Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 21 Utlåtande N:o 11 (Utlåtande 1880:TfuA11 Andra kammaren tfua)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 21 Utlåtande N:o 11.

Jf:« 11.

Ank. till Riksd. Kansli den 10 Mars 1880, kl. 11 f. m.

Andra Kammarens Andra Tillfälliga Utskotts Utlåtande N:o 5, i anledning
af väckt motion om aflåtande af underdånig skrifvelse
till Kongl. Maj:t, med anhållan om ändring af 1 §
i Kongl. Förordningen den 21 Mars 1844 om förhud
mot lotteriinrättningar.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till Utskottet hänvisad
motion, N:o 64, har Herr Adlercreutz hemstält, att Riksdagen måtte hos
Kongl. Maj:t anhålla, att § 1 af Kongl. Förordningen af den 21 Mars
1844 om förbud mot lotteriinrättningar måtte på så sätt förändras, att
dess nuvarande ordalydelse: ändras sålunda:

»Lotteri ma ej af någon inrättas Lotteri må ej af någon inrättas

och öppnas för allmänheten; och
vare ej heller tillåtet att för egen
eller annans räkning utbjuda eller
afyttra lotter till penningars eller
annan lös eller fast egendoms bortlottande
inom eller utom riket.»

Bill,

och öppnas för allmänheten. Under
lotteri inbegripes hvarje företag, så anordnadt,
att en på lottdragning eller
annan likartad tillfällighet beroende
möjlighet erbjuder en eller flere deltagare
att utöfver de fördelar, som
hvarje deltagare tillkomma, undfå en
särskild vinst.

Ej heller vare tillåtet att för egen
eller annans räkning utbjuda eller
afyttra lotter till penningars eller
annan lös eller fast egendoms bortlottande
inom eller utom riket, eller
att i öfrigt till lotteriföretags genomförande
lemna sin medverkan,
till Riksd. Prot. 1880. 8 Sami. 2 Afl. 2 Band. 8 Käft.

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 11.

Genom ett sådant tillägg till nu gällande lagbestämmelser anser den
ärade motionären att en dam borde kunna sättas emot en mängd lotteriföretag,
och särskildt dem, som anknyta sig till litterär förläggareverksamhet,
hvilka nu bedrifvas på sidan om gällande lagbestämmelser och
utöfva ett skadligt inflytande såväl inom litteraturens område, som äfven
i andra afseenden.

Utskottet, som i allo delar den i motionen uttalade asigten om skadligbeten
utaf nära nog hvarje slag af lotteri, kan ej annat än gifva den
ärade motionären rätt äfven deruti, att lotterispel på senare tiden börjat
allt mer och mer bedrifvas i förening med litterär förläggareverksamhet.
Huru allmänt detta förfaringssätt numera är, visar sig bäst deraf, att enligt
hvad Utskottet har sig bekant, ej mindre än 7 eller 8 tidskrifter för
närvarande utgifvas endast i hufvudstaden, hvilkas redaktioner utlofva
vinster och premier, bestående af penningar, skrifter, taflor, lottsedlar i
utländska lotteriinrättningar eller andra varor, stundom till ganska stort
värde, hvilka genom lottdragning kunna komma prenumeranterna till del.
Om också, såsom erfarenheten visat, dylika industriföretag icke kunna
under nu gällande lagbestämmelser träffas af rättvisans arm, sa är likvisst
otvifvelaktigt att de till sin natur och beskaffenhet äro att hänföra till
lotterispel.

Af innehållet, stilen och utstyrseln hos flera af ofvannämnda tidskrifter,
synes äfven framgå, att de hufvudsakligen äro afsedda för de mera
obemedlade och okunniga bland vårt folk, och häruti ligger utan tvifvel
en fara, att desto flera, dårade af de lockande förespeglingarne om vinster,
skola låta narra sig att, ej så mycket af begär efter kunskaper, som fastmera
af vinningslystnad, på dylika tidskrifter offra mer än deras förmögenhetsvilkor
tillåta. Men äfven om sa icke skulle vara, sa är det dock
tydligt, att hvarje dylik tidskrifts innehåll icke gerna kan utgöra full valuta
för prenuinerationsmedlen, utan att de prenumeranter, som icke erhålla
vinster, göra förlust till förmån för dem, som gynnade af lyckan erhålla
sådana. Om åter kostnaderna för de utlottade vinsterna användas
på tidskrifterna, så skulle dessa derigenom kunna göras större och bättre
till sitt innehåll; hvarom icke, så skulle de med samma storlek och innehåll,
de nu hafva, kunna säljas billigare.

Utom det här ofvan antydda slaget af lotteri förekommer äfven ett
annat, som består deruti, att man vid förevisandet af t. ex. sällsynta djur,
panoramor och dylikt, utdelar vinster på inträdesbiljetterna. Sådant oskick
eger vanligen rum vid de folknöjen, som mot betalning arrangeras under

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts [Ko 2) Utlåtande N:o 11.

marknader eller vid andra tillfällen, da stora folksamlingar komma tillhopa,
och har tyvärr visat sig ega en sådan dragningskraft pa allmänheten,
synnerligen på barn och ungdom, att det ofta händer att samma
person köper flera biljetter efter hvarandra endast i den afsigt och förhoppning
att kunna erhålla någon större vinst.

Utskottet anser sig behöfva anföra flera bevis derpå, att lotterispel,
trots lagen af den 21 Mars 1844, verkligen existerar i vart land samt att
det är högeligen af nöden att något snart göres för stäfjande af ett ofog,
som synes vilja gripa allt mer och mer omkring sig.

Då slutligen den af den ärade motionären föreslagna förändrade lydelsen
af § 1 af Kongl. Förordningen af den 21 Mars 1844 synes ega ett
stort företräde framför nu gällande lagbestämmelser i detta afseende, och
då man sålunda har anledning att hoppas att densamma, om den kan
blifva lag och synnerligen om det tillägg i 8 § Tryckfrihetsförordningen,
som af samma motionär föreslagits (motion N:o 65), derjemte kan lyckas
vinna Riksdagens och Regeringens godkännande, skall blifva ett verksamt
medel till hämmande af lotteriofoget i vårt land, så får Utskottet med
tillstyrkan af Herr Adlercreutz’ motion för Kammaren hemställa,

att Riksdagen må hos Kongl. Maj:t anhålla, att
1 § af Kongl. Förordningen af den 21 Mars 1844 matte
erhålla följande förändrade lydelse att tillämpas från
och med 1881 års början:

Lotteri må ej af någon inrättas och öppnas för
allmänheten. Under lotteri inbegripes hvarje företagså
anordnadt, att en på lottdragning eller annan likartad
tillfällighet beroende möjlighet erbjudes en eller
flera deltagare att utöfver de fördelar, som hvarje deltagare
tillkomma, undfå en särskild vinst.

Ej heller vare tillåtet att för egen eller annans
räkning utbjuda eller afyttra lotter till penningars eller
annan lös eller fast egendoms bortlottande inom eller
utom riket, eller att i öfrigt till lotteriföretags genomförande
lemna sin medverkan.

Stockholm den 8 Mars 1880.

På Utskottets vägnar:

A. J. LYTH.