Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5 (Utlåtande 1894:TfuA5 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

N:o 5.

Ank. till Riksd. kansli den 2 mars 1894, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om åtgärder till skydd för jordbruket mot
skada af s. k. canadahjortar i Södermanlands län.

Till utskottets behandling har kammaren hänvisat motionen n:o
82, hvari herr C. G. Andersson i Skeenda anhåller, att Riksdagen ville
besluta »att i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t ville vidtaga åtgärder så, att den nu i Södermanlands län i vildt
och fritt tillstånd förefintliga canadahjorten icke må tillskynda ortens
jordbrukare skada å gräs och sädesskördar, utan, om så sker, staten,
derest den är egare af hjortarna, lemna ersättning derför eller medgifva,
att canadahjorten blifver tillåten att fritt jagas minst sju dagar
om året; men skulle enskild person befinnas vara egare till hjortarna
i^fråga, denne må åläggas taga sådan vård om dem, att de icke olofli«en
inkomma på annans egor och att, om så sker, med dem må förfaras
såsom lagen stadgar om skada af annans hemdjur».

Till stöd för sin anhållan anför motionären: »Dessa hjortar hafva
nu förökat sig så, att de utgöra stora hopar och söka icke, såsom man
skulle kunna tro, sin föda i skog och mark, utan uppehålla sig på de
med säd och gräs besådda åkrar och uppäta samt nedtrampa skörden
derå till stor skada för ortens jordbrukare, dervid ofta händer, att små
Bill. till Riksd. Prot. 1894. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. (N:o 5.)

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

åkertegar i hast beröfvas hela sin skörd. Dessa hjortar hafva för vana
att ej skingras eller låta sig skrämmas bort, och mer än vanlig hög
hägnad hoppa de med lätthet öfver.»

Canadahjortar hafva icke funnits i Sverige i vildt tillstånd, förrän
friherre Oskar Dickson utsläppte sådana djur från sin inhägnade djurgård
vid Skeppsta i Södermanland. 1876 utsläpptes för första gången
»ett par canadahjortar, hvilka påföljande år likasom ock det nästföljande
»satte kalf». Men »tvenne af djuren» folio »för skyttars kulor»,
och »för att frälsa återstoden» begärdes den 30 juli 1879 tio års fridlysning.
Denna begäran bifölls i så måtto, att Kongl. Maj:t den 17
oktober 1879 utfärdade förbud mot jagt å canadahjort inom Södermanlands
län intill den 1 januari 1885. Att fridlysning sålunda beviljades
för endast hälften så lång tid, som begärdes, hade sannolikt sin grund
i det yttrande, som afgafs af öfverjägmästaren i Södermanlands län
herr S. C. Lidell, som skref bland annat: »ehuru canadahj orten, i likhet
med öfriga lijortslägtet, sannolikt förorsakar mer eller mindre skada på
sädesgrödorna, det likväl vore önskligt, att den begärda fridlysningen af
Eders Kongl. Maj:t i nåder utfärdades, helst den skada, hjortarne kunna
förorsaka, ej kan blifva stor, så länge hjortantalet är ringa, och det
ovedersägligen medförde en fördel, om berörda djurslägte i riket fortplantade
sig».

Detta första försök att naturalisera canadahj orten i Sverige misslyckades.
1886 den 29 juni skref landshöfdingen i Södermanlands län
grefve Lagerbjelke, att fridlysningen »visat sig icke hafva haft åsyftad
verkan, utan detta djurslag så utdött, att ny stam måst införas» —

Sedan friherre Dickson anskaffat en ny stam af dylika djur, förklarade
han sig sinnad att af dem »från Skeppsta djurgård utsläppa
sex stycken», »derest skydd bereddes djuren öfver hela landet under
tio års tid». Öfver ansökningen derom, daterad Göteborg den 19 maj
1886, hördes såväl svenska jägareförbundet och kongl. domänstyrelsen
som ock Konungens befallningshafvande i landets mellersta och sydliga
delar. Många af de i ärendet hörda myndigheterna, i synnerhet i de
län, inom hvilkas område ingen canadahjort fans, hade intet att erinra
emot ansökningen i fråga. Men »Konungens befallninghafvande i Linköpings
och Skaraborgs län jemte de flesta i ärendet hörde skogsinspektörer»
hafva ansett, att fridlysningen till en början ej borde ut -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

sträckas till mer än fem år, enär vid en längre tids fridlysning det
kunde inträffa, att djuren i viss trakt så föröktes, att de komme att
förorsaka afsevärd skada å odlade fält». Domänstyrelsen yttrade vidare
den 20 september 1886: »att olägenheter för jordegarne kunna
uppstå af djurartens ökade utbredning i mera bebyggda och odlade
trakter» och tillstyrker derför fridlysning för endast 5 år. Detsamma
hade öfverjägmästaren C. M. Sjögren hemstält i sitt yttrande den 4
juni 1886 oph anför såsom motiv: »canadahjorten, liksom krön- och
dofhjorten, orsakar anmärkningsvärd skada å de odlade fälten, derest
han förekommer talrikare, i synnerhet som canadahjorten har benägenhet
att samla sig i större flockar, hvarigenom, der skada sker, den vanligen
blifver af betydenhet». I fråga om samma jagtförbud skref skogsinspektören
i södra distriktet den 10 juni 1886: »att förbudet må af
Kongl. Maj:t upphäfvas i de orter, der klagomål öfver skador af canadahjortar
anmälas af jordegare». Genom kongl. kungörelsen den 24
september 1886 blef canadahjorten fridlyst öfver hela landet till den
1 september 1892.

Huru detta nya försök utföll, beskrifver jägmästaren E. Stuart
den 9 mars 1892: »Den af friherre Dickson införda stammen af canadahjort
synes ej hafva haft synnerlig framgång, enär af de tolf hjortar,
som för tre år sedan utsläpptes från numera utlagda Skeppsta djurgård,
ha tre blifvit olofligen skjutna och en anträffats död; återstående
åtta stycken hafva förökats med tre kid, så att antalet, som med säkerhet
kännes, uppgår till elfva, och hafva dessa delat sig i tvenne flockar, af
hvilka den ena om fem stycken uppehåller sig inom Åkers härad och
den andra med återstående sex i trakterna omkring Skeppslag). Dermed
öfverensstämmer domänstyrelsens yttrande den 14 mars 1892, att ifrågavarande
djurart »endast sparsamt förekommer inom en del af landet,
nemligen inom Södermanlands län och vissa trakter af angränsande län».

På grund af »den ringa tillväxten» af detta »värdefulla vildt»,
som dock visat sig »kunna uthärda vårt klimat», anhöll friherre Dickson
1892 »om utsträckning af förbudstiden». Denna ansökan tillstyrktes af
myndigheterna, enär »ej någon afsevärd skada» ansågs derigenom uppstå
för jordegarne. En Konungens befallningshafvande yttrar till och
med, att berörda djurart, »så vidt hittills kunnat förspörjas, icke förorsakat
några olägenheter». En motsatt mening uttalade dock å nyo
herr öfverjägmästaren C. M. Sjögren, som säger, att canadahjorten
»blir skadedjur, då han blir mera allmän»; hvadan, om hjortarna ytterligare
skola fridlysas, de då må »fridlysas icke på viss tid, men tills
vidare, emedan man icke kan veta, när den tid inträffar, då de före -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 5.

kommo i så stort antal, att de blifva skadedjur». Genom kongl. kungörelsen
den 28 mars 1892 fridlystes canadahjorten tills vidare öfver
hela riket; och är denna fridlysning ännu gällande.

Hvad nu särskildt beträffar motionärens förslag angående skadeersättning
af staten eller af enskild person, beroende af, huru vida hjortarna
i fråga skola anses egas af staten eller om de skola »anses tillhöra
herr baron Dickson eller egaren till egendomen Skeppsta», så vill
utskottet till en början medgifva, att motionären icke saknat anledning
till ovisshet i fråga om eganderätten, emedan friherre Dickson i samma
skrifvelse af den 19 maj 1886, i hvilken han begärde fridlysning, »dock
förbehållit sig personligen att få bortskjuta för afveln obehöfliga handjur
å sådana marker, der han kunde förvärfva sig jordegarnes tillstånd
att utöfva dylik jagt». Detta förbehåll tillstyrktes af de flesta i ärendet
hörda myndigheter, såsom Konungens befallningshafvande i de södra
delarne af riket, jägmästare och domänstyrelsen, ehuru för en och
annan myndighet ifrågavarande förbehåll om rätt för en enskild man
att fälla vissa djur, som för alla andra skulle blifva fridlysta, »icke var
tilltalande». Förbehållet i fråga afstyrktes af svenska jägareförbundet
på den grund, att medgifvande af en dylik rätt »skulle utgöra ett afsteg»
från »grundsatsen om lagens likhet för alla», samt af Konungens
befallningshafvande i Nyköping, som tillstyrker fridlysning — »dock utan
det af friherre Dickson gjorda förbehåll, hvars intagande i en allmän
kungörelse icke torde vara tjenligt eller lämpligt». Förbehållet godkändes
icke af Kongl. Maj:t, som ej heller nämner derom i fridlysningskungörelserna.
Det hade också visserligen varit orimligt och emot all
naturlig rättskänsla stridande äfvensom emot gällande lag, om enskild
man erhållit rättighet att få sina enskilda djur födda å andras åkrar
och ängar, och att allmänheten utan ersättning måst åt dem prisgifva
sina sädesgrödor. Det kunde tydligen icke blifva så. Det faktum, att
hjortarna i fråga släpptes fria och togos under statens hägn, likställer
dessa djur med allt annat vildt, såsom t. ex. elgen, så att en hvar, som
jagtmark eger, obehindrad får tillegna sig dem under loflig jagttid.
Hvarken staten eller någon enskild person kan således erkännas såsom
egare till djuren i fråga; derför kan icke heller af någondera
skäligen begäras ersättning för den skada, som hjortarna kunna åstadkomma;
utan denna måste anses lika med all annan skada, som or -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N.o 5. 5

sakas af vilda djur. Motionärens yrkande i denna del kan utskottet

alltså icke tillstyrka. , .. x , v,

Deremot torde motionärens förslag, »att canadahjorten blitver
tillåten att fritt jagas minst sju dagar om året» förtjena något afseende,
om än utskottet icke anser sig böra tillstyrka detsamma i oförändradt
skick. Men onekligen förtjenar den frågan beaktande, om ej tiden nu
kan anses vara inne, då man må kunna få begynna att tillgodogöra sig
hjortarna i fråga, hvilka ju äro till för att jagas, och hvilkas enda nytta
består i deras värde såsom jagtbyte, helst detta jagtbyte är den enda
ersättning, som kan erhållas för den skada, som de lefvande hjortarna
obestridligen förorsaka å de odlade fälten; hvartill kan laggas det skalet,
att det icke kan anses önskvärdt, att denna hjort »blir mera allmän»,
emedan den »då blir skadedjur»; i synnerhet som denna djurart icke såsom
t. ex. elgen och råddjuret företrädesvis tager sin födai skogs- och
hagmarker, men föredrager odlade fält, der sådana kunna åtkommas.

På grund af det anförda anser utskottet, att canadahjorten bör
blifva tillåten att jagas någon kort tid hvarje år, men att det må vara
åt Kongl. Maj:t förbehållet att bestämma den årstid, då denna jagt
lämpligast må ega rum, samt jagttidens längd. Utskottet hemställer

derför,

att Andra Kammaren för sin del beslutar att i
skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t förordna, att canadahjorten blifver tillåten att
jagas någon tid årligen.

Stockholm den 2 mars 1894.

På utskottets vägnar:

O. W. REDELIUS.

Bill. till Riksd. Prof. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Käft.