Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1892:Tfu324 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

N:o 24.

Ank. till Riksd. kansli den 12 maj 1892, kl. 9 f. m.

j:! jf.y-. .'' sy fyr..i; f *. j . i < , ,;j. , / b ii i'' >1 >: / I } "ti; 1* >l 11 V i j

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, angående
skrifvelse till Konungen i syfte af befrielse för svenska
fartyg från erläggande af konsulatafgift er och ombildning af
konsulatväsendet.

Uti en till Andra Kammarens tredje tillfälliga utskott remitterad
motion, n:o 198, af herr O. A. Brodin föreslås, att Riksdagen behagade
besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, om icke de svenska fartygen kunde befrias från
erläggande af den med 6,35 öre per registerton utgående konsulatafgiften
och derom till Riksdagen göra framställning; samt äfven taga
i beaktande, huruvida icke en ombildning af konsulatväsendet kunde
ske i sådant syfte, att flera aflönade konsulat upprättades och besattes
med lämpliga personer af svenske eller norske män.

Motionären erinrar om, att han vid 1888 och 1889 års riksdagar
väckt motioner inom Andra Kammaren om befrielse för svenska fartyg
från ifrågavarande konsulatafgifter, och att dessa af de tillfälliga utskott,
till Indika de varit hänvisade, afstyrkts samt af kammaren afslagits.

Såsom stöd för sitt yrkande om befrielse från konsulatafgifter
anför motionären hufvudsakligen:

att skeppsrederirörelsen otvifvelaktigt är den näring, som lidit
största betryck under de senaste decennierna;

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Höft. (N:o 24). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

att många stater sökt stödja denna näring dels genom direkta
bidrag att fördelas mellan rederierna, såsom i Frankrike och Italien,
dels genom betydliga årliga statsunderstöd åt vissa större bolag, såsom
i Tyskland;

att. sådana konsulatafgift^, som äro pålagda de svenska fartygen,
ej ega sin motsvarighet hos andra likstälda nationer, t. ex.
England, hvilka arbeta under samma omständigheter;

att den lindring, som enligt gällande förordning tillkommer
fartyg, som under samma kalenderår besökt samma hamn upprepade
gånger, endast kan åtnjutas af fartyg med regelbundna turer på utlandet,
men, då deras antal är ett försvinnande fåtal, ej är af nämnvärd betydelse
för fartyg i lastfarten;

att den ifrågavarande afgiften kan för lastångare, som besöka
många hamnar, blifva mycket betungande, och exempel kunna påvisas,
då för en medelstor ångare öfver 1,000 kr. betalts i dylika afgifter,
hvilket är tryckande, då under flera år fartygen fått segla dels utan,
dels med ringa nettobehållning;

att afgifterna endast delvis användas för konsulernas aflöning,
då en del, såsom ingående till konsulatkassan, lemnar bidrag till aflöning
och pensionering af ministrar vid främmande Imf;

att, då konsulerna lika mycket äro afsedda att beakta och befordra
vissa handelsintressen och icke allenast sjöfarten, rättvisan klöfver,
att fartygen endast hade att erlägga afgifter till konsulerna i förhållande
till det besvär, de förorsaka dessa;

att den expeditionstaxa, enligt hvilken afgift till konsulerna
skall, oberäknadt här ifrågavarande konsulatafgifter, erläggas af svenskt
fartyg för påkallad embetsåtgärd, är högre än den engelska; samt

att ett ytterligare skäl för borttagande af konsulatafgifterna,
hvilka ovilkorligen måste betraktas som en skatt på sjöfartsnäringen,
är, att de pålagts på administrativ väg utan Riksdagens hörande.

Motionären omnämner äfven, att sjöfartsnäringskomitén ej ansett
sig kunna föreslå borttagande af konsulatafgifterna Med

afseende på ombildning af konsulatinstitutionen framhåller
motionären, att de lönade konsulaten, som äro besatta med svenska
och norska undersåtar, i regeln äro till stor nytta, men att så ej är
fallet med de oaflönade, der utländska undersåtar äro anstälda, särskild!,
i aflägsnare länder och der engelska ej är hufvudspråket. I senare
fallet .måste på grund af bristande språkkunskap kaptenen alldeles förlita
sig på konsulerna, och ingenting hindrar att dessa då missbruka
sin ställning. Motionären önskar derför, att de lönade konsulaten

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

kunde ökas i antal och besättas med lämpliga svenska och norska
undersåtar, hvaremot eu del vicekonsulat, hvilkas innehafvare hvarken
begripa svenska eller engelska språken, borde indragas och endast
sådana tillsättas, då fullt passande personer finnas villiga att mottaga
uppdraget.

Vid tidpunkten för Sveriges och Norges förening tillvägabragtes
de till konsulatväsendets upprätthållande erforderliga medlen dels genom
afgifter i hemlandet af de näringsgrenar, hvilkas skyddande och befrämjande
utgöra konsulatinrättningens hufvudsakliga ändamål, dels genom
afgifter, hvilka fartygen hade under fart på utländska hamnar att erlägga
till dervarande konsuler. De förra afgifterna kommo konsulerna till godo
såsom bestämda årliga bidrag, de senare uppburos utan redovisning af
konsulerna såsom personlig godtgörelse för deras arbete. För Sveriges
del fans icke någon allmän regel för konsulernas rätt att uppbära
afgift af svenskt fartyg, utan grundade sig denna rätt, der den fans,
på särskildt nådigt beslut vid konsulns utnämning. Afgiften kallades
»konsulad» och utgick dels med visst belopp för hvarje fartyg, dels i
mån af fartygets drägtighet, dels i mån af intagen eller lossad last.

Från och med 1834 års början öfvergick man i Sverige till den
tidigare i Norge gällande och allt sedan i båda rikena tillämpade grundsatsen
att fastställa en allmän och efter fartygets drägtighet beräknad
konsulatafgift. Afgiften bestämdes då för hvarje svenskt fartyg, som
antingen lossade eller intog 113^ last, eller både lossade och lastade, till
en femtondedels (''/is) rdr hamb. banko för hvarje svår läst af fartygets
drägtighet efter dess mätbref.

På grund af upprepade framställningar från norsk sida och efter
eu förberedande utredning genom en svensk-norsk konsulatkomité nedsattes
konsulatafgiften 1857 och bestämdes för svenskt fartyg till tolf
öre riksmynt för hvarje svår läst, dock att denna sänkning komme att
träda i verket endast i den mån, dåvarande innehafvare af dessa konsulat
afginge. Vid olika tillfällen vidtogos jemkningar och lindringar
uti konsulatafgifternas beräknande för fartyg, som under samma resa
lossa eller lasta delar af lasten i olika hamnar eller som flere gånger
under samma kalenderår lossa eller lasta i samma hamn. I hufvudsak
qvarstår dock ännu konsulatafgiften vid samma belopp, som 1857
faststäldes, om ock förvandlingar måst vidtagas i afseende på förändrade
enheter såväl för drägtigheten som för myntfoten.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

Nu gällande kongl. förordning angående konsulatväsendet af den
4 november 1886 bestämmer uti § 103 följande:

1. Konsulatafgift skall i hamn, der konsul eller vice konsul finnes
anstäld, erläggas för hvarje svenskt eller norskt handelsfartyg, som
derstädes till större eller mindre del lossar eller lastar eller både lossar
och lastar, med 6,35 öre för hvarje ton af fartygets afgiftspligtiga
drägtighet.

2. För fartyg,, som i flera hamnar lossar delar af samma last
eller intager last och fyllnad deri, skall denna afgift erläggas endast i
den första hamnen, der lossning eller lastning eget- rum. I öfriga hamnar
skall erläggas endast half afgift; dock att för fartyg, som i samma
hamn både lossar och lastar, i alla händelser hel afgift bör erläggas.

3. Fart}^g, för hvilket under loppet af ett kalenderår i en hamn
erlagts konsulatafgifter, hvilkas sammanlagda belopp motsvarar det
femdubbla beloppet af en hel konsulatafgift för samma fartyg, skall
under återstående delen af året vara från vidare erläggande af konsulatafgift
i samma hamn befriadt.

Under de trettiofem år konsulatafgiften bibehållits vid i hufvudsak
oförändradt belopp hafva vid flera tillfällen af kongl. komitier och
inom Riksdagen uttalanden gjorts om lämpligheten af ändringar.

Den 1875 tillsatta svensk-norska komité för konsulatväsendets
ordnande föreslog afrundning af afgiften till 6 öre per ton. Komitén
omnämnde dervid, att i de flesta inkomna utlåtanden från yrkesmän
och föreningar uttryckligen uttalats, att den då gällande konsulatafgiften
icke kunde sägas vara tryckande, men ansåg dock, att afgiften ej
borde sättas högre än de afgifter, som drabba främmande länders fartyg,
och stannade derför vid sitt nyssnämnda förslag.

Uti underdånig skrifvelse af den 21 september 1888 framhåller kongl.
kommerskollegium, efter inhemtande af yttranden från handels- och sjöfartsnämnder
i 23 städer och från talrika andra korporationer och enskilda
personer, att såsom en af de väsentligaste orsakerna till det
hittills rådande ogynsamma förhållandet inom sjöfartsnäringen uppgifvits,
att svenska fartyg i flera hänseenden vore mer betungade af
afgifter och pålagor än andra nationers fartyg, till följd hvaraf våra
skeppsrederier ej kunde med fördel täfla med utlandets. Såsom en
åtgärd för näringens höjande angafs deidor, att den enligt gällande

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

konsulatförordning per ton utgående konsulatafgiften måtte afskaffas,
och till konsulerna i stället lemnas ersättning, enligt faststäld taxa, för
det biträde, de lemnat fartyget eller dess besättning.

På framställning af Riksdagen tillsattes den 8 januari 1890 en
kongl. komité med uppdrag att afgifva förslag till åtgärder för främjande
af sjöfartsnäringens utveckling, och afgaf komitén sitt betänkande
den 12 september samma år. Efter en redogörelse för den mot konsulatafgiften
svarande beskattning, som är införd hos andra sjöfartsidkande
nationer, uttalar sig komitén i det nämnda betänkandet på följande
sätt om de framkastade förslagen rörande konsulatafgifternas afskaffande
eller nedsättande:

»Af nu lemnade öfversigt synes framgå, att den beskattning, som
svenska fartyg i likhet med de norska äro i främmande hamnar underkastade
i form af konsulatafgifter, i många fall utgår med högre belopp
än de afgifter af samma slag, som hvila på andra nationers fartyg,
hvilket förhållande väl kan tänkas i sin mån verka hindrande under
den ständigt växande täflingen i fraktfarten. Ehuru det under sådana
omständigheter visserligen vore önskligt att i berörda afseende kunna
bereda någon lindring för vår sjöfart, måste dock härvid icke lemnas
ur sigte, att konsulatafgifterna till väsentlig del utgöra bidrag till upprätthållande
af det för de båda förenade rikena gemensamma konsulatväsendet,
hvarför spörsmålet om förändring uti ifrågavarande afgifter
icke lämpligen synes kunna afgöras i det ena landet utan att samtidigt
i det andra riket beslut fattas i enahanda syfte. De förenade rikenas
nuvarande konsulatorganisation har ock helt nyligen, eller vid slutet af
år 1886, blifvit genomförd, dervid de nu utgående konsulatafgifterna
blifvit till beloppet bestämda.

»I den mån nedsättning sker i dessa afgifter, som till stor del
ingå till den för konsulernas aflöning upprättade konsulatkassan, måste
naturligtvis, om kassan fortfarande skall kunna tillgodose de anspråk,
som ställas på henne, dess öfriga inkomster ökas. Dessa utgöras af
anslagen från svenska och norska statsverken, af hvilka det förra har
att lemna fyra sjundedelar och det senare tre sjundedelar af hvad som
är erforderligt.

»Såsom 1875 års svensk-norska komité för konsulatväsendets ordnande
framhållit, bör systemet af lönade konsulat tillerkännas ett afgjordt
företräde framför systemet af olönade; ty påtagligt är, att man,
utom i undantagsfall, endast hos de personer, hvilka uteslutande egna
sig åt konsulattjensten, kan påräkna ett verksamt nit för hemlandets
intressen och fullständig opartiskhet vid uppstående konflikter. En

6 Andra Kammurens Tillfälliga Utskotts (N-.o 3) Utlåtande N:o 2i.

fortsatt utveckling af förstnämnda, af Sverige och Norge delvis omfattade
system bör derför ligga icke minst i sjöfartens intresse. Man
torde härvid icke kunna göra konsulattjenstemännens aflöning beroende
af afgifter för embetsåtgärder och expeditionslösen. Vid en så omfattande
handelssjöfart som Englands kan sådant i viss mån låta sig
gorå, ehuruväl, enligt hvad förut nämnts, å andra sidan dess expeditionstaxa
i åtskilliga hithörande fall upptaga ganska höga afgifter.
För svenska och norska fartyg borde, om konsulerna uteslutande hänvisades
till de inkomster, hvaraf de genom uppbärande af ifrågavarande
afgifter kunde komma i åtnjutande, dessa afgifter, för att tillgodose
konsulernas berättigade kraf, sättas så höga, att vederbörande redare,
som måste påkalla konsulernas biträde, säkerligen skulle finna sig mindre
belåtna med ett dylikt system. Det nuvarande hos oss gällande systemet
för konsulatafgifterna innebär deremot den fördelen, att afgifterna
mera jemnt fördelas å samtliga handelsfartyg.

»Då de nuvarande konsulatafgifterna äro att anse såsom en väsentlig
förutsättning för att de förenade rikena å vigtigare platser må
kunna hålla lönade konsuler, samt utom det bidrag, dessa afgifter lemna,
en dylik anordning till äfventyrs icke alls eller åtminstone ej i samma
utsträckning som hittills skulle kunna bibehållas, finner sig komitén,
på grund häraf och af hvad ofvan anförts, icke för sin del böra föreslå
konsulatafgifternas borttagande eller deras nedsättande i någon väsentligare
mån.»

Emellertid ansåg sig komitén kunna föreslå jemkningar beträffande
dessa afgifter och omnämnde, att i norska stortinget denna senare
fråga varit föremål för uppmärksamhet, i det herr S. Arctander 1890 der
föreslagit, att konsulatafgift ej alls må utgå, om fartyget lossar eller
lastar blott en mindre varumängd, t. ex. icke mer än 5 ton. Komitén
uttalar sig för önskvärdheten af att följande lättnader kunde införas:

l:o) att konsulatafgiften minskas eller bortfaller för det antal ton,
hvarmed ett fartygs drägtighet öfverskjuter 750 ton;

2:o) att fartyg, som under ett kalenderår flera gånger besöker
samma hamn, må vara befriadt från att der vidare erlägga konsulatafgift,
så snart de afgifter, som under året derstädes blifvit för fartyget
erlagda, tillsammans uppgå till fyra gånger beloppet af hel konsulatafgift; 3:o)

att fartyg likaledes må vara fritaget från erläggande af konsulatafgift,
då den last, som fartyget i en hamn lossar eller lastar,
understiger eu viss mindre, i förhållande till fartygets drägtighet fast -

Andra Kammarens Tillfälliga Ut slotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

stäld qvantitet, t. ex. en tiondedel af fartygets afgiftspligtiga drägtighet;
samt

4:o) att fartyg ej i något fall må beläggas med högre konsulatafgift,
då både lossning och lastning företagas i en hamn, än då blott
endera af dessa förrättningar utföres.

Vidare bör nämnas, att vid innevarande års norska storting är
frågan om ordnandet af det norska konsulatväsendet i hela dess vidd
väckt på tal. Uti eu »Meddelelse til Storthinget angaaende forskjellige
Spörgsmaal vedkommende Konsulatvmsendet» har Indredepartementet.
med Konungens samtycke lemnat stortinget en utredning i ämnet och
härvid bifogat en af en särskildt tillsatt norsk konsulatkomité afgifven
berättelse.

Med afseende på konsulatafgifterna ansåg sig Indredepartementet
tillnärmelsevis kunna säga, att Norges afgifter i allmänhet vore lägre
än Brasiliens, Italiens, Portugals, Rumäniens och Rysslands; någorlunda
lika med Belgiens, Danmarks, Frankrikes, Greklands, Spaniens och
Osterrike-Ungarns samt högre än Englands, Hollands, Nordamerikas
Förenta staters, Turkiets och Tysklands. Hvad beträffade England,
Holland, Nordamerikas Förenta stater och Tyskland, hvilka för Skandinavien
äro af särskildt stor betydelse, kompenserades i någon mån den
omständigheten, att deras konsulatafgifter äro lägre än de skandinaviska,
derigenom att de expeditionsafgifter, som i dessa länder uppbures utöfver
de egentliga konsulatafgifterna, vore högre än i Norge. Om dessutom
toges i betraktande, att i Skandinavien numera omkostnaderna för
förliste sjömäns hemsändande bestredes af statskassan, hvilket i allmänhet
ej vore bruket utomlands, blefve skilnaden än mindre.

Vidare framhåller Indredepartementet, att konsulatafgiften i regeln
utgör en försvinnande bråkdel af fartygens utgiftsbudget, och åberopar
uppgifter, enligt hvilka konsulatafgifterna utgjort 0,2—0,4 % af fraktbeloppen.
Ehuru Indredepartementet anser dessa afgifter i allmänhet
föga betungande, torde dock enligt dess åsigt icke kunna förnekas att
de under vissa förhållanden och på vissa vägar äro tryckande. Departementet
anser derför, att afgifterna böra jemkas i ungefär samma
riktning, som, enligt hvad ofvan anförts, blifvit inslagen af den svenska
sjöfartsnäringskomitén af 1890. Någon annan sänkning af konsulatafgifterna
anser Indredepartementet ej för närvarande kunna förordas,
då fråga samtidigt vore om skiljandet af det norska konsulatväsendet
från det svenska, och härvid befintliga inkomster torde behöfvas för
utgifternas bestridande, så mycket mor som departementet anser, att
de a (lönade konsulernas antal borde ökas, och alt, det vore sjöfarts -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

näringen, som i första rummet skulle skörda frukterna häraf. Frågan
om afgifternas sänkande borde dock ej betraktas som uppgifven, utan
endast uppskjuten till framtida behandling.

Enligt uppgift uppgingo under år 1890 de af svenska fartyg betalade
konsulatafgifterna till 169,634 kronor och de af norska fartyg
erlagda till 471,414 kronor eller inalles till 641,048 kronor.

Med afseende på fördelarne af konsulatväsendets utveckling i rigtning
att anställa aflönade konsuler till större antal, än nu är fallet, torde
allmänna meningen vara fullt bestämd. Här ofvan har anförts ett uttalande
härom af 1890 års sjöfartsnäringskomité, som dervid åberopade
sig äfven på 1875 års svensk-norska komité för konsulatväsendets ordnande.
Ån bestämdare yttrar sig det norska Indredepartementet till
innevarande års storting.

Såsom redan ofvan nämnts, bar inom Andra Kammaren samma
motionär, herr Brodin, vid så väl 1888 som 1889 års riksdagar väckt
liknande motioner, och dessa afslagits af kammaren. Vid 1888 års riksdag
åberopade utskottet som hufvud sakligt skäl, att motionären ej företett
tillräcklig utredning, för att ett beslut om konsulatafgifternas upphörande
kunde grundas på densamma. År 1889 åter framhöll utskottet,
att Kongl. Maj:t fattat beslut om tillsättandet af den ofvan omnämnda
sjöfartsnäringskomitén och att, då denna skulle komma att behandla
äfven frågan om konsulatafgifterna, man borde invänta dess utlåtande.

De i den föreliggande motionen berörda frågorna äro utan tvifvel
förtjenta af stor uppmärksamhet och hafva äfven under de sista åren
ådragit sig en sådan. Sjöfartsnäringskomitén har, såsom förut är omförmäldt,
till granskning upptagit frågan om konsulatafgiftens borttagande
eller nedsättande, och hvad angår frågan om konsulatväsendets
ombildning, har såväl denna komité som 1875 års svensk-norska komité
för konsulatväsendets ordnande bestämdt uttalat sig för systemet af
lönade konsulat, utan att likväl ännu någon närmare utredning rörande
denna senare fråga åstadkommits. Båda frågorna stå i det salband
med hvarandra, att de böra samtidigt behandlas och pröfvas. Så vigtiga
och genomgripande förändringar, som de här ifrågasatta, lära dock,
då konsulatväsendet är gemensamt för Sverige och Norge, icke med
framgång kunna annorledes än genom svenske och norske män gemensamt
förberedas och planläggas, för att till slutligt afgörande företagas.

Utskottet föreställer sig, att detta varit anledningen, hvarför sjö -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

fartsnäringskomitén icke ansett sig kunna till vidare behandling upptaga
frågan om konsulatväsendets ombildning i antydd rigtning, oaktadt
komitén framhållit önskvärdheten af en sådan ombildning.

Behofvet af en gemensam utredning rörande konsulatväsendets
ordnande på ett för båda länderna tillfredsställande sätt har emellertid
än skarpare framtiädt genom de i broderländet derom pågående förhandlingarna.
Dessa åsyfta vida större förändringar i konsulatväsendet,
än motionären ifrågasatt, och påkalla utredning från så väl svensk som
norsk sida i vidsträcktare mån, än hvartill motionen gifver anledning.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, och då Riksdagen
ännu har att förvänta den uti 1888 års skrifvelse begärda utredning
med deraf föranledda förslag samt utskottet är förvissadt, att
Kongl. Maj:t, äfven utan att en ny skrifvelse från Riksdagen aflåtes, skall,
så snart omständigheterna dertill föranleda, låta verkställa all den utredning,
som kan vara af behofvet påkallad, hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 maj 1892.

■*. ''På. utskottets vägnar; -

Aug. Wijkander.

Bih. till Riksd. Prof. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 23 Häft.