Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1894:Tfu317 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

N:o 17.

Ank. till Kiksd. kansli den 13 april 1894, kl. 12 midd.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utredning rörande bolags förvärf af
jordegendom i vissa delar af landet m. m.

Herr V. Vahlin har i en inom Andra Kammaren väckt motion,
n:o 155, i hvilken 12 af kammarens öfriga ledamöter instämt, och hvilken
ytterligare 9 af kammarens ledamöter undertecknat, med tillkännagifvande
af sitt instämmande i motionens syfte, föreslagit Riksdagen att i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla:

Datt Kongl. Maj:t ville låta infordra och för Riksdagen framlägga
uppgift på den jordbruksfastighet, som af bolag eges i de delar af vårt
land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning förekommer,
äfvensom statistiska uppgifter, utvisande tillväxten af denna bolagsegendom
och den sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning;
samt att Kongl. Maj:t ville, för såvidt de inhemtade upplysningarna
sådant föranleda, för Riksdagen föreslå de åtgärder, som
för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter
kunna anses af förhållandena påkallade.D

Såsom stöd för sin motion anför motionären följande:

DEn af mig till Riksdagen år 1892 i motion n:o 7 gjord framställning,
att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
af bolags förvärf af fast egendom i vårt lands nordligare provinser,
lyckades icke i följd af Första Kammarens underkännande af behofvet
Bih. till Ritad. Prot. 1834. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Iläft. (N:o 11) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

af en dylik åtgärd vinna Riksdagens bifall. Då emellertid de i denna
motion påklagade förhållandena sedan dess ytterligare utvecklats till
det sämre, har jag ansett mig böra å nyo fästa Riksdagens uppmärksamhet
på denna för vidsträckta delar af vårt lands framtida utveckling
och förhållanden ytterst vigtiga fråga».

»Under senare år hafva flera motioner framlagts för Riksdagen, i
hvilka framhållits önskvärdheten af att för vårt lands arbetarebefolkning
underlätta tillfället att förvärfva jordegendom; och har äfven en
komité för afgifvande af utredning och förslag rörande denna fråga
varit af Kongl. Maj:t tillsatt. Hur berättigadt och betydelsefullt detta
önskningsmål än må vara, torde dock en annan dermed nära förbunden
fråga i ännu högre grad vara förtjent af Riksdagens allvarliga uppmärksamhet,
den nemligen att söka förekomma, att icke den redan befintliga
sjelfegande jordbrukarebefolkningen i en del af våra provinser
allt mer undantränges för att ersättas af osjelfständiga bolagsunderlydande.
Alla de beaktansvärda skäl, som tala för det förstnämnda
synsmålet, ega i ännu högre grad betydelse för det senare, liksom det
äfven osökt framgår af det förhållande, hvari dessa frågor stå till hvarandra,
att den senares lösning bör föregå den förras.»

»För flera af Riksdagens ledamöter torde det icke vara kändt, i
hvilken stor utsträckning icke blott skogbärande mark, utan äfven hela
egendomar i landets nordligare provinser inköpas af de stora sågverksbolagen.
I följd häraf eger en fortgående förminskning af de sjelfegande
jordbrukarnes antal rum, och det finnes ingen anledning att
förvänta, att dessa jordköp skola upphöra, förr än i flera vidsträckta
delar af vårt land all jord öfvergått till bolagsegendom.»

»För svenska Riksdagen torde icke behöfva framhållas, af hvilken
betydelse för vårt folk det skulle vara, om den nu sjelfegande allmogen
i yidsträckta delar af vårt land skulle nedsjunka till den osäkra och
osjelfständiga ställningen af bolagsunderlydande, som, så till bostad
som arbetsvilkor helt och hållet beroende af bolagen, icke ens som
brukare af dessas åkerjord ega eller kanske icke medgifvas utöfva
kommunal rösträtt. Det skadliga inflytandet af dylika förhållanden i
sedligt, rättsligt, politiskt och ekonomiskt hänseende ligger i så öppen
dag, att jag skall inskränka mig att endast i ett fall påvisa de betänkliga
olägenheter och faror för rättskränkning, ett öfvermägtigt bolagsvälde
är egnadt att medföra, äfven för det fåtal sjelfegna jordbrukare,
som i ifrågavarande trakter lyckats bibehålla sig jemnsides med bolagen.
Godtyckliga eller såsom sådana ansedda åtgärder, vidtagna af bolagens
tjenstemän,. kunna redan nu endast undantagsvis af den, som deraf

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17. B

drabbas, beifras. Besväret och kostnaderna för en utdragen rättstvisf,
för bolagen försvinnande obetydligheter, äro åter för den enskilde, i
synnerhet med så svag ekonomisk ställning, som de flesta enskilde
jordbrukare i norra delen af vårt land innehafva, ofta fullständigt ruinerande.
Erfarenheten om denna säkerhet för lagliga påföljder af Övergrepp
kan åtminstone icke vara egnad att hos bolagens tjenstemän utveckla
en större aktsamhet om andras rätt för fall, der bolagens intressen
komma i delo med enskildes.»®)

»Har större delen af nordliga Sveriges jord öfvergått till bolagsegendom,
dess en gång sjelfegande allmoge nedsjunkit till brukare och
daglönare, beroende af ytterst mägtiga- korporationers tjenstemän, utan
möjlighet att i sin hembygd kunna förskaffa sig en egen bostad, och
kan denna befolkning icke emotse någon förbättring af dessa förhållanden
genom statsmagternas mellankomst, då får man icke förvånas, om
socialistiska och mot bestående samhällsordning än mer fiendtliga läror
hos befokningen i dessa trakter — som man ännu tror sig kunna kalla
''Sveriges framtidsland’ — skola finna ett gynsamt emottagande. Dessa
läror måste dock af den tänkande, om han än underkänner deras så
grund- som slutsatser, alltid erkännas såsom följder af olyckliga, kanske
äfven ofta vårdslösade sociala förhållanden; visa de icke på botemedlen
för ett samhällsondt, visa de alltid att detta onda finnes.»

»Att åtminstone några större bolag numera väl vårda sin skog, skall
jag icke tillåta mig att bestrida, men någon uppodling af de vidsträckta,
härför tjenliga marker, som norra Sveriges skogar omsluta, lär knappast
vara förenligt med bolagens intressen och kan derför förväntas endast
undantagsvis komma till stånd. Men äfven för skogens fortvarande bestånd
lemna nuvarande förhållanden och lagstiftning ingalunda tillräcklig
säkerhet. Det låter val tänka sig, att sådana konjunkturer kunna inträffa
för bolag, att de finna för sig fördelaktigast att helt och hållet
afverka sina skogar. I detta fall skall skogssköflingen komma att antaga
dimensioner, vida utöfver hvad som kunnat bli'' fallet, om skogen
tillhört enskilde. Faran för en dylik möjlighet blir alltid större, om,
hvad i denna fråga icke får leinnas ur sigte, våra bolagsaktier skulle
allt mera öfvergå i utländska kapitalisters eg o, af hvilka icke kan förväntas
någon hänsyn till eller ens insigt om de alltid skadliga, i många
fall obotliga följderna för vårt land af en för långt drifven skogsafverkning».

*) »Jag skall endast påminna om en lagbestämmelse till bolagens fördel: on klagande part kan
vara nödsakad att stämma ett bolags alla styrelseledamöter, af Indika flera måhända uppehålla sig i
främmande land. Blotta knatnaderna och besväret härför torde ensamt vara tillräckliga att afskräcka
mången från att söka häfda sin rätt på laglig väg.»

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

»Det är otvifvelaktigt, att genom bolagsinstitutionen möjliggjorts en
ekonomisk utveckling, som minst hos oss på annat sätt kunnat komma
till stånd. Men redan deraf, att dessa korporationer ega en kraft, som
är ojemförligt större än de enskilda personernas, framgår sjelfkärt, att
de under vissa förhållanden gent emot dessa kunna komma att verka
förtryckande. Då staten icke endast medgifvit dessa bolag personlighetens
fulla rätt i de flesta fall, utan äfven utsträckt deras befogenhet
derutöfver ~!) och härigenom särskildt gynnat deras tillkomst och utveckling,
lär det äfven åligga staten att tillse, det icke dessa institutioners
välde så utsträckes, att det medför för vårt folk följder, som synas hota att
blifva af större menligt inflytande för detsamma än af den ekonomiska
utveckling, som bolagsinstitutionen i flera fall medfört, kan uppvägas.»

»De sorgliga förhållanden för norra Sverige, som i följd af bolagens
obegränsade jordförvärf redan inträdt och för hvarje år mer förvärrats
och som så allvarsamt synas hota dess framtida utveckling, hafva äfven
beaktats af såväl Vesterbottens läns landsting som af hushållningsällskapens
ombud vid deras möte »landtbruksriksdagen» under år 1893.
De motioner, som med anledning häraf till dessa korporationer afgifvits,
äfvensom af dem föranledda beslut om skrifvelse till Kongl. Maj:t finnas
bilagda denna motion.»

»Får det således anses konstaterad!, att en verklig fara hotar vissa
delar af vårt land i följd af bolagens obegränsade inköp af jordbruksfastighet,
så lärer Riksdagen hvarken vilja eller berättigadt kunna lemna
denna sak utan uppmärksamhet derför, att utfinnandet af medel att på
så sätt och i sådana fall söka inskränka bolagens jordförvärf, att bestämdt
skadliga ytterligheter förekom mas, men den för en större företagsamhet
nödiga kraften bibehålies, icke är någon lättlöst uppgift.»

»Af de olika åtgärder, som härför kunna ifrågasättas, synes en väl
afvägd progressiv beskattning, stigande med de samegda jordbruksfastigheternas
taxeringsvärde, icke sakna betydelse; men torde äfven
lagstiftningsåtgärder i annan rigtning kunna verka till vinnande af
samma mål.»

»I det outredda skick, frågan äfven denna gång förelägges Riksdagen,
anser jag emellertid olämpligt att söka anföra skäl för någon

*) »Delegare i bolag äro icke ansvariga för bolagets förbindelser mer än till sina aktiers belopp;
bolagens,^ kanske sjelfva ej röstberättigade, ombud eg a att å kommunal- eller kyrkostämmor föra talan
i alla frågor för hundrade, kanske tusentals, frånvarande aktieegare, utan hinder af att flere af dessa
icke äro svenska undersatar, kanske icke alla välfrejdade, att de afträdt sin egendom till borgenärer
eller icke tillhöra statskyrkan. Den enskilde åter är endast medgifvet att, sjelf röstberättigad, föra
talan för en frånvarande, och i öfrigt anförda förhållanden disqvalificera honom att deltaga i kommunala
eller kyrkliga frågors afgörande.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17. 5

åtgärd eller att upptaga till bemötande de invändningar, som mot hvilken
åtgärd som helst till rättande af här påklagade förhållanden anföras.
Det är först, sedan ett tillräckligt och tillförlitligt statistiskt material
blifvit insamladt och förelagdt Riksdagen, som den kan sättas i tillfälle
att öfverskåda och till sin fulla betydelse uppskatta den föreliggande
frågan, liksom äfven att med full insigt bedöma de åtgärder, som för
dess lösning kunna finnas bäst afvägda.»

De i motionen åberopade bilagorna återfinnas på sidorna 11—19
i den tryckta motionen.

Såsom motionären angifvit, väcktes af honom vid 1892 års riksdag
i Andra Kammaren motion, n:o 7, i enahanda syfte som den nu afgifna.
Denna motion öfverlemnades till kammarens tillfälliga utskott n:o 1,
hvilket att börja med dels redogör för afvittringsverkets uppkomst i
Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län samt
dess uppgift att främja dessa läns odling och bebyggande, dels ock
framhåller, hurusom efter 1860, till följd af trävarurörelsens frigörande
från exporttullen hemma och importtullarna i England och Frankrike
samt genom de omfattande jernvägsbyggnaderna, grufrörelsens utveckling
och den allmänna industriella uppblomstringen i Europa, de hemman
och nybyggen tilldelade och hitintills hardt när värdelösa norrländska
skogarne på jemförelsevis kort tid fingo högt värde och småningom
blefvo föremål för sågverksegarnes spekulations- och köplusta.

Derefter och för att gifva en bild af huru de i motionen berörda
förhållandena utvecklat sig samt visa, till hvad omfattning hemman
öfvergått i bolagens ego, anför utskottet ur Konungens befallningshafvandes
5-årsberättelser följande:

Kopparbergs län.

I femårsberättelsen för 1861 —1865 berömmes det system, som vunnit
insteg, att trävarubolagen inköpa af skogsegarne afverkningsrätten på
viss tid, vanligen 50 år, till mogen skog af visst minimiomfång.

I de följande båda femårsberättelserna, för 1866—1870 och 1871 —
1875, vidröres ej ämnet.

I femårsberättelsen för 1876—1880 omtalar Konungens befallningshafvande,
att i Vestra Dalarnes revir allmogens skogar äro till största
delen försålda dels till bestämda dimensioner och dels till total afverkning.
I Osterdalarnes revir hafva betydliga sågtimmerafverkningar och

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

försäljningar egt ruin. I Sårna revir hafva de enskilde godsegarne med
få undantag försålt afverkningsrätten å timmerskogen på 50 år. I anledning
af planen att bygga en jernväg från Mora genom Helsingland
till Bottenhafvet uppdrog Konungens befallningshafvande åt storskifteslandtmätaren
Ad. Dahlgren att inhemta upplysningar om skogstillgången
i öfre Dalarnes tretton socknar. Af dennes redogörelse, upprättad 1881,
framgår, att inom nämnda område funnos

kronoparker och boställsskogar .............................................. 366,562 tid.

härads- och sockenallmänningars samt enskildes nu disponibla
skogar........................................................................ 1,160,942 »

i sågverksbolagens eg o ............................................................... 69,355 »

Skogar, hvarå afverkningsrätten blifvit upplåten:

på 10 år eller derunder ................................. 49,267 tid.

» 10—25 år ........................................................ 244,022 »

» längre tid än 25 år...................................... 577,068 » 870,357 »

2,467,216 tid.

Konungens befallningshafvande anmärker, att trävarurörelsen blifvit
koncentrerad lios-några få stora bolag på sådant sätt, att rörelsen i
deras händer blifvit till ett tryckande monopol. Sålunda hafva de i allmänhet
uppgjort skogs- och timmerköpen för gemensam räkning i syfte
att hålla prisen uppe, och de kunna på samma sätt diktera prisen för
allmogens dagsverken och körslor. Botemedlet häremot finner Konungens
befallningshafvande i en jernväg, som kan skapa konkurrens.

I följande femårsberättelse, för perioden 1881—1885, framhåller
Konungens befallningshafvande, att den i förra berättelsen beklagade koncentreringen
af trävaruaffären i några få bolags hand under senaste
femårsperiod fortgått, liksom ock inköp af skogsegendom och afverkningsrättigheter.
Hela trävarurörelsen i öfre Dalarne domineras af till
namnet tre, men i verkligheten ett enda bolag. »Fullt fog — heter
det vidare — lärer förefinnas för det påstående,--att, om trävarurö relsens

utveckling kommer att fortgå i samma rigtning som hittills, den
tid icke kan ligga långt borta, då, till följd af den ekonomiska attraktionens
naturlag, nästan all skog i öfre Dalorten skall blitva de stora
bolagen underlagd.» Derjemte framhåller Konungens befallningshafvande,
att den vida öfvervägande delen af de skogar, som för närvarande
disponeras af bolagen, innehafves under afverkningsrätt på viss tid.
Konungens befallningshafvande finner det dock betänkligare, »om allmogen
under full eganderätt afhänder sig sina skogsmarker, hvarigenom
dess ekonomiska sjelfständighet måste komma att undefgräfvas». Men

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

äfven i detta hänseende gåfve erfarenheten under den sista femårsperioden
anledning till oro. Medan, som nyss nämndes, den skogsmark,
hvilken 1881 disponerades af sågverksbolagen under full eganderätt,
uppgick till 69,355 tunnland, har sedan den tiden i öfre Dalarne ej
mindre än 38,656 tunnland afsöndrad skogsmark öfvergått till och lagfarits
af sågverken.

I senaste femårsberättelsen, för 1886 — 1890, framhåller deremot
Konungens befallningshafvande med glädje, efter att hafva omnämnt
den i de föregående femårsberättelserna påpekade faran af monopol, att
»numera all fara ur ofvannämnda synpunkt för trävarurörelsens'' framtid
kan anses förebyggd». Dels hade nemligen sammanslutningen de stora
bolagen emellan för gemensamma skogsrop upphört redan vid femårsperiodens
början, dels har länets jernvägsnät blifvit utsträckt till öfre
Dalorten, hvarigenom nya beqväma utfartsvägar för trävaror öppnats
dels till Östersjön och dels till vesterhafvet. Verkningarna häraf och
af konkurrensen från främmande trävarubolag hafva äfven redan visat
sig i höjda virkespris i orten.

Konungens befallningshafvande omtalar vidare, att egendomar, tillhörande
inhemska aktiebolag, ökats från 8,415,000 kronor år 1885 till
12,994,000 kronor år 1890 — »ett förhållande, som icke lärer kunna
förklaras på annat sätt än såsom eu följd dels af det stegrade jordvärde,
som aktiebolagens egendomar, i likhet med jordbruksfastighet i allmänhet.
och af samma förut uppgifna orsaker som denna, under den senare
perioden vunnit och dels deraf, att åtskilliga jordegendomar under samma
period sannolikt öfvergått till aktiebolagen».

Under samma tid har den främmande undersåtar tillhöriga jordegendom
ökats från 110,100 kronors till 1,627,600 kronors taxeringsvärde,
i det två utländska bolag inköpt några dessförinnan i svenska
bolags ego varande egendomar.

O o

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde,
jemfördt med hela länets sammanlagda taxeringsvärde å jordbruksfastighet: År.

Inhemska aktiebolag. Utländingar.

1880...... 6,427,400 krouor --

1885 8,408,300 » 110,100 kronor

1890...... 12,994,000 » 1,627,600 »

Länets jordbruksfastighets
sammanlagda
taxeringsvärde.

77,154,017 kronor
74,224,700 »

96,257,800 »

8 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

Mantalen äro här ej upptagna, enär fullständiga och likartade uppgifter
härom ej förekomma för detta län.

Gefleborgs län.

I femårsberättelsen för 1861 — 1865 beklagas, att öfverafverkning
eger rum.

I berättelsen för 1866—1870 vitsordas, att större försigtighet och
omtänksamhet än tillförene å säljarnes sida gifver sig till känna vid
skogsköpens uppgörande. Berättelsen för 1871—1875 vitsordar också,
att bättre hushållning med skogen inträdt, dock hufvudsakligen å de
större skogsegendomarne. De inom länet högt uppdrifna skogsafverkningarna
gälla i synnerhet allmogens skogar, å hvilka afverkningsrätt
blifvit upplåten åt trävarubolag.

1 femårsberättelserna för 1876—1880 och för 1881—1885 förekommer
intet, som berör det utskottet föreliggande ämnet.

Berättelsen för 1886—1890 är ännu icke afgifven.

c- c -

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde
och mantal, jemförda med taxeringsvärdet och mantalet å jordbruksfastighet
i hela länet:

År. Inhemska aktiebolag. Utländingar.

Taxeringsvärde. Mantal. Taxeringsvärde. Mantal.

1880......... 6,306,303. 184,oos--—

1885......... 9,063,700. 233,m 2,000 —

1890 ....... 13,086,600. 332,668 --—

Jemtlands län.

Ur femårsberättelsen för 1856—1860 må återgifvas: »Till de flera /
trävarubolag, som bildat sig utefter floddalarne mot Östersjön, har allmogen
ganska allmänt försålt sina, vattendragen närbelägna och tillgängliga
skogstrakter, oftast för afverkning inom viss tid, vanligen 50
år, och med vilkor att endast den mogna skogen af visst omfång får

Länet.

Taxeringsvärde. Mantal.

75,670,558. 2,187,911.
71,248,500. 2,190 45,
68,878,000. 2,191 U -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (U:o 3) Utlåtande N:o 17. 9

tagas. Endast sådan skog eger här något värde, som kunde löna de
dyra utdrifnings- och flottningskostnaderna». Konungens befallningshafvande
framhåller vidare, att detta är till gagn för orten, äfven om
den stegring af arbetslönerna, skogsrörelsen medfört, är menlig för
jordbruket. Förr afbrändes ofantliga skogstrakter, då de voro fullkomligt
värdelösa och inkräktade på betesmarken. Det var »det minst besvärliga
sättet ’att hålla skogen ifrån sig’; och med skogen uppbrändes
äfven matjorden. Man ser vidsträckta trakter, der eldens härjningar
ännu efter ett hälft, kanske ett helt sekels förlopp uppenbara sig i
nakna, på all växtlighet blottade hedar».

I femårsberättelsen för 1861—1865 framhålles, huru å ena sidan allmogen
för allt för ringa köpesumma emot skogens värde och stundom
med allt för liten försigtighet med afseende å afverkningsvilkoren afliändt
sig afverkningsrätten å sina skogar. De influtna skogsförsäljningsmedlen
konnna i allt för ringa mån jordbruket till godo o. s. v.
A andra sidan betonas den goda arbetsförtjenst, befolkningen vunnit
genom skogsrörelsen, och den bättre insigt om skogens värde, allmogen
förvärfvat sig.

De båda följande femårsberättelserna, 1866—1870 och 1871—1875,
beröra icke särskild! ämnet, utan hänvisa till det förut sagda.

I femårsberättelsen för 1876 —1880 påpekar Konungens befallningshafvande
den återgång i skogsafverkningen, som under senare hälften
af årtiondet till fromma för jordbruket inträdt i jemförelse med den
svindelartade höjd, hvartill trävarurörelsen steg under 1870-talets förra
hälft och som länsstyrelsen hoppas icke skall återkomma. Frågan om
inköp af jord genoin trävarubolagen beröres ej.

I femårsberättelsen för 1881 — 1885 åter yttrar Konungens befallningshafvande
bland annat: »Som ofvan omförmälts (nemligen på tal
om vården af de enskildes skogar) äro en stor del skogar genom kontrakt
på längre tider*), vanligen 50 år i sänder, upplåtna till afverkning
åt sågverksegare vid Östersjökusten. Bonden är under denna tid och,
då förhållandena numera oftast tvinga till ingående af nya kontrakt,
sannolikt för all tid och säkert för flere generationer frånkänd all dispositionsrätt
öfver den dyrbara egendom, som skogen utgör, och har
på många orter, i synnerhet i Horjeådalen, nedsjunkit till att genom
körslor och annat arbete åt andra i sin egen skog söka sitt uppehälle;
och detta blir allt fortfarande mångens öde, så länge lagen medgifver
förvärfvande af nyttjanderätt till skog på långa tider. När tiden för

*) Kursiveradt i femårsberättelsen.

Bih. till ltiksd. Prot. 1834. 8 Hand. 2 A/d. 2 Band. 17 Haft.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

det gamla kontraktet kommer så nära sitt slut, att 10, 15 och 20 år
blott återstå, erbjudes bonden att göra ny affär på ny lång tid och till
nedsatta dimensioner, och vanligen sker så.

»På senare tider hafva skogsförhållandena i länet, inträdt i ett nytt
skede, hvars utveckling kan medföra en omskapning af bestående förhållanden,
af beskaffenhet att vara väl värd att i tid uppmärksammas.

»De vid kusten belägna sågarne, hvilkas egare äro hänvisade att
köpa sitt behof af virke inuti landet, i närheten af flottningsbara vattendrag,
voro sannolikt, åtminstone en stor del af dem, icke vid anläggningen
afsedda att blifva eu affär för lång framtid. Uppfattningen i
detta hänseende har emellertid blifvit en annan, sedan man funnit, att
skogstillgången var långt större än från början kunnat beräknas, att
återväxten är bättre än man trott, att skogstrakter, som ansetts otillgängliga,
allt sedan upprensningen af vattendragen fortskridit, blifvit
åtkomliga, och att framtiden synes innebära, att äfvei^ mindre grafva dimensioner
få värde, hvarigenom omloppstiden förkortas. Åtskilliga sågverksegare
hafva derför på senare tider genom inköp af hemman med
skog*) sökt betrygga sågverksrörelsens framtid. Detta har skett och
sker fortfarande i stor skala, och redan finnes det byar, i skilda delar
af länet, der sågverksegare förvärfvat eganderätt till hälften och mera
af alla hemmanen. Att på många ställen förvärfvet af det hela blott
är en tidsfråga, ligger för öppen dag. En lockelse för bönderna att
sälja sina hemman ligger deruti, att köpeskillingen ofta kan betraktas
som ganska frestande, då endast värdet äf hemjorden och rättigheten
till husbehofshygge i skogen är hvad den nuvarande egaren afhänder
sig, då disposition af skog är såld för tid, som ofta omfattar både
den nuvarande egarens och hans barns lifstid. En annan orsak till de
många försäljningarna till sågverksegare är att söka i skiftesstadgan.
Då nemligen skifte skall betalas, är det egaren, som skall svara för liqviden,
äfven om han, för huru lång tid det vara må, till annan upplåtit
rättigheten till afkastningen, och då bonden sålt afverkningsrätten,
så har han ingen hjelp till skifteskostnaderna att påräkna ur skogen, men
den stora ytvidd, skogen intager, gör dessa kostnader så mycket drygare.»

Efter att hafva anmärkt, det skifteskostnaderna ofta uppgå till sådana
belopp, att egaren har valet blott mellan godvillig och exekutiv försäljning,
fortsätter Konungens befallningshafvande:

»Det måste således antagas, att vissa stora delar af länet, särskildt
i Herjeådalen, komma att tillhöra några få personer eller firmor, och att
det sjelfegande bondeståndet derifrån helt och hållet aflägsnas. Hvilka

'') Kursiveradt i femårsberättelsen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17. 11

följder i socialt hänseende denna omhvälfning af bestående förhållanden
kommer att medföra, är svårt nu förutse; men man kan väl tänka sig,
att ett tillstånd, der jorden eges af främmande, långt bort i andra landsändar
boende affärsmän, och befolkningen på stället består af inspektörer
samt af dem beroende brukare, icke är att föredraga framför den
sedan hedenhös i vårt land existerande sjelfegal)de jordbrukareklassen.»

Femårsberättelsen för senaste period, 1886—1890, är ännu ej afgifven
för detta län.

O v

Vid de dre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde
och mantal, jemförda med hela länets taxeringsvärde å jordbruksfastighet
och mantal:

År	Inhemska aktiebolag.	Utländingar.	Länet.
Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde. Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.
1880	1,084,000.	28,869.	-- -	31,651,500.	1,105,893.
1885	2,101,900.	62,«73.	27,100. 1,028.	33,032,300.	1,107,627.
1890	3,788,400.	98,228.	--°) -°)	—°)	— °)

Vestemorrlands län.

I femårsberättelsen för 1861 — 1865 omnämnes den storartade utvecklingen
af trävarurörelsen.

I berättelsen för 1886—1870 yttrar Konungens befallningshafvande
— efter att hafva framhållit den öfverdrifna skogsafverkningen äfvensom
de rikliga förtjenster, skogsrörelsen framkallat, jemte dess skuggsidor,
slöseri samt öfverdådigt och oordentligt lefverne —: »Bland den öfverdrifna
skogsafverkningens menligaste följder bör icke heller förtigas
dess ofördelaktiga inflytande på det med nybyggens anläggning afsedda
statsändamål. Om dermed endast förstås den odlade jordens skyndsamma
upparbetande och lägenheternas snara omföring till skatte, så
vore allt väl bestäldt; men de flesta af de nybyggen, hvilka ega någon
ansenligare skogstillgång, hafva tyvärr blifvit föremål för sågverksegares
och trävaruhandlandes spekulationer, och genom köp, som enligt
understuckna aftal endast afse skogen, varda nybyggena åt desse se -

*) Saknas ännu uppgift.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N''.o 17.

nare öfverlåtna. I afräkning å köpeskillingen blifva de nödiga husen
uppförda samt den föreskrifva åker- och ängsvidden brådstörtad! med
konstlade medel upptagen — den förra mången gång å mark, som
varit lättast att bearbeta, ehuru till åker eljest föga lämplig; och sedan
byggnads- och odlingsskyldigheten såmedelst måste anses vara fullgjord
samt skattebref utfärdats, börjas skogssköflingen samtidigt med
den förra nybyggesjordens återställande till de förre åboarne, hvilka
under tiden vanligen i vällefnad förstört köpeskillingen och vid lägenheternas
återtagande ofta sakna tillgång och förmåga att åt åkerns underhåll
egna gödning och vård. Följden häraf synes vara uppenbar.
Det har redan inträffat, att dylika nybyggesinnehafvare efter frihetsårens
slut varit urståndsatte att utgöra sina onera till staten; och om än Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande beredvilligt erkänner, att en eller annan
sågverksegare, med nybyggenas bibehållande, åt deras rätta bebrukning
egnat sorgfällig tillsyn, befarar dock Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
att en mängd af de på detta sätt tillkomna nya hemman
skall måhända innan kort förfalla till skattevrak.))

I berättelsen för 1871—1875 framhålles likaledes med styrka den
missrigtning, nybyggeväsendet erhållit genom att varda till skogsspekulation.
»Om man skulle bedöma framstegen af nybyggenas uppodling
endast efter den ifver, med hvilken odlingarna å dessa lägenheter
gemenligen bedrifvas, så vore man frestad anse dem icke allenast
stora, utan till och med utomordentliga, enär, som ofta nog inträffar,
länets egna arbetskrafter icke alltid befinnas tillräckliga, utan till och
med främmande arbetare, hufvudsakligen vermländingar, äfven härför
måste anlitas.» Konungens befallningshafvande anmärker, att man bort
fordra för skattelösen, att nybyggesinnehafvaren under några årsföljder
kunnat vinterföda ett visst antal kreatur af ställets egen foderafkastning
och samtidigt beså och skörda en viss areal åkerjord, allt lämpadt efter
nybyggets skattetal. Konungens befallningshafvande hoppas dock, på
grund af den allmänna ekonomiska utvecklingen, att ej många skattevrakshemman
skola uppstå.

»Sågverksegarne söka fortfarande att genom inköp af afverkningsrätt
till skogstrakter tillförsäkra sig så stora skogsområden som möjligt.
Skogarnes ökade värde har dock gjort allmogen mindre benägen för
att på så sätt afyttra sin skog, hvadan, der dylik försäljning dock förekommer,
ett med skogens värde någorlunda öfverenstämmande pris
äfven måste erläggas, ett förhållande som sällan eller aldrig ifrågakom
vid tidigare skogsförsäljningar.»

I femårsberättelsen för 1876—1880 omförmäles, att under nämnda

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17. 13

period 94 nybyggesandelar öfverförts till skatte. Af dessa hafva 34
öfvergått i sågverksegares och trävaruharidlandes ego; hvad återstoden
vidkommer, hafva i många, och möjligen de flesta, fall nybyggarne genom
tidigare köpeafhandlingar afhändt sig afverkningsrätten lill skogen.
Fördelen af åtgärden har alltså i första hand tillfallit sågverks- och
träva rurör el sen.

I berättelsen meddelas för öfrigt, att skogsköp med afverkningsrätt
under vissa år väl ännu förekomma, men dylika köpeaftal hafva
under perioden hvarken varit synnerligen många eller afsett någon stor
skogsareal.

I femårsberättelsen för 1881—1885 heter det, efter det Konungens
befallningshafvande yttrat sig om skogens vård och skötsel:

»1 öfrigt tyckes en bättre insigt om ungskogens stora värde vinna
allt mer insteg äfven hos allmogen. Att denna åsigt förefunnits tidigare
hos sågverksbolagen och trävaruspekulantér i allmänhet, derom
bär den ifver, hvarmed inköp af s. k. tillväxtskogar bedrifvits och bedrifves,
ett nogsamt vittnesbörd.

»Då allmogen under senare åren synbarligen varit mindre benägen
att försälja afverkningsrätt till sina skogar, hafva spekulanterna i skogsköp
inslagit på en annan väg, för att komma i besittning af så mycket
skogsmark som möjligt.

»Förhållandet är nemligen, att, så fort ett hemman af en eller
annan anledning finnes till salu, hamnar ett sådant hemman, för så
vidt det har någon afsevärd skogstillgång, nästan alltid i en eller
annan skogsspekulants ego, enär någon allmogeman härvid icke med
utsigt till bergning kan konkurrera.

»Huru stor del af länets skogsareal, vare sig med everldlig besittningsrätt
eller endast med afverkningsrätt, på så sätt öfvergått till skogsuppköpare,
har länsstyrelsen sig visserligen icke bekant, men att den
är högst betydlig och antagligen betydligare än hvad som står väl tillsammans
med allmogens riitt förstådda intresse, är helt visst; och må,
såsom ett exempel på i hvilken utsträckning jordbruksfastigheter redan
kommit i sågverksegares eller andra trävaruexportörers händer, anföras,
att ett enda sågverksbolag under loppet af senaste tio år inköpt omkring
sjuttio hemman eller hemmansdelar ensamt inom norra Ångermanlands
fögderi och dessutom inemot trettio i Lappmarken- Vare
sig nu, att ett sådant af icke-j ord brukare inköpt hemman af sin nye
egare lägges under eget bruk, öfverlåtes till en landbonde eller arrendator,
hvilket kanske oftare är fallet, eller försäljes till annan person,
hvarvid afverkningsrätten alltid undantages för närmaste 50 år, så är i

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

de flesta fall den gifna följden af en dylik transaktion, att hemmanets
jordbruk försättes i ett betänkligt tillbakagående, hvarförutom det inom
en del orter i länet är mycket antagligt, att en förut besuten och sjelfständig
bondeklass på så sätt kommer att efterträdas af beroende landbönder
och arrendator^*, eller af hemmansegare, hvilka, i saknad af
all inkomst af skogen, blifva hänvisade till en ganska bekymmersam
existens. Å andra sidan får dock icke förnekas, att, från skogsvårdens
synpunkt sedt, det är en fördel, ju större skogskomplexer som bildas,
helst när dessa, såsom här i länet i många fall eger rum, innehafvas
af kapitalstarka bolag och under full eganderätt.»

I femårsberättelsen för 1886—1890 heter det bland annat: »Nybyggesskogar
med inskränkt skogsrätt äro till antalet 36 med en skogsareal
af 30,599,49 hektar. Dessa egas till allra största delen af sågverken
äfvensom af trävaruhandlande, hvilka förvärfvat dem med fästadt
afseende å hithörande skogars betydande värden; och har det visat sig,
att de alltför rikliga skogsanslagen, som tilldelats nyhemmanen såsom
understöd för jordbruket, snarare motverkat landets uppodling och kultur
än, såsom afsigten dermed varit, bidragit till hemmanens förkofran.
De flesta af dessa äro ock numera att betrakta såsom verkliga skogsdomäner,
å hvilka jordbruket för all framtid torde förblifva bisak.

c- o

Vid de tre senaste femårsperiodernas slut innehades af inhemska
aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet till följande taxeringsvärde
och mantal, jemförda med hela länets sammanlagda taxeringsvärde
och mantal å jordbruksfastighet:

År.	Ihhomska aktiebolag.	Utländingar.	Länot.
Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.
1880	4,143,800.	131,039.	24,600.	1 83	71,559,745.	1,724,''8. 1,730H.
1885	6,455,100.	175,329.	38,700.	0,954.	68,466,400.
1890	11,738,500.	250,4fV-	6.100.	--•	75,384,450.	1,7 59s438(j.

Vesterbottens län.

Femårsberättelsen för 1856—60 klagar öfver skogssköfling. Den
inkomst, som tillskyndas allmogen genom skogshygge och skogsför -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17. 15

säljning, är sällan af någon varaktighet, utan förfares i slöseri och
oordentligt lif.

I följande femårsberättelse, för 1861—65, heter det: »Skogsegarne,
som till största delen utgöras af allmoge, hafva i allmänhet haft föga
inflytande på bestämmande af afverkningsbeloppen, emedan de i de flesta
fall i sin ordning stå i beroende af sågverksegaren och stundom till
honom på viss tid öfverlåtit afverkningsrätten till skogen, vanligen på
50 år.» .1

I femårsberättelsen för 1866—70 klagas öfver lättsinnig skogshushållning
och utverkning af skogen till ruinerande små dimensioner.
»Det större värde, som skogarne i följd af deras förminskning och
konkurrensen mellan virkesuppköpare numera ega, jemte lättheten att
genom försäljning af afverkningsrätten till skogen vinna ett kapital, som
mången gång tyckes öfvergå hemmanets värde, äfvensom förespeglingar
om arbetsförtjenst med hygge och nedforsling till vattendragen af virket,
äro frestelser, hvilka, då fråga uppstår om försäljning på vissa år af
afverkningsrätt till skog, allmogen icke kan motstå, desto mindre som
den vanligen ej förstår uppskatta värdet af det räntebärande kapital,
som representeras af skogen, hvilket år efter år ej oväsentligt höjes.
Dessa så kallade skogsköp, som vanligen afslutas på 50 år och intecknas
i fastigheterna, hafva under perioden förökats i ej ringa antal.»

1871 — 75 års berättelse uttalar tillfredsställelse öfver den nya afvittringstadgan
för Vesterbottens och Norrbottens lappmarker, hvarigenom
försäljning af skog från skattehemmanen medgafs först efter
utsyning.

I femårsberättelsen för 1876—80 uttalas liflig önskan att få den
s. k. norrbottenslagen utsträckt till att gälla också för detta län för
att förebygga skogssköfling. Revirförvaltaren i Skellefteå påpekar,
hurusom »sågverksegare och sparrexportörer uppköpa efter hand dels
hemman och dels afverkningsrätt till skogen derå under vissa år, vanligen
3, 5 å 10 år.--Endast inom Jörns kapellförsamling är afverk ningsrätten

till skogen å omkring 50 skattehemman antingen delvis
eller helt och hållet försåld, och omkring 20 dylika hemman äro under
full eganderätt inköpta af trävaruexportörer». I synnerhet under 1880
års höst inköptes eu stor del hemman och skogar, emedan man börjat
frukta, att Norrbottenslagen skulle utsträckas‘till Vesterbotten. Revirförvaltaren
i Södra Lycksele uppgifver, att »de enskilda skogarne der
med få undantag blifvit försålda till sågverksegare på 50 år».

Femårsberättelsen för 1881—85 berör ämnet endast så till vida,
som deri framhålles menligheten af de 50-åriga afverkningskontrakten.

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

»Genom skogens skiljande från hemmanet under så lång tid beröfvas
detta senare den afkastning, som skogen eljest skulle lemnat och som
väl kan behöfvas för nedläggande af förbättringar på jordens brukande
in. m.»

1 sin femårsberättelse för 1886—90 yttrar länsstyrelsen bland annat:
»De hemman, som för skogsafverkning blifvit inköpta, skötas i
allmänhet illa såsom jordbrukslägenheter, hvilket är en naturlig följd
af innehafvarnes önskan att i första rummet använda sina arrendatorer
till arbete vid skogsfällning och timmerutdrifning. För att visa, att
detta förhållande ingalunda kan anses vara af ringa betydelse, vill länsstyrelsen
nämna, att en ganska stor del af länets jord, synnerligast
lappmarkens, kommit i sågverksbolagens eg o. År 1881 innehade alla
industriella inrättningar och bolag inom hela länet tillsammans 2316g
mantal, allt med ett taxeringsvärde af 1,514,950 kronor; vid periodens
slut innehafva sågverksbolagen ensamt inom lappmarken 61 naSen mantal,
taxerade till 2,639,000 kronor. Denna oerhörda ökning i hemmansköpen
upphörde emellertid, då förhoppningarna om en ändrad skogslag
för lappmarken blefvo stäckta.»

År.	Inhemska aktiebolag.	Utländingar.	Länet.
Taxeringsvärde.	Mantal.	Taxeringsvärde. Mantal.	Taxeringsvärde.	Mantal.
1880...	1,562,950.	23,637.	---	34,592,100.	1,048,467.
1885...	.. 2,407,800.	48,824.	1,700. 0,135.	39,656,700.	1,106Mb
1890...	... 4,473,100.	104B-	2,300. Ojjf.	46,456,200.	1,207 m-
		Norrbottens län. •

I berättelsen för 1861—65 klagas öfver det öfverhand tagande
sparrhygget, som vidtager i den mån den äldre skogen liugges ut.

1866—70 års berättelse upprepar samma klagomål, men anmärker,
att det ej kan sägas råda skogsbrist inom länet.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17. 17

Följande årsberättelse, för 1871—75, uttalar belåtenhet med den
år 1874 tillkomna norrbottenslagen.

Femårsberättelsen för 1876—80 berör ej hithörande förhållanden.

I berättelsen för 1880—85 heter det bland annat: »Skogsköpen

eller arrenden af skog med afverkningsrätt under längre eller kortare
tid hafva på de senare åren nästan upphört. De, som ännu ega bestånd,
härleda sig från den tid, då exporten af sparrar och undermåligt
virke bedrefs i stor utsträckning från skogarne invid kusten och nedre
sträckorna af de beqväma vattendragen.»

a o

Vid de två senaste femårsperioders slut, för hvilka uppgifter föreligga,
innehades af inhemska aktiebolag och af utländingar jordbruksfastighet
till följande taxeringsvärde och mantal, jemförda med hela
länets taxeringsvärde å jordbruksfastighet och mantal:

. ^ Inhemskaaktiebolag. Utländingar. Länet.

Taxeringsvärde. Mantal. Taxeringsvärde. Mantal. . Taxeringsvärde. Mantal.

1880 365,500. 24,534. 1,690,300. 118,795. 30,156,548. 871,539.

1885 3,189,600. 165,817. 136,300. 15,115. 34,683,617. 900 ft§.

Den stora olikheten förklaras deraf, att Gellivare gruffält och
marker under perioden öfvergått från utländsk hand i ett svenskt bolags. -

Utskottet, som af den verkstälda utredningen fann, att motionärens
begäran var synnerligen beaktansvärd, tillstyrkte enhälligt bifall
till hans förslag.

Då utskottets utlåtande föredrogs i Andra Kammaren, uppstod endast
ett kortare meningsutbyte, och blef betänkandet derefter utan votering
bifallet.

Första Kammarens första tillfälliga utskott lemnar vid sin behandling
af motionen först en kortfattad redogörelse för de sex nordligaste
länens bebyggande och odling samt för der befintliga industriers uppkomst,
utveckling och framtidssträfvanden, sådana dessa förhållanden
ditintills framstält. sig enligt utskottets uppfattning. I denna redogörelse
medgifver utskottet, dels att de stora bolagen, som att börja
med förvärfvade sig nyttjanderätten till enskildes skogar på 50 år genom
så kallade skogsköp, sedermera förvandlat denna nyttjanderätt till
eganderätt genom inköp af sjelfva fastigheterna, hvarigenom de förBih.
till lliksd. Prat. 1634. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 17 Käft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

hållanden uppstått, som gifvit anledning till herr Vahlins motion och
Andra Kammarens dermed sammanstämmande beslut, dels ock att trävaruindustrien,
sådan den i landet bedrifvits, föga egnat sig åt sjelfva
skogsvården; men i den af motionären såsom oroväckande ansedda företeelsen,
att de industriella verken förvärfva skog med full eganderätt,
finner utskottet tydligen ligga en sträfvan att betrygga dessa verks
fortfarande bestånd, hvilken sträfvan måste framkalla intresse för en
god skogsvård. Utskottet medgifver visserligen vidare, att stora sociala
fördelar äro förenade med en sjelfegande jordbrukareklass och att en befolkning,
bestående af jordarrendatorer, torde vara mindre tillfredsställande,
men framhåller äfven, att inom rikets sydligare delar talrika
exempel föreligga derpå, att en befolkning af arrendatorsklassen ofta
eger lika framstående egenskaper som jordegareklassen samt att i vissa
delar af landet stora territorier utan olägenhet egas af enskilda personer
eller bolag.

Derefter fortsätter utskottet:

»Den redogörelse, som af Andra Kammarens tillfälliga utskott i dess
utlåtande lemnas i enlighet med Konungens befallningshafvandes femårsberättelser,
öfver den del af länens taxeringsvärden å jordbruksfastigheter,
som belöper å hemman, hvilka af aktiebolag egas, synes ej
heller för närvarande innebära någon synnerlig fara, då t. ex. i Gefleborgs
län, hvarest den sydliga provinsen Gestrikland är synnerligen
rik på jernverk, taxeringsvärdet af sådan bolagsegendom ej uppgår till
mer än 19 procent af länets hela taxeringsvärde å jordbruksfastighet,
samt motsvarande procenttal för alla de sex nordliga länen utgör 14
procent af sammanlagda jordbruksfastighetssumman. Kommer då härtill,
att antalet af dessa bolag är högst betydligt, torde vara klart, att
samlandet på en hand af eganderätt till större jordområden ej förekommer
i den oroande omfattning, motionären framställ.»

»Dessutom är att antaga, att om det förslag till ändring i liernmansklyfnings-
och jordafsöndringsförfattningarna, som den komité,
hvilken har till uppgift utreda på hvad sätt tillfälle kan beredas obemedlade
att bilda egna jordbruk, i sitt underdåniga betänkande af den 25
september 1891*) framlagt om ''egostyckning’, vinner godkännande,
lämpligaste och rigtigaste utvägen uppnås att i hufvudsak särskilja
skogsbruk och jordbruk, då på detta sätt utsträckes möjlighet till eganderätt
af särskild skogsmark, och sågverksbolagen kunna, med bibehållande
af sin eganderätt till större delen af skogsmarken, äfven med full egande -

'') Skall vara den 5 mars 1892.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17. 19

rätt upplåta inegoj orden, åbyggnaderna och nödigt skogsområde för
husbehof till jordbrukare, hvilka sålunda blifva sjelfegande.»

»De i bolagsskogarna befintliga odlingslägenheter, som ej lämpa sig
för skogsbruk, komma sannolikt ock att med full eganderätt till odlare
upplåtas.»

»Då nu härtill kommer, att oegentligt måste vara att särskildt lagstifta
för bolag, då samma följder måste härflyta deraf, att en enskild
person förskaffar sig eganderätt till jord i stor utsträckning, och då
något verksamt sätt att förhindra den öfverklagade egendomssammanläggningen
ej torde kunna utfinnas utan åsidosättande af vigtiga rättsgrundsatser,
får utskottet slutligen och med återupprepande af hvad
ofvan blifvit anfördt. derom, att nuvarande tillståndet ej synes böra föranleda
till oro, föreslå, att Första Kammaren för sin del för närvarande
icke måtte biträda Andra Kammarens beslut.»

Herr Lars Berg, med hvilken friherre R. Klinckowström förenade
sig, anmälde reservation emot detta beslut och ansåg, att utskottet bort
tillstyrka Första Kammaren att instämma i Andra Kammarens beslut,
samt anförde såsom skäl härför hufvudsakligen:

att det vore ett kändt förhållande, att det öfverklagade samlandet
under några fås egovälde af stora skogs- och jordegendomar inom
Norrland hittills på vissa trakter visat sig medföra sådana verkningar
som afstanuad odling och minskadt antal jordegare, hvarpå vissa exempel
anfördes från de så kallade »odlingsdistrikten» inom Norrbottens län;

att, om inköp af jordegendom för några få enskildes räkning framdeles
fortsättes i den stora omfattning, som under den senaste mansåldern
egt rum, sådant ovilkorligen skulle leda derhän, att en stor del
af jorden i de norrländska länens skogstrakter undandroges den pågående
odlingen, och att hela den sjelfegande allmogen nedsjönke till
åbor och arrendatorer samt i vissa fall till underlydande med ännu
osäkrare ställning; samt

att, då Riksdagen förut för sin del beslutat en utredning »rörande
lämpligaste sättet och vilkoren för upplåtelse från kronodomäner af
mark till mindre jordbruk med eganderätt, åsyftande att befrämja en
snabbare uppodling af landet och ökad fast befolkning», den nu väckta
frågan om bevarande och bibehållande af den redan befintliga fästa
befolkningen jemväl vore väl förtjent af att samtidigt dermed tagas
under ompröfning.

Då utskottets utlåtande föredrogs inför Första Kammaren, blef
detsamma efter *en diskussion, i hvilken flere talare deltogo, af kammaren
bifallet. Såsom skid härför hade hufvudsakligen anförts, att den

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

omständigheten, att tillfällig eganderätt till skog förvandlats till ständig
eganderätt, icke vore ett ondt, utan ett godt; att inom det län, der
procenttalet är som störst å egendomar, lydande under aktiebolag, utgjorde
taxeringsvärdet på jordbruksfastighet, som eges af aktiebolag,
icke mer än 19 procent af länets hela jordbrukstaxeringsvärde, hvilket
icke vore så oroväckande, synnerligast om i betraktande tages, att
egendomarna egas icke utaf ett bolag, utan af flera; att om den af den
så kallade hemstadskomitén föreslagna lag om hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring komme till stånd, skulle utan tvifvel
bolag, som fått i sin ego hemman med både skog och inegor samt
odlingsbar jord, nog begagna tillfället alt till hugade köpare lemna
bort inegorna och odlingslägenheterna med åtminstone nyttjanderätten
af skogen till husbehof, och härigenom skulle jordbruket icke hämmas,
utan främjas samt tillika skogen väl vårdas; samt att om man vill inskränka
de stora bolagens rätt att köpa skogshemman, inskränker man
äfven jordegarnes rätt att sälja, hvilket åter kan hafva till följd, att,
om desse icke få sälja sina hemman förmånligt till ett bolag, de kunna
blifva tvungna att låta dem gå för en spottstyfver på exekutiv auktion.
För bifall till reservationen anfördes hufvudsakligen de skäl, som finnas
i densamma angifna, hvarförutom framhölls, dels att från år 1880, då
bolagen egde i de fem norrländska länen och Kopparbergs län 392
mantal med ett sammanlagdt taxeringsvärde af 19,890,000 kronor, till
och med år 1890 hade bolagsegendomarnes mantal stigit till 950 med
ett taxeringsvärde af 49,270,000 kronor, dels ock att det vore för Riksdagen
ogörligt att ens närmelsevis bedöma hela denna vigtiga fråga,
innan densamma blifvit af Kongl. Maj:t utredd.

Till fullständigande af här ofvan intagna utdrag af länsstyrelsernas
femårsberättelser får utskottet beträffande Gefleborgs, Jemtlands och
Norrbottens län, för hvilka dylika berättelser för åren 1886 — 90 icke
voro i fullständigt skick tillgängliga, när 1892 års tillfälliga utskott afgaf
sitt betänkande, meddela följande.

Berättelsen för Gefleborc/s län innehåller, förutom sjelfva sifferuppgifterna,
intet uttalande i fråga om bolags förvärf af jordbruksfastigheter.
För Jemtlands län meddelas, »att på senare tider bolagen börjat
köpa hemmanen helt och hållet, och hafva dessa köp'' bedrifvits i större
skala egentligen i Herjeådalen, men tendensen är densamma äfven be -

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcolts (N:o 3) Utlåtande N:a 17. 21

träffande Jemkande skogshemman, fastän den mindre svaga ekonomiska
ställningen hos Jemtlands hemmansegare, jemförde med Herjeådalens,
har gjort, att hemmansköpen i Jernband icke gå så raskt. Rop om hjelp
af lagstiftningen mot detta sågverksegarnes tilltagande förvärf af fastighet
saknas icke, men huruvida lagstiftningen, utan att kränka de principer,
hvarpå eganderätten hvilar, kan dervid något åtgöra, torde vara
tvifvelaktigt. Lättade bestämmelser för afsöndring ifrån och styckning
af fast egendom torde vara det sätt, hvarpå lagstiftningen rättast bör
ingripa, ty sågverksegarne vilja endast åt skogsegendomen men icke
den odlade jorden, då det tvärtom måste ligga i deras intresse, att det
finnes tillgång på folk, dragare, proviant och fourage i de trakter, der
de drifva sin affär, och detta kan icke vinnas, utan att jordbruk fortfarande
kan drifvas med fördel.» Med en tabell (H) visas, »att då bolagen
år 1885 endast egde 17 procent af samtliga hemman i Herjeådalen,
de nu eg a 27 procent, och att förvärfvet i somliga delar af provinsen
gått ännu längre, ända derhän att i Lill herrdal en god del af socknen,
öfver halfva hemmantalet, tillhör bolagen». Af tabellerna framgår,
att år 1890 utländingar i länet besuto 3,793 mantal med taxeringsvärde
af 122,800 kronor, medan hela länets mantal uppgick till 1,107,776 och
dess taxeringsvärde till 34,935,000 kronor. Länsstyrelsen i Norrbottens
län omtalar, att »skogsköpen eller arrenden af skog med afverkningsrätt,
hvilka under den förra femårsperioden afstanna!, hafva deremot
under den sistförflutna ökats och omfattat betydliga vidder. Lika allmänt
och måhända ännu allmännare har dylikt förvärf af skog under
sista åren skett genom köp af hela hemman, hvilka i stor omfattning
öfvergått från jordbrukarnes klass till sågverksegande bolag, firmor och
enskilde. Om dessa köp, såsom antagligt synes, fortsättas, skall större
delen af jorden i skogslandet öfvergå till sågverksindustrien och den
sjelfegande allmogen derstädes minskas. Om en sådan öfvergång af
större delen af jorden till några få egare och allmogens deraf följande
försvinnande i allmänhet är för modernäringen skadlig, så är detta i
högre grad fallet i Norrbotten, hvarest odlingen är ringa och spridd
samt hemmanen af stor vidd med rika odlingstillfällen, hvilka i sågverksindustriens
hand knappast torde blifva tillgodogjorda». Medelst
tabellerna 3, 5 och 6 visas, att år 1890 innehades af inhemska aktiebolag
nära 185 mantal med 3,488,450 kronors taxeringsvärde samt af utländingar
något mer än 15 mantal med 159,000 kronors taxeringsvärde,
under det att hela länet omfattade 942,6 mantal med ett taxeringsvärde
af 44,734,550 kronor.

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17.

Af hvad här ofvan blifvit anfordt ur länsstyrelsernas femårsberättelser
framgår tydligt, att bolags förvärf af jordbruksfastigheter i
stor omfattning egt och fortfarande eger rum åtminstone i Kopparbergs
län och de norrländska länen. Väl har häremot under ärendets behandling
år 1892 framhållits, att dylikt förvärf icke vore af synnerlig
betydenhet, då taxeringsvärdet å samtliga i dessa provinser belägna,
bolag tillhöriga jordbruksegendomar år 1890 uppgick allenast till 19
procent af hela jordbrukstaxerings värdet i Gestrikland och 14 procent
i de öfriga landskapen. Utskottet vill dock härvid erinra om det, förhållande,
att de hemman, som i nämnda orter öfvergått i bolags eg o,
i sjelfva verket icke ligga spridda öfver hela länen, utan äro belägna
hufvud sakligast, för att icke säga uteslutande, inom dessas skogstrakter,
hvadan det i viss mån blir vilseledande att jemföra taxeringsvärdet å
dessa hemman med taxeringsvärdet å länens samtliga jordbruksfastigheter.
En rigtigare uppfattning om jordegendomens fördelning i dessa
trakter torde erhållas genom en jemförelse mellan det sammanlagda
taxeringsvärdet och mantalet å alla inom nämnda trakter belägna hemman
eller skogsbygdssocknarne å ena sidan samt, å andra sidan, enahanda
värde och skattetal för de af bolagen innehafda jordbruksfastigheter,
ett förfaringssätt som ock iakttagits uti ofvan anförda tabell H i femårsberättelsen
för Jemtlands län 1886—90 beträffande Herjeådalen.

Utskottet befarar, att om en dylik jemförelse flerestädes komme till
stånd, den skulle visa ett långt mera oroande resultat med hänsyn till den
sjelfegande jordbrukareklassens aftagande och tillväxten af arrendatorer
eller bolagsunderlydande med ännu osäkrare ställning. Och för händelse så
skidle vid en statistisk utredning befinnas vara det verkliga förhållandet,
torde här ock böra såsom en dess innebörd påpekas, förutom de faror i socialt
och politiskt hänseende, som i motionen framhållas, att ganska stora delar
af de norrländska skogsbygderna, ehuru försedda med många tillfällen
till odling och ett åtminstone någorlunda lönande jordbruk, genom denna
fastigheternas fördelning allt framgent torde förblifva ouppodlade och
föga befolkade.

Den i motionen behandlade fråga synes derför utskottet vara af
största betydelse ej blott för de norra länen och särskildt för deras
skogstrakter utan ock för hela vårt fädernesland. Den har ock till en
del och i samband med andra förslag nyss bragts under Kiksdagens
pröfning genom en förliden gårdag i Andra Kammaren utdelad motion
(n:o 26 i Första Kammaren) af herr C. Treffenberg angående revision
af skogslagstiftningen m. m. Att den äfven väckt uppmärksamhet å
andra håll, framgår deraf, att såväl hushållningssällskapens ombud vid

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 17. 23

sitt möte (den s. k. landtbruksriksdagen) i Stockholm förlidet år som
ock Vesterbottens läns landsting beslutit att hos Konungen anhålla om
åtgärder i den nu föreliggande motionens syfte.

Vid sådant förhållande och då motionären, med frångående af sitt
år 1892 framstälda yrkande, numera föreslagit en utredning i det syfte,
att regeringen må blifva i tillfälle att för Riksdagen föreslå de åtgärder,
som för bibehållande af en sjelfegande jordbrukarebefolkning uti ifrågavarande
trakter kunna anses af förhållandena påkallade, synes det
utskottet, att Riksdagens kamrar böra hafva fullgiltiga skäl att samstämmigt
bifalla motionen.

Då flertalet af de ifrågavarande länens representanter i Andra Kammaren
undertecknat denna motion, framträder densamma yttermera såsom
ett uttryck för dessa trakters önskningar och behof, och detta bör,
enligt utskottets förmenande, för Riksdagen utgöra ett ytterligare skäl
att allvarligt behjerta de framstälda önskningsmålen.

Utskottet — som lika med motionären anser de för frågans lösning
bäst afvägda åtgärder med full insigt kunna bedömas först sedan
tillräckligt statistiskt material insamlats — hemställer alltså,

att Andra Kammaren, med bifall till herr V.
Vahlins motion, för sin del beslutar, att Riksdagen
må hos Konungen anhålla, det ville Kongl. Maj:t låta
infordra och för Riksdagen framlägga uppgift på den
jordbruksfastighet, som af bolag eges i de delar af
vårt land, der skogsafverkning i mer betydande utsträckning
förekommer, äfvensom statistiska uppgifter,
utvisande tillväxten af denna bolagsegendom och den
sjelfegande jordbrukareklassens deraf orsakade förminskning;
samt att Kong]. Maj:t ville, för så vidt de
inhemtade upplysningarna sådant föranleda, för Riksdagen
föreslå de åtgärder, som för bibehållande af
en sjelfegande jordbrukarebefolkning i samma trakter
kunna anses af förhållandena påkallade.

Stockholm den 12 april 1894.

På utskottets vägnar:
II. AMNÉUS.