Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 23 (Utlåtande 1894:TfuA23 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 23.

ST:o 23.

Ank. till Rikad. kansli den 23 april 1894, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t med begäran om ändring i förordningen angående
försäljning af vin och maltdrycker m. m. den 24 oktober
1885.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottets behandling
hänvisad motion, n:o 60, i hvilken herrar J. A. Lundström, J. E. Nordin,
E. Eriksson, Halvar Eriksson och O. Walter hafva instämt, föreslår herr
C. G. Thor:

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta i kongl. förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe och andra tillagade icke spirituösa drycker af den
24 oktober 1885 införa bestämmelser om att, vid oloflig utskänkning af
vin eller maltdrycker eller oloflig försäljning å landet af vin eller maltdrycker
för afhemtning till mindre myckenhet än tio liter, det i försäljningslokalen
befintliga parti af den dryck, som utgjort föremål för
försäljningen tillika med kärl, som för dess afhemtning äro tjenliga, skall
vara underkastadt beslag och dömas förbrutet.»

Bih- m Mksd. Prot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 22 Käft. (N:o 23). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:n 23.

Detta förslag motiveras sålunda:

»En mångårig erfarenhet liar visat, att nuvarande straffbestämmelser
för oloflig försäljning af vin och maltdrycker icke i nämnvärd man kunna
afskräcka från utöfvandet af denna mycket skadliga handtering. Behofvet
af strängare straffbestämmelser härutinnan tog sig ock uttryck uti en vid
1892 års riksdag af herr Öländer uti Första Kammaren väckt motion
om, att vid dylik oloflig försäljning det uti försäljningslokalen befintliga
parti af Öl och vin måtte få tagas i beslag och dömas förbrutet. Motiveringen
till nämnda motion lyder:

»Enligt 12 § i kongl. förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker,
kokadt kaffe m. m. af den 24 oktober 1885 straffas den, som
utan att hafva i stadgad ordning dertill erhållit rättighet, utskänker vin
eller maltdrycker eller på landet idkar försäljning af vin för afhemtning
till mindre myckenhet än tio liter, med böter till olika belopp, allt efter
som den olofliga försäljningen är att hänföra till första, andra eller tredje
resan. För den, hvilken blott en och annan gång, lockad af ett tillfälligt
begär efter eller behof af vinst, gör sig skyldig till berörda öfverträdelse,
torde nog ett dylikt bötesstraff vara tillfyllestgörande och fullt motsvara
förseelsens storlek. Men i den mån lagöfverträdaren inser, hvilken vinst
en fortsatt utöfning af den lagstridiga försäljningen kan bereda honom
och härmed jemför det ringa bötesbeloppet eller det korta fängelsestraff
han, i händelse att, såsom i de flesta fall är vanligt, tillgång till böternas
gäldande saknas, har att undergå, skall han säkerligen icke af ett sådant
straff afhållas från att fortgå med en så vinstgifvande affär.

Denna min uppfattning är ingalunda grundad på några lösa antaganden,
utan på verklig erfarenhet. Jag har sett mångfaldiga exempel
på att lönkrögare oaktadt upprepade bötesansvar, fullkomligt obekymrade
härom, fortsatt med och nästan som ett yrke bedrifvit denna för det allmänna
skadliga näring. Ett åtal kan i allmänhet ej afdömas omedelbart.
Flera ting på landet åtgå för målets utredning och styrkande af den
åtalade förseelsen. På de orter således, der endast tvenne ting om året
hållas, kunna flera år förgå, innan utslag faller och förseelsen blir bestraffad;
men under tiden pågår försäljningen. Några veckors, en månads
eller i allra värsta fall två månaders enkelt fängelse hvart tredje eller
fjerde år anser den praktiske lönkrögaren vara ett ringa offer för den
vanligen ganska stora vinst, försäljningen medför. Och äfven under den
tid, han aftjenar straffet, ligger rörelsen ingalunda nere; den förestås da

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 23.

af eu eller annan af hans husfolk, till dess husbonden blir i tillfälle att
sjelf ånyo öfvertaga utöfningen af densamma.

Att det för öfverträdelse af nu uppgifna beskaffenhet stadgade ansvar
sålunda icke motsvarar sitt ändamål, torde vara uppenbart. Ett
strängare straff eller en svårare straffart kan dock i fråga om en dylik
förseelse ej gerna vara lämpligt eller med rättsmedvetandet öfverensstämmande;
men jag föreställer mig, att, om åklagaren medgåfves rätt att, i
likhet med hvad i fråga om oloflig försäljning af bränvin finnes föreskrifvet,
taga i beslag det parti vin eller maltdrycker, hvarifrån försäljningen
eger rum, en dylik bestämmelse skulle bättre än någon annan
förhindra förseelsens upprepande och utgöra ett kraftigt botemedel mot
olagligheter af ifrågavarande beskaffenhet. Något lämpligare straffmedel
kan väl ej heller tänkas än det, som för öfverträdaren tillintetgör det
mål, som varit med öfverträdelsen afsedt.)>

Herr Öländers motion blef af det tillfälliga utskott, till hvilket den
blef hänvisad, tillstyrkt, men af Första Kammaren afslagen. De skäl,
som uti kammaren anfördes mot motionen, anser jag emellertid icke vara
af den betydelse, att de berättigat ett afslag å densamma, hvarför jag
dristar att, med hänvisning till förut nämnda motivering, nu väcka frågan
till lif uti Andra Kammaren. Detta så mycket mera som det sedan den
tiden med största tydlighet visat sig, att strängare straffbestämmelser uti
berörda fall äro absolut nödvändiga, om ej denna olofliga försäljning skall
ohejdadt utveckla sig, till. stor skada för de samhällen, der dessa lagöfverträdelser
ega rum.»

Ett alldeles lika förslag har blifvit framlagdt i Första Kammaren
genom en motion (n:o 11) af herr A. H. Öländer, som i år förnyat sin
motion från 1892 och till stöd derför åberopat samma skäl som då, och
för hvilka här ofvan redogjorts. Såsom ytterligare skäl har herr Öländer
tillagt följande:

Under den tid, som derefter förflutit, har emellertid, åtminstone inom
den ort jag representerar, det sig allt mer utbredande lönkrögeriet än
ytterligare gifvit stöd åt de skäl, jag för min motion anförde, och visat
de nuvarande straffbestämmelsernas magtlöshet att i ofvanberörda afseende
åstadkomma någon förbättring. Behofvet af en straffpåföljd, som, utan
att förhöja sjelfva straffet eller förändra dess art, likväl beröfvade den

4 Andra Kammarens Tillfälliga Ulskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 23.

brottslige den af hans olagliga handtering beräknade vinsten, har gjort
sig mer och mer gällande, och man har derför anmodat mig att förnya
den motion i ämnet, jag vid 1892 års riksdag framstälde.

Jag har så mycket mindre velat undandraga mig att tillmötesgå
denna anmaning, som jag icke funnit mig öfvertygad af de skäl för afslag
å motionen, som vid 1892 års riksdag åberopades och då bestämde Första
Kammarens beslut i frågan.»

Detta herr Öländers förslag har blifvit tillstyrkt af Första Kammarens
tillfälliga utskott n:o 1, som anslutit sig till hans motivering och derefter
yttrat:

»Utskottet, som inhemtat, att liknande svårigheter att med nuvarande
straffbestämmelser bekämpa den olagliga försäljningen af vin och maltdrycker
egde rum jemväl å andra orter inom riket än den, hvilken af
motionären representerades, anser lika med motionären den af honom föreslagna
straffpåföljden vara ett mera verksamt korrektiv mot förseelser af
nämnda slag än ett förhöjande af sjelfva det straff, som i sådant afseende
nu finnes stadgadt derå, och hvilket, om det skulle motsvara sitt ändamål,
måste till art och storlek försvåras på ett sätt, som kanske icke fullt motsvarade
förseelsens i sig sjelf lindriga, men till sina följder skadliga beskaffenhet.
Utskottet vill dessutom erinra om att den nu föreslagna
straffpåföljden icke är något nytt och oförsökt, utan en påföljd, som jemväl
finnes stadgad ej mindre vid oloflig försäljning af bränvin och andra
spritdrycker än äfven i fråga om de flesta andra otillåtna försäljningar af
varor, hvilkas föryttrande till följd af deras beskaffenhet staten ansett
nödigt att till det allmännas bästa mer eller mindre inskränka. Utskottet
föreställer sig äfven, att en dylik straffpåföljd genom den utsigt till ersättning
för kostnader och besvär, som derigenom beredes vederbörande åklagare,
skulle utgöra en kraftig eggelse för dessa att egna en mera noggrann
tillsyn öfver förbrytelser af ifrågavarande slag, än som nu kan vara förhållandet,
då deras besvär och möda i sådant afseende i vanliga fall äro
förenade med uppoffringar för dem sjelfva utan att ändock leda till det
åsyftade målet.»

Utskottet tillstyrkte alltså en skrifvelse till Kongl Maj:t af samma
form och innehåll, som motionärerna begärt.

Emot detta utskottets beslut anmäldes reservation
»af herrar Lothigius och Fagerholm, hvilka ansett, att
enär, såsom under debatten i Första Kammaren öfver denna fråga vid
1892 års riksdag erinrades, den moderna rigtningen i denna fråga om de

Andra Kammarens Tillfälliga Viskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 23. 5

straffarter, som efter allmän strafflag må ådömas, går ut derpå, att i allmänhet
borttaga konfiskationsstraffet, såsom otjenligt och orättvist, och det
icke kan vara skäl att i den ekonomiska lagstiftningen utsträcka användandet
af en straffart, som man i den allmänna strafflagen söker inskränka;
och

enär konfiskationsstraffet för oloflig försäljning af vin och maltdrycker
synes vara särskildt olämpligt, i det att en jemförelsevis obetydlig förseelse,
begången i en stor vinhandel, skulle medföra en högst betydande
förlust för innehafvaren, under det att den, som yrkesmessigt bedrefve
oloflig handel med vin och maltdrycker, kunde undgå känbar verkan af
straffet, blott genom att anordna så, att i sjelfva försäljningslokalen förvarades
endast en obetydlig qvantitet af ifrågavarande varor,
utskottet bort afstyrka motionen.»

Då förutnämnda betänkande den 11 dennes föredrogs till afgörande
i Första Kammaren, afslogs utan votering såväl utskottets hemställan som
den i ämnet väckta motionen.

Kongl. förordningen angående försäljning af vin, maltdrycker m. in.
den 24 oktober 1885 stadgar i sin nu varande lydelse:

12 §. 1. »Den, som, utan att hafva i stadgad ordning dertill erhållit
rättighet, i stad eller på landet utskänker vin eller maltdrycker eller på landet
idkar försäljning af vin eller maltdrycker för afhemtning 4till mindre belopp
än tio liter, böte första gången från och med fem till och med femtio
kronor och andra gången från och med femtio till och med ett hundra
kronor. Sker det tredje gången eller oftare, vare bot från ett hundra till
och med två hundra kronor. Har förbrytelse, hvarom nu är sagdt, skett
å sön- eller helgdag, ökas straffet med böter från och med fem till och
med tjgufem kronor.»

Mom. 8. »Fortsätter någon sin rörelse, sedan tillstånd dertill enligt
2 § 2 mom. eller 11 § återkallats eller förbud deremot jemlikt 14 § 1
eller 2 mom. honom delgifvits eller han blifvit af domstol dömd förlustig
sin näringsrätt, böte dubbelt emot hvad i 1 mom. för hvarje fall
är sagdt.»

21 §. 1. »Den, som, under tid, då han är stäld under tilltal för för -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (K:o 2) Utlåtande N:o 23.

brytelse mot denna förordning, fortsätter samma förbrytelse, skall, när han
härtill lagligen varder förvunnen, för hvarje gång stämning derför utfärdats
och delgifvits, fällas till de böter, som för sådan förbrytelse äro stadgade.»

De böter, som enligt dessa §§ kunna ådömas, eller det fängelse
intill 2 månader, hvartill de ådömda böterna kunna förvandlas, torde väl i
allmänhet motsvara förseelser af ifrågavarande art, helst då hänsyn tages
dertill, att de drycker, som motionen närmast afser, d. v. s. maltdrycker,
få tillverkas af hvem som helst utan någon kontroll och utan någon
tillverkningsafgift, och äfven vid tillverkningsstället fritt hållas till salu
till hvad myckenhet som helst och fritt kringföras till försäljning samt
lika fritt som andra handelsvaror utminuteras utan annan inskränkinng
än den, att för utminutering till mindre myckenhet än tio liter samt
för utskänkning erfordras särskilt tillstånd i ordningens intresse. Men
om utöfver böterna »beslag» skulle ega rum, så skulle uppenbarligen derigenom
straffet »till art och storlek försvåras på ett sätt, som kanske icke
fullt motsvarade förseelsens i sig sjelf lindriga beskaffenhet». Konfiskationsstraffet
skulle dessutom verka orättvist i sådana fall, då den ene drabbades
hårdare, men en annan lindrigare för likadan förseelse.

I de flesta fall skulle det ock komma att bero af slumpen, huruvida
straffet blefve hårdare eller svagare. Hade en ölhandlare nyss fått hem
sitt lager, blefve beslaget stort, men vore lagret till större delen utsåldt,
blefve beslaget litet.

Vidare vore det ju för säljaren eu lätt sak att undgå detta straff
genom att anordna så, att i sjelfva försäljningslokalen hölles endast en
obetydlig qvantitet af ifrågavarande varor, medan det egentliga förrådet
förvarades å annan lokal, egen eller andras.

Huru skulle för öfrigt förfaras med ett beslagtaget parti öl? Skulle
beslagtagaren genast sälja det eller skulle han förvara det, tills målet
blifvit vid domstol afgjordt, hvilket kan dröja två eller tre år kanske?
Denna sak är i motionen icke vidrörd. Enligt nu gällande bestämmelser
rörande beslagtaget gods kunde utgången blifva den, att allmänna åklagaren
tillskyndades förlust i stället för vinst och sålunda icke erhölle
den uppmuntran, som skulle ligga i beslagsrätten.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 23.

Genom hvad här ofvan blifvit anfördt anser utskottet sig hafva påvisat,
att konfiskationsstraff för oloflig försäljning af vin och maltdrycker
är olämpligt. Utskottet hemställer för den skull,

att motionen icke må föranleda till någon kammarens
åtgärd.

Stockholm den 23 april 1894.

Å utskottets vägnar:

O. W. REDELIUS.