Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 31 (Utlåtande 1890:Tfu331 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 31.

N:o 31.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1890, kl. 12 midd.

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10, i
anledning af kammarens återremiss af utskottets utlåtande
n:o 4 angående väckt motion om ändring i
gällande bestämmelser rörande reseersättning till utmätnings-
och stämningsmän samt vittnen vid utmätningsmäns
förrättningar.

Sedan Andra Kammaren till utskottets handläggning öfverlemnat
en af herr Hans Andersson i Bringåsen väckt motion, n:o 122, angående
ändring i gällande bestämmelser rörande reseersättning till utmätningsoch
stämningsmän samt vittnen vid utmätningsmans förrättningar, har
utskottet i sitt, den 7 sistlidne mars, deröfver afgifna utlåtande yttrat
följande:

»Genom förevarande motion åsyftas begränsning i vissa fall af den
reseersättning, som enligt nu gällande bestämmelser tillkommer förrättningsman,
stämningsmän och vittne i utsökningsmål.

Beträffande först förrättningsman, hvarmed i motionen torde afses
utmätningsman på landet — kronofogde eller länsman — lärer någon
inskränkning i den rätt, som enligt kongl. förordningen den 12 juli 1878
tillkommer desse tjensteman att för verkställande af förrättningar i utsökningsärenden
beräkna reseersättning från sin bostad till förrättningsstället,
rimligtvis ej kunna ifrågakomma. Att vid de fall, då kronofogBih.
till Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 25 Höft. 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 31.

den sjelf verkställer en dylik förrättning, oaktadt han egt att dertill i sitt
ställe sätta en närmare förrättningsstället boende länsman, kronofogdens
reseersättning skulle beräknas endast från den senares hemvist, synes
utskottet obilligt, då i betraktande tages, att, enligt 2 § af gällande utsökningslag,
kronofogden ensam är å landet utmätningsman samt i sådan
egenskap, enligt 3 § af samma lag, dels ansvarig för den af honom förordnade
länsmannens åtgöranden i utsökningsärenden, dels rent af förbjuden
att åt denne öfverlåta befattningen med vissa delar af dylika
ärenden.

Hvad derefter angår stämningsman, torde i de fall, då en dylik,
enligt kongl. förordningen den 10 augusti 1877, anlitas för delgifning af
stämningar och domstolars beslut, det uteslutande vara enskild sökande,
som har att i första hand godtgöra stämningsmannen härför; och om, vid
sedermera af vederbörande domstol eller annan myndighet företagen pröfning
af sökandens anspråk att undfå ersättning för delgifningskostnaden,
det skulle befinnas, att denne genom att onödigtvis anlita aflägse boende
stäinningsmän uppbringat denna kostnad till oskäligt belopp, lärer ett
sådant förhållande tvifvels utan komma att tagas i beräkning vid bestämmandet
af den ersättning, den betalningsskyldige vid målets afgörande
förpligtas att till sökanden utgifva, och detta desto hellre som, enligt 21
kap. 3 § rättegångsbalken, tappande part skall vara skyldig att gälda
vederdelomannen endast hvad denne varit trängd att å saken kosta.

Vidkommande slutligen vittne i utsökningsmål, torde det visserligen,
särskildt i de nordligare delarne af landet med sina långa afstånd och obeqväma
kommunikationer, någongång kunna inträffa, att, på sätt motionen
framhåller, kostaden i dylika mål stegras derigenom, att förrättningsmannen
till biträde använder vittne, som bor långt ifrån förrättningsstället;
men det lärer väl ej i allmänhet höra förutsättas, att utmätningsmannen
i den af motionären antydda afsigt, eller endast för att bereda sig sjelf
fördel, anlitar dylikt vittne, och synes det i allt falk utskottet mindre
välbetänkt att för förrättningsman stadga såsom ovilkorlig skyldighet att
till vittne använda närmast boende stämningsman, enär deraf i aflägse
belägna och glest befolkade trakter skulle kunna blifva följden, att förrättningsmannen,
särskildt vid utsökningsärenden, hvilka kräfde skyndsamma
åtgärder, skulle, i saknad af tillgängligt vittne, nödgas inställa
en redan utsatt förrättning, hvarigenom ännu större kostnad skulle komma
att vederbörande ådragas.

Missförhållanden af den art motionären påpekat hafva, för så vidt
utskottet derom kunnat vinna upplysning, ej försports från rikets öfriga
delar och torde för den skull endast undantagsvis förekomma; och hyser

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 31.

utskottet för sin del den grundade öfvertygelsen, att, om sådana på någon
ort skulle yppas, vederbörande länsstyrelse, sedan densamma om förhållandet
erhållit kännedom, ej skall underlåta att vidtaga sådana åtgärder,
hvarigenom nödig rättelse i anmärkta hänseendet må kunna vinnas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har utskottet ansett sig
förhindradt att tillstyrka bifall till hvad motionären föreslagit, utan hemställer,
att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»

Detta ärende har, enligt utskottet tillhandakommet protokollsutdrag,
blifvit af kammaren till utskottet återförvisadt, af anledning att kammaren
ansett en ändring i kongl, förordningen den 12 juli 1878 angående
reseersättning till stämningsmän och vittnen vid utmätningsmäns
förrättningar i det af motionären angifna syfte vara af behofvet påkallad.

Utskottet kan emellertid icke finna, att giltigheten af de skäl för
afslag å motionen i sistberörda delar, som utskottet uti sitt i frågan
redan afgifna utlåtande anfört, blifvit vederlagd genom hvad vid öfverläggningen
inom kammaren förekommit.

Beträffande det af motionären omförmälda förhållande, att, vid delgifning
af stämning, domstols, myndighets eller tjenstemäns beslut,
kallelser med mera, den som hade att ombesörja delgifningen icke för
ändamålet använde stämningsmän, som voro att tillgå i närheten af det
ställe, der delgifningen skulle ske, utan mera aflägse boende, lärer det
icke kunna förnekas, att, såsom utskottet förut visat, den myndighet,
hvilken har att bestämma den ersättning för delgifningskostnaden, som
må vederbörande tillkomma, eger icke blott befogenhet, utan jemväl
skyldighet att pröfva, huru vida större kostnad än nödigt varit i nämnda
hänseende utgifvits, och i sådant fall nedsätta det fordrade ersättningsbeloppet.
Men utskottet vill derjemte påvisa, att ett bifall till motionärens
förslag i fråga om dylika ersättningar icke skulle komma att stå
väl tillsammans hvarken med stadgandet i 21 kap. 3 § rättegångsbalken,
att i mål, som vid domstolarne förekomma, tappande part »skall gälda
sin vederdeloman det allt åter, som han trängd varit derå kosta», eller
med bestämmelsen i 162 § utsökningslagen, att öfverexekutor skall
tillägga sökande, som sin sak vinner, ersättning för all nödig kostnad,
som lagsökningen medfört. Enligt motionärens förslag skulle nemligen
för resekostnad, som till stämningsmän utgifvits för delgifning af stämning
eller lagsökning, ersättning icke utgå för längre vägsträcka än afståndet
mellan förrättningsstället och närmast detsamma boende stämningsmans
hemvist, äfven om, i följd af dennes bortovaro eller annat

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 31.

tillfälligt hinder, hvars upphörande icke utan olägenhet kunnat afvaktas,
vederbörande part varit nödsakad att för berörda ändamål vidkännas
högre ersättning. Den rätt till godtgörelse för nödig kostnad, som
enligt allmän lag part eger att åtnjuta, skulle således honom i vissa fall
frånkännas genom en förordning, som faller inom Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt. En hemställan till Kongl. Maj:t i sådant syfte kan ututskottet
ej tillstyrka.

Vidkommande den stegring af resekostnaden för vittnen vid utmätningsmans
förrättningar, som, enligt hvad motionären framhållit, skulle
föranledas deraf, att utmätningsmannen i oträngda mål och understundom
af egennyttiga bevekelsegrunder till vittnen använde långt ifrån
förrättningsstället boende personer, fastän sådane på närmare håll funnos
att tillgå, så kan utskottet ej annnt än, i likhet med motionären,
beklaga, om på vissa orter utmätningsmannen göra sig skyldige till
dylik pligtförgätenhet; men utskottet måste vidhålla, att, i fall vittnes
rätt skulle begränsas, på sätt motionären föreslagit, hvilket antagligen
komme att hafva till följd, att utmätningsmannen icke från sitt hemvist
medförde för förrättningen erforderligt vittne, utan sökte sådant i närheten
af förrättningsstället, de förrättningar, hvilka fordrade synnerlig
skyndsamhet, såsom exempelvis verkställighet af qvarstad och skingringsförbud,
komme att, om ock undantagsvis, fördröjas, hvarigenom åter
den på skyndsamheten beroende möjligheten att förekomma befarad
rättskränkning lätteligen kunde äfventyras. Men äfven om denna betänklighet
allena icke må kunna anses vara af beskaffenhet att böra till
afslag å motionärens förslag i nu förevarande del föranleda, anser utskottet
likväl detsamma i ett annat afseende oantagligt.

Enligt kongl. förordningen angående stämningsmän den 10 augusti
1877 äro desse icke förbundne att gå utmätningsmannen vid deras förrättningar
såsom vittnen till hända, hvaremot en sådan skyldighet åligger
fjerdingsmännen. Att vid dylikt förhållande stadga, att reseersättning
till vittne vid utmätningsmans förrättningar ej må beräknas högre än
efter afståndet mellan förrättningsstället och närmast derintill boende
stämningsmål), hvars uppgift icke är att vid utmätningsmäns förrättningar
såsom vittne biträda, och hvilken således eger att efter godtfinnande
efterkomma eller afvisa en i sådant syfte af utmätningsmannen
gjord anhållan, kan utskottet icke finna ur någon synpunkt lämpligt.

På grund af det nu anförda föranlåtes utskottet fortfarande hemställa,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 31. 5

att ifrågavarande motion icke må till någon åtgärd
föranleda.

Stockholm den 18 april 1890.

På utskottets vägnar:

G. THESTRUP.

Bill. till Riksd. Prot. 18.90. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 25 Raft.