Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 37

Utlåtande 1890:Tfu337 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 37.

1

N:o 37.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1890, kl. 1 e. in.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 13, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t ifråga
om samtrafik mellan enskilda telefonnät och statens intet’-urbana telefonledningar med mera.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 48, hafva herrar
F. A. Boström, Hugo Tamm, A. G. Svedelius, C. W. von Schulzenheim ocli
Victor Ekenman föreslagit, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t ville meddela lämpliga föreskrifter
angående rätt dels för enskildt telefonnät att på billiga vilkor komma i
samtrafik med statens interurbana telefonledningar, dels ock för medlemmar
i enskildt telefonnät att mot lämplig ersättning få till kongl. telegrafstation
intelefonera afgående telegram samt från stationen genom telefon få sig
meddeladt ankommande telegram.

Till stöd för detta förslag hafva motionärerna anfört följande:

»Enligt beslut af Kongl. Maj:t har kongl. telegrafstyrelsen låtit för
en beräknad kostnad af 230,000 kronor anlägga samt under år 1889 till
begagnande upplåtit två dubb eif rådiga telefonledningar emellan Stockholm
och Glöteborg samt åtskilliga deremellan belägna städer. Derjemte har 1889
års Riksdag på förslag af Kongl. Maj:t för anläggande af åtskilliga andra
interurbana telefonledningar beviljat ett extra anslag af 750,000 kronor att
utgå under fem år. I det statsråd, der chefen för finansdepartementet hemstälde,
att Kongl. Maj:t skulle föreslå Riksdagen att bevilja berörda anslag,
anförde bemälde herr departementschef, hurusom det vore uppenbart, att först
med anläggningen af ett samtliga vigtigare orter inom landet förbindande
Bill. till Riksd. Rrot. 1S90. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 31 Höft. 1

2

Andra Hammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande JSt:o 37.

telefonnät full nytta blefve för samfärdseln dragen af den storartade uppfinningen
af telefonen. För att full nytta må för samfärdseln kunna af de
interurbana telefonledningarna dragas, lärer likväl tillika erfordras, att desamma
förbindas med de lokala telefonnät, Indika finnas anordnade å de
platser, hvaröfver de interurbana ledningarna framgå. Endast på sådant sätt
kan den telefonerande allmänheten till fullo göra sig till godo de fördelar
de interurbana ledningarna kunna gifva. Uppenbart är nemligen ej blott,
att värdet af eu telefonanläggning är väsentligen mindre för den, som måste
för dess begagnande uppsöka en sam talsstation, än för den, som kan från
eget hem använda densamma, än ock att detta värde blifver ännu mindre,
derest den, till hvilken samtal önskas, måste för det samma å viss tid besöka
en samtalsstation. Helt visst skall den anropande mycket ofta finna sig ej
kunna eller vilja på sådant sätt besvära, utan derför nödgas afstå från att
anlita telefonen.

Men liksom saknad af samtrafik mellan de interurbana telefonledningarna
och lokalnäten således orsakar, att den af de långsträckta ledningarna påräknade
nytta ej till fullo kan för samfärdseln dragas, likaså föranleder
bristen å dylik eu särdeles betydlig minskning i den inkomst, staten bör
kunna påräkna af anläggningen. A de nu fullbordade ledningarne emellan
Stockholm och Göteborg, hvilkas anläggningskostnad lärer hafva utgjort
cirka 230,000 kronor, förekomma nu i allmänhet endast cirka 74 samtal per
dygn med en portoinkomst af cirka 33 kronor. Om deremot dessa ledningar
förenades med de lokalnät, som finnas inrättade å orter, der ledningarna
framgå, skola helt visst samtalens antal och portoinkomsterna mångdubblas.

Att, innan staten tillåter samtrafik mellan sina interurbana ledningar
och enskildt telefonnät, staten bör tillse, att det enskilda nätet är i tekniskt
hänseende så inrättadt, att samtalen genom de långsträckta ledningarne kunna
med erforderlig tydlighet uppfattas, är väl uppenbart; men helt visst skola
de enskilda nätens egare ej undandraga sig att för erhållande af rätt till
samtrafik med de interurbana ledningarna iakttaga de föreskrifter i nu förevarande
hänseenden, hvilka skäligen kunna meddelas. Då emellertid, efter
hvad ofvan är anfördt, det äfven ur det allmännas och statens intresse är
vigtig!, att här ifrågasatta samtrafik kommer till stånd, lärer staten för densamma
ej böra uppställa andra försvårande vilkor än sådana, som oundgängligen
erfordras ur teknisk synpunkt.

Vid särskilda tillfällen har så väl af kongl. telegrafstyrelsen som från
andra framhållits, att kongl. telegrafverkets portoinkomster hafva på vissa
orter nedgått i följd af inom dem verkstälda enskilda telefonanläggningar.

Det vill emellertid synas, som om kongl. telegrafverket skulle genom
samverkan med telefonanläggningar ä de orter, hvarest telegrafstationer finnas

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 37. 3

inrättade, kunna hemta en ej obetydlig ersättning för den minskning, som
uppstår i telegramvexlingen mellan orter, Indika blifvit telefoniskt förenade.
Derest nemligen det tillätes, att enskilda telefonanläggningar förbindas med
statens telegrafstationer och att allmänheten finge till telegrafstationen intelefonera
afgående telegram samt erhölle ankommande telegram sig tillsändt
per telefon, när adressaten bodde utom telegrafstationens budbäringsområde,
skulle det helt visst uppkomma en väsentlig ökning i telegramportot, på
samma gång allmänheten bereddes en fördel, hvilken vore särskild! betydesefull
för dem, Indika sakna telegrafstation i sin omedelbara närhet.»

Första Kammarens tredje tillfälliga utskott, till hvilket ifrågavarande
motion blifvit hänvisad, har i sitt deröfver afgifna utlåtande i allo instämt
uti hvad motionärerna sålunda uttalat och föreslagit och alltså hemstält, att
Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om meddelande
af lämpliga föreskrifter angående rätt för delegare i enskildt telefonnät
dels att på billiga vilkor komma i samtrafik med statens interurbana
telefonledningar, dels ock att mot lämplig ersättning få till statstelegrafstation
intelefonera afgående telegram samt från stationen genom telefon få sig meddeladt
ankommande telegram.

Denna hemställan har blifvit af Första Kammaren godkänd, hvarefter
ärendet, jemlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, öfversändts till Andra
Kammaren, som hänvisat detsamma till sitt tredje tillfälliga utskott.

De stora stamlinier för ett dubbelträdigt rikstelefonnät, till hvilkas utförande
dels telegrafverket upplånat ett belopp af 230,000 kronor, dels Riksdagen
förra året beviljat ett anslag af 750,000 kronor, att utgå med 150,000
kronor under hvartdera af åren 1890—1894, kunna, såsom äfven vid anslagets
äskande framhölls, icke genom de för deras begagnande uppburna
samtalsafgifterna lemna en afkastning, som skäligen motsvarar anläggningskostnaden
samt de ständiga utgifter, som betingas af deras betjenande och
underhåll. En sådan erfarenhet har ock vunnits utomlands öfverallt, hvarest
dylika långlinier uppförts för telefonering mellan aflägsna orter, såsom i
Nordamerikas Förenta stater och senast i Frankrike, hvarest regeringen i
proposition till kamrarne officiel! anförde, att de franska staten tillhörande
stamlinierna kunde göras fruktbärande blott med tillhjelp af inkomsterna från
de lokala telefonnäten i städerna, samt att om staten skulle bekosta och
underhålla de långa ledningarne, men utestängas från inkomsten af telefonnäten,
densamma skulle komma att få vidkännas utgifterna, men telefonnätens
egare få uppbära inkomsterna. Fn förhöjning åt afgifterna för tele -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 37.

fanering å långlinierna skulle heller icke med säkerhet lemna en förökad inkomst
åt staten, ty derigenom skulle antalet samtal minskas i måhända ännu
högre grad, än afgiften för hvarje samtal komme att ökas, och sålunda den
totala inkomsten blifva mindre i enlighet med den erfarenhet telegrafverket''''
redan vunnit beträffande telegramportots nedsättning, i det nemligen denna
nedsättning föranledde så betydlig tillväxt i telegramantalet, att en ökning i
stället för en minskning uti inkomsterna uppstod. En förbättring af samtalsinkomsterna
genom införande af express-samtal mot högre afgift, enligt de
för telegrambefordringen gällande bestämmelser angående iltelegram, möter
svårigheter derutinnan, att telefonsamtalen ofta äro på förhand betingade
och sålunda icke kunna undanskjutas af det skäl, att annan person mot
högre afgift vill samtala å samma tid.

Enda möjligheten att vinna afkastning af sådana dyrbara kopparledningar
af större längd ernås derigenom, att förutom samtalsafgifter jemväl
abonnementsafgifter tillkomma för de likaledes dubbeltrådiga lokala ledningar,
hvilka böra inrättas i de orter och särskilt i de större städer, der dessa
stamlinier få sina utgreningsstationer för förbindelse med affärskontoren.
Abonnementsafgifterna lemna nemligen i första rummet full ersättning för
betjeningskostnaden å de särskilda centralstationerna, men gifva äfven något
öfverskott till ledningarnes underhåll, om desamma på ett lämpligt sätt beräknas.
Om man söker att ensamt genom höga samtalsafgifter anskaffa full
ersättning för de interurbana liniernas betjening, underhåll och amortering,
riskerar man, enligt hvad redan blifvit antydt, att allmänheten genom de
höga afgifterna afskräckes från att begagna sig af de interurbana ledningarne.
Men om samtalsafgiften sättes billig samt förbindes med en lämplig abonnementsafgift,
vinnes den fördelen, att linierna komma till flitig användning,
enär abonnementsafgiften, som utgår för år, icke drabbar allmänheten
mera, om samtalen å de interurbana ledningarne blifva flera eller färre.

Skola deremot abonnenterna inom enskilda telefonnät beredas tillfälle
att genom'' samtrafik begagna de interurbana ledningarne, måste staten, för
att förlust icke skall uppstå, fordra af dessa enskilda nät, förutom samtalsafgifter,
jemväl andra avgifter till betäckande af den del af kostnaden,
som, enligt hvad redan blifvit anfördt, icke kan ensamt genom samtalsafgifterna
fyllas.

En dylik samtrafik skulle ock hafva till följd, att statens telefoninrättning
icke skulle i Stockholm och öfriga större städer få till stånd de
lokalnät, hvilka äro nödvändiga ej allenast ur ekonomisk, utan äfven ur teknisk-administrativ
synpunkt, enligt hvad här nedan skall närmare belysas. A
de orter åter, der staten redan förut är stadd i konkurrens med enskilda
telefonnät, skulle staten, genom beviljande af samtrafik mellan långlinierna

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 37. 5

och de enskilda näten, uppenbarligen tillspillogifva ett vigtigt konkurrensmedel,
på samma gång som det enskilda nätets abonnenter skulle, utan att
betala årsafgifter till staten, få åtnjuta samma fördelar, som statens egna
abonnenter.

Så länge staten skall, beträffande telefonanläggningar, endast på konkurrensens
väg uppehålla förbindelser inom riket, och det ä andra sidan med
rätta göres anspråk på, att statens telefonverksamhet skall lika väl som
telegraf och post skötas på ett sådant sätt, att de för deras bedrifvande och
ytterligare utveckling nödiga medlen inflyta af de afgifter, som af den trafikerande
allmänheten erläggas, måste administrationen ordnas på ett sådant
sätt, att icke enskilda entreprenörer få njuta frukten af statens anläggningar
och slå under sig den vinstgifvande delen af rörelsen, under det staten får
den mindre gifvande, men till anläggning och underhåll mycket kostsammare
delen på sin lott.

I afseende på den ekonomiska sidan af nu föreliggande fråga, hafva
motionärerna framhållit, att anläggningskostnaden för de nu fullbordade ledningarne
mellan Stockholm och Göteborg utgjort cirka 230,000 kronor samt
att derå förekommit endast cirka 74 samtal per dygn med en portoinkomst
af cirka 33 kronor; hvarjemte motionärerna uttalat såsom sin uppfattning,
att om dessa ledningar varit förenade med de lokalnät, som finnas inrättade
å orter, der ledningarne framgå, skulle helt visst samtalens antal och portoinkomsterna
hafva mångdubblats.

Dessa uppgifter, Indika omfattade den erfarenhet, som vunnits till utgången
af januari månad innevarande år, har utskottet visserligen funnit
rigtiga hvad siffrorna beträffar, men tillika inhemtat upplysning om den erfarenhet,
som vunnits intill utgången af april månad, sedan affärsrörelsen
blifvit något lifligare. Dessa upplysningar gifva vid handen: att det största
antal samtal, som å Stockholms statstelefoncentralstation någon dag expedierats
å ledningarne till Göteborg, utgjort 214 enkla samtal; att med detta antal
samtal ledningarne varit under den egentliga affärstiden mellan kl. 11 och 3
så fullt upptagna, att inga flere samtal kunnat expedieras; att de å Stockholms
station å dessa ledningar under april månad expedierade samtalen utgjort
i medeltal per dag (då sön- och helgdagar icke inberäknas) 110,7 stycken
enkla samtal; samt att under söcknedagarne ledningarne nu redan i allmänhet
äro fullt upptagna under den del af dagen, då affärsverksamheten
är lifligast.

Då man tillika tager i betraktande, att med inberäkning af tiden för
samtalens anordning, signalering m. m., endast tolf samtal i timmen kunna
å hvarje ledning expedieras, samt att telefonering af detta slag med afgifter
för hvarje samtal icke i nämnvärd grad förekommer annars än för vigtiga

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 37.

affärer och för tidningspressen, synes det utskottet, att det redan uppnådda
resultatet kan anses ganska tillfredsställande, utan att samtrafik med de
enskilda näten behöft anordnas. Det öfvervägande flertalet af dessa samtal
har ock utvexlats mellan abonnenter i Stockholm och Göteborg från deras
egna lokaler, utan att särskilt besök ä någon samtalsstation varit af
nöden.

Af det senast anförda framgår alltså, att om jemväl de enskilda näten
i Stockholm och Göteborg skulle sättas i förbindelse med de emellan dessa
orter uppförda ledningarne, dessa skulle under den egentliga affärstiden blifva
alldeles otillräckliga, med den påföljd, att staten finge, för att tillmötesgå de
nya anspråken, med stora kostnader uppföra ytterligare ledningar mellan
samma orter, utan att kunna för dessa ledningar, som sålunda skulle tillkomma
endast för att tjena de enskilda näten, påräkna samma inkomster,
som å de förutvarande ledningarne, för hvilkas betjenande m. m. utgifter
inflyta från statens abonnenter. Enda möjligheten att nu mera bevilja de
enskilda näten tillträde till långlinierna, utan att bygga nya sådana, blefve
då att inskränka samtalen med de enskilda näten till morgnar, aftnar och
nätter; men dermed skulle de enskilda telefonnätens abonnenter icke vara
betjenta.

De nu anlagda förbindelseledningarne äro, utom ä ändpunkterna, försedda
med utgreningsstationer allenast i Yesterås, Örebro och Sköfde, under
det Mariestad erhåller förbindelse medelst ledning från Sköfde. Skall rikstelefonnätet
göras tillgängligt för de enskilda näten i landsorterna, måste
icke allenast stamliniernas antal, såsom redan är nämndt, ökas, utan jemväl
nya utgreningsledningar och stationer anläggas, och måste kostnaderna jemväl
för dessa utgå uteslutande genom anslag af statsmedel, då naturligtvis
inga inkomster från abonnementsafgifter blifva att påräkna. Om deremot
staten på samma gång erhåller egna abonnenter å de särskilda orterna, kunna
de för stationerna och kortare utgreningsledningar erforderliga kostnaderna
bestridas af staten utan anslag af Riksdagen.

För de enskilda telefonföreningarne å landsbyggden, Indika ju i regeln
hafva till egentligt syfte att till möjligast billiga pris bereda en orts innevånare
tillfälle att genom telefonen meddela sig med hvarandra, skulle ett
tillmötesgående af motionens syfte i första punkten icke medföra så särdeles
stora fördelar, enär flertalet af delegarne i dessa nät säkerligen icke äro
benägna att underkasta sig de dermed förenade kostnaderna. Ur teknisk
synpunkt erfordras nemligen, att samtliga ledningar inom rikstelefonnätet
göras dubbeltrådiga och af bästa och dyrbaraste beskaffenhet. De enskilda
näten, om desamma skola sättas i samband med riksnätet, böra alltså förses
med dubbla ledningar och i sammanhang dermed centralstationerna ombyggas

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 37. 1

med nya vexelbord, hvarjemte ock i de flesta fall telefonapparaterna
måste förbättras och omändras. Den härmed förenade kostnaden är ingalunda
obetydlig och för flertalet enskilda abonnenter alldeles öfverflödig.

Då för öfrig! de lokala enskilda telefonnäten ä landsbyggden icke äro,
ur synpunkten af statens telefonverks behof af tillräckliga inkomster, eftersträfvansvärda,
och då landsbyggdens främsta behof af telefonsamfärdsel
tvifvelsutan med minsta kostnad för allmänheten tillgodoses genom de enskilda
telefonföreningarnes mer lokala och ännu blott enkeltrådiga nät, synes
det äfven vara bäst, att det dubbeltrådiga rikstelefonnätet och telefonföreningarnes
enkeltrådiga lokalnät få allt fortfarande bestå och utveckla
sig jemte hvarandra utan några en lugn sådan utveckling störande, ännu
alldeles för tidiga försök till åvägabringande af samtrafik, gynnerligast som
dessa begge slag af telefonanläggningar hafva olika ändamål att fylla. 1
den mån rikstelefonnätet kan utvecklas till allt större omfattning, böra
emellertid ökade tillfällen allt mera kunna beredas personer i landsorterna,
som deraf hafva behof och äro beredda att erlägga de af statens
telefonverk fordrade afgifterna, att komma i direkt förbindelse med rikstelefonnätet.

Angående de tekniska svårigheterna för samtrafik mellan rikstelefonnätet
och enskilda lokalnät får utskottet anföra följande :

Samtrafik mellan olika telefonnät förhåller sig ur teknisk synpunkt på
ett helt olika sätt mot samtrafik emellan t. ex. olika jernvägar. Emellan
de senare kan samtrafik visserligen komma till stånd, äfven om jernvägsanläggningarne
äro af helt olika slag. Den ena jern vägen kan sålunda vara
konstruerad smalspårig, den andra bredspårig; den ena för en tåghastighet
af tio mil, den andra för två mil i timmen m. m., utan att samtrafiken på
minsta sätt lider deraf. Gienom omlastningen mellan de begge banorna öfvergår
det transporterade godset utan hinder från den ena till den andra. Men
emellan olika telefonnät inträder vid samtrafik ett helt annat förhållande.
Enär någon åtgärd, som der skulle motsvara omlastningen, icke alls förefinnes,
utan den transporterade varan, ordet, bör i ett ögonblick passera hela sträckan,
måste ock alla de vid telefoneringen samverkande ledningar och apparater
vara afpassade efter hvarandra och i bästa skick, för att transporten skall
lyckas. Om en apparat eller en ledning, tillhörande ett i samband med
riktelefonnätet stående enskildt nät, är i mindre godt stånd, kan ett .samtal
på längre afstånd alls icke eller endast med svårighet ega rum; följaktligen
vill den person, som begärt samtalet, icke betala samtalsafgiften, äfven om
statens ledningar och apparater vid samma tid varit i allra bästa skick.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 3) Utlåtande N:o 37.

Sålunda kommer staten i ett sådant fall att gå miste om ersättningen blott
på den grund, att den enskildes ledning eller apparat är i olag; detta visar
ock nödvändigheten deraf, att samma telefonförvaltning, som eger uppbära
afgifterna, äfven måste hafva tillfälle att ansvara för alla i samband med
systemet varande apparater och ledningar. Eljest måste den förvaltning,
som eger stamlinierna, genom sina ingeniörer efterse äfven de enskilda nät,
som dermed stå i samtrafik, hvilket blefve alltför betungande. Erfarenheter
i denna rigtning hafva samlats särskildt i Belgien, hvarest likaledes staten
eger stamlinierna, men enskilda bolag de dermed samtrafikerande lokala näten.
Öfveringeniören vid de belgiska telegraferna redogjorde vid elektriska
kongressen i fjol officielt för de'' svårigheter, hvilka denna samtrafik medfört
för staten, hvarvid han anförde, att de enskilda apparaterna ofta varit
bristfälliga för telefonering å långlinierna, och att allmänheten gjort anspråk
på att dåliga anordningar — som väl kunnat nöjaktigt användas vid
telefonering inom ett par kilometer — jemväl skulle göra duglig tjenst på
mer än tre hundra kilometer, och att belgiska telegrafverket af sådana
anledningar råkat i oupphörliga tvister och stridigheter med bolagen och
enskilda abonnenter.

En annan olägenhet ur teknisk synpunkt af den ifrågasatta samtrafiken
mellan rikst.elefonnätet och enskilda telefonnät uppkommer deraf, att flera
mellanstationer derigenom måste insättas å ledningen, enär både statens och
den enskilda stationen måste vara intagen, i stället för såsom nu blott statens.
Hvar och eu vet, att samtalsljudet blifver svagare, ju flere stationer talet
måste passera. Men utskottet vill dessutom härutinnan åberopa sig på ett
af Stockholms allmänna telefonbolag uti dess framställning till Stockholms
stadsfullmägtige den 12 juli sistlidet år afgifvet yttrande, tryckt uti »Bihang
n;o 66 till beredningsutskottets utlåtanden och memorial för år 1889», der
det heter å sid. 6: »Så länge härvarande abonnenter är o fördelade på mer
än en station, är det nemligen omöjligt att vid expedition för samtal ernå den
snabbhet och säkerhet, som af bolaget önskas för beredande åt allmänheten af
största möjliga fördel af dess telefoner.» Längre fram i samma handlingyttrar
bolaget, vid berörande af möjligheten att åter behöfva inrätta den nu
indragna centralstationen i staden inom broarne, att derigenom »expeditionen
för samtal mellan abonnenter der och å Norrmalm uppenbarligen skulle
väsentligen försämras.»

Dessa uttalanden af allmänna bolaget ega sin fulla vigtighet. Men
samma uttalanden hafva ännu större betydelse med afseende å rikstelefonnätet,
som får stor utsträckning och inom hvilket en särskild afgift erlägges
för hvarje samtal. Om nemligen tid förloras genom expedition å tvenne
centralstationer mellan lokala ledningar, medför samma tidsförlust dock icke

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 3) Utlåtande N:o 3/. 9

på samma gång'' en direkt penningförlust, vare sig för bolaget eller för dess
abonnenter, såsom fallet blifver vid expedition å statens långledningar, der
hvarje minut taxeras och, om densamme onyttigt förspilles, vållar förlust
antingen för staten eller abonnenten. Samma tankegång kan tillämpas jemväl
på den ljudförlust vid telefoneringen, som anbringandet af tvenne centralstationer
ä samma ort medför; densamma blifver nemligen mindre hinderlig
vid samtal mellan korta lokalledningar än pa langa; pa lokala ledningai
kunna de samtalande dessutom utan penningförlust upprepa orden så många
gånger, att de blifva förstådda; men vid samtal inom rikstelefonnätet föranfeda
dessa upprepningar förökade saratalsafgifter för abonnenterna och klander
emot telefonförvaltningen.

Innan utskottet lemnar den första delen af motionen, bör frågan äfven
ses från juridiskt administrativ synpunkt, Då i vårt land Riksdagen icke —
såsom fallet är i de flesta andra europeiska länder — lemnat regeringen
någon kontrollerande myndighet öfver den enskilda telefonverksamheten i
landet eller, med andra ord, någon magt att föreskrifva de enskilda telefonföreningarne
de vilkor, under livilka de böra ingå på sanda aflk med rikstelefonnätet,
anser utskottet det ej heller vara lämpligt, att Riksdagen anhallei,
det Kongl. Maj:t ville meddela lämpliga föreskrifter »angående rätt för
enskildt telefonnät att komma i samtrafik med statens interurbana telefonledningar»,
när Kongl. Maj:t icke egen föreskrifva samma enskilda nät de
skyldigheter, som böra svara mot rättigheten. Det synes otvifvelaktigt, att
en lämpligen ordnad telefonlagstiftning bör föregå den af motionärerna fölordade
skrifvelsen, för så vidt icke i alla de fall, der olika meningar gorå
sig gällande angående samtrafiksvilkoren, staten städse skall uppgifva äfven
de mest rättmätiga anspråk.

Beträffande åter frågan om »rätt för medlemmar i enskildt telefonnät
att mot lämplig ersättning få till kong!, telegrafstation intelefonera afgående
telegram samt från stationen genom telefon få sig meddeladt ankommande
telegram» har utskottet inhemtat, att sådan rätt blifvit medgifven hvarje
innehafvare af telefonledning, som blifvit anlagd med iakttagande åt bestämmelserna
i kongl. kungörelsen den 20 april 1883, mot erläggande åt årsafgift,
samt att Kongl. Maj:t, i de nådiga resolutioner, som meddelats uppå
ansökningar att i öfverensstämmelse med nämnda kungörelse tå anlägga
telefonledningar, såsom vilkor för bifall plägat föreskrifva, att sådan telefonledning,
när så lämpligen ske kunnat, skolat sättas i förbindelse med näi maste
telegrafstation i och för befordran af telegram förmedelst telefonen. De
Bill. till Riksd. Prof. 1890. S Sami. 2 Afd. 2 Rand. 31 Höft.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 3) Utlåtande N:o 37.

härom upprättade, tryckta kontraksformulären innehålla följande allmänna
bestämmelser:

1. »Telefonförbindelse af ifrågavarande slag får begagnas:

a) för upptagande från telefonstation, belägen utom telegrafstationens
telegrambäringsområde, af telegram, som skola från telegrafstationen med
telegraf befordras;

b) för befordring från telegrafstationen af telegram, som dit med
telegraf ankommit, för att till telefonstation, belägen utom nyssnämnda område,
vidare fortskaffas;

c) för befordring af iltelegram till innehafvare af telefonstation, äfven
inom telegrambäringsområdet, i öfverensstämmelse med gällande föreskrifter
angående dylika telegrams befordring till deras adressat,

2. Telefonering af telegram i så väl ena som andra rigtningen är
fri från särskild afgift, men vanligt telegramporto beräknas, enligt gällande
allmän taxa, för befordringen å telegraflinierna; varande telefonstationsinneliafvare
berättigad att, på de särskilda vilkor, som äro bestämda i gällande
instruktion för stationstjenstgöringen vid telegrafverket, få belöpande porto
för afsändt telegrams befordring på telegraflinierna uppfördt i räkning.

3. Telegrafverket, hvars personal å telegrafstationen, under de tider
på dagen denna hålles öppen för allmänheten, betjenar telefonförbindelsen, i
den män göromålen vid telegramexpeditionen sådant medgifva, fritager sig
från ansvar för de misstag, som kunna vid telefoneringen varda begångna,
sä ock för det, att innehållet af telegram kan till följd af telefoneringen
komma till obehörig persons kännedom.

4. Telegrafstyrelsen eger meddela de närmare föreskrifter rörande
expeditionen, som densamma anser, med hänsyn till telefonförbindelsens anslutning
till telegrafnätet eller för öfrigt vara erforderliga.»

Sedan dessa bestämmelser emellertid nu varit gällande i nära sju års
tid, lärer Kong! Maj: t, uppå telegrafstyrelsens framställning, nyligen faststält
följande vilkor för telegrambefordran medelst telefon mellan statens
telegrafstation och abonnent inom enskild! nät, nemligen:

»att den enskilda telefonföreningen bekostar och underhåller nödigt
antal förbindelselinier, men telegrafverket bekostar och underhåller erforderliga
telefonapparater å telegrafstationen mot derför gällande årlig afgift;

att hvarje abonnent inom sådan förening, som vill genom telefonen
insända telegram till telegrafstationen för att derifrån vidare med telegraf
befordras, bör med telegrafstationens föreståndare på förhand träffa aftal att
enligt gällande bestämmelser få porto för sina telegram uppfördt i räkning;

att för hvarje telegram, som under den i nästföregående punkt angifna
förutsättning, genom telefon insändes till statstelegrafstationen, erlägges —

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 37. 11

förutom vanligt porto och ersättning för räkningshållning — en afgift för
telefoneringen af tio öre, som tillfaller telegrafverket;

att telegram, som på annan telegrafstation direkt inlemnas för att på
mottagningsstationen med telefon vidare utsändas till abonnent inom sådan
telefonförening, hvarom här är fråga, taxeras för denna telefonbefordring med
tio öre, hvilken afgift erlägges af telegrammets afsändare och tillfaller telegrafverket;
samt

att för telefoneringen af telegram, som enligt nästföregående tvenne
punkter, befordras med telefon så väl till afgångstelegrafstationen som från
adresstelegrafstationen, telegrammets afsändare skall erlägga en afgift af
tjugo öre, hvilken likaledes tillfaller telegrafverket.»

Motionens syfte i senare delen synes sålunda redan vara tillgodosedt
på ett för allmänheten särdeles förmånligt sätt.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att Andra Kammaren icke måtte biträda Första Kammarens
ifrågavarande beslut.

Stockholm den 6 maj 1890.

På utskottets vägnar:
G. THESTRUP.