Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2 (Utlåtande 1897:Tfu12 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

N:o 2.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1897, kl. 6 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1, i
anledning af vackt motion om skrifvelse till Kongl. May.t
? fråga om tiden för den dagliga undervisningen i folkskolorna.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till utskottet hänvisad
motion, n:o 137, har herr L. J. Jansson i Djursätra hemstält:

»att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes meddela sådana bestämmelser, att i skolor,
der den dagliga undervisningstiden icke öfverstiger 5 timmar, denna tid
må, der församlingen å kyrkostämma derom uttalat önskan, kunna i den
ordning, 10 § af nu gällande folkskolestadga föreskrifver, ordnas så, att
undervisningen tillätes fortgå och afslutas utan något sådant afbrott af
minst en timme, som nu finnes stadgadt mellan för- och eftermiddagsläsningen,
dock under vilkor, att eu ledighet af minst 30 minuter finnas
efter de två eller tre första lärotimmarne.»

Motionären hänvisar till den motivering, som återfinnes uti en vid
1890 ars riksdag af herr Anders Svensson i Bossgården inom Andra
Kammaren väckt motion äfvensom uti Andra Kammarens första tillfälliga
Bih. till Riksd. Prat. 1897. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 2 Raft. (N:o 2).

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 2.

utskotts deröfver afgifna utlåtande, samt åberopar slutligen samma kammares
den 5 mars 1890 med anledning af nämnda utlåtande fattade beslut,
till hvilket han med sin motion fullständigt ansluter sig.

Förnyande sin vid 1889 års riksdag i samma syfte väckta, af Andra
Kammaren bifallna, men af den Första afslagna motion, hade herr Anders
Svensson såsom stöd för sin framställning i hufvudsak anfört följande.

Allmän belåtenhet vore rådande, der förmiddagsläsning blifvit införd.
Vissa olägenheter, som äro förbundna med lästidens fördelning på för- och
eftermiddag, såsom oordentlig skolgång, orsakad af föräldrarnes behof af
barnens biträde i hemmet, den dåsighet och förströddhet, som vanligen
inställer sig under eftermiddagslektionerna, och det vagabondlif, som den
på för- och eftermiddag delade läsningen ofta medför, skulle genom den
anordning af undervisningstiden, som motionären föreslagit, i väsentlig man
undanrödjas. Klagomålen öfver att skolan gjorde barnen odugliga för det
praktiska lifvet skulle ock tystna, enär på detta sätt barnen skulle sättas
i bättre tillfälle att lemna sina föräldrar välbehöflig hjelp liksom ock att
använda och utbilda sina praktiska anlag och fallenheter.

Fn sådan, mera koncentrerad läsning, förutsatt att den lämpligen
anordnades, vore ock enligt motionärens mening i hygieniskt afseende fördelaktigare,
hvilket framginge af det sakförhållande, att, der båda anordningarne
praktiserats och man haft tillfälle att anställa jemförelse!'', barnens
hela skick och utseende burit vittnesbörd om den nu ifrågasatta
anordningens företräde.

Andra Kammarens första tillfälliga utskott, som behandlade denna
af herr Svensson väckta motion, hänvisade till sitt vid 1889 års riksdag
afgifna utlåtande.

Häri anförde utskottet, att den föreslagna förändringen i allmänhet
icke kunde anses vara af behofvet påkallad, men att dock orter torde
finnas, der en anordning af undervisningen i den retning, motionären
antydt, kunde vara mera ändamålsenlig än den nu lagstadgade. De skäl,
motionären anfört, fann utskottet beaktansvärda. Med ett lämpligt afpassande
af läroämnena samt med iakttagande af det stadgade afbrottet
mellan hvarje lärotimme kunde den af motionären omförmälda ordningen
för undervisningen icke medföra fara för barnens öfveransträngning. Derest
läsningen fortginge utan det nämnda längre afbrottet, skulle äfven barnen
på landet icke behöfva att under vintermånaderna vid gång mellan skolan
och hemmet i mörkret tillryggalägga den ofta långa vägen. Då sålunda
åtskilliga fördelar kunde vara förenade med en på ifrågavarande sätt an -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

ordnad undervisningstid, hade utskottet ansett lämpligt, att en dylik, berättigad
anordning af undervisningstiden kunde införas utan att, såsom nu
''näste ske, framställning derom hos Kongl. Maj:t i hvarje fall behöfde
göras. Vidblifvande dessa åsigter, gjorde utskottet en hemställan, som
är alldeles lika lydande med herr L. J. Janssons till denna Riksdag gjorda
förslag, eu hemställan, som äfven denna gång biträddes af Andra Kammaren,
men afslogs af den Första.

Vid innevarande års riksdag har friherre C. Klingspor i Första
Kammaren väckt en motion i samma syfte, hvilken blitvit hänvisad till
behandling af dess första tillfälliga utskott.

I 1842 års folkskolestadga funnos inga inskränkande bestämmelser
med afseende på lästiden. Det hette der helt enkelt:

»Skolstyrelsen ege att i samråd med församlingen bestämma de tider af året och
de timmar å dagen, då undervisning vare sig i fasta eller flyttbara skolor skall meddelas,
med iakttaget afseende å de förhållanden, som å en del orter kunna göra en mera
vidsträckt hemläsning nödig.»

Först genom kongl. cirkuläret den 22 april 1864 tillkom följande bestämmelse
angående den dagliga lästidens längd samt om uppehåll mellan
lärotimmarne:

»Skolråden skola tillse, att den dagliga undervisningstiden i folkskolan icke må
utsträckas öfver sex timmar, med tjenliga afbrott emellan hvarje timme under så väl försom
eftermiddagen.»

Någon fördelning af skoldagen i tvenne hufvudafdelningar genom ett
längre uppehåll efter vissa timmars undervisning var sålunda icke uttryckligen
stadgad. Flera skoldistrikt, så i stad som på landet, ordnade derför
undervisningen i sammanhängande följd och erhöllo vederbörlig stadfästelse
på reglementen, i hvilka undervisningstiden blifvit bestämd till
exempelvis 8 f. m.— 1 e. m. eller 9 f. m.—2 e. m.

Genom utfärdande af 1882 års folkskolestadga skedde emellertid en
väsentlig inskränkning i församlingarnas frihet på detta område. I § 15
af nämnda stadga bestämdes:

»1. Skolrådet eger att efter samråd med kyrkostämma stadga de tider af året, de
dagar i veckan och de timmar å dagen, då undervisning skall i skolorna meddelas.

2. Härvid bör iakttagas: — — — — — — — — — — — — — —

att den dagliga lärotiden ej utsträckes i folkskola öfver sex och i småskola öfver
fem timmar;

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

att mellan de särskilda lärotimmarne ett Renligt afbrott i undervisningen eger rum; samt
att mellan förmiddagens ocli eftermiddagens lärotimmar lemnas en längre ledighet,
hvilken med hänsyn till förhållandena under olika årstider och på olika orter bör utsträckas
till en eller två timmar.»

Efter utfärdandet af dessa bestämmelser har frågan om den dagliga lästidens
fördelning upprepade gånger dragits under Kongl. Maj:ts ompröfning.
Enligt hvad till utskottets kännedom kommit, hafva af 16 dylika ansökningar
9 blifvit afslagna och 7 helt eller delvis bifallna. Efter 1890
lära samtliga ansökningar regelbundet hafva afslagits, hvilka skäl som än
blifvit anförda för ett undantag, hvarför under de senare åren inga ansökningar
blifvit till Kongl. Maj:t ingifna. Icke desto mindre finnas församlingar,
särskilt i Skara stift, der man fortfarande låtit undervisningen gå
som förut, icke bekymrande sig om folkskoleinspektörens deremot gjorda
föreställningar.

I afgifven embetsberättelse för åren 1887—1892 meddelar en folkskoleinspektör
från ofvannämnda stift följande:

»Vid 35 folk- och 39 småskolor---har undervisningen med 20 minuters rast

mellan 8:dje och 4:de timmen pågått i folkskolan från kl. 8 f. m.— 1 e. m. eller 9 f. m.—
2 e. in. och i smaskolan från kl. 8 —12 f. m. eller 9 f. in.— 1 e. m. Ehuru denna undervisningstid
varit särdeles omtyckt så väl af föräldrar, skolråd och lärare som lärjungar
samt både för undervisningen och framför allt beträffande skolgången gifvit ett öfverraskande
godt resultat, utan att någon öfveransträngning hvarken för lärare eller lärjungar
försports, har jag dock på grund af folkskolestadgans i § 15 mom. 2 gifna föreskrift
måst anmoda skoldistrikten att mellan förmiddagens och eftermiddagens lärotimmar lemna
minst 1 timmes rast, så att den dagliga undervisningen då skulle pågå från kl. 8—11
f. in. och kl. 12—2 e. in. i folkskolan samt från kl. 9 — 11 f. m. och kl. 12—2
e. m. i småskolan.»

De skäl och betänkligheter, som tid efter annan återkommit mot den
nu föreslagna anordningen af lästiden och som blifvit samlade och närmare
utvecklade i det betänkande, som afgafs af den komité, hvilken
år 1895 blifvit tillsatt för utarbetande af förslag till folkskolestadga för
rikets större städer, äro dels af sanitär och dels af pedagogisk art.

Från sanitär synpunkt uttala komiterade den åsigten, att barnen
taga skada till sin helsa, om de sysselsättas med intellektuel! arbete
längre tid än tre timmar utan att derefter erhålla tillbörlig hvila, hvarför
ett längre uppehåll uti det dagliga skolarbetet anses nödvändigt,
hvilket i vanliga fall bör utsträckas till minst två timmar, om derunder
någorlunda tillfyllestgörande hvila skall kunna vinnas.

Såsom pedagogiskt skäl framställa komiterade den öfverfygelsen, att
barnen efter tre timmars intellektuel! arbete ej längre förmå följa undervisningen
med tillbörlig hurtighet, noggrann uppmärksamhet och lefvande

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

intresse. Mot dessa af komiténs flertal uttalade åsigter hade emellertid
en ledamot, folkskoleinspektören d:r C. G. Bergman, reserverat sig, och uttalanden
i motsatt rigtning hafva gjorts dels vid sjunde nordiska skolmötet
1895 och dels af Stockholms folkskolelärareförening vid dess öfverläggning
om komiterades förut nämnda betänkande.

Vid nyss nämnda nordiska skolmöte fattades följande resolution:

»Skolarbetets anordning såsom förmiddagsläsning är fördelaktig, emedan den

a) befordrar jemn skolgång;

b) tillskyndar skolarbetet en qvalitativ vinst, i det att ett större mått af samlad energi står
till både lärares och lärjungars förfogande före intagandet af dagens hufvudmåltid; och

c) möjliggör i högre grad än den på för- och eftermiddag fördelade läsningen: vård om
barnens sedliga lif, uppfostran till arbetsamhet och praktisk duglighet samt ekonomisering
med tiden.»

Af Stockholms folkskolelärareförening anfördes i dess till Kongl. Maj:t
ingifna yttrande i frågan, att de skäl, som förebragts, voro hufvudsakligen
teoretiska och icke grundade på någon undersökning af de verkliga förhållandena,
hvilka tvärtom syntes tala för en motsatt uppfattning. Så
hade t. ex. vid hufvudstadens folkskolor under mer än 30 år undervisningen
varit med fördel anordnad som förmiddagsläsning.

Uti dessa skolor utgjorde antalet sjukdagar på hvarje lärjunge

under år

1891 ............................................................ 8,6

1892 ............................................................ 7,0

1893 ............................................................ 7,0

i medeltal för de tre åren ........................... 7,6

Uti Malmö och Norrköpings folkskolor, vid hvilka undervisningstiden
är delad, voro motsvarande siffror:

	1891	1892	1893	I medeltal
för Malmö.........................	.............. 6,8	8,7	7,9	7,8
» Norrköping ................	.............. 9,3	6,4	7,6	7,7

Af dödlighetsstatistiken framgår, att antalet barn, som dött i åldern
10—-15 år, utgjorde på hvarje tiotusental invånare:

	1891	1892	1893	1 med
i Stockholm............................	........ 2,7	2,6	3,3	2,9
i Malmö ...............................	........ 3,2	4,4	2,9	3,6
i Norrköping .........................	........ 4,2	3,6	2,9	3,6
i rikets samtliga städer ..........		3,3	3,6	3,6

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2.

och detta oaktadt den allmänna dödligheten i Stockholm är större än i
nämnda städer.

Erfarenheten gåfve ock vid handen, »att det är mera skadligt för
helsan att ha två timmars intellektuelt arbete efter middagsmåltiden än
att hafva alla lektionstimmar förlagda till tiden före densamma», liksom
ock att en sådan undervisningstid gifvit ett öfverraskande godt resultat i
de skolor, der den varit genomförd, hvarför man »kan draga den slutsats,
att förmiddagsläsningcn icke med nödvändighet måste medföra de
vådor i hygieniskt afseende, som komiterade förmena».

Då förhållandena i vårt lands skilda delar äro ganska olikartade, så
att den anordning, som passar på en ort, icke alltid lämpar sig för en
annan, så synes det utskottet, som om skollagstiftningen borde i någon
mån taga hänsyn härtill, så att den icke i detalj regelbinder allt, utan lemnar
vederbörande eu viss frihet. En sådan är ock redan delvis medgifven
beträffande undervisningens ordnande i hvad det gäller bestämmandet af de
tider af året, de dagar i veckan och de timmar å dagen, då undervisning
skall i skolorna meddelas. Det torde med skäl kunna ifrågasättas, huruvida
icke åt de lokala skolmyndigheterna, på sätt som här föreslås, äfven
skulle kunna öfverleinnas rätten att, der särskilda förhållanden och omständigheter
föreligga, medgifva undantag från den allmänna regeln, att
ett uppehåll af minst en timme bör ega rum mellan förmiddagens och
eftermiddagens lärotimmar.

Tvifvels utan äro ock domkapitlen och vederbörande folkskoleinspektörer
lättare i tillfälle att i hvarje fall undersöka och pröfva de föreliggande
omständigheterna än Kongl. Maj:t, som dessutom genom ett sådant
förfarande som det bär föreslagna skulle befrias från besväret att
taga hand om mindre vigtiga framställningar rörande skolväsendets detaljer.

Utskottet är derjemte af den meningen, att de betänkligheter, som från
sanitär och pedagogisk synpunkt uppställas, icke äro af den betydelse, att
de böra föranleda, att man bestämdt och principielt skulle motsätta sig
hvarje framställning i ämnet utan hänsyn till de skal, som i särskilda
fall kunna förebringas.

Faran för att en mera koncentrerad lästid skulle medföra öfveransträngning
för så väl lärjungar som lärare har ock motionären velat

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 2. 7

förebygga dels genom den inskränkning, han gjort, att ett sådant medgifvande
icke får göras åt de skolor, der den dagliga undervisningstiden
öfverstiger fem timmar, och dels genom det vilkor, han uppstält, att en
ledighet af minst 30 minuter skall lemnas efter de två eller tre första
lärotimmarne, hvarförutom de förut stadgade, kortare uppehållen mellan
de särskilda lektionerna skulle bibehållas.

Såsom en ytterligare försigtighetsåtgärd i detta hänseende vill utskottet
dessutom föreslå, att beträffande småskolor det högsta antalet lästimmar
per dag icke må öfverstiga fyra, om här åsyftade undan tagsförhåll ande
der skall få ega rum.

Då erfarenheten visat, att i de skolor, der en dylik anordning blifvit
införd och pröfvad, skolgången i allmänhet blifvit jemnare, och då flera
praktiska skal tala för saken, bland hvilka utskottet anser det vigtigaste
vara, att barnen härigenom skulle kunna i någon större mån blifva i
tillfälle att hjelpa till med nyttigt arbete i hemmet, än hvad nu i allmänhet
är fallet, har utskottet i anledning af herr L. J. Janssons motion
funnit sig böra hemställa,

att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes meddela sådana bestämmelser,
att i folkskolor, der den dagliga undervisningstiden
icke öfverstiger fem timmar, och i småskolor,
der den dagliga undervisningstiden icke öfverstiger fyra
timmar, denna tid må, der församlingen å kyrkostämma
derom uttalar önskan, kunna, i den ordning § 10 i
folkskolestadgan föreskrifver, fördelas så, att undervisningen
tillåtes fortgå och afslutas utan något sådant
afbrott af minst en timme, som finnes stadgadt mellan
för- och eftermiddagsläsningen, dock under vilkor, att
en ledighet af minst 30 minuter lemnas efter de två
eller tre första lärotimmarne.

Stockholm den 5 mars 1897.

På utskottets vägnar:
EMIL HAMMARLUND.