Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17 (Utlåtande 1896:TfuA17 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

N:o 17.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1896, kl. 8 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i
anledning af vissa motioner, som afse förändring i lagstiftningen
om vin och maltdrycker.

Till utskottets behandling hafva öfverlemnats:
l:o. Eu motion, n:o 66, af herr M. Arhusiander, hvari föreslås,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes dels åt kongl. förordningen den 2 juni 1893 angående förbud
att å landet utan särskildt tillstånd försälja maltdrycker för afhemtning
till mindre qvantitet än tio liter gifva den utsträckning, att den
äfven komme att gälla för bryggeriernas ölutkörare vid försäljning af
maltdrycker å landet på vägar och andra allmänna platser, dels i kongl.
förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker, kokadt kaffe
och andra tillagade icke spirituösa drycker den 24 oktober 1885 införa
bestämmelse derom, att försäljning af maltdrycker å tillverkningsstället
icke må ega rum å sön- och helgdagar emellan klockan sex om morgonen
och klockan nio om aftonen.

2:o. En motion, n:o 139, af herr C. Gethe, hvari föreslås,
att Riksdagen ville besluta ett sådant tillägg till andra stycket
af § 1 mom. 1 i kongl. förordningen angående försäljning af vin,
maltdrycker m. m. af den 24 oktober 1885, sådan den lyder genom
kongl. kungörelsen den 2 juni 1893, att der omförmälda försäljning af
vin eller maltdrycker ej må vara tillåten på sön- och helgdagar.

3:o. Eu motion n:o 212 af herr D. Persson i Tällberg in. fl.
hvari hemställes,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära sådan
ändring i kongl. förordningen af den 24 oktober 1885 angående försäljBih.
till Riksd. Prot. 1896. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 14 Käft. (N:o 17). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

ning af vin och maltdrycker m. m., sådan denna förordning lyder enligt,
kongl. kungörelsen af den 10 juli 1891, att hvad i nämnda förordning
under vissa vilkor stadgas om rätt till kringföring till försäljning af
vin och maltdrycker på landsbygden må upphäfvas, så vidt dylik kringföring
ej afser försäljning inomhus eller å fartyg.

4:o. En motion, n:o 224, af herr A. E. Baaz, som hemställer,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådant
tillägg till kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning
af vin och maltdrycker m. m., sådan denna förordning lyder i
kongl. kungörelsen den 2 juni 1893, att det i nämnda kungörelse meddelade
förbud att å landet utan särskildt tillstånd försälja maltdrycker
för afhemtning till mindre qvantitet än tio liter gifves en sådan utsträckning,
att det äfven kommer att gälla kringföring å landet af vin och
maltdrycker till försäljning, dock att hvad sålunda kommer att stadgas
ej må ega tillämpning å utbjudande och afyttring af nämnda tillverkningar
inomhus till derstädes boende och å fartyg.

5:o. En motion, n:o 227, af herr O. G. Eklund från Stockholm
m. fl., som föreslå,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes i kongl. förordningen angående försäljning af vin och
maltdrycker, kokadt kaffe m. m. den 24 oktober 1885 införa bestämmelse
derom, att såväl försäljning som utlemning af maltdrycker å
tillverkningsstället icke må ega rum å sön- och helgdagar emellan
klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen.

6:o. En motion, n:o 230, af herr A. H. Göthberg, hvari hemställes,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådan
ändring i § 15 mom. 1 af kongl. förordningen den 24 oktober 1885, att
orden »dock---å tillverkningsstället» utgå.

Då ändamålet med ofvannämnda motioner är att åstadkomma en
inskränkning dels i rätten att genom kringföring å landet försälja vin
och maltdrycker, dels i rätten att från tillverkningsställen så väl å landet
som i stad försälja och utlemna maltdrycker, vill utskottet behandla
dem i tvenne afdelningar.

I motionen n:o 66 anför motionären såsom skäl för sitt förslag till
nya bestämmelser: att kongl. kungörelsen den 2 juni 1893 angående
förbud att utan särskildt tillstånd på landet sälja maltdrycker för afhemtning
till mindre myckenhet än tio liter ej kan tillämpas på bryggeriernas

Andra Kammarens Tillfälliga Utshotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

ölutkörare. »Det är tydligt», säger han, »att för den, som har begär
efter dessa drycker, det skall ligga nära till hands, att, då han saknar
medel att i handelsboden inköpa den minsta myckenhet, som der får
säljas, eller tio liter, han i stället skall vända sig till ölutkörare och
deras öllass, som i riklig mängd finnas att tillgå å de allmänna vägarne,
samt der förskaffa sig, hvad handelsboden ej har rätt att lemna. Följden
blir, att ölvagnarne omsvärmas af en mängd mer eller mindre rusiga
köpare, till stort men för lugnet och ordningen å vägarne och
mycket obehag för de vägfarande. Åberopade kong! förordningen den
2 juni 1893 är således till ingen nytta, om ej äfven bryggeriernas ölutkörare
inbegripas i förbudet att sälja maltdrycker i mindre myckenhet
än handlande i allmänhet, åtminstone då försäljningen sker å vägar och
allmänna platser.»

Motionären meddelar äfven utdrag ur tvenne protokoll från Alnö
och Njurunda socknars kommunalstämmor angående denna sak. Båda
stämmorna hade beslutit att hemställa hos länets riksdagsmän, att de måtte
väcka motioner om inskränkning i bryggeriernas rätt att från åkdon
utefter allmänna vägar försälja sina tillverkningar — med anledning af
de ofta upprepade oordningar, som deraf föranledas.

I motionen n:o 212 hänvisas först till motionen n:o 162 i samma
ämne föregående riksdag, hvari sades: »kringförandet af maltdrycker
å fordon och försäljning från dem har utvecklat sig till en fullständig
gårdfarihandel, och landsbygden har derigenom hemsökts af en snart
sagdt oräknelig mängd af ambulerande ölmagasin. Och ej nog med
att dessa ölvagnar komma från bryggerierna, de utsändas äfven från
så kallade öltappningsaffärer — ett slags bryggerifilialer — hvilka
planteras ut här och der i socknarne. Uttrugandet af de varor, som
dessa fordon medföra, sker ofta på ett säi''deles påträngande sätt» m. m.
Derefter tillägga motionärerna: »rigtigheten af de åsigter, som förlidet
år uttalades i ofvan citerade motion, hafva till fullo bekräftats genom
ytterligare ett års erfarenhet. Och från nästan alla delar af landet
klagas öfver det moraliska förderf och den ekonomiska förlust, som
åstadkommas genom berörda försäljningssätt. Lagstiftningen har derför
i detta hänseende både rättighet och skyldighet att ytterligare ingripa.
Och vi våga påstå, att en ändring i åberopade kongl. förordning (24
oktober 1885), åsyftande afskaffandet af försäljningsrätten af Öl från
fordon, icke allenast uppbäres af den allmänna opinionen i landet,
utan rent af påkallas af densamma.» Sedan de vidare polemiserat
mot det betänkande, som under föregående års riksdag afgafs i denna

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotta (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

fråga af Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3, afsluta de sin
framställning med följande ord: »vi torde härvid böra nämna, att vi
icke åsyfta ett förbud mot sjelfva forslingen af vin och maltdrycker,
utan endast mot försäljning deraf från fordon, likasom vi icke heller
afse eller önska någon inskränkning i rätten till försäljning af svagare,
icke rusgifvande maltdrycker, derest, såsom i en annan vid denna riksdag
väckt motion påyrkas, en gräns mellan s. k. svagdricka och Öl
varder i lag eller författning bestämd».

I motionen n:o 224 tyckes motionären hafva fäst sig vid bestämmelsen
i slutet af § 15 mom. 2 i 1885 års förordning, sådan denna
lyder i kongl. kungörelsen 10 juli 1891, att tillverkare af vin eller
maltdrycker icke under några förhållanden kunna förbjudas att genom
kringföriDg utbjuda och afyttra sina tillverkningar inomhus eller å fartyg-
Detta uttryck »inomhus» borde tolkas så, menar motionären, att
försäljandet endast finge ske till i huset boende personer. Att det dock
icke alltid så tolkas, vill han styrka med en skrifvelse från ordföranden
i Fässbergs kommunalnämnd herr N. B. Peterson. Denna skrifvelse har
följande lydelse:

----»Handeln med maltdrycker inom Fässbergs socken

ligger för närvarande uteslutande i bryggeriegarnes händer, i det att
ingen af våra handlande eger rättighet att sälja Öl till mindre belopp
än 10 liter och ingen af dem mig veterligt säljer sådant tiolitervis.
Som bekant, tillstädj er lagen ölfabrikanten att afyttra sin vara i husen,
hvarmed lagstiftaren naturligtvis menat till i husen boende personer.
Huru tillämpas nu lagen i detta afseende? Regelbundet stå dag ut och
dag in två ölvagnar på Mölndals torg, en från Valhalls, en från Eriksbergs
bryggeri (på senare tiden har bryggeriet Lejonet i Göteborg
också uppträdt som konkurrent), och hvarje ölutkörare har i regel en
pojke till biträde. Så snart en köpare infinner sig, förser sig ölutköraren
eller hans biträde från ölvagnen med det reqvirerade qvantumet
Öl och beger sig åtföljd af köparen dermed till en förstuga, en gård,
ett uthus, en qvarn i närheten och öfverlemnar der varan till köparen.
Fabrikanten har ju alltså afyttrat sin vara »inomhus» och sålunda uppfylt
all rättfärdighet! Det värsta är, att, domstolarne synas gifva honom rätt
häruti. Åtminstone föreligger här det fäll, att Valhalls och Eriksbergs
tyyggeDer, fälda till ansvar af häradsrätten, hvarest handelns tillvägagående
tydligt bevisats, blifvit, frikända af hofrätten. Saken har dragits
under högsta domstolens pröfning och är ännu oafgjord. Biträdena
vid dessa ambulanta ölbutiker stå icke fåfänga på torget, väntande på
kunderna; de utbjuda sin torgförda vara till passerande, visserligen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17. 5

icke så högljudt som tidningspojkarne, dock så, att det ej missförstås.
En annan sak är, att denna ölkommers kan ega rum, snart sagdt,
hvilken tid på dygnet som helst, alltså långt in på qvällarne. En stor
del af våra arbetare äro sysselsatta i fabrikerna utåt vägen och hemkomma
alltså sent, och man sörjer för att de, huru sent de än komma,
skola kunna erhålla Öl. På en petition till nämnden från Mölndalshustrurna,
att man åtminstone skulle utverka förbud för ölutkörarne
att sälja Öl långt ut på natten, måste man ty värr svara, att ingenting
var att göra.» — — — —

Med anledning häraf föreslår nu motionären, att i ofvan anförda
§15 af kongl. förordningen angående försäljningen af vin och maltdrycker
ordet »inomhus» måtte tydligt bestämmas genom tillägget: »till
derstädes boende».

I kongl. förordningen den 24 oktober 1885, sådan den ursprungligen
lyder, fans intet stadgande angående försäljning af vin och maltdrycker
genom kringföring. Först genom kongl. kungörelsen den 10
juli 1891 infördes, på grund af Riksdagens skrivelser den 19 maj 1890
och den 6 maj 1891, i § 15 ett moment, som medgifver vidtagande af
vissa åtgärder, i händelse oloflig utskänkning skulle främjas eller oordningar
föranledas genom nämnda försäljningssätt.

Vid 1895 års riksdag väcktes af herr D. Persson i Tällberg m. fl.
en motion, n:o 162, hvari yrkades,

»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t begära sådan
ändring i kongl. förordningen angående försäljning af vin och maltdrycker
m. m. den 24 oktober 1885, att den skadliga försäljningen af
Öl å vägar måtte förhindras».

. Andra Kammarens tillfälliga utskott n:o 3, som behandlade denna
motion, inkom med ett afstyrkande utlåtande. De angifna skälen voro:

a) att den ifrågasatta förändringen skulle innebära ett frångående
af de åsigter, Riksdagen åren 1890 och 1891 i detta ärende uttalat och
i konseqvens dermed ett utdömande af kong!, kungörelsen den 10 juli
1891, hvars innehåll Riksdagen samma år gillat;

b) att motionärerna icke förebragt ett på sakliga undersökningar
grundadt, material till belysande af den föreliggande praktiska frågan;

c) att oklarhet syntes råda bland motionärerna om, hvilket sätt
de sjelfva ville tillstyrka för afhjelpande af de öfverklagade missförhållandena,
och att eu hänvändelse till regeringen af den allmänna, men

Andra Kammarens Tillfälliga UlsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

på samma gång mångtydiga art, som motionärerna till sist föreslagit,
icke kunde leda till något resultat.

Utskottet sade sig dock icke vilja förneka, att missförhållanden
förekomma på det ifrågavarande området, särskildt i vissa delar af landet.

Andra Kammaren gillade emellertid ej utskottets betänkande,
utan biföll motionen. Men då Första Kammarens första tillfälliga utskott
hemstälde, att kammaren icke måtte biträda Andra Kammarens beslut
i denna fråga, biföll Första Kammaren sitt utskotts betänkande, hvarför
saken för samma riksdag förföll.

Då utskottet nu går att sjelf yttra sig i frågan, vill det till en
början framhålla, att så väl de många motioner, som i år blifvit
väckta i ämnet, och de uttalanden från kommunala myndigheter, som
finnas desamma bifogade, som ock diskussionen i Andra Kammaren vid
frågans behandling förlidet år samt öfriga upplysningar från enskilda
representanter, som utskottet kunnat inhemta, med tillräcklig tydlighet
ådagalägga, att de öfverklagade missförhållanden, som uppkomma genom
försäljning af maltdrycker medelst kringföring, nu mera ej tillhöra någon
enskild trakt utan börjat utsträcka sig öfver större delen af landet.

Hopsamlande af ytterligare material för att styrka befogenheten
af de gängse klagomålen synes derför ej vara af nöden. Det är så
mycket mindre behöfligt, som det bör vara klart för hvar och en, att
kongl. kungörelsen den 2 juni 1893, hvarigenom landthandlande förbjödos
att utan särskildt tillstånd sälja maltdrycker till mindre belopp
än tio liter, konseqvent måste medföra, att försäljarne af dessa drycker
skulle så mycket mer energiskt kasta sig på det sätt för afyttring på
landsbygden, som var fritt, nemligen kringföring. Men derigenom äfventyrades
alldeles det välgörande inflytande, som åsyftades med 1893 års
kongl. kungörelse — det tjenar ej till mycket att afvärja försäljningsmissbruk
på ett håll, om man lemnar sådant obehindradt på ett annat.
Utskottet anser derför, att reglerande bestämmelser för ifrågavarande
afyttringssätt böra införas och ej uppfattas annorlunda än såsom ett
följdrigtigt komplement till nämnda kongl. kungörelse.

Väl kan den invändning göras, att en hithörande bestämmelse
redan finnes, i det § 15 mom. 2 af kongl. förordningen den 24 oktober
1885 sedan 10 juli 1891 innehåller, att om oloflig utskänkning främjas
eller oordningar eljest föranledas genom kringförande af vin och maltdrycker
för försäljning, så kan kommunalnämnden förbjuda först den, som
kringför, derpå den, som låter kringföra, att fortsätta dermed, eller för
öfrigt föreskrifva sådana inskränkningar i rätten dertill, som må finnas

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

af omständigheterna påkallade. Men gent emot den föreställningen, att
detta stadgande skulle vara till fyllest, vågar utskottet framhålla den
kända svårigheten att på landsbygden skaffa giltiga bevis för att oloflig
utskänkning »främjats» eller att oordningar verkligen egt rum, samt,
om detta lyckats, att de förorsakats af ölförsäljningen i fråga. Har för
öfrigt kommunalnämnd fattat beslut enligt nämnda lagrum, så skall
beslutet inom åtta dagar underställas Konungens befallningshafvande
för att kunna blifva fortfarande verksamt. Det besvär och obehag, som
detta medför, torde i de flesta fall vara tillräckligt att afskräcka kommunalnämnden
att vidtaga några åtgärder alls, allra helst som resultatet
af dylika åtgärder alltid blefve ovisst. Utgången komme nemligen att
bero på, hvad Konungens befallningshafvande ansåge vara bevis eller
bevisadt, och det torde ej utan skäl kunna antagas, att olika uppfattning
komme att göra sig gällande i olika län, hvarigenom naturligtvis
lagtillämpningen måste blifva mycket ojemn.

Angående försäljning för afhemtning innehåller § 15 mom. 1 följande
bestämmelse: »Håller någon vin eller maltdrycker för afhemtning
till salu, och visar sig att genom försäljningen oloflig utskänkning
främjas eller oordningar eljest föranledas, eger — — — på landet
kommunalnämnden att för viss tid eller för alltid förbjuda honom all
vidare försäljning af nämnda drycker eller stadga sådana inkränkningar
i afseende på försäljningen, som må finnas af omständigheterna påkallade»
etc.

Såsom häraf synes, äro i fråga om försäljning för afhemtning så
väl lagens förutsättningar för inskränkande åtgärders vidtagande som
åtgärdernas beskaffenhet alldeles lika med dem, som i § 15 mom. 2
finnas angifna i fråga om försäljning genom kring färing. Men oaktadt
stadgandet i § 15 mom. 1 förefans, ansågo Kongl. Maj:t och Riksdagen
nödigt att genom den s. k. tiolitersförordningen inskränka rätten att
försälja maltdrycker till afhemtning på landet utan afseende på, om missbruk
egt rum eller icke. Hvad är då naturligare, än att äfven den i mom. 2
omtalade försäljningen genom kringföring ställes under samma bestämmelser?
Eller hvarför skulle mom. 2 vara ett kraftigare medel att stäfja
missbruk vid försäljning genom kringföring än det lika lydande mom. 1
visat sig vara vid försäljning för afhemtning?

Eu bestämmelse i ifrågavarande syfte kan utskottet ej heller anse
afvika från de grundsatser, som föregående Riksdagar uttalat. I skrifvelse
till Konungen den 19 maj 1890 anförde Riksdagen: hurusom,
enär handlandes rätt till försäljning af maltdrycker dåmera blifvit så
inskränkt, att missbruk i väsentlig mån förebyggts, äfven tillses borde,

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

att tillverkare af sådana drycker icke blefve mera gynnade än andra
försäljare af dylika etc. Af denna skrifvelse framgår, att nämnda
Riksdag ansåg lämpligt, att lagstiftningen för tillverkare hölle jemna
steg med den för handlande. Men deraf följer, att då skärpning träffat de
senare, såsom fallet var 1893, så kan det ej vara orätt att låta de förre
röna motsvarande inskränkning. I skrifvelsen till Konungen den 6 maj
1891 uttalade Riksdagen endast på några få rader sitt gillande af allt
det hufvudsakliga, som sedan genom kongl. kungörelsen den 10 juli
1891 blef lag. Dermed kan dock Riksdagen icke anses hafva frånträdt,
hvad han i skrifvelsen den 19 maj 1890 hade uttalat.

Då motionärerna i detta ämne vid föregående riksdag gjorde sig
skyldiga till det felet att ej föreslå något visst sätt för afhjelpande af
öfverklagade missförhållanden, så hafva deremot årets motionärer tydligt
angifvit, hurudan inskränkning i försäljningsrätten de anse lämplig.

I motionen n:o 212 hafva motionärerna yrkat, att »hvad kongl. kungörelsen
den 10 juli 1891 i kongl. förordningen den 24 oktober 1885
stadgar under vissa vilkor om rätt till kringföring till försäljning af
vin och maltdrycker på landsbygden, må upphäfvas, så vidt dylik kringföring
ej afser försäljning inomhus eller å fartyg». Utskottet kan dock
ej tillstyrka ett så absolut förbud. Ty derigenom skulle tillverkare
eller andra, som låta kringföra maltdrycker till försäljning, komma i en
sämre ställning än handlande, som sälja för afhemtning. Icke heller
skulle ett sådant förbud hafva åsyftad verkan med den formulering, som
motionärerna gifvit undantaget. Ordet »inomhus» utan något tillägg
skulle alltid tillåta en »kringförare» att köra in i ett vagnslider, ett skjul
eller dylikt och idka sådan försäljning, som man just ville förekomma.

Motionerna n:o 66 och n:o 224 hafva det gemensamt, att de båda
yrka, att den, som genom kringföring försäljer vin- och maltdrycker (i
n:o 66 endast »maltdrycker»), må blifva underkastad samma bestämmelse,
som i kongl. kungörelsen 2 juni 1893 § 11 är gifven för landthandlande,
när dessa vilja försälja sådana drycker för afhemtning, nemligen att de
ej utan särskildt tillstånd få afyttra mindre qvantitet än tio liter. Men
under det man i motionen n:o 66 vill, att ett sådant stadgande endast
skall gälla försäljning »på vägar och andra allmänna platser» å landet,
önskas i motionen n:o 224, att detsamma skall blifva gällande för
kringföring å landet i allmänhet med det enda undantag, att det ej må
tillämpas »å utbjudande och afyttring af nämnda tillverkningar inomhus
till derstädes boende och å fartyg».

I likhet med motionärerna anser utskottet, såsom redan antydt är,
att åt § 11 i kongl. förordningen den 24 oktober 1885, sådan denna §

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N.o 17-

lyder i kongl. kungörelsen den 2 juni 1893, bör gifvas den förändrade
lydelse, att den kan tillämpas äfven på dem, som försälja maltdrycker
genom Jcringföving. Utan att handlande och kringförare inom en landt
kommun i så måtto blifva likstälda, anser utskottet, att den nämnda
paragrafen icke kan verka ett sådant befrämjande af nykterheten, som
med densamma åsyftats. Deremot kan ej utskottet tillstyrka, att förbudet
inskränkes till försäljning »på vägar och andra allmänna platser».
Ty utom att detta uttryck till sin betydelse är så pass obestämdt, att
åtminstone den icke lagkunnige lätt kunde råka i villrådighet angående
tolkningen, så skulle en sådan inskränkning ej förhindra försäljning
bredvid »vägarne och platserna», och då vore ej mycket vunnet.

Att emellertid ett undantag från förbudet göres för försäljning
i hemmen och hushållen samt å fartyg, anser utskottet oundvikligt och
ofarligt. Af skäl, som ofvan nämnts, bör dock en närmare bestämning
af ordet »inomhus» angifvas, så att lagens mening, att det endast är
fråga om »boningshus», blir klar. Det i motionen n:o 224 gjorda tilllägget
»till derstädes boende» synes derför vara lämpligt.

Med anledning af de till denna afdelning hörande motioner får
utskottet alltså hemställa,

Do.

att Andra Kammaren för sin del beslutar, att
Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t, anhåller om
sådan ändring af den i Kongl. Maj:ts nådiga förordning
angående försäljning af vin, maltdrycker, m. m.
den 24 oktober 1885 införda kongl. kungörelsen den
2 juni 1893, att åt det i denna kungörelse meddelade
förbudet att å landet utan särskildt tillstånd försälja
vin och maltdrycker för afhemtning till mindre belopp
än tio liter gifves en sådan utsträckning, att
det äfven kommer att gälla kringföring å landet af
vin och maltdrycker till försäljning, dock att hvad
sålunda kommer att stadgas ej må ega tillämpning å
utbjudande och afyttring af nämnda drycker inomhus
till derstädes boende eller å fartyg

Bih. till Jliksd. Prof. 1896. 8 Sami 2 Afd. 2 Band. 14 Haft.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

Till de motioner, som äro rigtade mot den nu gällande rätten
att när som helst och under alla förhållanden fritt försälja och utlemna
maltdrycker från tillverkningsställen såväl å landet som i stad, höra:

_a) Motionen n:o 66, hvari yrkas, såsom nämndt, förbud mot sådan
försäljning under sön- och helgdagar mellan klockan sex om morgonen
och klockan nio om aftonen. Motionären skifver: »Ett annat missbruk,
som eger rum på flera ställen, består deri, att bryggerierna hålla

sina försäljningsställen öppna under sön- och helgdagar---Säkert

är emellertid, att försäljningen häraf (af maltdrycker) under nämnda tid
utöfvar ett mycket störande inflytande på söndagens helgd och leder
till sabbatens firande på ett sätt, som säkerligen ej är med denna
heliga hvilodag afsedt». I de förut omnämnda protokollsutdragen från
Alnö och Njurunda kommunalstämmor klagas äfven öfver olägenheter
af sön- och helgdagsförsäljningen från tillverkningsställen (således
bryggerier belägna å landet), hvarför man yrkar inskränkning af
denna rätt.

b) Motionen n:o 139, der motionären motiverar sitt yrkande, att
vin- och maltdrycksförsäljning från tillverkningsställen må vara förbjuden
om sön- och helgdagar med följande: »Under det all öfrig
handel på sön- och helgdagar från butiker och försäljningsställen är förbjuden
eller inskränkt, qvarstår likväl rättigheten att från bryggerier
få försälja der tillverkade Öl- och maltdrycker utan annan inskränkning,
än att försäljningen för tillfället kan stängas, derest oordningar
derunder skulle uppstå af beskaffenhet att påkalla ordningsmagtens
ingripande. Emellertid synes. det uppenbart, att, äfven om sådana
uppträden, som föranleda polismyndigheternas inskridande, icke förekomma,
detta förhållande likväl icke allenast kan leda till slika oordningar,
utan äfven derförutom måste blifva i hög grad förargelseväckande,
när i städer och på större platser, der bryggerier äro anlagda,
Öl- och maltdrycker kunna flaskvis från bryggerierna utlemnas
under loppet af sön- och helgdagar, då vanligen ett större antal sysslolöst
folk är i rörelse.»

c) Motionen n:o 227, hvari yrkas förbud mot både försäljning och
utlemning af maltdrycker från tillverkningsställen å sön- och helgdagar
emellan klockan sex om morgonen och klockan nio om aftonen. Motionärerna,
som först erinra om motionen n:o 66, fortsätta derefter: »Den
bestämmelse, som motionären (af n:o 66) föreslår, torde emellertid icke
komma att medföra den effekt, han åstundan för så vida icke bryggerierna
samtidigt förbjudas att under sön- och helgdagar utlemna varan.
Man kan nemligen förutsätta, att — om den föreslagna bestämmelsen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

varder lag — den skulle kunna kringgås på det sättet, att köpet egde
rum på lördagen, och att varan utlemnades först på söndagen. Dertill
kommer en annan mycket vigtig synpunkt, nemligen bryggeriarbetarnes
rättmätiga kraf på söndagsbvila. Det förhåller sig nemligen så,
att varans utlemnande under söndagen icke blott tager de dervid sysselsatta
arbetarne i anspråk, utan äfven nästan hela arbetspersonalen,
så att man kan säga, att hela rörelsen under en stor del af söndagen
är i full gång. Särskildt är detta förhållandet, der maltdrycker utlemnas
till s. k. utkörare.»

d) Motionen n:o 230, hvari man ej yrkar allmänt förbud för sönoch
helgdagshandel vid tillverkningsställena, utan blott att § 15 mom. 1
i kongl. förordningen 24 oktober 1885 (sådan denna paragraf lyder
i kongl. kungörelsen 10 juli 1891) skall förändras så, att den kan
tillämpas äfven i fråga om försäljning från tillverkningsställen. Motionären
framhåller, att myndigheterna hafva rätt att utfärda såväl inskränkande
bestämmelser som rena förbudsbestämmelser, när oloflig utskänkning
främjas eller oordningar uppkomma genom försäljning af
vin och maltdrycker från handelsbod eller genom tillverkares eller
andras försäljning medelst kringföring. Derefter säger motionären:
»I betraktande af dessa stadganden synes det vara högst inkonseqvent,
att myndigheterna icke skola ega rätt att på något sätt ingripa mot
en tillverkare, om han säljer sina varor vid tillverkningsstället med den
följd, att oordningar deraf vållas. Säljer han sina varor i egen salubod
så är han alldeles likstäld med alla andra försäljare; säljer han dem
genom egna utkörare, då är han nästan likstäld med alla andra utkörare.
Men säljer han dem vid tillverkningsstället, då är han stäld alldeles utom
de lagar, som gälla för andra försäljare. Detta kan icke vara rimligt.
» —

Då de tre första motionerna icke i något väsentligt skilja sig
från hvarandra, anser sig utskottet kunna behandla dem tillsammans.
I alla tre yrkar man, att i lagstiftningen skall införas förbud att under
sön- och helgdagar försälja maltdrycker från tillverkningsställen (i n:o
227 äfven »att utlemna» sådana).

Utskottet vill icke förneka tillvaron af de i motionen n:o 66 påpekade
olägenheterna samt erkänner, att något bör göras till deras förebyggande.
Men då den vanliga gången af lagstiftningen i likartade frågor hittills
varit den, att, innan ett ovilkorligt förbud mot försäljning gjorts i lagen,
man i densamma infört bestämmelse om rätt för vederbörande myndighet
att i händelse af oordningar vidtaga inskränkande åtgärder eller
meddela förbud, så anser utskottet, att samma ordning här bör följas.

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

I den rigtningen går ock motionen n:o 230. Den har åtnöjt sig med
en begäran, att rätt måtte i lagen medgifvas myndigheterna att vidtaga
samma åtgärder med afseende på försäljning från tillverkningsställen
som från handelsbodar, när oloflig utskänkning derigenom främjas eller
oordningar föranledas, samt yrkar derför sådan ändring af § 15 mom.
1 i kongl. förordningen den 24 oktober 1885, att orden »dock att
— — å tillverkningsstället» uteslutas, hvarigenom tillverkaren ginge
förlustig den undantagsställning i fråga om försäljning från tillverkningsställe,
som han för närvarande i detta fall åtnjuter. Ifrågavarande
moment lyder nemligen så: »Håller någon vin eller maltdrycker för
afhemtning till salu, och visar sig, att genom försäljningen oloflig utskänkning
främjas eller oordningar eljest föranledas, eger i stad
magisfraten och på landet kommunalnämnden att för viss tid eller för
alltid förbjuda honom all vidare försäljning af nämnda drycker eller
stadga sådana inskränkningar i afseende å försäljningen, som må finnas
af omständigheterna påkallade; dock att hvad sålunda föreskrifves, icke
må tillämpas å den försäljning till afhemtning, som tillverkare af vin
eller maltdrycker idkar å tillverkningsstället».

Ingen bör kunna neka, att en ändring af detta moment i motionärens
syfte har skäl för sig, då det icke finnes någon anledning, hvarför
samhället mer bör tolerera, att oloflig utskänkning främjas eller oordningar
föranledas, när det sker genom försäljning/rån tillverkningsställe,
än när det sker genom försäljning från handelsbod. Och att oordningar
lika lätt kunna uppstå genom den förra handeln som genom den
senare, torde ej heller kunna förnekas, i synnerhet när det är fråga
om bryggerier på landsbygden. Utskottet finner dock ej lämpligt, att
myndighet tillåtes vidtaga restriktiva åtgärder af alldeles samma omfattning
i fråga om tillverkare som i fråga om handlande. I ofvannämnda
lagrum är rättighet tilldelad magistrat eller kommunalnämnd
»att för viss tid eller för alltid förbjuda försäljaren all vidare försäljning
af nämnda drycker». Naturligtvis kan ett sådant förbud icke sträcka
sig utöfver vederbörande myndighets magtområde, men, å andra sidan,
äro ordalagen så absoluta, att myndigheten synes kunna förbjuda honom
försäljning icke allenast å särskildt ställe inom sagda område, utan
öfver allt inom detsamma. Ett sådant förbud, vare sig för alltid eller
för viss i lagen ej begränsad tid, vore en alldeles för drakonisk bestämmelse
angående en tillverkare; man skulle t. ex. derigenom kunna
förbjuda honom att försälja sina tillverkningar inom ett helt stadsområde.
Till och med om förbudet att för all framtid sälja dem endast
skulle gälla tillverkningsstället, vore det väl hårdt. Deremot bör lagen

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 17.

gifva myndighet rätt att, när oordningar uppkomma i följd af den
omedelbara afhemtningen af vin och maltdrycker från tillverkningsställe,
hämmande ingripa genom att »stadga sådana inskränkningar i
afseende å försäljningen, som må finnas af omständigheterna påkallade».
Ty deri läge då alltid rätt att, när omständigheterna dertill gåfvo anledning,
förbjuda försäljning på sön- och helgdag — vare sig under hela
dagen eller under vissa timmar deraf.

Med anledning af de under denna afdelning behandlade motionerna
får utskottet derför hemställa,

2:o

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det Kongl. Maj:t ville göra sådan ändring af
§ 15 mom. 1 i kongl. förordningen den 24 oktober
1885, sådan denna paragraf lyder i kongl. kungörelsen
10 juli 1891, att magistraten i stad och kommunalnämnden
å landet må medgifvas rätt att, när oloflig
utskänkning främjas eller oordningar eljest föranledas
genom försäljning till afhemtning af vin eller maltdrycker
från tillverkningsställe, stadga sådana inskränkningar
i afseende å denna försäljning, som må
finnas af omständigheterna påkallade.

Stockholm den 27 mars 1896.

Å utskottets vägnar:

P. WALDENSTRÖM.

Reservation

af herr F. Ohlsson från Vexiö.

Bill. till Riksd. Prat. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 14 Höft.