Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 2

Utlåtande 1893:Tfu32 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 2.

1

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 23 febr. 1893, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
med anhållan, att koncession ej måtte utan Riksdagens
hörande lemnas å jemn äg sant äggning inom Norrbotten.

1 en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion (n:o 150) har herr Nils Petersson erinrat, hurusom, sedan Kongl.
Maj:t beviljat enskilde koncession å anläggning af jernväg från norska
gränsen i närheten af sjön Wassijaure öfver Luossavaara, Kiirunavaara
och Gellivaara till Luleå stad, samma jernväg, innan ens sträckningen
från Luleå till Gellivaara blifvit fullbordad, inköpts af svenska staten;
hvarefter motionärerna vidare, då klart syntes, att statens eganderätt
till hela banan från Luleå till norska gränsen vore oomtvistlig, att stor
nationalekonomisk, politisk och strategisk våda kunde uppstå genom att
å nyo en större eller mindre del af denna jernväg kunde råka i utländsk
hand, samt att ett bifall till sökt koncession derå blefve till största skada
för svensk jernhandtering — särskilt, den del deraf, som med visshet
motsåge sin snara uppblomstring inom det öfre Norrland — för Luleå
stad och Gellivaara redan kraftigt växande samhälle, för Gellivaara malmfälts
rent svenska bolag och för de många svenskar, som der hade sitt
uppehälle, likasom det skulle omintetgöra nästan all statens afkastning
af den redan första trafikåret mycket inbringande statsbanan Luleå—
Gellivaara och försvåra förräntandet af norra stambanans närmaste sträckning
från Boden, föreslagit, att Riksdagen ville ingå till Kongl. Maj:t
med begäran, att Kongl. Maj:t icke utan Riksdagens föregående hörande
måtte meddela koncession å någon jernväg inom Norrbotten.

Bih. till Riksd. Prof. 1803. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Raft. (N:o 2).

2 Andra Kammarens Tillfälliga Vtslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 2.

En lika lydande motion är af herrar friherre JR. Klinckowström och
P. Reuterswärd väckt inom Första Kammaren.

Sedan Kongl. Maj:t den 8 december 1882 meddelade koncession
å anläggning af jernväg från Luleå stad till norska gränsen, lärer annan
fråga om koncession af jernväg i dessa trakter icke hafva förekommit
än den af R. Schoug och C. J. Ljunggren den 18 maj 1892 till kongl.
civildepartementet ingifna ansökning om koncession å en jernväg från
Luossavaara till norska gränsen med rätt att öfverlåta densamma å ett
svenskt bolag. Denna ansökning, hvilken ännu icke pröfvats, är afstyrkt
ej mindre af kongl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, som vid det förhållande,
att staten öfvertagit den östra delen af jern vägen mellan Bottniska
viken och Nordsjön, ansåg fördelaktigast, om hela tvärbanan, den der säkerligen
blefve af stor vigt i strategiskt och politiskt hänseende, byggdes och
trafikerades af staten, hvarjemte styrelsen, för det fall att framställningen
bifölles, föreslog åtskilliga vilkor och förbehåll, än äfven af landshöfdingeembetet
i Norrbottens län, hvilket dock velat tillstyrka ansökningen, om
densamma afsett koncession å en bana mellan norska gränsen och Gellivaara.
Banan skulle hafva en längd af 142,6 kilometer och beräknades
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skola kosta 10,900,000 kronor. I
landshöfdingeembetets yttrande meddelades, att förutom Kiirunavaara by
med en folkmängd af omkring 40 personer funnes inom ett bälte af
omkring 1 mils bredd å ömse sidor af jernvägen endast ett par eller
tre enstaka bebyggda ställen, hvilkas åboar förde en bekymmersam tillvaro.
Jordbruk i egentlig mening funnes ej i dessa ofvanom skogsgränsen
belägna trakter, hvilka kunde anses såsom ödemark.

Den beskrifning, landsböfdingeembetet lemnat å trakten omkring
den föreslagna jernvägen mellan Luossavaara och norska gränsen, torde
äfven gälla betydande områden af Norrbottens län, som omfattar vid pass
920 gamla svenska qvadratmil, af hvilka omkring 362 qvadratmil ligga
ofvanför den så kallade odlingsgränsen eller den gräns, ofvanför hvilken
nybyggen ej vidare medgifvas. Länet i sin helhet inrymmer stora, ännu
blott delvis tillgodogjorda tillgångar, och i den mån man nalkas kusten,
ökas odlingen och befolkningen, men inom de nordligaste eller högre
belägna trakterna af Norrbottens län kan en jernväg icke tänkas ega
samma egenskap af allmännyttigt företag, som en sådan anläggning eger
i andra mera befolkade landsdelar. Vidare måste i betraktande af länets
belägenhet intill Norge och Finland — och detta gäller ej blott den
nordligaste delen utan hela länet — hvarje jernväg, som afser att förbinda
länet med utlandet eller utgör delar af sådan förbindelsebana och
således är af mer än lokal beskaffenhet, erhålla en särskild politisk och

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts fN:o 3) Utlåtande N:o 2.

strategisk betydelse. I händelse af ett fiendtligt infall kunde en sådan
bana tjena att befordra fiendens framträngande eller åtminstone att uppehålla
den inryckande fiendtliga styrkans förbindelse med dess hemland
eller med hafvet. Då i anseende till den ringa odlingsbarheten inom
delar af länet utsigten är mindre, att en längre bana, om den ej bygges
af staten, skulle väsentligen tillkomma genom bidrag af kommuner, utan
sannolikt ofta, såsom just i ansökningen om koncession å jern vägen
Luossavaara—norska gränsen uppgifves, genom tillskott från affärsmän
å andra orter, är äfven att befara, att de aktier och obligationer,
hvilka representera de i banan nedlagda penningarne, kunna samlas
utomlands på mägtiga händer, hvarigenom de faror, jernvägen kan medföra,
komma att ökas.

I följd af dessa förhållanden finner utskottet det kunna ifrågasättas,
att, då inom Norrbottens län en bana af mer än lokal betydelse anses af
det allmännas intresse påkallad, densamma bygges af staten, hvarigenom
ofvan antydda vådor förebyggas eller begränsas.

Hvad angår den jernväg emellan Luossavaara och norska gränsen,
å hvilken koncession är begärd och som är afsedd att framdragas till
Ofoten, anföres i motionen, dels att malmbrytningen vid Gellivaara kunde
i hög grad påverkas af en konkurrerande grufvedrift vid Luossavaara
och Kiirunavaara, dels att de norrländska jernvägarnes afkastningsförmåga
väsentligen nedsättes genom densamma. Sådana omständigheter kunna
ock vara att beakta vid en jernvägsanläggning i dessa trakter.

Med afseende å den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt
hänseende hvarje jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens
län kan ega, synes det derför lämpligt, att Riksdagen lemnas
tillfälle att yttra sig, innan koncession meddelas å dess anläggning; och
får utskottet derför hemställa,

att kammaren ville på det sätt bifalla motionen,
att kammaren för sin del besluter, att Riksdagen må i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att, innan koncession
meddelas å jernväg inom Norrbottens län af annan
än lokal betydelse, Riksdagen lemnas tillfälle att yttra
sig i frågan.

Stockholm den 23 februari 1893.

På utskottets vägnar:

AUG. WIJKANDER.