Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16

Utlåtande 1894:TfuA16 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

1

N:o 16.

Ank. till Eiksd. kansli den 7 april 1894, kl. 12 midd.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran, om ändring i § 16 af gällande jagtstadga.

Enligt kongl. kungörelsen den 6 november 1891 har § 16 af gällande
jagtstadga följande lydelse:

»Spjut eller skjutgevär må icke gillrade användas såsom jagtmedel,
ej heller må elg jagas under skidlöpande eller i grop fångas.

Grop, sax, snara, stång eller annan för menniskor och husdjur mer
eller mindre lifsfarlig jagtanstalt må icke af någon å annans mark begagnas
utan tillstånd af den, som jagträtt der eger, och ej heller under tiden
emellan den 31 maj och den 1 oktober utsättas eller,, derförinnan utsatt,
qvarlemnas på samfäldt mark, så framt icke alla delegarne dertill gifvit
lof samt anstalten är med fälda träd eller annan stängsel så omgärdad,
att kreatur derifrån afhållas.

Den, som vill begagna jagtanstalt af nyssnämnda slag eller utlägga
förgiftadt lockbete, vare skyldig att låta derom söndagen förut
uppläsa kungörelse i närmaste kyrkor. Nyttjas sådan anstalt längre tid
fortfarande på samma ställe, skall kungörandet en gång i hvarje månad
förnyas.

Finare giller eller snaror ma icke för fångande af vildt begagnas utom
Jemtlands, Vesternorrlands, Vesterbottens och Norrbottens län och icke heller
der under de tider, hare, tjäder, orre, hjerpe, samt dal- och fjellripa äro
fridlysta.»

Bih. till Riksd. Frot. 1894. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft. (No 16). I

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

Anförda lagparagraf har tid efter annan undergått förändringar beträffande
»finare giller eller snar or »K Enligt dess ursprungliga lydelse i
jagtstadgan den 21 oktober 1864 voro nämnda jagt.medel tillåtna inom
hela riket. Men 1869 den 29 januari förbjöds deras användning inom
rikets södra delar, hvilket förbud utsträcktes 1885 den 5 juni att gälla
äfven för Gefleborgs län och den 16 november 1891 tillika för Kopparbergs
län. Och numera må finare giller eller snaror användas »för fångande
af vildt» endast inom'' nyssnämnda rikets fyra nordligaste län. Men äfven
till dessa områden bar man velat utsträcka förbudet mot ifrågavarande
fångstmetod. Både förr och nu bar detta blifvit ifrågasatt. Motioner i
sådan rigtning hafva förnyade gånger blifvit inom Riksdagen väckta.
Särskilt erinras om en inom Andra Kammaren vid 1889 års riksdag af
herr F. G. Sandwall väckt motion (n:o 112), hvari han hemstälde, att
finare giller och snaror till fångande af vildt ingenstädes inom riket skulle
få begagnas. Till det i anledning af nämnda motion af Andra Kammarens
tillfälliga utskott afgifna afstyrkande utlåtande (n:o 22) och till den öfver
utlåtandet i kammaren förda diskussionen får utskottet hänvisa samt
endast erinra, att motionen af slogs med 91 röster mot 36.

1 enahanda syfte som herr F. G. Sandwalls motion hade allmänna
svenska djurskyddsföreningen den 20 maj 1883 ingått till Kongl. Maj:t
med en underdånig framställning. Denna afstyrktes af skogstjenstemän,
landsting och Konungens befallningshafvande i rikets fyra nordligaste län.
Skälen voro: l:o att den öfverklagade fångstmetoden ansågs icke medföra
större plågor för djuren än hvarje annan jagtmetod; 2:o att djurfångst
vore en icke oväsentlig inkomstkälla för dessa landsdelars inbyggare
i synnerhet i lappmarkerna; och 3:o att förbud mot dess användning skulle
icke kunna bringas till efterlefnad.

Nu har herr J. Nydahl genom en inom Andra Kammaren väckt
och till utskottets behandling hänvisad motion, n:o 147, i hvilkens syfte
6 af kammarens ledamöter instämt, hemstält om »den förändring i gällande
jagtstadgas § 16, att begagnandet af finare giller och snaror för fångande
af vildt varder förbjudet jemväl inom Gefleborgs och Vesternorrlands län
samt de delar af Vester- och Norrbottens län, som omfatta Vesterbottens
landskap».

Såsom skäl för detta sitt förslag åberopar motionären »jagtvårdsintresset»,
men hufvudsakligen »det upprörande djurplågeri, hvarmed meraberörda
fångstmetod alltför ofta är förenad».

Aftära Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 3

I förbigående vill utskottet erinra, att hvad motionären önskar
redan är lag inom Gefleborgs län, hvadan motionen endast kan afse Vesternorrlands
län och Vesterbottens landskap.

Beträffande djurplågeri, som motionären starkt betonar såsom det
mera bevekande skälet till hans motion, vill utskottet erkänna motionens
humana syfte i denna del och äfven medgifva, att djuren tillfogas lidande,
om de blifva fångade i giller eller snaror, lika väl som om de jagas af
hundar eller om de af skjutgevär såras utan att dödas; äfvensom att
lidandet blifver svårare i de sällsynta fall, att ett villebråd fastnar i snara
med endast en fot eller en vinge, och allra svårast, om ett ben eller en
vinge afskjutes på ett djur, som icke på samma gång kan fångas och
dödas. Hvilketdera jagtsättet medför mesta lidandet, torde svårligen kunna
afgöras, enär man icke lika lätt påträffar det af skjutvapen sårade, men ej
dödade, som det i snara fastnade villebrådet. All djurfångst medför något
lidande, men icke lärer man fördenskull kunna förbjuda all jagt. Angående
ifrågavarande jagtmedel har den upplysning erhållits, att om det ordnas
på ett ändamålsenligt sätt, skola de deri fastnade djuren do mycket fort.
Då härtill lägges, att fångstmännen väl endast sällan försumma att i rättan
tid tillse de utstälda snarorna, emedan det uppenbarligen ligger i deras eget
välförstådda intresse att tillvarataga det fångade villebrådet i oskadadt skick,
så torde den omständigheten, att djuren tillskyndas något lidande, icke ensamt
för sig utgöra ett tillräckligt skäl att förbjuda användningen af ifrågavarande
fångstredskap, ty i motsatt fall borde de icke någonstädes vara tillåtna.
Men nu äro de lofliga fångstmedel inom mer än halfva riket. Och motionären
vill äfven medgifva deras användning inom ett mycket stort område
af det skälet, att derinom »djurfångst fortfarande utgör en vigtig och
välbehöflig näringsgren för den fattigare befolkningen». Der viker således
hänsynen till djurplågeri. Sådan hänsyn synes icke heller hafva varit
bestämmande för snarors och gillers borttagande inom landets sydliga
delar, utan skälet dertill tyckes hafva varit det, »att snarors absoluta förbud
vore ett oundgängligt vilkor ej mindre för vissa fogelarters bibehållande
än ock för jordegares förmåga att kunna skydda sin jagträtt mot andras
ingrepp. Men i norr ansågos snarorna kunna fortfarande få användas,
emedan derstädes »större egorymder, rikligare tillgång på vildt och en
glesare befolkning gjorde denna jagtmetod mindre förödande».

»Ur jagtvårdsintressets synpunkt» har alltså oftanämnda jagtmedel
betydelse i fråga om tillgängen på vildt, ty om villebrådet icke fångas genom
snaror och giller, så kan det antagligen finnas qvar å jagtmarkerna, såvida
det ej på annat sätt jagas bort. Tillgången på vildt beror således
icke ensamt derpå, huruvida snaror och giller begagnas eller icke, utan

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16.

äfven derpå, huruvida annan jagtmetod användes, samt dessutom på jagttiden
och på antalet fångstmän. Om man icke vill någonting annat än
bereda rikligare tillgång på villebråd, så torde fridlysningstidens utsträckning
vara en rigtig, om ej den allra lämpligaste åtgärd, som kan ifrågasättas
för nämnda ändamål.

Nu har användningen af snaror och giller äfven en annan betydelse
för fångstmännen. För somlige är djurfångst »en vigtig och välbehöflig
näringsgren». För desse är företrädesvis snaran jagtmedlet. Somlige åter
jaga hufvudsakligen för sitt nöjes skull. Dessa använda merendels skjutgeväret.
Emellan dessa olika slags jägare och jagtmetoder har uppkommit
en allt starkare konkurrens, som hotar att blifva ödesdiger för
de mindre bemedlade, och skall visserligen blifva för dem mycket menlig,
i fall de beröfvas deras enda fångstmedel, som af ålder varit använda och
ännu i dag äro tillåtliga och erkändt behöfliga. Derför torde skäl ej
saknas att i valet emellan dessa båda leda sig af sympati för de mindre
bemedlade.

Man bör dock akta sig att af sådan sympati låta leda sig för långt.
Man måste äfven taga hänsyn till sådana personer, som utan lof idka
djurfångst på annans jagtmark. Mot dylika personers ingrepp hafvajordegarne
grundade anspråk på skydd för sin jagträtt. Af sådan anledning
saknas ej heller skäl ifrågasätta, om ej ett bifall till nu föreliggande
motion kan vara berättigadt, i synnerhet om det vore möjligt öfvervaka
det ifrågasatta lagstadgandets efterlefnad, men någon utsigt dertill förefinnes
icke. Ty först och främst är det redan en vansklig sak att, kontrollera
ett jagtförbuds efterlefnad, äfven då detta blott rörer jagt tiden, svårare
är det, om förbudet gäller jagt sättet, och ännu svårare, då fråga är om ett
sådant jagtsätt, som fortfarande skall vara lofligt å ena sidan, men olofligt
å andra sidan, om en mycket lång och oregelbunden gräns, såsom den
nu ifrågasatta, som går genom vidsträckta och glest befolkade skogstrakter;
och dertill kommer, att, om under dylika förhållanden öfverträdelse
sker, någon erforderlig utredning och laga bevisning i de flesta fall skulle
vara svår, för att icke säga omöjlig, att åstadkomma, helst rättsbegreppen
beträffande jagtt.id och jagtsätt icke torde vara så synnerligen starka; och
det dessutom är lofligt att hvar som helst försälja med snara eller giller
fångadt vildt; hvilket allt i högsta grad skulle försvåra lagtillämpningen.

Om likväl befolkningen i dessa nordliga trakter skulle finna önskvärd!,
att ett sådant förbud, som i motionen afses, kommer till stånd och
att detsamma skall kunna öfvervakas, så att det blir efterlefdt, föreställer
sig utskottet, att vederbörande landsting icke lärer underlåta att derom

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 16. 5

gorå framställning hos Kongl. Maj:t, som s då helt visst företager den
åtgärd, som pröfvas lämplig.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att förevarande motion icke måtte föranleda till
någon kammarens åtgärd.

Stockholm den 7 april 1894.

Å utskottets vägnar:

O. W. REDELIUS.

Reservation:

♦

af herr J. P. Dahlberg, som ansett, att motionen bort af utskottet
tillstyrkas,

samt af

herr J. E. Schöden emot vissa delar af motiveringen.

Bih. till Riksd. Prof. 1894. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft.

2