Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4

Utlåtande 1890:TfuA4 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

1

3ST:o 4.

Ank. till Riksd. kansli den 21 febr. 1890, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 i
anledning af väckt motion om skärpta vilkor för rättighet
att idka handel.

Med erinran, att det vore allmänt kändt, hurusom rättighet att
idka landthandel vore lätt förvärfvad, hvadan personer, som saknade
erforderliga insigter och qvalifikationer för handelsyrkets bedrifvande,
kunde deråt egna sig, att antalet landthandlande derför blifvit allt för
stort samt att till följd häraf landthandeln mångenstädes bedrefves på
ett sätt, som för laudthandlandena sjelfva vore förlustbringande på
samma gång som det åstadkomme skada i ekonomiskt och moraliskt
hänseende bland ortens befolkning, har herr Johan Pettersson i Boestad
uti en inom kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, n:o
41, föreslagit, att sådana förändringar borde vidtagas uti den i ämnet
gällande lagstiftning, att för bedrifvande af landthandel skulle erfordras
medgifvande icke allenast af den kommun, inom hvilken handeln
skulle komma att utöfvas, än äfven af länsstyrelsen, som egde pröfva
behöfligheten af det för handelns utöfvande sökta tillståndet, äfvensom
att, såsom vilkor för landthandels idkande, borde föreskrifvas, att sökanden
styrkte sin duglighet i räkenskapers förande samt att han minst
ett år »i yrket praktiserat».

Bill. till Riksd. Prot. 1800. 8 Sami 2 Afd. 2 Band. 4 Haft.

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Motioner i enahanda syfte, som den nu ifrågavarande, hafva under
de sistförfiutna åren varit inom kammaren väckta. Vid 1886 års riksdag
föreslog herr P. Zimdahl, att Riksdagen ville hos Kongl. Maj:t
anhålla, bland annat, om den förändring uti kongl. förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864, att skärpta bestämmelser
infördes i fråga om sådan handel, hvaröfver bok borde föras; men
sedan tillfälliga utskottet n:o 2 afstyrkt motionen, bland annat, på den
grund, att motionären icke uppgifvit, hvilka skärpta bestämmelser, han
med sitt förslag afsåge, afslogs motionen i kammaren, utan att någon
röst höjdes till förmån för förslaget.

Vid 1888 års riksdag väckte herr Lars Persson i Heljebol motion
derom, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om
förslag till sådan ändring uti ofvanberörda kongl. förordning, att tillstånd
till utöfvande af landthandelsyrket måtte af Kongl. Maj:t meddelas
först sedan vederbörande kommunalnämnd, med tagen hänsyn
till såväl sökandens kompetens som till socknens behof af handelsrörelse,
till ansökningen lemnat sitt bifall. Jemväl denna motion afstyrktes
af tillfälliga utskottet n:o 1, som uti sitt betänkande bland
annat erinrade, att, då enligt kongl. förordningen den 23 september
1887, Konungens befallningshafvande egde att omedelbart bevilja tillstånd
till varors kringförande till försäljning, det skulle, om motionen
bifölles, inträffa, att det blefve vida lättare att erhålla tillstånd till
gårdfarihandel än till idkande af landthandel.

För belysning af nu förevarande fråga har Sveriges allmänna handelsförening
till utskottet låtit aflemna en promemoria, så lydande:

»P. M.

Af rikets 2,388 landtkommuner hafva till dato 928 till Sveriges
allmänna handelsförening inkommit med i kommunalstämma beslutade
svar å föreningens cirkulär med begäran om upplysning angående
landthandeln samt huruvida ändring i för densamma gällande lagbestämmelser
ansåges erforderlig; och framgår af dessa svar, af hvilka
34 icke innefatta något uttalande i saken, bland annat:

att 264 kommuner icke anse förändrade lagstadganden af omständigheterna
påkallade;

3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

att 595 kommuner önska skärpta dylika bestämmelser och att 221
af dessa kommuner förorda kompetensvilkor för rätt att idka landthandel;
samt

att i 35 kommuner landthandel icke förekommer eller är af ringa
betydelse, men att af samma kommuner 3 förordat sådana kompetensvilkor.

Stockholm den 17 februari 1890.

E. G. Sundberg.

Den föreliggande motionen sönderfaller i två olika framställningar.
Uti den förra delen föreslår nemligen motionären, att för idkande af
landthandel skulle erfordras tillstånd icke allenast af den kommun, inom
hvilken handeln skulle idkas, än äfven af länsstyrelsen. Uti den senare
framställningen åter vill motionären såsom ytterligare vilkor för
landthandels idkande uppställa två kompetensfordringar: insigter i

räkenskapers förande samt förutvarande anställning uti yrket.

Vid bedömandet af dessa begge framställningar kan utskottet icke
annat än såsom ett temligen allmänt kändt förhållande konstatera, att
landthandeln på en del ställen i vårt land visat sig skadlig: skadlig
för ortens inbyggare, hvilka genom lättheten att åtkomma en del af
dem förut föga begagnade lyxartiklar och njutningsmedel förledts till
utgifter, som förut varit för dem främmande; skadlig äfven för de landthandlande,
som saknat insigter och andra nödvändiga förutsättningar
för handelns bedrifvande och af sådan anledning efter en kort verksamhet
gått till mötes sitt ekonomiska fall för att snart i samma fotspår
efterföljas af andra, lika illa qvalificerade; skadlig slutligen icke
så sällan äfven för de duglige, insigtsfulle och samvetsgranne landthandlandena,
hvilka lidit genom den ojemna konkurrens, som framkallats
af den förutnämnda kategorien af yrkesmedtäflare.

För utskottet är det icke heller okändt, hurusom landthandlande
vid iråkadt obestånd och inträffad konkurs ofta dömas skyldiga till ansvar
för vårdslöshet emot deras borgenärer — en vårdslöshet, som
icke sällan förorsakats derigenom, att de saknat insigter uti den bokföring,
som enligt kongl. förordningen den 4 maj 1855 dem ålegat.

Under sådana förhållanden skulle utskottet icke tvekat att förorda
de af motionären föreslagna åtgärder, blott utskottet kunnat antaga, att
dessa åtgärder verkligen befrämjat det åsyftade ändamålet.

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 4.

Men, hvad nu först angår förslaget, att rättighet till landthandels
utöfvande skulle göras beroende på särskildt tillstånd af »kommunen»,
hvarmed motionären antagligen afsett kommunalstämma, och länsstyrelse,
så skulle ett sådant tillstånd ingalunda lemna några säkra garantier
beträffande arten af deras verksamhet, åt hvilka tillståndet gafs.
Visserligen skulle det ifrågasatta vilkoret antagligen komma att på en
del ställen minska landthandlandenas antal, men troligen på andra orter,
der kommunalstämma och länsstyrelse icke gjorde någon svårighet
vid tillstånds beviljande, icke verka någon förändring i antalet.

Beträffande åter de af motionären föreslagna qvalifikationer, så
torde uti den omständigheten, att den, som börjar att för egen räkning
utöfva landthandlandens yrke, förut under minst ett år deruti
praktiserat, icke innefatta någon som helst säkerhet, att han härigenom
förvärfvat de för yrket erforderliga insigterna. Deremot skulle man
väl kunna anse, att en föreskrift derom, att för tillstånd till landthandels
utöfvande erfordrades intyg, att den, som sökte tillståndet, egde
insigt i räkenskapers förande, väl skulle i många fall vara af välgörande
inflytande; men, då en sådan insigt icke utesluter möjligheten
af vårdslöshet i andra hänseenden, samt föga sålunda vore vunnet genom
en föreskrift i antydda syfte, hvilken föreskrift dessutom skulle
hinderligt inverka på en del i öfrigt väl qvalificerade landthandlande,
hvilka sjelfva icke ega förmåga att verkställa bokföringen, men önska
att genom andra personer besörja densamma, anser sig utskottet icke
heller böra tillstyrka förslaget i denna del.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

att motionen icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd'' föranleda.

Stockholm den 21 februari 1890.

På utskottets vägnar:

GUSTAF BERG.

Stockholm, K. L. Beckman, 1890.