Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 29 (Utlåtande 1890:TfuA29 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 29.

N:o 29.

Ant. till Kiksd, kansli den 14 april 18§0, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af herr G. Eriksons i Myckelgård motion om utsträckning
till samtliga lappområden i riket af gällande förhud
emot införsel af spirituösa i lappmarkerna.

Uti eu inom kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, n:o
107, har herr G. Erikson föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kongl. Makt anhålla, att kongl. brefven den 29 november 1839 och
den 15 december 1848 om förbud emot införsel af spirituösa till lappmarkerna
måtte komma att omfatta alla marker, som äro upplåtna för
eller inköpta till lappområden utan afseende på i hvilken provins lappområdet
vore beläget.

Såsom stöd för denna framställning har motionären anfört följande
:

»Genom kongl. bref till konsistorium i Hernösand dels den 29 november
1839 och dels den 15 december 1848 stadgas förbud för införsel
af spirituösa till lappmarkerna vid vite af 50 kronor samt den införda
varans konfiskation.

Detta stadgande, som tillkommit på begäran af åtskilliga myndigheter,
har ansetts nödigt för att försvåra eller om möjligt omöjliggöra
lönkrögeri, som af den bofasta befolkningen ofta utöfväs bland läpparne,
hvilka delvis äro mycket begifna på starka drycker och som genom
dryckenskap ofta vanvårda sin egendom, försjunka i fattigdom och

Bill. Ull Riksd. Prof. 1890. 8 Sami. 2 Afd, 2 Band. 23 Häft.

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 29.

komma staten till last. Stadgandet har visat sig mycket bra för de
orter, der tillämpandet skett, nemligen i Norr- och Vesterbottens lappmarker,
i ty att åklagaren befriats från att skaffa vittnen, som intygat,
det bränvinsförsäljning skett till lapparne, hvilket alltid är svårt, för
att icke säga nästan omöjligt, utan har i stället beslag lagts på »lagret»,
och krögeriet således omintetgjorts. Uti mål, anhängig] or dt vid Undersåkers
häradsrätt med anledning af en sådan beslagsåtgärd, har
högsta domstolen, dit målet avancerade, förklarat att det kongl. brefvet
ej är tillämpligt annorstädes än i lappmarkerna, hvartill ej räknas de
marker eller trakter, som äro upplåtna till lappar i andra delar af riket,
såsom Jemtland och Herjeådalen, der det finnes många lappbyar och
der staten för utvidgande af lapparnes område de sista åren inköpt
stora sträckor. Meningen med dessa inköp torde vara att skydda lappen;
men föga torde det båta, om icke några utomordentliga åtgärder
vidtagas för att stäfja det förderfbringande rusdrycksbegäret hos denna
folkras samt den låga vinningslystnaden hos en del af den bofasta befolkningen,
som drifver handel med lapparne.

Att tillämpa det kongl. brefvet på alla marker, som äro upplåtna
för eller inköpta af staten till lappmarksområden inom alla Sveriges
provinser, der det förekommer, synes mig vara en ganska lätt sak, ty
gränsen mellan lapptrakt och hemman eller fyllnadsjordar till skattehemman
är alltid klar och gifven, och ganska lätt torde det ock vara
att urskilja spirituösa, ämnad till oloflig handtering.

För dem af riksdagens ledamöter, som ej varit i tillfälle lära
känna lapparnes seder och bruk, vill jag nämna, att lappen försäljer
årligen flere eller färre af sina renar, för att för de penningar, som
derför erhållas, skaffa sig förnödenheter, såsom kaffe, socker, sill, fläsk
och mjölvaror. Denna försäljning sker vanligtvis på höstarne, då renhjordar
sammanföras till en för köpande tillgänglig plats, dit afnämare
i stora skaror infinna sig, och uppstår då en s. k. lappmarknad.
Vid sådana tillfällen händer det nog att en och annan renköpare (lapphandlare,
som de benämnas) medhar bränvin, hvarmed lappen trakteras,
tills priset på renen nedgått till hvad köparen tycker lämpligt vara.

Vid andra tillfällen händer det, att eu eller flere personer mera
i tysthet begifva sig till ett lappläger och bedrifva ofoget i större skala,
allt till föga fromma för lappbefolkningen.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 29.

Den till ämnet hörande lagstiftning torde kunna sammanfattas uti
följande:

1) Kongl. förordningen den 3 oktober 1723 »om Lappländarnes flitiga
undervisning i Christendomen och Scholors inrättande i orten», genom
hvilken kongl. förordning stadgas, »att thet otidiga bränvinsmångleri
och supande under Marknadstider då Prediko Åmbetet bäst har tillfälle
the för kiöbenskaps skuld församlade Lappländare att undervisa,
förbiudes alldeles, så att ingen Bårgare eller annan får sälja, skiänka
eller emot waror förbyta något Bränvin till någon Lappländare, innan
Marknaden är sluten och afhyst, hvarå Krono Betjänterne vid hårdt
ansvar böra hafva noga uppsickt.»

2) Två kongl. bref den 3 december 1740, det ena till landshöfdingarne
i Öster- och Vesterbotten samt Gfefleborgs län samt det andra
till direktionen öfver lappskolemedlen. Genom dessa kongl. bref förbjudes
— enär kongl. förordningen den 3 december 1723 icke verkat
till det påsyftade ändamålet — »all bränvinsupförsel samt säljande och
skänkande i Svenska Lappmarkerne både vid, under och emellan marknaderne
och det vid 100 daler silfvermynts vite jemte varans konfiskation.
»

3) Två kongl. bref den 29 november 1743, det ena till landshöfdingarne
i Öster- och Vesterbotten samt Gefleborgs län och det andra till
»direktionen öfver Ecklesiastique Werket i Lappmarken», uti hvilka
kongl. bref det under den 3 december 1740 utfärdade förbud i så måtto
förnyas, att »eho, som befinnes uppföra, sälja eller skänka bränvin i
Svenska Lappmarkerna antingen vid, under eller mellan marknaderna,
densamma skall till 100 dir Smts: vite jemte varans confiscation vara
förfallen.»

4) Kongl, brefvet den 19 mars 1845 till direktionen öfver ecklesiastikverket
i Lappmarken, uti hvilket bref — sedan bemälde direktion anmält,
att, uppå initiativ af presterskapet i Asele lappmark, mellan der
boende nybyggare och lappallmoge öfverenskommits, att ingen der boende
egde frihet antingen att sjelf tillverka eller från andra orter införa
eller »hos sig inkomma låta» något slags bränvin, äfvensom att
ingen dit resande finge med sig föra något bränvin antingen till eget
eller andras behof under hvad namn som helst—Kongl. Maj:t berörde
öfverenskommelse »till underdånig efterlefnad confirmerat och stadfäst»,
dock att förordnandet angående 100 daler silfvermynts pligt på bränvins
införande samt säljande och skänkande till lappska nationen derigenom
icke ändrades eller upphäfdes.

5) Kongl. resolutionen på städernas besvär den 7 juli 1752, som uti

4 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 29.

§ 36 innehåller bland annat: att Vesterbottniska städerna lemnades tillsvidare
och på försök frihet att en dag »efter det ombytet eller marknaden
i Lappmarken vore förbi och aflyst få sälja till Lappande erforderligt
bränvin»; dock med vilkor, att, om någon af bemälda städers
borgerskap eller någon annan under hvad sken och förevändning som
helst fördristade sig att förr, än nästa dag efter det marknaden blifvit
aflyst, utlemna eller sälja något bränvin till lappallmogen, densamma
icke allenast skulle vara förfallen till 20 daler silfvermynts böter utan
ock vara förlustig af den friheten att vidare få besöka denna marknad
med lappallmogen.

6) Kongl, brefvet den 9 januari 1765, hvarigenom, efter det direktionen
öfver ecklesiastikverket i Lappmarken framhållit angelägenheten
deraf, att de s. k. årliga bränvinsmarknaderna der uppe i orten ej
dädanefter finge anställas på de dagar, som föreginge någon sön-, högtids-
eller bönedag, Kongl. Maj:t till denna framställning samtyckt.

7) Kong1. brefvet den 29 november 1839 till konsistorium i Hernösand,
genom hvilket bref till gällande kraft och behörig verkställighet
återupplifvades de genom kongl. brefven den 3 december 1740 och den
29 november 1743 meddelade föreskrifter sålunda, att införsel och försäljning
af bränvin i lappmarkerna förbjödes vid det deri bestämda vite
af trettiotre riksdaler 16 skillingar banko och den olofligen införda
eller försålda varans konfiskation.

8) Kongl. brefvet den 15 december 1848 till kongl. generaltullstyrelsen
med flere, genom hvilket förklarades, att det den 29 november
1839 meddelade förbud skulle anses gälla icke blott bränvin af säd,
potatis eller andra jordfrukter, utan ock de arter af bränvin, som förekomme
under namn af cognac, rum och arrack.

9) Kongl. brefvet den 21 december 1860 till befallningshafvandena
uti Vesterbottens, Norrbottens och Jemtlands län samt konsistorium i
Hernösands stift, genom hvilket kongl. bref, uppå framställning af Lycksele
församlings invånare, förordnades, att kongl. brefven den 29
november 1839 och den 15 december 1848 skulle, hvad Lycksele socken
anginge, till all kraft och verkan upphöra.

10) Kongl. brefvet den 2 maj 1873 till länsstyrelsen i Vesterbottens
län, hvarigenom Kongl. Maj:t förklarat bland annat, att Fredrika socknemäns
ansökan, att de genom kongl. brefven den 29 november 1839 och
den 15 december 1848 meddelade förbud måtte upphäfvas, hvad anginge
Fredrika socken, icke till någon åtgärd föranledde.

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 29.

Med lappmarker förstods ursprungligen endast de för den nomadiserande
lappbefolkningen territorielt afskilda, inom Lappland belägna
områden, hvilkas gränser uppgingos och bestämdes under förra århundradet.
Dessa lappmarker utgöras af:

a) inom Norrbottens län:

Torneo lappmark om 19,852 qv.-kil. och med 1,505 nomadlappar*),

Lule » » 36,385 » » > 1,262 » ,

Pite » » 21,175 » » » 1,017 » ,

varande en mindre del af sistnämnda lappmark belägen inom Vesterbottens
län;

b) inom Vesterbottens län:

Ume eller Lycksele lappmark om 20,631 qv.-kil. och med 802
nomadlappar, och

Åsele lappmark om 15,840 qv.-kil. och med 534 nomadlappar.

Inom Jemtlands län (Jernband och Herjeådalen) har deremot icke
funnits någon från länets öfriga delar territorielt afskild lappmark.
Vid pågående afvittringar — hvilka förrättningar hafva till ändamål
bland annat att skilja kronans marker från enskildas egor, att af de
förra tillägga svaga hemman fyllnad i deras behof samt att bereda tillfälle
till nya hemmans anläggande å kronoallmänningar och öfverloppsmarker
— hafva emellertid inom Jemtlands län blifvit lapparne tilldelade
de s. k. skattefjellen, hvilka för det mesta utgöras af högre fjellsträckningar,
äfvensom de emellan dessa skattefjell inskjutna smärre dalgångar,
som lapparne äro nödsakade att beträda för att tillgodogöra
sig betet å skattefjellen. Denna lapparne tilldelade mark, som i det
närmaste bildar en sammanhängande landssträcka långs Jemtlands gräns
emot Norge, har blifvit kallad »Jemtlands lappmark» och sönderfaller
i två lappmarker: Föllinge lappmark med 437 nomadlappar och en sammanlagd
skattefjellsareal inom Frostvikens och Föllinge socknar samt
Hotagans kapell af 3,546 qv.-kil. samt Undersåkers lappmark med 218
nomadlappar och en areal af 3,850 qvadratkilometer, belägen inom
Offerdals, Kalls, Are, Undersåkers, Hallens och Ovikens socknar. — Uti
lagen den 5 juni 1886 angående de svenska lapparnes rätt till renbete
i Sverige benämnas dessa inom Jemtlands län belägna marker icke för
lappmarker utan för »de i Jemtlands län för lapparna afsätta land».

I sammanhang härmed förtjenar att erinras, att äfven inom Kopparbergs
län torde komma att för lapparna afsättas sådana land. Sedan
uppå Kongl. Maj:ts derom gjorda framställning Riksdagen 1887 medgifvit,
att behållna afkastningen af skogsafverkning på renbetesfjellen

*) 1880 års folkmängdsuppgifter.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 29.

inom Jemtlands län finge användas till förvärfvande af mark för utvidgning
af nämnda renbetesfjäll i afsigt att bereda lapparna nödigt
utrymme för renskötseln under tiden från maj till september, uppstod
nemligen fråga, att den inom Kopparbergs län belägna Särna norra
kronopark, hvilken gränsade intill det i Herjeådalen liggande Rutfjellet,
skulle få användas vid indelning åt lappar i Jernband. I nådig proposition
den 25 april 1889 begärde till följd häraf Kongl. Maj:t Riksdagens
förklarande, att förenämnda bestämmelser angående förvärfvande
af mark för utvidgning af renbetesfjellen i Jemtlands län icke
måtte innebära hinder att af de för sådant ändamål afsedda medel bestrida
kostnaden för inköp af mark, som, ehuru belägen utom länets
gränser, vore behöflig för utvidgning af nämnda renbetesfjell; och till
hvad Kongl. Maj:t sålunda hemstält har Riksdagen enligt skrifvelse
den 13 maj 1889 lemnat sitt bifall.

Efter det utskottet sålunda sökt redogöra för lappmarkernas territoriella
omfattning, anser utskottet sig böra återgifva en del betänkligheter,
som gjort sig gällande vid tillämpning af de i motionen omförmälda
kongl. bref af den 29 november 1839 och den 15 december 1848
och af hvilka betänkligheter åtminstone en torde hafva gifvit anledning
till den i motionen gjorda framställning.

I detta hänseende förtjena nemligen påpekas, dels att vid tillämpningen
af berörda kongl. bref understundom framhållits, att, enär senare
författningar angående vilkoren för tillverkning och försäljning af
bränvin och andra spirituösa drycker afsåge hela, riket och icke omnämnde,
att för lappmarkerna skulle vara särskilt stadgadt, nämnda
kongl. bref icke vidare skulle vara tillämpliga, dels att dessa kongl. bref
ofta af domstolarna tolkats på sådant sätt, att beslag å bränvin och
åtal för införsel deraf i lappmarkerna ogillats, för såvidt åklagaren icke
jemväl kunnat åstadkomma bevisning derom, att försäljning af den införda
varan äfven egt rum, dels och slutligen att det i samma kongl.
bref meddelade förbud vore tillämpligt allenast på de egentliga .lappmarkerna,
d. v. s. på lappmarkerna i Norrbottens och Vesterbottens län.

De begge första inkasten emot eller betänkligheterna rörande de
kongl. brefvens tillämplighet torde dock numera vara undanröjda, sedan
i högsta domstolens minnesbok för 1884 under n:o 2 blifvit såsom
antagen rättsgrundsats eller lagtolkning antecknadt följande:

»Enär införsel till lappmarken af bränvin vore genom kongl.
brefvet den 29 november 1839 vid vite af 33 riksdaler 16 skillingar

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 29.

banko förbjuden, samt N. N. erkänt, att han år 1875 till Sorsele socken
i lappmarken infört bränvin, hvilket, jemte det kärl, hvari det förvarats,
tagits i beslag, har högsta domstolen dömt N. N. att utgifva det stadgade
vitet med femtio kronor samt förklarat i beslag tagna bränvinet och
kärl förbrutna; och skulle såväl böterna som värdet af det förbrutna
godset tillfalla kronan».

Invändningen åter derom, att kongl. brefven den 29 november
1839 och den 15 december 1848 endast äro tillämpliga på lappmarkerna
i Norrbottens och Vesterbottens län förtjena deremot fortfarande
all uppmärksamhet. I detta hänseende har utskottet inhemtat af det
utslag, som Kongl. Maj:t meddelat uti det i motionen omförmälda, till
Undersåkers häradsrätt i Jemtland instämda mål, hurusom — sedan
åtal blifvit emot en person väckt för det han skulle till fjelltrakter
inom Undersåkers lappmark infört bränvin — åtalet blifvit af Kongl.
Maj:t ogilladt på den grund, att det område, dit bränvinet blifvit infördt,
icke vore att till lappmark hänföra.

Då det emellertid synes utskottet alldeles påtagligt att, såsom
motionären äfven framhållit, samma skäl, som föranledt förbud emot
införsel af bränvin uti Norrbottens och Vesterbottens lappmarker, jemväl
förefinnas för det föreslagna förbudet emot införandet af denna
dryck uti öfriga lappområden, finner utskottet sig böra föreslå,

att kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen
hos Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville
förklara kongl. brefven den 29 november 1839 och
den 15 december 1848 om förbud emot införsel af
spirituösa till lappmarkerna tillämpliga äfven i afseende
å de för lapparna inom Jemtlands och Kopparbergs
län afsätta land.

Stockholm den 14 april 1890.

På utskottets vägnar:

Gustaf Berg.