Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 28 (Utlåtande 1895:TfuA28 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 28.

N:o 28.

Ank. till Riksd. kansli den 6 maj 1895, kl. 3 e. in.

yyj. / i ’ Miuv« ii: /, '' ?n;i• • ;j ‘ ■ •". i ;■

i • ‘ ■> '' .

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8, i anledning
af väckt motion om meddelande af nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med
läkemedel.

Uti en inom Första Kammaren väckt motion (n:o 40) har herr
von Stapelmohr hemstält, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl.
Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till nya bestämmelser angående utöfvandet af läkareverksamhet
och handel med läkemedel. Såsom stöd för denna sin
hemställan har motionären framhållit, att flera af de nu gällande bestämmelserna
angående detta ämne äro allt för föråldrade och otidsenliga
för att kunna efterlefva^ eller följas. Han erinrar om, att de privilegier
och resolutioner, genom hvilka läkareverksamheten och apoteksväsendet
först blifvit ordnade och begränsade, datera sig från en
tidrymd så långt tillbaka som slutet af 1600-talet, och att dessa privilegier
och resolutioner, hvilka till väsentlig del ännu qvarstå, icke vidare
kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sitt ändamål att bereda
allmänheten skydd och båtnad. Sålunda stadga Kongl. Maj:ts medicinalordningar
af den 30 oktober 1688 eller »de privilegier, som Kongl.
Maj:t förunnat collegium medicum», straffbestämmelser för obehörigt
utöfvande af läkareverksamhet och olaglig handel med läkemedel, men

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 8 Sand. 2 Afl. 2 Band. 27 Höft. (N:o 28.)

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 2) Utledande N:o 28.

bötesbeloppet, 50 daler silfvermynt, eller enligt faststäld evalveringsgrund
12 kronor 50 öre i gällande myntslag, hvilket i äldre tider väl
var nog för att upprätthålla aktning för lagen, är till följd af penningvärdets
sjunkande icke vidare tillräckligt för att gifva tillbörlig kraft
åt lagbuden. Kongl. Maj:ts resolution af den 1 augusti 1698 »angående
mål beträffande collegium medieum, apotekaresocieteten och barberareembetet»
bestämmer i sin femte punkt, Indika varor endast apotekare
få försälja, och fastställer såsom sådana varor »venena, abortiva, opiata,
anodyna, confortantia, — — theriaca, mithridatium» in. fl., men en del
af dessa uppräknade latinska benämningar å läkemedel, som endast
apotekare ega försälja, lära icke mera förekomma inom apoteksrörelsen,
och med eu annan del af beteckningarna afses numera helt andra
varor, hvarigenom tvekan om lagbudets rätta mening lätteligen kan
uppstå och eu osäkerhet vid lagtillämpningen göra sig gällande.

»Den oklarhet» — fortsätter motionären — »som hvilar öfver
ifrågavarande bestämmelser, lägger äfven svårigheter i vägen för de
myndigheter, hvilka fått sig anförtrodt att vaka öfver bestämmelsernas
efterlefnad. Att så är, framgår otvetydigt af de skiljaktiga slut, hvartill
domstolarne kommit uti mål angående brott mot lagstadgandena,
och af den varsamhet, åklagaremyndigheten iakttager vid åtalande af
förseelser mot desamma. Förhållandena äro dock för närvarande icke
sådana, att ett kraftigt ingripande emot oegentligheter just af sådan
art, som man med berörda stadgande!! velat förebygga, kan anses
olämpligt eller af behofvet icke påkalladt.

»Följderna af att lagstiftningen uti anmärkta hänseenden icke fått
hålla jemna steg med utvecklingen af den verksamhet, den afser att
hägna och ordna, hafva trädt i dagen på ett ganska beklagligt sätt.
Under de senare årtiondena hafva nemligen allt mer och mer tilltagit
försäljning af ämnen, såsom salvor, pulver, tinkturer och andra kemisktekniska
preparat, om hvars beståndsdelar och beredning allmänheten
vanligen lemnas i okunnighet, men som i tidningar, anslag och cirkulär
högeligen lofprisas för deras helsostärkande eller sjukdomar botande
egenskaper; och tillverkande eller försäljarne deraf, hvilka oftast äro
personer utan insigt eller erfarenhet uti läkemedels sammansättning och
tillagning eller uti sjukdomars orsaker, verkningar och behandling, täfla
i braskande och öfverdrifna meddelanden om medlens förträfflighet eller
ofelbarhet att bota sjukdomar och lidanden af den mest olikartade beskaffenhet,
för att såmedelst egga eu godtrogen och kritiklös allmänhets
köplust. Prisen, som betingas för varorna, äro äfven högt uppdrifua
och i de flesta fall mångfaldiga gånger öfverstigande varornas

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 28.

verkliga handelsvärden. En del af dessa varor, som skickas ut i marknaden,
kan ju möjligen vara till någon medicinsk nytta, men den öfvervägande
delen af dem torde vara i det närmaste värdelös för de uppgiga
ändamålen och till och med kunna medföra skadliga verkningar.
Denna affärsverksamhet torde emellertid kunna stämplas såsom ett hänsynslöst
ockrande på okunnigheten och godtrogenheten. Härmed vill
jag dock ej hafva sagt, att alla dessa varor äro hänförliga till sådana,
som endast af apotekare få till salu hållas, eller att hvarje försäljning
deraf bör som oloflig betraktas.

»På åtskilliga orter blomstrar ännu qvacksalfveriet eller obehöriga
personers utöfvande af läkareverksamhet; och förtroendet från allmänhetens
sida till qvacksalfvarne, äfven till sådana, som synas sakna
hvarje förutsättning för ett rätt bedömande af sjukdomar, är ofta så
stort, att många af dem hafva en omfattande och inbringande praktik.
Om än det icke bör förnekas, att i många fall, då läkare icke är till
hands, en dertill icke legitimerad persons behandling af yttre åkommor
af mindre allvarlig art eller af skador genom olyckshändelser kan vara
på sin plats och verka godt, torde det dock vara ensidigt, att en fortsatt
behandling af mera svårartade yttre skador och af inre sjukdomar
öfverlemnas åt läkaren, hvilken genom studier och erfarenhet vunnit
skicklighet dertill. Qvacksalfveriet har äfven den faran med sig, att
genom qvacksalfvarnes förespeglingar om det ondas botande den sjuke
förledes att ej vända sig till läkaren, förrän sjukdomen tagit den utbredning,
att läkandet högeligen försvåras eller kanske omöjliggjorts.
Att detta ej sällan inträffar, kan säkerligen vitsordas af många läkare.

»Det straff för obehörigt utöfvande af läkareverksamhet och olaglig
försäljning af läkemedel, som gällande författningar stadga, eller böter
af 12 kronor 50 öre, är uppenbarligen icke tillräckligt för att stäfja
eller begränsa de anmärkta missförhållandena och skydda allmänheten
från att göras till föremål för en af vinningslystnad alstrad spekulation,
som ofta inbringar betydande vinst. Det ringa straffet står icke heller
i öfverensstämmelse med de straffbestämmelser, som införts i åtskilliga
senare utkomna författningar inom medicinalväsendet. Så t. ex. kan
en person genom att å eu annan utdraga eu tand, utan att vara dertill
legitimerad, ådraga sig böter af ända till 500 kronor, då deremot
en qvacksalfvare, som olägligt behandlar en sjuk person med påföljd
att denne deraf tager obotlig skada, första gången undslipper med ett
bötesbelopp af 12 kronor 50 öre. Att detta är en ojemnhet i lagstiftningen,
som bör undanrödja, är i ögonen lallande.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 28.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott har med anledning af
denna motion afgifvit följande utlåtande.

»Genomläser man de af motionären citerade äldre medicinalförordningar
och privilegiiförfattningar, hvilka tillkommit under eu tid, då
det hörde till ordningen att genom monopol, privilegier och skråordningar
skydda de särskilda yrkena, så får man det intrycket, att de icke
minst utfärdats i syfte att trygga både läkande mot ingrepp i deras
praktik af ostuderade personer och särskilt kringresande utländska
charlataner och apotekarne i deras medikamentshandel mot konkurrensen
från köpmännens sida. Att de gamla författningarna, från denna
synpunkt sedda, äro föråldrade och otidsenliga, måste erkännas, äfven
om man väl kan ifrågasätta lämpligheten af att vår tids lagstiftning
skulle söka att i 1600-talets anda häfda läkarnes och apotekarnes personliga.
previlegier. Men vida mera värdt att beakta är, att staten, i
hvars intresse det ligger, att den bästa möjliga läkarevård står den
enskilde till buds, genom tidsenliga lagar sättes i tillfälle att skydda
särskilt den mindre upplysta delen af allmänheten mot faran att falla
offer för den betänkliga läkarebehandling, som bjudes den af icke studerade
utöfvare af läkareverksamheten, äfvensom att staten i samband
dermed noggrannare, än som nu kan ske, låter kontrollera den medikamentshandel,
som öppet bedrifves af försäljare och tillverkare af medikament,
hvilka sjelfva kunna sakna all insigt i läkemedels rigtiga sammansättning
och tillagning.

Man kan visserligen ej förbjuda den enskilde att vid ett sjukdomsfall
vända sig till en obehörig utöfvare af läkarejn-ket, för hvilken
han hyser förtroende, och sådana fall kunna äfven gifvas, då ett ingripande
i läkarens verksamhet till och med anbefalles af menniskokärlekens
bud, hvarjemte erfarenheten ej sällan visar, att en icke legitimerad
person kan, såsom äfven motionären framhållit, stundom på
ett tillfredsställande sätt behandla åkommor af mindre allvarlig art och
skador, vållade af olyckshändelser; men hvad lagstiftare kunna och
böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna för de obehöriga
personer, som bevisligen vållat den enskilde skada genom sin läkarebehandling.
Staten kan ej lemna den enskilde några föreskrifter vid
hans inköp i allmänhet, och då så är, kan den ej heller tvinga honom
att vid sina inköp af läkemedel uteslutande begränsa sig till apoteken,
allra helst som åtskilliga artiklar, som kunna brukas som medikament,
med allt skäl kunna anses såsom vanliga handelsvaror och i denna sin
egenskap äfven allestädes finnas tillgängliga för köparen; men ögonskenlig
är dock, att det måste ligga i det allmännas intresse, att en

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 28.

gräns sättes för försäljningen af s. k. »arcana» eller andra läkemedel,
hvilka offentligt annonseras såsom osvikliga mot vissa sjukdomar, men
hvilka, okontrollerade såsom de äro, lätteligen kunna verka skadligt för
dens helsa och lif, som af de braskande annonserna lockas att använda
dem. Hur öppet försäljningen af dylika s. k. läkemedel bedrifves,
framgår af en samling annonser, utplockade ur de allmänna tidningarna,
hvilken utskottet fått sig delgifven och hvilken är aftryckt i en detta
betänkande vidfogad bilaga. Att spridandet af läkemedel, om hvilkas
beskaffenhet den köpande allmänheten icke kan ega kännedom, ej bör
försiggå utan kontroll, förefaller så mycket naturligare, som staten
sjelf genom noggranna inspektioner och visitationer af de legitimerade
apoteken, hvilka dock skötas af examinerade fackmän, söker skaffa sig
en garanti för att de läkemedel, som genom dem tillhandahållas allmänheten,
äro rigtigt tillagade.

Att disproportionen mellan de under 1600-talet faststälda bötesbeloppen
för öfverträdelser af föreskrifterna om'' utöfvandet af läkareverksamhet
och om handel med läkemedel, hvilka ännu gälla, och de
bötesbelopp för liknande öfverträdelser, som tillkommit i senare tider,
är orimlig, det framgår tydligt af hvad motionären i sista delen af
sin motivering anfört, och synes det derför, som om denna dispropotion
snarast möjligt borde undanrödja^.

Då utskottet sålunda i likhet med motionären anser, att de gamla
bestämmelserna om utöfvandet af läkareverksamhet och om handel med
läkemedel äro både föråldrade och overksamma, får utskottet hemställa,

att Första Kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kong!. Maj:t täcktes
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser
angående utöfvande af läkareverksamhet och handel med läkemedel.»

Vid föredragning af detta utskottets utlåtande i Första Kammaren
biföll kammaren detsamma, hvarefter beslutet härom jemlikt § 63 mom.
3 riksdagsordningen genom utdrag af protokollet delgifvits Andra
Kammaren, som den 24 april hänvisat ärendet till sitt andra tillfälliga
utskott.

Att läkareverksamhet utöfvats af andra än läkare har förekommit
sedan äldsta tider; det har aldrig kunnat förhindras och torde ej heller
i framtiden kunna förebyggas. Det har sin grund dels deri att naturligtvis
kunskaper i läkekonsten kunna förvärfvas äfven på annat sätt

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 28.

än det för utbildningen af de legitimerade läkarne brukliga, dels ock
deri, att allmänhetens omdöme om en sjukdomsbehandlings verkliga
värde ofta ej är grundadt på giltiga skäl, och att således eu mindre
sakkunnig behandling kan ingifva allmänheten större förtroende än den
sakkunniga. Eu förändring till det bättre i det senare hänseendet inträder
småningom af sig sjelft såsom en följd af allmänhetens ökade
bildning, och både det s. k. qvacksalfveriet och den rent vidskepliga
behandlingen af sjukdomar hafva derför sedan forna tider högst väsentligt
förminskats i alla länder och äfven i vårt eget, hvarför alla de,
som ifra mot den af obehörige utöfvade sjukbehandlingen, framför allt
böra låta sig angeläget vara att se till, att den naturvetenskapliga bildningen
och omdömesförmågan hos vårt folk måtte genom förbättrad
undervisning förkofras. En del af denna utöfning af läkareyrket genom
personer, som ej äro läkare, är dessutom nyttig och af behofvet
påkallad, såsom bäst framgår deraf att läkarne sjelfva lagt sig vinn
om att genom s. k. samaritkurser sprida kunskaper bland allmänheten
angående den första sjukbehandlingen vid olycksfall. Härtill kommer
att särskildt i vårt land den ringa tillgången på läkare, i synnerhet i
de glesare befolkade delarne af landet, är gynsam för uppkomsten af
läkareverksamhet, utöfvad af obehöriga; man kan ej förtänka en allmänhet,
som bor många mil från närmaste läkare att den vänder sigill
personer, som finnas i närheten men ej äro legitimerade läkare och
som ingifva densamma förtroende, för att erhålla hjelp i sina lidanden,
hellre än att ingen hjelp erhålla. I detta missförhållande inträder förändring
till det bättre i den mån landet erhåller tillbörligt antal läkare,
men detta torde dröja, ty det försvåras genom den orimligt långa tid
éom i vårt land antages vara behöflig för en god läkareutbildning —
en tid som är dubbelt längre hos oss än i de stora kulturländerna —,
hvarigenom dessutom det förhållandet tillkommer att den legitimerade
läkarebehandlingen oskäligen fördyras, hvilket åter är gynsamt för
uppkomsten af sjukbehandlings utöfning af obehöriga. Utskottet har
sig också bekant, att i trakter af landet, der förr qvacksalfveriet blomstrat,
det nu så godt som försvunnit endast till följd deraf att trakten
erhållit större antal läkare och lättare tillgång till sjukdomsbehandling
å goda sjukhus. Utskottet vill med det nu sagda hafva framhållit,
dels att det anser det s. k. qvacksalfveriet bäst motverkas genom ökad
tillgång till god och tillfredsställande läkarebehandling äfvensom genom
befolkningens ökade upplysning, dels ock att utskottet anser, att icke
hvilken som helst behandling af sjuke genom obehörig bör af lagen
hindras. Att deremot en sådan obehörig sjukbehandling, hvilken leder

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 28. 7

till de sjukes skada, bör så vidt möjligt hindras, synes sjelfkärt, hvarför
utskottet sluter sig till det af Första Kammarens andra tillfälliga
utskott gjorda uttalandet i detta hänseendet, nemligen att »hvad lagstiftarne
kunna och böra göra, det är att skärpa straffbestämmelserna
för de obehöriga personer, som bevisligen vållat den enskilde skada
genom sin läkarebehandling.»

Hvad åter köpenskapen med varor, hvilka utgifvas för och försäljas
som läkemedel af andra personer än apotekare, beträffar, så synes det
utskottet vara tydligt att man hvarken kan förbjuda allmänheten att
köpa sådana varor och ej heller kan förbjuda sådana varors utbjudande,
så mycket mindre som största delen af dessa varor utgöras af ämnen,
som äfven annars i handeln äro tillgängliga, och de dessutom mycket
ofta utbjudas till salu fullkomligt bona fide d. v. s. så, att försäljaren
är fullt öfvertygad om sin varas förträfflighet i det angifna hänseendet.
Utskottet vill härmed ej hafva förnekat att största delen af denna
handel likväl innebär ett ocker på allmänhetens godtrogenhet, men
utskottet anser på nyss angifna grunder, att handeln med dessa varor,
äfven då de försäljas som läkemedel, ej kan förbjudas, och anser utskottet
för öfrigt att äfven härvidlag det bästa medlet att åvägabringa
förbättrade förhållanden består i allmänhetens ökado upplysning och
omdömesförmåga. Den af Första Kammarens andra tillfälliga utskott
förordade kontrollens användbarhet är utskottet ej i tillfälle att yttra
sig om, enär utskottet anser sig sakna den sakkunskap som vore behöflig
för att bedöma, dels i hvad mån en sådan kontroll vore utan allt
för stora uppoffringar från det allmännas sida utförbar, dels huruvida
densamma kunde hafva utsigter att medföra de önskade verkningarne;
dock vill utskottet förorda en sådan kontrolls införande åtminstone i
det syftet att få utrönt, hvilka af de som läkemedel utbjudna varorna
af denna art tilläfventyrs måste genom sin halt af giftiga ämnen anses
för helsan vådliga.

Visserligen har äfven Första Kammarens tillfälliga utskott framhållit
flera af de synpunkter, som här ofvan gjorts gällande, men längre fram
yttrar nämnda utskott: »Att disproportionen mellan de under 1600-talet
faststälda bötesbeloppen för öfverträdelse]- af föreskrifterna om utöfvandet
af läkareverksamhet och om handel med läkemedel, hvilka ännu
gälla, och de bötesbelopp för liknande öfverträdelse]’, som tillkommit i
senare tider, är orimlig, det framgår tydligt af hvad motionären i sista
delen af sin motivering anfört, och synes det derför, som om denna
disproportion snarast möjligt borde undanrödjas»; och detta skulle möjligen
kunna uppfattas så, som om de nu gällande bötesbeloppen för

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 28.

öfverträdelser af föreskrifterna om utöfvande af läkareverksamhet och
om handel med läkemedel i allmänhet borde höjas, något som på anförda
skäl icke synes Andra Kammarens andra tillfälliga utskott vara lämpligt.
Skall en skrifvelse i ämnet aflåtas, bör den klart angifva omfånget af
de önskade förändringarna, men denna fordran synes icke uppfyllas
om, med bibehållande af det anförda stycket i Första Kammarens tillfälliga
utskotts motivering, Riksdagen gifver sin hemställan till Kongl.
Maj:t eu så obestämd form som Första Kammaren i enlighet med motionärens
förslag beslutit att den skall erhålla. Andra Kammarens tillfälliga
utskott skulle derför endast på det vilkor kunna tillstyrka en
sådan hemställan, att deri intoges uttryckliga begränsningar i enlighet
med den ofvan af utskottet uttalade uppfattningen af frågan. Äfven
om Första Kammaren skulle vara villig vidtaga en ändring i denna
rigtning, torde emellertid till följd af den långt framskridna tiden för
Riksdagens arbete kamrarnas beslut svårligen nu hinna bringas till
samstämmighet, hvarför utskottet ej anser sig böra tillstyrka Kammaren
att under nuvarande förhållanden besluta någon. skrifvelse i
ämnet.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,

att Andra Kammaren ej måtte biträda Första
Kammarens beslut.

Stockholm den 6 maj 1895.

På utskottets vägnar:

S. J. Boethiiis.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1895.