Andra Kammarens ^Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o lä. 1 (Utlåtande 1897:TfuA15 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens ^Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o lä. 1

li-mtiSiig j^itc / ,n;i >!
•mod .> . / .i n, i

- i j 11;:i i i''f -1 I t■ 11r''i: I: . ! i i n: i,

VliJ.ftrtnl!:

•UK

•i ni bil n*»b uo>‘ i i • >; i; * i. t

-.biv :•>!> miioiU''

N:o 15.

j i I i if f i.

1 • Auk. till Riksd. kansli den 5 april 1897, kl. 2 e. m.

idoirmbi/ i!-. ■•'''' . ''••■:••■• i iil... . -i> u - i ■ ;; .U-•

-illa ..bi:''1 ''it; • - tf». i .'' ,-> L’l'':r ■, i ■ i. t i m. ■ i:

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o
5, öfver väckt motion angående utskärning af vin och
maltdrycker vid statens jernväg sstationer.

rf''>1 \''r |. > i i 1 ’■ . t V*,» * •: 3 * • , • :j. Ifl . - ;

• ! I motion n:o 160 har herr A. Hedin anfört följande.

»Såsom den s. k. kommunala sjelfstyrelsens regel angifva kommunalförfattningarna,
att landt- och stadskommuner ega att sjelfva, efter
hvad dessa förordningar närmare bestämma, vårda sina gemensamma
ordnings- och hushållningsangelägenheter.

Visserligen äro kommunens beslut i många fall underkastade Kongl.
Maj:ts eller Konungens befallniugshafvandes pröfning, och visserligen
har kommunallagstiftningen utvidgat den administrativa rättskipningens
farliga anomali genom stadgandet, att besvär öfver kommunalbeslut ej
gå till domstol, utan afgöras i förvaltnings väg. Men detta har ej hindrat,
att kommunernas magt i »hushållningsangelägenheter» — om dermed
afses tung beskattning, hastigt växande utgiftsbudgeter och stor
skuldsättning — blifvit ganska vidsträckt. Då kommunernas utgifter
år 1894 uppgingo till 71 millioner kronor och deras skulder vid nämnda
års slut till 191 Va millioner, så lär man ej kunna påstå, att ej de administrativa
myndigheter, de der pröfvat hithörande kommunalbeslut,
som vare sig i underställnings- eller besvärsväg kommit under deras
handläggning, i det hela med välbehag ansett detta slags utveckling
af kommunernas sjelfst.yrelse i »hushållningsangelägenheter».

Bill. till Riksd. Prot. 181)7. 8 Sami. 2 A/d. 2 Hand. 15 Häft. (N:o 15.) 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

Den ofvannämnda regeln har emellertid ett genom sin obestämda
affattning vidsträckt undantag, så lydande: »såvidt icke, enligt gällande
författningar, det tillkommer offentlig myndighet att dem (d. v. s. kommunens
»gemensamma ordnings- och hushållningsangelägenheter») handhafva».

Gällande författningar — dermed menas ej blott af Kongl. Maj:t,
och Riksdagen samfäldt stiftade, utan ock i administrativ väg, vare sig
utan eller med Riksdagens konsultativa »hörande», utfärdade förordningar.

Och i tillämpningen af undantaget hafva lagstiftaren och den administrative
lagskiparen icke på långt när visat kommunerna det vidsträckta
förtroende, som kommit dem till del i fråga om beskattning,
utgifter och skuldsättning.

Undantaget har känbart drabbat kommunerna i fråga om »ordningsangelägenheter»,
medan regeln varit mycket gynsam för en vidsträckt
magtutöfning i »hushållningsangelägenheter», äfven sådana af båda slagen,
i hvilka det med skäl kunde tyckas, att kontrollen vore mera
nödig i de senare, sjelfbestämmelserätten mera önskvärd i de förre.

Sålunda kunna minuthandel med och utskänkning af spirituösa samt
ölkrögeri — hvarmed jag menar utskänkning af Öl enligt förordningens
§3 — af Konungens befallningshafvande påtvingas stadskommun mot
stadsfullmägtiges eller allmän rådstufvas vilja, och ölkrögeri kan påtvingas
landtkommun mot kommunalstämmas vilja.

Konungens befallningshafvandes magt gent emot kommunerna är,
enligt förordningen af 24 oktober 1885 (med ändringar af 10 juli 1891
och 2 juni 1893) mycket betydlig. Huruvida utöfningen af denna magt
oftare gifvit giltig anledning till väsentligare anmärkningar, är för mig
obekant. Men deremot är det ostridigt, att i författningen förekommande
undantagsbestämmelser, som i förhållande till andra myndigheter
inskränka den befogenhet, Konungens befallningshafvande eger i
förhållande till kommunalmyndigheterna, gifvit anledning till mycket
allmänna och på starka faktiska skäl stödda klagomål öfver svåra missbruk.
Här må dock strax anmärkas, att, enligt min uppfattning, felet
icke ligger alldeles uteslutande i de antydda undantagsbestämmelserna,
utan också till någon del i en alldeles origtig uppfattning af dem och
en deraf orsakad underlåtenhet att beifra missbruken.

De undantagsbestämmelser, jag åsyftar, äro följande:

a) I vin- och ölförordningens 9 § säges, att tillstånd till utskänkning
af vin och maltdrycker »må, hvad angår läger och annat vapenöfningsmöte,
endast meddelas på framställning af vederbörande militär -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 3

chef». Formelt måste ju detta sägas icke inskränka Konungens befallningshafvandes
rätt att lemna eller vägra tillstånd. Men i realiteten
torde saken ställa sig något annorlunda, derest den särdeles illa redigerade
författningens mening är att i slika fall utesluta vederbörande
kommunalmyndigheters rätt att i ämnet sig yttra, då således Konungens
befallningshafvande icke har något annat officielt uttalande att
stödja sig på än vederbörande militärchefs »framställning)) (d. v. s.
tillstyrkan).

b) I förordningens § 22 mom. 2 heter det: »Förordningen skall
icke gälla för Stockholm------. Likaledes skall styrel sen

för statens jernvägstrafik ega att, med ledning af denna förordnings
grunder, meddela och tillämpa de närmare bestämmelser i afseende å
försäljning af omförmälda drycker inom jemvägens område vid statens
jernvägsstationer, som kunna af styrelsen anses erforderliga.» Häraf
har nu dragits den slutsats, att kommunalmyndigheter ej skola få hafva
något ord med i laget vid fråga om ölhandel vid statens jernvägsstationer,
och detta måste väl anses vinna stöd, hvad tillstånd till sådan
handel angår, af den omedelbart derefter följande bestämmelsen, att
vid enskilda jernvägar det är Konungens befallningshafvande, som, efter
att ha hört kommunalnämnd och kommunalstämma, meddelar tillstånd.
Deremot är det icke klart och ostridigt, att kommunalmyndigheterna
äfven skulle vara afskurna från all befogenhet att beifra de missbruk,
hvartill den af jernvägsstyrelsen auktoriserade ölhandeln gifver anledning.
Likväl synes den uppfattningen vara allmän no g.

Betänkligare är den mening, som, om än indirekt, fick ett uttryck
uti Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19 år 1891, deri
utskottet gjorde hemställan om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan,
att Kongl. Maj:t täcktes meddela bestämmelse om, att, der utskärningaf
vin och maltdrycker vid stats] ernvägsstationer visade sig framkalla
missbruk eller oordningar, »vederbörande polis- och kommunal-myndighet
må ega att ingripa på enahanda sätt, som gällande förordning angående
utskänkningsrörelse stadgade för dylikt fall vid annorstädes idkad
försäljning af vin och maltdrycker.»

Denna hemställan till Kongl. Maj:t om utfärdande af bestämmelse
angående rätt för polismyndighet att ingripa mot lagöfverträdelse och
oordningar förutsätter uppenbarligen, att polismyndigheten vore i saknad
af rätt att, inom statens jernvägsstationer, uppfylla en af de förnämsta
allmänna skyldigheter, för hvilka polismyndighet företrädesvis finnes
till. Ur förordningen om vin- och ölhandeln kan ingen tolkningskonst
framlocka en sådan mening. Att en slik orimlighet, som att jernvägs -

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

styrelsen skulle ega att inom jernvägsområdet tillskapa en mot den
allmänna, lagliga ordningsmagten tryggad fristad åt lagöfverträdelse, ej
kan pådyflas ett civiliseradt lands rättstillstånd, utan att man till stöd
lör anklagelsen åberopar ett tydligt lagbud, lärer väl vara uppenbart.
Men hvar finnes ett svenskt lagbud om en sådan krögeri-asylrätt?

Härmed vill jag hafva sagt, såsom förut är antydt, att för de med
allt skäl öfverklagade ölhandels-missbruken vid statsjernvägsstationer
skulden icke torde vara att alldeles uteslutande söka i den gällande
lagstiftningen om jernvägsstyrelsens befogenhet och i styrelsens ytterst
klandervärda bruk af denna magt, utan också i någon mån uti polismyndighets
och åklagaremagts pligtförsummelse.

Vid 1891 års riksdag väcktes i Andra Kammaren två motioner
(n:is 25 och 166) i syfte att undanrödja de missbruk, hvartill gällande
bestämmelser angående utskänkning af maltdrycker vid statens jernvägsstationer
gifvit anledning. Det tillfälliga utskott, till hvilket motionerna
hänvisades, yttrade i afgifvet utlåtande (n:o 19) bland annat:

»Att de af motionärerna vitsordade missförhållanden, som härflyta
af vin- och maltdrycksutskänkning a stationer vid statens jernvägar,
ganska allmänt förekomma, har utskottet desto mindre skäl att betvifla,
som liknande upplysningar äfven från andra håll kommit utskottet till
hända. Dessa missförhållanden synas kunna förebyggas allenast genom
ändamålsenliga och konseqvent tillämpade föreskrifter (ordningsregler)
för utskänkningsrörelsens bedrifvande samt, der oordningar likväl inträffa,
genom samma medel, som författningsenligt kunna och skola i
liknande fall vid all annan utskänkningsrörelse tillämpas och som i
sista hand innebära förlust af en missbrukad utskänkningsrättighet.
Hvarken det ena eller det andra af dessa botemedel lärer dock i behörig
grad kunna komma till användning, så länge det beror helt och
hållet på herrar distriktsintendenters och i viss mån äfven stationsföreståndares
subjektiva meningar, om eller hvilka ordningsregler må finnas
lämpliga att till efterrättelse fastställa och tillämpa. Och då — såsom
ock i motionerna framhalles — kommunalmyndighet ej inom jern vägens
område anses ega den i gällande allmän förordning samma myndighet
tillförsäkrade, ingripande rätten, så är uppenbart, att desse kommunernas
naturlige målsmän i afseende på upprätthållandet af allmän ordning
och sedlighet härvidlag befinna sig ur stånd att förekomma de bedröfliga
följderna af en rusdrycksutskänkning, hvilken i sjelfva verket kan
alldeles neutralisera alla öfriga åtgärder, dem man i berörda syfte inom
en kommun må vidtaga.» •• ! .''ii.

På grund häraf hemstälde utskottet — som under ärendets behand -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 5

ling fått del af en af jernvägsstyrelsen till Kongl. Maj:t den 17 april
1891 aflåten skrifvelse, hvaraf framgick, att allmängiltiga ordningsregler,
utfärdade af jernvägsstyrelsen och alltså gällande för samtliga restaurations-
och utskänkningsställen å statsbanornas stationer, vore att motse
— att Andra Kammaren måtte för sin del besluta en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med anhållan, att, sedan de af jernvägsstyrelsen i dess
skrifvelse till Konungen den 17 april 1891 bebådade allmängiltiga ordningsreglerna
för utskänkning af vin och maltdrycker å stationer vid
statens jernvägar blifvit utfärdade, Kongl. Maj:t täcktes meddela bestämmelse
om, att, der sådan utskänkning visade sig framkalla missbruk
eller oordningar, vederbörande polis- och kommunalmyndighet må
ega att ingripa på enahanda sätt, som gällande förordning angående
utskänkningsrörelse stadgade för dylikt fall vid annorstädes idkad försäljning
af vin eller maltdrycker.

Denna hemställan bifölls af Andra Kammaren. Första Kammaren
biträdde emellertid icke beslutet, emedan det icke ansågs nödigt att,
innan de väntade ordningsreglerna blifvit af jernvägsstyrelsen utfärdade
och kungjorda, hos Kongl. Maj:t anhålla om det ifrågasatta tillägget
till förordningen i ämnet.

En motionär i Andra Kammaren vid 1896 års riksdag bragte frågan
om utskänkningen vid statens jernvägsstationer åter på tal. Hans förslag
: (motion n:o 134), som afsåg jemte annat att helt och hållet upphäfva
kongl. jernvägsstyrelsens undantagsställning till förordningen om
försäljning af vin och maltdrycker den 24 oktober 1885, rönte likväl
ingen framgång. Det föll redan i Andra Kammaren, afstyrkt af vederbörande
utskott i ett utlåtande, der det heter, att al de i juli månad
år 1894 af jernvägsstyrelsen utfärdade allmänna ordningsreglerna för
restaurationerna vid statens jernvägar »torde framgå, att öl- och vinutskänkningen
numera vore ordnad på ett sätt, som, , så vidt utskottet
hade sig bekant, icke vållat några klagomål».

Såväl 1891 som 1896 års Riksdagar ha uppenbarligen haft stark
tilltro till verkningarna af ofta nämnda ordningsregler. Men erfarenheten
torde äfven beträffande jernvägsstyrelsen, såsom ordningsmagt
betraktad, hafva bekräftat den regeln, att det icke är till fyllest, att
föreskrifter finnas, utan att den frågan är minst lika vigtig, huru de
tillämpas. Innan de allmänna ordningsreglerna utfärdades, berodde det,
för att begagna samma ordalag som 1891 års utskott, på herrar distriktsintendenters
och stationsföreståndares »subjektiva meningar», om
eller hvilka, ordningsregler vore tjenliga att fastställa. Numera beror
det på samma herrars och äfven på trafikdirektörernas subjektiva

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

mening, huru de af jernvägsstyrelsen faststälda ordningsreglerna skola
efterlefvas.

Att. dessa vid åtskilliga jernvägsrestaurationer icke tillämpats på
sådant sätt, att de kommunala myndigheterna funnit sig tillfredsstälda,
lär vara allmänt känd!, fastän ett af 1896 års tillfälliga utskott säger
sig hafva sväfvat i okunnighet derom. Som en motionär ofta bemötes
med den invändningen, att hans påståenden rörande allmänt kända
förhållanden äro obestyrkta, tillåter jag mig att, bland många, här anföra
ett exempel å det sätt, hvarpå jernvägsstyrelsens ordningsregler faktiskt
tolkas och efterlefvas. Under diskussionen i Andra Kammaren sistlidet
år yttrade en talare (Andra Kammarens prot. IV, 35, sid. 24), att han
hade sig bekant, att i Katrineholm funnes en formlig jernvägsölkrog,
fastän ingen brydde sig om att göra någon sak af det, och han tilläde:
»i Gnesta är det på samma sätt, men dock kanske något bättre». I
sanning måtte förhållandena å det förra stället vara bedröfliga, då de
anses vara ändå sämre än i Gnesta, derifrån mitt exempel är hemtadt.

Nuvarande innehafvaren af restaurationsrörelsen i Gnesta Aug. Finlöf
erhöll af jernvägsstyrelsen den 29 oktober 1890 rättighet att å jernvägens
mark uppföra ett hotell, enligt kontrakt, i hvars sjette paragraf
stadgades, att Finlöf angående hotellrörelsens bedrifvande skulle ställa
sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser derom, som af styrelsen
framdeles meddelades, och att i hotellbyggnaden försäljning af vin och
maltdrycker icke finge ega rum utan af vederbörande myndighet särskilt
lemnadt tillstånd. Finlöf anhöll derefter att utan hinder af denna
bestämmelse få med servering af vin och maltdrycker betjena resande
å hotellet samt att få å torgdagar utskänka dylika drycker i en för
sådant ändamål å nedre bottnen i hotellet apterad så kallad ölstuga.
Genom resolution den 27 februari 1892 lemnade jernvägsstyrelsen tills
vidare bifall till ansökningen, »dock med den inskränkning, att i fråga
om tiden för serveringen å torgdagarne i den så kallade ölstugan
äfvensom beträffande vilkoren för serveringen derstädes i öfrigt de för
restaurationsrörelsen vid statens jern vägar i allmänhet meddelade ordningsregler
skulle gälla till efterrättelse».

I ordningsreglerna (se bilaga till Andra Kammarens tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 18, år 1896) stadgas, att restaurationslokal skall
hållas öppen för allmänheten en half timme före och en half timme
efter personförande tågs ankomst och afgång, men att vid alla andra
tillfallen, så framt icke, på gjord framställning, trafikdirektören inom
distriktet för scirskildt fall annorlunda förordna!, lokalen skall vara stängd
och ingen servering derstädes förekomma. Det vill sålunda synas, som

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 7

om Finlöf skulle för hvarje torgdag behöft trafikdirektörens särskilda
tillstånd till iskänkning i hotellets ölstuga, men detta har afhjelpts
med ett tillståndsbevis — in blanco. Finlöf har nemligen, under hvarje
af de månatligen återkommande torgdagarne, i ölstugan anbragt ett
tryckt anslag utan vare sig datum eller namnunderskrift af följande
lydelse: »Restaurationslokalema inom Gnesta jernvägsstation få under
innevarande torgdag hållas öppna utan afbrott från kl. 6 f. m. till kl.
4 e. m. Trafikdirektören.» Och äfven de för jernvägspassagerame
afsedda matsalame hafva regelbundet å alla torgdagar försetts med
liknande anslag utan datum samt varit tillhåll för de marknadsbesökande.
Men icke nog med detta sätt att kringgå de gifna ordningsreglerna.

Ehuru Finlöfs kontrakt tydligen förbjuder försäljning af vin och
maltdrycker inom hotellet utan »särskilda tillstånd, samt den senare
resolutionen medgifver undantag derifrån endast för torgdagar och i
fråga om resande, har Finlöf äfven mellan torgdagarne under hela
kontraktstiden i ölstugans lokal obehindradt utöfvat en öltappningsaffär
i stor skala. För några år sedan meddelade kommunalnämnd och
municipalstyrelse och faststälde Konungens befallningshafvande ett,
sedermera ej förnyadt, allmänt förbud för handlande i Gnesta att hålla
vin eller maltdrycker till salu för afhemtning. Finlöf, hvars ölförsäljningsaffär
ofta föranledde oordningar och som man hufvudsakligen ville
träffa med förbudet, var emellertid den ende, som gick oberörd deraf,
emedan hans försäljningslokal låg på jernvägens område och sålunda
ansågs vara undandragen de kommunala myndigheternas kompetens.
Af samma anledning har Finlöf efter den så kallade tioliters-förordningens
införande ansetts hafva den privilegierade ställningen att ensam
och utan erhållet tillstånd försälja vin och maltdrycker till huru liten
myckenhet som helst!

Att oordningar skulle uppkomma genom ett sådant oefterrättlighetstillstånd,
är helt naturligt, men det fans ingen, som beifrade dem. Förmodligen
har länsmannen på platsen ansett polismyndighetens rättigheter
tillintetgjorda och dess skyldigheter upphäfda på ett område, der
den kongl. jernvägsstyrelsen höll sin hägnande hand öfver en privilegierad
krogrörelse. Och stationsföreståndaren, som enligt gällande instruktion
af Vin 1887, § 29, skall »förvissa sig om, att restaurationslokalerna
inom jernvägens område hållas öppna endast å faststälda tider
samt att inga oordningar inom nämnda lokaler ega rum», men som
veterligen aldrig ingripit, har antagligen ansett sig genom denna passivitet
bäst motsvara den kong], styrelsens »innersta tanke» om krögarens
anspråk på laglös näringsfrihet. Till sist, då fylleri och slagsmål hörde

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o. 15.

till ordningen för hvarje torgdag, in gata år 1893 af ordföranden i Gnesta
municipalstyrelse samt ordföranden i socknens kommunalstämma och
kommunalnämnd å de kommunala myndigheternas vägnar till jernvägsstyrelsen
en skrift, der det bland annat yttrades, »att det inom orten
och allmänt i länet vore allt tör väl kändt, huru mycket ordnandet af
ölförsäljningen i Gnesta ännu lemnade öfrig! att önska,; samt ätt oredan,
särskildt under torgdagarna, icke minskats, men väl ökats, sedan jernvägsstyrelsen
lemnat jernvägsrestauratören på platsen rättighet att uti
det af honom uppförda hotellet under torgdagarne hålla öppen ölstuga».
Vid skriften var fogadt ett intyg af - länsmannen och vice länsmannen
i orten af följande lydelse: e- ... ii:.

mm»uti. <»*• n
. i. v

. <rji• c ..lin: in ;t,i; n;<- ■ ■n.i;; ,,r,

Afskrift.

Såsom åberopadt yttrande af oss rörande herr kapten-W. )von
Eckermans samt ordföranden i kommunalstämman och kommunalnämnden
i Frustuna, irigeniören O. Möller, samt ordföranden i Gnesta ^municipah
styrelse, landtbruksingeniören B. E. Hildebrands ansökan att få ölförsäljningen
inom Gnesta under månadstorgdagarne eller första helgfria
tisdag i hvarje månad förbjuden, hafva vi härmed äran anmäla, att, då
de oordningar, som under ofvanberörda torgdagar uppstå, hufvudsakligen
härröra från ölförsäljningarna å platsen, det vore för ordningens upprätthållande
och i öfrigt högst önskvärdt, att den i Hotell Finlöf i Onesta
idkade ölförsäljning må indragas. Gnesta den 1 april 1893. nmm

i I; ; l: ti t!: • *1 -v.:;; )i i j j. J '';G,i v ; -fn,:

; c Adolf JSfassström. : m A. F. Åkerlund, h *i-i..

Länsman.

v. Länsman.

■A > / it;

v \;.i f f i; i ''..i * i

. ■; • . .no

'' t * 7 i n

ni i >''!.•• < 5 1/.

'' Vidimeras exmfficio;
B:F. Petre.

i- -hrruiih! t.-.! .o

''• -c "o,: • ■ '' i" ^ : ;w ivivr>j j.. -. • ••

Sedan skriften remitterats till intendenten i I trafikdistriktet, afgaf
denne efter vederbörandes hörande den oväntade förklaringen, att hvarken
ban- eller trafikdirektören hade sig något bekant om de omhandlade oordningarna;
att trafikdirektören vid flera tillfällen under samtal med just de
polismän, hvilka undertecknat nyssnämnda intyg, erhållit den upplysning,
att några nämnvärda oordningar vid torgdagarna icke förekommit; samt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 9

att stationsföreståndaren icke gjort någon anmälan i saken. På grund
häraf ansåg intendenten, att intet afseende borde fästas vid den gjorda
framställningen, och detta blef äfven jernvägsstyrelsens beslut.

Efter detta misslyckade försök från de kommunala myndigheternas
sida att med jernvägsstyrelsens hjelp få en bättre ordning införd i samhället,
är det knappast förvånande, att det öfverldagade onda snarare
till- än aftagit. De upprepade oordningarna på Gnesta torgdagar,
hvarom ban- och trafikdirektörerna sagt sig sakna kännedom och om
hvilka stationsföreståndaren underlåtit att göra anmälan, äro eljest icke
obekanta för någon vare sig på platsen eller i trakten deromkring
boende, och till och med protokollen vid Daga häradsrätt bära ojäfaktigt
vittnesbörd, att fylleriförseelser och slagsmål ofta förekommit.

Enligt § 22 i förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
m. m. den 24 oktober 1885 skall styrelsen för statens jernvägstrafik
ega att med ledning af förordningens grunder meddela och tillämpa
de närmare bestämmelser i afseende å försäljning af omförmälda drycker
inom jernvägens område vid statens jernvägsstationer, som kunna af
styrelsen anses erforderliga. När jernvägsstyrelsen emellertid kan anse,
att en sådan inrättning som exempelvis ölstugan på jernvägens område
vid Gnesta är öfverensstämmande med grunderna för 1885 års förordning,
och när styrelsen och dess tjenstemän anse sig befogade att,
på sätt som nyss är anfördt, affärda en hel menighets klagomål öfver
de missförhållanden, som uppstått till följd af utskänkningsrörelsen på
jernvägens område — då torde icke längre åt jernvägsstyrelsen böra
anförtros en sådan magt, som nyss citerade stadgande innebär.

Då erfarenheten tillräckligt ådagalagt, att den undantagsställning,
som genom lagstiftningen om Öl- och vinhandeln lagts i jernvägsstyrelsens
händer, blifvit på ett synnerligen groft sätt missbrukad, bör
den i min tanke upphäfvas, endast med det undantag, att rätt till utskänkning
af vin och maltdrycker vid jernvägsstationer icke må beviljas,
med mindre jernvägsstyrelsen det medgifver.

Något uppskof med den reform, jag ifrågasätter, bör så mycket
mindre föranledas deraf, att jernvägsstyrelsen nu, såsom af nedanstående
meddelande framgår, lär hafva under behandling »frågan om en revision
af bestämmelserna rörande restaurationsväsendet vid statens jernvägar»,
som just denna revision, i förening med en annan, redan omnämnd omständighet,
till hvilken jag skall återkomma, tvärtom utgör ett det
starkaste skäl att påskynda en förändring.

liih. till Rilesd. Prat. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 15 Käft.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.
Det åsyftade meddelandet lyder som följer:

Stockholm den 4 jan. 1897.

Riksdagsmannen H. Herr S. A. Hedin.

Med anledning af eder begäran®) vid besöket den 2 dennes är
jag i tillfälle meddela,

att, hvad rörer Gnesta restauration, styrelsen på herr Finlöfs framställan
att få på samma vilkor, som det nu gällande kontraktet bestämmer,
till annan person öfverlåta restaurationsrörelsen, lemnat t. f.
intendenten i skrifvelse den 5 sistlidne augusti i uppdrag såsom svar
delgifva, att styrelsen icke är sinnad på nu gällande vilkor antaga
annan restauratör derstädes som ock i vederbörlig ordning uppsäga
det nyssnämnda med herr Finlöf upprättade kontraktet att upphöra
gälla den 1 nästinstundande april, men att något kungörande om ledigheten
åtminstone ännu icke är utfärdadt,

samt att i öfrigt, med föranledande af 1893 års jernvägskomités
betänkande samt nådiga brefvet den 31 oktober 1896 angående åtgärder
för ökning i statsbaneförvaltningens inkomster, frågan om revision
af bestämmelserna rörande restaurationsväsendet vid statens jernvägar
för närvarande är under behandling inom jernvägsstyrelsen, men
ännu icke slutligen afgjord.

Med största högaktning
J. H. Lundberg.

e. f.

Det begrundande, hvarmed jernvägsstyrelsen uppgifves vara sysselsatt,
rörande frågan om en revision af bestämmelserna om restaurationsväseudet,
kan — sade jag — ej åberopas som skäl för ett uppskof
med den reform, som förr eller senare måste vidtagas, och som redan
länge påkallats af de giltigaste skäl. Med hänsyn härtill erinrar jag
om följande tvenne omständigheter. *)

*) Min begäran var följande: »Jag anhåller om bestyrkt afskrift af den utfärdade kungörelsen

om utarrendering af restaurationsrörelsen vid Gnesta». Jag framstälde denna begäran just derför, att
jag mycket väl visste, att vederbörande icke utfärdat, icke heller ämnade utfärda någon sådan kungörelse,
men under hand redan mottagit anbud.

Efter några dagars öfverläggning kom ofvanstående meddelande mig till banda. Sedermera utfärdades
kungörelse i en — så vidt jag kunnat utröna, blott en enda — lokaltidning.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 11

1) Sedan jernvägsstyrelsen den 17 april 1891 meddelat (bil. u:o 1
till Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 19 år 1891), att
den »för någon tid tillbaka» beslutat att utfärda generella bestämmelser
för samtliga restaurationer vid statsbanornas stationer, dröjde utfärdandet
till »i juli 1894». Hvarför skulle det ej dröja lika länge, innan
den i ofvanstående meddelande utlofvade, mera omfattande revisionen
blifver fullbordad? Och hvad anledning har man att hoppas, att den
skall i högre grad än 1894 års bestämmelser hämma missbruken?

2) Man har så mycket mindre anledning att hoppas något sådant
och så mycket större anledning att befara just motsatsen, som — enligt
det nyss anförda meddelandet till undertecknad — det kongl. bref
af 31 oktober 1896, som är revisionens utgångspunkt, handlar om »åtgärder
för ökning i statsbaneförvaltningens inkomster». Det lärer väl
vara påtagligt, att den märkvärdiga jernvägspolitik, som afser att
genom ökad statsinkomst af restaurationsväsendet vid statsbanestationerna
upphjelpa statsbaneaffärerna, ej kan ställa sig fiendtlig mot en
krogrörelse, i jemförelse hvarmed mathållningen måste i kalkylen spela
en mycket underordnad roll.

Det är naturligtvis den förre, som redan föranledt ett anbud å
mellan 10- och 11,000 kronor för restauranträttigheterna vid Gnesta,
ehuru jernvägsstyrelsen funnit dem och den af 14 möblerade rum bestående
lokal®), der de utöfvas, väl betalda med — 400 kronor (Bil. 1
till Andra Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7 år 1891),
livilket belopp från och med 1895 blifvit höjdt till 1,000 kronor.

Jag har den äran att föreslå,

att Andra Kammaren för sin de! besluter, att Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller om sådan ändring i förordningen af
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker,

1) att tillstånd till sådan utskänkning vid statens jernvägsstationer
af vin och maltdrycker, hvarom förordningens 2 § handlar, må af
Konungens befallningshafvande meddelas under iakttagande af enahanda
vilkor, som angående beviljande af tillstånd till sådan utskänkning
inom området för station vid enskild till persontrafik upplåten
jernväg nu äro gällande, och

2) att rättighet att annorlunda eller i vidsträcktare omfattning, än
i 2 § 1 mom. sägs, utskänka vin eller maltdrycker vid statens eller
enskilda jernvägars stationer ej får i något fall beviljas. *)

*) Enligt uppgift af horr Andersson i Skeenda under Andra Kammarens diskussion den 19
mars 1891.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

Motivet för det senare yrkandet ligger i öppen dag. De resandes
behof tillgodoses genom utskärning enligt 2 § 1 mom. Restauratörens
eller jernvägsegarens behof af »ökning i inkomster» medelst auktoriserande
af krogrörelse å jern vägsstationer, äfven om denna ökning
skall köpas med fylleri och slagsmål, lärer ej böra af lagstiftningen
tillgodoses.

Jag bifogar eu i Aftonbladet för den 4 innevarande månad offentliggjord
naturskildring af en officiel svensk ölkrog år 1897.»

Utskottet, som fått denna motion till sig hänvisad, har från kongl.
jernvägsstyrelsen mottagit de handlingar, som angå i motionen omförmälda
förhållanden. Af dessa handlingar framgår följande:

I. Angående ordningsreglerna.

Vid 1891 års riksdag väcktes inom Andra Kammaren två motioner
(n:is 25 och 166), hvilka åsyftade inskränkning i den jernvägsstyrelsen
i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 tillerkända rätt
att med ledning af samma förordnings grunder meddela och tillämpa
de närmare bestämmelser i afseende å försäljning af vin och maltdrycker
inom jernvägens område vid statens jernvägsstationer, som
kunde af styrelsen anses erforderliga.

Andra Kammarens tillfälliga utskott n:r 2, till hvars behandling
berörda^ motioner öfverlemnades, anhöll hos Kongl. Maj:t, att från jernvägsstyrelsen
måtte infordras och åt utskottet meddelas upplysning,
huruvida styrelsen faststält ordningsregler att lända till efterrättelse
för . sådana restaurationer å statens jern vägars stationer, åt hvilka
rättighet att utskänka vin eller maltdrycker eller bådadera blifvit medgifven,
i hvilket fall ock närmare uppgifter beträffande dylika ordningsregler
borde lemnas.

Jernvägsstyrelsen, som af Kongl. Maj:t anbefaldes inkomma med
de sålunda begärda upplysningarne, meddelade i underdånig skrifvelse
den 17 april 1891 redogörelse för gällande bestämmelser rörande
restaurationsrörelsen vid statens jernvägar, hvarjemte styrelsen tillika

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 13

anmälde, att styrelsen för någon tid tillbaka beslutat att, efter det erfarenhet
vunnits om verkan af de mera detaljerade ordningsregler, som
meddelats af t. f. intendenterna för femte och sjette trafikdistrikten,
utfärda generella bestämmelser för samtliga restaurationer vid statsbanornas
stationer att träda i kraft i stället för de föreskrifter, som
förut varit gällande.

Uti afgifvet utlåtande öfver ofvanberörda motioner (utlåtande n:o 19),
hvari jemväl meddelades redogörelse för gällande bestämmelser angående
restaurationsrörelsen vid statens jernvägar, och vid hvilket utlåtande
funnos såsom bilagor fogade såväl jernvägsstyrelsens omförmälda skrifvelse
som ock utdrag af gällande ordningsregler, hemstälde ofvannämnda
utskott på anförda skäl, att Andra Kammaren måtte för sin
del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhölle, att,
sedan de af jernvägsstyrelsen bebådade allmängiltiga ordningsreglerna
för utskänkning af vin och maltdrycker å stationer vid statens jernvägar
blifvit utfärdade, Kongl. Maj:t täcktes meddela nådig bestämmelse
om att, der sådan utskänkning visade sig framkalla missbruk
eller oordningar, vederbörande polis- och kommunalmyndighet skulle
ega att ingripa på enahanda sätt, som gällande förordning angående
utskänkningsrörelse stadgade för dylikt fall vid annorstädes idkad försäljning
af vin eller maltdrycker.

Denna utskottets hemställan blef af Andra Kammaren bifallen.

Första Kammaren deremot beslöt, på tillstyrkan af sitt tillfälliga
utskott n:r 1, att icke biträda Andra Kammarens beslut. 1 motiveringen
till sin hemställan (utlåtande n:o 18) hade utskottet yttrat, bland
annat, att utskottet ansåge det icke vara nödigt att, innan de af jernvägsstyrelsen
bebådade bestämmelserna blifvit utfärdade och kungjorda,
hos Kongl. Maj:t anhålla om det ifrågasatta tillägget till förordningen
i ämnet.

Sedan jernvägsstyrelsen derefter genom skrifvelse den 31 juli
1891 anmodat samtlige t. f. intendenter att afgifva utlåtande öfver de
å femte trafikdistriktet gällande ordningsreglerna äfvensom att besvara
vissa af jernvägsstyrelsen uppstälda frågor, samt yttranden i detta afseende
af t. f. intendenterna afgifvits, utfärdade jernvägsstyrelsen i
januari 1892 ordningsregler för utöfvande af restaurationsrörelse vid
statens jernvägar.

Beträffande tolkningen af mom. 2 i dessa ordningsregler förklarade
jernvägsstyrelsen i skrifvelse till alla t. f. intendenterna den 24
februari 1892, att ordningsreglerna skulle icke på det sätt tolkas, att
icke å annan tid, än ordningsreglerna angåfve, servering kunde ega

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

rum till vid stationen bosatt jern vägsfunktionär och resande posttjensteman
eller till sådan tjensteman, som eljest å tjenstens vägnar
sig derstädes uppehölle; dock att, för vinnande af ordning jemväl i
detta hänseende, vederbörande t, f. intendent hade att beträffande de
tider och vilkor, hvarunder dylik servering finge ske, meddela restauratörerna
i distriktet nödiga förhållningsregler, så ock om desamma
underrätta vederbörande åklagare.

I juli 1894 utfärdades af jernvägsstyrelsen nya ordningsregler,
Indika för närvarande äro gällande. Den enda ändring, som vidtogs i
1892 års ordningsregler, var emellertid, att till mom. 2 gjordes ett
tillägg af enahanda innehåll som styrelsens ofvanberörda skrifvelse till
intendenterna den 24 februari 1892c'').

På hemställan af t. f. intendenten vid femte trafikdistriktet i skrifvelse
den 18 maj 1896 bemyndigade jernvägsstyrelsen den 23 i samma
månad bemälde t. f. intendent att förständiga innehafvarne af restaurationerna
vid Stockholms centralstation och Värtans station, att tills vidare
sön- och helgdagar under högmessogudstjensten kl. 11 förmiddag—
1 eftermiddag icke någon som helst försäljning af hvad till restaurationsrörelsen
hörde finge ega rum, samt att, der särskild matsal funnes, densamma
skulle under nämnda tider hållas stängd.

Genom skrifvelse till samtlige t. f. intendenter den 20 november
1896 fäste jernvägsstyrelsen t. f. intendenternas uppmärksamhet på
angelägenheten deraf att — för vinnande af syftet med den i ordningsreglerna
under punkten 5 förekommande bestämmelsen att under sönoch
helgdagar utskärning af vin- och maltdrycker endast vore tilllåten
vid måltider åt spisande gäster — sådana föreskrifter gåfves, att
portionspriset å den mat, utan hvilken det ej vore tillåtet att under
sön- och helgdagar åt någon utskänka vin eller maltdrycker, motsvarade
skäligt pris för en verklig måltid, äfvensom att vederbörande stationsföreståndare
förständigades att, derest för ordningens upprätthållande
vid marknad, torgdag, auktion och dylik till folksamling föranledande
förrättning, eller då eljest större folksamling egde rum, föreskriften i
punkten 8:o af ordningsreglerna funnes böra tillämpas, i tid vidtaga
åtgärder för utskänkningens inställande och lokalens utrymmande.

Den 7 januari 1897 beslöt styrelsen (Bil. A), bland annat, att gällande
ordningsregler för utöfvande af restaurationsrörelse vid statens *)

*) När motionären säger, att de af jernvägsstyrelsen i april 1891 bebådade ordningsreglerna icke
blefvo utfärdade förrän i juli 1894, så är det ett misstag, som bar sin förklaringsgrund i de mindre
tydliga ordalag i 1896 års utskotts betänkande, hvilka motionären åberopar. 1896 års utskott hade
intet skäl att omnämna andra ordningsregler än dem, som då voro gällande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 15

jernvägar skulle underkastas revision i syfte af inskränkning i utskänkningen,
äfvensom att vederbörande intendenter skulle för uppgörande af
förslag i ämnet inkallas till sammanträde i Stockholm.

Vid sådant sammanträde i februari månad lära äfven berörda ordningsregler
blifvit omarbetade i angifna rigtning, ehuru de ännu icke
äro i sin nya redaktion utfärdade.

II. Angående herr A. Finlöfs hotell i Gnesta.

Genom kontrakt den 29 oktober 1890 erhöll herr A. Finlöf, innehafvaren
af rättigheten att i statens jernvägar tillhörig lokal vid Gnesta
station bedrifva restaurationsrörelse, jern vägsstyrelsens tillstånd att å
viss del af nämnda stations område uppföra en hotell- och restaurationsbyggnad,
dock med skyldighet att angående hotellrörelsens bedrifvande
ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser derom, som af
styrelsen framdeles komme att meddelas, att ej utan af vederbörande
myndighet särskildt lenmadt tillstånd i hotellbyggnaden försälja vin
och maltdrycker samt att ej i byggnaden idka försäljning eller utskänkning
af spirituösa.

Hos Kongl. Majrts befallningshafvande i Södermanlands län anhöll
året derefter herr Finlöf om tillstånd att i hotellet få å torgdagar, då
utrymmet i jernvägsrestaurationen vore otillräckligt, mot betalning tillhandahålla
allmänheten vin och maltdrycker, hvilken ansökning emellertid
Kongl. Maj:ts befallningshafvande under åberopande af 22 § 2 mom.
kongl. förordningen 24 oktober 1885 förklarade icke påkalla annat
yttrande, än att från dess sida anmärkning icke förekomme mot bifall
till den sökta försäljningsrätten. Herr Finlöf anhöll omedelbart derpå
om kommunalnämndens i Frustuna tillstånd att i hotellet få mot^betalning
servera resande vin och maltdrycker på rummen, hvilken ansökning
kommunalnämnden, efter beslut att för sin del bifalla och tillstyrka
densamma, öfverlemnade till Kongl. Maj:ts befallningshafvande med
anhållan Sm fastställelse å beslutet. Under åberopande af nyssnämnda
lagrum förklarade Kongl. Maj:ts befallningshafvande framställningen
innefatta ett ämne, hvarmed det icke tillkomme Kongl. Maj:ts befallningshafvande
att taga befattning. Med anledning häraf ingick herr
Finlöf till jernvägsstyrelsen med ansökning att få å torgdagar utskänka
vin och maltdrycker i en för sådant ändamål å nedra botten i hotellet

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

apterad s. k. ölstuga, äfvensom att få med dylik servering betjena
resandena å liotellet i de af dem bebodda ruin0). Ansökningen bifölls,
jemlikt styrelsens skrifvelse af den 27 februari 1892, tills vidare,
dock med den inskränkning att, i fråga om tiden för serveringen ä
torgdagarne i den s. k. ölstugan äfvensom beträffande vilkoren för serveringen
derstädes i öfrigt, de för restaurationsrörelsen vid statens
jernvägar i allmänhet meddelade ordningsregler skulle gälla till efterrättelse.
Detta beslut delgafs såväl Kongl. Maj:ts befallningshafvande i
länet som allmänne åklagaren i orten.

Den 10 april 1893 inkommo kaptenen W. von Eckerman samt
ordföranden i Frustuna sockens kommunalstämma och kommunalnämnd
ingeniören O. Möller och ordföranden i Gnesta municipalstyrelse landtbruksingeniören
B. E. Hildebrand till kong], styrelsen med en ansökning,
deri de — med bifogande af ett yttrande från ortens länsman och vice
länsman, deri desse anmälde att, då de oordningar, som under månadstorgdagarne
uppstode, hufvudsakligen härrörde från ölförsäljningarna å
platsen, det vore för ordningens upprätthållande och i öfrigt högst
önskvärd t, att den i hotell Finlöf idkade ölförsäljning indroges — anliöllo,
att under dessa torgdagar all försäljning, vare sig till afhemtning
eller till förtäring på stället, måtte, så vidt anginge statens jernvägars
område, varda förbjuden utom i det fall, att maltdrycker vid förtäring
på stället serverades i samband med varm, lagad mat vid ordnade måltider,
dock att från detta förbud borde undantagas jern vägsrestaurationen
i Gnesta. Uti häröfver infordradt yttrande anmälde t. f. intendenten
vid första trafikdistriktet, att hvarken ban- eller trafikdirektören hade
sig något bekant om dylika oordningar, att trafikdirektören derjemte
vid flere tillfällen och senast den 20 april samma år vid samtal med
ofvanbemälde länsman och polismannen på platsen erhållit den upplysning,
att några nämnvärda oordningar vid torgdagarne icke förekommit, samt
att stationsföreståndaren, som hade att öfvervälla ordningen, icke gjort
någon anmälan beträffande de omförmälda oordningarna. På grund af
hvad sålunda af t. f. intendenten andragits, fann styrelsen, jemlikt beslut
den 31 maj 1893, den gjorda ansökningen icke under förhandenvarande
förhållanden böra föranleda någon styrelsens åtgärd.

Slutligen har jernvägsstyrelsen den 3 mars 1897, bland annat af
den anledning att herr Finlöf den 1 nästkommande april skall frånträda
restaurationsrörelsen vid Gnesta station, besluta återkalla det
honom lemnade medgifvande till utskänkning i berörda ölstuga. *)

*) Icke »å hotellet» öfver hufvud, såsom motionären synes mena, utan endast å de ruin, som de
resande bebodde.

Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 17

III. Angående restaurationsrörelsen vid Gnesta.

Sedan herr A. Finlöf under en längre följd af år i statens jernvägars
restaurationsbyggnad vid Gnesta innehaft- rättigheten att derstädes
bedrifva restaurationsrörelse, för hvilken afgiften år 1895 efter
tillbyggnad af första klassens matsal höjdes från 400 kronor till 1,000
kronor0), anhöll Finlöf i juni 1896 att få öfverlåta samma rättighet å
restauratör^ vid Laxå Ph. Nicander. Som emellertid genom 1893
års jernvägskomit-és betänkande II a sid. 122 (se Bil. C) fråga redan
blifvit väckt om förhöjning af dittills utgående hyresbelopp för statens
jernvägars restaurationslokaler och afgifter för rättighet att vid statens
jernvägsstationer bedrifva restaurationsrörelse, förklarade sig styrelsen
icke vara sinnad att på då gällande vilkor antaga annan restauratör
derstädes och lät uppsäga nyssnämnda med Finlöf upprättade kontrakt
att upphöra att gälla den 1 april 1897. Sedan kort derefter J. Weslien
i Stockholm för öfvertagande af det sålunda uppsagda kontraktet erbjudit
en årlig afgift af 3,000 kronor, hvilket anbud några dagar efteråt
höjdes till 4,000 kronor, samt Finlöf anhållit att mot den förhöjda hyra,
som styrelsen ansåge skälig, med tillämpning af dittills följda serveringssätt
få sitt kontrakt prolongeradt att gälla äfven efter den 1 april
1897, ansåg styrelsen, som var betänkt på att vidtaga ändring i då gällande
föreskrifter för restaurationsrörelsen vid statens jernvägar och dervid,
bland annat bestämma serveringstiden uteslutande med hänsyn till jernvägsresandenas
betjenande, sig böra, då sådan föreskrift, som komme att
medföra en väsentlig inskränkning af serveringstiden, möjligen kunde
inverka på Finlöfs beslut i fråga om förenämnda rörelses försatta bedrifvande,
före frågans vidare handläggning meddela Finlöf denna sin
afsigt för att bereda honom tillfälle att underrätta styrelsen, huruvida
hans ansökan det oaktadt i oförändradt skick vidhölles. Jemväl
Weslien erhöll meddelande i enahanda rigtning. De ifrågasatta nya
bestämmelserna afskräckte icke Finlöf, medan å andra sidan Weslien
ytterligare höjde sitt anbud till 5,000 kronor.

Jemte det kontrakten rörande hotell- och restaurationsrörelsen vid
Nässjö, Alfvesta, Malmö, Katrineholm, Hallsberg, Charlottenberg, Stockholms
Central, Upsala, Storlien, Mellansel, Vännäs, Jörn och Gellivare

*) liestaurationsbyggnaden innehåller icke 14 rum, såsom motionären på grund af felaktig uppgift
af f. riksdagsman Andersson i Skeenda säger, utan endast 8 rum (2 matsalar och G boningsrum, af livilka
4 ligga på vinden) jemte kök, serverings- och toalettrum. Icke heller äro rummen af jernvägsstyrelsen
möblerade, såsom samme Andersson förledt motionären att tro. Enligt herr Finlöfs kontrakt med jernvägsstyrelsen,
§ 6, skulle »restauratören sjelf anskaffa och bekosta alla för rörelsens bedrifvande erforderliga
möbler, husgeråd och öfriga effekter.»

Bih. till Riksd. Prat. 1897. 8 *Sami. 2 A/d. 2 Band. 15 lläft. 3

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

uppsades till upphörande den 1 nästkommande oktober, beslöt jern vägsstyrelsen
härefter den 7 januari innevarande år (Bil. A) att låta i allmänna
tidningarna införa tillkännagifvande derom, att anbud å öfvertagande
af restaurationsrörelsen vid Gnesta kunde till intendentsexpeditionen
vid första trafikdistriktet ingifvas intill den 30 i sistnämnda
månad klockan tolf på dagen. Sådant tillkännagifvande blef ock infördt,
icke såsom motionären tyckes tro »i en enda lokaltidning», utan i
Post- och Inrikes Tidningar 3 gånger, Stockholms Dagblad 3 gånger
(äfven landsortsupplagan), Dagens Nyheter 2 gånger, Stockholms läns
tidning Gripen 2 gånger, Södermanlands läns tidning 2 gånger och i
Nerikes Allehanda 2 gånger — allt genom Gummin annonsbyrå.’"''1) Sedan
inom behörig tid 17 anbud inkommit med erbjudande af afgift varierande
mellan 1,000 kronor och 10,200 kronor, antogs den 3 februari
innevarande år det af A. Jones i Norrköping afgifna å 10,200 kronor,
hvarför borgen stälts af förenämnde Weslien jemte annan person.

Af ofvanstående redogörelse framgår, att kongl. jern vägsstyrelsen
verkligen låtit det vara sig angeläget att på ett tillfredsställande sätt
ordna ölutskänkningen vid Gnesta station, och att motionärens hårda
omdöme ej oväsentligt hvilar på felaktiga uppgifter, som han fått mottaga,
eller på bristande kännedom om verkliga förhållandet.

Jernvägsstyrelsen har enligt kontrakt öfverlåtit restauration srättigheterna
vid Gnesta station till herr Finlöf med skyldighet för honom
»att enligt af t. f. intendenten godkänd taxa å tider, som af samme
tjensteman bestämmas, i restaurationslokalerna tillhandahålla åt resande
af alla klasser mat, vin och maltdrycker till förtäring på stället — allt
af god beskaffenhet»,

»att likaledes efter . taxa, som af t. f. intendenten bestämmes,
lemna förtäring åt vid statens jernvägar anstäld personal, hvarvid dock
icke några varor få på kredit utlemnas»,

»att såväl sjelf iakttaga som ock ansvara för, att biträden och tjenare
efterlefva de bestämmelser, som t. f. intendenten meddelar med afseende
på tiderna för restaurationslokalernas öppnande och stängande
samt sättet för rörelsens bedrifvande äfvensom de ordningsregler i
öfrigt, som för restaurationsrörelse vid statens jernvägar äro eller
varda utfärdade, jemte de föreskrifter, som vederbörande stationsföre- *)

*) I annonsen tillkännagafs, att närmare upplysningar om vilkoren för rättighetens utöfvande
meddelades å intendentsexpeditionen; och tillhandahölls derstädes en P. M., innehållande, bland annat,
meddelande, att inskränkning i tiden för restaurationens öppenhållande antagligen komme att stadgas.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N.-o 15. 19

ståndare för ordningens upprätthållande inom restaurationslokalerna vid
särskilda tillfällen kan finna nödigt lemna» (§ 5),

samt med uttryckligt förbud för honom att utskänka spirituösa
drycker eller att försälja vin och maltdrycker i annan ordning än den
här ofvan angifna (§ 6).

Att dessa bestämmelser äro så noggranna och skarpa, som man
skäligen kan begära, torde icke kunna förnekas. Att de ock verkat,
hvad med dem afsetts, har utskottet så mycket mindre anledning att
betvifla, som hvarken i motionen ej heller i kommunalmyndigheternas
här ofvan (sid. 16) omförmälda ansökning några egentliga klagomål
förekomma mot jernväg srestaurationen i Gnesta.

I sammanhang härmed tillåter sig dock utskottet att i strid mot
motionärens mening uttala en tvekan om lämpligheten att i regeln på
entreprenad utbjuda restaurationsrörelsen vid statens jernvägsstationer.
När ett sådant utbjudande skett, kan jernvägsstyrelsen svårligen annat
än antaga den högst bjudande, derest han ställer en i ekonomiskt afseende
betryggande borgen för sig. Annars skulle styrelsen säkerligen
icke undgå misstankar och beskyllningar af högst obehagligt slag. Men
å andra sidan är det naturligt, att ett dylikt utbjudande skall i många
fall leda till anbud så höga, att de totalt ruinera entreprenören, derest
han icke antingen försämrar maten eller ock med afseende på vin- och
ölutskänkningen får lösare tyglar, än som för bevarandet af god ordning
ändamålsenligt är. Och detta skall oupphörligt fresta — för att ej
säga tvinga — honom att både åt det ena och det andra hållet gå så
långt som möjligt för att rädda det kapital, han i rörelsen insatt. För
dem, som hafva att öfvervaka ordningen, skall det ock alltid under
sådana förhållanden blifva svårt eller åtminstone motbjutande att mot
honom vidtaga åtgärder, som de strängt taget kunde anse nödiga, men
som de inse skulle ekonomiskt tillintetgöra honom.

Motionärens anklagelser gälla alltså, som sagdt, icke egentligen jernvägsrestaurationen
i Gnesta, utan hotell Finlöf och i all synnerhet den
der befintliga ölstugan. Hvad nu angår jernvägsstyrelsens förhållande
till dessa, så visar ofvanstående redogörelse,

att det tillstånd, som herr Finlöf haft att i hotellet servera resande
Öl och vin »i de af dem bebodda rum», blifvit honom af jern vägs ty relsen
meddeladt på den grund, att kommunalnämnden i Frustuna tillstyrkt samt
sjelf hos Konungens befallningshafvande anhållit om sådant tillstånd för Finlöf;

att herr Finlöfs ansökan att på torgdagar få i en s. k. ölstuga i
hotellet utskänka vin och maltdrycker blifvit af jernvägsstyrelsen bifallen,
sedan Konungens befallningshafvande förklarat, afl frän dess sida
anmärkning icke förekornme mot bifall till den sökta försäljningsrätten.

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts CN:o 2) Utlåtande N:o 15.

Vid styrelsens bifall var dock fogad den inskränkning att, i fråga
om tiden för serveringen å torgdagarne i den s. k. ölstugan äfvensom
beträffande vilkoren för serveringen derstädes i öfrigt, de för restaurationsrörelsen
vid statens jernvägar i allmänhet meddelade ordningsregler
skalle gälla till efterrättelse. Och till yttermera visso delgafs styrelsens
beslut ej blott Konungens befallningshafvande, utan ock allmänna åklagaren
i orten, på det att från dennes sida nödig uppsigt måtte hållas
deröfver, att herr Finlöf icke öfverskrede gränserna för de honom sålunda
medgifna rättigheterna.

Såvidt utskottet kan bedöma, hade kongl. jernvägsstyrelsen sålunda
gjort, hvad på den ankommit, för att förebygga oordningar, förorsakade
af utskänkning inom dess område i Gnesta.

Huruvida de af jernvägsstyrelsen gifna bestämmelserna blifvit efterlefda
eller icke, derom råda å platsen så olika meningar, att det icke varit
utskottet möjligt att utröna sanna förhållandet. Den 10 april 1893 inkommo
till styrelsen klagomål öfver oordningar, vållade af utskänkningen
i Finlöfs ölstuga, från såväl kommunalstyrelsens i Frustuna som
municipalstyrelsens i Gnesta ordförande. Klagomålen, för hvilkas innehåll
ofvan redogjorts, grundade sig på ett af ortens länsman och vice
länsman afgifvet intyg. Men när undersökning om förhållandet sedan
anstäldes och trafikdirektören förty satte sig i förbindelse med samme
länsman äfvensom med polismannen på platsen, så erhöll han af dem
den 20 i samma månad den upplysning, att »några nämnvärda oordningav
vid torgdagarna icke förekommit».

Då utskottet försökt skaffa sig kännedom om förhållandena, har det
från municipalstyrelsens ordförande å ena sidan mottagit meddelanden,
som tala om »ohyggliga ölförhållanden», »en fylla som icke kan beskrifvas».
»Tio-litersförordningen», säger han, »har visat sig vara utmärkt
för att stäfja ölsuperiet, men sedan ölstugan uti hotell Finlöf inrättades,
ha vi stått magtlösa» o. s. v.

Å andra sidan meddelar stationsinspektoren vid Gnesta följande:
»För min del vidhåller jag fortfarande min förut till jernvägsstyrelsen
uttalade åsigt, att de oordningar, som på torgdagar förekommit å Gnesta
stations område, mig veterligen, icke härflutit från herr Finlöfs ölservering,
och har jag, som passerat ölstugan hvarje torgdag minst 6
gånger, icke förmärkt, någon oordning derstädes, och har vice länsman
Åkerlund alltid på min förfrågan, om någon oordning förekommit i ölstugan,
svarat nep.

Till sakens närmare belysning anser sig utskottet böra meddela,
att vid Gnesta finnas utom hotell Finlöf två ställen, der Öl utskänkes,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 21

nemligen Björklunds kafé och gästgifvaregården, samt ett ställe, der
öl säljes till afhemtning i huru ringa myckenhet som helst, nemligen det
derstädes belägna bryggeriet. Och dessa trenne ställen torde vid bedömande
af klagomålen också böra tagas med i räkningen.

Något ljus torde ock den omständigheten kasta öfver situationen
på platsen, att en herr Larsson, i hvars hus Björklunds kafé är
beläget, utanför jernvägens område uppfört ett hotell, som skall konkurrera
med hotell Finlöf, och denne Larsson är en af borgesmännen
för den efter Finlöf nyantagne jernvägsrestauratören herr Jones.

Enligt hvad tidningarna meddelat, lärer herr Finlöf nu hos vederbörande
allmänna åklagare vara angifven till åtal för olaga ölförsäljning,
och endast genom en ordentlig rättegång torde kunna utrönas,
hvad som är sanning eller misstag i de diametralt motsatta meddelanden,
som erhållits icke blott från olika personer, som påstå sig känna
saken fullkomligt, utan ock från samma polismän.

Vare emellertid härmed huru som helst: äfven om de anförda
klagomålen skulle befinnas mer eller mindre öfverensstämma med verkligheten,
så kunna de dock efter ofvanstående redogörelse icke sägas bevisa,
hvad motionären tyckes mena, att jernvägsstyrelsen »på ett synnerligen
groft sätt» missbrukat »den undantagsställning, som genom lagstiftningen
om Öl- och vinhandeln lagts i dess hand», utan endast att lierr
Finlöf på ett mer eller mindre groft sätt missbrukat jernväg sstyrelsens
förtroende, och detta kan ej vara rimligt skäl för Riksdagen att med instämmande
i den anklagelse för groft missbruk, som motionären uttalat
emot styrelsen, fråntaga henne den bestämmanderätt, som henne f. n.
tillkommer.

Härtill bör nu läggas, att det icke kan vara lämpligt att hygga en
lagändring på ett enstaka exempel, eller hvad som passerat på en enstaka
plats. Motionären anför visserligen ett yttrande i Andra Kammaren
förlidet år, att det i Katrineholm skulle finnas en formlig jernvägskrog.
Men hvad detta yttrande angår, så sade den af motionären
åsyftade talaren endast, ''»att han nyligen läst uti en tidning frän trakten
af Katrineholm, att der en formlig ölkrog funnes» (Andra Kammarens
protokoll IV: 35: 27), och på en sådan grund går det väl svårligen
an att bygga en skrifvelse till Kongl. Maj:t af det innehåll, som herr
Hedins motion åsyftar. Icke torde man heller af gjorda erfarenheter
hafva anledning att antaga, att missbruk skulle bättre förebyggas, om
den bestämmanderätt, som jernvägsstyrelsen nu har, öfver flyttades på
Konungens Befallningshafvande.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

Då vidare härtill kommer, att den mycket omhandlado ölstugan
i Gnesta på grund af jernvägsstyrelsens skrifvelse den 3 sistlidne mars
upphört från och med den 1 april, samt att, såsom ofvan är nämndt, jernvägsstyrelsen
ej blott uppsagt de angående hotell och restaurationer vid
Nässjö och 12 andra stationer upprättade kontrakt att upphöra att gälla
den 1 nästkommande oktober, utan ock beslutit underkasta nu gällande
ordningsregler för restaurationsrörelsens utöfvande vid statens jernvägar
en revision i syfte af inskränkning i utskänkningen (Bil. A), hvilken inskränkning
skulle afse att bestämma serveringstiden uteslutande med hänsyn
till jernvägsresandes betjenande (se Bil. B), hvarigenom just den vigtiga
sak skulle vinnas, som motionären hufvudsakligen synes önska och
som måste ligga hvarje nykterhetsvän om hjertat, så hemställer äfven
af detta skäl utskottet,

att herr Hedins motion, hvad beträtfar dess första
punkt, ej må föranleda någon Kammarens åtgärd.

Hvad angår motionärens yrkande, att rättighet att, annorlunda eller i
vidsträcktare omfattning, än i 2 § 1 mom. sägs, utskänka vin och maltdrycker
vid statens eller enskilda jernvägars stationer ej må få i något fall
beviljas, så skulle ett bifall till detta yrkande kunna leda till hvarjehanda
olägenheter. Så t. ex. skulle en jernvägsresande, som vid en
restauration å järnvägsstation, der hans tåg passerade, önskade få ett
glas vin till lindring i tillfälligt illamående eller ett glas Öl till att
släcka sin törst i sommarvärmen eller efter förtäring i vagnen af medförd
torr skaffning, icke kunna få denna sin önskan tillfredsstäld utan
att på samma gång å restaurationen intaga ordentlig måltid, hvartill
kanske hvarken tåguppehållet lemnade honom tid eller kassan tillgång.
Då utskottet icke kan anse eu så vidt gående inskränkning lämplig, så
hemställer utskottet,

att herr Hedins motion i denna del icke må af
kammaren bifallas.

Stockholm den 5 april 1897.

På utskottets vägnar:
P. WALDENSTRÖM.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 23

Bil. A.

Utdrag ur kongl. jernvägsstyrelsens protokoll den 7 januari

1897.

§ I Sedan

frågan om revision af bestämmelserna angående hotell- och
restaurationsväsendet vid statens jernvägar förevarit till behandling, dels
vid sammanträde i kongl. styrelsen den 19 juni 1896 i och för afgifvande
af underdånigt utlåtande öfver det af särskilda komiterade den
24 oktober 1895 afgifna betänkande och förslag angående jernvägsadministrationen,
i hvad samma betänkande och förslag anginge ökning
i statsbaneförvaltningens inkomster, dels ock vid gemensamma öfverläggningar
emellan kongl. styrelsens chef och ledamöter under hösten
sistlidne år, beslöt kongl. styrelsen nu

l:o) att ärenden angående hotell- och restaurationsväsendet vid
statens jernvägar äfvensom rörande försäljning å stations platformer af
matvaror, cigarrer, tidningar in. m. skulle inom styrelsen föredragas
af öfverdirektören för byråafdelningen efter gemensam beredning i vederbörande
fall med öfverdirektörerna för ban- eller trafikafdelningarne;

2:o) att uppsäga de angående hotell- och restaurationer vid Nässjö,
Alfvesta, Malmö, Katrineholm, Hallsberg, Gharlottenberg, Stockholms
Central, Upsala, Storlien, Mellansel, Vännäs, Jörn och Gellivare upprättade
kontrakt att upphöra att gälla den 1 nästkommande oktober;

3: o) att, enär det rörande restaurationen i Gnesta nu gällande kontrakt
blifvit af kongl. styrelsen uppsagdt till upphörande den 1 nästkommande
april, t. f. intendenten vid första trafikdistriktet skulle anmodas
att i allmänna tidningarna införa tillkännagifvande derom, att
anbud å öfvertagande af restaurationsrörelsen vid nämnda station kunde
till intendentsexpeditionen ingifvas intill den 30 i denna månad klockan
XII på dagen; samt

4:o) att nu gällande ordningsregler för utöfvande af restaurationsrörelse
vid statens jernvägar skulle underkastas revision i syfte af inskränkning
i utskänkningen; och skulle för uppgörande af förslag i
ämnet öfverdirektören för byråafdelningen ega att till sammanträde härstädes
inkalla samtlige t. f. intendenter, med undantag af t. f. intendenten
vid bandelen Vännäs—Luleå—Gellivare.

Rätteligen utdraget; betygar
Ex officin
L. II. Gyllenhaal.

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15.

Bil. B.

Afskrift af afskrift.

Till Restauratören Herr Aug. Finlöf, Gnesta.

Sedan det med Eder den 25 september 1895 upprättade kontraktet
om bedrifvande af restaurationsrörelse vid Gnesta station blifvit uppsagdt
till den 1 april 1897, hafven I genom skrifvelse den 24 sistlidne
augusti hos kongl. jernvägsstyrelsen anhållit att mot den förhöjda hyra
kongl. styrelsen anser skälig med tillämpning af hittills följda serveringssättet
få kontraktet förnyadt efter nämnda tid.

Som kongl. styrelsen är betänkt på att vidtaga ändring i nu gällande
föreskrifter för restaurationsrörelsen vid statens jernvägar och
dervid bland annat bestämma serveringstiden uteslutande med hänsyn
till jernvägsresandenas betjenande, och sådan föreskrift, som kommer
att medföra en väsentlig inskränkning af serveringstiden möjligen kan
inverka på edert beslut i fråga om förenämnda rörelses fortsatta bedrifvande,
har kongl. styrelsen ansett sig böra före frågans vidare handläggning
meddela Eder denna sin afsigt för att bereda Eder tillfälle
hit underrätta, huruvida eder ansökan det oaktadt i oförändradt skick
vidhålles.

Stockholm den 9 december 1896.

Rudolf Cronstedt.

Vidimeras ex officio:
It. F. Fetre.

C. F. Sundberg.

Bil. C.

Utdrag ur 1893 års jemvägskomités betänkande II a sid. 122:

Vid behandlingen af frågan om ökning i statsbaneförvaltningens
inkomster har komitén till sist fäst sin uppmärksamhet vid den omständighet,
att de hyresbelopp, hvilka för närvarande betalas för sådana
hotell- och restaurationslokaler vid statsbanorna, hvilka egas af dessa

Andni Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 15. 25

senare, i vissa fall äro väl låga, särskildt i förhållande till hyresbeloppen
vid de med dem jemförliga jernvägshotell och restaurationer, som
tillhora enskilda personer, samt i betraktande af kostnaderna för lokalernas
underhåll. Komitén, som visserligen anser, att denna fråga icke
bor betraktas uteslutande ur ekonomisk synpunkt, utan att man bör
lasta afseende vid vigten af, att allmänheten blir väl och billigt betienad,
har emellertid, med hänsyn till hvad nyss anmärktes, funnit sig
hora ifrågasätta, att en revision af gällande kontrakt i detta hänseende
ma företagas.

v>n

a y.

Bih. till Rihd. Prot. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band.