Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21 (Utlåtande 1893:Tfu321 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

N:o 21.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1893, kl. 2 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, angående
skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran om utredning
i fråga om ordnande af förhållandet mellan
arbetsgivare och arbetare beträffande reglering af arbetstiden.

Till Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott har remitterats för
förberedande utlåtande en motion, n:o 215, af herr F. Berg, hvari föreslås,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Magt anhålla, det Kongl. Maj:t
täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, i hvad mån åtgärder äfven
i vårt land kunna vara lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt
inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade yrkesinspektion.»

Motionären framhåller först, att en af de fordringar, som för närvarande
stå främst på arbetsklassens program, är den om arbetstidens
reglering genom lagstiftningens medverkan. Inom de flesta land är den
tid nu förbi, då man ansåg sig kunna lemna förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande arbetstiden helt och hållet åt det s. k. fria
aftalet. Jägtade af täflingskampen på näringslivets område, hafva, säger
motionären, arbetsgifvarne i, allmänhet drifvits att söka nedbringa sina
tillverkningskostnader till det lägsta möjliga, och för detta ändamål hafva
de bland annat sträfvat att i allt vidsträcktare grad lägga beslag på arbe -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. 23

tarnes krafter, icke allenast männens, utan äfven qvinnornas, de halfvuxnes
och barnens. Så länge denna deras sträfvan tick fortgå alldeles ohämmad,
lyckades de steg för steg förlänga arbetstiden vida utöfver de gränser,
som sedvänja och mensklighetskänsla från fordom derför utstakat. »Lyckligtvis
har ifrågavarande sträfvan från den ena partens sida framkallat
en alldeles motsatt från den andras; arbetsklassen har allmänt börjat yrka
på arbetstidens återförande inom rimliga och naturliga gränser, och den
har omsider påkallat lagstiftningens mellankomst i den ojemna striden.
Hittills hafva visserligen dess önskningar i detta hänseende endast till en
mindre del lyckats vinna gehör, hvilket berott dels derpå, att inom arbetsklassen
sjelf mångenstädes rådt en synnerligen stor oklarhet såväl i fråga
om mål som medel, dels derpå, att denna klass inom de flesta riksförsamlingar
haft få eller inga egna representanter, hvadan dess sak merendels
måst föras af män, hvilka dervid saknat det omedelbara personliga intressets
mägtigt drifvande kraft.» Man har emellertid lyckats att inom
alla civiliserade stater få till stånd åtminstone en början till lagstadgad
reglering af arbetstiden. Man har insett nödvändigheten af att t. ex. barn
ej få sysselsättas i industriel! arbete, mödrar ej under de närmaste veckorna
efter barnets födelse, minderåriga arbetare samt qvinnor ej i nattligt eller
underjordiskt arbete och endast under ett mindre antal timmar, att äfven
männen måste genom lag tillförsäkras nödig söndagshvila samt en viss
tidsbegränsning i de mest helsovådliga och utsugande arbetena (exempelvis
fosforindustrien och grufbrytningen) o. s. v. Krafvet på en lagstadgad
maximalarbetstid, till sin längd afpassad efter olika slag af arbetare och
olika slag af arbeten, betraktas, säger motionären, i närvarande stund ej
längre såsom en utopi, utan såsom en praktisk-politisk fråga, hvilken inom
den närmaste framtiden kan och bör erhålla sin lösning.

Motionären öfvergår derefter till en öfversigt öfver arbetstidens reglering
i utlandet, hvarvid han utförligare uppehåller sig vid England, Nordamerikas
Förenta stater, Australien, Schweiz, Österrike, Frankrike, Tyskland,
Holland, Belgien, Spanien in. fl. europeiska stater. Motionären
sammanfattar den historiska framställningen på följande sätt:

»Af nu meddelade öfversigt framgår att af samtliga stater med europeisk
odling så godt som alla på ett mer eller mindre verksamt sätt
reglerat* arbetstiden för barn och halfvuxne samt att de ojemförligen flesta
i större eller mindre grad utsträckt tidsregleringen äfven till de vuxne.

»De vuxne arbetare, som kommit i åtnjutande af detta skydd, åro
dels blott barnföderskor, dels husmödrar, dels vuxna qvinnor under en
viss ålder, dels qvinnor öfver hufvud taget, dels både män och qvinnor.

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

»De företag, som underkastats ifrågavarande tidsreglering, äro dels
blott de offentliga (för statsförbund, stat eller kommun bedrifna), dels
äfven de enskilda, dels — med hänsyn till sjelfva arbetets art — de särskilt
helsovådliga eller för sedligheten menliga, dels samtliga till industrien
eller handtverket hänförliga eller dermed likstälda o. s. v.

»Med afseende på sin omfattning består tidsregleringen dels i inskränkande
af söndags- eller nattarbetet eller garanterandet af nödiga, raster, dels
i fastställande af en viss maximalarbetsdag (af 12, 11, 10, 9 eller 8 timmar)
eller en viss maximalarbetsvecka, vare sig ensamt för qvinnor eller
derjemte äfven för män, samt i mer eller mindre mån modifierad efter
olika yrkens olika art.»

Derefter behandlar motionären på ett utförligt och sakrikt sätt de
tre synpunkter, som han anser vara de vigt.igaste för utredande af den föreliggande
frågan, nemligen: 1) önskvärdheten af arbetstidens begränsning,

2) den ekonomiska möjligheten af en sådan åtgärd, och 3) lämpligheten af
densammas genomförande medelst lag.

Vid den första synpunktens behandling söker motionären visa, att
den nu gängse arbetstiden icke är af passad efter menniskokroppens normala
förmåga utan verkar derför i längden■ nedbrytande och undergräfvande på
densamma. Med stöd af en i den tyska riksförsäkringsanstaltens officiella
organ publicerad olycksfallsstatistik visar han, att olycksfallens antal växer
raskt under dagens lopp till följd af arbetarnes gradvis inträdande trötthet
och förslappning, men äfven med bortseende härifrån visar det sig, att de
flesta industrier till sjelfva sin art äro sådana,, att de måste utöfva eu
skadlig verkan på organismen. Ur ren helsovård''ssynpunkt är det derför
vigtigt att arbetstiden begränsas till lagom mått och på lämpligt sätt fördelas
under dygnets och veckans lopp. Statistiken visar, att menniskans
lifslängd är väsentligen beroende på den sysselsättning och de ekonomiska
förhållanden, hvarunder hon lefver. Samma inflytande visar sig äfven för
barnen.

Vidare framhöll motionären, att den nu gängse arbetstiden icke lemnar
nog tillfälle till familjelif och andlig förkofran samt derför verka i hög
grad ofördelaktigt på arbetarens sedlighet och själsodling, samt slutligen att
den genom sin längd verkar nedtryckande äfven på arbetarens rent ekonomiska
ställning. Hvad som å arbetarens egen sida i främsta runrtnet inverkar
bestämmande på hans förtjenst, säger motionären, är hans allmänna
fordringar på lifvet; ju högre dessa äro, desto högre blifver ock minimilönen.
En sådan verkan utöfvar arbetstidens förkortande inom rimliga
gränser. Dessutom undergräfver den nu gängse arbetstiden arbetsklassens
helsa och styrka, bidrager att hämma och förkrympa dess intellektuella

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

och moraliska utveckling samt verkar i samma mån nedtryckande på arbetsklassens
ekonomiska ställning. En öfverdrifven arbetsbörda gör arbetaren
ekonomiskt lättsinnig och slösaktig. Den längre arbetstiden möjliggör
delvis att uträtta mera arbete med mindre arbetsstyrka, och följden blir en
större mängd arbetslöse, den industriella reservarmén, hvilken icke blott
sjelf befinner sig i elände, utan äfven genom sin konkurrens bidrager att
hålla sina arbetande kamrater nere i ekonomiskt hänseende.

Med afseende på den ekonomiska möjligheten of arbetstidens begränsning
visar motionären, att den producerade varumängden ej står i rakt
förhållande till den derpå använda tiden, äfven då maskinerier användas
jemte den menskliga kraften. Han anför exempel, som skulle visa, att
erfarenheten äfven gifvit vid handen, att arbetsprodukten ej minskas, då
arbetstiden förkortas. »De anförda utsagorna från olika land,» säger motionären,
»synas visa, att den ofta framkastade farhågan för en minskning
af det nationella arbetet genom framställande af en maximalarbetsdag icke
har någon tillämplighet på detta arbete i dess helhet. Det är icke heller
med hänsyn härtill, som denna farhåga oftast framställes: det är icke så
mycket industriens förmåga att äfven med förkortad arbetstid kunna frambringa
den behöfliga mängden af förnödenheter, som man drager i tvifvelsmål;
det är snarare den enskilde industriidkarens utsigter att kunna slå
sina, medtäflare, som man antager genom regleringen skola minskas. I
detta senare antagande synes man verkligen hafva rätt. Det förefaller
nästan sjelfkärt, att arbetstidens reglering bör verka reglerande äfven på
arbetet och på hvad derigenom alstras, så att dess fördelning på årets olika
tider blir jemnare». Den öfverproduktion, som framkallas af ryckvis inträdande
stegringar, blefve något minskad, och de deraf förorsakade prisfallen
och kriserna icke fullt så fruktansvärda.

»De dåliga tiderna», fortsätter motionären, »bero i allmänhet icke på
för stor tillgång, utan på för ringa efterfrågan, och denna åter har sin orsak
deri, att den stora massan af köpare har för liten köpförmåga. Inom
en nation med öfverdrifvet lång arbetsdag måste den ena delen af arbetarebefolkningen
sakna ledighet och den andra delen arbete samt således äfven
förtjenst. Men både bristen på ledighet och bristen på förtjenst måste
reducera behofven till de allra simplaste.» Detta återverkar på varualstringen,
då arbetsklassen har betydelse för produktionen ej blott derigenom,
att den kan producera, utan äfven derigenom, att den kan konsumera.
Slutligen framhåller motionären, att olycksfallen minskas till antalet,
då arbetstiden begränsas, och äfven härigenom tillskyndas ekonomien en
fördel.

Bill. till Riksd. Prot. 1833. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Höft.

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N.o 3) Utlåtande N:o 21.

Med afseende på lämpligheten af arbetstidens begränsning genom lag
anser motionären, att lagstiftningens mellankomst är nödvändig. Såsom
hinder för målets vinnande på det fria af talets väg anföres arbetsgifvarnes
»stolthet, som gör, att de i hvarje tillmötesgående, hvarje eftergift för
arbetarnes önskningar se en förödmjukelse för sin egen värdighet», vidare
»deras vanliga oförmåga att se de gynsamma följder för sjelfva industrien,
som arbetstidens reglering visat sig hafva i alla land, der den blifvit införd»
och slutligen »det obestridliga sakförhållandet, att denna reglering
under vissa förhållanden och utöfver en viss gräns verkligen skulle utgöra
ett band på arbetsgivare!!, nemligen ett band på honom i hans sträfvari
att höja sig på sina konkurrenters bekostnad.»

Motionären framhåller vidare, att arbetarne, med den ställning de i
vårt land ännu hafva, icke äro mägtiga att helt och hållet af egna krafter
genomföra arbetstidens begränsning, äfven om man tager i betraktande
den styrka de få genom sin ordnade sammanslutning. För att undvika
det krigs- och osäkerhetstillstånd, som fortfar, så länge reglerandet af arbetstiden
helt och hållet lemnas åt den enskilda uppgörelsen, är det statens
pligt att ingripa och skydda den svagare mot den starkares öfvermagt.
Principielt anser motionären frågan vara en gång för alla afgjord genom de
lagstiftningsåtgärder, som redan i olika länder vidtagits, och framhåller att
det finnes ett område, der äfven de, hvilka bestämdt frånkänna staten befogenhet
att ingripa i det enskilda näringslifvet, borde vara alldeles oförhindrade
att biträda sträfvandet för en maximalarbetstid, nemligen då fråga
är om offentliga företag, arbeten för statens och kommunernas räkning.

Slutligen lemnar motionären en historisk framställning om frågans
ställning i Sverige. Redan de gamla skrå- och hallordningarna erbjuda
exempel på att svenska staten i forna tider funnit sig befogad att lagstifta
om arbetsförhållanden, bland dem äfven om arbetstiden. Efter dessa ordningars
upphäfvande intogs uti såväl fabriks- och handtverksförordningen
af 1846 som förordningen om utvidgad näringsfrihet af den 18 juni 1864
eu paragraf med allmän föreskrift, att arbetsgifvaren vore pligtig att vid
de hos honom anstälda arbetarnes behandling och sysselsättning fästa behörigt
afseende å deras helsa och arbetsförmåga. Någon annan detaljerad
föreskrift om arbetstidens begränsning för vuxne arbetare synes ej vara i
Sverige utfärdad än den, som innehålles i 1870 års förordning om tillverkning
af forforständstickor, deri bestämmes, att ingen må sysselsättas
med sådant arbete längre tid än sex månader i sänder eller, efter det lian
upphört med sådant arbete, dertill å nyo användas, förr än minst två
månader förflutit, utan att derunder någon för hans helsa skadlig inverkan
af arbetet försports.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

Deri komité, som 1875 tillsattes af Kongl. Maj:t för utarbetande af
en författning angående barns och yngre personers antagande och användande
i fabriks- och handtverksarbete, var gynsamt stämd för någon begränsning
af äfven vuxna kvinnors och mäns arbetstid och visade, att faktiskt å landet
arbetstiden i vissa yrken öfversteg 12 timmar och kunde uppgå ända till
17 timmar om dygnet. 1884 års arbetareförsäkringskomité lemnade en
del statistiska uppgifter om arbetstiden, men det ingick ej i dess uppdrag
att särskildt sysselsätta sig med densamma. Äfven 1891 års arbetareskyddskomité
ansåg det ligga utom sitt uppdrag att lemna en närmare utredning
beträffande lämpligheten af arbetstidens reglering.

Med afseende på detaljerna af den motion, för hvilken utskottet ofvan
lemnat ett kortfattadt referat, får utskottet hänvisa till den utförliga, 47
kvartsidor långa och innehållsrika motionen.

Mot slutet af 1891 års riksdag väcktes af samma motionär en liknande
motion inom Andra Kammaren. Det tillfälliga utskott, till hvilket
den remitterades, afstyrkte densamma på den grund, att utskottet ansåg
att en framställning till Kongl. Maj:t från Riksdagens sida ej borde ske,
utan att Riksdagen på samma gång bestämdt angåfve dels huruvida lagstiftningen
öfver hufvud borde ingripa på detta område eller icke, dels
i förra ''fallet, på hvilka allmänna grunder en sådan lagstiftning borde hvila
och inom hvilka yrkesgrenar arbetsgivare och arbetare borde vara underkastade
lagstadgade begränsningar i sin frihet att träffa aftal rörande
arbetstiden, och att utskottet ej på den jemförelsevis korta tid, som var
utskottet tillmätt, kunnat egna motionen en så omfattande pröfning, att
utskottet kunnat stadga sin mening i dessa hufvudpunkter, liksom utskottet.
äfven antog att kammaren ej under Riksdagens sista vecka, då många
brådskande ärenden förelåge till afgörande, kunde till pröfning företaga en
reformfråga af så invecklad och omfattande beskaffenhet som denna.
Kammaren biföll utskottets framställning.

Med anledning dels af särskilda underdåniga framställningar om
vissa ändringar i förordningen den 18 november 1881 angående minderåriges
användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering,

28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

dels ock af de frågor om reglerandet af arbetet i industriella företag och
grufvor, som afhandlats vid den i Berlin år 1890 hållna internationella
konferens, i hvilken äfven af svenska regeringen utsedt ombud deltog, tillsattes
af Kongl. Maj:t i mars 1891 en komité med uppdrag att, efter utredning
af verkningarne af nämnda förordning samt efter öfvervägande, i
hvad mån de vid oinförmälda konferens antagna grundsatser borde i Sverige
tillämpas, inkomma med förslag till den nya eller förändrade lagstiftning
i ämnet, som kunde finnas, jemväl med hänsyn till den här i riket
införda yrkesinspektionen, vara af förhållandena påkallad. Denna s. k.
arbetar eskg ddskomité afgaf sitt betänkande den 11 mars förlidet år.

Programmet för 1890 års nyssnämnda arbetareskyddskonf''erens i
Berlin upptog frågor angående reglerandet af arbetet i bergverk, söndagsarbetet
samt barns, yngre personers och qvinnors användande till arbete i
industriella företag. Med afseende på de i motionen afsedda lagstiftningsfrågorna
berörde programmet, såsom ock motionären framhåller, följande
punkter:

vid arbete i grufvor: lägsta åldersgränsen för barns användande,
förbud mot qvinnors användande under jord, arbetstidens inskränkning i
de fall, der gruftekniken icke vore tillräcklig att aflägsna alla de faror,
hvilka för de arbetandes helsa uppstode på grund af de naturliga eller
tillfälliga vilkor, hvarunder vissa grufvor eller vissa delar af grufdriften
arbetade;

söndagsarbetets reglerande, så att »skyddade personer» och alla industriarbetare
tillförsäkrades nödig hvilodag;

för barns och yngre personers arbete i industriella rörelser: fastställande
af såväl åldersgränser som arbetstidens längd, förbud för natt- och
söndagsarbete samt bestämmelser för deras användande i ohelsosamma och
farliga sysselsättningar;

för varna qvinnors arbete: förbud för nattarbete, bestämmande med
vissa undantag af deras effektiva arbetstid till högst 11 timmar dagligen,
med raster om sammanlagdt lfa timme; förbud för barnsängsqvinnor att
inträda i arbete förr än fyra veckor efter förlossningen.

1891 års arbetareskyddskomité har sålunda i enlighet med sitt uppdrag
haft att sysselsätta sig med arbetstiden för barns, yngre personers och
vuxna qvinnors användning uti industriel arbete i vidsträcktaste omfattning,
hvaremot frågan om vuxne mäns arbetstid ej direkt ingått i dess
uppdrag. För att få reda på verkningarne af 1881 års förordning om
minderåriges användande i arbete vid fabrik, handtverk eller annan handtering
och erhålla så fullständig upplysning som möjligt om de faktiska
förhållandena å den del af arbetareskyddets område, hvarmed koinitén hade

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

att taga befattning, sökte arbetareskyddskomitén skaffa sig den behöfliga
statistiken genom utskickade tabellblanketter och frågeformulär, och inbegrep
härvid för fullständighetens skull äfven de vuxne arbetarne, d. v. s.
män och qvinnor öfver 18 år, uti sin undersökning.

Af de rikhaltiga och intressanta resultat, hvartill komitén kommit,
anser sig utskottet endast behöfva med afseende på den föreliggande
motionen i korthet omnämna några med afseende på de vuxne arbetarne.
Af samtliga i komiténs tabeller upptagne 133,935 arbetare öfver 18 års
ålder voro endast 20,276 eller 15,1 % qvinnor. Enligt de inkomna uppgifterna
användes ingenstädes qvinnor till underjordiskt arbete. Arbetstiden
jemte antalet rasttimmar ställer sig i medeltal för de olika arbetarne
sålunda:

Antal Antal Summa

arbetstimmar, rasttimmar. timmar.

Äldre manliga arbetare........ 10,68 1,80 1 2,48

D:o qvinliga d:o ........ 10,68 1,82 1 2,50

»Länc/den af äldre arbetares arbetstid uppgår således i medeltal till närmare
103/i timmar. Kortare är arbetstiden för 48,217 arbetare i 1,504 rörelser
och längre för 46,073 arbetare i 1,572 rörelser. Längsta arbetstiden 1314
till och med 1472 timmar angifves för 78 arbetare i 20 rörelser inom följande
yrkesgrenar, alla tillhörande närings- och njutningsmedelsindustrien:
mjölqvarnar, bagerier, mejerier och brännerier. Inom samma yrkesgrenar
träffas äfven de rörelser, till antalet 8 med 34 äldre arbetare, hvarest
sammanlagda arbets- och rasttiden uppgifves utgöra öfver 16, eller 16''/g
och 17 timmar.» Härvid menas arbetet å hvardag vid regelmessig affärsgång.
Lördagen bildar ofta undantag, i det att arbetet då plägar afslutas
tidigare än annars.

Af 4,229 rörelser, som komiténs tabeller omfatta, är det 406, i hvilka
äldre arbetare sysselsättas med regelmessigt söndagsarbete, och i 131 af dessa
rörelser sysselsättas äfven qvinnor. Bland nu nämnda 406 rörelser äro
följande industrigrenar talrikast representerade: mejerier 117, jernbruk
(hufvudsakligen masugnar, bessemer- och martinverk) 86, bryggerier 45,
brännerier 29, gasverk 23, bagerier 20 och barberarestugor 17. I regel är
arbetstiden om söndagarne mycket kortare än annars. »1 åtskilliga rörelser»
erhålla arbetarne i ersättning för mistad söndagshvila en annan veckodag
fri från arbete; så inom bagerierna och några boktryckerier.

»Det är hufvudsakligen för äldre arbetare, som söndagsarbete i större
utsträckning förekommer. Bland dem äro åter qvinnorna i allmänhet fria
från dylikt arbete, utom i mejerier och bryggerier. Medan antalet qvin -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

nor, soin förrätta söndagsarbete, för de sistnämnda båda industrigrenarne
kan, enligt de inkomna uppgifterna, uppskattas till omkring 600, utgör det
för de öfriga tillsammans knappt 100».

Nattarbete, hvartill räknas arbete mellan kl. 8 e. m. och 6 f. m., för
äldre personer eger rum inom 690 rörelser (bland närmare 4,229) och af
29,967 arbetare (af 133,935). Bland hithörande industrier märkas: 180
jernbruk med 9,927 arbetare, 88 sågverk med 6,207, 26 pappersbruk med
2,966, 57 pappersmassefabriker (af 62) med 2,291, 8 sockerbruk med 1,545
arbetare öfver 18 år o. s. v. Vanligaste arbetstiden är äfven här 10 timmar,
eller för 294 rörelser och 16,400 arbetare, dernäst 5 timmar, eller för 193
rörelser och 8,594 arbetare. Bland äldre arbetare med nattjenst utgöras
jemförelsevis få, eller 514, af qvinnor, af hvilka de flesta tillhöra följande
industrigrenar: pappersbruk 152, sågverk 149, pappersmassefabriker 70
o. s. v. För nästan alla var arbetstiden 10 eller 8 timmar. Nattarbetets
fördelning på veckans olika dagar företer stor vexling inom olika industrigrenar
och på olika ställen.

Då arbetareskyddskornitén efter redogörelsen för sin statistiska utredning
öfvergår till framställandet af sitt förslag till föreskrifter, berör den,
beträffande hithörande frågor, en del allmänna synpunkter, hvilka utskottet
anser sig böra omnämna. Komitén säger:

»Allt sedan en svensk industri börjat i större utsträckning drifvas,
hafva lagstadganden funnits, hvilka förbjudit barns användande i fabriksoch
handtverksarbete före uppnådd viss ålder, och redan genom kongl.
kungörelsen den 22 maj 1852 förbjöds att använda minderårige, eller personer
under 18 år, till arbete i fabriker och handtverk emellan kl. 9 på
aftonen och 5 på morgonen.

»Under de senaste åren hafva, såsom komiténs öfversigt af hithörande
utländsk lagstiftning utvisar, i nästan alla Europas länder skärpta bestämmelser
vidtagits i fråga om minderåriges användande i arbete, äfvensom å
vissa håll lagstadganden införts angående fullvuxna, i synnerhet qvinliga
arbetares arbetstid; och å den internationella konferensen i Berlin år 1890,
för hvars beslut här ofvan redogjorts, faststäldes de fordringar uti förevarande
afseende, hvarom representanter för olika europeiska stater, deribland
äfven Sverige, enat sig, och hvilka torde böra anses såsom de mest
oeftergifliga klufven.

»Att vid sådana förhållanden den svenska lagstiftningen skulle, såsom
från ett och annat håll påyrkats, lemna alla egentliga bestämmelser i förevarande
del af arbetareskyddets område å sido, torde icke kunna på allvar
komma i fråga.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21. Bl

»Å andra sidan kan deremot det spörsmålet uppkastas, om denna
lagstiftning bör, såsom hittills, hufvudsakligen inskränka sig till att reglera
minderåriges användande i arbete, eller om icke äfven lagstadganden böra
införas angående fullvuxen arbetares arbetstid.

»Det har, såsom nogsamt är bekant, inom vissa arbetarekretsar, i synnerhet
uti utlandet, men äfven i vårt land, under de senaste åren framstälts
kraf på en lagstadgad s. k. normal- eller maximalarbetsdag, hvarmed
man närmast åsyftat att kunna bereda den kroppsarbetande klassen rikligare
tillfälle till deltagande i nutidens kulturlif, men framför allt att, då
vid kortare arbetstid större behof af arbetskrafter förmenats skola uppstå,
gifva allt flere tillfälle till arbetsförtjenst och sålunda minska antalet af
dem, som under nuvarande förhållanden måste gå sysslolösa, beredda att
åtaga sig arbete till hardt nSr hvilket pris som helst och derigenom bidragande
att trycka ned arbetslönerna i allmänhet. På detta sätt skulle
ernås en ökning af och större stabilitet i arbetslönen.

»Mot dessa yrkanden har emellertid å andra sidan erinrats, att det icke
låter sig göra att definitivt fastslå en gemensam normalarbetsdag eller ens
en maximalarbetsdag för allt slags arbete, då hvad som för ett yrke kan
anses för en öfverdrifvet lång arbetstid icke är mer, än hvad som är fullt
passande för ett annat; att en begränsning af arbetstiden förutsätter en
ökning af arbetets intensitet, något som icke alltid låter sig åstadkomma,
i synnerhet der produktionen bedrifves i mindre omfattning och af mindre
kapitalstarka yrkesidkare, hvilka ej äro i stånd att anskaffa tidsenliga
maskiner; att* om en dylik lagstiftningsåtgärd under rådande internationel
konkurrens blott vidtoges i ett eller annat land, den kunde för
ett sådant lands industri, ja, hela ekonomi blifva tillintetgörande och dermed
bringa i förderf äfven den, som åtgärden afsåg att gagna, eller arbetarne
sjelfva, samt att ett dylikt påbud, principielt sedt, vore alldeles oberättigadt
och dessutom icke i det praktiska lifvet kunde genomföras, utan i
flertal fall endast blefve stående på papperet.

»Det framgår af förestående och är äfven i öfrigt kändt, att den allmänna
uppfattningen i förevarande ämne är så skiftande och snarare förhåller
sig till detsamma afböjande, att lagstiftaren icke kan anses ega fullgiltig
anledning eller i en allmänt stadgad mening tillräckligt stöd för att
derå inlåta sig.

»Komitén har derför ansett sig kunna lemna å sido frågan om begränsning
i socialpolitiskt syfte af fullvuxna arbetares arbetstid. I länder,
der, såsom i Österrike och Schweiz, lagstiftningen för vissa industrier eller
visst slags arbete infört eu maximalarbetsdag — i nämnda länder bestämd
till 11 timmar — hafva ock antingen i sjelfva lagen eller genom veder -

32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

börande administrativa myndighet undantag för en mängd fall medgifvits,
så att lagstiftningens betydelse i förevarande afseende icke lärer hafva
blifvit särdeles stor.

»Af komiténs statistiska redogörelse visar sig, att arbetstiden i industriel
arbete i vårt land för närvarande i de flesta fall utgör 10—11 timmar.
Om äfven arbetstiden mången gång är längre och stundom kan förefalla
väl lång, må tillika beaktas, att nu mera gör sig en med allt större
styrka framträdande sträfvan gällande att genom privata och af lagstiftningen
oberoende åtgärder inom de särskilda yrkena begränsa arbetstiden
till hvad som i hvarje fall är skäligt; och synes denna sträfvan helst böra
lemnas åt sin egen naturliga utvecklingsgång.

»Komiténs uppfattning har för den skull varit, att lagstiftningen, såsom
hittills, borde inskränka sig till att, i den mån sådant med hänsyn
till minderåriges såväl helsa och fysiska utveckling som andliga daning,
genom skolundervisning, vore erforderligt, begränsa deras användning till
arbete samt i öfrigt allenast lemna sådana bestämmelser om arbetares sysselsättande
i arbete, som ur sanitär eller allmän hygienisk synpunkt kunde
vara af nöden. I detta senare afseende har komitén, då den nyligen utfärdade
lagen angående skydd mot yrkesfara lemnat föreskrifter om åtgärder
mot yttre skador i arbetet och anordningar i arbetslokaler för att
bevara de arbetandes helsa, ansett det vara till fyllest att föreslå några detaljföreskrifter
om qvinnors användande i arbete, i hvilket ämne redan
1875 års komiterade för behandling af frågan om minderåriges användande
i arbete uttalade den mening, att skyddet för qvinna skulle kunna, utan
väsentlig olägenhet för industrien men till mycken fromma för familjelifvet
och det uppväxande slägtet, utsträckas utöfver den gräns, hvarvid nämnda
komiterade på grund af sitt uppdrag måst stanna.

En allmän begränsning af arbetstiden för fullvuxna qvinliga arbetare
har komitén dock lika litet som i fråga om män ansett behöflig, så mycket
mindre som, enligt hvad ofvan anförda statistiska undersökning gifver vid
handen, qvinliga arbetare hos oss ej i särdeles stor utsträckning användas
i industrielt arbete, och några klagomål icke heller försports öfver, att
särskilda missförhållanden dervid egt rum.

Uti flera af de hithörande utländska lagarna hafva föreskrifter lernnats
för att betrygga arbetares rätt till söndagshvila. Då emellertid 7 kap.
3 § af den allmänna svenska strafflagen i allmänhet förbjuder arbete på
sön- eller högtidsdag mellan kl. 6 på morgonen och 7 på aftonen, och då
dessutom det i vårt land torde vara gängse sed att inom industrien och
yrkena låta arbete, som kan tåla uppskof, hvila å helgdag, har komitén

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 21.

icke ansett några särskilda lagstadganden vara af behofvet påkallade för
att bereda kroppsarbetaren behöflig ledighet å sön- och helgdagar.»

I öfverensstämmelse med de här uttalade åsigterna har arbetareskyddskomitén
i sitt betänkande afgifvit ett lagförslag, som hufvudsakligen
angår minderårigas samt i några undantagsfall qvinnors användande i arbete.

Betänkandet har varit remitteradt till länsstyrelserna och gemensamt
till medicinalstyrelsen och kommerskollegium för yttrandes afgifvande,
men har ännu icke varit föremål för Kongl. Maj:ts slutliga handläggande.

Af ofvan lemnade redogörelse framgår, att frågan om normalarbetsdag
för qvinnor och barn är föremål för en af Kongl. Maj:t anordnad
utredning, hvarvid medelbart berörts äfven normalarbetsdag för vuxna
män och att anledning finnes att framdeles från Kongl. Maj:t förvänta
framställning till Riksdagen på grund af denna utredning. Under sådana
förhållanden och då Andra Kammaren redan för sin del i öfverensstämmelse
med af utskottet afgifvet betänkande besluta en skrifvelse till Kongl.
Maj:t om utredning om lämpligaste sättet för åstadkommande af en arbetarestatistik,
hvilken vore att betrakta som en förberedande åtgärd äfven för
lösandet af frågor om arbetstid, och då helt nyligen anordnats en fabriksinspektion,
som icke lärer underlåta att hafva sin uppmärksamhet fäst
äfven på denna angelägenhet och hvars vunna erfarenhet på detta område
torde böra afvaktas, har utskottet icke ansett sig behöfva ingå i en närmare
granskning af de i motionen behandlade lika vigtiga som svårlösliga
frågorna, utan får på nämnda grunder hemställa,

att motionen icke måtte till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 april 1893.

På utskottets vägnar:

AUG. WIJKANDER.

Bih. till Riksd. Prut. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 18 Käft.