Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24 (Utlåtande 1890:Tfu324 Andra kammaren tfu3)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

N:0 24.

Ank. till Riksd. kansli den 12 april 1890, kl. 3 e. m.

Andra, Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om upphäfvande af kongl. brefvet
den 10 september 1811, angående skyldighet för stamrotar
inom Elfsborgs län att ensamme bekosta gärdsel
och vedbrand åt soldaten samt mulbete åt hans
kreatur.

Uti eu inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 217, hvilken blifva
till utskottet hänvisad, hafva herrar J. Smedberg, S. F. Norén, P.
Svensson och J. A. Andreason anfört: att det sätt, hvarpå roteringsbesväret
hemmanen emellan inom rotarne blifvit fördeladt, länge varit föremål
för klander och gifvit anledning till många tvister. I allmänhet voro de
hemman, som blifvit bestämda till stamrotar vid de indelta infanteriregementena,
hårdast betungade, emedan de ensamt måst upplåta jord till
soldattorpet, utan bidrag af utrotarne; men det vore än mera obilligt, att
stamroten ensam skall bestå vedbrand, gärdsel och mulbete för soldatens
kreatur utan ersättning af de öfriga roteintressenterna, hvilket påtagligen
aldrig varit afsedt vid indelningsverkets upprättande och ej heller tillämpades
inom något län i riket mer än inom Elfsborgs län. Ett kongl. bref
af den 10 september 1811 föreskrifver nemligen, att stamrotar i Elfsborgs
län och på Dalsland höra lemna sina soldater mulbete, gärdsel och bränsle
utan ersättning eller deltagande af de öfrige roteintressenterna. Visserligen
vore ifrågavarande bref ingen lag, meu icke desto mindre åberopades detsamma
af domstolarne, då tvist emellan roteintressenterna om sådana löneBik.
till Riksd. Prof. 1890. 8 Samt 2 Afd. 2 Band 20 Raft. 1

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

förmåner uppstocle, hvilket ingalunda vore sällsynt; och befriades genom
tillämpning deraf utrotarne från en stor del af de skyldigheter, som måste
utgöras i och för knektehållet, hvilket syntes vara så mycket mer obilligt,
som samma utrotar, efter den beslutade lindringen med 30 procent i roteringsbördan,
åtnjöte sin andel i denna lindring efter den andel i roten,
som deras hemman blifvit påförd i den till 25 daler bestämda grundräntan
å hel rote.

Det har derigenom — fortsätta motionärerna — inträffat, att vissa
utrotehemman erhållit nära nog full ersättning för sina roteringsskyldigheter,
under det stamhemmanet fortfarande måste tillsläppa ej allenast
jorden till soldatbostället, utan äfven bränsle, gärdsel och mulbete till soldatens
kreatur, hvilka löneförmåner på många ställen äro mest betungande,
förutom det, att stamhemmanet deltager i husbyggnad och andra roteringsbesvär
i mån af andel i roten. Glenom kongl. brefvet till krigs- och
kammarkollegierna den 28 oktober 1817 är visserligen förklaradt, att stamrotarne
inom Skaraborgs och Elfsborgs län med Dalsland icke äro berättigade
till någon ersättning för soldattorpen, emedan det hemman, å hvars
egor torpet är beläget, vid roteringen blifvit påfördt mindre andel i roten;
i hvilken föreskrift nu ej heller begärdes någon ändring.

Detta förklarande afsåge tydligen endast jorden till torpet och icke de
öfriga prestationerna, som ingå bland soldatens löneförmåner och om hvilka
samma kongl. bref innehåller följande: »Vidkommande åter Eder underdåniga
hemställan om bestämmande af ett visst vederlag i spanmål åt stamroten
för åt soldaten lemnade gärdselfång, vedbrand och mulbete för soldatens
kreatur så, enär af Rikets ständers senare framställning i detta ämne
ej inhemtas, att dessa soldatens förmåner borde ingå i den af ständerna
önskade föreskrift för jordlegans förvandling till spanmål, anse Yi så mycket
mindre lämpligt, att något förordnande härutinnan meddela, som i allmänhet
icke endast stamroten dessa förnödenheter för soldaten tillsläppa.»

På grund häraf hafva motionärerna hemstält, att Riksdagen ville uti
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att ofvannämnda kongl. bref den 10
september 1811, angående skyldighet för stamrotar i Elfsborgs län och på
Dalsland att ensamme bestå gärdsel och vedbrand åt soldaten samt mulbete
för hans kreatur, måtte upphöra att gälla.

Redan vid 1859—1860 års riksdag väcktes inom bondeståndet af
nuvarande motionären J. Smedberg en motion derom, att rikets ständer

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utledande N:o 24.

måtte i underdånig skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes, med upphäfvande
af kongl. brefvet den 10 september 1811, förklara, det skyldigheten
för de inom Elfsborgs län och Dalsland förlagda soldatrotar att
lemna mulbete till soldatens kreatur samt gärdsel och vedbrand åligger
samtlige roteintressenterna i mån af hemmanens rotering och att, der
något hemman vore så aflägse beläget, att det icke kunde in natura utgöra
dessa prestanda, billig ersättning till stamrotarne, som sådant bestode, måtte
erläggas.

Uti sitt med anledning af denna motion afgifna utlåtande anförde
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, att då Kong!. Maj:t, till följd af
rikets ständers underdåniga skrifvelse om nödvändigheten att närmare bestämma
de avgifter, som utrotar vid indelta regementena borde betala till
stamrotarne uti jordlega för soldattorpen och hvarvid rikets ständer ansett
böra iakttagas, att de stamrotar, bvilka, enligt indelningsverket, voro förklarade
skyldige att, utan ersättning af bjelprotarne, bestå de soldaten tillerkända
förmåner, voro till ersättning oberättigade, i bref till krigs- och
kammarkollegierna den 28 oktober 1817 nådigst förklarat: »Inom Skaraborgs
och Elfsborgs län och Dalsland och vid de inom dessa län inroterade
Skaraborgs, Vestgöta-Dals och Elfsborgs regementen utstaka ej knektekontrakten
något vederlag för soldattorpet, emedan det hemman, på hvars
egor detta är anlagdt, vid roteringen mindre andel är påförd; i följd hvaraf
och med tillämpning af Rikets ständers i underdånig skrifvelse den 15 maj
1815 yttrade grundsats, någon ersättning åt stamrotarne vid dessa tre
regementen ej kan ega rum»; och då detta förklarande genom Kongl.
Maj:ts nådiga resolution uppå åtskillige riksdagsfullmägtiges af bondeståndet
ansökning den 18 augusti 1818 blifvit ytterligare bekräftadt, samt
Kongl. Maj:t, i anledning af rikets ständers underdåniga hemställan vid
1823 års riksdag, genom nådigt bref den 15 mars 1826 bifallit, att Konungens
befallningshafvande i de län, der stridigheter om planpenningar
ännu kunde uppstå, egde, i likhet med hvad den 13 oktober 1812 blifvit
föreskrifvet, söka befordra frivilliga överenskommelser mellan stam- och
utrotarne, hemstälde utskottet, att motionen ej måtte till någon rikets
ständers åtgärd föranleda. Detta utlåtande blef utan meningsskiljaktighet
af samtliga stånden godkändt.

Det af motionären åberopade kongl. bref den 10 september 1811 innefattas
i en kongl. resolution angående riksdagsfullmägtigen A. Danielssons

Andra Kammarens Tillfälliga, Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24.

ansökning att utrotar äfven måtte anses skyldige att understödja soldaten
med ved och gärdsel, hvilken resolution, deraf utskottet förskaffat sig del,
lyder som följer:

»Kongl. Maj:ts nådiga resolution uppå förre riksdagsfullmägtigen från
Elfsborgs län Andreas Danielssons underdåniga ansökning, att sedan Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i nämnde län genom utslag af den 3 oktober
1785, hvilket Kongl. Maj:ts och rikets krigskollegium den 7 april 1788
faststält, vid uppkommen tvist rotehållare emellan ålagt stamroten att
utan medintressenters deltagande ensam förse deras gemensamme soldat med
nödig ved och gärdsel, men deremot bemälde Kongl. Maj:ts befallningshafvande
ej mindre än Ahs härads tingsrätt genom senare beslut af den 5
juni 1805 samt den 12 november 1808 förklarat att utrotar böra i detta
fall vidkännas lika tyngd med stamroten, Kongl. Maj:t nu i nåder täcktes
till undvikande af ovisshet och rättegång'' i framtiden rotehållarne emellan
stadga huru i detta afseende förhållas bör, anhållande riksdagsfullmägtigen
derjemte det alla, såväl mindre som större, till rustnings utgörande för ett
och samma soldatnummer indelta hemman, må anses lika skyldige att i
mån af deras hemmantal med ved och gärdsel soldaten tillbörligen understödja;
hvaröfver Kongl. Maj:ts krigs- och kammarkollegier afgifvit gemensamt
underdånigt utlåtande: Gifven Drottningholms slott den 10 sep tember

1811.

Kongl. Maj:t har denna underdåniga ansökning i nådigt öfvervägande
tagit, men alldenstund, enligt kongl. resolutionen den 14 februari 1685
rotehållarne emellan i Elfsborgs län och Dalsland angående det vissa knecktehållet
samt kongl. förordningarne af den 7 november och den 10 december
samma år, det hemman, på hvars egor soldattorpet blifvit anlagdt, icke
är herättigadt att af de andra till samma rote anslagna hemman fordra
ersättning för mulbete samt nödigt behof af bränsle och gärdsel, af den
grund att förstnämnda hemman eller stamgården vid soldatelönens fördelning
på rotehållarne blifvit lindrigare än de öfrige taxerad, kan Kongl. Maj:t
till förre riksdagsfullmägtigen Andreas Danielssons underdåniga anhållan
icke nådigt bifall lemna. Hvilket etc. Datum ut supra.

Under konungens sjukdom efter dess förordnande

CARL JOHAN.

Quiding.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 3) Utlåtande N:o 24. 5

Då, såsom här ofvan synes, Kong].. Maj:ts åberopade beslut den 10
september 1811, hvilket föranledts af ansökning af enskild person, icke
kan anses innefatta något allmänt stadgande i den fråga, hvilken förevarande
motion afser, hemställer utskottet,

att motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda.

Stockholm den 12 april 1890.

På utskottets vägnar:

G. THESTKUP.

Bih. till Riksd. Prot. 1890. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 20 Häft.