Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 1 (Utlåtande 1893:Tfu36 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 1.

N:o 6.

Ant. till lliksd. kansli den 2 mars 1893, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts betänkande n:o 3,
angående herrar Chr. Bulows och A. Hahns motioner
rörande fattigvärdsinspektion.

Till utskottet hafva remitterats 2:ne motioner, nemligen n:o 95 af
herr Chr. Biilow och n:o 106 af herr Anton Hahn, hvilka åsyfta en
skärpt kontroll öfver fattigvårdsväsendet, men motionärernas förslag
beträffande sättet för kontrollens åstadkommande skilja sig från hvarandra,
i det att herr Biilow vill förverkliga den genom »tillsättande af
en eller två fattigvårdsinspektörer här i landet för öfvervakande af
fattigvårdsväsendet», då deremot herr Hahn anser saken bättre främjas
genom en ändring uti 8 § af gällande läkareinstruktion den 31 oktober
1890 derhän, att förste provinsialläkaren må åläggas att, jemte andra
honom redan lemnade uppdrag, »egna tillsyn åt fattighus, fattiggårdar
och arbetshus». Begge motionärerna påyrka, att Riksdagen måtte genom
skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla om åtgärder i de utaf hvar och en
af dem föreslagna syften.

Hvad nu först herr Biilows motion beträffar, så omförmäler han i
motiveringen af densamma, att klagomål ofta försports öfver det sätt,
hvarpå såväl äldre personer som barn behandlats inom sina respektive
kommuner, när de varit berättigade att komma i åtnjutande af fattigvård;
och anför motionären i detta hänseende ett par kortfattade exempel.
Särskildt finner motionären tillståndet bland fattiga små barn i vårt
land vara så eländigt, att det i ett civiliseradt land ej kunde fördragas,

Bih. till It iliad. Prat. 1333. 3 Sami. 2 Afd. 2 Band. O Haft. (N:o ti.) 1

. 2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

utan borde vi i fråga om fattigvårdslagstiftningen taga England och
Finland såsom föredöme mera än hvad tillförene skett. I England
förelåge nu till behandling ett ändamålsenligt lagförslag till barnens
skydd och i Finland har blifvit tillsatt en fattigvårdsinspektör för hela
storfurstendömet med åliggande för honom icke blott att öfvervaka
fattigvårdsstadgarnes efterlefnad, utan äfven tillhandagå fattigvårdssamhällena
med råd och vunna erfarenheter om bästa sättet för fattigvårdens
ändamålsenliga anordning, särskild! till förekommande af nöd
och personers orättvisa uteslutande från understöd. Motionären uttalar
slutligen den förhoppning, att staten omsider skall öfvertaga fattigvårdstungan
i hela dess utsträckning, men han anser att, i afvaktan på denna
genomgripande reform, och enär här i landet redan funnes inspektörer
i långt mindre vigtiga hänseenden, staten åtminstone skyndsamt borde
tillsätta inspektörer jemväl för tillsynen öfver, huru fattiga, orkeslösa
och värnlösa personer behandlas.

Vidkommande herr Hahns motion, så anföras deruti åtskilliga exempel
i allmänhet på sorgliga missförhållanden, som lära egt rum på olika
ställen inom vårt land, när det gäll, att vårda fattiga och deribland
ofta jemväl sinnessvaga personer. I det komitéutlåtande af år 1885,
med förslag till instruktion för läkare, som i hufvudsak af Kongl. Maj:t
sedermera lades till grund för den nu gällande läkareinstruktionen af
år 1890, inrymdes i 8 § ett åliggande för förste provinsialläkaren att
»egna tillsyn äfven åt fattighus, fattiggårdar, arbetshus, stads- och
häradshäkten, skolor, barnhem, barnkrubbor, räddningshem, bostäder
för ett större antal arbetare» in. in., men Kongl. Maj:t lät dock vid
den slutliga redigeringen af nu gällande instruktionen de anförda orden
om tillsyn jemväl öfver fattighus, fattiggårdar och arbetshus utgå ur
nämnda § af instruktionen. Motionären, som finner denna ändring beklaglig,
förmenar, att Kongl. Maj:t härigenom stält inspektionen af
ifrågavarande inrättningar utom förste provinsialläkarens tjenstebefogenhet,
och förmodar motionären, att denna inskränkning af förste provinsialläkarens
uti komitébetänkandet ifrågasatta tjensteåligganden varit
föranledd af statsutskottets utlåtande n:o 66 vid 1890 års riksdag, då
utskottet betonade, att anledning icke torde förofinnas »att utsträcka
förste provinsialläkarens inspektion till andra inrättningar än sådana,
som med medicinalväsendet stå i egentligt sammanhang».

Denne motionär anser vidare de s. k. »fattigauktionerna» utgöra
ett i detta sammanhang anmärkningsvärd! och sorgligt kapitel i vår
fattigvårdshistoria, och återger han några i namngifna tidningar omförmälda
fall, der fattighjonens försörjning skulle gjorts beroende af

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

endast det vid auktionen lägst fordrade ersättningsbeloppet. Vore
emellertid nämnda auktioner de enda missförhållanden, som i fattigvårdshänseende
egde rum, så skulle detta onda, enligt motionärens åsigt,
kunna afkjelpas genom att i lämpligare form återupptaga den motion
om förbud för dylika auktioner, som vid 1891 år riksdag förkastades
inom Andra Kammaren hufvudsakligen af det skäl, att dessa auktioner
förmenades redan hafva upphört. Då likväl i vårt land bevisligen förefunnes
äfven andra fall af vanvård, obarmhertighet och uppenbart åsidosättande
af lag (i fråga om fattigvård) än omförmälda auktioner, så ansåge
motionären nödvändigt att få alla dessa missförhållanden stäfjade,
och dervid syntes honom det enda verksamma medlet härtill vara att.
inrätta en fattigvårdsinspektion utöfver den nu befintliga.

Motionären erinrar om, att det visserligen enligt såväl fattigvårdsstadgan
som landshöfdingeinstruktionen åligger länsstyrelsen att, hvar
inom sitt län, vaka öfver fattigvårdens behöriga handhafvande, men betonar,
att, då dessa myndigheter, åt hvilka så många andra bestyr äfven
äro anförtrodda, icke hafva någon särskildt dertill utsedd institution till
sitt förfogande, en af länsstyrelsen företagen undersökning af fattigvårdsförhållandena
inom länet aldrig kan blifva annat än tillfällig.
Emellertid anföras exempel på tvenne dylika undersökningar, som 1891
igångsattes af Konungens befallningshafvande inom Östergötlands och
Kronobergs län.

Äfven om man genom dylika tillfälliga undersökningar, säger nu
motionären vidare, kan åstadkomma rättelser i en mängd fall, så förefinnes
ringa borgen för rättelsernas varaktighet, när de ej skett af
egen god vilja. Låter icke talrikheten af de för blott ett enda år bevisade
missförhållanden, frågar motionären, ana den sannolika utsträckningen
af det som icke blifvit kunnigt, och bör man väl vänta, tills
afslöjandena blifva ännu flera, och tills de möjligen frampressade länsundersökningarna
blifva så många, att de i sin tur framtvinga en riksundersökning?
Motionären anser, att tiden är inne att på ett verksammare
sätt, än med nu gällande otillräckliga stadganden kan ske,
börja utöfva tillsyn öfver fattigvårdens behöriga handhafvande både i
städerna och på landsbygden, och att en sådan tillsyn endast kali ske
genom en stadigvarande, på bestämda eller obestämda tider återkommande
fattigvårdsinspektion, som har att hos länsstyrelsen göra anmälan
om det som befinnes tarfva länsstyrelsens ingripande.

Slutligen anmärker motionären, hurusom vid våra fångvård san stalter
sorgfälligt är sörjdt, för såväl utspisningens tillräcklighet som att fängelselokalerna
uppfylla hygienens fordringar i afseende på utrymme,

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

luftvexling och uppvärmning, hvarför det syntes motionären icke stå i
strid med nutidens berömda humanitet, att förhållandena inom fattigvårdssamhällena
ordnades så, »att ingen skulle våga påstå, att de i
nyttigt arbete utslitna understödstagarna och de, hvilka af ena eller
andra orsaken måste äta fattigvårdens nådebröd, inom någon enda
svensk kommun i något afseende ha det sämre stäldt än brottslingarne
inom fängelserna».

Motionären — som säger sig finna, att en anordning, hvarigenom
förste provinsialläkaren förenade inspektion öfver särskildt fattighus,
fattiggårdar och arbetshus med den inspektion, han redan utöfvar beträffande
hvad som hör till medicinalväsendet, säkrast leder till det af
motionären åsyftade målet, nemligen att, utan annan utgift för statsverket
än något ökade dagtraktamenten och reseersättningar, erhålla
en ordnad fattigvårdsinspektion — hemställer för den skull:

att Riksdagen ville anhålla, att Kongl. Maj:t med ändring af § 8
af gällande läkareinstruktion ville åt densamma gifva följande lydelse:
»Förste provinsialläkare skall inom länet egna tillsyn åt de af kommuner,
föreningar, eller enskilda personer upprättade sjukvårdsinrättningar
och andra anstalter såsom sjukhus, sjukstugor, sjukhem, vårdoch
kuranstalter för sinnessjuka och idioter samt uppfostringsanstalter
för blinda och döfstumma; åt de vid brunns, bad- och andra dylika
kuranstalter för helso- och sjukvården vidtagna anordningar; samt åt
fattighus, fattiggårdar och arbetshus; och eger han, när han finner besigtning
å stället nödig, upptaga sådan förrättning i den resplan honom
åligger årligen upprätta.»

Utskottet har af den för år 1890 publicerade statistiska utredningen
inhemtat, att under åren 1885—1890 antalet af dem, som inom vårt
land åtnjutit fattigunderstöd, varit i en någorlunda jemn tillväxt, eller
ifrån 221,911 personer år 1885 till 241,113 år 1890, och hafva kommunerna
för dessa fattiga fått vidkännas en sammanräknad kostnad af
10,358,887 kronor år 1890 emot 8,957,619 kronor år 1885, således en
medelkostnad för hvarje understödstagare öfver hufvud af 43 kronor
36 öre år 1890 emot 40 kronor 37 öre år 1885. År 1890 funnos i
hela riket 5,581 fattigvårdsanstalter i vidsträckt mening med utrymme för
sammanlagdt 56,552 personer, nemligen:

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 5

rymmande 26,940 personer,

8,514

5,457

507

15,134

31,809 eller 13,2	proc.,
11,050	»	4,6	»
38,156	»	15,8	»
1,025	»	0,4	»
5,354	»	2,2	»
141,244	»	58,6	»
12,475	»	5,2	»

1,628 fattighus
147 fattigår dar
35 arbetshus
16 barnhem

3fl55 mindre fattigstugor
Frånräknas de mindre fattigstugorna, befinnes antalet egentliga
fattigvårdsanstalter vara 1,826 st. med plats för 41,418 personer. Undersöker
man fattigvårdsanstalternas fördelning på de olika länen och
fattigvårdssamhällena, visar denna sig mycket ojemn. 510 fattigvårdssamhällen
sakna hvarje slag af fattigvårdsanstalter.

Enligt samma statistiska utredning hefunnos af understödstagama
i fattighus, fattiggårdar, arbetshus eller barnhem 31,809

i mindre fattigstugor boende................................. 11,050

utackorderade på kommunernas bekostnad ......... 38,156

genom omgång (socken- eller rotegång) försörjda
i sjukvårdsanstaiter på kommunernas bekostnad

vårdade ................................................................ 5,354

i egna hem understödda............................................ 141,244

på annat sätt understödda ....................................... 12,475

Bland de utackorderade voro 23,834 barn, åtnjutande direkt understöd,
hvartill kommo 949 barn, tillhörande en del af de 13,373 utackorderade
äldre personer. — »Omgången» synes endast undantagvis förekomma
och i någon nämnvärd mån blott inom Jemtlands och Vermlands
län.

Den nu gällande instruktionen för läkare, af den 31 Oktober 1890,
föreskrifter: a) uti 5 §: att förste provinsialläkare skall i rådgifvande egenskap
biträda Konungens befallningshafvande vid handläggning af länets
helsovårdsangelägenheter och i sådant afseende dels på anmodan afgifva
yttrande i mål och ärenden, som angå sundhetsförhållandena
inom länet, dels ock bringa till denna myndighets kännedom sanitära
missförhållanden, hvarom han erhållit vetskap, samt föreslå sättet för
deras afhjelpande; åliggande derjemte förste provinsialläkare att öfvervaka
iakttagandet af hvad i afseende å helsovården af Konungens befallningshafvande
föreskrifves samt att utan dröjsmål verkställa de förrättningar,
hvartill förordnande eller uppdrag honom lemnats af sistnämnda
myndighet; och b) uti 26 §: att provinsialläkare skall gifva
noga akt på förhållandena inom det honom anförtrodda distriktet, för
så vidt de inverka på befolkningens helsa, beskaffenheten af bostäder
och födoämnen äfvensom barnens vård och fysiska uppfostran m. in.
Finner han i något af dessa hänseenden råda sanitära missförhållanden,

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

så eger han påkalla hjelp och medverkan häremot hos Konungens
befallningshafvande, förste provinsialläkaren samt kommunalmyndighet
och presterskapet inom distriktet, c) uti 14 §:

1. De genom denna instruktion förste provinsialläkare ålagda inspektioner
och apoteksvisitationer äfvensom de tjensteresor, hvilka erfordras
för verkställande af dels de förrättningar, som af medicinalstyrelsen
anbefalts eller af Konungens befallningshafvande utan särskilt,
förordnande åt honom uppdragits, och dels de undersökningar i öfrigt,
hvilka förste provinsialläkaren, på grund af meddelanden från läkare
inom länet eller eljest vunna upplysningar, anser behöfliga, böra så
ordnas, att, till undvikande af tidsspillan och onödig kostnad, särskilda
förrättningsställen kunna, i den män deras inbördes läge sådant medgifver,
under en resetur besökas.

2. I enlighet härmed har förste provinsialläkare att upprätta och
inom april månads utgång till medicinalstyrelsen för granskning och
godkännande insända förslag till reseplan för året; skolande i denna
reseplan, så vidt ske kan, angifvas den tid, som å hvarje förrättningsställe
äfvensom för resan mellan de särskilda förrättningsställena beräknas
komma att åtgå.

Fattigvårdsförordningen — af den 9 juni 1871 — innehåller åtskilliga
bestämmelser uti §§ 10—13, afseende att skärpa kontrollen öfver
det sätt, hvarpå fattigförsörjningen handhafves. Sålunda skola dervidlag,
förutom prest och fattigvårdsstyrelsen, äfven polismyndigheter och dess
underlydande betjente efter anmälan och sig företeende omständigheter
ingripa. När fattigunderstöd ifrågakommer, åligger det fattigvårdsstyrelse
att dels göra sig noga underrättad om sökandens lefnadsförhållanden
och behof, hvilka sålunda böra läggas till grund för bedömandet;
dels tillse, att barn, om hvilket fattigvårdsstyrelsen föranlåtits
taga vård, varder ej allenast försedt med uppehälle och stadig bostad,
utan äfven kristligen uppfostradt och undervisadt. Fångvårdsstyrelse
åligger vidare vaka deröfver, att de, som af styrelsen mottagit barn eller
andra till försörjning, fullgöra sina skyldigheter, samt att, der anmälan
göres, att barn varnvårdas, förskaffa sig underrättelse om förhållandet
och i anledning deraf förfara på sätt, styrelsen finner vara af omständigheterna
påkalladt. I 46 § 4 mom. af samma förordning tillförbindes
landshöfdingeembetet såsom en embetspligt (detta i full öfverensstämmelse
med föreskrifterna i 28 och 29 §§ af den för bemälda embete
utfärdade instruktion) att vaka öfver fattigvårdens behöriga handhafvande
och att tillhålla det fattigvårdssamhälle, som underlåter att lemna
fattigvård, att sina skyldigheter fullgöra.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 7

I april månad år 1892 inlemnade Stockholms stads helso- och
fattigvårdsnämnder till Kongl. Maj:t en skrifvelse, hvaruti på vissa anförda
skäl begärdes förslag till ett bättre ordnande inom hela landet
af inspektionen öfver fosterbarns vård. Vid skrifvelsen var fogad dels
en af doktor R. Wavrinsky utgifven tryckt afhandling i frågan, dels en
antydan om de stadganden, som bemälda nämnder ansågo i synnerhet
vara vigtiga att ifrågakomma vid ett lagstiftande i ämnet. Kongl.
Maj:t har sedermera inhemtat utlåtande i ärendet från ej mindre medicinalstyrelsen
än äfven samtliga befallningshafvande i Stockholm och
landsorterna, och enär i de numera inkomna utlåtandena nästan alla de
sålunda hörda myndigheterna på det varmaste tillstyrkt en skärpt och
ändamålsenligare kontroll i detta hänseende, så torde med stor sannolikhet
inom en ej alltför långt aflägsen framtid ett förslag från Kongl.
Maj:t vara att förvänta angående en skärpt och ändamålsenligare kontroll
öfver fosterbarnsväsendet här i landet.

Det här ofvan anförda lärer för frågans nuvarande belysning kunna
vara tillfyllestgörande i fråga om vårt eget lands föreskrifter för åvägabringande
af kontroll öfver fattigvården, men det torde befinnas tjenligt
att i sammanhang härmed lemna en kortfattad framställning af den
för fattigvårdsinspektören i Finland den 9 oktober 1888 utfärdade instruktion.

Denna instruktion, föreskrifver till en början, att inspektören skall
»i allmänhet vaka deröfver, att vederbörande kommuner såväl i städerna
som på landet i enlighet med gällande författningar, reglementen och
föreskrifter anordna och handhafva den å dem ankommande fattigvården
äfvensom fullgöra sina skyldigheter. Särskildt skall fattigvårdsinspektören
tillse: a) att barn, omhändertagna af fattigvården, komma i åtnjutande
af dem lagligen tillförsäkrade förmåner; b) att åt sinnessvage,
sjuke, orkeslöse och andra sådana fattighjon, der för deras behöriga
omvårdnad stadigt hemvist nödvändigt erfordras, lämplig vård i fasta
bostäder varder anskaffad; c) att i fattigvårdsanstalter män och qvinnor,
sedligt förderfvade och ärbara fattighjon samt sjuka och friska personer,
såvidt möjligt, i skilda rum vårdas och underhållas; d) att arbetsföra
men till arbete obenägna och motsträfviga personer, som stanna
fattigvården till last, i tvångsarbetsanstalter iutagas; e) att fattighus och
andra fattigvårdsanstalter inrättas och underhållas i enlighet med be -

8 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

stämningarna i helsovårdsstadgan af den 22 december 1879; f) att vanvård
af och misshandel å fattighjon i laga ordning genom kronobetjente
beifras; samt g) att för fattigvården af kronan eller kommunerna eller
ock af enskilde beviljade eller skänkta medel för deras ändamål rigtigt
användas».

Om fattigvårdssamhälle eller fattigvårdsstyrelse åsidosätta sina
skyldigheter, skall inspektören påkalla rättelse derutinnan hos guvernören,
så framt ej kronobetjeningen kan omedelbart vidtaga tjenliga åtgärder
i saken. Derjemte »tillkommer fattigvårdsinspektören: a) att
söka förmå kommuner, som önska inrätta fattigvårdsanstalter, att i enlighet
med tidens fordringar anordna desamma äfvensom att, der fattigvårdssamhälle
är ringa och ensamt icke förmår bekosta sådan anstalt,
derom med annat eller andra samhällen sig förena; b) att hos kommunerna
framhålla nödvändigheten deraf att för fattigvårdsanstalterna duglige
föreståndare anskaffas, samt att tillfälle till sysselsättning i anstalterna
för hjonen icke saknas; c) att uppmuntra befolkningen till åtgärder
för motarbetande af tiggeri och kringstrykande lefnadssätt samt
till bildande af välgörenhetsföreningar, spar-, låne- och nödhjelpskassor
äfvensom andra den kommunala fattigvården underlättande och befordrande
inrättningar; samt d) att sjelf förskaffa sig noggrann kännedom
ej mindre om orsakerna till fattigdomen i de skilda landsorterna och
fattigvårdens tillstånd derstädes, än ock om utvägarna att efter rådande
seder och förhållanden, såvidt möjligt, förebygga, mildra eller bekämpa
armodet samt hågen för tiggeri och kringstrykande lefnadssätt, äfvensom
med uppmärksamhet följa utvecklingen och gången af landets fattigväsende
och dermed i samband stående omständigheter».

Fattigvårdsinspektören — som äfven skall afgifva utlåtande och
förslag i anledning af förfrågningar från myndigheter och kommuner i
hithörande ämnen; föreslå senaten de åtgärder inspektören anser för
fattigvårdsväsendet gagneliga; samt årligen uppgöra fattigvårdsstatistik
och berättelse öfver sin verksamhet under det förflutna året — skall
slutligen meddela kommuner och enskilda personer råd och anvisningar
vare sig för afskaffande af otidsenliga bruk och sedvänjor vid fattigvården
eller för dess förbättrande jemväl på annat sätt.

I likhet med begge motionärerna anser utskottet, att åtskilliga missförhållanden
råda uti fattigvårdshänseende inom vårt lands olika delar, och att

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 9

deras afhjelpande är väl värdt statsmagternas beaktande. Motionärernas
framställning torde dock, äfven den, visa, att orsaken till dessa missförhållanden
mindre äro att söka i bristfälligheter uti nu gällande lagar
som icke fastmera deruti, att lagarne understundom icke anlitas. I den
mån som en ökad folkupplysning bibringar samhällets medlemmar en
rigtigare och ädlare uppfattning om deras skyldigheter mot lidande
medmenniskor, och den allmänna meningen i landet mera vaket beifrar
hvarje fall, der till äfventyrs samhälle eller enskilda personer söka att
undandraga sig dessa skyldigheter eller ock vilja vid tillämpningen
reducera dem till ett minimum, i samma mån kan man hoppas, att sådana
exempel på hjertlös råhet, som motionärerna framdragit, skola
blifva allt sällsyntare. Helt naturligt har för motionärerna framstält
sig ett önskemål derom, att genom något slags inspektion öfvervaka
fattigvårdens tillämpning samt framdraga till näpst och rättelse de försummelser
som härvid kunde komma i dagen. Svårigheten att på denna
väg vinna målet, utan alltför stor apparat, framträder dock tydligt vid
pröfningen af de sätt, hvarpå motionärerna sökt lösa uppgiften.

Herr Hahns motion ansluter sig närmast till redan gällande föreskrifter
i detta ämne, då enligt hans förslag den skärpta inspektionen
blott skulle åstadkommas genom ett tillägg i instruktionen för läkare
den 31 oktober 1890, så att förste provinsialläkare finge till uttryckligt
åliggande att egna tillsyn äfven åt fattighus, fattiggårdar och arbetshus.
Den ofvan lemnade framställningen af läkareinstruktionens
härvid tillämpliga paragrafer torde dock utvisa, att såväl provinsialläkare
som förste provinsialläkare inom sina respektive distrikt icke blott hafva
rättighet utan äfven skyldighet att egna sin uppmärksamhet åt sanitära
missförhållanden vid de af herr Hahn afsedda fattigvårdsanstalterna
samt att beifra sådana missförhållanden hos vederbörande myndigheter
eller i yttersta hand anmäla saken hos länsstyrelsen. Ja, utskottet håller före,
att förste provinsialläkaren, enligt ordalydelsen i ofvannämnda instruktion,
redan nu vid förekommen anledning är berättigad att uti den reseplan
honom åligger att årligen uppgöra och medicinalstyrelsen underställa,
på eget initiativ utsätta dag för tillsyn jemväl vid fattighus, fattiggårdar
och arbetshus samt att, vid hvilken tid af året som helst,
föranstalta om extra ordinarie dylik tillsyn vid sagda anstalter, om länsstyrelsen
dertill lemnar honom uppdrag eller förordnande.

Af den ofvan gjorda utredningen lärer vidare framgå med all önskvärd
tydlighet, att länsstyrelsen icke blott är ålagd att sjelf vaka öfver
fattigvårdens tillämpning inom länet, utan äfven, för undersökning af
hithörande förhållanden, har att tillgå både den underlydande kronobeBih.
till Itilisd. Prof. 1833. 8 Sami. 2 Afd. 2 Blind, ti Hälft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

tjeningen och förste provinsialläkaren. Att ej mindre länsstyrelse än
äfven provinsialläkare och förste provinsialläkare kunna och böra vaka
öfver det sanitära tillståndet uti fattighus, fattiggårdar och arbetshus,
torde således få anses ådagaladt, och då till de sanitära förhållandena
måste hänräknas beskaffenheten af föda, kläder, bostad och dylikt, lärer
i dessa hänseenden herr Hahns förslag i sjelfva verket ej framkalla
någon ändring uti den enligt lag nu redan bestående ordning. Deremot
anser utskottet icke lämpligt att söka utsträcka förste provinsialläkarens
skyldigheter utöfver det sanitära och alltså i deras händer lägga en
kontrollerande polismyndighets uppgift, hvilket dessutom strider emot
Riksdagens så sent som år 1890 i skrifvelse till Kongl. Maj:t gjorda
och i herr Hahns motion omförmälda uttalande.

Uppmärksammas bör äfven, att herr Hahns motion endast afser en
del af understödstagare, i det att af sådana endast circa 13 proc. bo
uti fattighus, fattiggårdar och arbetshus eller, om härvid medräknas
äfven de som bo i mindre fattigstugor, antalet då ökas till inemot 18
proc. De fattiga, som underhållas i något slag af kommunala fattigvårdsanstalter,
äro emellertid ingalunda de som företrädesvis utsättas
för dålig behandling. De största missförhållandena inträffa säkerligen
bland utackorderade och de »genom omgång» försörjde, som tillsammans
för närvarande utgöra circa 16 proc. af understödstagarne, men oregelbundenheterna
ibland dessa senare kategorier af fattiga motverkas ej
genom den af herr Hahn föreslagna inspektionen. Betecknande är äfven,
att af alla de exempel herr Hahn anfört i sin motion å brister i fattigvårdshänseende,
så afser endast ett par något slag af fattigvårds anstalter,
och i ett af dessa fall har dessutom en distriktsläkare verkligen
ingripit, något som det obestridligen tillkommit provinsialläkare och
förste provinsialläkare att dervid jemväl hafva gjort.

Slutligen anser utskottet sig böra framhålla det mindre lämpliga
deruti att redan nu i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om ändringar
i den år 1890 utfärdade läkareinstruktion, innan någon större erfarenhet
vunnits om sättet, huru den verkar.

På grund af hvad utskottet sålunda andragit föranlåtes utskottet
hemställa:

Do att herr Hahns förevarande motion icke må
till någon kammarens åtgärd föranleda.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 11

Af mera genomgripande innebörd är onekligen det förslag, som
herr Bulow väckt om anställning af en eller två särskilda fattigvårdsinspektörer.
Utskottet har ej ansett sig uppfordradt att, på grund af
denna motion, närmare ingå i pröfning, huruvida man, genom eu vidsträcktare
tillämpning af detta system för fattigvårdsinspektion, till
äfventyrs kunde, utan alltför stora ekonomiska omkostnader,. vinna en
lämplig kontroll öfver fattigvårdsstadgans efterlefnad.

Om emellertid de myndigheter, hvilka det tillkommer att handhafva
inspektionen öfver fattigvården, skola kunna utöfva en välgörande
och rättvis kontroll, måste de dock härvid taga skälig hänsyn till de
för hvarje ort inom vårt vidsträckta land rådande olika lefnadsvilkoren
och öfriga förhållanden på hvarje plats i fråga, för att derefter med ledning
häraf kunna skyndsamt och med sakkännedom ingripa. Det synes
utskottet för den skull vara mindre lämpligt att uti vårt vidsträckta land,
der befolkningens lefnadsvilkor äro så vexlande från den ena landsändan
till den andra, tillsätta blott en eller två fattigvårdsinspektörer.

Den utredning utskottet lemnat angående beskaffenheten af de göromål
som åligga fattigvårdsinspektören i Finland utvisar, att det vid
införandet af denna institution der i landet gält att åstadkomma en
central embetsmyndighet för att bringa reda uti det förut, såsom bekant
är, der i landet rådande oegentliga tillståndet inom fattigvårdsväsendet,
hvadan således vi näppeligen kunna af instruktionen för den finska
fattiginspektören finna någon egentlig anvisning, huru vi böra åstadkomma
en förbättring af våra i och för sig mera utvecklade och redan
ordnade nationella former för fattigvårdsväsendet.

Utskottet får alltså föreslå:

2ro att ej heller herr Biilows i detta ämne väckta
motion måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 mars 1893.

På utskottets vägnar:

AUG. WIJKANDER.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6.

Reservation

till punkt a) af herrar A. Hahn, H. Hedund och J. Nordin:

Med hänsyn till lydelsen af § 8 i rm gällande läkareinstruktion och
sättet för dess tillkomst, är det enligt vår mening tvifvel underkastadt,
huruvida de kommunala fattigvård sanstal terna kunna ställas under regelbunden
tillsyn af provinsialläkarne vare sig med eller utan Konungens
befallningsliafvandes uppdrag. 1 alla händelser upptages icke sådan tillsyn
för närvarande i förste provinsialläkarnes ordinarie reseplaner, hvadan
den åtminstone ännu icke blifvit dem ålagd. För att i nödig mån
förebygga missförhållanden på fattigvårdens område, är dock ej nog
med de nu brukliga undersökningarna, hvilka ega rum på förekommen
anledning, då anmälan om dylika ingå eller deras tillvaro på annat sätt
kommer till vederbörandes kännedom. Det syftet kan, liksom i fråga
om skolväsendet, endast vinnas genom regelbunden tillsyn eller inspektion.
Men provinsialläkarne lämpa sig i framstående grad för en tillsyn,
som väsentligen går ut på att förebygga vanvård, dels emedan
deras hygieniska bildning gifver dem nödig sakkunskap härför, dels
emedan denna tillsyn kan sättas i samband med deras tjensteresor och
alltså förrättas för jemförelsevis ringa kostnad, dels emedan hvar och
en förvärfvat mer eller mindre kännedom om sin orts förhållanden och
sålunda bör förstå att taga hänsyn dertill, dels, slutligen, emedan deras
områden ej äro större, än att tillsynen kan hlifva verksam.

Att tillsynen bör begränsas till att förebygga vanvård och till
fullständigare utöfning af Konungens befallningshafvandes »embetspligt
att vaka öfver fattigvårdens behöriga handhafvande)), men ej utsträckas
till något slags obehörig inblandning i kommunernas fattigvård,
är sjelfklart.

Den kommunala fattigvården skulle endast hafva gagn af de nyttiga
råd och föreskrifter, som en dylik tillsyn skulle föra med sig,
hvarjemte, hvad som här hufvudsakligen kommer i betraktande, deri
komme att ligga ett värdefullt skydd för de å fattigvårdsanstalterna

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 6. 13

intagne mot hårdhet, likgiltighet och okunnighet eller oförstånd från
föresattes sida.

Då dertill kommer, att det bland sakkunnige torde råda en rätt
allmän öfvertygelse om, att en sådan tillsyn vore väl behöflig, och då
åtskilliga faktiska exempel på senare tid burit vittnesbörd i samma
rigtning, hafva vi ansett, att utskottet bort i hufvudsak tillstyrka motionen.

Bih. till Ribd. Prat. 1893. 8 Sami.

‘2 Afd. 2 Band. 6 Haft.