om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan
om den ändring af lotteriförordningen den 21 mars 1844j att den tydligen
komme att uttrycka, hvad dess mening från början varit och Kongl. Maj:t
äfven sedan genom utslag förklarat, nemligen att densamma ej lägger
hinder i vägen för utlottning af aktier och obligationer, der det insatta
kapitalet återbekommes. Lagutskottet afstyrkte, och Riksdagen biföll detta
afstyrkande, sedan i Andra kammaren 4 talat för motionen och 2 för
utskottets förslag.

2) Vid 1882 års riksdag väckte herr A. Hedin motionen n:o 121,
deri han föreslog sådan ändring i kongl. förordningen angående lotterier
den 6 augusti 1881, att densamma icke varder tillämplig å utländska

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

premie-obligationer, utgifna af stat och kommun, dock att handel med s. k.
promesser fortfarande varder förbjuden. Tillfälliga utskottet n:o 1 i sitt
utlåtande n:o (7) 13 tillstyrkte bifall. Andra Kammaren godkände detta
förslag med 69 ja mot 63 nej den 15 maj. Första Kammaren remitterade
detta ärende samma dag till sitt tillfälliga utskott n:o 1, som dock ej synes
hafva hunnit afgifva något förslag i frågan vid den riksdagen, hvadan
frågan således synes hafva förfallit.

3) Vid 1889 års riksdag föreslog herr G. F. Berndes i sin motion
n:o 179 inom Andra Kammaren upphäfvande af § 2 i nyssnämnda förordning
i syfte att få införda premie-obligationslån. Tillfälliga utskottet n:o 2 i
sitt utlåtande n:o (6) 35, punkten 2:o, afstyrkte motionen, enär ett bifall
skulle lemna rum för lotteri i förening med litterär förläggareverksamhet.
Kammaren biföll utan diskussion utskottets förslag.

Flvad vidkommer det år 1860 upptagna jernvägs-premie-obligationslånet
på 2,000,000 thaler preussiskt Courant, så har icke Riksdagen, utan
riksgäldsfullmägtige beslutat denna låneform, om än Riksdagen kan anses
indirekt hafva godkänt densamma, då den lemnat åt riksgäldsfullmägtige
frihet att på sätt de funno lämpligt upptaga lånet.

Likaså är det premie-obligationslån å 10 millioner kronor, som år
1889 beviljades teaterkonsortiet, icke beslutadt af Riksdagen utan af Kongl.
Maj:t, ehuru Riksdagen kan anses hafva indirekt godkänt lånet, då Riksdagen
biföll kongl. propositionen om de förutsättningar, under hvilka lånet
skulle upptagas.

Af hvad här ofvan anförts beträffande lotterifrågan i vårt land framgår
följande:

att sedan äldsta tider lotterier för välgörande ändamål och till det
allmännas nytta inom landet tillåtits;

att inom Riksdagen tvenne stridande tankerigtningar sökt göra sig
gällande: den ena att allt slags lotterispel är otillbörligt och såsom sådant
bör upphöra, den andra att vissa slags lotterispel må anses vara berättigade
och nyttiga samt fördenskull tillåtna;

att följande penninglotterier, till förmån för statskassan, uppå rikets
ständers initiativ upphäfts: a) det äldsta kända, nemligen det år 1727 åt
kaptenen Rosenmuller beviljade lotteriet, hvilket upphörde redan 1739;
b) det år 1771 upprättade nummerlotteriet, som afskaffades med ingången
af år 1841;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

att det år 1824 af regeringen mot de tre första riksståndens afstyrkande
beslutade lotteriet till försäljning af fast egendom också uppbäfdes genom
1844 års lotteriförordning;

att alla lotterier till enskild förmån alltid ogillats och belagts med vite;

att spel å utländska lotterier blef förbjudet år 1784, i det att försäljning
här i riket af lotter för deras räkning då belädes med förbud,
hvilket dock af Kongl. Maj:t uppbäfdes år 1826; att förbudet i följd af
rikets ständers skrifvelse den 29 juli 1840 blef förnyadt genom 1844 års
kongl. förordning angående förbud mot lotterier; att sedan dess motioner
i syfte att försvåra eller omöjliggöra spel å dylika lotterier gång efter
annan väckts samt föranledt riksdagsskrifvelser åren 1880 och 1882, hvilka
åter i sin ordning framkallat kongl. förordningen den 6 augusti 1881
angående förbud mot lotterier och ändringen i § 3 tryckfrihetsförordningen
(Svensk Författningssamling 1882, n:o 19), äfvensom att, då nu nämnda åtgärder
icke visat sig åstadkomma åsyftad verkan, ytterligare 2 motioner
framkommit i ämnet, hvilka dock icke kunnat vinna Riksdagens bifall;

att Riksdagen visat sig vara välvilligt stämd med afseende på premieobligationslån; att

Riksdagen år 1890 ingick till Kongl. Maj:t med skrifvelse om inrättande
af industrilotterier; men

att Riksdagen ej mindre än sex gånger, nemligen åren 1834—35,
1840—41, 1868, 1873, 1888 och 1889, afslagit yrkanden om inrättande af
statslotterier.

De skäl, hvilka hufvudsakligen anförts mot stats-penninglotterier, hafva
i korthet varit följande:

Alla slags hazardspel äro förderfliga och böra icke af lagarna skyddas.
Hoppet om en hög vinst mot låg insats alstrar hos hazardspelaren håglöshet
och lättja. Detta hopp, sviket, lemnar åter rum åt andra, än mer
förderfvande passioner. Hazardspelaren bygger sin lycka på sin motspelares
fall. Den ene finner anledningar till förnöjelse uti den andres motgångar,
och sålunda försvagas eller lossas slutligen de band af inbördes välvilja
och deltagande, hvarigenom samlifvet förljufvas. Lotterierna måste räknas
till hazardspel. Visserligen verka de egentliga hazardspelen mera direkt
och åstadkomma större förluster för enskilda, men lotterierna skada mera
allmänt. Lotterierna locka de mindre bemedlade att under fåfängt hopp
offra medel, hvilka de för sitt och de sinas uppehälle eljest så väl behöfva.
Staten saknar ej tillfälle att på anständigare sätt än genom lotterispel
vinna behöfliga inkomster.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

De skal åter, hvilka hufvudsakligen anförts till förmån för inrättande
af statslotterier, hafva varit följande: Eganderättens helgd och dess fria
utöfning, den första grundpelare för all samhällsordning, borde utestänga
från lagen alla andra föreskrifter än dem, som lemna skydd mot svek
och bedrägeri. Hazardspel äro sålunda att räkna bland sådana nödvändiga
olägenheter, äfven uti väl inrättade samhällen, hvilka det ej tillkommer
lagen att afhjelpa, men hvaraf de skadliga följderna likväl böra mildras
genom regeringens vaksamhet och en efter omständigheterna lämpad polis.
Vid lotterispel inträffa längre och kortare mellantider, under hvilka spelaren
eger tillfälle att öfverlemna sig åt lugnare öfvervägande af det äfventyr
han, i anseende till sin ställning, bör och vill underkasta sig. Den möjligen
blifvande behållna vinsten å lotterispelet är ej beräknad på hvarje
spelares större förlust, utan grundar sig fastmer å det större, alldeles obegränsade
antal spelare, hvilka kunna på en gång deruti deltaga. Då spellustan
statslot.teri förutan icke visat sig, trots skärpta lagbestämmelser, kunna
stäfjas, men stora summor gå till utlandet, har staten att genom ett statspenninglotteri
emotse stora inkomster, och millioner kronor, som nu gå
till utlandet, stanna inom våra egna landamären.

I fråga om de belopp, som för lotterispel anses utgå från vårt land
till utlandet samt om andra staters inkomst af lotterier torde utskottet få
hänvisa till Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o (6)
35 vid 1889 års riksdag.

Hvad nu föreliggande motion vidkommer, så har motionären icke
anfört något nytt skäl till stöd för sitt förslag utöfver de vid föregående
riksdagar gång efter annan åberopade och lika ofta vederlagda samt af
Riksdagen underkända skälen för motioner i enahanda syfte. Det förefaller
derför utskottet, att de anförda skälen icke heller i år borde af
Riksdagen godkännas.

Kongl. förordningen af den 6 augusti 1881 angående förbud mot
lotterier m. in. förbjuder bland annat spel å utländska lotterier i den
mening, att ingen är tillåtet att för egen eller andras räkning utbjuda
eller afyttra lott eller annat bevis om rätt till delaktighet i dylikt företag
eller att kungöra försäljning af sådant bevis samt stadgar ett ända till
1,000 kronor gående vite för öfverträdelse af denna förordning. Att
detta oaktadt ett stort antal svenska medborgare deltaga uti spelet å ut -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

ländska lotterier oeh att stora summor i och för lotterispel årligen gå till
utlandet, är att beklaga, äfven om spelarnes antal och de utgående beloppen
icke skulle vara af den omfattning motionären framhåller. Att
något om möjligt bör göras för att råda bot mot detta onda, är en mening
som torde vinna allt mera utbredning. Men att botemedlet skulle vara
att finna uti inrättande af ett svenskt stats-penninglotteri, kan utskottet
för sin del icke medgifva. Det förefaller utskottet, som om detta sätt att
bota snarare vore att förvärra det onda.

Har det under gångna tider visat sig, att, trots i författningarne lagda
hinder mot spel å utländska lotterier, allmänheten inom vårt land dock
deltagit och deltager i spel å sådana lotterier så allmänt som motionären
framhåller, så lärer detta förhållande mer än något annat tala
emot utvidgande af tillfällena att spela på lotterier. Ty skulle svenska
staten inrätta ett penninglotteri, så kan man vara förvissad om, att spellustan
dermed skulle hos det stora flertalet af landets inbyggare blifva
väckt och i oroande grad utöfvad. Visserligen beräknas staten komma att
af den öfverhandtagande spellustan skörda rätt stora inkomster, men man
kan med fog ifrågasätta, om icke fördelen af dylika inkomster för statskassan,
ginge de också upp till några millioner kronor per år, mer än
motvägdes af den stora skada i såväl ekonomiskt som moraliskt afseende,
landet i dess helhet komme att lida af penninglotterispelens inverkan på
de särskilda deltagarne uti dessa spel.

Motionären antager, att de summor, hvilka nu i och för lotterispel
gå till utlandet, skulle, för den händelse ett stats-penninglotteri inrättades,
stanna inom landet. Huru stora de ifrågavarande beloppen äro, har årets
motionär lika litet som föregående årens motionärer kunnat konstatera, likasom
dessa belopp icke heller lära kunna fullt beräknas. I alla händelser
torde de icke vara af den omfattning motionären förutsätter. Icke heller
lärer det få anses bevisadt, att penningutströinningen från vårt land genom
inrättande af ett inhemskt penninglotteri komme att upphöra eller ens i
väsentlig grad minskas. Det kunde deremot komma att ställa sig så, helst
som de flesta spelarne å utländska lotterier torde vara att finna i södra
delen af riket, att spelet å de utländska lotterierna komme att fortfara i
oförminskad skala, under det att samtidigt spelet å det svenska statslotteriet
blefve temligen lifligt. Vid sådant förhållande vore med den föreslagna
anordningen ingenting vunnet, men mycken skada deremot åstadkommen.

Då Riksdagen hittills städse sträfvat att motverka spel å penninglotterier
och för den skull påyrkat dels förbud mot lotterier i allmänhet,
dels skärpta bestämmelser mot spel å in- oeh utländska lotterier och dels

16 Andra Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 16.

indragning af de två lotterier, af hvilka staten haft inkomst, äfvensom sex
särskilda gånger afslagit motioner om inrättande af stats-penninglotterier;
men motionärens förslag går i motsatt rigtning och afser att allmängöra
penninglotterispelet i vårt land, så torde ensamt detta förhållande utgöra
tillräckligt skäl för afslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att herr Sjös nu föreliggande motion icke må föranleda
någon Andra Kammarens åtgärd.

Stockholm den 26 mars 1895.

På utskottets vägnar:
H. AMNÉUS.

'' '' i''.H ■ ‘ -i ‘

o Herrar M. Alsterlund, C. T. Lind och C. F. Wallbom hafva begärt
fa antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af denna motion.

..to.

Stoekholm, Ivar Haeggströms boktryckeri, 1895.