Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1

Utlåtande 1892:TfuA1 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

1

N:o 1.

Ank. till Eiksd. kansli den 15 februari 1892, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga idskotts täljande n:o 1, i anledning
af väckt motion om lagstiftning till förebyggande
af margarins missbruk vid beredning af och handfil
med ost.

Till utskottets behandling har öfvexlenmats eu i Andra Kammaren af
Nils Persson i Yadensjö väckt motion, n:o 125, hvari han föreslår, ”att
Riksdagen må besluta i underdånig skrifvelse hos Kongl. Maj:t anhålla om
utfärdande af nådig förordning, hvari de bestämmelser, som meddelats till förebyggande
af margarins missbruk vid beredning af och handel med smör, i
tillämpliga delar utsträckas att jemväl gälla vid beredning af all handel
med ost, hvari ingår annat än af mjölk framstäldt fettämne”.

Detta sitt förslag stöder motionären på följande motivering: ”Margarin
har i allt större omfång böljat användas äfven vid ostberedning. Dylik
beredning drifves redan fabriksmessigt vid Svalöf i Malmöhus län och vid
en mängd andra ställen. Om sådan ost utbjudes under namn af sötmjölksost,
sker en förfalskniug till skada för dem, som tillverka och försälja verklig
sötmjölksost. Om till salu utbjudes ost, hvari inblandats orent oleomargarin
eller andra fettämnen af för helsan skadlig beskaffenhet, sker ett förderfbringande
ofog, som är nödigt att stäfja”.

Hela denna motivering hvilar uppenbarligen ytterst på det uppgifna
sakförhållandet, att margarin användes vid ostberedning. Dervid lär tillgå
så, att från den nysilade mjölken frånskiljes först gräddan, hvaraf beredes
smör. Sedan ersättes smörfettet med oleomargarin, som inmänges i mjölken.

Bill. till Riksd. Prot. 1892. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 1 Häft. (N:o 1).

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 1.

Af den så uppkomna blandningen af skummjölk och. oleomargarin beredes
ost. I fall endast goda och för helsan oskadliga ämnen ingå i blandningen,
kan den deraf beredda osten vara ganska god; och är då derom intet annat
att anmärka än det, att varan må utgifvas för hvad den år. Sker blott
detta, så förefinnes, enligt utskottets mening, intet skäl att lägga hinder i
vägen för sådan varas tillverkning, försäljning eller användning.

Men något annorlunda ställer sig saken, om ifrågavarande slags ost,
som för korthetens skull kan kallas margarinost, utbjudes till salu under
namn af sötmjölksost, således ”mängdt för omängdt”. Den det gör torde
kunna drabbas af straff enligt 13 § 22 kap. strafflagen med så mycket
mera skäl, som den gör skada åt två håll, både för konsumenten, som af
namnet kan vilseledas att köpa en vara, som han måhända icke vill hafva
ens för dess rätta pris, och för producenten af verklig sötmjölksost, som
derigenom kommer i sämre ställning och kan i hög grad misskrediteras.

Ännu värre är det, om i mjölken, som ämnas till ostberedning, inmänges
”orent oleomargarin eller andra fettämnen af för helsan skadlig beskaffenhet”.
Af sådan blandning beredd ost bör, om den skall nämnas vid sitt rätta
namn, kallas förfalskad, och den, som utbjuder sådan vara, gör sig skyldig
till straff enligt 3 § 22 kap. strafflagen.

Är det anförda rigtigt, kan följden deraf synas vara den, att någon
särskild lagstiftning angående beredning af och handel med margarinost icke
skulle anses erforderlig. Tv om den är god, bör så väl dess tillverkning som
handeln dermed vara fri. Men är den förfalskad, hemfaller den under
strafflagens bestämmelser angående veterligen förfalskade lifsmedel.

Detta torde visserligen i teorien kunna anses rigtigt, men i praktiken
ställer sig saken mycket annorlunda. Tv der kommer det väsentligen an
på, om den stora allmänheten förmår icke blott igenkänna varan, för hvad
den är, men äfven lagligen bevisa, hurudan den är. Men detta torde vara
lika svårt, om ej svårare, beträffande ost som angående smör. Härvid bör
man komma i håg, att, så snart margarin kom i marknaden, har det ansetts
behöfligt i så väl producenters som konsumenters välförstådda intresse att
genom lag skydda beredningen af och handeln med smör mot förfalskning
med margarin. Derför hafva vi fått en margarinlag, nemligen kongl. förordningen
den 11 oktober 1889. Om man nu betänker, att ost lika väl
som smör är en ladugårdsprodukt, att ost lika väl som smör beredes af
mjölk, att båda kunna lika lätt förfalskas, att förfalskningen är hos båda
lika svår att upptäcka, torde uppenbart vara, att samma skäl, på grund af

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande Ko 1.

Ii vilka den nämnda kongl. förordningen den 11 oktober 1889 kom till
stånd, kunna åberopas för en dylik lags behöflighet angående ost.

Utskottet ansluter sig alltså till motionärens yrkande och hemställer,

att Andra Kammaren för sin del besluter, att Kiksdagen
må i skrifvelse till Kong], Maj:t anhålla om utfärdande
af nådig förordning, hvari de bestämmelser, som
meddelats till förebyggande af margarins missbruk vid
beredning af och handel med smör, i tillämpliga delar
utsträckas att jemväl gälla vid beredning af och handel
med ost, hvari ingår annat än af mjölk framstäldt
fettämne.

Stockholm den 15 februari 1892.

På utskottets vägnar:

O. W. EEDELIUS.