Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8 (Utlåtande 1897:TfuA8 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

N:o 8.

Ank. till Riksd. kansli d^n 23 mara 1897, kl. 4 «. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, angående
handeln med vin och maltdrycker.

Till utskottets behandling har hänvisats en af herr P. Waldenström
och ett större antal andra ledamöter af kammaren afgifven motion
n:o 143, deri motionärerna föreslå:

l:o) att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
ville Kongl. Maj:t efter sakkunnig utredning bestämma en gräns emellan
svagdricka och starkare maltdrycker samt dervid, om det praktiskt låter
sig göra, lägga alkoholhalten till grund för en sådan bestämmelse;

2:o) att Riksdagen må, under förutsättning af bifall till detta förslag,
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det ville Kongl. Maj:t förklara:

a) att handeln med svagdricka skall vara fri från alla inskrän kande

bestämmelser, som nu gälla handeln med maltdrycker i allmänhet,
och

b) att handeln med vin och starkare maltdrycker icke må, vare

sig på landsbygd eller i stad, förenas med annan handel, hvartill särskild

anmälan erfordras.

Motionärerna hafva till stöd för sina yrkanden åberopat den utredning
och de skäl, som Andra Kammarens tillfälliga utskotts n:o 2
utlåtande n:o 13 vid 1896 års riksdag innehöll.

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Höft. (N:o 8.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Utskottet anser sig derför böra nu erinra om denna frågas behandling
af det vid nästföregående års riksdag tillsatta utskott, som behandlade
densamma.

Vid 1896 års riksdag hade rörande denna fråga väckts 3 olika
motioner, deri motionärerna föreslagit:

i en: att Riksdagen för sin del besluter att hos Kongl. Maj:t
hemställa om sådana förändringar i kongl. förordningen den 24 oktober
1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m., att en gräns
bestämmes mellan å ena sidan s. k. svagdricka och å andra sidan de
starkare maltdryckerna, samt att handeln med svagdricka undandrages
de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handeln med maltdrycker
i allmänhet, och ställes på samma linie som handeln med de
i 8 § af nämnda kongl. förordning omförmälda drycker;

i en annan: att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemställa om sådan ändring af nu gällande lagstiftning angående handeln
med vin och maltdrycker, att l:o) en gräns bestämmes mellan Öl och
svagdricka, 2:o) handeln med vin och Öl icke må, vare sig i stad eller
på land, förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras
och i den tredje: att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t
måtte anhålla om sådana förändringar i nu gällande förordning om handeln
med vin och maltdrycker med mera,

att handeln med vin och maltdrycker skiljes från annan handel,
så att ingen allenast på grund af förvärfvade handelsrättigheter må ega
att sälja Öl vare sig i mindre eller större partier.

Till stöd för sina påståenden hade motionärerna åberopat åtskilliga
omständigheter, af hvilka här torde få återupptagas följande:

att frågan om svagdrickats frigörelse från de inskränkningar, som
gälla för ölhandeln, syntes för nykterhetssaken vara af den stora vigt,
att en tillfredsställande lösning af denna fråga borde snarast möjligt
komma till stånd;

att en ändring af lagstiftningen i det syfte, Riksdagen i skrifvelse
(n:o 39) år 1892 begärt, skulle helsas med tillfredsställelse af befolkningen
öfver allt i landet, möjligen med undantag af målsmännen för
den industri, som uteslutande sysselsatte sig med tillverkningen af de
starkare maltdryckerna, enär i deras intresse läge, att en ökad ölförbrukning
komme till stånd;

att de kostnader, som kunde blifva nödvändiga för genomförande
af den ändring, som åsyftades, fullt skulle uppvägas af de moraliska och

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

ekonomiska fördelar, som skulle vinnas genom förändringen i fråga: en
ökad förbrukning af det oskadliga och i viss mån närande svagdrickat
samt en motsvarande minskning af den ur alla synpunkter skadliga och
förkastliga förbrukningen af de berusande maltdryckerna;

att vin och Öl öfver allt erkändes blifva allt mer och mer farliga
rusdrycker, af hvilken orsak man ock sett sig tvungen att särskildt lagstifta
om dem;

att det emellertid vore omöjligt att öfva nödig kontroll öfver
lagens efterlefnad, så länge dessa varor finge säljas i hvarje handelsbod;

att man i kampen mot bränvinet snart fann det nödvändigt att
skilja bränvinshandeln från annan handel;

att ingen nu torde finnas, som skulle vilja att bränvin finge säljas
i hvarje handelsbod;

att hvad sålunda funnits nyttigt med afseende å bränvinet utan
tvifvel skulle medföra samma nytta, om det, såsom behofvet allt mer
och mer gjorde gällande, tillämpades äfven på Öl och vin;

att man såsom det kraftigaste skälet vid bekämpande af den äskade
förändringen framhållit, att det vore omöjligt dels att skilja mellan Öl
och svagdricka, dels ock att hindra efterjäsning af buteljeradt svagdricka
samt deraf följande stegring af alkoholhalten;

att detta dock måste vara ett svepskäl;

att man såsom en gräns mellan Öl och svagdricka kunde bestämma
en viss procent alkoholhalt, t. ex. 3 eller 2 procent.

att, hvad anginge efterjäsningen, ett stort bryggeribolag i Stockholm
för några år sedan annonserade, att dess iskällardricka pasteuriserades,
hvarigenom efterjäsning och stegring af alkoholhalten omöjliggjordes; att,

när år 1895 några nykterhetsordnar förbjödo sina medlemmar
att förtära maltdrycker med större alkoholhalt än 2 volymprocent, en
bryggare i Stockholm strax erbjöd sig att tillverka och tillhandahålla
en maltdryck, hvars alkoholhalt icke öfverstege nämnda gräns;

att det vore origtigt att i denna sak göra skilnad mellan stad
och land;

att ölhandeln i de många brödbodarne och mjölkmagasinen i städerna
vållade lika stor skada som någon ölhandel i handelsbodarne
på landet;

att det i städerna dessutom vore vida mindre än på landet behöfligt
att Öl såldes i hvarje butik;

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

att under en lång följd af år i Eiksdagen gjorts framställningar
i syfte att få åtkomsten af äfven de svagare rusdryckerna Öl och vin
försvårad;

att sådant föranledts deraf, att det visat sig, att, i samma mån
som de spirituösa dryckerna blifvit svåråtkomliga, ölet hufvudsakligen
trädt i deras ställe;

att detta till en början betraktades som ett lyckligt förhållande,
enär man i ölet såg mindre en rusgifvande än en nyttig och närande
dryck, som, måttligt njuten, vore mindre farlig än bränvinet;

att erfarenheten emellertid intygat, att ölet äfven kunde i hög
grad missbrukas och särskildt i en del samhällen, der stora arbetareskaror
finnas, vålla oordningar, fylleri och störande uppträden af allehanda slag;

att erfarenheter och derpå fotade statistiska uppgifter från Göteborg
ådagalagt, att icke ensamt missbruk af bränvin framkallat ett starkt
rus, utan att äfven ölmissbruk i icke ringa grad bidragit att höja summan
af fylleriförseelser;

att det emellertid icke vore blott der, hvarest ölstugor finnas, som
ett omättligt förtärande af Öl och deraf följande oordningar förekommo,
enär, då ölet betraktades som en vanlig handelsvara, det icke vore svårt
att åtkomma det när och hvar som helst, äfven om det icke finge utdrickas
på platsen, der det köptes;

att genom bestämmelsen, att i vanlig handelsbod på landsbygden
ej finge försäljas Öl och vin till afhemtning i mindre parti än tio liter,
visserligen någon inskränkning i frågan om handeln med nämnda drycker
blifvit gjord, men då dels denna bestämmelse ofta kringginges och kontrolleringen
vore svår att verkställa, dels försäljning af Öl från fordon, utsända
af bryggerier, eller så kallade öltappare fritt påginge, kräfdes i ordningens,
sedlighetens och nykterhetens intresse mera tidsenliga och effektiva
lagstiftningsåtgärder;

att en sådan åtgärd af verklig betydelse vore hvad Eiksdagen
år 1892 beslöt, nemligen Öl- och vinhandelns skiljande från vanlig
handelsrörelse, en begäran, som emellertid då icke famn Kong! Maj:ts
godkännande men föranledde till utfärdande af den så kallade tiolitersförordningen; att

en bestämmelse om gränsskilnad mellan svagdricka och Öl lika
väl torde kunna meddelas här i Sverige som i Danmark, der en sådan
gräns för närvarande vore bestämd; samt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 5

att det inom landet fnnnes en mängd handlande, hvilka af religiösa
och nykterhetsskäl icke skulle vilja sälja Öl och vin till afhemtning, men
hvilka nu tvingades till dylik försäljning, enär de under rådande konkurrens
eljest skulle utsätta sig för risken att mista en del af sina kunder
och dermed kanske se möjligheten för sin utkomst tillintetgjord.

Utskottet erinrade derefter om att vid 1891 års riksdag utskottet
efter en uttömmande utredning och historik hemstält dels om sådana
ändringar i kongl. förordningen den 24 oktober 1885, att försäljning af
vin och maltdrycker till afhemtning ej finge å landsbygden förenas med
annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan erfordrades, samt
att rättighet till försäljning af maltdrycker till mindre belopp än 10 liter
skulle å landsbygden forvärfvas i den ordning, som § 11 af förenämnda
kongl. förordning redan stadgade om försäljning af vin; dels och att Kongl.
Maj:t ville låta utreda, huru på det mest praktiska sätt en gräns kunde
bestämmas mellan svagdricka å ena sidan och starkare maltdrycker å den
andra, samt att Kongl. Maj:t, på grund af nämnda utredning, ville vidtaga
de förändringar i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m., att en sådan gräns bestämdes
samt att handeln med svagdricka undandroges de inskränkande bestämmelser,
som nu gälde för handeln med maltdrycker i allmänhet, samt
stäldes på samma linie som handeln med de i § 8 af nämnda kongl.
förordning omförmälda dryckerna.

Sedan Andra Kammaren bifallit utskottets förslag, men Första
Kammaren, på tillstyrkan af dess tillfälliga utskott, afslagit detsamma, blef
frågan ånyo upptagen 1892, då Andra Kammaren utan diskussion och
Första Kammaren med 50 röster mot 40 beslöt en skrifvelse i ofvanberörda
syfte.

I denna skrifvelse anförde Riksdagen följande:

»Förslaget att bereda en lättare tillgång till åtkomsten af svagdricka,
hvilken i någon mån närande läskedryck för de mindre bemedlade
blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara, samt att på sådant sätt undanrödja
eller åtminstone inskränka anledningarne för dem att förtära de
dyrare och mera berusande maltdryckerna, anser Riksdagen vara synnerligen
beaktansvärdt och böra af statsmagterna understödjas, för så vidt
en följdrigtig lagstiftning i detta ämne kan åstadkommas samt lagens
tillämpning låter sig praktiskt genomföras. Härvid torde först böra komma
under ompröfning, huruvida ur teknisk synpunkt möjlighet förefinnes att

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2'') Utlåtande N:o 8.

uppdraga en så bestämd alkoholgfäns mellan starkare och svagare maltdrycker,
att denna gräns kan i lag fästas, och om så är fallet, lärer
vidare böra afgöras, hvilken denna alkoholgräns bör vara, samt huru
nöjaktig kontroll deraf må vid den praktiska tillämpningen kunna
åstadkommas.

För att vinna klarhet i dessa frågor begärdes vid frågans behandling
under sistlidet års riksdag utlåtande i ämnet af två sakkunnige män,
hvilka samstämmande uttalade den mening, att en gränslinie mellan
ifrågavarande drycker bör kunna laggiltigt uppdragas.

Riksdagen, som anser i hög grad önskvärd!, att en sådan gräns
blifver i lag bestämd, men som saknar förutsättningar för att gifva anvisning,
huru detta lämpligast må kunna ske, får derför anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru på det mest praktiska sätt
en gräns må kunna bestämmas mellan svagdricka å ena sidan och
starkare maltdrycker å den andra, samt att Eders Kongl. Maj:t på grund
af sådan utredning ville vidtaga de förändringar i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m.,
att en sådan gräns bestämmes, samt att handel med svagdricka undandrages
de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handel med
maltdrycker i allmänhet, samt ställes på samma linie som handel med
de i § 8 af berörda kongl. förordning omnämnda dryckerna.»

Med anledning af denna skrifvelse företog Kongl. Maj:t frågan
till behandling. Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå fick
befallning att yttra sig om lämpligaste sättet för bestämmande af en gräns
mellan svagdricka å ena sidan samt starkare maltdrycker å den andra.
Dess underdåniga utlåtande afgafs den 8 oktober 1892. Hufvudsumman
af detsamma kunde sammanfattas i följande fyra punkter:

a) att svagdricka verkligen kan skiljas från Öl och öfriga maltdrycker
(sid. 16);

b) att stam vörtens extraktkalt men icke dryckens alkoholhalt bör
läggas till grund för bestämmandet af gränsen mellan dessa drycker
(sid. 8, 16);

c) att i sådant fall »dricka» bör definieras såsom en maltdryck,
beredd af en stamvört, hvilkens extrakthalt icke öfverstiger 7 procent
(sid. 13), samt att det bör stadgas förbud att vid handel begagna benämningen
»dricka» för drycker, beredda af en vört med större extrakthalt
än 7 procent (sid. 19);

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 7

d) att bestämmandet af en sådan gräns skulle nödvändiggöra eu
kontroll vid bryggerierna, hvilken kontroll dock blefve förenad med så
dryga kostnader, att den icke torde kunna anordnas utan i sammanhang
med en beskattning af maltdrycker (sid. 17).

Detta underdåniga utlåtande föranledde herr civilministern att i
fråga om nu afhandlade sak tillråda Kongl. Maj:t att endast så till vida
efterkomma Riksdagens önskan, att § 11 i kongl. förordningen den 24
oktober 1885 angående handeln med vin och maltdrycker finge en i så
måtto ändrad lydelse, att rättigheten att sälja maltdrycker på landet i
mindre qvantitet än tio liter blef bunden vid samma vilkor som rättigheten
att sälja vin. Hvad åter anginge bestämmandet af en gräns
mellan svagdricka och starkare maltdrycker, ansåg herr statsrådet, att
med afseende på de dryga kostnader, som en nödig kontroll skulle betinga,
denna fråga borde för det närvarande få förfalla. I sammanhang
dermed afstyrkte han äfven bifall till Riksdagens önskan, att förbud
måtte stadgas mot att å landsbygden förena vin- och maltdryckshandel
med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras, och det emedan
ett stadgande i det af Riksdagen ifrågasatta syftet måste under nuvarande
förhållanden blifva gällande äfven i fråga om svagdricka.

Hvad herr statsrådet sålunda anfört, gillades af Kongl. Maj:t, som
i nådig proposition (n:o 46) till 1893 års Riksdag begärde Riksdagens
yttrande öfver ett i civildepartementet uppgjordt förslag till ändring af
bland annat ofvan nämnda § 11 i kongl. förordningen den 24 oktober
1885 angående försäljning af vin och maltdrycker in. in. Sedan Riksdagen
uttalat sitt gillande af detta förslag, blef det gällande lag den 1
oktober 1893.

Utskottet fann emellertid att den sålunda vunna förbättring icke
kunnat tysta krafvet på ett fullständigt genomförande af de önskningsmål,
som framstäldes i Riksdagens skrifvelse 1892, så mycket mindre
som Kongl. Maj:t icke af slagit Riksdagens begäran i de två vigtigaste
punkterna utan endast för närvarande och under nuvarande förhållanden
låtit saken förfalla.

Utskottet upptog derefter till besvarande frågan, om det vore
möjligt att bestämma eu praktisk gräns emellan svagdricka och Öl.

Härvid hänvisade utskottet dels till två vid utskottets utlåtande
1891 fogade utlåtanden, det ena af professorn i kemisk teknologi vid
kongl. tekniska högskolan P. Klason, och det andra af kemisten vid
kongl. flottans mindepartement A. Werner Oronquist, dels till det af

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

kongl. finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå den 8 oktober
1892 afgifna underdåniga utlåtandet, dels ock till två vid utskottets eget
utlåtande fogade bilagor, utgörande svar på af utskottet framstälda frågor,
det ena af professorn i hygien vid Karolinska institutet E. Almqvist,
det andra af professorn i kemi vid Upsala universitet O. Widman, dels
slutligen till en till utskottet insänd skrifvelse från disponenten från
svagdricksbryggeriet i Eskilstuna, apotekare C. M. Sundberg, hvilken
skrifvelse äfven vidfogades betänkandet.

Vidare anförde utskottet:

Alla dessa utlåtanden af fullt kompetenta auktoriteter öfverensstämde
deri, att en gräns kunde bestämmas mellan Öl och svagdricka.
Bryggaren kunde utan svårighet gorå stamvörten sådan, att den vid jäsning
icke utvecklade öfver en viss procent alkoholhalt. Anmärkningsvärdt
vore också, att 52 analyser å svagdricka från en mängd bryggerier
i olika delar af landet, hvilka kontrollbyrån sidd. 34—36 sammanfört,
visade en alkoholhalt af högst 2,22, lägst 0,59, i medeltal 1,33 volymprocent,
motsvarande en stamvörtstyrka af högst 7,39, lägst 2,96, i medeltal
4,96 procent. Byrån, som sjelf föreslagit »7 procent extrakthalt hos
stam vörten såsom gräns mellan dricka och andra maltdrycker», förklarade,
att en sådan »vört med 60 procent utjäsning ger en dryck med högst
2,6 volymprocents alkoholhalt», men tilläde, att »så pass hög alkoholhalt
sannolikt högst sällan förekommer hos svagdricka, enär detta dricka
numera mestadels brygges af en vört af högst 6 procent extrakthalt och
med i medeltal 43 procent utjäsning» (sid. 12 f.). Byrån förklarade
vidare (sid. 13), att det »i intet fall torde vara någon svårighet för
bryggaren att nedbringa vörtens styrka till 6 ä 7 procent och således
äfven drickats alkoholhalt till 2,5 volymprocent eller derunder». Men ville
en bryggare för ett särskildt tillfälle brygga eu alkoholsvag maltdryck
med större extrakthalt, så kunde han enligt herrar Almqvists och Widmans
utlåtanden genom pasteurisering afbryta jäsningen på hvilket stadium
som helst. Att detta vållade extra kostnad, torde man icke behöfva
taga hänsyn till, då dylik extra god maltdryck alltid betingade högre
försäljningspris. De i Upsala vid Erlangens bryggeri anstälda försöken
att tillverka ett på samma gång extraktrikt och alkoholsvagt dricka hade
ock enligt prof. Widmans utlåtande utfallit så lyckligt, att vetenskapliga
analyser af detta dricka under en tid af 20 månader visat en alkoholhalt
af högst 1,96 volymprocent alkohol, medan »extrakthalten varit högre
än i något annat slag af i landet tillverkade maltdrycker med undantag

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:u 8.

af porter». Af herr Sundbergs yttrande framginge dessutom, att äfven
jäsmetoden väsentligt inverkade på en maltdrycks alkoholhalt i förhållande
till extrakthalten.

Sedan man alltså öfvervunnit den förr vanliga invändningen, att
Öl och svagdricka icke kunde skiljas, så hade, yttrade utskottet, nu eu
annan invändning trädt fram, nemligen denna: om det i lagstiftningen
skulle göras skilnad mellan handeln med Öl och handeln med svagdricka,
så måste en kontroll anordnas, som förhindrade lagens kringgående eller
öfverträdande; en sådan kontroll komme emellertid att vålla »dryga
kostnader» och borde derför icke införas utom i sammanhang med en
ölskatt. Denna invändning, uttalad i kontrollbyråns ofvannämnda underdåniga
utlåtande (sid. 17), upptogs af Kongl. Maj:t i dess proposition
n:o 46 till 1893 års Riksdag och anfördes såsom skäl för att för det
närvarande icke låta Riksdagens skrifvelse i denna del till någon åtgärd
föranleda.

Utskottet förestälde sig emellertid, att en vidlyftig och dyrbar
kontroll icke alls vore af behofvet påkallad. Kontrollbyrån anförde
(sid. 16), att den icke »betviflar, att bryggarne i allmänhet skola söka
att rätta sig efter de nya förhållandena och sträfva efter att tillverka ett
dricka, som verkligen uppfyller det i byråns definition på svagdricka
uppstälda vilkoret». Och så mycket större skäl till denna tro hade
byrån, »som tillverkaren egentligen icke har något intresse af att brygga
drickat starkare än medgifvet är» (sid. 18). Med anledning deraf förmenade
ock byrån sjelf på samma sida, att »kontrollörens befattningskulle
kunna blifva ganska lättskött och således icke kräfva någon särdeles
hög kostnad».

Från kompetent håll hade också utskottet erfarit, att det för
bryggarne sjelfva skulle vara en fördel att få eu viss gräns bestämd,
utöfver hvilken drickats alkoholhalt icke finge gå. Af professoren Almqvists
skrifvelse (bil. Ditt. A) framginge, att konkurrensen på senare tider tvungit
bryggerierna att mer och mer öka alkoholhalten i s. k. iskällardricka.
Vid ett inför utskottet af en kemist med komparator utfördt prof visade
sig iskällardricka, upphemtadt från Riksdagens restauration, innehålla vida
utöfver fyra volymprocent alkohol, d. v. s. att hvarje liter af sådant iskällardricka
innehölle lika mycket alkohol som 8 ä 9 centiliter 50-procentigt
bränvin. För jemförelses skull anmärkte utskottet härvid, att eu »stor sup»
af Stockholms utskäukningsbolags bränvin innehölle 5 centiliter och en »liten
sup» 3,75 centiliter. När nu alkoholhalteu stode i sådant förhållande till
Bill. till Riksd. Prut. 1897. 8 Samt. 2 AJd. 2 Baud. 8 Käft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

vörtens extrakthalt och qvalitet, att en vört af viss extrakthalt icke
kunde vid utösning lemna en dryck med alkoholhalt utöfver en viss
procent, så vore tydligt, att kostnaden för framställande af alkoholstarkare
iskällardricka blefve så stor, att all förtjenst försvunne, då man
i alla händelser icke kunde antaga, att allmänheten skulle finna sig i en
höjning af samma drickas försäljningspris. Vore det alltså sant, att en
bestämd gräns, utöfver hvilken drickas alkoholhalt icke finge gå, skulle
vara en fördel för bryggarne, så vore det väl ock på samma gång säkert,
att de till följd af konkurrensen skulle hålla ögonen på hvarandra, så att
icke någon öfverskrede gränsen. Utrustade som de vore med instrument
och laboratorier, skulle de också vara fullt kompetenta dertill. Och
bättre kontroll, än detta skulle blifva, kunde nog staten icke anordna.

Sedan utskottet på detta sätt berört frågan om de större bryggerierna,
som tillverka både Öl och dricka, anfördes angående de egentliga
svagdricksbryggerierna, att de lika litet hädanefter som hittills torde komma
att känna sig frestade att tillverka några alkoholstarka maltdrycker. Det
låga försäljningspris, som deras tillverkningar betingade, gjorde det omöjligt
för dem. Såvidt utskottet visste, hade man aldrig hört några klagomål
öfver för stor eller skadlig alkoholhalt i deras svagdricka.

Under sådana förhållanden ansåg utskottet, att en särskild, dyrbar
kontroll alls icke vore behöflig. Det vore nog, att en gräns bestämdes,
och att det, i enlighet med hvad kontrollbyrån (sid. 19) föreslagit, blefve
vid äfventyr af straff förbjudet att vid handel begagna benämningen
»svagdricka» för maltdrycker, som öfverskrede denna gräns. Sedan finge
det vara polismyndighetens sak att, der misstankar om lagöfverträdelse
uppstode eller der angifvelse skedde, taga prof för att låta undersöka
och sedan efter undersökningens resultat lagligen förfara. Så tillginge det
i många andra fall. Så t. ex. finge bränvin icke säljas med mindre sprithalt
än 40 procent, vin icke med större sprithalt än 25 procent. Men
för detta stadgandes skull hade man icke anordnat någon särskild dyrbar
kontroll. Bränvinskontrollen afsåge endast att bevaka statens rätt till skatt,
men alls icke att kontrollera sprithalten i det bränvin, som bränneriegaren
sålde. Skedde öfverträdelse af lagens bestämmelser om sprithalten i
bränvin eller vin, så blefve det polismyndighetens sak att på gifven anledning
der ingripa. Alldeles rigtigt anmärkte också kontrollbyrån, sid.
19, att polismyndigheten i afseende på handeln med Öl och dricka »finge
samma åliggande, som nu tillkommer densamma i afseende å försäljningen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 11

af vin, i det att den skall öfvervaka, att icke drycker af mer än 25
procent alkoholhalt säljas under benämningen vin».

Vore det alltså antagligt, att ett stadgande i nu sagda syfte vida
mindre skulle komma att kringgås än många andra lagbestämmelser, så
förfölle ock den af kontrollbyrån uttalade farhågan, att den, som handlade
med svagdricka, skulle kunna komma att oskyldigt få lida för tillverkarens
förseelse. Äfven nu stode hvarje handlande i ansvar för de varor han
sålde, men klagan hade ej försports öfver att han derigenom utsattes
för risken att få oskyldigt lida för förseelser, begångna af den fabrikant,
hos hvilken han sjelf på god tro köpt sina varor. Faran för svagdrieksförsäljaren
skulle nog icke blifva större.

På hvad sätt gränsen mellan svagdricka och Öl borde bestämmas,
tillhörde de sakkunnige att utreda. Gent emot kontrollbyråns påstående,
att »alkoholhalten ensam icke kan användas att skilja dricka från andra
maltdrycker» (sid. 8), utan att gränsen bör bestämmas efter vörtens
extrakthalt (sid. 16), ville dock utskottet påpeka, att byrån sjelf sade, att
en vört af viss extrakthalt icke vid utjösning kunde lemna en dryck
med alkoholhalt utöfver en viss procent (sid. 12), och om så vore, syntes
det utskottet allt annat än omöjligt att till skilnad mellan svagdricka
och Öl bestämma den vida naturligare gränsen af en viss alkoholprocent,
utöfver hvilken svagdricka icke finge gå. Så mycket bättre vore detta,
som derigenom intet hinder lädes för en bryggare, som ville tillverka
ett mer extraktrikt och sålunda bättre svagdricka, men genom pastörisering
eller på annat sätt förebygga dess utj ösning utöfver den för svagdricka
bestämda maximiprocenten af alkohol. I den danska lagen om
ölskatt (§ 2) vore ock gränsen mellan skattefritt och skattepligtigt Öl
satt till 2 V* vigtprocent alkohol, hvarförutom tillverkning af maltdryck
med mer än 6 vigtprocent alkohol alldeles vore förbjuden. Om vörtens
extrakthalt sades i den lagen icke ett ord. Och hade man i Danmark
utan tvekan kunnat taga alkoholhalten till gräns mellan svagare och
starkare maltdrycker, så borde detsamma kunna ske äfven i Sverige.

Hvad vidare anginge frågan om, hvilken alkoholhalt som borde
bestämmas såsom gräns, och om den gränsen borde bestämmas i vigteller
volymprocent, så vore tankarne delade. Derom ville utskottet icke
heller säga annat, än att den allmänna meningen i landet, sådan den
gifvit sig till känna på nykterhetsmöten, med sällsynt enhällighet uttalat
sig för 2 volymprocent. I en motion vore såsom önskningsmål antydt
»3 ä 2 procent». Den danska lagen bestämde gränsen till 2 ’/4 vigt -

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

procent, hvilket motsvarade ungefär 2 >/a volymprocent. Hvad som här
vore nödvändigt vore, att eu rimlig gräns bestämdes. Ty dessförutan
kunde handeln med de berusande maltdryckerna enligt utskottets åsigt icke
på ett ändamålsenligt sätt ordnas.

Utskottet hemstälde derför:

l:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det ville Kongl. Maj:t efter sakkunnig utredning bestämma en gräns mellan
svagdricka och starkare maltdrycker samt dervid, om det praktiskt låter
sig göra, lägga alkoholhalten till grund för en sådan bestämmelse samt,
om detta bifölles,

2:o) att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det ville Kongl.
Maj:t förklara, att handeln med svagdricka skall vara fri från alla de
inskränkande bestämmelser, som nu gälla handeln med maltdrycker i
allmänhet, och att dessa bestämmelser följaktligen hädanefter endast skola
vara tillämpliga på handeln med de starkare maltdryckerna.

Beträffande vin- och ölhandelns skiljande från annan handel erinrade
utskottet om, att Riksdagen i sin skrifvelse 1892 begärt ett
stadgande i detta syfte beträffande landsbygden. Det vore ej skäl att
nu frångå detta yrkande, helst, enligt Konungens befallningshafvandes
senast utgifna femårsberättelser, den stora tillväxten i förbrukningen af
maltdrycker under senare åren i väsentlig mån berott på den med landthandel
förenade rättigheten att sälja dylika drycker.

I fråga om städerna ansåg utskottet de skäl, som i en motion
anförts för ett sådant skiljande äfven i dem, vara befogade. Härtill
komme, att, då det i städerna alltid funnes särskilda vin- och ölförsäljningsställen,
behofvet der vore vida mindre än på landet att få
köpa dessa varor i hvarje matvara- eller diversehandel. Säkerligen
förleddes många att köpa i synnerhet Öl just af den omständigheten,
att denna vara såldes och utbjödes i de bodar, der de skulle köpa
sina lifsförnödenheter. I somliga städer inrättade ock bryggare mjölkoch
brödbodar i hufvudsaklig afsigt att der få sälja sitt Öl. Dertill komme,
att många innehafvare af mjölk-, bröd- och andra matvaruförsäljningsställen,
som icke ville handla med Öl, likväl såge sig tvungna dertill, emedan
deras konkurrenter hade dylik handel. En sådan lagstiftning, som
den här ifrågavarande, skulle för dessa vara en hjelp, medan den säkerligen
i nykterhetsafseende skulle vara till gagn för allmänheten, som dock
lätteligen finge sitt behof af maltdrycker tillfredsstäldt genom den frigifna
handeln med svagdricka.

Avdra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Vore vinet och de starkare maltdryckerna verkliga rusdrycker, så
syntes ock ungefär samma anledning förefinnas att skilja handeln med
dem som med de destillerade spritdryckerna från annan handel. Utskottet,
som dessutom trodde, att en skilnad i lagstiftning för stad och för land
icke borde göras, der icke ett särskildt behof påkallade det — något som
här enligt utskottets mening icke vore fallet — kunde således icke annat
än biträda motionerna i denna del.

Utskottet hemstälde fördenskull af dessa skäl slutligen: att Riksdagen
under förutsättning af bifall till här ofvan omnämnda framställning måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om sådan ändring i gällande förordning,
att handeln med vin och Öl hvarken på landsbygden eller i stad
finge förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordrades.

När dessa frågor förekommo i Andra Kammaren, uttalades från
vissa håll starka tvifvelsmål, huruvida den af utskottet föreslagna åtgärden
att bestämma en gräns emellan svagdricka och starkare maltdrycker
vore praktiskt utförbar, likasom farhågor yttrades för att en lagstiftning
i sådant syfte skulle medföra kostnader, hvilkas storlek först borde utredas.

Utskottets hemställan blef emellertid i sin helhet bifallen, beträffande
första punkten, d. v. s. angående skrifvelse till Kongl. Maj:t om
en dylik gräns’ bestämmande, efter votering, dervid utskottets förslag
godkändes med 86 röster mot 50, och i de öfriga punkterna utan votering.
Kammarens i dessa frågor fattade beslut blefvo genom protokollsutdrag
delgifna Första Kammaren, som öfverlemnade ärendet till sitt
första tillfälliga utskotts behandling. Här behandlades ärendet i sammanhang
med en del i den kammaren väckta, närbeslägtade motioner, bland
hvilka särskildt torde böra nämnas herr Wieselgrens, som föreslog att
Riksdagen ville i underdånig skrifvelse hemställa, det Kongl. Maj:t måtte
taga i öfvervägande, huruvida icke nu gällande bestämmelser angående
försäljning af vin och maltdrycker i stad må kunna så ändras, att sagda
försäljning i den omfattning, som på grund af förhållandena pröfvas
nödig, må kunna öfverlåtas å bolag, som, i enlighet med bestämmelserna
i § 9 mom. 2 och § 18 i kongl. förordningen den 24 maj 1895, bildats
för att i sedlighetens intresse ombesörja bränvinsförsäljningen inom staden
och fått rätten härtill å sig öfverlåten.

Första Kammarens tillfälliga utskott kunde ej dela Andra Kammarens
åsigter. Utskottet anförde härom bland annat följande:

Då den myndighet, på hvars yttrande Kongl. Maj:t för kort tid
sedan ansåg sig kunna bygga sitt beslut, att den ifrågasatta gräns -

14 Avdra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande No 8.

uppdragningen icke borde verkställas, i detta afseende förklarat att alkoholhalten
icke vore för sådant ändamål tillfyllestgörande, torde denna förklaring
böra respekteras, så länge ännu icke nya rön upphäft dess giltighet.
Kongl. Maj:t borde derför icke redan nu åter besväras med en skrifvelse
i frågan.

För beredande af nödig åtlydnad åt den ifrågasatta gränsbestämmelsen
måste kontroll anordnas öfver svagdrickstillverkningen, så att icke
under dennas skyddande förklädnad en menlig ölindustri bragtes till
stånd. Att söka någon säkerhet häremot i det starkare ölets högre tillverkningskostnad
måste vara oklokt, då ingenting hindrade dess tillverkare
att göra sig för denna kostnad betäckta genom högre pris på varan,
och allmänheten syntes just hysa smak för en dylik starkare vara, såsom
af verkstälda undersökningar framginge.

Det vore ej heller tillrådigt att ensamt å polismyndigheterna kasta
kontrollen öfver den föreslagna bestämmelsens åtlydnad. Utan stöd af
någon förutgående kontroll öfver tillverkningen skulle dessa myndigheter
finna denna nya uppgift för sin verksamhet alltför tryckande; och svårigheterna
för utöfvandet af en kontroll, som förutsatte egna nödiga insigter
eller andras bistånd, torde komma att paralysera hvarje verksamt ingripande.

Jemförelsen med alkoholhalten vid bränvin vore ej tillämplig, då
lagen ej kände 2 slag af bränvin, af hvilka det ena skulle lyda under
andra bestämmelser än det andra, beroende på dess alkoholhalt.

För utskottet syntes det fullt tydligt, att den raska lösning af
frågan om särskiljandet af svagdricka från Öl, som Andra Kammaren förordat,
icke skulle vara i stånd att åvägabringa ens den anspråkslösaste
förbättring. Den skulle icke kunna aflägsna de öfverklagade missförhållandena,
den skulle blott skapa nya.

Genom att två särskilda gånger, 1881 och 1891, åt komiterade
uppdraga att affatta förslag rörande beskattning af maltdrycker hade
Kongl. Maj:t visat sig ega blick för det ändamålsvidriga uti att beskatta
alkokolen i en af de drycker, hvilkas omåttliga förbrukning hotade landets
välfärd, men låta den i den andra af dessa vara skattefri. Så länge
icke denna brist i vår skattelagstiftning blifvit fyld, torde emellertid föga
eller intet hopp finnas att kunna på tillfredsställande sätt genomföra den
anordning, Andra Kammaren åsyftade.

Utskottet föreslog alltså, att Första Kammaren ej måtte instämma
i Andra Kammarens i dessa frågor fattade beslut.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 15

Deremot föreslog utskottet, att Första Kammaren, oberoende af den
af Andra Kammaren bestämda förutsättningen af gränsuppdragningen
emellan Öl och svagdricka, måtte begära vin- och maltdryckshandelus
skiljande från annan handel å landsbygden.

Beträffande förhållandet i städerna, ansåg utskottet det gagnlöst
att söka bekämpa ölfylleriet derstädes genom att förbjuda dervarande
handelsbodar af olika slag att försälja Öl.

Borttoges ölförsäljningsrätten från en handelsbod i stad, behöfde
öltillverkaren blott hyra en försäljningslokal i nästa hus, derifrån han
fortsatte försäljningen. Afnämarne hade lika lätt att begifva sig dit som
till boden, lika lätt att på ena stället som på det andra fortsätta sitt
superi.

Mera genomgripande åtgärder syntes derför utskottet vara af
nöden, och hemstälde alltså utskottet om skrifvelse i enlighet med det
af herr Wieselgren föreslagna syftet.

Då ärendet förekom i Första Kammaren, bifölls utskottets afstyrkande
af Andra Kammarens fattade beslut, men kammaren afslog derjemte de
af kammarens utskott föreslagna positiva åtgärder i fråga om Öl- och vinhandelns
skiljande från annan handel å landet och dess öfverlåtande å
bolag i stad.

Beträffande landthandeln verkstäldes dock votering, som utföll
sålunda, att 63 röster voro för afslag, men 41 röster för bifall till hvad
utskottet derom föreslagit.

Motståndet i denna kammare syntes hufvudsakligen stödja sig på
den omständigheten, att ett bifall till utskottets förslag skulle hafva
drabbat äfven svagdricka^ som en del talare ansågo böra vara för den
aiBetande landtbefolkningen så lätt åtkomligt som möjligt.

I bolagsfrågan stälde sig de flesta talarne afvisande, under hänvisning
till åtskilliga praktiska svårigheter, som af utskottet lemnats olösta.

Fn talare föreslog såsom en utväg att råda bot på de omtalade
missförhållandena i städerna, att man äfven i fråga om rätten till försäljning
af maltdrycker till afhemtning borde tillämpa det så kallade
licenssystemet, det vill säga öfverlemna till de kommunala och administrativa
myndigheterna att i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad
som vore stadgadt om rätt till utskänkning af dylika drycker få en viss
bestämmanderätt i frågan.

Genom de af Första Kammaren fattade beslut hade emellertid
frågan för den riksdagen fallit.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Att dess slutliga öde emellertid härigenom icke är besegladt, framgår
redan af den stora tillslutning densamma såväl inom Riksdagen som
inom landet i sin helhet tillvunnit sig. Den hör i sjelfva verket till de
spörsmål, som den allmänna opinionen mer och mer direkt utpekar såsom
förtjenta af eu snar och lycklig lösning.

Att förhållandet är likartadt äfven i vårt grannland Norge har
utskottet trott sig se ådagalagdt derigenom, att en med motionens grund
tanke närbeslägtad fråga nyligen behandlats i norska Stortinget och den
18 februari i år föranledt ett vigtigt beslut.

Utskottet har trott det vara af intresse att från Stortingets förhandling
härom meddela några notiser.

Det torde vara bekant, att i Norge en komité sedan någon tid
tillbaka är tillsatt för att framlägga en revision af lagstiftningen rörande
Öl- och vinhandeln i syfte att undanrödja den nu bestående olikheten
emellan lagstiftningen rörande bränvin samt rörande Öl och vin.

Utskottet vill härvid påpeka, att man i Norge med ett gemensamt
namn »Öl» betecknar hvad hos oss benämnes Öl, svagdricka m. in.

I Stortinget hade framlagts förslag, att denna komités uppdrag
skulle omfatta äfven bränvinslagstiftningen och dennas inverkan på jordbruket
och handelsomsättningen.

Under diskussionen härom kom man snart nog in på frågan om
nykterhetsarbetet i allmänhet. Detta föranledde en talare, att såsom
sin mening framhålla, att man icke skulle kunna vinna någon verklig
framgång i nykterhetsarbetet, derest man icke kunde erhålla ett välsmakande
»Öl», som antingen var så lindrigt beskattadt, att det kunde
blifva en gångbar vara, eller också, och det helst, vore alls ej beskattadt.
Det vore en hufvuduppgift för nykterhetsarbetet i Norge att
få skatten lättad eller borttagen från »Öl» under eu viss alkoholprocent,
t. ex. 2 eller 2 Va procent, såsom förhållandet vore i Danmark. Talaren
påpekade, att flere förslag i detta syfte framkommit, och att det sista,
framstäldt af professor Waage m. fl., öfversändts till regeringen. Efter
talarens tanke borde komitén taga denna beskattningsfråga under öfvervägande.

En annan talare var ense med den föregående derom, att det vore
af mycket stor betydelse att få införd en lindrigare beskattning af det
svagare ölet. Han önskade, att redan till innevarande Storting ett sådant
förslag framlades.

Några andra talare instämde häri, och tilläde eu af dem, att redan

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o . 17

för två år sedan ett förslag om beskattning af Öl efter alkoholstyrkan
öfversändts till regeringen, utan att något derifrån afhörts. Det vore
emellertid på tiden, att frågan å nyo upptoges. Det kunde icke nekas,
att det vore fördelaktigt att få ett maltöl, som vore lätt beskattadt. Så
länge skatten var lagd på maltet, kunde emellertid de norske jordbrukarne
icke få sälja sitt korn till ölbryggarne, emedan det utländska kornet
gåfve ett bättre malt än det inländska. Om deremot skatten lades på
alkoholhalten, blefve förhållandet bättre.

Den först nämnda talaren tilläde i ett senare anförande, att, så vidt
han kände, man i Danmark hade funnit sig belåten med alkoholbeskattningen.
Den enda svårighet, som kunde förutsättas, vore förbunden
med den apparat, med hvilken alkoholstyrkan skulle konstateras. Talaren
ville derför i detta sammanhang fästa uppmärksamheten derpå, att
stipendiaten Tornöe hade konstruerat en apparat, som mycket fördelaktigt
hade omtalats i landet och hvilkens fullkomnande var under
arbete, i sammanhang hvarmed en annan talare förklarade, att det redan
förelåg så många både vetenskapliga undersökningar och sakkunniga
utlåtanden, att man borde nu kunna slå ett slag i saken. Talaren hyste
icke mycket tvifvel derom, att med de nöjaktiga instrument för alkoholhaltens
mätande, som man nu hade, dessa frågor skulle kunna lösas på
ett lämpligt sätt.

Slutligen framstälde han det förslaget, att Stortinget skulle anmoda
regeringen att genom en komité söka få utredd frågan om eu
förändring af grunden för skatten på Öl från malt till alkohol.

Sedan statsrådet Engelhart, som på grund af finansministerns
sjukdom å regeringens vägnar öfvervar debatten, förklarat, att han svårligen
kunde tänka sig, att vederbörande departementschef kunde hafva
något att invända mot förslaget, blef detta enhälligt antaget.

Vid diskussionen inom Första Kammaren 1896 — se prof n:o
27 sid. 28 — yttrade eu talare: »När man i Danmark fick den miss lyckade

öllagen, steg bränvinskonsumtionen i förfärande grad. Detta
tyckes tyda på, att den Konungens befallningshafvande hade rätt, som
för icke längesedan sade, att ölet har i icke oväsentlig grad inskränkt
bränvinsförbrukningen; ty försvårar jag ölets ställning, tilltager bränvinsBih.
till Riksd. Prof. 1897. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 8 Haft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 8.

förbrukningen; förbättrar jag deremot ölets ställning, motverkar det
bränvinet. Åtminstone synes mig erfarenheten från Danmark gå i denna
rigtning».

Då denna uppgift icke blef af någon motsagd och dess innehåll
är af beskaffenhet att inverka på sakens bedömande, så har utskottet
vändt sig till herr statsrådet Wikblad för att, om möjligt, från den
svenska beskickningen i Köpenhamn erhålla ett tillförlitligt meddelande
om, huru med denna sak sig rätteligen förhåller. Till svar derpå har
utskottet mottagit den skrifvelse, som under Litt. A finnes bifogad detta
betänkande. Af densamma framgår, att ofvannämnda yttrande saknar
tillräcklig grund.

Utskottet har äfven i år vändt sig till sakkunnige män för att
höra deras tankar. Från en af dem, herr professor P. Klason, har ett
svar ingått, som under Litt. B bifogas detta betänkande.

Utskottet anser sig icke hafva någon anledning att frångå 1896
års utskotts ståndpunkt.

Att en skilnad mellan svagdricka och Öl kan fixeras, torde få anses
oomtvistligt, då det är af sakkunniga auktoriteter, deribland kontrollbyrån,
erkändt. Utskottet vidhåller ock, att gränsen både kan och lämpligast
bör bestämmas efter alkoholhalten. Detta är den enda gräns, som intresserar
den stora allmänheten, emedan den ensam är af betydelse för
nykterhetsarbetet. Yet derjemte tillverkaren, att en viss extrakthalt i vörten
icke kan vid utjäsning utveckla öfver en viss alkoholhalt i drycken,
så bör det icke möta någon svårighet för honom att vid svagdricksbrygd
reglera vörtens extrakthalt så, att den utjästa drycken aldrig kan öfverstiga
högsta i lag för sådan dryck tillåten alkoholhalt. Hvarken i kontrollbyråns
underdåniga utlåtande af den 8 oktober 1892 eller i Första
Kammarens utskottsbetänkande år 1896 förekommer något, som vederlägger
denna slutsats.

I herr professor Klasons utlåtande, som bifogats detta betänkande,
framhålles visserligen, att alkoholhalten i en maltdryck »är en från dag
till dag vexlande storhet». Men deraf följer alls icke, att alkoholhalten
kan växa huru långt som helst. Kär den nått ett visst maximum, går
den tillbaka. Men att dess maximum alltid beror på stamvörtens styrka,
framgår äfven af Prof. Klasons utlåtande i öfrigt. Och så finnes då icke

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 19

heller i detta något, som visar, att alkoholhalten icke kan hos oss lika
väl som i Danmark i lagen läggas till grund för åtskilnaden mellan svagdricka
och starkare maltdrycker.

Utskottet förmenar äfven, att det är genom en reglering af vörtens
extrakthalt som de egentliga svagdricksbryggerierna åstadkomma ett
svagdricka, som aldrig når någon sådan alkoholhalt, att man från nykterhetsvänligt
håll haft anledning till klagomål. Men hvad som är möjligt
för dem, det bör vara lätt för de stora ölbryggerierna, som förfoga öfver
vida större tekniska resurser.

Emellertid hafva motionärerna icke bestämdt yrkat, att gränsen
mellan svagare och starkare maltdrycker skall sättas vid en viss alkoholhalt,
utan endast uttalat eu önskan, att det må ske, i fall det praktiskt låter
sig göra, lemnande åt Kongl. Maj:t att efter sakkunnig utredning deröfver
bestämma. Utskottet anser sig deri hafva desto större anledning
att tillstyrka deras anhållan.

Hvad angår svårigheten att åstadkomma den nödig ansedda kontrollen,
är utskottet, på grunder som blifvit i 189 6 års utskottsbetänkande
anförda, öfvertygadt, att den icke är så stor, som man föreställer sig.

Vår lag stadgar, som bekant, straff för den, som säljer margarin eller
med margarin uppblandadt natursmör såsom smör. Nu är ock bekant, att
det är förenadt med mycket större svårigheter att afgöra, om ett till salu
utbjudet smör är blandadt med margarin, än att utröna, om en till salu
utbjuden maltdryck öfverskrider en viss alkoholhalt. Men ingen har väl
ansett nödigt att på hvarje ställe, der smör tillverkas till afsalu, anordna
en dyrbar och vidlyftig kontroll för att se till, att det ej må blandas
med margarin. *) Nej, yppar sig anledning till misstanke, så är det
polismyndigheternas sak att — med eller utan angifvelse — ingripa samt
låta genom sakkunnige verkställa undersökning. Men anledningar till
misstanke lära säkerligen komma att yppa sig vida förr, om maltdrycker
göras för starka, än om smör blandas med margarin.

Först när den dag kommer, att maltdryckerna hos oss, såsom

*) Det torde kanske vara lämpligt att här i förbigående påpeka, att den kontroll, som
rnargarintillverkningen är underkastad, alls icke har till ändamål att förhindra försäljning af margarin
eller margarinblandadt smör såsom natursmör, utan något helt annat, nemligen att tillse, att
margarinen må tillverkas endast af fullgoda och för helsan ofarliga materialier, samt att tillverkningen
i öfrigt må bedrifvas på ett sådant sätt, att fabrikatet icke blir för helsan menligt.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

t. ex. i Danmark och Norge, blifva skatteobjekt, torde en vidlyftig
statskontroll blifva nödvändig. Men då lemnar oek skatten nödiga medel
dertill.

Utskottet tillåter sig alltså att tillstyrka,

l:o) att kammaren för sin del må besluta, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, det
täcktes Kongl. Maj:t efter sakkunnig utredning bestämma
en gräns mellan svagdricka och starkare
maltdrycker samt dervid, om det praktiskt låter sig
göra, lägga alkoholhalten till grund för en sådan
bestämmelse.

Motionärerna hemställa vidare, att, under förutsättning af bifall
till föregående punkt, handeln med svagdricka må befrias från de inskränkande
bestämmelser, som nu gälla handeln med maltdrycker i allmänhet.
Mot detta förslag hafva betänkligheter uttalats på den grund,
att man fruktat, att en fullkomligt fri, af all kontroll obunden handel
med svagdricka kunde föranleda missbruk af betänklig art. Utskottet
kan dock icke se, att motionärerna yrkat annat än frihet för svagdricka!
från de inskränkande bestämmelser, som nu gälla handeln med
maltdrycker. Och utskottet föreställer sig, att, vid bifall till detta yrkande,
svagdricka! skall komma att hänföras till de icke spirituösa drycker, som
omförmälas i § 8 af kongl. förordningen den 24 oktober 1885, nemligen
kokadt kaffe, the, chokolad etc., medan de strängare bestämmelser, som nu
angå maltdrycker i allmänhet, inskränkas till att gälla endast de starkare
maltdryckerna. Under sådana förhållanden hemställer utskottet,

2:o) att under vilkor af bifall till punkt l:o
kammaren må för sin del besluta, att Riksdagen i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att handeln med
svagdricka må frigöras från de inskränkande bestämmelser,
som nu gälla handeln med maltdrycker i
allmänhet.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Ytterligare yrka motionärerna, att i lag må varda bestämdt, att
handeln med de starkare maltdryckerna icke må vare sig i stad eller på
landet förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras.

Utskottet hänvisar till motiveringen i det betänkande, som afgafs
om denna sak vid sistlidna års riksdag, och hemställer under vilkor af
bifall till punkt l:o,

3:o) att kammaren för sin del må besluta, att
Riksdagen i skrifvelsen till Kongl. Maj:t anhåller om
sådan ändring i kongl. förordningen den 24 oktober
1885, att handel med vin och starkare maltdrycker
icke må på landet förenas med annan handel, hvartill
särskild anmälan erfordras.

Då det icke torde kunna bestridas, att förhållandena vid handelsyrkets
utöfvande i stad och på landsbygden i beaktansvärda hänseenden
ställa sig olika, synas äfven olika bestämmelser dervid rörande nu föreliggande
fall vara önskvärda. Det har nemligen visat sig, att under det
från landsbygden länge och med styrka påvisats behofvet af Öl- och vinhandelns
skiljande från annan handel, detta behof icke från stadssamhällenas
sida framträdt i samma vidsträckta mån. I dessa sista har
man icke haft något att anmärka mot det sätt, hvarpå denna handel bedrifvits
i fullt furnerade speceri!}andelsbutiker, men en välgrundad klagan har
deremot försports från många håll öfver handeln med Öl och vin från
sådana, merendels i städernas utkanter belägna, handelslägenheter, der
lagret af de båda nämnda dryckesvarorna torde varit, om icke alldeles
den enda, likväl den allra hufvudsakligaste affärsgrenen. Det synes derför
utskottet, som om lagstiftningen i nu föreliggande hänseende rörande
städerna borde gå i den rigtning, som närmare angifves i den af herr
Leman i Riksdagens Första Kammare väckta motionen n:o 45. Men då
innehållet i nämnda motion i följd af dess detaljbestämmelser torde falla
utom ramen af den motion, som nu föreligger till Andra Kammarens
behandling, samt det beslut, som Riksdagens Första Kammare kan komma
att öfver nämnda motion fatta; torde för ärendets behöriga inredande
böra afvaktas, får utskottet hemställa,

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

4:o) att denna del af herr Waldenströms m. fl.
motion ej för närvarande måtte föranleda till något
kammarens beslut.

Stockholm den 23 mars 1897.

Å utskottets vägnar:

P. WALDENSTRÖM.

Reservation

af herrar Waldenström, J. Nordin,'' E. Andersson och J. E. Centerwall,
som ansett, att utskottets betänkande bort i punkt 4: o) hafva följande
lydelse:

Hvad angår städerna, tror utskottet, att en förening af bihandel
och annan handel är än mindre af behofvet påkallad der än på landet.
Att en sådan förening medför väsentliga olägenheter, deröfver höres en
allmän klagan. Särskild! anmärkningsvärd! i detta afseende är ett nyligen
afgifvet utlåtande från polismyndigheten i Göteborg till stadens
magistrat, enligt hvilket polismyndigheten anser, att det tilltagande ölfylleriet
beror på den rättighet, som hvarje handlande har att sälja Öl
till afhemtning.

Har man för öfrigt funnit det vara i nykterhetens intresse att
såväl för stad som för landet genom lag stadga, att handel med maltdrycker
till förtäring på stället — likasom all handel med bränvin — icke
må ega rum i förening med annan handel, så torde samma skäl, som
motiverat detta stadgande, kunna med lika rätt anföras för det yrkandet,
att icke heller handel med starkare maltdrycker till afhemtning må förenas
med annan handel.

Icke heller torde denna handel med de starkare maltdryckerna vara
för städernas handlande af den betydelse, att dess upphörande i det stora
hela vållar dem så afse värda olägenheter, att de på något sätt kunna
sägas uppväga olägenheterna af de närvarande förhållandena. I alla
händelser komma de icke att lida deraf så mycket som landthandlandena.

Andra Kammarens Talj Ullig a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Annorlunda kan det, såsom inom utskottet blifvit omnämndt, i
vissa fall komma att ställa sig med vinhandeln, som hittills i städerna
utgjort en afsevärd del af mången specerihandlares affär. Men då det
icke kan vara lämpligt, att en alkoholstarkare dryck (vinet) undandrages
bestämmelser, som stipuleras för en alhoholsvagare (ölet), och då ju
hvarje inskränkning i förut gällande rättigheter måste medföra större
eller mindre förluster för dem, som af dessa rättigheter förut haft fördel,
så har utskottet icke kunnat finna skäl att i förevarande fall gifva åt
handeln med vin större frihet än åt handeln med Öl, allrahelst utskottet
är förvissadt, att det skulle gifva anledning till många missbruk.

Då slutligen utskottet vidhåller den i 1896 års utskotts betänkande
uttalade mening, att en olika lagstiftning för stad och för landsbygd icke
bör förekomma, utan att ett verkligt behof deraf är för handen, men ett
sådant behof icke i förevarande fall torde kunna uppvisas, så hemställer
utskottet under ofvannämnda förutsättning,

4:o) att kammaren för sin del må besluta, att
Eiksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller om
sådana bestämmelser, att icke heller i stad handeln
med vin och maltdrycker må förenas med annan
handel, hvartill särskild anmälan erfordras.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o ,2) Utlåtande N:o 8.

Afskrift.

Bil. A.

Statens Statistiske Burean, Köbenhavn K. den 9 Marts 1897.

I Besvarelse af Udenrigsministeriets serede Skrivelse af 5:te d:s,
hvormed fulgte den hermed tilbagefölgende Skrivelse til den svenske
Statsraad Wikblad, skal Bureauet tilläde sig åt ytre fölgende:

En Opgörelse af Forbraget af Blende vin som Nydelsesmiddel maa
af den Grund stedse vsere omtrentlig, åt en Del af det producerede
Spiritus anvendes i industriel^ Öjemed, uden åt denne Del kendes. De
fölgende Tal angive derför hele Brsendevinsproduktionen i hvert af de
anförte Aar, med Fradrag af den Del, der er udfört mod Afgiftsgodtgörelse,
men uden Fradrag for Forbrug i industriel Öjemed, hvilket
altsaa ved Sammenligning af Tallene betragtes som ensartet fra Aar til
Aar. Til Supplering af Oplysningerne kunde der vel vsere Spörgsmaal
om ogsaa åt inddrage de indförte Spiritusmaengder, men dels spille disse
ingen Rölle af Betjening i Forhold til den udenlandske Produktion,''
dels lader det egentlige Brående vin sig ikke udskille af Inforselstallene,
dels eudelig er der ingen saadan Förändring i disse, åt de kunne indvirke
forstyrrende paa den Sammenligning, der fremgaar af de nedenanförte
Data.

Msengden af produceret Spiritus, reduceret til 8°, med Fradrag
af de afgiftsgodtgjorte Udförselsmsengder, udgjorde i hvert af Aarene
1880—96 i Millioner Potter:

1880 — 37,5 Mill. Potter

1881 — 34,6 » »

1882 — 35,5 »

1883 — 35,0 » »

1884 — 34,2 » »

1885 — 32,4 »

1886 — 32,1 Mill. Potter

1887 — 31,8 » »

1888 — 30,8 » »

1889 — 30,1 »

1890—30,4 > »

1891 — 32,4 ■» »

1892 — 34,7 Mill. Potter

1893 — 35,7 *

1894 — 34,3 » »

1895 — 34,9 »

1896 — 36,8 » »

De ovenstaaende Tal kunne samles i tre Grupper: Femaaret
1880—84, Femaaret 1886^—90 og Femaaret 1892—96. Naar i denne

*) Ordet »udenlandske» är, säsong sammanhanget visar, ett skriffel, då meningen uppenbarligen
måste vara »indenlandske».

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Gruppering Aarene 1885 og 1891 ere oversprungne, er det, fordi det
sidstnöevnte Aar var et Overgangsaar, i Löbet af hvilket Ölbeskatningsloven
traadte i Kraft, og vil mau derför eliminere dette Aar ved Sammenligningen
af Femaaret 1892—96, hvor Beskatningen var fuldt i Kraft,
med det foregaaende Femaar, 1886—90, hvor der ingen Beskatning
fandtes, stia maa man atter, naar sidstnievnte Femaar skal sanmrenlignes
med det niermest foregaaende, ndelade et tilsvarende Mellemaar. Ti
faa derefter:

1880—84 genneiuSlutlig aarlig . . . 35,4 Mill. Potter

1886—90 » » , . . 31,o » * »

1892—96 » » . . . 35,3 » »

Af disse Tal ses det, att det aarlige Forbrug i förste Halvdel af
90:erne er noget mindre end det aarlige Forbrug i förste Halvdel af
80:erne, og det uagtet Folketallet i den mellemliggende Periode er steget
med godt 7». Dersom Forbruget havde fulgt Folketallet, skulde Gennemsnitstallet
for 1892—96 liave vinref 39,3 Mill. Potter. Da det er 35,3
Mill., er der altsaa, sammenlignet med 1880—84, eu forkoldsvis Nedgång
paa 4 Mill. Potter aarlig.

Anderledes stiller Forholdet sig, naar man tager 1886—90 med
ind i Betragtningen. Gennemgaar man nemlig Tallene for de enkelte
Aar i hele Tiaaret 1880—90, viser der sig en verkelig fortsat Nedgång,
og en Sammenligning af Decenniets to Femaar giver jo en gennemsnitlig
Nedgång fra 35,8*) til 31,0 Mill. Potter. Denne Nedgång kan skyldes
stigende hel eller delvis Afholdsbevtegelse og andre lignende Aarsager,
men skyldes efter al Sandsynlighed tillige i viesentlig Grad foröget Forbrug
af bajersk Öl. Stigningen i 80:erne i Forbruget af bajersk Öl
kan af den Grund ikke konstatera, åt man ikke kender Ölforbruget i
Aarene för 1891. Men efter hvad der underhaanden kendtes angaaende
Omfanget af Ölproduktionen, er der megen Rimelighed for den Antagelse,
der ogsaa paa anden Maade kan bestyrkes, åt der fandt en stierk Tilvaekst
Sted af Ölforbruget i 80:erne og derefter betydelig Nedgång ved ölskattens
Indförelse. Det er ikke usandsynligt, åt först nu, i Midten af
90:erne, er der efter den ny foregaaede Stigning i Löbet af det sidste
Femaar, samme Forbrug af bajerskt Öl pr Iloved af Befolkningen som
i Midten af 80:erne.

*) Här måste åter vara ett skriffel »35,3» i st. f. »35,4», såsom den ofvan stående tabellen visar.
Bih. till Biksd. Prof. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 8 Häft.

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Dersom nu Nedgången i Brfendevinsforbruget fra 1880—84 til
1886—90 havde fortsat sig i tilsvarende Grad i de fölgende Aaringer,
vilde Tallet for 1892—96 vsere blevet 27,2 i Stedet for 35,3 Mil). Potter,
og ssettes denne Forskel i direkte Förbindelse med Ölskatten, skulde
dette altsaa kunne udtrykkes ved åt Brsendevinsforbruget uden Ölskatten
nu vilde vsere c. en Femtedel lavere end det er.

For åt resumere: Det er urigtigt åt udtale åt Bnendevinskonsumtionen
er stegen »i förfärande grad». Den Nedgång i Forbruget, som
anden Halvdel af 80:erne blev Yidne til i Forhold til förste, er vel ikke
allene bleven standset, men fulgt af en Opgang i förste Halvdel af
90:erne, og dette Tilbageslag skyldes vistuok vsesentligt en Formindskelse
af Forbruget af bajersk Öl paa Grund af Ölskatten. Men Tilbageslaget
er dog ikke saa starkt, åt man har naaet Brfendevinsforbruget for et
Decennium siden, i förste Halvdel af 80:erne, end icke absolut, og långt
mindre, naar der tages Hensyn til Forögelsen af Folketallet.

Marcus Rubin.

Bil B.

> |

Till Riksdagens Andra Kammares Tillfälliga Utskott n:o 2.

Enligt skrifvelse af herr lektor P. Waldenström, har utskottet
anmodat mig meddela några reflexioner öfver mig tillsända utskottets
utlåtande rörande den af herr Waldenström och ett större antal medlemmar
af kammaren afgifna motion n:o 143.

Efter tagen kännedom om berörda utlåtande, får jag vördsamt
härom anföra följande.

Beträffande frågan om det lämpligaste sättet för lagstiftningen att
skilja emellan olika slag af maltdrycker, så har dervid blifvit föreslaget
att antingen uteslutande fästa sig vid dryckens alkoholhalt eller ock
begagna sig af den s. k. stamvörtens styrka.

Det är en känd sak, att i fall man vill bygga ett solidt hus,
måste man sätta det på en solid grund. Detta torde möjligen också
gälla beträffande lagstiftningen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

För ifrågavarande fall erbjuder, enligt mitt förmenande, endast
stamvörtens styrka denna solida grund, ty denna är för hvarje maltdryck
en oföränderlig storhet, oberoende af hur drycken är tillverkad, oberoende
af dess ålder, oberoende af behandlingssättet i öfrig! Alkoholhalten
deremot är eu från dag till dag vexlande storhet, alldenstund hvarje
maltdryck måste konsumeras, innan jäsningen är fullständigt afslutad,
och sålunda medan ännu alkoholbildningen pågår. Detta gäller framför
allt öfverjästa maltdrycker, och synes det sålunda icke vara principrigtigt
att basera lagstiftningen på eu så föränderlig storhet som
alkoholhalten.

Häremot skulle kunna göras följande kontrapåstående:

Det anförda bör ej utgöra ett hinder för lagstiftningen att uteslutande
fästa sig vid alkoholhalten. Det blir bryggarens ensak att derefter
bestämma styrkan af stam vörten.

Påståendet har utan tvifvel sin vigtighet, för så vidt bryggaren
kan under alla förhållanden på förhand säkert beräkna förjäsningsgraden,
d. v. s. den procent af extraktet, som vid jäsningen öfverföres i alkohol.
I fall man vill anlita pasteurisering, så torde man kunna säga, att detta
också i verkligheten är möjligt, åtminstone inom vissa gränser, men man
måste också, sanningen likmätigt, säga, att saken icke dermed är löst
hvarken på ett tekniskt eller ekonomiskt tillfredsställande sätt, då det
gäller produktion i stort. Sådana de faktiska produktionsförhållandena
inom ölindustrien äro, innebär det eu orimlighet af lagstiftningen att
förutsätta nödvändigheten af pasteurisering af alla maltdrycker. Lagstiftningen
torde väl emellertid böra utgå från de produktionsförhållanden,
som faktiskt existera, och icke från sådana, som kunna tänkas.

Under förutsättning att bryggaren har till sin disposition ett
lämpligt malt, eu passande jästras, står på höjdpunkten af skicklighet i
sitt yrke och kan dertill kommendera, att ölet verkligen kommer till
konsumtion, när han så beräknat, då har han äfven inom vissa gränser i sin
hand att på förhand beräkna förjäsningsgraden. Då nu emellertid ett
af dessa vilkor sällan tinnes för handen, och han icke kan vara garanterad
de öfriga heller, så inses omöjligheten af säkra hithörande beräkningar.

Fördelarne sålunda af att utgå från stamvörten vid en eventuel
lagstiftning beträffande maltdrycker, äro:

1:6) principrigtighet;

2:o) omöjlighet för producenten att oafsigtlig! handla emot lagen.

28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

Då nu dertill kommer, att man får, så att säga, stam vörtens styrka
på köpet vid bestämmandet af alkokolkalten, detta må nu ske efter
direkta eller indirekta metoder, så är det svårt att inse någon egentlig
fördel af att uteslutande fästa sig vid alkoholhalten.

Ville man ändock af särskilda skäl uteslutande hålla sig till
alkoholhalten vid det lagliga skiljandet emellan svagare och starkare
maltdrycker, så torde verkningarna af en; sådan lag vara väsentligen
olika, beroende på hvad lagstiftningen egentligen åsyftar. Är det uteslutande
eller dock i hufvudsak fråga om beskattning af maltdrycker,
leder beskattningsformen tydligen till eu produktion af låg qvalitet af
den skattefria varan, och detta är i viss mån också förenligt med statens
intresse, ty ju mer kan det antagas, att konsumtionen af den bättre
varan, trots det med skatten ökade px-iset, håller sig uppe, desto större
blir också följaktligen statsinkomsten. Det är nemligen tydligt, att då
beskattningsformen för det med sig, att det är förenadt med en viss risk
att förbättra qvaliteten på den skattefria varan, då derigenom alkoholhalten
kan råka att blifva för hög, så kommer konkuiTensen att drifva
förhållandena i den motsatta rigtningen, eller produktion af en lägre
qvalitet. Denna omständighet, jemte det förhållandet, att hvarken konsumenter
eller återförsäljare kunna tänkas gynna ett kringgående af
lagen, gör, att kontrollen icke synes nödvändigt behöfva vara i högre
grad effektiv.

Beträffande konkurrensens förhållande till alkoholhalten anföres i
utskottets utlåtande, att enligt professoi’en Almqvists skrifvelse, »konkurrensen
på senare tider tvungit bryggerierna att mer och mer öka
alkoholhalten i s. k., iskällardricka».

Saken kan visserligen skenbart synas så, men i verkligheten
förhåller det sig emellei-tid tvärt om. Konkurrensen drifver till framställandet
af alkoholsvagare drycker. Bigtigketen häraf toi’de utan vidare
inses deraf, att det är en faktisk omöjlighet för någon, han må ha än
så stor öfning, att på smaken bedöma alkoholhalten. För bryggaren är
derför alkoholhalten i maltdrycker städse i och för sig en bisak. Han
sträfvar efter att framställa ett Öl, som, hvad smak, klarhet och hållbai’-het beträffar, är till konsumentens belåtenhet, och det är tydligt, att
med ju mindre alkoholhalt han kan åstadkomma en viss effekt i berörda
hänseende, desto mindre blir maltåtgången, desto billigare driften. I den
mån tekniken sjelf möjliggör detta, och i den mån industrien förstår att

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o S. 29

tillgodogöra sig teknikens framsteg i nämnda hänseende, måste vi med
nödvändighet få ett allt alkoholsvagare Öl.

Sker nu åter lagstiftningen uteslutande i nykterhetens intresse,
så att lagen icke befattar sig med produktionen af maltdrycker, utan
endast med försäljningen deraf, så ställa sig dess verkningar tydligen
något annorlunda. Det är visserligen naturligt, att man då uteslutande
vill fästa sig vid alkoholhalten, efter det är endast den, som lagen egentligen
afser.

Nu är det tydligt, att såväl producenter som återförsäljare och
konsumenter komma att förhålla sig till sådan lagstiftning på helt annat
sätt, än när det gäller endast beskattning. Hvad producenten beträffar,
så berör beskattningen, i fall den hålles inom måttliga gränser, honom
icke, eller i mycket ringa grad, den ingriper icke i hans omsättningsförhållanden,
den förstör icke hans kundkrets. Helt annorlunda blir
förhållandet tydligen, när lagen ingriper i hans försäljning, när den inskränker
hans afsättningsområde. Han kan i en dylik lagstiftning ej se
något annat än ett ingripande i hans lagliga näringsfång. På samma
sätt verkar lagen på återförsäljarne, den minskar deras årsomsättning,
den minskar deras nettovinst. Nu är för många småhandlare förtjensten
på ölförsäljningen eu af de väsentliga existensfaktorerna.

Hvad slutligen konsumenterna beträffar, så måste man antaga,
att eu afsevärd del af landets befolkning betraktar en dylik lagstiftning
såsom tyrannisk. Fakta, säger man, visa, att nykterheten år efter år
tilltager i landet, hvilket måste bero på att motståndskraften mot ett
omättligt njutande af spritdrycker växer. Hvarför skall man, frågas det,
åsättas flera förmyndare, när man har visat, att man kan reda sig med
dem, som man redan har?

Hvarken producenter, konsumenter eller återförsäljare göra sig
sålunda något samvete af att bryta mot lagen, att kringgå lagen. Det
är ju ingen stöld man begår vid en sådan handling, det är endast eu
reaktion emot, hvad man anser såsom ett otillbörligt ingrepp i de individuella
fri- och rättigheterna.

Hvad Första Kammarens tillfälliga utskott i saken anfört, synes
mig derför fullständigt rigtigt: »För beredande af nödig åtlydnad åt den
ifrågasatta gränsbestämmelsen måste kontroll anordnas öfver svagdrickstillverkningen,
så att icke under dennas skyddande förklädnad eu menlig
ölindustri bragtes till stånd. Att söka någon säkerhet häremot i det
starkare ölets högre tillverkningskostnad måste vara oklokt, då ingenting

30 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotls (N:o 2) Utlåtande N:o 8.

hindrade dess tillverkare att göra sig för denna kostnad betäckta genom
högre pris på varan, och allmänheten syntes just hysa smak för en dylik
starkare vara, såsom af verkstälda undersökningar framginge.

Det vore ej heller tillrådligt att ensamt å polismyndigheterna
kasta kontrollen öfver den föreslagna bestämmelsens åtlydnad. Utan stöd
af någon förutgående kontroll öfver tillverkningen skulle dessa myndigheter
finna denna nya uppgift för sin verksamhet alltför tryckande; och
svårigheterna för utöfvandet af eu kontroll, som förutsatte egna nödiga
insigter eller andras bistånd, torde komma att paralysera hvarje verksamt
ingripande.»

Att skilja mellan maltdrycker af olika slag, beträffande handeln
dermed, skulle sålunda, enligt mitt förmenande, hafva mindre gynsamma
följder.

Tror man sig ändock från nykterhetens synpunkt böra taga detta
steg, så bör naturligtvis vörtens styrka — resp. alkoholhalten i den
färdiga varan — sättas så högt, som är förenligt med varans egenskap
att kunna utgöra en till qvaliteten hållbar, smaklig och närande dryck,
och tillika vara så litet berusande som möjligt.

Vill man nu sätta gränsen för stamvörten så lågt som 5—7 procent,
så ger man uteslutande åt svagdrickat en frihetsställning. Svagdrickat
kan emellertid såsom dryck endast ersätta vattnet. Skall det ersätta ölet,
måste en samtidig konsumtion af bränvin eller andra destillerade drycker
tillkomma, och man får ändock icke samtidigt den näring, som ölet ger.
Det är sålunda tydligt, att ett mera betydligt fördyrande af de bättre
maltdryckerna, resp. ett afsevärdt försvårande af tillgången till dem, skall
med nödvändighet medföra en ökad konsumtion af bränvin och liknande
drycker. Erfarenheten från vårt broderland och från Danmark synes ock
till fullo bekräfta detta. Det är i sjelfva verket tydligt, att man måste
under angifna förhållanden föredraga bränvinet framför ölet, då man icke
riskerar, att detta under förvaringen försämras eller förderfvas, hvilket
deremot är fallet med ölet.

Man bör tilläfventyrs icke lemna ur sigte, att Öl, i likhet med
vin, kaffe, té in. in., är så att säga eu sjelfständig dryck, egnad att underlätta
och befordra det sällskapliga samlifvet menniskor emellan, och har
i det afseendet ett försteg framför nämnda drycker, att dess tillverkning
spelar eu ytterst framstående rol i landets näringslif.

En stamvört af 10—11 procent med 60 procents förjäsningsgrad
ger eu dryck med 3—‘Sfi vigtprocent alkohol, och i mån som, såsom

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 8. 31

förut är nämdt, tillverkaren förmår att åstadkomma på billigt sätt en
vara med låg förjäsningsgrad och samtidig hållbarhet, kommer han med
nödvändighet att sträfva i den rigtningen, hvilket alltså blir liktydigt
med lägre alkoholhalt än den ofvan angifna.

Utskottet säger visserligen, att »den allmänna meningen i landet,
såsom den gifvit sig till känna på nykterhetsmöten, med sällsynt enhällighet
uttalat sig för 2 volymprocent». Ett sådant uttalande torde emellertid ej
i och för sig innehålla något bindande argument, med mindre det kan
visas, att det stöder sig på en säker och vidsträckt erfarenhet. Nu har
emellertid här i landet aldrig producerats i större skala några maltdrycker
med cirka 3 procent alkoholhalt, utan denna har i regeln legat betydligt
öfver eller betydligt under detta tal. Det är sålunda en faktisk omöjlighet,
att påståendet om att angifna alkoholhalt skall befordra onykterheten kan
hvila på eu säker erfarenhet, förvärfvad inom eget land.

Då nu denna alkoholhalt eller en stamvört af 10—11 procent
erbjuder en dryck, som torde så småningom kunna inarbetas i allmänhetens
smak, att fungera såsom Öl, och ej heller saknar hvarken närande
eller upplifvande egenskaper, så torde, enligt mitt ringa förmenande,
lagstiftningen i nykterhetens intresse icke böra sträcka sina fordringar
högre än att medgifva full frihet för en dryck, beredd af en 10-procentig
stamvört med ett remedium af 1 procent derutöfver eller med en alkoholhalt
af 3 vigtprocent och ett remedium af Va procent deröfver, åtminstone
icke förrän det visar sig, att en sådan vara leder till ur nykterhetssynpunkt
afsevärda missbruk.

Det är tydligt, att i och med att en dylik vara kan förvärfva sig
förtroende hos allmänheten, försvinner begäret att kringgå lagen, och i
alla hänseenden måste risken af eu ofullständig kontroll vara långt större,
i fall man endast undantager svagdricka^ än i fall man äfven medgifver
frihet för ett, låt vara svagt, men dock verkligt Öl. Till äfventyra riskerar
man med eu försigtig lagstiftning mindre en för nykterheten och för
landet farlig reaktion.

Stockholm den 9 mars 1897.

Peter Klarton.