Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 1

Utlåtande 1894:Tfu314 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 1,

r

N:o 14.

Ant. till Biksd. kansli den 2 april 1894, kl. 6 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen
angående utredning rörande den kommunala rösträtten.

I tre inom Andra Kammaren väckta och till utskottet hänvisade
motioner har föreslagits:

af herr A. G. Ericsson i Väsby (motionen n:o 140): att »Riksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om utarbetande
och framläggande för Riksdagen, så fort sig göra låter, af en statistisk
redogörelse för den kommunala rösträtten efter hufvudsakligen samma
plan, som följdes vid utarbetandet af den kommunala rösträttsstatistiken
för år 1871»;

af herr O. H. Ström (motionen n:o 99): »att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes fortast
möjligt låta utarbeta en statistisk utredning af de kommunala rösträttsförhållandena
på landsbygden»;

af herr 1). Persson i Tällberg (motionen n:o 144): att Riksdagen
måtte i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t vid den i Kongl. Maj:ts
berättelse om hvad i rikets styrelse sedan sista riksdagens sammanträde
sig tilldragit omnämnda utredningen rörande den kommunala rösträtten
täcktes taga i öfverviigande, huru den kommunala rösträtten på
landet skulle verka enligt de i motionen föreslagna grunder, »att nemligen
kommunens hela fyrktal fördelas lika på alla inom kommunen
röstberättigade och qvoten lägges till det antal fyrkar, eu hvar efter
bevillning är påförd, på sätt som i motiveringen närmare angifves».

Bih. till Riksd. Blot. 181)4. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Käft. (N:o 14.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

Den förstnämnde motionären, herr A. G. Ericsson i Väsby, anför
såsom motiv för sin framställning att, då nu tjugutre år eller nära ett
fjerdedels århundrade förflutit från den tidpunkt, hvars rösträttsförhållanden
redovisas i statistiska centralbyråns berättelse rörande den
kommunala rösträtten år 1871, det synes vara antagligt, att denna berättelse
ej numera kan lemna en säker ledning för bedömande af förslag
till en kommunal rösträttsreform. De ekonomiska förhållandena
hafva under denna långa tidrymd undergått synnerligen betydande förändringar
i ett mycket stort antal af rikets kommuner. Särskildt hvad
landsbygden angår, torde den industriella utvecklingen hafva medfört
stora rubbningar i den för några och tjugu år sedan iakttagna proportionen
mellan det på olika beskattningsföremål fallande fyrktal. Detta
kan med hög grad af sannolikhet slutas af den för ett par årtionden
sedan näppeligen anade utveckling, som jernvägskommunikationerna
nått. Härtill kommer derjemte inverkan på rösträttsförhållandena af de
genomförda förändringarna i beskattningsväsendet. Då en »utredning»
af den kommunala rösträttsfrågan, grundad på de gamla statistiska uppgifterna,
ej lärer kunna erbjuda den säkra vägledning, ärendets stora
vigt gör önskvärd, vill det derför synas vara af omständigheterna påkalladt
och gagneligt för lösningen af en fråga, som i så hög grad
lagt beslag på Riksdagens uppmärksamhet och tid, om den statistiska
grundvalen för reformförslagen blefve reviderad.

Den andre motionären, herr O. H. Ström, stöder sin framställning
på en liknande motivering. Bland de invändningar, som af motståndarne
till en begränsning af den kommunala rösträtten på landet blifvit
framhållna, har äfven det obestridliga sakförhållandet åberopats, att inga
färskare statistiska uppgifter föreligga än de, som innehållas i statistiska
centralbyråns berättelse för år 1871. Detta måste också betraktas såsom
ett mycket beklagligt förhållande, ej minst ur deras synpunkt, som
intressera sig för en snar och nöjaktig lösning af den vigtiga frågan.
Det är mer än antagligt, att under de 23 år, som förflutit sedan 1871,
i följd af industriens fortsatta utbredning på landsbygden och i all synsynnerhet
genom bolagens jordförvärf i Dalarne och de norrländska
länen, den kommunala »sjelfstyrelsen» blifvit ännu mera kringskuren.
Det kan sålunda förutses att en utredning af ifrågavarande förhållanden
skulle komma att än ytterligare ådagalägga nödvändigheten af att någonting
snart göres för att reducera förmögenhetsväldet inom landskommunerna.

Den tredje motionären, herr D. Persson i Tällberg, framhåller att
— i synnerhet sedan Kongl. Maj:t beslutat en utredning af frågan om

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 3

den kommunala rösträtten — denna reformfråga står bland de främsta
på dagordningen, och att de, som nu icke anse, att något bör göras,
för visso torde vara lätt räknade. Men huru långt man bör gå i begränsning,
derom äro meningarne delade. Då emellertid, i fråga om
den kommunala rösträtten å landet, förslagen om de lägsta röstetalens
begränsning till V5, Vio eller V20 af kommunens hela röstetal icke ledt
till något resultat, har motionären tänkt, att ett annat sätt för frågans
lösning förtjenade att skärskådas. Närmast till hands och enklast i
praktiken vore att äfven för kommunala ärenden stadga röstning efter
hufvudtal för alla, som ega rösträtt i kommunala ärenden, men för den,
som är van vid våra kommunala förhållanden, synes denna grundsats
för visso allt för långt gående. Det ligger ock en viss grad af sanning
i nu gällande kommunala rösträttsgrundsats, att vid beslut om utgifter
den bör hafva mera att säga, som skall utgöra en större del af utgiften.
Men dermed kan dock ingalunda försvaras, att de förmögnare
uteslutande skola bestämma icke allenast sina egna utskylder, utan äfven
den mindre bemedlades, och derjemte bör icke förgätas, att der såsom
hos oss kommunalskatten i allmänhet utgår efter en hvars förmögenhet,
det är minst lika och i många fall .mera känbart för den mindre bemedlade
att utgöra i kommunalskatt till exempel 5 procent af sin årsinkomst
än för den förmögnare. Äfven från denna synpunkt kommer
man till den slutsatsen, att den nu obegränsade bevillningsrösträtten är
orättfärdig. Man skulle åtminstone kunna slå in på en moderat medelväg,
så att den personella och bevillningsrösträtten finge hvardera lika
mycket erkännande. Detta mål vill motionären vinna genom ett förslag,
att hvarje röstberättigad i en landskommun skall förutom sina bevillningsröster
erhålla ett antal personella röster = den siffra som erhålles
genom division af kommunens hela röstetal med antalet röstberättigade
inom kommunen. Huru detta förslag skulle komma att te sig i praktiken,
bör emellertid närmare utrönas i samband med den statistiska
utredningen rörande den kommunala rösträtten.

Innan utskottet gått till den närmare pröfningen af nu ifrågavarande
motioner, har utskottet ansett sig böra förskaffa sig en öfverblick öfver
de olika åsigter rörande behofvet af och lämpligaste sättet för den
kommunala rösträttens begränsning, hvilka allt sedan våra kommunal -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

lagars tillkomst tagit sig uttryck i motioner, utskottsutlåtanden och den
ena eller andra kammarens beslut. Utskottet har i detta afseende inhemtat
följande i fråga om:

l:o. Den kommunala rösträtten å landet.

De sista ståndsriksdagarne.

Redan vid den riksdag, 1859—60 års riksdag, som hade att yttra
sig rörande det af komiterade afgifna betänkande och förslag angående
kommunalstyrelser, föreslog allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
den begränsning af den kommunala rösträtten å landet, att »dock må
ej för annat än jord af någon röstas för mer än eu tjugondedel* af
kommunens hela röstetal efter röstlängden». Detta förslag om ett relativt
röstmaximum lyckades endast tillvinna sig ett stånds, bondeståndets,
bifall. Borgareståndet uttalade sig för ett absolut röstmaximum af 600
röster. De båda öfriga stånden, Qch följaktligen äfven Riksdagen, uttalade
sig deremot icke för något slags maximum.

Vid de två återstående ståndsriksdagarna väcktes motioner, vid
1862 — 63 års riksdag af herr Johan Gust. Odelberg från Vestmaulands
län (Bd. n:o 86) och vid 1865—66 års riksdag af herr Anders Persson
från Kristianstads län (Bd. n:o 111), afseende rösträttens begränsningtill
v io af kommunens hela röstetal, utan särskildt undantag för jord.
En annan motionär, herr Rob. Fredr. Gross från Kalmar län (Bd. n:o 217)
föreslog vid 1862—63 års riksdag en glidande skala af följande utseende:
för till och med 5 riksdalers bevillning enligt 2 art. 1 röst,
deröfver till och med 15 riksdalers bevillning 2 röster, deröfver till
och med 50 riksdalers bevillning 3 röster, deröfver till och med 100
riksdalers bevillning 4 röster, deröfver för högre bevillning 5 röster
såsom absolut maximum. Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet vid
1862—63 års riksdag tillstyrkte den föreslagna begränsningen till V10
af kommunens hela röstetal, och häri instämde äfven bondeståndet utan
diskussion. Men genom ridderskapet och adelns samt presteståndets
afslag — borgareståndet hade beslutat återremise — förföll frågan.
Vid den följande riksdagen afstyrkte allmänna besvärs- och ekonomiutskottet,
under hänvisning till det nyligen fattade beslutet i representationsfrågan,
hvarje förslag till ändringar i kommunallagarne, som kunde
anses medföra en rubbning i grundvalen för den nya representationsformen.
Under denna kategori föll äfven motionen om den kommunala

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 5

rösträttens begränsning på landet till ‘/''io af kommunens hela röstetal,
och denna motion vardt också, i enlighet med utskottets hemställan, af
Riksdagen afslagen.

Den första treårsperioden under det nya riksdagsskicket var särdeles
rik på förslag till en kommunal rösträttsreform. Och förslagen
voro ganska långtgående. Förutom att herr Anders Persson från Kristianstads
län år 1867 förnyade sin motion från 1865—66 års riksdag
om den kommunala rösträttens begränsning till Yio af kommunens hela
röstetal (A. K. n:o 165), påyrkade vid 1867 års riksdag två motionärer,
herrar Wilh. Nilsson och D. Olausson, i hvar sin motion (A. K. n:o 93
och 168) lika rösträtt för alla röstegande, och en annan motionär herr
C. J. Svensén (A. K. n:o 146) ett absolut röstmaximum af 40 röster.
Herr Wilh. Nilsson föreslog alternativt ett absolut röstmaximum af högst
5 röster, och herr D. Olausson en glidande skala med ett absolut maximum
af 3 röster.

Vid 1868 års riksdag förekom ingen motion om rösträttens begränsning
till ''/io af kommunens hela röstetal. Men deremot påyrkade en
motionär, herr Magnus Svensson från Skaraborgs län (A. K. n:o 144),
en begränsning till Vs af kommunens hela röstetal, en annan motionär
herr J. J. Magnell (A. K. n:o 57) en begränsning till V20 och en
tredje motionär herr Harald Ericsson (A. K. n:o 66) en begränsning
till V 100 af kommunens hela röstetal. Icke mindre än sex motionärer
föreslogo vid denna riksdag i olika motioner omröstning efter hufvudtal.
Tre af dem, herrar D. Danielsson från Jönköpings län (A. K. n:o
100), D. Olausson (A. K. n:o 172) och Wilh. Nilsson (A. K. n:o 61),
föreslogo röstberäkning efter hufvudtal för alla röstegande och vid alla
ärenden, hvaremot de tre andra, herrar Anders Persson från Kristianstads
län (A. K. n:o 192), P. U. Ljuslin från Vesternorrlands län (A.
K. n:o 65) och Pehr Johnsson från Malmöhus län (A. K. n:o 83), föreslogo
röstberäkning efter hufvudtal endast vid val. Herr Anders Persson
föreslog vid uttaxerings- och anslagsfrågor en tregradig skala slutande
med ett absolut röstmaximum af 3 röster, och herr Pehr Johnsson föreslog,
att i alla andra ärenden än val röstberäkningen skulle ske efter
eu tregradig skala.

För öfrig! förekom vid denna riksdag en af herr John Ericson
väckt motion (A. K. n:o 17), afseende en revision af kommunallagarne
i allmänhet och särskildt af bestämmelserna om röstberäkning.

Vid 1869 ars riksdag väckte hei-r Jöns Rundbäck motion (A. K.
n:o 145) om den kommunala rösträttens begränsning till ‘/io af kommunens
hela röstetal. Röstberäkning efter hufvudtal för alla röstegande

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

påyrkades i motioner af herr D. Danielsson (A. K. n:o 170) vid alla
tillfällen, af herr L. J. Hierta (A. K. n:o 160) vid val samt af herr
Wilh. Nilsson (A. K. n:o 221), med hvilken sex af Andra Kammarens
ledamöter instämt, »åtminstone då fråga är om val till kommunala
befattningar». Herrar Daniel Isaksson och J. J. Magnell föreslogo i en
gemensam motion (A. K. n:o 276) ett relativt röstmaximum = 10
gånger jemna qvoten, om hel» den kommunen påförda bevillningen efter
2 art. divideras med antalet röstberättigade. Till sist föreslog herr
Anders Persson från Kristianstads län (A. K. n:o 246) vid denna
riksdag en 10-gradig skala med 10 röster, för öfver 90 fyrkar, såsom
absolut röstmaximum.

Lagutskottet, som under treårsperiodens första riksdag afstyrkte
all begränsning af den kommunala rösträtten å landet, uttalade sig vid
1868 och 1869 års riksdagar för en begränsning till Vio af kommunens
hela röstetal.

Riksdagens Första Kammare afslog vid treårsperiodens samtliga
riksdagar hvarje förslag om begränsning af den kommunala rösträtten
å landet. Andra Kammaren deremot antog vid 1867 års riksdag en af
herr S. Ribbing vid lagutskottets betänkande fogad reservation rörande
bolagens rösträtt (hvarom mera nedan) och beslöt vid 1868 och 1869
års riksdagar i enlighet med lagutskottets förslag en begränsning till
Vio af kommunens hela röstetal.

Andra treårsperioden. Vid 1870 års riksdag förelågo två motioner,
af herr Jöns Rundbäck (A. K. n:o 87) och herr C. E. Hjelm
(A. K. n:o 133), om ett relativt röstmaximum af Vio af kommunens hela
röstetal. Den förre motionären föreslog tillika ett absolut röstmaximum
af 880 röster, och den senare ville vid val och andra frågor än utgiftsfrågor
hafva lika rösträtt för alla röstegande. För en begränsning till
V20 af kommunens hela röstetal uppträdde herr Sven Nilsson i Efveröd
såsom motionär (A. K. n:o 19). Herr Per Nilsson från Kristianstads
län (A. K. n:o 248) påyrkade lika rösträtt för alla röstegande, »åtminstone
då fråga är om val till kommunala befattningar». Till sist förekom
en motion af herr Rich. Ehrenborg (A. K. n:o 2), åsyftande en
allmän revision genom regeringens försorg af kommunallagarnes bestämmelser
och särskildt af bestämmelserna om rösträtten.

Vid 1871 års riksdag framstälde herrar Jöns Rundbäck, Sven Nilsson
i Efveröd och Per Nilsson från Kristianstads län i nya motioner
(A. K. n:is 67, 13 och 142) samma yrkanden, som de framstält vid
1870 års riksdag.

Vid 1872 års riksdag förekom ingen motion om rösträttens be -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 7

gränsning till Yio af kommunens hela röstetal. Deremot påyrkade två
motionärer, herrar Sven Nilsson i Efveröd (A. K. n:o 17) och C. E.
Hjelm (A. K. n:o 184) dels en begränsning till V20 af kommunens hela
röstetal, dels tillika ett absolut röstmaximum af 480 röster. Herr Per
Jonsson från Vesterbottens län (A. K. n:o 15) föreslog V20 af kommunens
hela röstetal såsom relativt samt 600 röster såsom absolut röstmaximum
»vid frågor om uppdebitering af kommunalutskylder» samt
lika rösträtt för alla röstegande »vid allmänna val». »Lika rösträtt vid
val till kommunala befattningar» påyrkades äfven af herr Per Nilsson
från Kristianstads län (A. K. n:o 40).

Vid denna riksdag väcktes en motion, som icke blef utan påföljd,
nemligen herr Anders Perssons motion (A. K. n:o 204) om en statistisk
utredning rörande den kommunala rösträtten.

Lagutskottet tillstyrkte vid 1870 års riksdag eu begränsning af
rösträtten till V10 af kommunens hela röstetal. Vid 1871 års riksdag
söker man fåfängt efter lagutskottets mening, och uttalande i den kommunala
rösträttsfrågan: något betänkande rörande det årets motioner
inkom aldrig från utskottet till kamrarne. Vid 1872 års riksdag uttalade
sig lagutskottet återigen för en begränsning till Vio af kommunens
hela röstetal, men med det betydande undantaget att begränsningen ej
skulle gälla rösträtt för jordbruksfastighet.

Riksdagens Första Kammare afslog lagutskottets förslag vid såväl
1870 som 1872 års riksdag. Andra Kammaren visade vid 1870 års
riksdag ganska stor benägenhet för en bestämmelse om lika rösträtt
vid val och återremitterade utskottsbetänkandet i sådant syfte. Vid
1872 års riksdag blef Andra Kammarens beslut deremot detsamma som
Första Kammarens, afslag å den af lagutskottet föreslagna begränsningen.

Vid sistnämnda riksdag enades emellertid Riksdagens båda kamrar,
efter förberedande behandling i respektive tillfälliga utskott om att
besluta en skrifvelse till regeringen, med begäran om en statistisk utredning
rörande den kommunala rösträtten.

Tredje treårsperioden var icke så rik på kommunala rösträttsmotioner
som de båda föregående. Man väntade till en början på den
af Riksdagen begärda utredningen, och när denna förelåg färdig, framkallade
den visserligen motioner i såväl ny som gammal form, men
den forna reformifvern syntes vara borta.

Vid 1873 års riksdag förnyade herrar C. E. Hjelm (A. K. n:o 63)
och Sven Nilsson i Efveröd (A. K. n:o 139) sina motioner om ett relativt
röstmaximum af V20 af kommunens hela röstetal och tillika ett absolut

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 8) Utlåtande N:o 14.

röstmaximum af 480 röster. Herr P. Hiibinette (A. K. n:o 54) framkom
dessutom med ett nytt yrkande, nemligen af eu begränsning till
V30 af kommunens hela röstetal.

Vid 1874 års riksdag framstälde herrar C. E. Hjelm och P. Hubinette
i nya motioner (A. K. n:is 172 och 116) enahanda yrkanden,
som de framstält vid 1873 års riksdag. Herr Per Nilsson från Kristianstads
län (A. K. n:o 174) påyrkade, med instämmande af ännu en
ledamot af Andra Kammaren, lika rösträtt för alla röstegande.

Vid 1875 års riksdag visade sig verkningarna af den statistiska
utredningen. Förutom att herr P. Hiibinette för tredje gången väckte
sin motion (A. K. n:o 42) om den kommunala rösträttens begränsning
till V30 af kommunens hela röstetal, väcktes två märkliga motioner om
införande af glidande skalor, nemligen af herr Anders Persson i Mörarp
(A. K. n:o 73) och herr Isaac Asklöf (A. K. n:o 7). Den förstnämnde
motionären, med hvilken nio af Andra Kammarens ledamöter instämde,
föreslog en skala af följande utseende:

»Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta

fyrktal, enligt nedanstående röstskala:

o

1 fyrk ....................................................... 1 röst

2 fyrkar .................................................. 2 röster

0. s. v. en röst för hvarje fyrk till och med 10;

från 10 till och med 15 fyrkar ........ 11 »

» 15 » 20 » 12 »

0. s. v. en röst för hvarje 5:te fyrk till och med 100;

100 fyrkar.................................................. 28 »

från 100 till och med 110 fyrkar...... 29 »

»no » 120 » 30 ''»

o. s. v. en röst för hvarje 10:de fyrk till och med 1,000;

1,000 fyrkar................................................ 118 röster

från 1,000 till och med 1,100 fyrkar 119 »

» 1,100 » 1,200 » 120 »

o. s. v. en röst för hvarje 100:de fyrk.»

Herr Asklöf återigen föreslog följande skala:

»Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal efter följande grund:

från och med 1 till 100 fyrkar beräknas 1 röst för hvarje fyrk

» 100 »125 » » 100 röster

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 9

från	och	med 125	till	150	fyrkar beräknas 110	röster.
	»	150	»	200	»	»	125	»
	»	200	»	300	»	»	150	»
	»	300	»	400	»	»	175	»
	»	400	»	500	»	»	200	»
	»	500	»	600	»	»	225	»
	»	600	»	700	»	»	250	»
	»	700	»	850	»	»	275	»
	»	850	»	1000	»	»	300	»
	»	1000	»	1200	»	»	325	»
	»	1200	»	1500	»	»	350	»
	»	1500	»	2000	»	»	375	»
samt	från	och med 2000 fyrkar och deröfver	400	»

Lagutskottet afstyrkte under periodens två första år alla de väckta
motionerna, år 1873 under hänvisning till den pågående statistiska utredningen
och år 1874 under framhållande af behofvet att närmare
skärskåda det Riksdagen delgifna siffermaterialet. Vid 1875 års riksdag
tillstyrkte lagutskottet en begränsning af den kommunala rösträtten å
landet till Yio af kommunens hela röstetal äfvensom antagandet af ett
absolut röstmaximum af 1,000 röster.

Riksdagens Första Kammare följde lagutskottet vid 1873 och 1874
års riksdagar, då utskottet afstyrkte alla kommunala rösträttsmotioner,
men skilde sig från utskottet 1875 och afslog då dess hemställan.
Andra Kammaren följde deremot utskottet vid alla tre riksdagarne, och
uttalade sig alltså 1874 för ett relativt röstmaximum af Vio af kommunens
hela röstetal och ett absolut röstmaximum af 1,000 röster.

Fjerde treårsperioden. Vid 1876 års riksdag framkommo de
gamla yrkandena på en begränsning af den kommunala rösträtten till
Vio och V20 af kommunens hela röstetal ånyo i motionsform. Det förra
yrkandet framstäldes i motioner af herrar P. Hiibinette (A. K. n:o 12) och
Per Nilsson (A. K. n:r 41), det senare i motion af herr C. E. Hjelm (A.
K. n:o 125). De båda förstnämnda motionärerna, hvilkas motioner slutade
med ordagrant lika yrkande, föreslogo dessutom ett absolut maximum
af 1,000 röster, hvaremot den tredje motionären herr C. E. Hjelm
återupptagit sitt gamla yrkande på ett absolut maximum af 480 röster.
Till sist hade herr G. J. Svensén (A. K. n:o 84), med instämmande af
en annan ledamot af Andra Kammaren, väckt motion om en glidande
skala, så beskaffad »att för röstegande inom kommunen röstvärdet må
beräknas efter den siffra som, multiplicerad med sig sjelf, angifver det
Bih. till Riksd. Prof. 1804. 8 Sami. 2 A/d. 2 Band. 14 Haft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

honom åsätta fyratal», d. v. s. hvars och ens rösträtt skulle ungefär
bli = qvadratroten af hans fyrktal.

Vid 1877 års riksdag förelågo inga motioner om rösträttens begränsning
till V20 eller ‘Ao af kommunens hela röstetal. Deremot framkom
en motion, af herr Samuel Johnsson (A. K n:o 8), om en mindre
begränsning: till Vs af kommunens hela röstetal. En annan motionär,
herr P. Hiibinette (A. K. n:o 58), påyrkade lika rösträtt för alla röstegande
vid val, utom landsting smanna- och elektorsval.

Slutligen föreslog herr Isaac Asklöf (A. K. n:o 14) en anhållan
hos regeringen om ett »förslag till ny grund för rösträttens utöfning,
med fästadt afseende på en rättmätig och efter författningens anda
lämpad bestämmelse af röstvärdet».

Vid 1878 års riksdag inskränkte sig rösträttsmotionerna till att
herrar C. E. Hjelm (A. K. n:o 114) och C. J. Svensén (A. K. n:o 151)
förnyade sina respektive yrkanden från 1876 års riksdag.

Lagutskottet uttalade sig vid treårsperiodens samtliga riksdagar för
en begränsning af den kommunala rösträtten å landet, men hvarje gång
för en olika omfattande begränsning. År 1876 föreslog utskottet ett
relativt maximum af 7,o af kommunens hela röstetal, men tillika den
begränsningen, att ingen må »för det fyrktal, som öfverstiger ett tusen,
utöfva rösträtt med mera än en röst för hvar tionde fyrk». År 1877
tillstyrkte utskottet allenast ett relativt röstmaximum af Vs af kommunens
hela röstetal. År 1878 tillstyrkte utskottet ett relativt röstmaximum
af k2o af kommunens hela röstetal.

Riksdagens Första Kammare afslog vid treårsperiodens samtliga
riksdagar hvarje förslag om begränsning af den kommunala rösträtten
å landet. Andra Kammaren antog deremot riksdag för riksdag de olika
förslag som af lagutskottet förordades.

Femte treårsperiodens första riksdag, 1879 års riksdag, har endast
att uppvisa en motion om den kommunala rösträttens begränsning.
Motionären herr C. J. Bengtsson (A. K. n:o 52) påyrkade lika rösträtt
för alla röstberättigade vid »val till kommunala befattningar».

Vid 1880 års riksdag frambar herr J. P. Nilson i Käggla (A. K.
n:o 24) det gamla yrkandet på ett relativt röstmaximum af An af kommunens
hela röstetal och ett absolut röstmaximum af 1,000 röster.

Men derjemte förekom vid denna riksdag en annan mycket anmärkningsvärd
kommunal rösträttsmotion (A. K. n:o 120), framburen af
herr Ola Andersson i Burlöf och, förutom af honom, undertecknad af
fyrtiofem i motionens syftemål instämmande landtmannarepresentanter
i Andra Kammaren. Denna motion gick ut på att. Riksdagen skulle

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 11

anhålla, att regeringen måtte »för nästa Riksdag framlägga förslag till
förändring i de delar af kommunallagarne, som angå rösträtten och
röstvärdet, bygdt på sådana grunder, att rösträtt betingas och berättigas
utaf erläggande af bidrag och att röstvärdet bestämmes medelst samverkan
af både förmögenhets- och personlighetsprinciperna, så att en
hvar skattsk}ddig må erhålla skäligt inflytande i kommunens gemensamma
angelägenheter».

Vid 1881 ars riksdag förnyade herr Ola Andersson i Burlöf (A.
K. n:o 111) sin motion från föregående år, denna gång dock med det
alternativa yrkandet, att lagutskottet skulle, med tillämpning af de angifna
grunderna, formulera ett förslag till erforderliga förändringar i
kommunallagarne.

Lagutskottet intog äfven under denna treårsperiod mycket olika
ståndpunkter i fråga om den kommunala rösträttens begränsning å landet.
År 1879 förordade utskottet ingen som helst förändring. År 1880
hemstälde utskottet, att Riksdagen skulle anhålla att regeringen måtte
framlägga »förslag till sådan ändring i kommunallagstiftningen, att i
allmänhet de, som bidraga till kommunens gemensamma utgifter, må
erhålla skäligt inflytande i kommunens gemensamma angelägenheter,
dock att härigenom icke sker någon rubbning i hittills gällande grunder
för val af landstingsmän». År 1881 tillstyrkte utskottet en begränsning
af den kommunala rösträtten till Vio af kommunens hela röstetal med
ytterligare tillägg, att ingen må i något fall utöfva rösträtt »för högre
röstetal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer öfriga
röstegande».

Riksdagens Första Kammare a-fslog under denna liksom under föregående
treårsperioder alla förslag, åsyftande begränsning af den kommunala
rösträtten å landet. Andra Kammaren följde deremot lagutskottet
såväl år 1879, då det ej ville någon förändring, som år 1880,
då det föreslog en skrifvelse till regeringen, och år 1881, dådet framlade
ett bestämdt reformförslag.

Sjette treårsperioden företer — med ett enda undantag — endast
ett upprepande af de vanliga motionerna om den kommunala rösträttens
begränsning till Vin eller V20 af kommunens hela röstetal, med eller utan
absolut maximum af 1,000 röster.

Så väckte vid 1882 ars riksdag herr Anders Göransson motion om
begränsning till Y10 (A. K. n:o 77) och herr J. P. Nilsson i Käggla
motion om begränsning till ''An af kommunens hela röstetal (A. K. n:o 55).
Den sistnämda motionen påyrkade tillika ett absolut maximum af 1,000
röster.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

Vid denna riksdag förekom det nämnda undantaget, en motion af
herr Isaac Asklöf (A. K. n:o 74), hvari föreslogs att begära ett förslag
af regeringen rörande den kommunala rösträtten på landet.

Vid 1883 års riksdag väcktes motion om begränsning till Vin af
kommunens hela röstetal af herr J. Anderson i Tenhult (A. K. n:o G7),
medan herr J. P. Nilsson i Käggla (A. K. n:o 44) förnyade sin motion
om begränsning till Vao jemte ett absolut maximum af 1,000 röster.

Vid 1884 års riksdag förekom ingen motion om begränsning till
Vio af kommunens röstetal, men väl om begränsning till Va o jemte ett
absolut röstmaximum af 1,000 röster. En sådan reform påyrkades af
två motionärer, herr J. P. Nilsson i Käggla (A. K. n:o 57) och herr
Olof Andersson i Lyckorna (A. K. n:o 85).

Lagutskottet är vid denna tid på väg att stadga sin mening. Vid
två riksdagar, 1882 och 1884, tillstyrkte utskottet ett relativt maximum
af Vio af kommunens hela röstetal, jemte det ytterligare relativa maximum
= summan af de öfriga röstegandes röstetal, som af lagutskottet
förordats redan år 1881. Under det mellanliggande året 1883 afstyrkte
utskottet visserligen alla förändringar, men då detta skedde hufvudsakligen
på rent formella skäl och endast »för närvarande», har det årets
utlåtande mindre betydelse.

Riksdagens Första Kammare intar under denna treårsperiod samma
afvisande ställning gentemot reformyrkandena som tillförene. Andra
Kammaren återigen uttalade sig år 1882 och 1884, liksom lagutskottet,
för Vio af kommunens röstetal och summan af de öfriga röstegandes
röstetal såsom relativa röstmaxima. Enahanda mening låg också bakom
Andra Kammarens återremiss af lagutskottets betänkande år 1883.

Sjunde treårsperioden. Vid 1885 års riksdag återkom herr J. P.
Nilsson i Käggla med sin motion om den kommunala rösträttens begränsning
till V20 af kommunens hela röstetal jemte ett absolut maximum
af 1,000 röster (A. K. n:o 59).

Vid 1886 års riksdag frambar herr Nils Wallmark i motionsform
(A. K. n:o 123) det yrkande, som ända sedan 1881 års riksdag tecknade
sig att blifva lagutskottets och Andra Kammarens, d. v. s. yrkandet
på ’/10 af kommunens hela röstetal och summan af de öfriga röstegandes
röstetal såsom relativa röstmaxima. Herr J. P. Nilsson i Käggla förnyade
sin motion från föregående riksdagar (A. K. n:o 64) om V10 af
kommunens röstetal såsom relativt och 1,000 röster såsom absolut maximum.
Slutligen förekom ett nytt yrkande i en motion af herr Joh.
Nydahl (A. K. n:o 121), nemligen på en begränsning af rösträtten till
V50 af kommunens hela röstetal »vid beslut om utgifter, som skola utgå

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 13

för längre tid än 2 år, äfvensom vid alla val, utom vid val af landstingsmän
eller deras valmän».

Vid januaririksdagen 1887 väckte herr Eric Öberg från Vesternorrlands
län motion (A. K. n:o 148) om ett relativt röstmaximum af ‘/io
af kommunens röstetal och ett absolut af 1,000 röster. Herr Joh.
Nydahl (A. K. n:o 79) framlade på nytt sitt yrkande från föregående
år, men med det välbekanta tillägget: ej må någon rösta »i något fall
för högre röstetal än det, som enligt röstlängden sammanräknadt tillkommer
öfriga röstägande».

Vid majriksdagen 1887 förnyade herr Johan Nydahl sin motion
från föregående år (A. K. n:o 40).

Lagutskottet uttalade sig vid treårsperiodens samtliga riksdagar för
en begränsning af den kommunala rösträtten å landét till Vio af kommunens
hela röstetal, — vid 1887 års båda riksdagar dock med den
inskränkningen, att denna röstberäkning ej skulle gälla »vid val af landstingsmän
eller valmän för desses väljande». Det allt sedan år 1881 af
lagutskottet tillstyrkta tillägget, att ingen må rösta för högre röstetal
än det, som sammanräknadt tillkommer öfriga röstande, ansåg lagutskottet
vid 1887 års majriksdag obehöflig! och möjligen ledande till tvetydighet.

Kiksdagens Första Kammare afslog under denna periods riksdagar
— vid 1887 års januaririksdag hann frågan dock aldrig fram till kamrarne
— alla yrkanden på den kommunala rösträttens begränsning å
landet. Andra Kammaren anslöt sig deremot städse till lagutskottets
mening. ,

Åttonde treårsperioden. Alla motioner om absoluta röstmaxima
upphöra med denna periods ingång. Man försöker sig nu endast med
de relativa.

Vid 1888 ars riksdag förekom endast en kommunal rösträttsmotion,
nemligen af herr Lars Petter Larsson i Berga (A. K. n:o 98), som påyrkade
rösträttens begränsning till V20 af kommunens röstetal vid beslut
om utgifter och i andra fall lika rösträtt för alla röstegande.

Vid 188.9 ars riksdag väckte herr Lars Petter Larsson i Berga motion
(A. K. n:o 170) om V10 af kommunens röstetal och summan af de öfriga
röstegandes röstetal såsom relativa röstmaxima. Herr Olof Andersson
i Lyckorna föreslog (A. K. n:o 36), rösträttens begränsning till V20 af
kommunens röstetal vid beslut om utgifter och i andra fall lika rösträtt
för alla röstegande. Herr Lars Pålsson i Hemmesdynge (A. K. n:o 7)
påyrkade lika rösträtt vid val.

Vid 1890 ars riksdag föreslogo två motionärer, herrar Nils Nilsson i
Skärhus och Olof Jonsson i Hof i hvar sin motion (A. K. n:is 155 och

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

167) V io dl* kommunens hela röstetal ocli summan af de oln^G röst—
egandes röstetal såsom relativa röstmaxima.

Lagutskottet afstyrkte vid två riksdagar under denna treårsperiod,
1888 och 1890, all ändring i fråga om den kommunala rösträtten å
landet. Vid 1889 års riksdag uttalade sig utskottet för Yio af kommunens
hela röstetal och summan af de öfrige röstegandes röstetal såsom
relativa röstmaxima.

Riksdagens Första Kammare motsatte sig nu liksom förut hvarje
ändring af den kommunala rösträtten å landet. Andra Kammaren uttalade
sig vid periodens samtliga riksdagar för Vio af kommunens hela
röstetal och summan af de öfrige röstegandes röstetal såsom relativa
röstmaxima.

Nionde treårsperioden. Vid 1891 års riksdag förelågo två motioner,
af herr Nils Nilsson i Skärhus (A. K. n:o 56) om Vio och af herr Gunnar
Eriksson i Mörviken (A. K. n:o 11) om V20 af kommunens hela röstetal
såsom relativt röstmaximum. Dessutom föreslogo båda motionärerna
summan af de öfriga röstegandes röstetal såsom ännu ett relativt röstmaximum.
Herr O. B. Olsson i Maglehult, (A. K. n:o 16) föreslog V20 af
kommunens röstetal såsom relativt röstmaximum vid beslut om utgifter
samt lika rösträtt vid val. Herr Back Per Ersson (A. K. n:o 60) föreslog
lika rösträtt för alla röstegande vid val.

Vid 1892 års riksdag förekommo yrkanden å såväl Va som V10 och
t2o af kommunens röstetal såsom relativa röstmaxima. Herr C. A.
Sjöcrona (F. K. n:o 12) påyrkade Va, herrar A. Göransson (A. K. n:o 38)
och Halvar Eriksson i Elgered (A. K. n:o 78) Vio och herr Gunnar
Eriksson i Mörviken med instämmande af tre ledamöter af Andra Kammaren
(A. K. n:o 44) W I samtliga dessa motioner, utom herr
Sjöcronas, yrkas tillika ännu ett relativt röstmaximum = summan af de
öfriga röstegandes röster.

Vid 1893 års riksdag framstälde herrar C. A. Sjöcrona (F. K. n:o 3),
A. Göransson (A. K. n:o 6) och Gunnar Eriksson i Mörviken med instämmande
af tretton ledamöter af Andra Kammaren (A. K. n:o 16)
enahanda yrkanden som år 1892. Herr Joh. Nydahl (A. K. n:o 13)
påyrkade deremot en skrifvelse till regeringen med begäran om förslag
till begränsning af den kommunala rösträtten å landet.

Lagutskottet tillstyrkte vid periodens tva första riksdagen /io af
kommunens röstetal såsom relativt röstmaximum och vid den sista 7a>.
Vid alla tre riksdagarna föreslog utskottet tillika ett annat relativt röstmaximum
= summan af de öfriga röstegandes röster.

Riksdagens Första Kammare har äfven under denna period motsatt

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 15

sig hvarje kommunal rösträttsreform å landet. Andra Kammaren liar deremot
följt lagutskottet såväl 1891 och 1892, då utskottet endast hemstälde
om en begränsning till Vio, som år 1893, då utskottet påyrkade
en begränsning till V2o af kommunens hela röstetal.

Tionde treårsperioden. Vid innevarande 1894 års riksdag har
herr Oskar Ericsson i Bjersby (A. K. n:o 12) väckt motion om Yio af
kommunens hela röstetal och summan af de öfriga röstegandes röster
såsom relativa röstmaxima. 1 fyra olika motioner, af herr Ollas A.
Ericsson med instämmande af sex ledamöter af Andra Kammaren (A K.
n:o 10), af herr J. Anderson i Tenhult med instämmande af två ledamöter
af Andra Kammaren (A. K. n:o 16), af herr J. Bromée med instämmande
af fyra ledamöter af Andra Kammaren (A. K. n:o 20) samt
af herr And. Olsson i Mårdäng med instämmande af två ledamöter af
Andra Kammaren (A. K. n:o 48), har påyrkats att Van af kommunens hela
röstetal och summan af de öfriga röstegandes röster skulle fastställas
såsom relativa röstmaxima. Herr Nydahl (A. K. n:o 12) har förnyat
sin motion från 1893 om skrifvelse till regeringen med begäran om
dess förslag till reformering af den kommunala rösträtten å landet.

Lagutskottet har i år endast uttalat sig för en begränsning af den
kommunala rösträtten å landet till Vio af kommunens hela röstetal jemte
ett ytterligare relativt röstmaximum — summan af de öfriga röstegandes
röstetal.

Första Kammaren har visserligen afslagit lagutskottets hemställan,
men deremot gjort ett anmärkningsvärdt uttalande i den kommunala
rösträttsfrågan, till hvilket utskottet senare återkommer. Andra Kammaren
har vidhållit sin ståndpunkt från 1893 och uttalat sig för V20 af
kommunens hela röstetal och summan af de öfriga röstegandes röster
såsom relativa röstmaxima.

Förutom nu omtalade motioner hafva äfven andra, mera indirekta
förslag till begränsning af den kommunala rösträtten å landet, liksom
i stad, under årens lopp förekommit, såsom i motioner af herr N. S.
von Kock år 1868 (F. K. n:o 65), af herr Rich. Ehrenborg år 1872
(A. K. n:o 149), af grefve Ludvig af Ugglas år 1876 (F. K. n:o 1), af
herr Rich. Ehrenborg år 1877 (A. K. n:o 30). Dessa förslag, som afsett
ett närmare bestämmande af hvad som är att hänföra till kommunens
allmänna hushållningsangelägenheter, stadgande af förstärkt
majoritet vid beviljande af ny eller ökad kommunalafgift 0. s. v., hafva,
lika litet som de förut omtalade, ledt till något resultat.

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

2. Den kommunala rösträtten i städerna.

Då den kommunala rösträtten i städerna, som redan vid kommunalförfattningar
nes utfärdande 1862 begränsades genom ett relativt röstmaximum
af Vjo af kommunens hela röstetal, sedermera den 9 november
1869 blifvit ytterligare begränsad genom ett relativt röstmaximum
af V5o af kommunens hela röstetal och ett absolut maximum af 100
röster, har någon utförligare utredning rörande de reformförslag, som
föregingo sistnämnda lagändring, icke ansetts erforderlig.

Flere af de motioner, som på 1860-talet, såväl som senare, påyrkade
en kommunal rösträttsreform å landet, åsyftade äfven en ytterligare
begränsning af den kommunala rösträtten i stad. Men härförutom
förekommo äfven följande i motionsform framstälda yrkanden,
som endast afsågo den kommunala rösträtten i stad:

vid 1865—66 års riksdag:

af herr J. Sundvallson (Bg. n:o 30) om lika rösträtt för alla röstegande
eller ock ett absolut röstmaximum af 10 röster i stad med
öfver 3,000 invånare samt om en blandad personel och skatterösträtt
med ett röstmaximum af 30 röster i stad med 3,000 invånare eller
derunder;

af herr A. R. Falkman (Bg. n:o 48) om en blandad personel och bevillningsrösträtt
med glidande skala och ett absolut maximum af 11 röster;

vid 1868 års riksdag:

af herr A. R. Falkman (A. K. n:o 289) om eu blandad personel
och bevillningsrösträtt med glidande skala och ett absolut maximum af
2 eller 11 röster;

af herr L. J. Hierta (A. K. n:o 28) om lika rösträtt för alla röstegande
eller alternativt en graderad röstskala med ett maximum af 20
röster vid stadsfullmägtigval i Stockholm;

vid 1869 års riksdag af herr L. J. Hierta (A. K. n:o 160) ett detaljeradt
förslag till reform af stadsfullmägtigevalen i Stockholm och
öfriga städer.

Efter 1869 års reform ha följande nya reformyrkanden, endast afseende
städerna, i motionsform framkommit:

vid 1871 års riksdag:

af hr Arvid Gummlius (A. K. n:o 127) om glidande skala med 3
röster såsom absolut maximum vid stadsfullmägtigval;

vid 1872 års riksdag:

af herr Arvid Gumoelius (A. K. n:o 8) med instämmande af fyra
andra ledamöter af Andra Kammaren om eu tregradig skala vid stadsfullmägtigval
;

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcatts (N:o 3) Utlåtande N;o 14. 17
• vid 1877 ars riksdag:

af herr Arvid Gumeelius (A. K. n:o 161) om lika rösträtt för alla
röstegande eller ock en blandad personlig och bevillningsrösträtt vid
stadsfullmägtigval;

vid 1891 års riksdag:

af herr Olof Olsson från Stockholm med instämmande af elfva
andrakammarledamöter (A. K. n:o 98) om ett x-elativt röstmaximum af
Vioo af kommunens hela röstetal och ett absolut röstmaximum af 40
röster för Stockholms stad;

af hr Anton Halm med instämmande af tolf andrakammarledamöter
(A. K. n:o 143) om ett relativt röstmaximum af Vioo af kommunens
hela röstetal och ett absolut röstmaximum af 40 röster för rikets öfriga
städer;

vid 1892 års riksdag:

af herr J. A. Fjällbäck (A. K. n:o 155) om eu glidande röstskala
vid kyrkostämma i Stockholm, så att hvars och ens röstetal skulle bli
ungefär = qvadratroten af hans bevillning.

vid 1893 års riksdag:

af hr Olof Olsson från Stockholm (A. K. n:o 105) om ett relativt
röstmaximum af Vioo af kommunens hela röstetal och ett absolut maximum
af 40 röster för Stockholms stad;

af herr J. A. Fjällbäck (A. K. n:o 199) om en glidande röstskala
vid utöfvande af rösträtt i Stockholm, så att hvars och ens röstetal
skulle bli ungefär qvadratroten af hans bevillning.

Alla dessa efter år 1869 väckta motioner hafva afstyrkts af lagutskottet
och afslagits af kamrarne. Dock påyrkade lagutskottet vid
1891 ars riksdag med anledning af de då väckta motionerna eu skrifvelse
till regeringen med begäran om utredning och förslag rörande
den kommunala rösträtten i städerna. Denna lagutskottets hemställan
antogs af Andra, men afslogs af Första Kammaren.

3. Bolagens kommunala rösträtt.

Åt frågan om bolags kommunala rösträtt hafva såväl enskilda motionärer
som lagutskottet och kamrarne egnat särskild uppmärksamhet.
Redan vid 1865— GG års riksdag väcktes eu motion af herr J. Sundvallson
(Bg. n:o 30), i hvilken bland annat påyrkades, att följande beBih.
till liiksd. Blot. 1334. H Band. 2 A/d. 2 Band. 14 Käft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

stämmelse skulle införas i förordningen om kommunalstyrelse i stad:
»Bolag frånkännes all annan rösträtt, än den som tillkommer hvarje
särskild delegare och i mån af delaktigheten, så framt han jemlikt § 3
är medlem af kommunen». Allmänna besvärs- och ekonomiutskottet
afstyrkte förslaget och detta blef äfven af riksstånden afslaget.

Vid 1867 års riksdag påyrkade herr C. A. Larsson i en förut omtalad
motion (A. K. n:o 201) ändring i kommunallagarne bland annat i
syfte: »att rösträttigheten vid kommunalstämmor i staden och på landet
måtte begränsas på ett sätt som gör, att icke några få rika personer
eller bolag kunna öfverrösta hundratals medborgare inom kommunen».
Lagutskottet afstyrkte och Första Kammaren afslog den föreslagna ändringen.
Men Andra Kammaren antog utan votering ett af herr S.
Ribbing i lagutskottet reservationsvis framstäldt förslag, så lydande:
»Bolagsman må för proportionerlig eller, der hvar och en af bolagsmännens
andel inför vederbörande myndighet blifvit offentligen uppgifven,
för bestämd andel, samt i aktiebolag för innehafvande aktier i förhållande
till bolagets hela upptaxerade inkomst utöfva rösträtt i den kommun,
der bolaget drifver sin verksamhet. Detsamma gälle för delegare
i oskiftad! bo.»

Vid närmast följande riksdag, 1868 års riksdag, förelåg en hel
mängd motioner rörande bolags rösträtt. I Andra Kammaren motionerade
herr A. R. Falkman (A. K. n:o 289) om upphäfvande bland annat,
af aktiebolags rösträtt och herr J. J. Magnell (A. K. n:o 57) om »att
bolag och med dem jemförliga styrelseverk eller andra så kallade moraliska
personligheter må från rösträtt i kommunens angelägenheter
uteslutas». I Första Kammaren väcktes äfvenledes motioner af herr
Joh. Aug. Hazelius (F. K. n:o 31) om »att den i kommunalförfattningarne
aktiebolag tillerkända rösträtt måtte försvinna» samt af herr A.
O. Wallenberg (F. K. n:o 51) »om 1) att bolag, som utfärdat aktier,
stälda till innehafvare^ icke böra för af kastningen af så beskaffade aktier
åtnjuta någon rösträtt inom kommunen; 2) att alla bolags styrelser
höra åtnjuta rösträtt för fastigheter, livilka äro belägna inom
samma kommun, som bolagets styrelse har sitt säte, och hvilka fastigheter
utgöra bolagets gemensamma egendom; 3) att egare af aktieeller
lottbref, för hvilkas afkastning kommunalskatt blifvit erlagd, åtnjuter
rösträtt inom den kommun, hvarest han är mantalsskrifven, i
förhållande till det erlagda skattebeloppet». Lagutskottet afstyrkte
samtliga dessa ändringsförslag, under hänvisning till sin framställning
om ett relativt röstmaximum af Vin af kommunens hela röstetal. Andra
Kammaren, som uttalade sig för ett dylikt röstmaximum, ansåg likasom

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 19

lagutskottet, att bolagens rösträtt derigenom skulle i viss mån begränsas,
borsta Kammaren, som afslog det föreslagna röstmaximum, återremitterade
deremot; frågan om bolags rösträtt till lagutskottet. Båda kamrarne
ansågo tydligen, att en förändring var påkallad i fråga om bolagens
rösträtt, men då intet förslag till lösning af denna speciella
reformfråga förelåg från lagutskottet, förblef den olöst.

Vid 1869 ars riksdag väckte herr A. 0. Wallenberg en ny mera
speciell motion (F. K. n:o 47), innehållande två förslagspunkter: »1)
Egare af aktie eller lösbref uti enskild bank, försedd med af Kongl.
Maj:t faststäld bolagsordning i öfverensstämmelse med kongl. kungörelsen
af den 20 maj 1864, åtnjuter rösträtt inom den kommun, hvarest
han är mantalsskrifven, i förhållande till det för inkomsten af samma
aktie erlagda skattebeloppet; 2) Styrelsen öfver enskild bank åtnjuter
endast rösträtt för bolagets möjligen egande fastighet, men icke för
någon af bankrörelsen härflytande inkomst.» Denna motion rönte
samma öde som motionerna år 1868.

Under den följande tiden berördes frågan om bolagens rösträtt
ofta såväl i motioner och utskottsbetänkanden som vid kamrarnes öfverläggningar
i den kommunala rösträttsfrågan. Men något nytt direkt
reformförslag i detta speciella ämne förelåg ej förr än vid 1884 års
riksdag. Herr Diss Olof Larsson (A. K. n:o 68) återupptog då med
instämmande af två af Andra Kammarens ledamöter yrkandet på »att
den i kommunallagarne aktiebolag tillerkända rösträtt må försvinna».
Förslaget afstyrktes af lagutskottet och afslogs af Riksdagen.

Vid 1890 års riksdag föreslog herr A. H. Öländer (F. K. n:o 14)
''A af kommunens röstetal och summan af de öfrige röstegandes röster
såsom relativa röstmaxima å landet för bolag. Förslaget afstyrktes af
lagutskottet och afslogs af Riksdagen.

Under de senaste fyra åren har frågan om bolagens rösträtt visserligen
icke varit föremål för någon speciell motion, men deremot varit
ett stående tema i motiveringen till de återkommande motionerna om
begränsning af den kommunala rösträtten å landet.

Den nu lemnade redogörelsen visar, att en mångfald af förslag
och yrkanden i fråga om den kommunala rösträttens begränsning förelegat
till Riksdagens pröfning. Af alla dessa förslag har hittills ondast
ett, förslaget om den kommunala rösträttens begränsning i stad till ett
relativt maximum af Va o af kommunens hela röstetal och ett absolut
maximum af 100 röster, ledt till slutligt resultat. Sedan 1869 års

20 Andra Kammarens Tillfälliga UtsTcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

riksdag, den sista riksdagen i det nya riksdagsskickets första treårsperiod,
är denna begränsning lagstadgad för våra städer. Fullständigt
obegränsad är deremot den kommunala rösträtten fortfa&mde å landsbygden.
De gamla reformkrafven stå der qvar alldeles ouppfylda, samtidigt
med att nya reformkraf kräfva mera djupgående reformer med
afseende å den kommunala rösträtten såväl å landet som i stad. Särskilt
bar på sista tiden bolagens rösträtt börjat tilldraga sig stor uppmärksamhet,
liksom fallet redan var under de första åren af de gällande
kommunallagarnes tillämpning.

Allt visar hän mot nödvändigheten af en kommunal rösträttsreform,
men en dylik reform lär — såsom motionärerna också framhålla —
icke kunna komma till stånd eller bli af någon längre varaktighet utan
att föregås af en ny statistisk utredning af hithörande förhållanden.
Enligt hvad Kongl. Maj ds berättelse om hvad i rikets styrelse sedan
sista Riksdags sammanträde sig tilldragit och ytterligare inhemtade upplysningar
gifva vid hand, har chefen för civildepartementet gått i författning
om utförande af en dylik utredning, och så till vida är syftet
med herrar A. G. Ericssons och O. H. Ströms motioner redan vunnet
eller på väg att vinnas. Men såväl den ene som den andre af de båda
nämnda motionärerna framhåller tillika önskvärdheten af att ifrågavarande
statistiska utredning snarast möjligt måtte föreligga. Utskottet
delar i detta afseende fullständigt motionärernas mening och hemtar
ytterligare stöd för denna mening i såväl Första Kammarens nyligen
fattade beslut i den kommunala rösträttsfrågan som Andra Kammarens
upprepade beslut om en begränsning af den kommunala rösträtten ålandet.

Första Kammaren har den 3 sistlidne mars för sin del uttalat, att
den anser en begränsning af den kommunala rösträtten på landet böra
eg a rum, och förklarat sig vilja anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes för
nästa Riksdag framlägga förslag till den begränsning af nämnda rösträtt,
hvartill den af Kongl. Maj:t beträffande denna fråga anbefalda
utredning kan föranleda. Sammanställes detta Första Kammarens uttalande
med Andra Kammarens återupprepade beslut att begränsa den
kommunala rösträtten å landet, så visar det sig tydligt, att numera hela
Riksdagen anser en dylik reform böra ske ju förr dess hellre.

I enlighet med denna allmänt hysta och uttalade mening och på
grund af nu ifrågavarande motioner anser sig utskottet böra tillstyrka,
att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller, att den anbefalda
utredningen rörande den kommunala rösträtten om möjligt måtte så
bedrifvas, att dess resultat kunna framläggas inför nästkommande års
lagtima Riksdag.

Andra, Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14. 21

Herr A. G. Ericsson har i sin motion påyrkat, att den af honom
ifrågasatta statistiska redogörelsen för den kommunala rösträtten skulle
utarbetas »efter hufvudsakligen samma plan, som följdes vid utarbetandet
af den kommunala rösträttsstatistiken för år 1871». Motionären
rigtar emellertid redan i sin motion uppmärksamheten på åtskilliga omständigheter,
som kräfva särskildt beaktande vid en nu företagen statistisk
utredning, men vid hvilka man vid utarbetandet af rösträttsstatistiken
för år 1871 fäste ringa eller intet afseende. Och utom dess
hafva vid den kommunala rösträttsfrågans behandling i Riksdagen under
de två sista årtiondena flere andra nya synpunkter framhållits,
hvilka förtjena att beaktas, såsom förhållandet mellan jordbruksfyrkarne
å ena och de s. k. lösa fyrkarne å den andra sidan, de olika verkningarna
inom större och mindre kommuner af de föreslagna relativa röstmaxima
o. s. v. Att i fråga om planen för den nya utredning rörande
den kommunala rösträtten, som nu förestår, göra den allmänna framställning
som motionären föreslagit, anser utskottet under sådana förhållanden
icke vara lämpligt.

Utskottet hemställer alltså:

1) att Andra Kammaren, med anledning af herrar
A. G. Ericssons i Väsby och O. H. Ströms motioner,
för sin del besluter:

att Riksdagen i skrifvelse till Konungen anhåller,
att den anbefalda utredningen rörande den kommunala
rösträtten om möjligt måtte så bedrifvas, att dess
resultat kunna framläggas inför nästkommande års
lagtima Riksdag.

Herr D. Persson har i sin motion hemstält, att ett af honom framstäldt,
specielt reformförslag måtte vid den ifrågavarande utredningen
göras till föremål för särskild undersökning. Utskottet anser visserligen
önskvärdt att hvarje mera betydande reformförslag, som framkommit under
de senaste 30 åren, — och till dessa reformförslag räknar utskottet
äfven herr D. Perssons — måtte så långt möjligt göras till föremål för
särskild undersökning i samband med den statistiska utredningen af
Bih. Ull Jliksd. Prot. 1834. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Käft. 4

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 14.

de kommunala rösträttsförhållandena. Det är nemligen icke nog att
få se sjelfva missförhållandena framställas, utan man behöfver äfven
erfara, i hvad mån de olika reformförslagen förmå att afhjelpa dessa missförhållanden.
Men utskottet anser sig icke behörigt att här söka pröfva och
anvisa, hvilka af de många olika reformyrkandena som särskildt böra
utväljas såsom de vigtigaste, när det gäller att undersöka värdet och
användbarheten af vissa förslag i tillämpningen.

Då det icke lär kunna förutsättas, att Riksdagen utan en föregående
jemförande pröfning af de många olika reformförslagen anhåller,
att ett af dem skulle särskildt göras till föremål för en dylik undersökning,
hemställer utskottet:

2) att herr D. Perssons motion icke må till
någon kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 april 1894.

På utskottets vägnar:
H. AMNÉUS.

Stockholm, K. L, Beckman, 1894.