Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4 (Utlåtande 1894:Tfu34 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

m H

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 27 februari 1894, kl. 3 e. in.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, i anledning
af herr P. Waldenströms motion (n:o 142) angående
utverkande för Sverige och Norge af en garanterad
neutralitet.

I en inom Andra Kammaren vackt motion, som hänvisats till utskottet,
har herr P. Waldenström föreslagit, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl.
Maj:t hemställa, om icke Kong!. Maj:t kunde finna det för de förenade rikenas
framtida trygghet gagneligt att inleda underhandlingar med Europas

öfriga magter — eller en del af dem — i afsigt att från deras sida ut verka

en högtidlig förklaring, att de, i händelse af ett europeiskt krig, skola
strängt respektera den skandinaviska halföns neutralitet».

Efter att hafva framhållit magternas pågående väldiga krigsrustningar
och den genom dessa förebådade faran af ett förödande europeiskt krig, med
hänsyn till hvilket äfven vårt land nödgats vidtaga dyrbara försvarsanstalter,
har motionären till stöd för sitt förslag vidare anfört följande:

»Då emellertid alla äro ense derom, att Sveriges militära åtgärder icke
afse, ej heller få afse annat än betryggande af dess neutralitet, så torde

böra eftersinnas, om ej äfven något annat kan göras för samma ändamål.

Ingenting bör i sådant fäll försummas.»

»Det ligger dervid närmast till hands att tänka på överenskommelser
med Europas öfriga magter, hvarigenom dessa skulle högtidligt förbinda sig
Bih. till Riksd. Prot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Käft. (N:o 4.) 1

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande K:o 4.

att i ett eventuel krig icke kränka den skandinaviska halföns neutralitet.
Det må erkännas, att man icke kan vänta allt af en sådan öfverenskommelse,
utan ock måste hålla sig beredd att i nödfall med väpnad hand försvara
sig. Men någon — och det kanske ej så liten — garanti torde man
kunna hoppas, att den skulle innebära. Utan tvifvel har man bättre grund
för ett sådant hopp nu än någonsin förr, då ju i staternas inbördes förhållande
i allmänhet folkrättens principer vida mer respekteras nu än i gångna
tider, Dertill kommer, att en sådan garanterad neutralitet för den skandinaviska
halfön vore af intresse icke allenast för Sverige och Norge, utan
äfven — och kanske i ännu högre grad — för de öfriga magterna, hvilket
gifver ett ytterligare stöd för det nämnda hoppet.»

»Yårt land är litet och kan aldrig falla på den tanken att bedrifva
någon stormagtspolitik. Det behöfver derför icke blygas att med öppet erkänuande
af sin sekundära magtställning, taga ett steg i nu antydda rigtning.
Tvärt om tror jag, att det derigenom skulle tilldraga sig eu allmän
högaktning, som ock säkert komme att visa sig i stort tillmötesgående från
de andra magternas sida.»

»Men icke blott det. Ett sådant steg skulle ock vara af stor social
betydelse. Yårt folk har en synnerligen djup motvilja mot krig. Det fins
icke hos detsamma något spår af nationalhat eller af hämdkänsla mot något
annat folk, hvilken känsla kunde komma det att med längtan motse den
dag, då det finge tillfälle att slå till en fiende. Endast med afsky kan det
tänka på möjligheten af ett krig. Och detta må visserligen med allt skäl
anses såsom en stor heder för detsamma. Utan tvifvel ligger ock deri den
djupaste grunden till det missnöje, som den nya härorganisationen uppväckt
hos en ganska stor del af befolkningen. Många kunna deri icke se annat
än ett uttryck af militarism, d. v. s. af en afsky värd krigslust. Jag vågar
derför tro, att det skulle göra ett mycket godt intryck i alla delar af landet,
om regeringen toge ett sådant steg, som jag här ofvan antyd t. Säkerligen
skulle ock folket mycket lättare finna sig i försvarets oundgängliga
bördor, då det sålunda hade full visshet, att alltsammans endast afsåge att
i nödfall försvara landets neutralitet samt i händelse af trolöst öfverfall värna
dess sjelfständighet.»

Härpå sammanfattar motionären det ofvan sagda i den slutmening, att
»det vore godt, om Riksdagen inför Konungen gåfve ett otvetydigt uttryck
åt den stämning i detta afseende, som är allmänt rådande i landet».

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotis (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

Fråga om utverkande af ständig neutralitet har veterligen icke under
vårt nuvarande statsskick varit föremål för behandling af landets representation
annat än vid 1883 års riksdag, och utskottet anser sig derför höra
lemna en någorlunda fullständig redogörelse för hvad då förekom i ämnet.

Vid denna riksdag föreslogs genom två lika lydande motioner, afgifna
i Första Kammaren af herr Adelsköld och i den Andra af herr Arnoldson,
»att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t uttalar den önskan, att Kongl.
Maj:t täcktes hos de främmande stater, med hvilka Sverige står i diplomatisk
förbindelse, inleda underhandlingar, åsyftande Sveriges fortvarande neutralitet
i öfverensstämmelse med den moderna folkrättens grundsatser.» Det
tillfälliga utskott, till hvilket herr Adelskölds motion hänvisades, hemstälde
enhälligt, att densamma måtte lemnas utan afseende. Efter ett anförande af
motionären blef utskottets hemställan också utan votering godkänd af Förstå
Kammaren. Beträffande herr Arnoldsons motion anförde Andra Kammarens
tillfälliga utskott (n:o 3) i sitt den 12 april gifna utlåtande (n:o 10), efter
en framställning af krigens allmänna art och betingelser, hufvudsakligen
följande:

Utvecklingen af rättsmedvetandet hos de civiliserade folken har rigtat
uppmärksamheten på utvägar att möjliggöra inskränkningen af krigs användning
och, der dess användning anses nödig, att mildra dess fasor.
Hvarje bemödande i denna rigtning är förtjent af all framgång, och de rörelser
inom folken äro värda allt erkännande, som leda till utredning af de
folksrättsliga begreppen, ordnande af internationella förhållanden och afgörande
af internationella tvister efter allmänt gällande rättsgrundsatser. Derför
böra alla bemödanden understödjas, som gå ut på att utveckla de folkrättsliga
grundsatserna till allmänt erkända rättssatser och att fastställa
lämpliga sätt för fredlig uppgörelse af folkrättsliga tvister. Ej mindre lofvärdt
är sträfvandet att, då krig blir oundvikligt, allt mer regelbinda det
med rättsnormer, som inskränka dess verkan till att så litet som möjligt
störa det allmänna rättstillståndet. Man har ock allt mer begränsat kriget
till de magter, hvilkas rätt frågan gäller, och sökt att vid dess användning
noga iakttaga mensklighet och rättvisa. Allt, som är egnadt att utvidga de
neutrales rättigheter, då dessa iakttaga vederbörlig opartiskhet, är således
värdt att uppmärksammas. Utskottet anser motionen vara ett uttryck för
den uppfattning af krigstillståndet, som i den angifna rigtningen allt mera
gör och måste göra sig gällande, samt motionärens uppskattning af neutralitetens
betydelse för ett folk i allo berättigad, men finner emellertid, att in o -

Andra Kammarens Tillfälliga TJtslcotts (No 3) Utlåtande No 4.

tionären icke träfiat den rätta utgångspunkten för sina sträfvanden. För att
vinna erkännande åt en sådan grundsats som motionärens, behöfver nemligen
icke någon särskild åtgärd vidtagas, då en dylik rättighet till neutralitet
enligt gällande folkrätt ligger i sakens natur och inbegripes i hvarje
stats sjelfständighet. Hvarje stat såsom sådan liar rätt till neutralitet; i
och med erkännandet af statens sjelfständighet är äfven dess neutralitet erkänd.
Sverige och Norge åtnjuta således enligt erkänd folkrätt eu obestridd,
af andra stater erkänd rätt till neutralitet, utan att någon garanti för dess
fortvaro eller något slags erkännande deraf erfordras. Vid de tillfällen, då
Sverige under upprörda tider häfdat denna sin rätt, har densamma äfven
blifvit aktad. Denna neutralitet kan således ej lida något intrång, såvida
Sverige fullgör de förpligtelse!1, neutraliteten ålägger, i annat fall än att någon
främmande stat, som invecklar'' sig i krig, missbrukar sin magt. Att
begära öppnandet af underhandlingar om garanti af Sveriges neutralitet hvilar
således på den förutsättning, att någon af de magter, med livilka Sverige
står i folkrättslig förbindelse, skulle komma i frestelse att kränka Sveriges
rätt under förefallande krig, och innebär sålunda medelbart en förolämpning
mot en eller flere af de stater, h vil kas garanti skall begäras,''
likasom om de skulle misstänkas för att vilja kränka Sveriges rätt. Underhandlingar
med England skulle göra Ryssland misstänksamt och tvärtom.
Sverige kan således ej taga ifrågavarande initiativ utan att göra sig skyldigt
till ogrannlagenhet mot de magter, hvilka man vill intressera för dess
fortfarande fredstillstånd. Har en eller flera magter intresse för att skydda
sig emot magtmissbruk af andra och bland annat mot kränkning af Sveriges
område, må det vara deras sak att skydda sig mot hvarandras magtbegär
och Sveriges indragning i deras politik. Det kan således icke anses
lämpligt, att Sverige inleder underhandlingar hos utländska magter, med begäran
om dessas garanti af Sveriges egen neutralitet. — Men, äfven om
Sverige skulle kunna förskaffa sig en dylik garanti, kan med skäl ifrågasättas,
om något dermed vore vunnet för dess frihet och sjelfständighet samt
skydd mot inveckling i krig. Utskottet anser visserligen, att folkrättsliga
fördrag, äfven om historien kan åberopas för att visa, att den är en historia
lika mycket om brutna som om slutna fördrag, numera, med den utveckling
som folkrätten vunnit, och den känslighet som utbildat sig hos det
allmänna rättsmedvetandet, bör kunna tillerkännas större betydelse än förr.
Mon det kommer helt och hållet an på beskaffenheten af den garanti, som
skulle kunna utverkas. Vid eu garanti af flera magter är att skilja mellan
kollektiv garanti och kollektiv och separat garanti. Endast den sista

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4. 5

är den bindande formen, så vidt som hvarje garant är forpligtad att inskrida
utan afseende på sina medförbimdnes uraktlåtenhet att fullgöra sin
skyldighet. Skall någon trygghet vinnas, så fordras att alla de magter, som
förbinda sig till garanti, äfven särskildt hvar och eu för sig förpligta sig.
Huru betydelselös eu kollektiv garanti allena är, visar det sätt, hvarpå
Englands utrikesminister lord Stanley år 1870 tolkade den af England
åtagna garantien för Luxemburgs neutralitet. Han ansåg nemligen, att
i fall af neutralitetens kränkning alla de magter, som undertecknat traktaten,
skulle kunna kallas att kollektivt handla, utan att någon af dem kunde
uppfordras att inskrida ensam eller särskildt, den gifna garantien vore ett
fall af begränsad ansvarighet. Svårigheterna för oss att genom underhandlingar
med främmande magter, hvilka med hänsyn till Sverige kunna hafva
sins emellan olika och motsatta intressen, bringa till stånd en sådan sammanslutning,
att eu nöjaktig och beståndande neutralitetsgaranti kan erhållas,
ligga för öppen dag, för att icke tala om det förödmjukande för Sverige att
underhandla med den ena staten efter den andra för att utverka eu särskild
undantagsställning, hvilken icke är kräfd af andra förhållanden, än att Sverige
har mindre folkmängd, ringare materiella hjelpkällor och svagare försvarskraft
än Europas större stater. Men äfven om en garanterad neutralitet skulle
kunna åstadkommas, kan det sättas i fråga, huruvida Sveriges fredliga intressen
dermed äro skyddade. Historien lär oss, att de förutsättningar kunna
ändras, under hvilka ett fördrag kommit till stånd, och förhållanden sålunda
inträda, som gifva än den ena än den andra magten befogenhet att uppsäga
sin garanti, för att ej tala om de fall, då magterna utan befogenhet bryta
sina ingångna förpligtelse!’, såsom fallet var, då Schweitz år 1815, strax
efter det neutraliteten var garanterad, fick lida, att militärvägar togos öfver
dess land. och måste sluta sig till koalitionen mot Napoleon, och då Krakau,
i trots af den detsamma tillförsäkrade neutralitet, år 184G införlifvades
med Österrike. Den stat, som fått sig neutralitet tillförsäkrad, måste således
alltid lita på sig sjelf och kan ej undgå att lika sorgfälligt se försvarsväsendet
tillgodo för att skydda sin neutralitet som till skydd för sin sjelfständighet,
huru mycket han än har skäl att lita på de garanterandes goda
vilja i det ögonblick, då fördraget afslutas. Sverige har således föga eller
ingen utsigt att på det sätt motionären föreslagit vinna vare sig någon i
och för sig tryggad ställning eller minskning af de för vårt försvar i allmänhet
erforderliga uppoffringar.

Sedan utskottet sålunda påvisat det i motionen innehållna förslagets
olämplighet, förklarar det sig vilja till bedömande upptaga ett något modi -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

fieradt förslag, som blifvit framstäldt inom utskottet, nemligen huruvida det
icke kunde vara skäl att inleda underhandlingar, åsyftande Sveriges fortfarande
neutralitets erkännande af främmande magter, utan att dessa hehöfva
garantera densamma, och anför i sådant syfte hufvudsakligen:

Sverige skulle på sådant sätt ikläda sig förpligtelse till en fortfarande,
under alla förhållanden gifven neutralitet, hvars erkännande af främmande
magter skulle innebära en moralisk garanti för att magterna äfven skulle
hålla Sveriges neutralitet i helgd. Utskottet anser sig dock böra afstyrka
motionen äfven i denna form, tv ett sådant erkännande behöfves icke. Hvar
sjelfständig stat såsom sådan eger, såsom förut blifvit yttradt, på grund af
sin suveränitet rätt till neutralitet i hvarje uppkommande krig emellan andra
stater. Så snart eu stats sjelfständighet är af andra stater erkänd, är''i
och med detsamma dess rätt till neutralitet ock erkänd. Hvarje tillkännagifvande
om Sveriges beslut att vara neutralt under blifvande förvecklingar
emellan främmande stater är således lika öfverflödigt som under nuvarande
förhållanden opåkallad!. Sveriges rätt till neutralitet behöfver ej meddelas
främmande magt för att erhålla dennas erkännande, ej heller för att särskild!
underrätta om Sveriges fredliga sinnesstämning samt för händelse af krig
naturliga neutralitetspolitik i alla de fall, der Sveriges rätt ej är kränkt eller
dess frihet och sjelfständighet deraf äfventyras. Slutligen kommer härtill,
att Sverige såsom sjelfständig stat ej kan eller bör förpligta sig att under
alla eventualiteter iakttaga neutralitet. Det följer af dennas begrepp och betydelse,
att den är en rättighet, men icke alltid en pligt — en rättighet,
hvilken, likasom andra i en stats sjelfständighet och frihet innehållna rättigheter,
måste skyddas och försvaras på diplomatisk väg eller i nödfall med
härsmagt. En neutralitetspolitik till hvarje pris angifver karakterslöshet
och svaghet. Neutralitet får icke förblandas med oveld, opartiskhet. Likasom
i det enskilda lifvet det kan vara den mest fridsamme medborgares pligt,
till och med under äfventyr af straff, att, då han ser en rättskränkning eller
misshandling begås, uppgifva sin passivitet och söka afstyra våldet, så kan
det äfven vara den enskilda statens pligt att uppgifva sin neutralitet. Det
vore dåraktigt påstå, att opartiskheten fordrar, det den ena staten ej under
något förhållande inblandar sig i andras krig. Man kan vara opartisk och
icke neutral, om man nemligen af opartisk kärlek till rättvisa räcker den
svagare parten en hjelpsam hand; man kan vara partisk och dock neutral,
om man nemligen af feghet eller orättfärdighet prisgifver den svagare parten,
som är i sin goda rätt, åt motpartens öfvermagt. Då heder och rätt
genom neutraliteten ställas på spel, bör den uppgifvas. Den omständigheten,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

att Sverige är en svagare magt i det europeiska statsförbundet, bör icke utöfva
något inflytande på dess uppfattning af hvad pligten bjuder, då heder
och rätt måste försvaras. Motionärens dystra betraktelser om den ringare
statens framtid motsägas af historien, som visat, att hvarje steg, som tagits i
frihetens, sanningens och mensklighetens tjenst, inneburit en strid mot den
för tillfället varande öfvermagten. Om Sverige skulle afsåga sig rätten att
i hvarje särskild! fall pröfva, hvilken ställning det bör iakttaga vid ett krig,
har det ock afsagt sig en del af sin sjelfständighet, och utskottet anser sig
böra på det lifligaste afstyrka hvarje steg, som går i eu sådan sigtning.
Hvarje utbyte af den sjelfständiga neutralitetsrätt, som Sverige nu eger, mot
eu ofullständig eller traktatsbestämd neutralitet, hvarigenom Sverige onödigtvis
gör sig beroende af främmande magters vilja, måste derför afstyrkas.

Härefter öfvergår utskottet till en historik beträffande staten, som fått
sig tillförsäkrad neutralitet. I sammandrag torde ur denna redogörelse här
böra anföras följande.

De joniska öarne fingo åren 18G3 och 1864 i sammanhang med deras
förening med Grekland neutralitet sig ålagd och tillförsäkrad genom traktater,
enligt hvilka dessa öar skola njuta ständig neutralitet, men med den inskränkning
i sjelf bestäm ningsrätten hos den stat, till hvilken de höra, att
de på öarne anlagda befästningar skulle raseras, samt att inga väpnade
trupper få samlas eller förläggas å deras område utöfver hvad som är alldeles
nödvändigt till ordnings uppehållande och statsinkomsters indrifvande.

Den lilla staten Kra/cau, som genom Wiener-traktaten 1815 fått sin
neutralitet garanterad af Österrike, Preussen och Ryssland, införlifvades detta
oaktadt år 1846 med det först nämnda landet.

Luxemburg skulle enligt ett fördrag 1867 i London under garanti af
stormagterna bilda en fullständigt neutral stat, och staden med samma namn
i följd häraf upphöra att vara befästad; men då kriget emellan Frankrike
och Tyskland utbröt år 1870, ansågo båda de krigande magterna det vara
nödigt att meddela sin afsigt att iakttaga dess neutralitet, så länge den
iakttogs af den andra, och Englands utrikesminister sökte då — såsom ofvan
anförts — bortförklara sitt lands skyldighet att aktivt uppträda till neutralitetens
skyddande.

De nu nämnda tre staterna hafva fått sig neutraliteten ålagd af främmande
magter, utan afseende på deras egen vilja.

Schweiziska landets läge mellan flera större stater gör dessa naturligen
intresserade af dess neutralitet. Denna blef dock, ehuru derförut erkänd med
få undantag af hela Europa, af intet värde under de franska revolutions -

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

krigen. Wien er-kongressen erkände och ålade Schweiz en ständig neutralitet,
men det oaktadt tvangs det att ingå i den väpnade koalitionen mot
Frankrike, då .Napoleon återkom från Elba. Sin bestämda och högtidliga
karakter erhöll neutialiteten för Schweiz först genom Paris-traktaten 1815
emellan Frankrike och de 4 förbundna stormagterna, men denna neutralitet
garanterades Schweiz icke för detta lands egen skull. Stormagterna förklarade
det ock för den europeiska jemvigten nödvändigt att tillförsäkra det
schweiziska edsförbundet integritet och okränkbarliet för dess inom de faststälda
nya gränserna befintliga landområde. Hvarken denna försäkran eller
neutraliteten har emellertid bibehållit sin fulla kraft, i det
trakter år 1860, i strid mot Schweiz’ anspråk, afträddes af Sardinien till
Frankrike.

Äfven Belgiens geografiska läge har varit särskild orsak till den ständiga
neutralitet, som efter denna stats skilsmessa från Holland år 1831
ålades densamma såsom vilkor för erkännandet af dess oberoende. Den omständighet,
att Belgiens neutralitet icke bekräftats genom någon garanti, föranledde
emellertid, att, då kriget mellan Frankrike och Preussen utbröt
år 1870, dessa magter funno det behöfligt att särskildt förklara, hvar
för sig, det de skulle hvardera respektera Belgiens neutralitet, så länge den
aktades af den andra krigförande magten. Men icke nog härmed, Belgien
blef derjemte föremål för eu helt och hållet speciel åtgärd, i det att England
förklarade sig beslutet att försvara dess neutralitet, om intrång deri
gjordes, och ingick en traktat med hvardera af de krigförande att till
garanti af Belgiens oberoende och neutralitet med väpnad styrka samverka
med den ena krigförande, om den andra bröte neutraliteten. Österrike och
Byssland, ehuru lika mycket som England förpligtade att upprätthålla Belgiens
neutralitet, underläto hvarje tillkännagifvande, som häntydde på ett
erkännande af skyldigheten att vid behof skydda densamma med väpnad magt.

Efter en erinran om innebörden af de sålunda gifna exemplen förklarar
utskottet, att det icke under dåvarande förhållanden gåfves några bindande
skäl för Sverige att uppgifva eller begränsa sin handlingsfrihet i ändamål
att få garanterad eller erkänd en rättighet, hvilken det såsom sjelfständig
stat redan egen, och hemställer för ty, att motionen icke måtte bifallas.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4. 9

Detta utlåtande, mot h vilket reservationer anförts dels med yrkande om
bifall till'' motionen, dels i syfte af en skrifvelse, att »Kongl. Maj :t ville, när
tillfälle dertill synes lämpligt, söka hos de magter, med hvilka de förenade
rikena stå i diplomatisk förbindelse, vinna en erkänd, ständig neutralitet för
vårt land», förekom till behandling i Andra Kammaren den 28 april (protokollet
n:o 33). Derunder framstäldes af en talare nedanstående förslag till
beslut:

»Kammaren, öfvertygad att regeringen liksom svenska folket lifligt
önskar fredens bevarande samt för den skull äfven sjelfmant vidtager alla
för befrämjande af detta vigtiga ändamål lämpliga åtgärder, anser således
eu af Kiksdagen till Kongl. Maj:t stäld skrifvelse i berörda hänseende vara
obehöflig; till följd hvaraf kammaren, utan att i allo godkänna utskottets
motiver, låter vid det slut, hvari utskottet stannat, bero.»

Sedan • detta yrkande genom votering med 128 röster mot 53 blifvit
uppstäldt såsom kontraproposition mot utskottets förslag, segrade detsamma i
hufvudvoteringen med 112 röster mot 70.

Till den omsorgsfulla utredning, som 1883 års tillfälliga utskott lemna!
i förevarande ärende, torde nu icke mycket vara att lägga. Måhända bör
dock såsom ett bevis att Sveriges rätt till neutralitet blifvit äfven i upprörda
tider erkänd, utan att den någon längre tid f örut behöft utverkas, här erinras
om förhållandet år 1854, då Kiksdagen i skrifvelse (n:o 42) den 8 april till
Konungen uttalade sin tacksamhet för den den 14 förutgångna december utfärdade
samt under januari—mars samma år af de europeiska magterna och de
förenta staterna i Norra Amerika godkända neutralitetsförklaringen. Beträffande
åter värdet af eu högtidlig förklaring från magternas sida, att de
vid krig skola respektera vår neutralitet, får utskottet, under hänvisning till
1883 års utredning, vidare betona, hurusom ett blott dylikt förklarande icke
är tillfyllestgörande. Skall någon grad af säkerhet ernås, måste neutraliteten
vara af magterna både kollektivt och separat erkänd; någon eller några
magter måste dervid förbinda sig att i fall af behof försvara vår neutralitet.
Huruvida dylika förbindelser stå att erhålla, lärer i väsentlig grad bero på
de politiska förhållandena, hvilka ju äro underkastade ofta oberäkneliga vexlingar.
Sannolikt skulle väl mycket få magter finnas villiga att ingå på
dylik öfverenskommelse, och i hvarje händelse skulle detta icke ske utan
Bill. till Tiiksd. Vrot. 1394. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Häft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 4.

rätt att antingen kontrollera våra försvarsanstalter eller ock i nödfall med
egna trupper besätta vårt land — en förödmjukelse, som ingen fosterlandsälskande
man skulle vilja underkasta sig. Och historien visar i allt fall,
huru föga det är att, der omtänksamhet och möjligast bästa försvarsduglighet
saknas, bygga förhoppningar på neutralitetserkännanden vare sig med
eller utan garantier. Här ofvan ha anförts exemplen af Krakau, Schweiz
och Belgien. Beträffande dessa båda sistnämnda land kunde ock tilläggas,
hvad allmänt uppgifvits, nemligen att Frankrike, som främst varit med att
garantera dessä staters neutralitet, dock hotade Schweiz med krig, när det
ej ville utvisa tronpretendenten prins Louis Napoleon, och sedermera år 18G7
till Preussen gjorde hemställan om rätt för sig att helt enkelt annektera hela
Belgien. Huru pass stor tillit dessa begge stater i sjelfva verket hysa till
sin neutralitet, torde bäst framgå af det sakförhållande, att de enligt almanach
de Gotha på krigsfot kunna uppställa, Belgien öfver 130,000 man förutom
det icke aktiva medborgargardet på 90,000 samt Schweiz i Auszug och
Landwehr nära 213,000 man utom den till närmare 274,000 uppgående
landstormen.

På grund af det sålunda anförda, och då eu framställning till Konungen
i motionens syfte, äfven om detta för öfrigt ansåges lämpligt eller nödigt,
också lärer bort förutsätta något uttalande i ämnet från Norges sida, hvilket
dock ej föreslagits af motionären, får utskottet — under uttalande af sin
förvissning, att den fredsälskande sinnesstämning i hela vårt land, som motionären
framhållit och hvilken utskottet lika med honom anser vara allmänt
rådande, icke behöfver genom någon Riksdagens särskilda skrifvelse uttryckas
för att vara Konungen väl bekant — hemställa,

att herr Waldenströms motion icke måtte bifallas
af kammaren.

Stockholm den 27 februari 1894.

På utskottets vägnar:

H. AMNÉUS.

Stockholm, Victor Pettersons Bola., 1894