Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 1

Utlåtande 1896:TfuA13 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 1

ro:'''': , i. i.\:‘ “''Öl

N:o 13.

Ank. till Riksd. kansli den 20 mars 1896, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o f
angående handeln med vin och maltdrycker.

Till utskottets behandling hafva hänvisats, bland andra, följande
tre motioner, nemligen:

n:o 210, hvari motionärerna föreslå:

»att Riksdagen för sin del besluter att hos Kongl. Maj:t hemställa
om sådana förändringar i kongl. förordningen den 24 oktober 1885
angående försäljning af vin och maltdrycker m. m., att en gräns bestämmes
mellan å ena sidan s. k. svagdricka och å andra sidan
de starkare maltdryckerna, samt att handeln med svagdricka undandrages
de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handeln med
maltdrycker i allmänhet, och ställes på samma linie som handeln med
de i 8 § af nämnda kongl. förordning omförmälda drycker»; samt
n:o 20, deri motionären anhåller:

Datt Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa om
sådan ändring af nu gällande lagstiftning angående handeln med vin
och maltdrycker, att l:o) en gräns bestämmes mellan öl och svagdricka,
2:o) handeln med vin och öl icke må, vare sig i stad eller på land,
förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras»;
n:o 213, hvari motionärerna hemställa:

Datt Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj: t måtte anhålla om såBih.
till lliktd. Fi ol. 1836. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Raft. (Näs 13 och 14j. 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

dana förändringar i nu gällande förordning om handeln med vin och
maltdrycker med mera:

att handeln med vin och maltdrycker skiljes från annan handel,
så att ingen allenast på grund af förvärfvade handelsrättigheter må
ega att sälja Öl vare sig i mindre eller större partier; och

att ingen ölhandel å landet må kunna tillåtas utan vederbörande
kommuns hörande och bifall.»

Till stöd för motionerna hafva motionärerna hufvudsakligen anfört:
Herrar John Olsson, E. J. Ekman och M. Alsterlund m. fl. (motion
n:o 210):

att frågan om svagdrickats frigörelse från de inskränkningar, som
gälla för ölhandeln, syntes dem för nykterhetssaken vara af den stora
vigt, att eu tillfredsställande lösning af denna fråga, enligt deras förmenande,
borde snarast möjligt komma till stånd;

att kostnaderna för den kontroll, hvilken torde vara för ändamålet
erforderlig, om också afsevärda, dock icke torde kunna uppgå till sådana
belopp, att det syntes böra afskräcka från genomförande af en
grundsats, som af alla erkändes vara både möjlig att genomföra och
rättvis samt i hög grad egnad att gagna nykterhetssaken;

att motionärerna fördenskull voro förvissade, att en ändring af
den kongl. förordningen i det syfte, Riksdagen i skrifvelse (n:o 39)
af 1892 begärt, skulle helsas med tillfredsställelse af befolkningen
öfver allt i landet, möjligen med undantag af målsmännen för den
industri, som uteslutande sysselsatte sig med tillverkningen af de starkare
maltdryckerna, enär i deras intresse läge, att en ökad ölförbrukning
komme till stånd;

att motionärerna voro öfvertygade, att de kostnader, som må blifva
nödvändiga för genomförande af den ändring, de åsyftade, fullt skulle
uppvägas af de moraliska och ekonomiska fördelar, som skulle vinnas
genom förändringen i fråga: en ökad förbrukning af det oskadliga och
i viss mån närande svagdricka! samt en motsvarande minskning af den
ur alla synpunkter skadliga och förkastliga förbrukningen af de berusande
maltdryckerna;

att den af Kongl. Maj:t berörda frågan om införande af maltbeskattning
med nuvarande rikliga tillgångar i statskassan icke torde åtminstone
under den närmaste tiden komma allvarligen på tal; samt
att motionärerna för öfrigt ansågo, att den af dem påyrkade samt
af Riksdagen redan godkända reformen icke borde onödigt fördröjas
genom att sammankopplas med den erkändt svårlösta och omtvistade
maltbeskattningsfrågan. —

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 3

Herr Waldenström (motion n:o 20):

att vin och Öl blifva allt mer och mer farliga rusdrycker, det erkändes
öfverallt, och af denna orsak hade man ock sett 6ig tvungen
att särskildt lagstifta om dem;

att öfva nödig kontroll öfver lagens efterlefnad vore emellertid
omöjligt, så länge dessa varor finge säljas i hvarje handelsbod;

att man i kampen mot bränvinet snart fann det nödvändigt att
skilja bränvinshandeln från annan handel;

att ingen nu torde finnas, som skulle vilja att bränvin finge säljas
i hvarje handelsbod;

att hvad sålunda funnits nyttigt med afseende å bränvinet utan
tvifvel skulle medföra samma nytta, om det, såsom behofvet allt mer
och mer gjorde gällande, tillämpades äfven på Öl och vin;

att man såsom det kraftigaste skälet vid bekämpande af den äskade
förändringen framhållit, att det vore omöjligt dels att skilja mellan Öl
och svagdricka, dels ock att hindra efterjäsning af buteljeradt svagdricka
samt deraf följande stegring af alkoholhalten;

att detta dock måste vara ett svepskäl;

att man såsom en gräns mellan Öl och svagdricka kunde bestämma
en viss procent alkoholhalt, t. ex. 3 eller 2 procent, och den, som ansåge
sig icke kunna brygga en maltdryck med alkoholhalt under den
bestämda gränsen, måtte gerna förhindras att befatta sig med den
rörelsen;

att hvad åter anginge efterjäsningen ett stort bryggeribolag i
Stockholm för några år sedan annonserade, att dess iskällardricka
pasteuriserades, hvarigenom efterjäsning och stegring af alkoholhalten
omöjliggjordes;

‘att, när sistlidne år några nykterhetsordnar förbjödo sina medlemmar
att förtära maltdrycker med större alkoholhalt än 2 volymprocent,
en bryggare i Stockholm strax erbjöd sig att tillverka och
tillhandahålla en maltdryck, hvars alkoholhalt icke öfverstege nämnda
gräns;

att det således nog ginge, blott man ville;

att motionären nu som förr ansåge det origtigt. att i denna sak
göra skilnad mellan stad och land;

att ölhandeln i de många brödbodarne och mjölkmagasinen i städerna
vållade lika stor skada som trots någon ölhandol i handelsbodarne
på landet;

att det i städerna dessutom vore vida mindre än på landet behöflig!
att öl såldes i hvarje butik; samt

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

att motionären för öfrigt till stöd för sin motion hänförde sig till
hvad i sådant afseende förekommit uti föregående likartade motioner
och deraf föranledda utredningar. —

Herrar M. Alsterlund, And. Olsson i Mårdäng, A. H. Göthberg m. fl.
(motion n:o 213):

att under en lång följd af år i Riksdagen gjorts framställningar i
syfte att få åtkomsten af äfven de svagare rusdryckerna Öl och vin
försvårad;

att sådant föranledts deraf, att det visat sig, att, i samma män
som de spirituösa dryckerna blifvit svåråtkomliga, ölet hufvudsakligen
trädt i deras ställe;

att detta till en början betraktades som ett lyckligt förhållande,
enär man i ölet såg mindre en rusgifvande än en nyttig och närande
dryck, som, måttligt njuten, vore ofarligare än bränvinet;

att erfarenheten emellertid intygat, att ölet äfven kan i hög grad
missbrukas och särskildt i en del samhällen, der stora arbetareskaror
finnas, vålla oordningar, fylleri och störande uppträden af allehanda
slag;

att det blir en alltmera vanlig företeelse, att personer fullständigt
berusa sig af Öl;

att erfarenheter och derpå fotade statistiska uppgifter från Göteborg
ådagalagt, att icke ensamt missbruk af bränvin framkallat ett starkt
rus, utan att äfven ölmissbruk i icke ringa grad bidragit att höja summan
af fylleriförseelser;

att det emellertid icke vore blott der, hvarest ölstugor finnas,
som ett omättligt förtärande af öl och deraf följande oordningar förekommo,
ty då ölet betraktades som en vanlig handelsvara, vore det
icke svårt att åtkomma det när och hvar som helst, äfven om det icke
finge utdrickas på platsen, der det köptes;

att genom bestämmelsen att i vanlig handelsbod på landsbygden
ej finge försäljas öl och vin till afhemtning i mindre parti än tio liter
visserligen någon inskränkning i frågan om handeln med nämnda drycker
blifvit gjord, men då dels denna bestämmelse ofta kringginges och
kontrolleringen vore svår att verkställa, dels försäljning af Öl från fordon,
utsända af bryggerier, eller så kallade öltappare fritt påginge, kräfdes
i ordningens, sedlighetens och nykterhetens intresse mera tidsenliga
och effektiva lagstiftningsåtgärder;

att enligt motionärernas åsigt en sådan åtgärd af verklig betydelse
vore hvad Riksdagen år 1892 beslöt, nemligen Öl- och vinhandelns skiljande
från vanlig handelsrörelse, en begäran, som emellertid då icke

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 5

vann Kongl. Maj:ts godkännande men föranledde till utfärdande af den
så kallade tioliters-förordningen;

att motionärerna — som i detta sammanhang närmare refererat
innehållet i 1892 års riksdagsskrifvelse i ämnet samt kritiserat de flera
skäl, som för Kongl. Maj:t varit bestämmande, då Kongl. Maj:t funnit
berörda skrifvelse i nu förevarande hänseende icke böra till någon
åtgärd föranleda — ansågo det enda talande skälet mot deras framställning
ligga i den omständigheten, att svagdricka! vore underkastadt
samma lagstiftning som Öl och vin;

att emellertid motionärerna ville påminna derom, dels att 1892 års
Riksdag önskat, att en gräns bestämdes mellan svagdricka och Öl, och
att handeln med svagdricka icke skulle drabbas af samma inskränkande
bestämmelser som handeln med Öl, dels ock att i år i särskild motion
framstälts yrkande i samma rigtning;

att enligt motionärernas förmenande en bestämmelse om gränsskilnad
mellan svagdricka och Öl lika väl torde kunna meddelas här i
Sverige som i Danmark, der en sådan gräns för närvarande vore bestämd;
samt

att motionärerna — med instämmande i ett af herr C. O. Bergman
uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 47) fäldt yttrande om
omöjligheten att med någon framgång bekämpa dryckenskapen, så länge
rätten att försälja Öl i partier om tio liter åtföljde vanliga handelsrättigheter
— slutligen ville fästa uppmärksamhet å den icke minst vigtiga
omständigheten, att det inom landet funnes en mängd handlande,
hvilka af religiösa och nykterhetsskäl icke skulle vilja sälja Öl och vin
till afhemtning, men hvilka nu så godt som tvingades till dylik försäljning,
enär de under rådande konkurrens eljest skulle utsätta sig för
risken att mista en del af sina kunder och dermed kanske se möjligheten
för sin utkomst tillintetgjord.

Innan utskottet går att behandla dessa motioner, vill utskottet
erinra om de deri berörda frågornas föregående behandling i Riksdagen.

Vid 1891 års riksdag afgaf utskottet ett betänkande (n:o 11),
deri utskottet efter en uttömmande utredning och historik, hvartill
utskottet här vill hänvisa, gjorde följande hemställan:

1:°)

att Andra Kammaren för sin del besluter, att Riksdagen må i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla om sådan ändring i kongl. förordningen
angående handeln med vin och maltdrycker den 24 oktober 1885:

6 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

dels att försäljning af dessa drycker till afhemtning ej må å landsbygden
förenas med annan handel, till hvars bedrifvande särskild anmälan
erfordras,

dels ock att rättighet till försäljning af maltdrycker till mindre
belopp än tio liter må å landsbygden förvärfvas i den ordning, som §
11 af förenämda kongl. förordning redan stadgar i fråga om försäljning
af vin.

2:o)

att Andra Kammaren för sin del besluter, det Riksdagen i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Magt ville låta utreda, huru
på det mest praktiska sätt en gräns må kunna bestämmas mellan svagdricka
å ena sidan och starkare maltdrycker å den andra, samt att
Kongl. Maj:t, på grund af nämnda utredning, ville vidtaga de förändringar
i kongl. förordningen den 24 oktober 1885 angående försäljning
af vin och maltdrycker m. m., att en sådan gräns bestämmes samt att
handeln med svagdricka undandrages de inskränkande bestämmelser,
som nu gälla för handeln med maltdrycker i allmänhet, samt ställes
på samma linie som handeln med de i § 8 af nämnda kongl. förordning
omförmälda dryckerna.

Hvad utskottet sålunda tillstyrkt, bifölls af Andra Kammaren utan
omröstning, men afslogs af Första Kammaren, sedan det blifvit af dess
tillfälliga utskott afstyrka

Vid 1892 års riksdag upptogs frågan åter i Andra Kammaren uti
motion n:o 169 af herr P. Waldenström jemte 73 andra af kammarens
ledamöter. Tillfälliga utskottet tillstyrkte jemväl då bifall till motionen,
hvilken ock bifölls af kammaren utan diskussion.

Första Kammarens tillfälliga utskott, som derefter hade att behandla
frågan, afstyrkte förslaget, men då ärendet förekom till behandling
i samma kammare, beslöts med 50 röster mot 40 att biträda Andra
Kammarens i ämnet fattade beslut.

I anledning deraf aflät Riksdagen till Kongl. Maj:t skrifvelsen n:o
39, deruti bland annat yttrades följande:

»Förslaget att bereda en lättare tillgång till åtkomsten af svagdricka,
hvilken i någon mån närande läskedryck för de mindre bemedlade
blifvit snart sagdt en nödvändighetsvara, samt att på sådant
sätt undanrödja eller åtminstone inskränka anledningame för dem att
förtära de dyrare och mera berusande maltdryckerna, anser Riksdagen
vara synnerligen beaktansvärdt och böra af statsmagterna understödjas,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 18. 7

för så vidt en följdrigtig lagstiftning i detta ämne kan åstadkommas samt
lagens tillämpning låter sig praktiskt genomföras. Härvid torde först
böra komma under ompröfning, huruvida ur teknisk synpunkt möjlighet
förefinnes att uppdraga en så bestämd alkoholgräns mellan starkare
och svagare maltdrycker, att denna gräns kan i lag fästas, och
om så är fallet, lärer vidare böra afgöras, hvilken denna alkoholgräns
bör vara, samt huru nöjaktig kontroll deraf må vid den praktiska tilllämpningen
kunna åstadkommas.

För att vinna klarhet i dessa frågor begärdes vid frågans behandling
under sistlidet års riksdag utlåtande i ämnet af två sakkunnige
män, hvilka samstämmande uttalade den mening, att en gränslinie mellan
ifrågavarande drycker bör kunna laggiltigt uppdragas.

Riksdagen, som anser i hög grad önskvärdt, att en sådan gräns
blifver i lag bestämd, men som saknar förutsättningar för att gifva
anvisning, huru detta lämpligast må kunna ske, får derför anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru på det mest praktiska sätt
en gräns må kunna bestämmas mellan svagdricka å ena sidan och starkare
maltdrycker å den andra, samt att Eders Kongl. Maj:t på grund
af sådan utredning ville vidtaga de förändringar i kongl. förordningen
den 24 oktober 1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. in.,
att en sådan gräns bestämmes, samt att handel med svagdricka undandrages
de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handel med
maltdrycker i allmänhet, samt ställes på samma linie som handel med
de i § 8 af berörda kongl. förordning omnämda dryckerna.»

Med anledning af denna skrifvelse företog Kongl. Maj:t frågan till
behandling. Finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå fick befallning
att yttra sig om lämpligaste sättet för bestämmande af en
gräns mellan svagdricka å ena sidan samt starkare maltdrycker å den
andra. Dess underdåniga utlåtande afgafs den 8 oktober 1892. Hufvudsumman
af detsamma kan sammanfattas i följande fyra punkter:

a) att svagdricka verkligen kan skiljas från öl och öfriga maltdrycker
(sid. 16);

b) att starnvörtens extrakthalt men icke dryckens alkoholhalt bör
läggas till grund för bestämmandet af gränsen mellan dessa drycker
(sid. 8, 16);

c) att i sådant fall »dricka» bör definieras såsom en maltdryck,
beredd af en stamvört, hvilkens extrakthalt icke öfverstiger 7 procent
(sid. 13), samt att det bör stadgas förbud att vid handel begagna benämningen
»dricka» för drycker, beredda af en vört med större extrakthalt
än 7 procent (sid. 19);

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

d) att bestämmandet af en sådan gräns skulle nödvändiggöra en
kontroll vid bryggerierna, hvilken kontroll dock blefve förenad med så
dryga kostnader, att den icke torde kunna anordnas utan i sammanhang
med en beskattning af maltdrycker (sid. 17).

Detta underdåniga utlåtande föranledde herr civilministern att i
fråga om nu afhandlade sak tillråda Kongl. Maj:t att endast så till vida
efterkomma Riksdagens önskan, att § 11 i kongl. förordningen den 24
oktober 1885 angående handeln med vin och maltdrycker finge en i
så måtto ändrad lydelse, att rättigheten att sälja maltdrycker på landet
i mindre qvantitet än tio liter blef bunden vid samma vilkor som rättigheten
att sälja vin. Hvad åter anginge bestämmandet af en gräns
mellan svagdricka och starkare maltdrycker, ansåg herr statsrådet, att
med afseende på de dryga kostnader, som en nödig kontroll skulle
betinga, denna fråga borde för det närvarande få förfalla. I sammanhang
dermed afstyrkte han äfven bifall till Riksdagens önskan, att förbud
måtte stadgas mot att å landsbygden förena vin- och maltdryckshandel
med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras, och det
emedan ett stadgande i det af Riksdagen ifrågasatta syftet måste under nuvarande
förhållanden blifva gällande äfven i fråga om svagdricka.

Hvad herr statsrådet sålunda anfört, gillades af Kongl. Maj:t, som
i nådig proposition (n:o 46) till 1893 års Riksdag begärde Riksdagens
yttrande öfver ett i civildepartementet uppgjordt förslag till ändring af
bland annat ofvan nämnda § 11 i kongl. förordningen den 24 oktober
1885 angående försäljning af vin och maltdrycker m. m. Sedan Riksdagen
uttalat sitt gillande af detta förslag, blef det gällande lag
den 1 oktober 1893.

Denna förbättring, som nu varit gällande i 2*/-. år, har dock icke
kunnat tysta krafvet på ett fullständigt genomförande af de önskningsmål,
som framstäldes i Riksdagens skrifvelse 1892, så mycket mindre
som Kongl. Maj:t i nyss nämnda proposition icke af slagit Riksdagens
begäran i de två vigtigaste punkterna, utan endast för det närvarande
(sid. 7) och under nuvarande förhållanden (sid. 8) låtit saken förfalla.
Till följd deraf hafva äfven i år flere motioner i ärendet blifvit väckta
inom Andra Kammaren. För innehållet i dem har utskottet här ofvan
redogjort, Af denna redogörelse framgår, att samtliga motionernas
syfte i följande två punkter är ett och detsamma:

l:o) att få en gräns uppdragen mellan Öl och svagdricka;

2:o) att göra handeln med svagdricka fri, samt följaktligen få nu
gällande lagbestämmelser om vin- och maltdryckshandeln inskränkta till

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 9

vinet och ölet, hvarvid med Öl menas hvarje maltdryck, som öfverskrider
den uppdragna gränsen;

Dertill kommer i motionerna n:is 20 och 213 det yrkandet,

3:o) att nu gällande bestämmelser angående handeln med vin och
maltdrycker skärpes så, att handeln med vin och Öl icke må förenas
med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras;

samt i motionen n:o 213

4:o) att ingen ölhandel å landet må kunna tillåtas utan vederbörande
kommuns hörande och bifall.

Utskottet anser lämpligast att behandla ärendet i nu sagda ordning.

Första frågan blir då: År det möjligt att bestämma en praktisk gräns
mellan svagdricka och Öl? Till svar på denna fråga hänvisar utskottet
dels till tvenne vid utskottets betänkande 1891 bifogade utlåtanden, det
ena af professorn i kemisk teknologi vid kongl. tekniska högskolan,
herr P. Klason, det andra af kemisten vid kongl. flottans marindepartement,
herr A. Werner Cronquist, dels till »underdånigt utlåtande i fråga
om lämpligaste sättet för bestämmande af en gräns mellan svagdricka
å ena samt starkare maltdrycker å andra sidan, afgifvet af kongl. finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå den 8 oktober 1892», dels
till tvenne vid detta betänkande fogade bilagor (litt. A och B), utgörande
svar på af utskottet framstälda frågor, det ena af professorn i
hygien vid Karolinska institutet, herr E. Almqvist, det andra af professorn
i kemi vid Upsala universitet, herr O. Widman, dels slutligen
till en till utskottet insänd skrifvelse från disponenten från svagdricksbryggeriet
i Eskilstuna, herr apotekare C. M. Sundberg, hvilken skrifvelse
är såsom bil. litt. C vidfogad detta betänkande.

Alla dessa utlåtanden af fullt kompetenta auktoriteter öfverensstämma
deri, att en gräns kan bestämmas mellan Öl och svagdricka.
Bryggaren kan utan svårighet göra stamvörten sådan, att den vid jäsning
icke utvecklar öfver en viss procent alkoholhalt. Anmärkningsvärdt
är också, att 52 analyser å svagdricka från en mängd bryggerier
i olika delar af landet, hvilka kontrollbyrån sidd. 34—36 sammanfört,
visa en alkoholhalt af högst 2,22, lägst 0,59, i medeltal 1,33 volymprocent,
motsvarande'' en stamvörtstyrka af högst 7,39, lägst 2,96, i medeltal
4,96 procent. Byrån, som sjelf föreslår »7 procent extrakthalt hos
stamvörten såsom gräns mellan dricka och andra maltdrycker», förklarar,
att en sådan »vört med 60 procent utjäsning ger eu dryck med
högst 2,c volymprocents alkoholhalt», men tillägger, att »så pass hög
alkoholhalt sannolikt högst sällan förekommer hos svagdricka, enär detta
Bill. till Riksd. Vrot. 1800. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Raft. 2

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

dricka numera mestadels brygges af en vört af högst 6 procent extrakthalt
och med i medeltal 43 procent utjäsning» (sid. 12 f.). Och
byrån förklarar sid. 13, att det »i intet fall torde vara någon svårighet
för bryggaren att nedbringa vörtens styrka till 6 å 7 procent och således
äfven drickats alkoholhalt till 2,5 volymprocent eller derunder)).
Men vill en bryggare för ett särskilt tillfälle brygga en alkoholsvag
maltdryck med större extrakthalt, så kan han enligt herrar Almqvists
och Widmans utlåtanden genom pastörisering afbryta jäsningen på
hvilket stadium som helst. Att detta vållar extra kostnad, torde man
icke behöfva taga hänsyn till, då dylik extra god maltdryck alltid betingar
högre försäljningspris. De i Upsala vid Erlangens bryggeri anställda
försöken att tillverka ett på samma gång extraktrikt och alkoholsvagt
dricka hafva ock enligt prof. Widmans utlåtande utfallit så
lyckligt, att vetenskapliga analyser af detta dricka under en tid af 20
månader visat en alkoholhalt af högst l,ge volymprocent alkohol, medan
»extrakthalten varit högre än i något annat slag af i landet tillverkade
maltdrycker med undantag af porter». Af herr Sundbergs yttrande
framgår dessutom, att äfven jäsmetoden väsentligt inverkar på en maltdrycks
alkoholhalt i förhållande till extrakthalten.

Sedan man alltså öfvervunnit den förr vanliga invändningen, att
Öl och svagdricka icke kunde skiljas, så har nu en annan invändning
trädtjfram, nemligen denna: om det i lagstiftningen skall göras skilnad
mellan handeln med Öl och handeln med svagdricka, så måste en kontroll
anordnas, som förhindrar lagens kringgående eller öfverträdande;
en sådan kontroll kommer emellertid att vålla »dryga kostnader)) och
bör derför icke införas utom i sammanhang med en ölskatt. Denna
invändning, uttalad i kontrollbyråns ofvannämnda underdåniga utlåtande
(sid. 17), upptogs af Kongl. Maj:t i dess proposition n:o 46 till 1893
års Riksdag och anfördes såsom skäl för att för det närvarande icke
låta Riksdagens skrifvelse i denna del till någon åtgärd föranleda.

Utskottet föreställer sig emellertid, att en vidlyftig och dyrbar kontroll
icke alls vore af behofvet påkallad. Kontrollbyrån säger (sid. 16),
att den icke »betviflar, att bryggarne i allmänhet skola söka att rätta
sig efter de nya förhållandena och sträfva efter att tillverka ett dricka,
som verkligen uppfyller det i byråns definition på svagdricka uppstäda
vilkoret». Och så mycket större skäl till denna tro har byrån, »som
tillverkaren egentligen icke har något intresse af att brygga drickat
starkare än medgifvet är» (sid. 18). Med anledning deraf förmenar ock
byrån sjelf på samma sida, att »kontrollörens befattning skulle kunna
blifva ganska lättskött och således icke kräfva någon särdeles hög kostnad».

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 11

Från kompetent håll har också utskottet erfarit, att det för bryggarne
sjelfva skulle vara en fördel att få en viss gräns bestämd, utöfver
hvilken drickats alkoholhalt icke finge gå. Såsom af prof. Almqvists
skrifvelse (bil. kitt. A) framgår, har konkurrensen på senaretider
tvungit bryggerierna att mer och mer öka alkoholhalten i s. k.
iskällardricka. Vid ett inför utskottet af eu kemist med komparator
utfördt prof visade sig iskällardricka, upphemtadt från Riksdagens
restauration, innehålla vida utöfver fyra volymprocent alkohol, d. v. s.
hvarje liter af sådant iskällardricka innehåller lika mycket alkohol som
8 å 9 centiliter 50-procentigt bränvin0). När nu alkoholhalten står i sådant
förhållande till vörtens extrakthalt och qvalitet, att en vört af viss extrakthalt
icke kan vid utjäsning lemna en dryck med alkoholhalt utöfver
en viss procent, så är tydligt, att kostnaden för framställande af alkoholstarkare
iskällardricka blir så stor, att all förtjenst försvinner, då
man i alla händelser icke kan antaga, att allmänheten skulle finnå sig
i en höjning af samma drickas försäljningspris. År det alltså sant,
att en bestämd gräns, utöfver hvilken drickas alkoholhalt icke finge gå,
skulle vara eu fördel för bryggarne, så är det väl ock på samma gång
säkert, att de till följd af konkurrensen skulle hålla ögonen på hvarandra,
så att icke någon öfverskrede gränsen. Utrustade som de äro
med instrument och laboratorier, skulle de också vara fullt kompetenta
dertill. Och bättre kontroll, än detta skulle blifva, kunde nog staten icke
anordna.

Detta om de större bryggerierna, som tillverka både Öl och dricka.
Hvad åter angår de egentliga svagdricksbryggerierna, så torde de lika
litet hädanefter som hittills komma att känna sig frestade att tillverka
några alkoholstarka maltdrycker. Det låga försäljningspris, som deras
tillverkningar betinga, göra det omöjligt för dem. Såvidt utskottet vet,
har man aldrig heller hört några klagomål öfver för stor eller skadlig
alkoholhalt i deras svagdricka.

Under sådana förhållanden anser utskottet, som sagdt, att en särskild,
dyrbar kontroll alls icke är behöflig. Det är nog, att en gräns
bestämmes, och att det, i enlighet med hvad kontrollbyrån (sid. 19)
föreslår, blir vid äfventyr af straff förbjudet att vid handel begagna
benämningen »svagdricka» för maltdrycker, som öfverskrida denna gräns.
Sedan må det vara polismyndighetens sak att, der misstankar om lagöfverträdelse
uppstå eller der angifvelse sker, taga prof för att låta
undersöka och sedan efter undersökningens resultat lagligen förfara.

*) För jomförclscs skull må här anmärkas, att en »stor sup» bränvin af Stockholms utskänkningsbolag
innehåller 5 centiliter, on »liton sup» 3,7 6 centiliter.

12 Andra Kammarens Tillfälliqa Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Så går det ju till i många andra fall. Så t. ex. får bränvin icke säljas
med mindre spritbalt än 40 %, vin icke med större sprithalt än 25 %.
Men icke har man för detta stadgandes skull anordnat någon särskild
dyrbar kontroll. Den bränvinskontroll, som är, afser endast att bevaka
statens rätt till skatt, men alls icke att kontrollera sprithalten i det bränvin,
som bränneriegaren säljer. Sker öfverträdelse af lagens bestämmelser
om sprithalten i bränvin eller vin, så blir det polismyndighetens sak
att på gifven anledning der ingripa. Alldeles rigtigt anmärker också
kontrollbyrån sid. 19, att polismyndigheten i afseende på handeln med
Öl och dricka »finge samma åliggande, som nu tillkommer densamma i
afseende å försäljningen af vin, i det att den skall öfvervaka, att icke
drycker af mer än 25 % alkoholhalt säljas under benämningen vin».

År det alltså antagligt, att ett stadgande i nu sagda syfte vida
mindre skulle komma att kringgås än många andra lagbestämmelser, så
förfäder ock den af kontrollbyrån uttalade farhågan, att den, som handlade
med svagdricka, skulle kunna komma att oskyldigt få lida för
tillverkarens förseelse. Äfven nu står hvarje handlande i ansvar för de
varor han säljer, men aldrig har klagan försports öfver, att han derigenom
utsättes för risken att få oskyldigt lida för förseelser, begångna
af den fabrikant, hos hvilken han sjelf på god tro köpt sina varor.
Och faran för svagdricksförsäljaren skulle nog icke blifva större.

På hvad sätt gränsen mellan svagdricka och Öl borde bestämmas,
det tillhör de sakkunnige att utreda. Gentemot kontrollbyråns påstående,
att »alkoholhalten ensam icke kan användas att skilja dricka från andra
maltdrycker» (sid. 8), utan att gränsen bör bestämmas efter vörtens
extrakthalt (sid. 16), vill dock utskottet påpeka, att byrån sjelf säger,
att en vört af viss extrakthalt icke vid utjäsning kan lemna en dryck
med alkoholhalt utöfver en viss procent (sid. 12), och om så är, synes
det utskottet allt annat än omöjligt att till skilnad mellan svagdricka
och Öl bestämma den vida naturligare gränsen af en viss alkoholprocent,
utöfver hvilken svagdricka icke finge gå. Så mycket bättre vore detta,
som derigenom intet hinder lades för en bryggare, som ville tillverka
ett mer extraktrikt och sålunda bättre svagdricka men genom pasteurisering
eller på annat sätt förebygga dess utjäsning utöfver den för
svagdricka bestämda maximiprocenten af alkohol. I den danska lagen
om ölskatt (§ 2) är ock gränsen mellan skattefritt och skattepligtigt
öl satt till 2 V, vigtprocent alkohol, hvarförutom tillverkning af maltdryck
med mer än 6 vigtprocent alkohol alldeles förbjudes. Om vörtens
extrakthalt säges i den lagen icke ett ord. Och har man i Danmark

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 13

utan tvekan kunnat taga alkoholhalten till gräns mellan svagare och
starkare maltdrycker, så bör detsamma kunna ske äfven i Sverige.

Hvad vidare angår frågan om, hvilken alkoholhalt som bör bestämmas
såsom gräns, och om den gränsen bör bestämmas i vigt- eller volymprocent,
så äro tankarne delade. Derom vill utskottet icke heller
säga annat, än att den allmänna meningen i landet, sådan den gifvit
sig till känna på nykterhetsmöten, med sällsynt enhällighet uttalat
sig för 2 volymprocent. Herr Waldenström har i sin motion såsom
önskningsmål antydt »3 å 2 procent». Den danska lagen bestämmer
gränsen, såsom nyss är sagdt, till 27« vigtprocent, hvilket motsvarar
ungefär 2 Va volymprocent. Hvad som här är nödvändigt är, att en
rimlig gräns bestämmes. Ty dessförutan kan handeln med de berusande
maltdryckerna enligt utskottets åsigt icke på ett ändamålsenligt
sätt ordnas.

På grund af hvad sålunda är anfördt, hemställer utskottet,

1:°)

‘!ii| jr •nr!. i:i:i >i i" i.''. ;IU lamt t;

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det ville Kongl. Maj:t efter sakkunnig utredning
bestämma en gräns mellan svagdricka och starkare
maltdrycker samt dervid, om det praktiskt låter
sig göra, lägga alkoholhalten till grund för en sådan
bestämmelse.

I sammanhang dermed och under förutsättning af bifall till l:o)
föreslår utskottet vidare,

2:o)

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det ville
Kongl. Maj:t förklara, att handeln med svagdricka
skall vara fri från alla de inskränkande bestämmelser,
som nu gälla handeln med maltdrycker i allmänhet,
och att dessa bestämmelser följaktligen hädanefter
endast skola vara tillämpliga på handeln med de starkare
maltdryckerna.

14 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

I motionerna n:ris 20 och 213 yrkas, att vin- och ölhandeln må
skiljas från annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras.

Riksdagen har ock i sin ofvan nämnda skrifvelse 1892 begärt ett
stadgande i detta syfte, hvad angår landsbygden. Utskottet anser, att
Riksdagen saknar skäl att nu frångå sitt då gjorda yrkande, och det
så mycket mer som Kongl. Maj:ts befallningshafvandes senast utgifna
femårsberättelse!’ framhålla, att den stora tillväxt i förbrukningen af
Öl, porter och iskällardricka, som de senare åren egt rum, »i väsentlig
män» berott på »den med landthandeln förenade rättigheten att sälja
maltdrycker». (Se Sveriges officiela statistik: Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
fem årsberättelser. Ny följd VIL För åren 1886—1890.
Sammandrag sid. 17 f.)

Utskottet hemställer således, allt under förutsättning att en gräns
mellan Öl och svagdricka bestämmes:

3:o)

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemställa om sådan ändring i kongl. förordningen
angående handeln med vin och maltdrycker, att handeln
med vin och öl icke må på landsbygden förenas
med annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras.

Om utsträckning af samma bestämmelse till städerna har motion
äfven förut förekommit, och uttryckligt yrkande derpå framställes nu i
herr Waldenströms motion n:o 20. Motionerna n:ris 210 och 213 tala
icke om någon skilnad mellan stad och land i detta afseende och måste
således — äfven de — anses omfatta beggedera. Utskottet hänvisar
till de skäl, som herr Waldenström framstäf i sin motion, hvilka utskottet
anser befogade. Då det i städerna alltid finnes särskilda vinoch
ölförsäljningsställen, så är behofvet der vida mindre än på landet
att få köpa dessa varor i hvarje matvara- eller diversehandel. Säkerligen
förledas många att köpa isynnerhet Öl just af den omständigheten,
att denna vara säljes och utbjudes i de bodar, der de skola
köpa sina lifsförnödenheter. I somliga städer inrätta ock bryggare, enligt
hvad utskottet har sig bekant, mjölk och brödbodar i hufvudsaklig
afsigt att der få sälja sitt Öl. Och de veta nog, hvad de göra. Dertill
kommer, att många innehafvare af mjölk-, bröd- och andra matvaruförsäljningsställen,
som icke vilja handla med Öl, likväl se sig
tvungna dertill, emedan deras konkurrentur hafva dylik handel. En sådan
lagstiftning, som den här ifrågavarande, skulle för dessa vara en

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande (N:o 13.) 15

hjelp, medan den säkerligen i nykterhetsafseende skulle vara till gagn
för allmänheten, som dock lätteligen finge sitt behof af maltdrycker
tillfredsstäldt genom den frigifna handeln med svagdricka.

Åro vinet och de starkare maltdryckerna verkliga rusdrycker, så
synes ock ungefär samma anledning förefinnas att skilja handeln med
dem som med de destillerade spritdryckerna från annan handel. Utskottet,
som dessutom tror, att en skilnad i lagstiftning för stad och
för land icke bör göras, der icke ett särskildt behof påkallar det —
något som här enligt utskottets mening icke är fallet — kan således
icke annat än biträda motionerna i denna del och hemställer derför
under förutsättning af bifall till näst föregående punkt,

4: o)

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t
hemställa om sådan ändring i kongl. förordningen
angående handeln med vin och maltdrycker, att handel
med vin och Öl icke heller i stad må förenas med
annan handel, hvartill särskild anmälan erfordras.

Hvad slutligen angår det i motionen n:o 213 framstälda yrkandet
»att ingen ölhandel på landet må kunna tillåtas utan vederbörande
kommuns hörande och bifall», ämnar utskottet företaga denna fråga i
sammanhang med behandlingen af en annan motion, som ännu hvilar
på utskottets bord, hvilket utskottet härmed får för kammaren

5:o)

anmäla.

Stockholm den 20 mars 1896.

Å utskottets vägnar:
P. WALDENSTRÖM.

16 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Reservationer

l:o) af herr A. F. Ohlsson från Vexiö, som ansett att utskottets
yttrande och hemställan bort hafva följande lydelse:

Sammanställer och jemför man de nu ifrågavarande motionerna,
visar det sig, att uti alla framhålles och åberopas ett gemensamt liufvudsyfte,
nemligen nykterhetens befrämjande.

Å ena sidan vill man främja detta syfte genom åstadkommande
af sådan lindring i nu gällande bestämmelser angående försäljning af
maltdrycker, att den alkoholsvaga maltdrycken (svagdricka) blifver
lättare tillgänglig för den stora allmänheten än hvad nu är förhållandet,
och å den andra genom sådan skärpning af samma bestämmelser, att
den alkoholstarka maltdrycken (öl m. m.) blifver mera svåråtkomlig än
den för närvarande är.

I båda fallen är det emellertid för möjliggörande af olika lagbestämmelser
nödvändigt, att lagen gör en bestämd åtskilnad mellan
ifrågavarande slagB drycker, eller med andra ord uttryckligen bestämmer,
huru och hvar gränsen mellan den starkare och svagare maltdrycken
är att söka och finna.

Innan utskottet inlåter sig på ifrågavarande spörsmål, torde det
vara lämpligt att med några ord närmare beröra de lagstiftningsåtgärder,
som motionärerna vilja förverkliga genom bestämmandet af en
dylik gräns.

Vigten och värdet af dessa praktiska åtgärder torde nemligen böra
tillmätas afgörande betydelse, då man med föranledande af motionerna
skall klargöra sin mening om nyttan och behofvet deraf, att en s. k.
svagdricksgräns varder i lag fästad.

Då i motionen n:o 210 ifrågasättes, att handeln med svagdricka
undandrages de inskränkande bestämmelser, som nu gälla för handeln
med maltdrycker i allmänhet, samt ställes på samma linie som handeln
med de i § 8 af kongl. förordningen angående försäljning af vin
och maltdrycker m. m. den 24 oktober 1885 omförmälda drycker —
frågar man sig ovilkorligen, om dessa bestämmelser verkligen äro så

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 17

restriktiva, att arbetarebefolkningen för närvarande har någon svårighet
att åtkomma och inköpa sitt behof af svagdricka.

Man frågar sig, om den svagdricksförbrukande allmänheten i nyssnämnda
hänseende verkligen och med fog gjort några klagomål eller
något missnöje gällande mot nuvarande bestämmelser angående handeln
med maltdrycker.

Man frågar sig, om det för samhället och befolkningen verkligen
är behöfligt och om det kommer att medföra sann båtnad, att svagdrickskrogar
etableras litet hvarstädes, der man kanske efter åratals
mödosamt arbete så småningom lyckats frigöra sig från annan krogrörelse.

På dessa och flera liknande frågor har utskottet för sin del icke
kunnat svara ett obetingadt ja.

Då vidare i motionerna n:is 20 och 213 ifrågasättes, att handeln
med öl icke skulle få förenas med annan handel, hvartill särskild anmälan
erfordras, har utskottet visserligen funnit detta önskemål, åtminstone för
så vidt det har afseende på landsqygden, vara fullt berättigadt, och utskottet
är för egen del öfvertygadt, att, derest Riksdagen fortfarande
hyser en sådan önskan och vill medverka till densammas realiserande,
några så vidtgående åtgärder alldeles icke behöfva för ändamålet vidtagas
som att medelst lag söka åvägabringa och genomföra en gränsskilnad
mellan Öl och svagdricka, ty med den kännedom utskottet tror sig ega
om svagdrickshandelns utöfvande på landet, skulle numera, med de förändrade
förhållanden som inträdt efter den s. k. tiolitersförordningens
trädande i kraft, någon afsevärd olägenhet för svagdrickskonsumenter
desto mindre förorsakas deraf, att maltdryckshandeln i sin helhet skildes
från annan anmälningspligtig handel, som svagdricka i egentlig mening
sällan saluhålles af de landthandlande, Indika fortfarande idka försäljning
af maltdrycker för afhemtning.

Utskottet ställer sig således ganska tveksamt, huruvida för förverkligande
af de utaf motionärerna påyrkade lagstiftningsåtgärder —
och några andra har utskottet i närmaste sammanhang med motionerna
gifvetvis icke kunnat taga hänsyn till — det må anses önskligt och
behöfligt att bestämma en gräns mellan svagdricka och öl.

Ehuru utskottet har eu sådan uppfattning af de nu förevarande
motionerna, har utskottet, såsom redan förut blifvit antydt, i allt fall
icke velat undandraga sig att i sin mån söka belysa frågan om möjligheten
och lämpligheten att i handelsafseende medelst lag skilja mellan
alkoholsvaga och alkoholstarka maltdrycker, helst denna fråga af många
omfattats med lifligt intresse, samt lösningen af densamma förmenats

Bil. till Hiksd. Prat. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 11 Käft. ''-i

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

vara af mycket stor betydelse för möjliggörande af ett framgångsrikt
lagstiftningsarbete till nykterhetens fromma.

För sådant ändamål anser sig utskottet till en början böra delvis
erinra om innehållet i Kongl. Maj:ts till 1893 års Riksdag aflåtna proposition
n:o 46, hvilken föranleddes af Riksdagens skrifvelse den 30
april 1892, n:o 39, deri Riksdagen af anförda skäl anhöll, bland annat,
att Kongl. Maj:t ville låta utreda, huru på det mest praktiska sätt en
gräns måtte kunna bestämmas mellan svagdricka å ena sidan och starkare
maltdrycker å den andra.

Uti berörda kongl. proposition meddelas härom följande:

»I fråga om lämpligaste sättet för bestämmande af en gräns mellan
svagdricka, å ena, samt starkare maltdrycker, å andra sidan, har finansdepartementets
kontroll- och justeringsbyrå, till åtlydnad af nådig befallning,
afgifvit underdånigt utlåtande af den 8 oktober 1892. Af detta
utlåtande inhemtas: att icke hvarje alkoholsvag maltdryck är svagdricka;
att mellan maltdrycker af olika slag hvarken i afseende å materialets
beskaffenhet eller i afseende å tillverkningssättet finnes någon grundväsentlig
åtskilnad; att enligt brjggeritekniken skilnaden mellan porter
och öl, å ena, samt dricka, å den andra sidan, är att de båda förra
dryckerna tillverkas af en stamvört med jemförelsevis hög extrakthalt,
under det att dricka har en stam vört med låg extrakthalt; att skilnaden
åter mellan bayerskt (pilsner in. m.) Öl och iskällardricka, å
ena, samt svensköl och fatsvagdricka, å andra sidan, är att de förra
maltdryckerna äro underkasta, under det att svensköl och fatsvagdricka
äro tillverkade medelst öfverjäsning; att alkoholhalten i Öl visserligen
betingas af stamvörtens extraktstyrka, men närmast af extraktets beskaffenhet;
att en och samma extrakthalt således efter utjäsningen icke
alltid gifver samma alkoholhalt; att till följd deraf alkoholhalten i Öl
och svagdricka icke blir så konstant, att den kan tjena till åtskilnad
mellan dem, enär det finnes svagdricka, i hvilket på grund af en fullständigare
utjäsning alkoholhalten till och med uppgår till samma värde
som i Öl; att högre alkoholhalt kan förekomma hos iskällardricka än
hos bayerskt och pilsneröl; att iskällardricka i allmänhet är alkoholstarkare
än svensköl, och att äfven vanligt fatsvagdricka kan innehålla
mera alkohol än svensköl; att hos öfverjästa maltdrycker och äfven
hos andra, fastän i mindre grad, inträder en ganska märkbar förökning
i alkoholhalten i mån som drycken blifver äldre; att, hvad särskilt angår
svagdricka, detsamma under alla förhållanden undergår en mer eller
mindre stark efterjäsning, tills denna hunnit en kulminationspunkt, hvarefter
alkoholhalten åter aftager; att derföre alkoholhalten ensam icke

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 19

kan användas att skilja dricka från andra maltdrycker; att det icke
heller går för sig att uppställa en viss alkoholhalt såsom gräns mellan
alkohol svagare och alkoholstarkare maltdrycker, i fall man skulle vilja
sålunda, med bortseende från tillverkningssättet, klassificera maltdryckerna;
att det då nemligen skulle mycket lätt kunna inträffa att en
handlande, som ena dagen från ett bryggeri inköpte ett parti svagdricka,
livilket då verkligen vore en alkoholsvag dryck, utsatte sig för
att begå lagbrott, när häri ett par dagar senare åter sålde samma vara,
hvilken under tiden, honom ovetande och utan hans förvållande, undergått
en så väsentlig förändring, att den blifvit en alkoholstark dryck;
att faran att en maltdrycks alkoholhalt skulle genom efterjäsning öfverskrida
den bestämda alkoholgränsen naturligtvis blir större, ju lägre
denna gräns är; att, enär man genom bestämning af den färdiga maltdryckens
både alkohol- och extrakthalt kan beräkna stamvörtens styrka,
man skulle kunna utgå från denna och förklara att drycker, hvilkas
stamvört ligger öfver en viss styrka, böra hänföras till öl, hvaremot de,
hvilkas stamvört. ligger vid eller under samma styrka, böra hänföras
till dricka; att den extrakthalt hos stamvörten, som sålunda skulle utgöra
gräns mellan dricka, å ena, samt Öl och andra maltdrycker, å
andra sidan, måste bestämmas så, att alkoholhalten hos de maltdrycker,
som enligt definitionen skulle anses såsom dricka, blir så låg som möjligt,
och drycker, som för närvarande gå under benämningen dricka, så
vidt möjligt komma att fortfarande tillhöra denna klass; att alkoholhalten
hos de drycker, som skulle hänföras till klassen dricka, hvarken
bör eller kan sättas högre än ungefär 2,5 volymprocent, om det mål,
som i Riksdagens skrifvelse afses, skall kunna uppnås; att byrån på
anförda grunder såsom gräns mellan dricka och andra maltdrycker föreslår
7 procent extrakthalt hos stamvörten och således anser dricka böra
definieras såsom en maltdryck beredd af en stamvört, hvilkens extrakthalt
icke öfverstiger 7 procent ; att beträffande frågan, huru stamvörtens styrka
skall kunna med tillräcklig noggrannhet bestämmas, ett af byrån anvisadt
sätt finnes, hvarpå under vissa förutsättningar bestämningen af alkohol
och extrakt kan temligen hastigt utföras; att för utförandet likväl förutsattes,
förutom nödiga apparater och ett passande arbetsrum, en viss
vana vid finare vägning och vid aflösning af finare instrument, hvaremot
förkunskap i kemi eller fysik ej i nämnvärd grad erfordras; att, ehuru
hithörande operationer helt visst räknas till de lättare på ett kemiskt
laboratorium, de dock ej kunna anförtros åt alldeles oöfvade personer;
men att ifrågavarande operationer, der kemister och kemiska labora -

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

torier icke finnas att tillgå, dock torde kunna å hvarje apotek med
lätthet utföras.

Vidare anför byrån beträffande frågan huruvida det i praktiken
blir möjligt att öfvervaka att den af byrån föreslagna ekilnaden mellan
öl och dricka, om den blefve i lag bestämd, icke öfverskrides, att det
till eu början torde vara tydligt att en återförsäljare, som hos en bryggare
inköper ett parti dricka, icke sjelf kan kontrollera, att den vara
han erhåller verkligen är dricka, likasom det icke torde kunna ifrågasättas,
särskildt när man fäster afseende på hvilka personer i detta fall
skulle blifva återförsäljare, att de för en dylik undersökning skola anlita
sakkunnig person; att återförsäljaren alltså, som i forsta hand kommer
att drabbas af ansvaret, skulle nödgas att uteslutande lita på bryggarens
uppgift; att man vid sådant förhållande måste befara, att i många
fall åter försälj arne blifva utsatta för allt för stort äfventyr att få bota
för bryggarnes försummelse eller okunnighet, då ännu säkerligen finnas
rätt många små bryggerier, hvilka skötas af personer, som sakna alla
förkunskaper och som svårligen kunna bedöma huruvida vörten har den
rätta styrkan eller icke; att det äfven för polismyndigheterna, som
skulle öfvervaka förordningens efterlefnad, säkerligen blefve mycket
svårt att fullgöra sina skyldigheter, om hela kontrollen skulle hvila på
dem, enär de icke sjelfva kunde verkställa den behöfliga undersökningen
på dricka!, utan denna måste göras af en kemist; att det enligt byråns
uppfattning sålunda knappt blifver möjligt att i afseende å vilkoren för
försäljningen skilja svagdricka från öfriga maltdrycker utan att underkasta
drickstillverkningen en viss kontroll, gående ut på att tillse att
vörten, när den sättes till jäsning, ej har för hög extrakthalt; att
emellertid till följd af de dryga kostnaderna en sådan kontroll icke lärer
kunna anordnas annorledes än i samband med en beskattning af maltdrycker
; att genom kontrollens förläggande till bryggerierna återförsäl jarne
visserligen blefve fredade för ofrivilliga lagöfverträdelser, men att polismyndighetens
biträde derför icke blefve öfverflödigt, enär det naturligtvis
tillkomme denna att tillse, det icke en handlande, som hade rättighet
att sälja dricka, begagnade denna rättighet såsom täckmantel för
smyghandel med Öl; att polismyndigheten således i detta afseende finge
samma åliggande, som nu tillkommer den i afseende å försäljning af
vin, i det att den skall öfvervaka att icke drycker af mer än 25 proc.
alkoholhalt säljas under benämningen vin, hvilken tillsyn visserligen
skulle i någon mån underlättas, derest det stadgades förbud att vid
handel begagna benämningen dricka för drycker, beredda af en vört
med större extrakthalt än den föreslagna gränsen (7 proc.).))

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 21

Sedan kontroll- och justerings byråns utlåtande sålunda refererats,
anförde föredragande departementschefen vidare:

»Genom hvad kontroll- och justeringsbyrån i sitt utlåtande anfört
synes det mig vara ådagalagdt, att det svårligen låter sig göra att i
fråga om vilkoren för försäljning fastställa en gräns mellan svagdricka
och andra maltdrycker, utan att de bryggerier, som tillverka svagdricka,
underkastas en kontroll, gående ut derpå, att vörten, när den sättes till
jäsning, icke har för hög extrakthalt; men då en sådan kontroll måste
blifva förenad med dryga kostnader, synes den mig icke kunna ifrågakomma
annat än i förening med beskattning af maltdrycker. Vid sådant
förhållande anser jag frågan om bestämmande af en dylik gräns
böra för det närvarande förfalla och tillstyrker följaktligen, att Riksdagens
framställning i denna del icke måtte till någon vidare Eders
Kongl. Maj:ts åtgärd föranleda.»

Kong! Maj:ts beslut fattades i enlighet med föredragande departementschefens
hemställan.

Af den utredning och de undersökningar, som hittills blifvit i
ärendet verkstälda, samt de yttranden, som af sakkunnige meddelats,
torde särskilt böra i minnet fasthållas och noga bemärkas, att svagdricka
med de tillverkningsmetoder, som hos oss användas, under alla
förhållanden — och endast med undantag för det fall, att svagdrickat
pasteuriserats och derefter icke utsatts för sådana inflytelser, som förtaga
verkan af pasteuriseringsåtgärden, en åtgärd som dock med afseende
å svagdrickstillverkningen i stort sedd icke för närvarande kan
tillmätas någon afsevärd praktisk betydelse — undergår en mer eller
mindre stark efterjäsning, hvarunder alkoholhalten i svagdrickat alltjemt
ökas, tills en maximigräns uppnåtts, hvarefter alkoholhalten åter
aftager.

Alkoholhaltens ökning uti svagdricka är beroende af fyrfaldiga
förhållanden, såsom stamvörtens styrka och sammansättning, jästens
mängd och beskaffenhet, temperaturförändringar m. m.

Alkoholhaltens aftagande deremot sammanhänger med vissa andra
kemiska processer, som försiggå uti svagdricka, i det mjölksyre- och
smörsyrejäsning samt i sin tid ättiksbildning ega rum och åstadkomma,
att drickat småningom blir hvad man kallar surt.

Af undersökta fall har det visat sig, att svagdrickats alkoholhalt.
på fyra dagar kunnat ökas från 0,59 till 1,81 proc., utvisande en ökning
af 1,22 proc., samt att alkoholhalten på samma tid kunnat aftaga från
1,88 till 1,19 proc., utvisande en minskning af 0,69 proc.

22 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Alkoholhalten hos svagdricka är således en faktor, som undergår
nära nog ständig vexling och kan betydligt förändras blott på några
få dagar. Det synes hufvudsakligen hafva varit detta kända och ostridiga
förhållande, som gjort, att kontroll- och justeringsbyrån för sin
del icke kunnat tillmäta eu dylik vexlande faktor afgörande betydelse
såsom gränsskilnad mellan svagdricka och öfriga maltdrycker.

Byrån har nemligen vid öfvervägande af lämpligaste utvägen att
ur teknisk synpunkt bestämma en svagdricksgräns ansett sig böra lägga
hufvudvigten vid stamvörtens extrakthalt och sålunda kommit till det
resultat, att svagdricka kan definieras som »en maltdryck beredd af en
stamvört, hvilkens extrakthalt icke öfverstiger 7 proc.». Enligt verkstälda
analyser och beräkningar skulle nämnda procent extrakthalt hos stamvörten
motsvara ungefär 2,5 volymprocent alkoholhalt i svagdrickat.

Något fullt konstant förhållande mellan stamvörtens extrakthalt
och den färdiga maltdryckens alkoholhalt kan dock, såsom förut blifvit
antydt, i verkligheten icke åstadkommas eller påvisas.

Skall emellertid en sålunda tekniskt konstruerad gräns omsättas i
praktiken och göras gällande, exempelvis vid rättsligt förfarande, är
det till en början tydligt och klart, att maximigränsen i lagen måste
vara fixerad vid en viss bestämd procentsiffra, vare sig denna siffra
anknytes vid stamvörtens extrakthalt eller den saluhållna maltdryckens
alkoholhalt.

Hvilkendera af dessa båda sistnämnda faktorer, som bör i skilnadshänseende
vara bestämmande, är helt och hållet beroende på det speciella
område, för hvilket lagstiftning påkallas. Gäller det att åstadkomma
lagbestämmelser för försäljning af maltdrycker samt göra försäljningsvilkoren
beroende af den mer eller mindre rusgifvande egenskapen
(alkoholhalten) hos olika slag af dessa drycker, måste lagen
tydligtvis angifva den fixa procentsiffra (alkoholgräns), der denna deras
skiljaktiga egenskap inträder.

Det förefaller således utskottet, som om svagdricka i en försäljningslag
bör definieras såsom en maltdryck, hvars alkoholhalt icke
öfverstiger eu viss bestämd (exempelvis 2,5) volym- eller vigtprocent.

Kontroll- och justeringsbyråns förut anmärkta definition på svagdricka
lämpar sig enligt utskottets mening icke för eu lag angående
försäljning af maltdrycker, men låter deremot väl försvara sig i eu
lag angående tillverkning af dylika drycker.

Och härmed får utskottet osökt anledning att beröra det nära och
i vissa fall oskiljaktiga sambandet mellan tillverkning och försäljning
af maltdrycker.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 23

Det är nemligen tydligt, att lagbestämmelser om gränsskilnad
mellan svagdricka och Öl samt dermed sammanhängande olika föreskrifter
för försäljning af ena och andra slaget af dessa drycker komma
att i första hand och på det allra närmaste beröra sjelfva maltdryckstillverkningen
och tillverkaren, hvilken sistnämnde alltid är äfvenledes
försäljare af maltdrycker.

Varder i lag bestämdt, att svagdricka, då det försäljes, skall i
afseende å alkoholhalten innehålla en viss egenskap, ligger det i förhållandets
egen natur, att tillverkaren-försäljaren måste anses pligtig
att ordna tillverkningen så, att den lagbestämda egenskapen verkligen
förefinnes i svagdrickat. En lagbestämmelse om stamvörtens extrakthalt
vid svagdrickstillverkning torde således endast vara att betrakta som
eu naturlig och följdrigtig konseqvens af den ifrågasatta bestämmelsen
om svagdrickas alkohol halt vid försäljning.

Tillverkningens lagbindande i detta fall betingas för öfrigt, praktiskt
sedt, jemväl deraf, att det till förekommande af en mängd eljest oundvikliga
och rättsvidriga förvecklingar mellan tillverkare och återförsäljare
af svagdricka måste anses högeligen önskvärd!, för att icke säga nödvändigt,
att tillverkaren blir lagligen skyldig att vidtaga sådana åtgärder,
att återförsäljaren icke behöfver riskera ansvar för oförvållade lagöfverträdelser,
hvilka tillverkaren i denna sin egenskap kunnat och bort
förekomma.

Utfärdas sålunda bland andra i och för tillverkningens reglerande
nödiga föreskrifter jemväl en lagbestämmelse, som ålägger tillverkare
af svagdricka att vid tillverkningen använda starovört af exempelvis
högst 7 proc. extrakthalt, torde närmast och alldeles särskilt böra
tagas i öfvervägande, huruvida en dylik bestämmelse skäligen kan antagas
blifva behörigen iakttagen och åtlydd allenast genom stadgande
och tillämpande i vanlig ordning af ansvar för lagens öfverträdande,
eller om till äfventyrs härförutom särskild för ändamålet anordnad kontroll
vid tillverkningen kan anses erforderlig.

För att bilda sig en sannolik och möjligast säker mening i berörda
hänseenden torde åtskilliga omständigheter böra komma i betraktande.

Å ena sidan kan man visserligen till stöd för åsigten om obehöfligheten
af särskild kontroll vid tillverkningen anföra, dels att tillverkaren
så mycket mindre kan hafva något intresse af att använda en
starkare stamvört eller med andra ord att tillverka ett alkoholstarkare
svagdricka än i lag må varda bestämdt, som råmaterialet i sådant fall
blir alltför dyrt, och tillverkaren följaktligen skall finna med sin ekonomiska
fördel mest förenligt att vid svagdrickstillverkningen använda

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

möjligast, svaga stamvört, dels ock att risken af ansvar och böter, derest
svagdricka!, då tillverkaren försäljer detsamma, håller mer än den lagbestämda
alkoholhalten, kraftigt skall mana honom att i första hand
ställa sig gällande föreskrifter angående tillverkningen till noggrann
efterrättelse.

Å andra sidan får man dock icke förbise eller underkänna vigten
af det obestridliga och faktiska förhållandet, att svagdrickstillverkaren
såsom sådan hvarken har eller kommer att göra gällande något annat
intresse än det, som rigtar sig på att i görligaste mån tillfredsställa
den konsumerande allmänhetens smak.

År det mi desslikes så, — hvilket ju för öfrigt af alla erkännes
och af många beklagas, — att smaken för de alkoholstarka maltdryckerna
är hos den stora allmänheten förherskande, följer häraf, att intresset
ovilkorligen bjuder tillverkaren att, intill dess en motsatt smakrigtning
hos allmänheten — eller åtminstone hos hans särskilda kundkrets —
hlifver förherskande, hålla alkoholhalten i svagdricka! så pass hög, som
med lag och gängse priser låter sig rimligtvis förena.

Att allmänhetens anspråk på och smak för ett jemförelsevis alkoholstarkt
svagdricka i alla händelser komma att ökas och icke minskas,
torde ligga i sakens egen natur och för öfrigt följa redan deraf, att
svagdricka! tänkes framgent skola ersätta en större eller mindre del af
den hittillsvarande ölförbrukningen.

Att den stora allmänhetens smak för de fylliga och alkoholstarka
maltdryckerna, livilka i vårt land ända sedan hedenhös utgjort en omtyckt
och högt skattad folkdryck, icke kommer att ändras eller omdanas,
på grund deraf att lagen bestämmer en alkoholgräns för svagdricka,
kan med desto större skäl tagas för gifvet, som kändt och erkändt är,
att den högre alkoholhalten hos hvarje något så när väl bryggd och
utjäst maltdryck alltid och samtidigt åtföljes af högre näringsvärde
(extrakthalt) i samma dryck, hvadan således det alkoholstarkare svagdricka!
jemväl ur näringsekonomisk synpunkt måste falla sig mera begärligt
för allmänheten än det alkoholsvagare.

Om två vanliga och fullt utjästa svagdrickssorter af olika alkoholhalt
utbjudas till lika pris, lärer i allmänhet hvar och eu, som icke
uteslutande låter sig ledas af nykterhetshänsyn, välja den alkoholstarkare
och näringsrikare sorten framför den alkoholsvagare och näringsfattigare.

Utan fara för misstag eller öfverdrift torde man således med
bestämdhet kunna påstå, att konkurrensen inom bryggerinäringen, om
och när en alkoholgräns för svagdricka möjligtvis varder bestämd, samt
ölet och de starkare maltdryckerna genom inskränkande försäljnings -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 25

bestämmelser blifva allt mer och mer svåråtkomliga, skall, i och för
tillfredsställande af rådande smale hos den stora allmänheten, gå i rigtning
att göra svagdricka! fullt så alkoholstarkt, som varder med gällande
lag samt dess tydning och tillämpning förenligt. Häraf blir åter en
sannolik och naturlig följd, att, i samma mån alkoholgränsen sättes
låg samt tillverkningen syftar att komma densamma så nära som möjligt,
en hel mängd lagöfverträdelser skola förorsakas af oförstånd,
oskicklighet, vårdslöshet eller försummelse.

Dessutom torde nog konkurrensen i och för sig gifva mindre
samvetsgranne tillverkare anledning att begå ganska många uppsåtliga
underslef och förseelser vid tillverkningen, särskild! om förhållandena
gestalta sig så, att dylika lagöfverträdelser lätteligen kunna undgå
upptäckt och bestraffning.

Hvar och en torde också full väl inse, att, om ingen särskild
kontroll finnes anordnad vid tillverkningen, en s. k. svagdricksbryggare
näppeligen blottställer sig för den allra ringaste risk, äfven om
han använder stamvört af än så hög extrakthalt, blott han lagar så,
att den tillverkade maltdrycken kommer i konsumenternas ego, innan
jäsningen uppbringat dess alkoholhalt öfver den lagbestämda gränsen.

Tydligt är, att, derest kontroll saknas, hvarje tillverkare kan strafflöst
tillhandahålla hvarje konsument, som så önskar och är i samförstånd
med tillverkaren, s. k. svagdricka af den beskaffenhet, att alkoholhalten
går vida utöfver den procentsiffra, som lagen bestämt som alkoholgräns
för svagdricka.

Ett kringgående af lagen i vidsträckt omfattning torde desto lättare
kunna ske, som efter all anledning svagdricksförsäljningens frigifvande
skulle medföra det för både bryggerinäringen och allmänheten föga hugnesam
ma resultat, att hembrygden för afsalu kommer att i vidsträckt mån
utöfvas, hvarigenom både tillverknings- och försäljningsställenas antal
skall högst betydligt förökas, samt tillsynen å efterlefnaden af gällande
bestämmelser än ytterligare försvåras. Vid en hel del s. k. svagdrickskrogar
skola säkerligen strafflöst kunna tillverkas och försäljas visserligen
ur sanitär synpunkt dåliga, men icke desto mindre ganska alkoholstarka
maltdrycker. Erfarenheten från vårt grannland Finland är i
detta fall ganska beaktansvärd och lärorik.

I detta sammanhang torde också böra uppmärksammas, att den vida
öfvervägande delen af allt det svagdricka, som förbrukas i landet,
säljes af tillverkaren direkt till konsumenten. Äfven ur denna synpunkt
torde följaktligen, om svagdricksförsäljningen frigifves, befinnas lämpligt
och nödigt, att lagbestämmelser om svagdrickas alkoholhalt samt tillBih
till Riksd. Viol. 13UU. 3 Rami. 2 Afd. 2 Band. It Käft. 4

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

synen och kontrollen å dylika bestämmelsers efterlefnad hufvudsakligen
och i första hand rigta sig på reglerandet af sjelfva tillverkningen.

Vill man derför göra det till ett brott att under namnet svagdricka
försälja en maltdryck, som innehåller alkoholhalt utöfver eu viss bestämd
procentsiffra, skall man af praktiska hänsyn och på grund af det rådande
sambandet mellan tillverkning och försäljning också nödgas ej
mindre göra det till ett brott att för försäljning tillverka dylikt alltför
alkoholstarkt svagdricka än äfven för åstadkommande af något så när
rättvisa och effektiva lagbestämmelser i ämnet, på sätt kontroll- och
justeringsbyrån samt Kong!. Maj:t förutsatt, göra svagdrickstillverkningen
till föremål för särskild kontroll. Att — på sätt från visst håll föreslagits
— blott och bart utfärda lagbestämmelse, hvarigenom det »blir
vid äfventyr af straff förbjudet att vid handel begagna benämningen
svagdricka för maltdrycker, som öfverskrida» den i lag bestämda »gränsen»
samt derefter i och för tillsynen och kontrollen å denna lagbestämmelses
efterlefnad dels förvänta, att bryggarne under rådande konkurrens
skola »hålla ögonen på hvarandra, så att icke någon öfverskrede gränsen»
dels ock i öfrigt låta »det vara polismyndighetens sak att, der misstankar
om lagöfverträdelse uppstå eller der angifvelse sker, taga prof
för att låta undersöka och sedan efter undersökningens resultat lagligen
förfara» — lärer icke kunna anses vara med en följdrigtig och praktiskt
ändamålsenlig lagstiftning i ämnet förenligt.

Utfärdas icke några lagbestämmelser, som vid äfventyr af ansvar
ålägga tillverkarne vissa skyldigheter i afseende å tillverkningen af svagdricka,
kan påtagligen icke heller någon som helst kontroll å sjelfva
tillverkningen med laga verkan utöfvas vare sig af tillverkarne gent
emot hvarandra eller af polismyndigheten.

All tillsyn och kontroll måste för sådant fall uteslutande hänföra
sig till och utöfvas vid sjelfva försäljningen. Att slik försäljningskontroll
under alla omständigheter såväl på grund af svagdrickats vexlande och
föränderliga alkoholhalt som ock med anledning af svårigheten, för att
icke säga omöjligheten, att vid försäljningstillfället på ett i allmänhet
nöjaktigt sätt afgöra, huruvida det försålda svagdrickat varit af laglig
eller olaglig beskaffenhet, måste blifva ytterst vansklig och ur rättslig
synpunkt otillfredsställande, ligger i sakförhållandets egen natur och
lärer icke kunna förnekas af någon, som vill se förevarande fråga icke
blott från dess teoretiskt tilltalande, utan äfven från dess praktiskt svårlösta
sida.

Tydligt är, att det kommer att bero på ren tillfällighet, huruvida
den, som säljer svagdricka, hvilket är beredt af en stamvört, som i sig

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 27

innebär möjlighet till utveckling af högre alkoholhalt än den i lag för
svagdricka medgifna, blifver lagbrytare eller icke.

Säljes dylikt svagdricka i temligen ojäst tillstånd och innan alkoholgränsen
öfverskridits, går säljaren straffa; säljes det deremot senare,
blifver han i händelse af åtal förvunnen till straff. Af mycket tvifvelaktigt
värde måste i hvarje fall den ifrågasatta lagstiftningen blifva, så
länge man icke lyckats uppfinna något enkelt, praktiskt och i hvarje
persons hand fullt tillförlitligt instrument, hvarmedelst det låter sig
göra att utan vidlyftig omgång snabbt och säkert undersöka och konstatera
alkoholhalten i en maltdryck.

Med för närvarande till buds stående tekniska hjelpmedel — man
må nu använda destillatibnsmetodeu, komparatorn, ebullioskopet, spektrometern
eller viskosimetern — torde i allmänhet en för lagskipningen
fullt tillfredsställande undersökning kunna verkställas endast genom mer
eller mindre sakkunnige personer. Härigenom icke blott förorsakas
särskilda kostnader, utan försvåras naturligtvis i hög grad eller rent af
omöjliggöres tillsynen och kontrollen a efterlefnaden samt tillämpningen
af en lagbestämmelse om svagdrickas alkoholhalt vid försäljning. Ty,
såsom förut påpekats, alkoholhalten i svagdricka kan under de dagar,
som tilläfventyrs komma att förflyta mellan försäljningen och undersökningen,
undergå så betydande .förändring, att stegringen eller minskningen
i alkoholhalten bestiger sig till en eller annan procent.

Af undersökningens resultat kan man således icke med någon grad
af visshet bedöma svagdrickats alkoholhalt vid försäljningstillfället.

Skall särskild kontroll vid svagdrickstillverkningen anordnas, torde
denna kontroll böra anknjda sig till undersökning af stamvörtens extrakthalt,
genom dertill särskild! förordnad person.

En dylik kontroll torde kunna ställas antingen så, att vederbörande
kontrollant på obestämda tider infinner sig vid bryggeri, der efter föregående
anmälan svagdrickstillverkning idkas, eller ock sa, att kontrollen
göres mera stadigvarande och effektiv. Kontrollkostnaderna kunna
visserligen i ena eller andra fallet blifva ganska olika, men uppenbart
torde vara, att dessa kostnader bär i landet, der svagdrickstillverkning
redan för det närvarande idkas vid in emot 600 å vidt skilda ställen
belägna bryggerier, under alla omständigheter komma att uppgå till
högst betydande belopp.

Att i detta afseende verkställa några sannolikhetsberäkningar är

28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

ytterst vanskligt, men med ledning af antaganden och kalkyler, som
blifvit gjorda af de komiterade, hvilka afgifvit »betänkande och förslag
angående beskattning af maltdrycker med iakttagande att svagdricka
fritages från beskattningen», torde kontrollkostnaderna icke kunna sättas
lägre än till ett eller annat hundratusental kronor.

Komma svagdricksbryggeriernas antal att på grund af svagdricksförsäljningens
digifvande ökas, stiga naturligtvis kontrollkostnaderna i
sammanhang härmed.

Då ifrågavarande kostnader rimligtvis icke böra läggas såsom en
ekonomisk tunga å svagdrickstillverkningen, hvars utveckling man vill
främja, torde annan utväg ej återstå, än att statsverket får ikläda sig
samma kostnader.

I detta sammanhang vill utskottet icke lemna oanmärkt, att de utredningar
och förslag, som hittills blifvit gjorda i syfte att här i landet
införa beskattning af maltdrycker, gifvit vid handen, att den kontroll,
som för sådant ändamål måste införas, icke bör ordnas efter det ganska
dyrskötta vörtbeskattningssystemet. Två olika slags kontrollsystem skulle
sålunda möjligtvis komma att införas vid b^ggerierna här i landet.

Både för statsverket och bryggerinäringen måste det emellertid
anses vara af den allra största betydelse, att, derest denna näring skall
icke blott ur nykterhets- utan äfven ur skattesynpunkt underkastas lagbestämmelser
och kontroll, de lagstiftningsåtgärder samt de flera praktiska
anordningar och förändringar, som häraf blifva en följd, kunna
samtidigt öfverskådas, bedömas och genomföras, samt belöpande kostnader
på en gång och i allo beräknas.

Med stöd af hvad här ofvan blifvit anfördt anser utskottet, att svagdricka
under nuvarande förhållanden på lagstiftningens väg lämpligen
icke kan eller bör i försäljningsafseende skiljas från öfriga maltdrycker.

Vid sådant förhållande och då öfriga i nu förevarande motioner
(n:is 210, 20 och 213) gjorda yrkanden uppenbarligen förutsätta och
grunda sig på att en gräns mellan svagdricka och andra maltdrycker
varder i lag bestämd, så att olika försäljningsvilkor kunna göras gällande
för, å ena sidan, svagdricka och, å den andra, Öl och vin, hemställer
utskottet,

. att ifrågavarande motioner (n:is 210, 20 och 213)
icke må till någon kammarens åtgärd föranleda.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 29

2:o) af friherre I. A. von Knorring:

mot utskottets hemställanden under punkt. 1 och 2:

»Ehuru erkännande, att det i visst hänseende kan bereda afsevärda
fördelar att fastställa en gräns mellan s. k. svagdricka och starkare
maltdrycker samt undandraga svagdrickshandeln de inskränkande
bestämmelser, som nu gälla för maltdrycker i allmänhet, kan jag dock
icke biträda utskottets förslag till skrifvelser härom till Kongl. Maj:t.
Antager Riksdagen dessa skrifvelseförslag, har den nemligen dermed
förklarat, att den ovilkorligen önskar en sådan gräns uppdragen samt
svagdrickshandeln frigjord utan afseende på hvad en blifvande utredning
angående kostnader och möjliga olägenheter kan ådagalägga
eller göra sannolikt.

Visserligen har kong!, finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå
i en utredning år 1892 visat, att det är möjligt att i fråga
om vilkoren för försäljning bestämma en gräns mellan svagdricka och
starkare maltdrycker, och visserligen har utskottet sökt visa, att en
särskild, dyrbar kontroll å bryggerierna i sammanhang dermed ej är
behöflig. Men då så väl nämnda embetsverk som derefter Kongl. Maj:t
i sin nådiga proposition n:o 46 till 1893 års Riksdag förklarat sig anse,
att en kontroll svårligen kan undvaras och måste blifva förenad med
dryga kostnader, är det min mening att Riksdagen icke nu bör binda
sig genom ett bestämdt uttalande i saken utan till en början begära
utredning angående denna kontroll.

Äfven torde det vara lämpligt, att den hos många utan tvifvel
befintliga farhågan, att, i händelse svagdrickshandeln blefve frigifven,
smyghandel med Öl lätteligen skulle på landsbygden förena sig dermed,
utan att polismagten derstädes hade synnerligen stor utsigt att kunna
stäfja ofoget — blefve så vidt möjligt är undanröjd genom uttalanden
från Kongl. Maj:t och dess befaliningshafvanden i länen, innan Riksdagen
på ett afgörande sätt bestämmer sin åsigt i saken.

På grund häraf anser jag, att utskottets tvenne skrifvelseförslag
vid l:o och 2:o bort vara ett enda förslag, som haft följande lydelse:

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det
Kongl. Maj:t, i ändamål att bestämma en gräns mellan s. k. svagdricka
och de starkare maltdryckerna samt att undandraga svagdrickat de inskränkande
bestämmelser, som nu gälla för handeln med maltdrycker
i allmänhet, ville taga i förnyadt öfvervägande, om en sådan kontroll,
som kongl. finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå i sitt utlåtande
den 8 oktober 1892 förordar, för att det skall vara möjligt att
i afseende å vilkoren för försäljning skilja svagdricka Irån öfriga malt -

30 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

drycker, verkligen är nödvändig, och, om så befinnes, låta utreda, till
hvilket belopp kostnaderna för densamma ungefärligen skulle uppgå,
samt till nästa års Riksdag afgifva sådan proposition i ämnet, som
resultatet af denna utredning och Kongl. Maj:ts åsigt för öfrigt i saken
kunna föranleda;»

mot utskottets hemställan under punkt. 3:

»Då utskottets skrifvelseförslag under 3:o gjorts beroende af att
en gräns fastställes mellan Öl och svagdricka, måste jag af det formella
skäl, att jag yrkat afslag på dess hemställan under l:o och 2:o, äfven
göra detsamma på dess hemställan under 3:o. Skulle emellertid utskottets
skrifvelseförslag under l:o och 2:o emot förmodan af Riksdagen
antagas, yrkar jag ändock afslag på dess skrifvelseförslag under
3:o af den anledning, att Kongl. Maj:t genom kongl. kungörelsen den
2 juni 1893. redan vidtagit inskränkande bestämmelser i afseende på
försäljning af maltdrycker för afhemtning och, såsom jag hoppas, snarligen
skall förordna om tillämpning af dessa bestämmelser äfven på
försäljning af maltdrycker medels kringföring i enlighet med hemställan
från denna Riksdag. Jag anser det nemligen vara bäst öfverensstämmande
med den betänksamhet, som bör utmärka Riksdagen, att den
söker under en ej alltför kort tid inhemta erfarenhet af huru nämnda
inskränkande bestämmelser komma att verka till nykterhetens befrämjande,
innan den begär nya sådana;»

samt mot utskottets hemställan under punkt 4;

och

3:o) af herr N. Jönsson i Gammalstorp.

Herrar O. W. Lindh och C. Gethe hafva låtit anteckna att de icke
deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 31

Bil. litt. A.

P. M.

På begäran af riksdagsmannen herr lektor P. Waldenström får
undertecknad härmed meddela följande angående den undersökning öfver
spritsvaga maltdrycker, som för närvarande göres af Svenska Nykterhetssällskapet.

1) Det dricka, som i Stockholm för närvarande säljes under namn
af iskällar-, lager- eller pilsnerdricka, är mycket spritstarkt. 30 prof
från hufvudstadens alla bryggerier visa följande sprithalt i volymprocent:

% 3—3.5, 3.5—4, 4, öfver 4.

Antal prof 5 12 7 6

Närmare 4 procent hålla de alltså, ej så få till och med mera.

Äldre analyser visa ofta mycket lägre sprithalt. Förr höll sådant
dricka mycket ofta under 3 procent. Det synes mig påtagligt, att denna
förhöjning i sprithalt icke nödvändiggöres af att få drickat njutbart
och hållbart. Det är antagligen konkurrensen, som sedan 1891 drifvit
fram denna sak.

2) Godt men spritsvagt dricka på buteljer förekommer numera ej
mycket i Stockholms handel. Ett par sorter med en sprithalt under
2 procent ha vi dock påträffat på buteljer. Sådant kallas ofta maltdricka.
Från Upsala har ett dricka, kalladt Lundels pilsnerdricka, erhållits,
som enligt min smak är godt och håller högst 2 procent sprit.

3) Mycket billigt dricka på fat skall produceras här i stor mängd.
Det har mycket låg sprithalt.

4) Ett godt och ganska hållbart, spritsvagt dricka kan fås genom
pastörisering, det vill säga flaskornas upphettning till 65 C., da jästen
dödas. Så är nyssnämnda upsaladricka gjordt. Ett annat sätt borde
också föra till målet, nemligen utväljandet af eu jästras, som ej utjäser
vörten mycket. Hvad praktisk betydelse denna sista tanke har, vet
jag ej.

5) Fabrikationen af dricka kunde på två vägar föras till en ur
nykterhetssynpunkt rigtigare ståndpunkt än den närvarande. Vi kunde

32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

söka få iskällardrickat till en sprithalt omkring 2 Vs procent och vi
kunde söka få bryggerierna att bereda ett godt och hållbart, spritsvagt
dricka med hjelp af pasteurisering eller af särskilda jästraser.

6) Pröfning af professor Petterssons spritprofvare, kallad komparator,
har utförts af kemisten fröken A. Palmqvist, som med denna
apparat utfört nyssnämnda analyser. Det har visat sig att apparaten
arbetar ganska bra, och det finnes god utsigt för handen, att apparaten
kan fås in på de kemiska byråerna, så att allmänheten der kan få sitt
dricka undersökt på sprithalt för betydligt lägre pris än för närvarande.
Bestämmandet af sprithalten i ett dricka öfver eller under viss gräns
krafvel'' 15 till 20 minuter. Metoden kan läras af hvem som helst, men
kräfver noggrann inöfning samt ett oftare begagnande af apparaten,
derest analyserna skola blifva af värde.

Stockholm den 10 februari 1896.

E. Almquist.

Professor i hygien.

Bil. litt. B.

Upsala den 11 februari 1896.

Lektor P. Waldenström, Riksdagens Andra Kammare, Stockholm..

Såsom svar på edert bref har jag äran meddela följande.

Såsom bekant jäser eu maltinfusion vid 3 — 40°, om den kommer i
beröring med jästsvampar. Sådana förekomma ej blott i jäst utan äfven
i vanlig, damförande, ej särskildt preparerad luft samt på ytan af föremål,
som utsatts för beröring med sådan luft. Genom pasteurisering,
upphettning af vätskan i lufttätt slutet kärl till 55—60° C., beröfvas
jästsvamparne sin lifskraft, och vätskan kan sedermera icke jäsa, förrän
den ånyo kommer i beröring med lifskraftiga jästsvampar.

Utföres pasteuriseringen omsorgsfullt i öfverensstämmelse härmed,
är den ett säkert medel mot efterjäsning, till dess kärlet öppnas, men
icke längre.

Pasteuriseringen förändrar väl i någon mån maltdryckers smak
men så obetydligt, att blott ett uppöfvadt smaksinne märker skilnaden.
Den »förstör» således alls icke smaken.

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 33

Pasteurisering af svagdricka eller maltdrycker i allmänhet sker
alltid på korkade buteljer. Pasteurisering af fatsvagdricka kan visserligen
tänkas och skulle i så fall ske i jernkärl, men dermed vore icke
mycket vunnet, då effekten vore slut i samma stund man tappade varan
på andra, mindre kärl. Pasteurisering på buteljer kan mycket väl utföras
äfven i mindre svagdricksbryggerier, men fördyrar naturligtvis
varan dels och förnämligast genom buteljeringen, men äfven i någon
mån genom sjelfva pasteuriseringsprocessen.

Vill man derför utan att använda pasteurisering göra sig säker om
att drickat aldrig kommer att innehålla mer än en viss procent alkohol,
måste man från början använda en liten maltmängd eller, såsom det
på tekniskt språk heter, en stamvört, hvars styrka ej öfverstiger en
viss procent (se härom det af herr lektorn och utskottet säkert kända
officiella utlåtandet af kongl. finansdepartementets kontroll- och justeringsbyrå
af 1892). På detta sätt ^>lir visserligen maximum af alkoholhalt
så låg man vill hafva den, men halten af maltextrakt blir ock i
samma mån mycket låg.

Att man kan tillverka en mycket välsmakande, hållbar maltdryck
med hög halt af närande extraktivämnen men lag alkoholhalt, visar bäst
det af Erlangens bryggeri i Upsala sedan ett par år i handeln utsända
s. k. »Lundells pilsnerdricka», hvilket jag haft tillfälle att noga följa.
Såsom Ni behagade finna af bifogade analyser, har detta dricka under
tiden 20/, 1894—% 1895 aldrig innehållit mer än 1,59 vigts- eller 1,96
volymprocent alkohol, under det att extrakthalten varit högre än i något
annat slag af i landet tillverkade maltdrycker med undantag af porter.
På grund af framställning af Stockholms goodtemplare går det dricka,
som garanteras innehålla mindre än 2 volymprocent alkohol, numera
i handeln under namn af »Lundells maltdricka». Jag torde dock böra
nämna, att på grund af ett tillfälligt missöde (inköpandet af nya termometrar,
som angåfvo en något annan temperatur än de förut använda)
alkoholhaltcn i »Lundells pilsnerdricka» senaste höst understundom steg
något öfver 2 volymprocent. Detta har emellertid föranledt bryggeriet
att numera före utsändandet låta kontrollanten analysera hvarje brygd,
hvarigenom full säkerhet mot obehagliga öfverraskningar för bryggeriet
och allmänheten torde vara vunnen.

Med nöje ställande mig till herr lektorns och utskottets ytterligare
tjenst, om sådant önskas, har jag äran teckna

Högaktningsfullt
O. Widman.

llih. till Blind. Prof,. 1800. 8 Sami. 2 Afil. 2 Band. 11 Haft. 5

34 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

Analyser lemnade af prof. 0. Wulman (se Bil. litt. B.)

1. :

•••(

Undertecknad, som på anmodan kontrollerat alkohol- och extrakthalten
på s. k. Lundells pilsnerdricka, tillverkadt vid Erlangens bryggeri
i Upsala, har å prof, uppköpta på olika tider och på skilda ställen här
i staden, erhållit följande resultat, sammanstälda med motsvarande medeltal
för 174 analyser på olika svenska fabrikat af lageröl, 31 analyser
på pilsneröl, 39 analyser på iskällar- och lagerdricka och 18 analyser
på porter, hvilka analyser äro samlade af kongl. finansdepartementets
kontrollbyrå och publicerade i dess officiella utlåtande af år 1892:

Dag för proftagningen.	Egentlig vigt.	Alkoholhalt	Extrakthalt
i vigts-%■	i volym-%■	pr 100 gm.	pr 100 ccm.
2°/i 1894 ...........................................................	1,0230	1,05	1,35	6,39	6,55
*/» 1894 .....................................................	1,0239	1,22	1,57	6,63	6,80
«/» 1894 ...........................................................	1,0199	1,16	1,49	5,65	5,77
le/4 1894 .........................................................	1,0223	1,00	1,26	6,31	6,46
»*/* 1894 ...............................j...,......	1,0216	1,31	1,65	6,16	6,31
“/e 1894 ...........................................................	1,0201	1,25	1,57	5,7 7	5,90
‘V* 1894 ...................................................	1,0197	1,56	1,96	5,85	5,95
''•/* 1894 ...........................................................	1,0176	1,44	1,81	5,23	5,34
16/io 1894 ...........................................................	1,0168	1,66	1,96	4,98	5,08
8/u 1894 .............................................!.............	1,0219	0,89	1,13	6,11	6,25
“/■» 1894;...........................................................	1,0218	1,12	1,42	6,04	6,18
«/ii 1894.........................;.................................	1,0210	1,81	1,65	5,92	6,06
“/i 1895 ...........................................................	1,0218	1,12	1,42	5.97	6,11
Medeltal.............................................................	1,0209	1,28	1,66	5,92	6,06
Lageröl.............;................................................	—	4,24	5,35	5,79
Pilsneröl.............................................................	—	3,7 6	4,7 2	4,7 7	—
Iskällar- och lagerdricka.......................................	—	2,62	3,28	3,83	—
Porter................................................................	_L''	6,07	7,65	7,22	—

Upsala den 22 januari 1895.

J. A. Bladin.

Fil. d:r, docent vid Upsala universitet.

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N-‘o 2) Utlåtande N:o 13. 35

Sedan styrelsen för Erlangens Bayerska Bryggeri-Aktiebolag ! Upsala
anhållit om mitt yttrande öfver det af detta bryggeribolag tillverkade
s. k. Lundells Pilsner dricka, får jag härmed efter tagen kännedom
såväl om varan själf som därå utförda analyser afgifva följande utlåtande.

Enligt af docenten i kemi vid Upsala universitet d:r J. A. Bladm
å tre olika brygder utförda analyser har detta pilsnerdricka i medeltal
befunnits innehålla 1,14 vigts- och 1,47 volyms- % alkohol och en extrakthalt
af 6,22 % pr 100 gram.

På grund häraf får jag förklara, att detta s. k. Lundells Pilsnerdricka,
som besitter en frisk och angenäm smak, med hänsyn till sin
ovanligt låga alkoholhalt, måste anses för helsan oskapligt, samt att det, i
anseende till sin höga halt af närande extr aktiv ämnen i förening med låg
alkoholhalt är att ur helsans synpunkt föredraga framför alla de fabrikat
af såväl bayerkst Öl och pilseneröl som ock iskällardricka, å hvilka
kemiska analyser till ett antal af inalles 244 äro meddelade i kongl.
finansdepartementets kontrollbyrås officiella utlåtande af år 1892. Hvilket
härmed betygas.

Upsala den 18 mars 1894.

S. E. Henschen

professer i praktisk medicin vid Upsala univ.,
öfverläkare A. Akademiska Sjukhuset.

På grund af bifogade, af docenten J. A. Bladin utförda analyser
å s. k. DLundells Pilsnerdricka», tillverkadt vid Erlangens bryggeri i Upsala,
får jag om det analyserade drickat uttala det omdömet, att dess
halt af alkohol är så låg, att den enligt min mening är för helsan alldeles
oskadlig, samt att drickat genom dess oväldigt höga halt af extraktivämnen
är — med hänsyn till näringsvärdet — öfverlägset alla
andra af mig till sammansättningen kända slag af iskällar- och lagerdricka
eller svagdricka.

Upsala den 24 mars 1894.

Olof Hammarsten

professor.

36 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

2.

Undertecknad, som på anmodan kontrollerat alkohol- och extrakthalten
på s. k. Lundells pilsnerdricka, tillverkadt vid Erlangens bryggeri
i Upsala, har å prof, uppköpta på olika tider och på skilda ställen
här i staden, erhållit följande resultat:

Dag för proftagni ngen. , ■--> J>jt .! ■/ >! IT i; fj ‘ > ‘	Egentlig vigt.	Alkoholbalt	Extrakthalt
i vigtsproc.	i volymproc.	pr 100 gr.	pr 100 ccm.
8 nov. 1894 .....................	1,0219	0,89	1,13	6,11	6,25
12 nov; 1894 .....................	1,0218	1,12	1,42	6,04	6,18
22 nov. 1894 .....................	1,0210	1,31	1,65	5,92	6,06
16 jan. 1895 ....................	1,0213	1,12	1,42	5,97	6,n
23 jan. 1895 .....................	1,0212	1,19	1,49	5,97	6,n
1 fobr. 1895 .....................	1,0195	1,12	1,42	5,57	5,69
6 mars 1895 ....................	1,0203	1,06	1,34	5,75	5,88
30 mars 1895 .....................	1,0208	1,19	1,49	5,84	5,97
19 april 1895	1,0237	1,12	1,42	6,55	6,72
29 maj 1895 .....................	0,0262	0,84	1,06	7,18	7,38
25 juni 1895 .....................	0,0223	1,12	1,42	6,26	6,41
23 juli 1895 ....................	1,0209	1,44	1,81	6,02	6,16
21 aug. 1895 .....................	1,0199	1,56	1,96	5,82	5,95
5 sept. 1895 .....................	1,0203	1,19	1,49	5,77	5,90
Medeltal	—		1,46	6,06	6,20

Upsala den 20 oktober 1895.

J. A. Bladin.

Medeltal af kontrollbyrans analys å olika svenska fabrikat:

:.•/ ro :{''Tu*''." • • :'' • * ;; • • ••

Alkohol Extrakt

volym procent. per 100 gr.

Lageröl...................................................... 5,35 5,79

Pilsneröl.................................................. 4,72 4,77

Iskällardricka.......................................... 3^8 3,33

Likheten med originalet intyga:

Willgott Lundell.

A. Lundell.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 37

I

Bil. Litt. C.

Om olika metoder vid maltdryckstillverkning.

Beträffande maltdrycks frågan i dess senaste skede, eller svagdricksförsäljningens
frigifvande från förordningen om försäljning af vin och
maltdrycker, torde måhända en redogörelse för tillvägagångssättet vid
tillverkningen af svagdricka ega något värde för den utom facket stående,
som vill söka skilnaden emellan s. k. starkare och svagare maltdrycker.
Det är ju godt, att en gräns gifves i alkoholhalten, men åtskilliga
uttryckssätt och slutsatser, som dervid användas, äro skefva.
Bland annat söker man finna en lätt kontroll uti att mäta modervörtens
extrakthalt och derefter beräkna alkoholhalten i den färdiga drycken,
så att t. ex. 6 procent extrakt skulle lemna t. ex. 2 volymprocent
alkohol. Detta må nu vara rätt angående maltdrycker, beredda vid ett
bayerskt bryggeri, der två jäsningar och s. k. underjäst begagnas samt
lagring under c:a 3 månaders tid. Ett annat blir resultatet vid ett svagdricksbryggeri,
der endast en jäsning under högst 4 dygn företages och
dertill med ett annat slag af jäst, s. k. öfverjäst. Redan på tredje
dygnet efter bryggningen är drickat färdigt och utlemnas genast till
konsumenten. Äfven vid 10 å 12 procent extrakthalt uppstår på denna
tid ingen nämnvärd alkoholhalt. I allmänhet hålla svagdricksbryggerierna
sitt vanliga svagdricka vid en extrakthalt af 5 å 6 procent, samt
en annan bättre sort omkring 10 procent, båda nästan utan alkohol.
Det omtalade beräkningssättet, att bestämma alkoholhalten efter vörtens
extrakthalt, duger endast då, när allt socker under längre tids lagring,
2 å 3 månader, får öfvergå till kolsyra och alkohol. Till detta 2 å 3
månaders lager af dricka skulle för ett något så när stort svagdricksbryggeri,
med en omsättning t. ex. af dricka efter 100,000 kilo malt
pr år, erfordras lagringsfat, rymmande 200,000 liter samt källare till
dessa kärls förvaring. Den totala frånvaron af sådana kärl borde väl
bäst bevisa, att endast svagdricka tillverkas, likasom att den återförsäljare,
som försäljer dricka från kärl, märkta med ett sådant bryggeris
stämpel, handlar med lofgifna varor.

Så är förhållandet med alla svagdricksbryggerier.

Gemensamt för all bryggning är maltets uppblötning, utlakning
med vatten af lagom värmegrad under stark omröring, tills stärkelsen

38 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13.

med den befintliga diastasens tillhjelp öfvergått till maltos, dextros m. m.
samt öfvergått i lösning, denna vörts afkylning, sedan den förut blifvit
kokt under humletillsats tills ägghviteämnena koagulerats och afskilts.
De starkare maltdryckerna (således å de bayerska bryggerierna) jästa
nu vörten med underjäst vid 4 å 5 grader, en långsam jäsning under
cirka 14 dagar inträder, hvarvid under kolsyre- och alkoholbildning
jästen sjunker till jäskarets botten, den jästa vätskan afdrages på mindre
kärl i och för efterjäsning samt öfverföres derpå till lagringsfat, att
lagras under cirka 3 månader, och är sedan färdig att utsändas till
konsumenterna. Detta är då bayerskt Öl. Vid de svagare maltdryckernas
tillverkning å våra svagdricksbryggerier deremot jästas den förut
omtalade vörten med s. k. öfver jäst vid en temperatur af 13 å 14 grader,
ja ännu högre. Jäsningen går vid denna temperatur raskt, redan
efter 48 timmars jäsning är drickat färdigt; jästen, som bildats, ligger
som ett tjockt, segt täcke på ytan och hindrar kolsyran att gå bort,
drickat tappas direkt från karet på småankaren, som genast eller så fort
ske kan utköras till konsumenterna. Större lager än för 4 å 5 dagar
finnes aldrig, utan en blifvande brygds storlek beräknas efter de beställningar,
som finnas inne eller väntas. Skulle åtgången vara mindre
än som beräknats, aftappas det osålda drickat på ett par leglar, och
nästa brygd måste uppskjutas, så att den ej blir färdig förr än förra
brygden är slutsåld.

På de flesta bayerska bryggerier bruka de första urlakningarna å
maltet användas till starkare maltdrycker och endast de sista användas
till svagdricka.

Af ofvanbeskrifna metoder framgår bland annat, att ej den större
eller mindre mängden maltextrakt i vörten bestämmer, som mången
tror, en drycks alkoholhalt, utan att det är jäsmetoden, lagring och temperatur,
som bestämma, om ett dricka skall hänföras till starkare eller svagare,
ty då ofvan beskrifna underjästa dryck håller mycket alkohol
och litet extraktivämnen, håller det öfverjästa drickat nästan ingen
alkohol, men så mycket mera närande extraktivämnen. Hvad isdrickat
beträffar, som jäses lika med ölet, d. v. s. med underjäsning och lagring,
beror dess ringa alkoholhalt derpå, att det i vörten aldrig varit
så mycket extrakt, att någon större mängd alkohol kunnat bildas, men
så finnes det heller inga extraktivämnen qvar, dess värde som näringsmedel
är lika med noll. Smaken på de s. k. starkare, isdrickat deruti
inbegripet, är genom beredningsmetoden helt olika det öfverjästa svagdrickat,
så att redan denna med lätthet torde för kontrollant eller polisman
angifva hvad slags dryck han har framför sig, hvilket ju äfven

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 13. 39

ger sig till känna af priset, som är cirka 4 öre pr liter för vanligt
svagdricka, till hvilket pris ingen starkare maltdryck kan säljas.

Om ej smaken vore så olika, skulle fusk å ett försäljningsställe
kunna ske medelst inblandning af Öl i ett maltstarkare svagdricka (cirka
10 å 12 procent), s. k. svensköl, julöl och dylikt, då dess pris är cirka
15 öre och på den grund ej hinder mötte att inblanda Öl, eller enbart
öl utgifvas för svagare maltdryck.

För vår del anse vi omöjligt att sådant fusk ostraffadt eller opåtalt
kunde bedrifvas, i synnerhet som ju en liten profningsapparat lär
vara uppfunnen.

Så mycket är säkert, att vanligt svagdricka med extrakt af t. ex.
6 procent omöjligt kan föranleda falsarier, om det blefve frigifvet från
maltdrycksförordningen vid försäljning.

Ett stort mål vore vunnet, som skulle välsignas af hvarje nykter
och ordentlig arbetare, om vanligt svagdricka från fat eller ankare (ej
å buteljer) kunde fritt få köpas å hvarje plats såväl på landet som i
stad. På den svage, o ordentlige skulle säkert den lätta tillgången på
svagdricka verka derhän, att han småningom lärde sig med denna dryck
släcka sitt begär efter starkare vara.

Eskilstuna den 18 februari 1896.

C. M. Sundberg.

Apotekare, 11 •'':

Disponent för svagdricksbryggerietj i Eskilstuna.

i