Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7 (Utlåtande 1887:TfuA7 Andra kammaren - janmar tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

Ank. till Rikäd. Kansli den 23 Febr. 1887, kl. 2 e. m.

Andra '' Kammarens Andra tillfälliga utskotts utlåtande, N:o 1, i
anledning af väckta motioner om ändring i kongl. förordningen
af den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet.

Till utskottet hafva blifvit hänvisade tvenne inom Andra Kammaren
väckta motioner, åsyftande inskränkningar i nu rådande näringsfrihet.

I den ena af dessa motioner (N:o 145), väckt af herr J. W. Lindh,
har, under anförande deraf att landt- och gårdfarihandeln, skyddade af
näringslagstiftningen, medfört många olägenheter, hvilka under senare åren
framkallat allt mera högljudda klagomål, yrkats: »att rättighet till landtoch
gårdfarihandel göres beroende af kommunalmyndigheternas tillstyrkan
och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes stadfästelse derå».

I den andra motionen (N:o 118), väckt af herr P. Zimdahl, har under
åberopande af motionärens vid sistlidne års riksdag afgifna motion (N:o
119) anförts, att utom gårdfarihandelns inskränkande äfven någonting borde
göras från lagstiftningens sida till förekommande af ett allt för stort antal
handelsbodars inrättande på landsbygden, ett förhållande, som otvifvelaktigt
varit olycksbringande för många, hvilka lockats in i en för dem mer eller
mindre främmande affärsverksamhet, samt dessutom haft ett högst skadligt
inflytande på landets allmoge och dess ekonomiska ställning. I följd af
denna sin uttalade personliga öfvertygelse föreslår motionären: »att den,
som vill å landet idka handel i öppen bod, skall ingifva af prestbevis åtföljd
ansökan antingen till kommunalnämnden inom den församling, der
sådan handelsrättighet är afsedd att utöfvas, eller ock till Konungens befallningshafvande
i länet, börande med sådan ansökan jemväl vara fogad
uppgift om stället, der handeln är ämnad ega rum».

Bill. till Riksd. Prot. 1887. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Häft. \

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (/V:o 2) Utlåtande N:o 7.

Häraf framgår, att begge motionärerna åsyfta inskränkningar i nu
rådande handelsfrihet, dels med afseende å rätten till att å landet idka
handel i öppen bod, dels beträffande utöfvandet af s. k. gårdfarihandel.

Med hänsyn till den å landet bedrifna handeln i öppen bod vill den
förste motionären göra rättigheten att idka sådan beroende af kommunalmyndigheternas
tillstyrkan och Kongl. Maj:ts befallningshafvandes stadfästelse,
under det den andre motionären föreslår, antingen att kommunalstyrelsen
åt sig finge öfverlåtet att i hvarje fall bestämma huru vida den,
som önskade idka sådan handel, skulle erhålla rättighet dertill eller icke,
eller ock att, om detta ej anses lämpligt, länsstyrelsen finge denna bestämmande
rätt mot skyldighet att infordra kommunalnämnds utlåtande angående
så väl sökandens egenskaper som antalet förut befintliga handlande
inom kommunen. Sålunda önskar den förre motionären lägga åtgörande/!
i länsstyrelsens och den senare i kommunens hand. Af motionerna vill det
dock synas, som denna skiljaktighet i motionärernas förslag ej af dem skulle
anses vara af beskaffenhet att utgöra hinder för ett omfattande af hvilketdera
förslaget som helst, blott derigenom kunde vinnas det för begge motionerna
gemensamma hufvudändamålet — inskränkning i handelsfriheten
å landet.

Ingendera motionären har aktat nödigt att i sin motion framhålla,
Indika och huru beskaffade de faktiska olägenheter äro, som enligt deras
förmenande härflyta ur nu rådande handelsfrihet. Detta är att beklaga,
emedan man åtminstone först borde vara fullt förvissad om, att faktiska
olägenheter äro till finnandes, innan man ingår på bedömandet af frågan,
om den af motionärerna åsyftade inskränkningen i nu rådande handelsfrihet
är af behofvet påkallad. Men ej nog dermed, en noggrann kännedom om
handelsfrihetens fördelar och om de befintliga olägenheternas art och beskaffenhet
är derjemte ett väsentligt vilkor för att, kunna pröfva om motionärernas
förslag låter sig genomföras utan fara för med handelsfriheten
i nära samband stående vigtiga näringsintressen. Slutligen torde det ej
kunna förnekas, att inskränkning i redan vunnen och länge åtnjuten näringsfrihet
måste betraktas som en återgång från ett högre till ett lägre kulturtillstånd
— en återgång, som, alltid beklaglig, enligt utskottets förmenande
ej bör verkställas annat än efter moget bepröfvande och på högst vigtiga
skäl, hvadan det hade varit önskvärdt, att motionärerna ådagalagt, det alla
de fördelar, som förslagen afse att bereda allmänheten, äfven skulle komma
denna till del och att inga nya, fördelarna vida öfvergående, olägenheter
skulle af förslagens genomförande skapas.

Men då motionerna med hänsyn till alla dessa för frågans bedömande
vigtiga synpunkter ej lemnat utskottet någon ledning och då utskottet

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 3

funnit det vanskligt att vid frågans pröfning lita endast på egen erfarenhet,
så har utskottet ansett det magtpåliggande att ur förflutna tiders erfarenhet
söka hemta all den vägledning för omdömet, som derur stått att vinna,
så mycket mer som frågan ej är så alldeles obetydlig, som den vid första
påseendet måhända kan synas, utan tvärt om visar sig vid närmare granskning
vara af en ganska genomgripande natur. Den fria landthandeln utgör
nemligen slutlänken i en hel kedja af på handelsverksamhetens område förvärfvade
medborgerliga fri- och rättigheter, hvilka under tidernas lopp vunnits
en efter annan, och deraf torde man på förhand kunna draga den slutsats,
att man ej kan rubba denna länk utan att inverka på landets handelsverksamhet
i sin helhet. För ådagaläggandet af detta samband och för
vinnandet af eu rigtig insigt i landthandelns förhållande till annan handelsverksamhet
torde en hastig öfverblick af den inhemska handelslagstiftningens
utvecklingsgång närmast med hänsyn till landthandeln ej kunna
anses öfverflödig.

I full öfverensstämmelse med tidens ekonomiskt politiska åsigter var
handeln vid slutet af 1600-talet. underkastad en i detalj gående tvångslagstiftning.
Landtmännen, som af ålder haft rätt att fritt köpa och sälja,
voro nu förbjudna att göra detta å landet, äfven i fråga om spanmål. Undantag
från denna regel gjordes endast för det glest befolkade Norrland.
Uppstäderna, som hade inskränktare handelsrätt än stapelstäderna, voro
afundsjuka på dessa och städerna samfäldt harmades på landthandeln, som
oaktadt alla förbud bedrefs i smyg. Kanske hade den varit mindre lockande,
om man ej med en till löjlighet gränsande stränghet, förföljt densamma.
Oaktadt alla. de många förbuden mot idkandet af oloflig handel,
hvilka vittna om att alla ville drifva köpenskap, klagade dock borgerskapet.
ständigt öfver intrång i sin handel.

Ohållbarheten af det rådande systemet visade sig i 1719 års förordning
om handelns obehindrade lopp, i hvilken Ulrica Eleonora gör veterligt,
»att hon funnit lör sina trogna undersåtar nyttigt, och gagneligt, det
handeln här i Riket må blifva stäld uti dess tillförene vanliga och obehindrade
lopp». Dessa friare åsigter blefvo emellertid ej länge beståndande.
Visserligen stadgades i resolutionen på städernas besvär den 28 aug. 1727,
»att allmogen ej kan förmenas att sig till hjelp och understöd sälja, så i
städerna som på landet, hvad de sjelfva arbeta och förfärdiga kunna», men

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

all handel med köpmannavaror blef å landet förbjuden i 1734 årslag, äfvensom
att å landet uppköpa landtmannavaror för att dem i städerna sälja.

Den sålunda till städerna inskränkta handeln ordnades dels genom
handelsordningen af 1734, som faststälde de vilkor, hvilka skulle uppfyllas,
för att vinna burskap som handlande, dels genom tid efter annan utfärdade
handelsreglementen för städerna, hvarigenom handeln »parterades», så
att endast vissa bestämda varuslag tillkommo hvarje olika grupp af handlande
att köpa och sälja. För att enligt handelsordningen af 1734 kunna
blifva till handelslärling antagen fordrades att hafva fylt 15 år och för att
blifva egen handlande fordrades att hafva tjena! i 8 år som lärling, af
hvilka år det första var profår, samt 4 år som köpsven. Med afseende på
de olika orternas behof af handlande utfärdades jemväl författningar, så att
ej flera tingo antagas än efter som för rörelsen på hvarje ställe behöflig!
kunde vara. Kongl. resolutionen af den 19 jan. 1757 bjöd, »att noga iakttagas
borde, det för månge och för städerna onyttige handlande ej måtte
antagna varda», hvilket, hvad Vesternorrlands och Vesterbottens städer angick,
upprepades i resolutionen på städernas besvär den 17 aug. 1762 med
föreskrift: »att noga skulle beräknas, huru många handlande sig derstädes
försörja kunde; kunnandes berörde antal framdeles, när näring och rörelse
funnits hafva fått mera tillväxt och förkofran, efter då befinnandes omständigheter
i proportion blifva tillökt».

För att hindra utöfvandet af landthandel tillätos städerna att hafva
sina uteliggare och beslagskarlar. Vid riksdagen 1752 lofvades allmogen,
att handelsbetjenter ej skulle få resa på landsbygden för att hindra landthandeln,
men denna lindring var af föga varaktighet, ty redan 1757 förordnades,
att de varor, som gingo i landsköp, skulle vara förverkade.
Hvilken utsträckning man gaf åt förbudet mot landsköp framgår deraf, att
man såsom en särskild förmån mcdgaf allmogen i Medelpad och Vesternorrland
att få på landsbygden mot strömming tillbyta sig säd till husbehof.

I regeringsformen af 1772 stadgas, »att städerna i riket förblifva vid
deras välfångna privilegier och rättigheter, som dem af forna konungar
gifne och förlänte blifvit, dock så att de efter tidernas omständigheter och
det allmännas nytta och gagn lämpas». Huru man fäste afseende på tidens
fordringar kan inhemtas af kongl. försäkringen af den 25 febr. 1789,
hvari utlofvades, att då handlande i städerna blefvo flere, »än skäligen i
afseende på ortens belägenhet, folkmängden, näringsutvägar och kringliggande
landsort förmodas derstädes sin utkomst och bergning hafva kunna»,
så skulle afseende derpå göras vid meddelandet af burskap.

Oaktadt man sålunda till förment fromma för handeln i detalj noga
reglementerade densamma, så att man sökte begränsa den till städerna, der

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 5

specialiserade den i olika bestämdt åtskilda yrken, tillbakahöll konkurrensen
handlandena emellan och uppstälde öfverdrifvet stränga fordringar för rättigheten
att utöfva handelsverksamhet, vann man dock ingalunda det dermed
afsedda syftemålet. Städernas handlande klagade ständigt och jemt
öfver att minuthandeln bedrefs med god framgång i kamrar och stugor,
hvarvid man betjenade sig af folk, »som hemligen i husen omkring löpte
med godset», ehuru sådant vid straff af att mista varan var strängeligen
förbjudet.

Samtidigt med införandet af vårt nuvarande statsskick blefvo åter
bragta å bane de redan långt tillförene väckta, men under någon tid trälande
förslagen att lossa de band, i hvilka handeln under hela det föregående
århundradet varit fjettrad och hvilka till skada för det allmänna
välståndet hindrade dess fria utveckling. Genom riksdagsbeslutet den 2
maj 1810 faststäldes den grundsatsen, »att idkandet af borgerlig näring
mot åtagandet af deremot svarande borgerlig tunga må blifva en rättighet
för alla medborgareklasser». Men stridiga åsigter beträffande grundsatsens
tillämplighet, förnämligast farhågor för städernas bestånd, för hvilka borgareståndet
gjorde sig till målsman, hindrade länge ett allmännare erkännande
deraf, att näringsfrihet är en naturlig rättighet, hvars utöfvande kan
väl stå tillsammans med borgerlig ordning och städernas förkofran.

Mot genomförandet af ständernas 1810 fattade beslut anfördes besvär,
dels af Stockholms femtio äldste år 1811, dels af borgareståndet vid 1812
års riksdag. I det utlåtande, som kommerskollegium häröfver afgaf,
säger kollegium bland annat: »Så visst det är, att särskilda handelsgrenar
gifvas, hvartill läro- och tjensteår icke erfordras, äfvensom att den lärotid
af tolf år, som kongl. förordningen af den 19 dec. 1734 utsätter för de
handelsrörelser, hvaruti undervisning verkligen är nödig, med allt skäl
kunde förkortas, så. otvifvelaktigt finner kollegium, att en oinskränkt rätt
till handel skulle vara skadlig, enär en slik frihet i denna näringsväg
snart skulle inlocka en mängd oerfarna ynglingar, äfven af den arbetande
klassen, som i detta folkfattiga land skulle kunna på ett nyttigare sätt
sysselsättas». Med anledning af de inkomna besvären och öfver dem afgifna
utlåtanden tillsatte Kongl. Maj:t den 30 sept. 1812 en komité med
uppdrag att utarbeta grunderna för näringsfriheten. Först efter fyra år
afgaf komitén sitt betänkande, som ej utmärker sig för någon synnerlig tro
på frihetens förmåga att befrämja näringslifvet. Bättre uppfattning gjorde
sig dock gällande i riksdagen. Så väl hos ridderskapet och adeln som i
bondeståndet väcktes vid 1815 års riksdag motioner om allmän näringsfrihet.
1 den hos förstnämnda riksstånd väckta motion säges: »Deras antal
lära vara ringa, hvilka kunna sätta i fråga fastheten af de grundsatser:

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

att frihet i lofliga näringsfång befrämjar ett samhälles och hvar och en af
dess innebyggares välstånd, samt utvecklar och förökar dess produktiva
krafter; att det samhällskontrakt är felaktigt, som utesluter någon af dess
medlemmar från rättigheten att utöfva det samhället gagnande yrke, hvartill
han känner eller trott sig ega fallenhet och förmåga; och att hvart och
ett sådant undantag är ett hinder i den täflan, som ensam kan åstadkomma
ymnighet af varor och bestämma deras rätta värde. Alltså bör
forna regeringars af misstagen välmening åtagna förmynderskap för näringarna
och öfverlåtandet af dessas idkare till vissa korporationer förbytas i
ett sorgfälligt bemödande att uppväcka, uppmuntra och befrämja hvars och
ens individuella arbetsförmåga». Så väl ridderskapet och adeln som bondeståndet
förklarade sig omfatta förenämnda, i motionen gjorda uttalanden.
I lag- och allmänna besvärs- och ekonomiutskottet, som hade att afgifva
utlåtande i frågan, yttrade en medlem af presteståndet: »Ingen lär neka,
att en hvar af samhällets medlemmar eger och bör ega den rättigheten att
använda sin naturliga fallenhet och sin arbetsförmåga på hvad sätt han
bäst kan, för att sig redeligen försörja. En sådan näringsfrihet måtte väl
vara satt utom all fråga». Mot borgareståndets protest, som ansåg förslaget
innebära ett ingrepp i dess privilegier och i hvilken protest presteståndet
instämde, kunde Riksdagen ej fatta något beslut, hvarför ridderskapet
och adeln och bondeståndet i särskilda skrivelser till Kong!. Maj:t
uttalade sina uppfattningar om nyttan af allmän näringsfrihet.

Vid 1823 års riksdag aflat Kong]. Maj:t skrifvelse i ärendet och
dessutom väcktes inom riksdagen ej mindre än 24 motioner i samma sak,
af hvilka 6, väckta hos ridderskapet och adeln, och 6 i bondeståndet alla
yrkade utsträckt näringsfrihet, de flesta fullständig. Lag- samt allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet tillstyrkte utfärdandet af mera frisinnade
näringsförfattningar, men detta oaktadt blef frågan under många år oafgjord.
Vid flera efterföljande riksdagar behandlade borgareståndet särskildt
för sig frågan om utsträckt näringsfrihet och ingick slutligen 1830 till
Kong]. Maj:t med förslag till förordningar, upptagande vida mer restriktiva
bestämmelser än hvad 1823 års riksdag hade föreslagit. När ingenting
emellertid blef af Kong]. Maj:t i saken åtgjordt, ingingo rikets ständer vid
1834—35 årens riksdag till Kong]. Maj:t med begäran om utfärdande såsom
allmän lag af deras vid 1823 års riksdag ingifna förslag till förordning om
handtverkerier, gerningsmäns antagande på landet och handelsordning.
Kommerskollegium ålades nu att öfver detta förslag yttra sig och att inkomma
med de ändringsförslag, som af förändrade tidsförhållanden kunde
vara betingade, hvilka förslag jemte utlåtande kollegium afgaf den 26 april
1836. An en gång tillsatte borgareståndet vid 1840 års riksdag ett enskildt

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 7

utskott för att behandla frågan, och uppstälde detta för rättigheten att idka
handel samma fordringar som 1823 års lagutskott, nemligen, jemte försvarlig
insigt i fäderneslandets historia och statskunskap, grundliga insigter
i så val de kunskapsarter, som för handelsyrket ligga till grund, som i det
praktiska af dess utöfning, hvilka sistnämnda fordringar borde af Kongl.
Magt i reglemente bestämmas. Men då borgareståndet bland alla fyra
riksstånden var ensamt om denna sin mening, fäste Kongl. Maj: t ej något
afseende på denna dyning efter ett i tidens vågor förgånget skrå, utan
utfärdade den 22 dec. 1846 en ny handelsordning.

Ehuru 36 år hade förlupit, till dess en fullständig på 1810 års riksdagsbeslut
grundad näringslagstiftning utfärdades, hade likväl lagstiftningen
på näringarnas område under tiden ej stått alldeles stilla. År 1815 utfärdades
eu k. kungörelse, innehållande följande bestämmelser:

l:o) handeln med kreatur, viktualier och andra inhemska landtmannaprodukter
skulle hädanefter likasom handeln med spanmål vara fri och
obehindrad;

2:o) eu hvar, som å landet bosatt är, och som utan att bero af andra
lagligt skydd och försvar åtnjuter, skulle vara berättigad att med sådana
varor handel idka;

3:o) minuthandeln i städernas salubodar förbehålles stadens handlande;
landtmännen Unge hålla sig vid stadens hamnar och torg.

I öfverensstämmelse härmed gjordes 1828 äfven handeln med bräder
fri och oinskränkt. Genom k. kungörelsen den 22 dec. 1832 befriades 37
städer från den enligt 1810 års kungörelse dem åliggande saluaccis för
rättigheten att till salu hålla färskt kött, bröd och dricka, hvarigenom
tillverknings- och försäljningsrätten dertill lemnades fullkomligt fri, så väl
för dessa städers invånare sjelfve, som för landtmännen. Ytterligare
frihet för landtman att idka handel medgafs genom k. kungörelsen den
28 aug. 1834, som bestämmer:

l:o) att landtman till följd af gällande författningar ej må förmenas
hvar som helst på landet och i städerna äfven vid tillfällen, då frimarknad
ej hålles, föryttra deras och grannars afvel och af dem åstadkomna tillverkningar
af hvad slag som helst, mer eller mindre fulländade, dock utan
rättighet för landtman att för egen räkning idka handel med andra inköpta
landtmannavaror och tillverkningar än sådana, med hvilka genom särskilda
författningar fri handel är medgifven;

2:o) att städernas handtverkare jemväl ega att i hvad stad som helst,
äfven utom marknader, sina arbeten föryttra;

3:o) att landtman, äfvensom handtverkare i städerna, som åstunda att
i öppna bodar i städerna hålla sina tillverkningar till salu, skola dertill

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

vara berättigade på sätt och i den ordning genom kungörelsen af den
3 aug. 1803 är stadgadt.

Slutligen tilläts genom k. kungörelsen af den 21 sept. 1839, i likhet med
hvad redan förut i afseende på försäljning af jernsmiden å landet blifvit i
nåder medgifvet, hvarje å landet bofast man att efter anmälan hos Konungens
befallningshafvande hålla till salu svenska glas- och porslinsvaror.

På hvad sätt de välmenta bemödandena att genom lagstiftningen
reglera handeln, hvilka såsom ett arf från det föregående århundradet
ännu gjorde sig känbara vid tiden för de nya näringsförordningarnas
utfärdande, utföllo i praktiken, derom kan man få en föreställning genom
livad en samtida författare* med afseende härå 1835 yttrar. Han säger
nemligen: »Under det att lärotiden för handels idkande med all stränghet
vidmakthålles och man nästan dagligen har för ögonen det förargerliga
skådespelet af processer rörande oloflig handel i öppna bodar, ser man
genom fingrarne med den hemliga kammar-köpenskapen, som lofvar att
göra nästan hvarannan menniska till handlande. Den, som icke aktar för
rof att med ringa fara illudera lagen, kringgå dess bokstaf, förmå dess
vaksamhet att blunda, kan uppsätta en beqväm kammaidiandel, drifva
rörelse af flera slag och derför ingenting skatta till staten. Bördan blir
då så mycket odrägligare för de verkligt skattdragande, hvilka få bära
hela tyngden, under det de små fördelarne bergås af andra, som förstå
undandraga sig auktoriteternas ögon.» »Rättigheten till förvärf,» tillägger
han, »måste vara lika gifven och obestridd som rättigheten att andas.»

De vilkor, som för bedrifvande af landthandel stadgades genom 1846
års förordning voro:

Att alla slags inhemska landtmannaprodukter må hvar och en ega att
på landet upphandla och vid eller utom marknader partivis föryttra.

Landtmän ege äfven att sådana varor, med undantag af bränvin, å
landet i minut till salu hålla.

På minst tre mils afstånd från närmaste stad må jemväl öppen salubod
å landet kunna få anläggas, för att der försälja, jemte alla slags inhemska
varor, följande varuslag af utländskt ursprung, nemligen: bomull och
bomullsgarn, kaffe, fisk, fiskredskap, frukter och frön af alla slag, färger
och färgningsämnen, hampa, lin, läder, nålar, salt, spanmål, specerier, stenkol,
thé, tobak och snus, tvål, ull, verktyg och viktualier.

Beträffande behörigheten att utöfva landthandel föreskrifves att ega
svensk medborgarerätt, hafva begått Herrans heliga nattvard, råda öfver
sig sjelf och sin egendom, ega god frejd, kunna skrifva läsligt och räkna
quattuor species i enkla tal och bråk, samt föra bok och räkning på det
för handeln i allmänhet öfliga sätt.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

De, hvilka vid författningens utfärdande med vederbörligt tillstånd å
landet idkade bodhandel, egde fortfarande att tillgodonjuta sig de rättigheter,
som för dem genom i sådant afseende utfärdade särskilda resolutioner
voro bestämda.

Hvad närmast angår sättet huru rättighet att utöfva landthandel skulle
förvärfvas, stadgades i 25 §:

»Vill någon å landet idka handel i öppen salubod, på sätt i 6 § 1 mom.
säges, göre derom skriftlig anmälan hos Konungens befallningshafvande
i länet med uppgift å stället, der han vill handelsrörelsen utöfva, samt
företeende af de betyg, som till styrkande af hans behörighet jemlikt stadgandet
i nämnde § 2 mom. erfordras. Finnes laga hinder mot bifall till
ansökningen icke förekomma, ege Konungens befallningshafvande att för
sådan närings utöfvande å uppgifvet ställe vederbörligt tillståndsbevis
utfärda».

Sistnämnda stadgande erhöll genom kongl. kungörelsen af den 15 januari
1850 en förändrad lydelse, hvarigenom det ålades Konungens befallningshafvande
»att genom delgifvande af ansökningshandlingarne lemna socknenämnden
i den församling, der handeln skulle komma att idkas, tillfälle
att öfver ansökningen sig yttra inom eu månads tid, efter hvars förlopp,
antingen denna rätt begagnats eller icke, Konungens befallningshafvande
bör ärendet ofördröjligen till pröfning företaga». Men icke nog härmed,
pa ständernas underdåniga begäran blef tillstånd att utöfva landthandel
ytterligare försvåradt genom kongl. kungörelsen af den 7 februari 1852. Enligt
denna skulle nemligen sockennämnden »inom en månads tid sig yttra, sä
väl i fråga om sökandens behörighet, som rörande behofvet och nyttan för
orten af den sökta handelsrättighetens beviljande», och tillerkändes Konungens
befallningshafvande rätt att vid ärendets företagande till pröfning
»efter sig företeende omständigheter bifalla eller afslå» ansökningen, hvarjemte
gjordes följande tillägg till 25 §. »Den, som erhåller rättighet att
å landet idka handel i öppen salubod, på sätt i § 6 mom. 1 och 2 omförmäles,
skall vara bosatt samt mantals- och skattskrifven å den ort, der
handelsrörelsen af honom idkas, och må dylik handel ej af samma person
samtidigt idkas på två eller flera särskilda ställen».

Missbelåtenheten med de inskränkningar i utöfvandet af handelsverksamhet,
som innehöllos i 184(1 års handelsordning och än mer i de
sedermera deruti gjorda ändringar, gaf sig till känna vid 1856—1858 årens
riksdag genom de många motioner, som i ämnet då väcktes. Med undantag
för den af herr P. Muren i borgareståndet väckta motion, som afsåg upphäfvande!
ej blott af handelsordningen utan äfven af handtverks- och
fabriksordningen och införandet af allmän och oinskränkt näringsfrihet, så
Bill. till Rilcsd. Prof. 18X7. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 5 Höft. '' 2

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

att det måtte medgifvas hvarje välfräjdad, öfver sig och sin egendom sjelfrådande
person att, hvarest honom bäst syntes, ensam eller med biträde
af andra, idka handel och handtverk, utan annan inskränkning än som
med hänsyn till särskilda försigtighetsmått och politi-stadganclen kunde
ifrågakomma, och utan annat vilkor än att anmälan skulle göras hos ortens
administrativa myndighet om tid och ställe för näringens utöfvande, afsågo
de öfriga ökad frihet endast vid bedrifvande af handel. Beträffande särskilt
större frihet vid landthandel, väcktes derom i borgareståndet motion
af A. I. Thomée och i bondeståndet ej mindre än sex motioner.

I sin motion anförde herr Thomée: Genom handelsordningen den

22 december 1846 stadgades, att på tre mils eller längre afstånd från staden
hvar var berättigad att efter anmälan hos Konungens befallningshafvande
på landet idka handelsrörelse med alla slags inhemska varor och åtskilliga
förnödenhetsartiklar af utländskt ursprung, allenast med vilkor, att den,
som sig dertill anmälte, hade de egenskaper, som i allmänhet erfordrades
för behörighet till handels idkande. Den ovilkorliga rätt, som sålunda
meclgafs, har likväl sedermera blifvit kringskuren på ett sätt, att den
numera är så godt som borttagen och icke finnes till annorlunda än såsom
eu gunst, beviljad af länsstyrelsen efter fullkomligt godtycke, allt efter som
mer eller mindre liberala handelsäsigter göra sig gällande. Genom kongl. kungörelsen
den 18 januari 1850 stadgades först, att. vederbörande sockennämnd
skulle öfver ansökning om handelstillstånd höras. Detta sockennämndens
hörande afsåg då allenast tillfälle för sockennämnden att fa. yttra sig om
sökandens behörighet, eller ställets belägenhet på stadgadt afstånd från stad,
och var väl således med ordning öfverensstämmande. Men genom kongl. kungörelsen
den 7 februari 1852 gick man utöfver tillbörlig gräns, då deri
förordnades icke allenast att sockennämnd egde att yttra sig jemväl rörande
behofvet. och nyttan för orten af den sökta handelsrättigheten, utan än
mera att det lemnades till länsstyrelsen att »efter sig företeende omständigheter
bifalla eller afslå» ansökningen. Härigenom har i länsstyrelsens hand
blifvit lagd en fullkomligt godtycklig makt, för hvars utöfning icke något
rättesnöre uppgifvits, hvarföre ock i olika län dessa frågor alldeles olika
bedömas. I somliga fåll kan intet sådant tillstånd erhållas på sådana skäl,
som att en handlande i den socknen icke kan hafva sin utkomst, att eu
handlande redan finnes i denna eller någon angränsande socken, så att icke
någon mera behöfves, att socknen har lätt kommunikation med någon handelsort,
att den kan undvara handelsbod inom sig in. m. Nu är det klart, att
antingen bör rättigheten till handelsrörelsens idkande å landet finnas till
såsom en rätt, eller alls icke, men ingalunda såsom en gunst. Den bör ej
gifvas någonstädes på landet, om den är i allmänhet skadlig, men är den

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 11

det ej, bör det åter icke leinnas i embetsmyndigheternas godtycke, om hvar
och när slik handelsrörelse får utöfvas. För landet kan den icke uppenbara
sig såsom skadlig i annan måtto, än att den lättar tillfället att köpa
hvad som någon gång eljest icke skulle blifva köpt. Detta synes vara ett
allt för svagt skäl för att icke i allmänhet medgifva landthandel, som i
alla fall till föremål egentligen icke har annat än nödvändighetsvaror. All
frihet kan missbrukas, men få våga val påstå, att ingen frihet derföre bör
finnas. Huruvida åter handeln kan vara för utöfvaren mer eller mindre
inbringande är väl något, som bör lemnas endast till utöfvarens enskilda
omtanke att pröfva, men ingalunda till lagstiftningens eller lagskipningens
omsorg.

I en af herr Josef Holm, med hvilken herr Tobias Lind sig förenat,
afgifven motion i samma sak yttrades, att det ej vore lämpligt, att
Kongl. Maj:ts befallningshafvande skulle ega att besluta, huruvida handelsbod
å landet finge anläggas eller ej. Det godtyckliga användandet af denna
rättighet hade mången gång föranledt stora olägenheter för socknar, som
varit i behof af landthandel. Ej heller borde sockennämnd vara berättigad
att yttra sig öfver rättigheten att anlägga handelsbod å landet, emedan
det ofta inträffat, att en eller två ledamöter i sockennämnden genomdrifvit
rättighet för en person att idka landthandel emot de öfriga församlingsboarnes
önskan.

Herr Anders Petter Andersson anförde i sin motion, att icke någon
närmare eller bättre än allmogen och den fattiga klassen af medborgare
kunde bedöma, hvad som för dem sjelfva kunde vara nyttigt eller skadligt,
hvadan olämpligheten deraf, att, såsom dittills skett, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i en residensstad, belägen på flera mils afstånd från en
landsförsamling, skulle ega föreskrifva, hvarest den för dagspenning arbetande
dagakarlen borde få köpa sina förnödenheter, vore uppenbar.

Förutom dessa motioner, som endast afsågo, hvem det borde tillkomma
att bedöma huruvida rättighet till handel å landet borde beviljas
eller icke, väcktes äfvenledes flera andra landthandeln berörande motioner,
så yrkade herrar Per Nilsson och Nils Andersson, med hvilka åtskilliga
af bondeståndets medlemmar instämde, att handel måtte få idkas hvar som
helst å landet, dock icke närmare än en mil från stad eller köping. Fem
till Kongl. Maj:t stälda petitioner hade visat olämpligheten af att afståndet
från stad stadgats till 3 mil. Södra delen af Skåne, hvarest antalet af
fattigt arbetsfolk inom mången socken uppginge till mer än 300 personer,
vore dock i synnerhet lidande af ifrågavarande stadgande, emedan det
svåra väglaget derstädes under höst och vår samt en del af vintern ofta
orsakade, att en resa på 1 1/2 till och med 1 mil fullt motsvarade 3 mil

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

a andra orter. Herr A. P. Andersson ville gå ännu längre än de föregående.
Han yrkade nemligen, att handelsbod måtte få anläggas hvar som
helst å landet, utan afseende på afståndet från stad eller annan handelslägenhet.
Såsom skid för detta yrkande anförde han, att som en hvar
vore berättigad att för sina förvärfvade penningar inköpa hvad för hans
lefriadsbehof vore behöiiigt, framgick derur obilligheten att landtbon, i följd
af ett stadgande att handelsbod ej skulle få finnas å landet utan på visst
afstånd från stad, nödsakades färdas lång väg för att göra sina uppköp och
derigenom förspilla en hel dag, som kunnat nyttigare användas. Den lyx,
som förmenades -kunna bland allmogen uppstå, derest handelsbod finge
hvar som helst å landet anläggas, vore ej att befara, emedan omsorgerna
för anskaffande af nödvändighetsartiklarne nog toge tillgångar^ i anspråk.
Herr Olof Lagergren yrkade, att handlande å landet skulle ega rätt att
idka handel med alla slags lofligt in- och utländska varor. I detta hänseende
hade herr Muren i sin motion påpekat, att, ehuru personer bosatta
på landet, lika litet som stadsbor, kunde genom lag inskränkas till förbrukning
af några vissa handelsartiklar, finge enligt författningens stadgande
jemte alla inhemska varor endast några vissa uppräknade varuslag
af utländskt ursprung föryttras, men alla andra, om än så nödvändiga,
utländska varor vore från landthandeln undantagna. 1 salubodar ä landet
vore det sålunda tillåtet att afyttra bomulls- men ej ull- och linnegarn,
fiskredskap men icke jagt- eller åkerbruksredskap, tvål men icke såpa,
synålar men icke syringar, kaffe men icke socker o. s. v., hvarjemte eu
mängd andra utländska varuslag, med hvilka till och med qvinnor i städerna
finge idka handel, vore från landthandlandens rörelse undantagna,
ehuru denne måste för sin behörighet till handels idkande besitta alldeles
samma kunskapsmått och öfriga personliga egenskaper, som för oinskränkt
handelsrätts utöfvande i stad erfordrades.

Begreppet om laglig rätt till näringsfrihet, som handelsordningen
med alla sina brister innefattade, hade dock tio år efter förordningens utfärdande
ännu ej hunnit sa intränga i det allmänna medvetandet, att man
nu ansåg sig kunna borttaga landthandelns inskränkning till vissa varor,
eller dess begränsning till visst afstånd från stad, dock ville allmänna besvärs-
och ekonomiutskottet nedsätta sistnämnda begränsning till en mil.
Med afseende åter på huruvida och på hvad sätt rättighet till landthandel
borde beviljas, ansåg utskottet, att af hvarje församling borde vara beroende
om landthandel inom socken skulle få öppnas eller ej, samt att, derest
sådan af församlingen medgåfves, ansökningen derom ej måtte af Konungens
befallningshafvande kunna afslås, hvadan äfven ansökningen borde af
sockenstämman pröfvas. I Riksdagens år 1857 aflåtna skrifvelse med an -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:u 7.

ledning häraf säges: Uti den väckta frågan, om hvem det bör tillkomma

att bedöma huruvida rättighet till landthandel bör beviljas eller icke, hafva
Rikets Ständer funnit, att med afseende pa ämnets beskaffenhet det bör
vara af hvarje församling beroende, huruvida landthandelsrörelse inom
socken må få öppnas eller icke, och hafva Rikets Ständer derjemte ansett
det böra lemnas församlingens flesta medlemmar öppet att yttra sig öfver
ansökningen om rättighet till landthandels idkande, samt att sådana frågor
derföre böra till sockenstämmas och ej till sockennämnds behandling hänskjutas.
På grund häraf framstälde Rikets Ständer hos Kong]. Maj:t anhållan
om förändrad lydelse af 25 § handelsordningen, sådan den var affattad
i kungörelsen af den 7 februari 1852, sa att ordet sockennämnden utbyttes
mot sockenstämman, och att tillståndsbevis skulle af Konungens befallningshafvande
utfärdas, i fall sockenstämman å ansökningen tillstyrkt
bifall och derest i öfrigt icke laga hinder förekomme.

Den i 184(5 års handelsordning medgifna frihet till handel utvidgades
än mera genom flera på 1850-talet utfärdade förordningar. Den 22 december
1851 stadgades som undantag från denna regel, att eu och samma person
ej kunde få idka landthandel i öppen bod på två eller flera ställen. Den
4 maj 1855 utfärdades förordningen om handelsböcker och handelsräkningar,
och ändrade denna föreskrifterna om handelsboks vitsord i förordningen
af den 6 oktober 1848. År 1856 den 6 mars utsträcktes handtverkares
salurätt jemväl till försäljning af sådana till yrket hörande arbeten,
som annan inhemsk kikare af samma handtverk eller fabriksrörelse tillverkat,
förbättrat eller iståndsätta ehvad dessa arbeten genom köp eller annat
laga fång kommit till den förres disposition. I förordningen af den 11 mars
1850 utvidgades qvinnans handelsrätt derhän, att hon erhöll tillstånd ej
mindre att, mot iakttagande af de i § 15 mom. 1 bestämda förbindelser,
i stad och å rikets marknader idka minuthandel med alla de i § 2 mom.
3 tillåtna varor, än äfven att under i allmänhet stadgade förbehåll salubod
å landet anlägga — dock att qvinna, som är gift, ej må ifrågavarande
handelsrättighet utöfva, sä vida icke hennes man dertill samtycker och för
hennes förbindelser i och för rörelsens bedrifvande ansvarar.

Derigenom att lagstiftningen på förenämndt sätt fortgick i en rigtning
vida afvikande från den, som våra äldre näringslagar anvisa, bragtes åsigterna
om näringsfrihetens företräden till mognad ej blott i fråga om frihetens
betydelse för utvecklingen. af yrkena, utan äfven i fråga om yrkesmannens
vinning. Också väcktes vid 1862—1863 årens riksdag 8 motioner
om ökad näringsfrihet. Herr C. J. Svenson anförde i den af honom väckta
motionen: »Efter 16 års pröfvotid har det visat sig, att den bana, som
blifvit beträdd inom handels- och näringsfrihetens områden, varit i högsta

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

måtto fruktbringande, oafvisligen manande till ytterligare fortskridande.
Tiden torde nu mera vara inne att undanrödja några af de inskränkningar
i tillämpningen af den stora grundsatsen om hvars och ens rätt att på ärligt
sätt försörja sig, på hvad sätt honom bäst synes, hvilka inskränkningar
uti 1846 års förordning qvarstå såsom eftergifter åt »den gamla tidens
åsigter och föreställningssätt». I den mån industriens utveckling fortgår,
ökas ock landsbygdens invånares behof af handelsvaror, och då genom de
fortgående jernvägsanläggningarne och deras förbindelse med förutvarande
eller samtidigt ordnade vattenkommunikationsleder framkallats behof af större
frihet för handeln att utveckla sig der, hvarest den naturligast af varuomomsättningen
påkallas, hafva (kvarstående inskränkningar visat sig allt mera i
ögonen fallande». Herr Olof Lagergren anförde i sin motion: »Jemte den

ganska välbetänkta föreskriften i handelsordningen af år 1846, som blifvit
stadgad såsom vilkor för all handels bedrifvande, nemligen god frejd, skrifva
och räkna o. s. v., förekommer deruti, som vi alla veta, äfven det stadgandet,
att öppen salubod på landet ej får finnas inom tre mil från närmaste
stad, hvarjemte särskild^ uppräknas de varuslag af utländskt ursprung, hvarmed
den så kallade landthandeln får bedrifvas. Hvad beträffar stadgandet
om ett visst afstånd från stad, så kan det förklaras genom förmenandet att
landthandel skulle minska rörelsen och inkomsterna för de handlande i städerna,
hvilket jag dock tror icke är fallet, men utan att vidare omtala
denna punkt, anser jag det vara en orimlighet att vilja bestämma, hvilka
varor som böra i handelsbod å landet säljas, eller icke». Herrar J. Svensson
från Skaraborgs län och Per Ostman från Vesternorrland ville begge
hafva större frihet i val af handelsbods läge, men då den förre i det hänseendet
åtnöjde sig med ett afstånd från stad af en mil, ville den senare
ej hafva någon som helst begränsning. Herr (Jarl Ifvarsson, som yrkade
på fullständig näringsfrihet och att alla deremot stridande lagrum måtte
i allo upphäfvas, yttrade i sin motion: »Jag anser rikets sanna väl kräfva
fullständigt upphäfvande af alla tvångslagar för handel och näringar, så att
fullkomlig frihet må tillkomma hvarje svensk medborgare att utan afseende
på ort eller hittils innehafda företrädesrättigheter, få utöfva det yrke, han
utan andras förnärmande i öfrigt finner tjenligast för sig, emot förpligtelse
att fullgöra deremot svarande skyldigheter så till staten som den kommun,
uti hvilken han drifver sitt yrke. Genom denna åtgärd skulle otaliga fördelar
uppstå i flerahanda afseende: — — — den ene medborgaren skulle
icke få orsak att se med sneda blickar på den andra, derföre att den senare
egde ett onaturligt privilegium på den förres bekostnad, och slutligen
skulle allmänna åklagaremakten undgå att antingen se genom fingrarne
med förseelser, som blifva lagbrott endast genom onaturliga lagar, eller ock

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

anställa åtal, som af rättskänslan i allmänhet ogillas». På fullständig näringsfrihet
yrkade äfven herr P. Murén i borgareståndet och friherre C. A.
Raab hos ridderskapet och adeln; den förre erinrade om det sorgliga deri,
att godtycke i stället för laglig rätt beträffande handel å landet blifvit på
ständernas begäran genom kungörelsen af den 7 februari 1852 införd, och
uttalade den förtröstan, att detta nu skulle blifva rättadt, då lyckligtvis
en bättre uppfattning af begreppet om näringsfrihet under den senaste
tiden gjort sig gällande.

Det allmänna (besvärs- och ekonomiutskottet, som hade att utlåta
sig öfver dessa motioner, säger i sitt den 22 maj 1863 afgifna betänkande:
»Det tredje af riksstånden, inom hvilket grundsatserna om frihet i näringslagstiftningen
tillförene rönt det största motstånd, har vid innevarande riksdag
med otvetydigt och lifligt intresse omfattat det inom ståndet i fråga
om tillämpning af dessa grundsatser väckta förslag af den mest oinskränkta
syftning; och detta förslag, som blifvit medstånden kormnuniceradt, har
jemväl inom fjerde ståndet blifvit mottaget med enhälligt bifall». »Beträffande
åter särskildt handeln», säger utskottet, »för hvilken frihet i allmänhet
är ett hufvudvilkor, gifva inga förhållanden vid handen, att denna näringsgren
skulle vara mindre naturlig för landet än för städerna. Hvad de
handlande sjelfva angår, torde de, som i städerna idka denna näring, icke
behöfva befara någon farlig täflan af de mindre kapitaler, hvilka söka sig
verksamhet i eu handelsbod på landet, likasom äfven enskildes beräkningar
i allmänhet bättre än myndigheterna förmå att i hvarje särskildt fall bedöma
behofvet af denna industri». På sätt af det anförda torde framgå,
anser utskottet väl, att städerna icke kunna tillskyndas någon skada derigenom
att ä landet lemnas tillfälle så väl för handeln som för annan näringsverksamhet
att fritt utveckla sig i mån af hvarje orts materiella hjelpkällor,
men för att icke vidtaga några förändringar annat än med stor försigtighet
föreslår utskottet, att salubod ej må å landet anläggas inom en
mil från stad. Det i författningarne för vinnande af näringsrättighet föreskrifna
vilkor, att kunna skrifva och räkna och, hvad handeln särskildt
angår, att föra bok, anser utskottet böra utgå, icke emedan utskottet anser
den dermed uttryckta qvalifikation obehöflig, utan emedan vilkoret bättre
uppfylles genom de stränga bestämmelser, som fått sin plats i förordningen
angående handelsböcker och hvilka göra egandet af minst ofvannämnda
kunskapsmått nödvändigt för den, hvilken ansvarighet för rörelsen åligger.
1 öfverensstämmelse med hvad utskottet med anledning af förenämnda motioner
yttrat, uppställer utskottet i 13 punkter de allmänna grunder, som
utskottet anser böra blifva gällande vilkor för handels idkande. Till dessa
punkter höra: att rättighet till handels idkande i stad eller ä landet må

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

tillkomma hvarje svensk medborgare, man eller qvinna, som eger god frejd
samt råder öfver sig och sin egendom; att till försäljning å landet ma hållas
alla slags inhemska och lofligt;it införda utländska varor; att öppen
salubod å landet ej må öppnas på mindre än en mils afstånd från stad;
och att den, som å landet vill handel idka, skall, med uppgift å stället,
derom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande samt uttaga hans
tillståndsbevis.

Då detta utskottsbetänkande föredrogs hos ridderskapet och adeln yttrade
eu talare, som uppgaf sig fora landtbefolkningens talan, att det vore
orimligt anse, det landtbefolkningen hade fördel af att landthandlandenas
antal ökades. Denna uppfattning vederlädes af en annan talare dermed, att
i så fall skulle den föregåendes åsigt leda derhän, att det vore fördelaktigare
för landtbefolkningen, ju flera mil den hade att resa för att förse sig
med sina förnödenheter. En tredje talare yttrade: »Hvad det beträffar, att
dessa bodar skulle innebära så stor frestelse för allmogen, att den skulle
ingå i alla bodar och göra af med sina penningar, så kan jag ej annat än
i yttersta grad beklaga stadsbefolkningen, som är jemt utsatt för denna
frestelse.» Derom yttrade sig äfven herr L. J. Hierta med följande ord:
»Jag vet väl. att från bondeståndets sida den invändning gjorts, att en
större frihet i detta hänseende skulle bidraga till lyxens utbredande på
landsbygden och försvåra böndernas kontroll på sina underhafvande, samt
komma dessa att förskingra sina besparingar, men jag tror, att den tid är
förbi, då man genom att hålla folket under ett dylikt förmynderskap behöfde
afhålla dem från tillfälle att ge ut penningar. Skulle en sådan betänklighet
gälla, så borde man utrota handeln äfven i städerna, emedan
naturligtvis det är ännu lättare för arbetaren och tj enaren att der förstöra
sina penningar.»

I enlighet med hvad utskottet tillstyrkt beslöto Rikets Ständer, i ändamål
att tillvägabringa en ytterligare utvidgning af handels- och näringsfriheten
samt en förbättrad lagstiftning i dessa hänseenden, att hos
Kongl. Maj:t anhålla dels om utfärdande af förordningar rörande vilkoren
för idkande af handel samt af fabriks- och handtverksrörelse i öfverensstämmelse
med de af utskottet uppställa grunder, dels att Kongl. Maj:t
vid utfärdandet af dessa författningar täcktes förklara 2 kap. handelsbalken
om stapelstäders och uppstäders handel, 3 kap. handelsbalken
3 § sista inom., samt 4 kap. om skilnaden mellan gross- och minuthandel,
om handtverkare* och fabriksidkare* samt förläggares rätt att sälja
i öppen bod i städerna, om stadskällare och om torghandel, 5 kap. om
huru utländsk man köpenskap drifva må, 6 kap. om landsköp och 7 kap.
samma balk om marknader vara upphäfda.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

Efter pröfning af ej mindre detta Rikets Ständers förslag än andra
dermed sammanhängande, till Kong!. Maj:t inkomna framställningar, samt
kommerskollegii infordrade betänkande och förslag i ämnet, utfärdade Kongl.
Maj:t den 18 juni 1864 den nu gällande förordningen angående utvidgad
näringsfrihet. Enligt denna förordning är hvarje svensk man eller qvinna
berättigad att i stad eller å landet idka handelsrörelse. För rättigheten att
idka grosshandel eller försälja varor i bod, eller från annat upplagsställe,
fordras såsom vilkor, att hafva god frejd samt råda öfver sig sjelf och sin
egendom. Vill någon utöfva sådan handel å landet göres, med uppgift om
den socken, der handeln skall utöfvas, skriftlig anmälan derom hos Konungens
befallningshafvande eller kronofogden, hvarvid erforderliga betyg
aflemnas. Dessa betyg äro: frejdbetyg, för gift qvinna mannens ansvarsförbindelse,
och för omyndig förmyndarens samtycke. Från den allmänna
rättigheten till fri handelsutöfning äro undantagna bokhandel, bränvinshandel,
källare- och krogrörelse, krutförsäljning och handel med giftiga
ämnen samt apoteksrörelse. Den, som underlåter att göra föreskrifven anmälan
om idkande af handel, är förfallen till böter från fem till och med
tvåhundra kronor.

Efter utfärdandet af 1864 års förordning om utvidgad näringsfrihet
har den handeln afseende lagstiftningen ej varit synnerlig vidlyftig. På
Riksdagens begäran utfärdades 12 september 1868 en kongl. förordning, genom
hvilken åtskilliga ändringar gjordes i de år 1855 framstälda bestämmelserna
om lian delsböcker och angående räknings å utborgade varor vitsord.
Genom förordningen af den 4 juni 1868 tillerkändes, likaledes på Riksdagens
begäran, norska undersåtar handelsrätt i Sverige, under enahanda
vilkor som svenska, så framt de förra äro i riket bosatta och mantalsskrifna.
Beträffande åter utländings rätt att i riket idka handel vidtogos
åtskilliga förändringar i 1864 års bestämmelser derom. Först stadgades
genom förordningen den 28 november 1871 att utländing, som ej eger rätt
att i riket kringföra varor till salu, ej heller må till biträde vid sådan handel
begagnas, så vida han ej fått Kongl. Maj:ts tillstånd att i riket vistas och
erhållit Konungens befallningshafvandes tillstånd att vid handel i länet biträda.
Vidare gjorde Riksdagen 1878 hemställan till Kongl. Maj:t att bestämma
de inskränkningar i den utländingar medgifna näringsrätt, som kunna
anses erforderliga, för att de skola erlägga skatt till stat och kommun, om
de här i landet handel idka. På grund af denna hemställan utfärdades
förordningen af den 20 juni 1879, som dels upphäfde förordningen af den
28 november 1871, dels ändrade 9 § 3 mom. om hvad iakttagas bör af den,
som utom den ort, der han är bosatt, kringförer varor till salu, 18 § om
ansvar för försummad anmälan, 23 § om böternas fördelning och 25—32
Bih. till Riksd. Prot. 1887. 8 Sami 2 Afd. 2 Band. 5 käft. 3

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

§§ om utländings handelsrätt; allt i 1864 års näringsförfattning. Slutligen
förklarades i kongl. skrifvelsen af den 27 april 1883 att utländing, ehuru
borgare i norsk stad, dock ej kunde utan att vara norsk undersåte här i
riket komma i åtnjutande af norrmän förunnade rättigheter.

Af eu mera hela handelsverksamheten omfattande beskaffenhet voro
två motioner väckta, den ena vid 1875 års riksdag af herr C. F. Lundström,
om inrättandet af handelsdomstolar i likhet med dem, som funnos
i Frankrike sedan år 1807 och i Danmark sedan år 1861, och den andra
vid 1876 års riksdag af herr Axel Bergström, om utfärdande af en fullständig
handelslagbok. Begge motionerna voro framkallade af det förhållande,
att handelsrätten hvilar på allmänna handelsbruk, hvilka äro bestämmande
för rätta tydningen af handelsafta] och att dessutom fordras för
bedömande af handelssaker kännedom om det sätt, hvarpå en affär bedrifves,
om yrkesförhållanden, om handelsspråket, om handelsbokföring, om
beräkningarne för skadestånd m. m. Motionerna, som vunno Riksdagens
bifall, föranledde tvenne skrivelser till Kongl. Maj:t, den ena 1875 med
anhållan om att vid utarbetandet af förslag till ny rättegångsordning Kong].
Maj:t ville taga i öfvervägande, om och i hvad mån handelsdomstolar böra
införas, den andra 1876 med begäran, att vid bedömandet af den förra
frågan Kongl. Maj:t äfven torde taga under ompröfning åstadkommandet
af en fullständig efter den nya tidens förhållanden lämpad kodifikation af
konstitutiva lagbestämmelser i handelsrätten, byggda på internationel grund
i främsta rummet med hänsyn till Norge och Danmark.

Hvad särskild!, landthandeln vidkommer, väcktes vid 1881 års riksdag
af herr A. W. Wigardt motion om rätt för kommunalstämma att pröfva
huru vida handelsrörelse må inom kommunen idkas. Det Andra Kammarens
tillfälliga utskott, som hade att yttra sig öfver motionen, erinrade endast,
utan att ingå i någon historik öfver vår handelslagstiftning, om att 1852
års förordning innehållit likartad bestämmelse. Utskottet medgifver väl,
att landthandeln på en och annan ort medfört olägenheter i följd af det
sätt, hvarpå den utöfvats, men dessa olägenheter, till förekommande hvaraf
författningarne dessutom redan torde innehålla tillräckliga stadganden, hafva
icke synts utskottet utgöra tillräckliga skäl för vidtagande af en så betydlig
inskränkning i näringsfriheten, hvarigenom denna rättighets utöfvande åter
skulle hemfalla under kommunalstämmans godtycklighet och detta så mycket
mindre, som utskottet är öfvertygadt, att allt näringstvång, hvilket ingenstädes
medfört nytta för den ekonomiska utvecklingen, är, synnerligast för
vårt glest befolkade land med dess stora afstånd mellan städerna, särdeles
olämpligt. Om ock, fortsätter utskottet, den för endast kort tid sedan medgift
friheten för enhvar att idka handel inom en eller annan ort miss -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7. 19

brukas, är likväl denna frihet en icke oväsentlig faktor i utvecklingen af
vårt ekonomiska lif i allmänhet, På dessa grunder hemställer utskottet, att
motionen icke måtte till någon åtgärd föranleda. Då utskottets utlåtande
föredrogs i Andra Kammaren yttrade sig endast motionären och detta i
följande ord: »Anledningen, hvarför jag väckt förevarande motion, är, att
jag blifvit dertill uppmanad af flera församlingsbor inom min omnejd. Jag
har dock ingenting att anmärka mot hvad utskottet här föreslagit, enär
jag med motionen ingalunda afsett att göra några inskränkningar i näringsfriheten,
och förklarar jag mig alltså nöjd med utskottets förslag». Kammaren
var också detta och afslog motionen utan votering.

Efter att hafva anfört de skäl och grunder, som gjort sig gällande
vid stiftandet af de lagar, hvarpå vår nuvarande handelsfrihet är grundad,
och af hvilken frihet vi endast steg för steg kommit i besittning, återstår
icke mycket för utskottet att anföra för att motivera ett afstyrkande af de
inskränkningar i denna frihet, som af motionärerna blifvit föreslagna. Visserligen
låter det vid utöfvandet af handel tänka sig fall, då samhället kan
och bör genom lagar begränsa handlingsfriheten. Men att preventiva lagbestämmelser,
om med dem afses att förebygga frihetens missbruk, dervid
icke leda till målet, derom lemnar hela vår näringslagstiftningshistoria ett
ojäfaktigt vittnesbörd. Tvärt om vittnar erfarenheten, att fri täflan i handelsnäringen
liksom i andra näringar utgör kraftigaste medlet att höja näringen
och dess idkare. Detta är ju också helt naturligt, ty det blir först
genom jemförelsen med det bättre, som det sämre faller i ögonen. Särskildt
hvad landthandeln beträffar, skulle man genom att hämma den afskära alla
dessa, om ock hvar för sig små, rännilar, genom hvilka den stora handeln
kan både uppsamla och sprida naturens alster och frukterna af menniskans
flit. Att lägga i kommunalstämmans hand att bestämma, om landthandel
å en ort får utöfvas eller icke, skulle derjemte med det röstvärde, som nu
tillkommer kommunens olika medlemmar,'' faktiskt blifva detsamma, som att
förbehålla de rika utöfvandet af denna handel, om de så för godt funne.
Den fria handeln, särskildt landthandeln, är således icke blott af vigt för
landets materiella utveckling, utan utgör också ett oundgängligt vilkor för
menniskans obestridliga rätt att genom fritt arbete sig ärligen försörja, och
anspråket på denna frihet är likabetydande med anspråk på rättvisa.

Om någon vid utöfvandet af handelsfriheten gör sig skyldig till missbruk
af friheten, må han då i hvarje särskildt fall derför straffas. Alla de

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 7.

olägenheter, som man skulle kunna förmena af den fria landthandeln vara
en följd, äro otvifvelakt-ligen att hänföra till sådana missbruk. Vill man
derföre undanrödja de olägenheter, som medfölja landthandeln, så har man
att angripa dem på det rätta sättet, det är att göra den, som missbrukar handelsfriheten,
för sina handlingar personligen ansvarig inför lagarne, och att
kloka lagar i sådant syfte stiftas, derpå kan så väl allmänheten som den
redbara individen icke annat än vinna. Men på föreslåendet åt så beskaffade
lagar gå föreliggande motioner icke ut. Utskottet kan derföre icke
annat än afstyrka bifall till motionerna i de delar, hvari de yrka på inskränkning
af handeln i öppen bod å landet.

Hvad åter beträffar den i motionerna yrkade inskränkning i gårdfarihandeln,
så är frågan derom på grund af sistlidne Riksdags skrifvelse
till Konungen, n:o 35, för närvarande beroende på Kongl. Maj:ts pröfning,
hvadan utskottet af denna anledning finner sig icke böra göra något uttalande
i denna del af motionärernas förslag.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Utskottet hemställa,

att ifrågavarande motioner icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

På utskottets vägnar:

J, H. G. Fredholm.

Stockholm 1887. Kongl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.