Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:ö 1) Utlåtande N:o 19 (Utlåtande 1896:Tfu119 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:ö 1) Utlåtande N:o 19.

• itc; '']<«!

Ig ffiT

. . '' - i ■ 4r . »-vi i: vri .

* r. j * . ,

N:o 19.

Ant. till Riksd. kansli den 16 april 1896, kl. 6 e. m.

* \) 1 > f i-JltV:: t'' * r /:• '' •; ■ ■ -.va ■ . !! . = • •;» '':/;>,•» _ . .

..■* .t . • --itn;t{ . f:*<>■•.• f{v‘;3 eilUii/: tticvi -a 1 Ayfru: fo ; ; *ov ;i

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3, i anledning
af tvenne motioner med begäran om skrifvelse till
Kongl. Maj:t angående införande af helsovårdslära m. m.
såsom läroämne vid folkskolelärareseminarierna i riket.

••Tv »i /;»•: jri.T fc.j ;s T; J i ‘ . •*-. ’i, I N; *( i i:fOHl rf *.T*i :■■••! f i:t?q •; 11

Utskottet har från Andra Kammaren fått mottaga tvenne motioner,
som gälla helsovårdslärans ställning vid folkskolelärareseminarierna,
nemligen:

l:o) Herr J. Anderssons i Lysvik motion, n:o 28, i hvilken hemställes,
»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t låta vidtaga åtgärder för införande af helsovårdslära och s. k.
samaritkurser såsom läroämnen vid rikets folkskoleseminarier».

2:o) Herr C. Wallis’ motion, n:o 221, i hvilken föreslås, »att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att allmän helsovårdslära
med särskild hänsyn till skolhygien måtte som läroämne blifva införd
vid folkskolelärare- och lärarinneseminarierna i riket».

Såsom båda motionärerna erinra, äro de föreliggande förslagen
väsentligen ett återupptagande af i fjor väckta motioner, dock med
någon ändring i yrkandena.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1896. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft. (N:o 19.) 1

Andra Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

Herr J.
Anderssons
motion.

Herr J. Andersson hade i fjor hemstält, »att Riksdagen för sin
del ville besluta införande af s. k. samaritkurser och helsovårdslära såsom
läroämnen vid rikets folkskoleseminarier samt för detta ändamål
för år 1896 anvisa erforderliga medel».

Till stöd härför hade han anfört följande:

Enär det genom redogörelse för samaritinstitutionens verksamhet i Sverige
och andra länder i vida kretsar blifvit bekant, att esomoftast olycksfall förekomma,
medförande skador, hvilkas behandling fordrar ett så hastigt ingrepp, att läkarehjelp
ej kan i rätt tid hinna erhållas, t. ex. häftiga pulsåderblödningar eller skendöd
i följd af drunkning eller inandning af kolos, dervid hvarje minut är dyrbar
för lifsräddning;

och enär ej sällan i sig sjelf lindrigare åkommor genom vanvård i första
hand förvärras under tiden tills läkarehjelp hinner anlända, t. ex. benbrott;

samt enär ej sällan till följd af mindre kroppsskador, för hvilka i det dagliga
lifvet läkare ej bruka rådfrågas (såsom mindre sår), lifsfarliga sjukdomar, t. ex.
blodförgiftning etc., kunna uppkomma;

så anser jag vara af stor vigt, att kunskapen om dessa kroppsskadors behandling
i första hand, eller den s. k. samaritundervisningen, blefve införd såsom
läroämne i rikets folkskoleseminarier för att derefter i sin tid kunna öfverföras till
folkskolan.

Om det skulle befaras, att derigenom mångläseri och öfveransträngning skola
uppstå, så torde från kurserna i naturlära saklöst kunna uteslutas någon underordnad
del, t. ex. läran om de lägre djurarterna etc.

En annan uttalad farhåga, att genom samaritkunskapens allmänna spridning
bland folket skulle qvacksalfveri befordras, vederlägges deraf, att denna undervisning
tvärt om motverkar sjelfva underlaget för allt qvacksalfveri, nemligen okunnighet
om sakens rätta förhållande.

Af lika vigt vore, att helsovårdslära infördes såsom läroämne vid rikets
folkskoleseminarier och derefter i folkskolan. Till stöd för denna åsigt vill jag anföra
endast ett skäl. En af våra vetenskapsmän, förste stadsläkaren i Stockholm,
professor Linroth, har i skrift (professor Tigerstedts helsovårdslära pag. 722) uppgift,
att ungefär hvar sjunde menniska, som dör, lider af lungsot, samt yttrar,
att man med tiden skulle kunna vinna terräng i striden mot denna landsplåga
genom att allmänt sprida kunskap om förstörandet af lungsotssmittämnet. Detsamma
torde gälla om derå andra smittosjukdomar.

För motionens öde vid fjorårets riksdag lemnar motionären nu
sjelf följande kritiska redogörelse:

Statsutskottet, som egnade denna motion förberedande behandling, ansåg
någon åtgärd rörande helsovårdsläras införande såsom läroämne icke vara behöflig
på grund deraf, att i undervisningsplanen för nämnda läroanstalter föreskrifves, att
undervisningen i naturkunnighet skulle omfatta äfven läran om menniskokroppens
byggnad, lifsförrättningar och vård, samt drager häraf den slutsatsen, att härunder
torde inbegripas jemväl så mycket af helsovårdslära, som lämpligen bör i undervisningen
vid seminarierna ingå.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

Denna slutsats synes dock något förhastad. Ty om ock vid undervisning i
naturkunnighet — som inskränker sig till endast första klassen — en och annan
muntlig anvisning rörande helsovård meddelas, kan dock i det senare ämnet ej ega
rum någon egentlig undervisning, som sedermera kan komma folkskolan och allmänheten
till godo. För sådan undervisning torde fordras såväl lärobok som lärare
med fackinsigter. _ _ ,

Beträffande samaritkurser ville utskottet icke förneka, att sådana kunde blifva
till gagn, då derigenom färdigheten att vid hastigt påkommande olycksfall bringa
hjelp skulle erhålla en allmännare spridning, men ansåg icke, att Riksdagen borde
på grund af enskild framställning fatta något beslut rörande undervisningsplanen vid
seminarierna.

Och dermed afstyrktes bifall till motionen.

Denna hemställan blef af båda kamrarne bifallen, dock så, att utskottets
motivering ogillades af Andra Kammaren, som ville häfda såväl hvarje representants
rätt att göra framställning som Riksdagens att yttra sig i frågor, som angå
undervisningsväsendet.

Motionären har trott det vara icke allenast en rätt, utan äfven en
pligt att genom framställningar fästa uppmärksamhet på behjertansvärda
förhållanden, i synnerhet sådana, som beröra helsovården, för att få denna
på bästa möjliga sätt ordnad till nytta för den stora allmänheten.. Och då
kostnaden för den föreslagna anordningen skulle enligt en motionen bifogad,
af sakkunnig uppgjord tablå uppgå till endast 3,000 kronor årligen
samt för uppsättning af materiel för en gång 1,200 kronor, finner
motionären kostnaden vara ganska ringa för ett så behjertansvärdt
ändamål.

De delar af helsovårdsläran, som hufvudsakligen borde behandlas,
vore enligt den motionen åtföljande bilagan, till hvilken utskottet hänvisar,
följande:

1) kunskapen om de för helsan skadliga inflytelser, som kunna stå i sammanhang
med de nödvändiga lifsvilkoren (luft, ljus, vatten, föda, dryck, värme, kläder,
sömn och hvila) samt huru dessa skadliga inflytelser må, såvidt möjligt är, un danrödjas,

2) kunskapen om de välgörande inflytanden, som kroppsrörelse, renlighet, ett
ordnadt lefnadssätt och lämpliga förströelser hafva på helsan,

3) kunskapen om de inflytanden, som markens kring våra bostäder beskaffenhet
och vård, klimat och meteorologiska förhållanden hafva på helsan,

4) om skadligheten för helsan af bruk, och framför allt af missbruk, af njutningsmedel
(sprit, tobak, kaffe etc.), _ .

5) om medel och åtgöranden mot smittosjukdomars spridning.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

Herr Wallis’
motion.

Herr C. Wallis redogör i sin motion, n:o 221, till en början för
den af honom i fjor väckta motionen.

Han både i densamma erinrat derom, att i folkskolelärareseminarierna för
närvarande ingen som helst undervisning lämnas i skolhygien.

Enligt. Kongl. Majrts kungörelse den 20 december 1894 angående förändrad
lydelse . af vissa paragrafer i nådiga stadgan för folkskolelärare- oph lärarinneseminarierna
i riket den 29 januari 1886 inginge i lärokursen i ämnet naturkunnighet
under första läsåret en »framställning af menniskokroppens byggnad,
lifsyttringar och vård», och utgjorde en sådan elementär kurs i fysiologi och
helsolära för närvarande det enda, som i detta vigtiga ämne vid dessa läroanstalter
inhemtades. Att i en sådan elementär kurs någon plats ej kunde förefinnas för en
framställning af nutidens skolhygien, folie af sig sjelf!, och icke heller inrymdes
en sådan undervisning enligt åberopade stadga i det läroämne, pedagogik och
metodik, under hvilket skolhygienen äfven kunde (hafva blifvit inbegripen.
Häraf. framginge alltså, att eleverna i dessa läroanstalter för närvarande
vore i saknad af undervisning i detta för skolans rätta vård ytterst vigtiga
läroämne.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskolelärareförening hade 1888
föranstaltat en hygienisk undersökning af våra folkskolor genom att till lärarne
vid alla rikets folkskolor utsända frågoformulär angående de vigtigaste af de förhållanden,
som röra skolans! hygien. Svar .hade ingått från mer än 1,400 folkskolor,
och detta vidlyftiga material förelåge nu bearbetadt i ett arbete, som just
vid tiden för motionens afgifvande lemnat pressen. Detta arbete utgjorde den
första tillnärmelsevis rigtiga framställning af vår folkskolas nuvarande hygieniska
tillstånd.

Anförda undersökningar hade visat, att i afseende å belysning, ventilation,
uppvärmning och renhållning m. m. det hygieniska tillståndet i landsbygdens skolor
lemnade mycket öfrigt att önska.

Detta bestyrktes ock af folkskoleinspektörernas år 1894 utgifna berättelser
om folkskolorna i riket för åren 1887—1892.

Då det nu syntes motionären vara uppenbart, att, när staten pålägger hela
det uppväxande slägtet obligatorisk skolgång under en följd af år, den äfven
borde göra sitt bästa, att skolgången ej måtte lända denna ungdom till men i afseende
på helsan, och då all erfarenhet till fyllest hade bevisat, att bristfälliga
anordningar med afseende på skolhygienen inverkade menligt på lärjungarnes

helsa, så blefve den nödvändiga följden af kunskapen om såväl nämnda undersökningars
resultat som om folkskoleinspektörernas berättelser den, att en liflig
önskan, uppstått att, så godt omständigheterna det medgåfve, råda bot för de
hygieniska missförhållandena i våra folkskolor.

Af de många förslag, som i detta syfte kunnat framställas, hade motionären
funnit ett särskildt beaktansvärdt, dels emedan dess förverkligande vore

förenadt med så ringa kostnad, dels emedan det utan tvifvel komme att hafva

till följd, att en väsentlig förbättring af folkskolans hygieniska tillstånd åväga bringades,

och detta till och med oansedt, om förbättringar i skolornas byggnader och
utrustning vidtoges. Detta förslag ginge ut på införandet af skolhygien såsom läroämne
i våra folkskolelärare- och lärarinneseminarier.

Att den hygieniska omvårdnaden om skolorna vore så bristfällig berodde

Andra Kammarens Tillfälliga Ut slotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

nemligen till väsentlig grad derpå, att folkskolelärarecorpsens medlemmar oftast
icke egde de kunskaper i skolhygienen, hvilka dels skulle hos dem väcka och
underhålla ett lefvande intresse och nit för denna omvårdnad, dels ock vore nödvändiga
för det rätta handhafvandet af densamma. Detta intresse, för skolans
belsovård och denna sakkunskap kunde endast erhållas genom undervisning i skolhygienen.
I detta sammanhang ville motionären äfven påpeka den för öfrigt
sjelfklara stora betydelsen af skolhygienen särskildt för lärarne, för deras helsa och
arbetsförmåga.

Mot förslaget att införa skolhygien såsom läroämne i våra folkskolelärareseminarier
skulle till äfventyrs kunna invändas, att detsamma kunde synas obehöflig!,
då ju ej lärarne vid statens allmänna läroverk erhölle en sådan undervisning.
Häremot påpekar motionären, dels att mångfaldiga gånger vid såväl
lärare- som läkaremöten allmänt framhållits önskvärdheten deraf, att lärarne vid
sådana läroverk erhölle en dylik undervisning, dels ock att, då af påtagliga skäl
folkskolorna arbeta under långt ogynsammare hygieniska förhållanden än de allmänna
läroverken, en sådan undervisning i främsta rummet borde komma folkskolelärarecorpsen
till del.

Mot förslaget kunde måhända ock göras den invändningen, att det blefve
svårt att vid folkskolelärareseminarierna åvägabringa en .duglig sådan undervisning.
Häremot erinrar emellertid motionären, att, sedan i den nuvarande läkarebildningen
hygienen ingår såsom undervisningsämne, någon svårighet att erhålla
dugliga” lärare i ämnet ej torde förefinnas, detta så mycket mindre, som alla våra
folkskolelärareseminarier äro (med undantag af ett enda) förlagda till städer, i
hvilka förste provinsialläkare, således i ämnet specielt sakkunniga personer, äro
stationerade. Ej heller torde, om staten inför detta läroämne vid folkskolelärareseminarierna,
någon som helst svårighet förefinnas att erhålla af sakkunniga författad
lärobok i ämnet, särskildt afsedd för den kurs, som kan befinnas lämplig.

Efter att derpå hafva redogjort för fjorårsmotionens öde ■—hurusom
den föll på grund af formella skäl — yttrar motionären följande:

Sedan förra Riksdagen har intresset för frågan visat sig vara i vida kretsar
lifligt, till bevis hvarpå följande må anföras.

Vid de förra året i Upsala hållna feriekurserna för lärare föredrog professorn
i hygien vid karolinska institutet E. Almqvist en kurs i skolhygien, och vid
det i Stockholm i augusti förra året samlade allmänna nordiska läraremötet höll
han ett föredrag, i hvilket han belyste skilnaden emellan helsolära i vanlig bemärkelse
och skolhygien, samt starkt betonade nödvändigheten deraf, att i det sistnämda
läroämnet undervisning lemnades lärarne, i synnerhet folkskolelärarne, hvilka
kunde få sig anförtrodd vården af de i hygieniskt hänseende ofta starkt försummade
folkskolorna på landsbygden.

Vid det sjunde allmänna svenska läkaremötet i Lysekil i september förra
året inledde undertecknad den på mötets program uppställa frågan: »Läkarekonstens
ställning till skolhygienen», och blef efter diskussion eu af de i frågan af
läkaremötet enhälligt antagna resolutionerna af följande lydelse:

»Mötet uttalar sig för önskvärdheten deraf, att undervisning i skolhygien å folkskolelärareocli
lärarinneseminarierna i riket lemnas i det syfte, att folkskolelärarecorpsens medlemmar måtte
vinna insikt i betydelsen af skolans hygieniska skötsel och erhålla de kunskaper, som kunna sätta
dem i stånd att i sin mån upprätthålla densamma.»

Helsovårdsläran
i allmänhet.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

Slutligen har också Kongl. Maj:t visat sin insigt i frågans betydelse för folkskolans
hygien, derigenom att en undervisningskurs i skolhygien försöksvis anordnats
vid folkskolelärarinneseminariet i Stockholm innevarande år.

Efter nu lemnade uppgifter inses, att frågan tagit ett stort steg framåt mot
sin lösning, sedan den sist förelåg till Riksdagens behandling, och torde derför
någon vidare motivering i densamma frän min sida vara öfverflödig. Dock vill jag
anmärka, att, då jag nu går att förnya min hemställan, en ringa formel ändring i
densamma kommer att af mig vidtagas. Såsom i motiveringen till min motion i
frågan vid sistlidna riksdag säges, ingår i lärokursen »naturkunnighet» vid seminarierna
under första läsåret »en framställning af menniskokroppens byggnad, lifsyttringar
och vård». Det har ej varit mig möjligt att erhålla upplysning om i
hvad utsträckning helsolära i denna kurs eventuel! ingår — detta torde vara i
särdeles olika utsträckning vid de olika seminarierna — dock är det påtagligt, att
den del af helsovårdsläran, den allmänna, af hvilken skolhygienen är en del,
i denna kurs ej kan ingå, af det skälet, att lärarne i naturkunnighet väl aldrig
ega de specialkunskaper, hvilka kunde göra dem kompetenta att lemna en sådan
undervisning.

Med min motion afser jag och har jag afsett, att kompetenta lärare skola
lemna en efter den för läroämnet eventuellt tillgängliga tiden lämpad framställning
af den allmänna helsovårdsläran med särskild hänsyn till skolan, så att lärarepersonalen,
så vidt möjligt, blifver satt i stånd att i sin mån upprätthålla skolans
hygieniska vård. Jag åsyftar således och har åsyftat detsamma, som sjunde allmänna
svenska läkaremötet med sin nyss anförda resolution. Att denna undervisning
bör förläggas till seminariekursens senare skeden och ej till första året, synes mig
önskvärd! af det skälet, att ämnets vigt för skolan äfvensom dess innehåll fordra,
att eleverna nått den grad af mognad, som de under seminariekursens fortgång
kunna nå.

Hvad först angår herr J. Anderssons förslag om helsovårdslärans
införande såsom läroämne vid folkskolelärareseminarierna, så anser sig utskottet
böra erinra derom, att ämnet icke är alldeles uteslutet från folkskolelärareseminariernas
undervisningsplan. Denna upptager nemligen
bl. a. följande:

»Naturkunnighet.

lista klassen:

a) menniskokroppens byggnad, lifsförrättningar och vård.»

Då detta är allt hvad som under hela den fyraåriga seminariekursen
meddelas i helsovårdslära, synes det emellertid utskottet påtagligt,
att ämnet icke är så tillgodoBedt, som önskligt vore.

I likhet med motionären finner utskottet det vara af vigt, att de
lärare, hvilka skola uppfostra folkets barn, sjelfva eg a nödiga kunskaper
i helsovårdsläran. Den korta framställning beträffande menniskokroppens
vård, hvilken meddelas under första seminarieåret, är för detta
ändamål helt och hållet otillräcklig. Dels kan densamma i följd af sakens

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

natur aldrig blifva mer än ytterst kortfattad, dels meddelas densamma
allt för tidigt, för att den skulle kunna afse annat än det rent elementära.
Då dessutom den allmänna helsovårdsläran, behandlande de i motionens
bilaga äfvensom i herr Wallis’ motion vidrörda förhållanden (luftens,
ljusets betydelse för helsan m. in.) ej alls ingår i seminariekursen,
finner utskottet deri en ytterligare anledning att tillstyrka, att
kursen i helsovårdslära vid folkskolelärareseminarierna utvidgas.

Beträffande dernäst det af herr Wallis’ framstälda yrkandet, att vid skoihygienen.
folkskolelärareseminarierna särskild uppmärksamhet måtte egnas åt undervisningen
i skolhygien, får utskottet erinra om hvad Andra Kammarens
första tillfälliga utskott i fjor anförde i detta ämne. Det yttrade då:

Herr Wallis har i sin motion fäst uppmärksamheten på införande af skolhygien
som läroämne vid folkskolelärareseminarierna.

Utskottet finner förslaget härom mycket beaktansvärdt och kan ingalunda
medgifva, att dess genomförande skulle blifva en ny börda för läraren. Det skulle
i stället gifva honom större förmåga att uppfylla en skyldighet, som han redan
har och som utgör en väsentlig del af hans åtagna kall.

På en stor del af de skolhygieniska förhållandena kan läraren, i fall han
nemligen har god vilja och någon fackkunskap i ämnet, utöfva ett omedelbart
inflytande.

Hit hör först och främst det mesta af hvad man kallar undervisningens
hygien, d. v. s. bedömandet ur helsovårdssynpunkt af olika slags undervisningsmedel
och undervisningsmetoder (exempelvis i ritning, skrifning, handarbete o. s. v.).

För det andra äro äfven i fråga om de mera yttre anordningarne vid skolan
lärarens egna åtgöranden af den allra största betydelsé. Huru förträffliga dessa
yttre anordningar än kunna vara, beror dock deras verkan väsentligen af deras
skötsel, och är läraren på förevarande område icke insigtsfull, så blir icke heller
skötseln insigtsfull.

För det tredje skulle skolhygienisk bildning hos läraren obestridligen blifva
till stort gagn för de lokala skolmyndigheterna. Klart är, att om skolråden märkte,
att de i läraren hade en förståndig och intresserad rådgifvare, hvilken kunde hjelpa
dem att med samma eller mindre kostnad åstadkomma något väsentligen bättre
än eljest blefve fallet, så skulle de nog äfven i allmänhet begagna sig häraf, och
man skulle ej så ofta som hittills varit händelsen nödgas beyittna, hurusom stora
skolhusbyggnader och andra anordningar komma till stånd, hvilka trots all sin
dyrhet visa sig för sitt ändamål synnerligen olämpliga, och detta ej sällan blott
af den orsak, att ingen sakkunnig blifvit rådfrågad. Den samverkan, som redan
uu — äfven i skolhygieniska frågor — eger rum mellan skolråd och lärarepersonal,
genom de påbjudna öfverläggningarna dem emellan, skulle då ock helt visst blifva
mera fruktbärande.

Såväl lärjungarne som läraren sjelf och icke minst församlingarna skulle
alltså hafva fördel af att läraren erliölle i någon mån vidgade kunskaper på det
skolhygieniska området.

Samarit kurser.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

Med eu dylik uppfattning angående betydelsen af skolhygienisk bildning
hos lärarecorpsen kan utskottet icke annat än instämma i det önskemålet,
att vid folkskolelärareseminarierna särskild uppmärksamhet måtte egnas åt skolhygienen.

De sålunda uttalade åsigterna vidhåller utskottet äfven i år.

Det synes utskottet alldeles obestridligt, att den del af helsovårdsläran,
som rör skolhygienen, ligger väsentligt närmare lärarens
egentliga lifsuppgift än öfriga delar af detta ämne. Kunskapen derom,
huru skolan i anseende till ventilation, belysning, uppvärmning, renhållning
o. s. v. bör vara inrättad, samt huru undervisningen beträffande
undervisningsmedel, undervisningsmetoder o. s. v. bör vara ordnad
för att det hela icke skall skada och motverka, utan tvärtom bevara
och befrämja lärjungarnes helsa och fysiska utveckling, måste betraktas
såsom en alldeles oundgänglig beståndsdel i den lärarebildning,
genom hvars meddelande samhället vill garantera det uppväxande
slägtets ändamålsenliga undervisning och vård. Och då just i detta
hänseende betänkliga brister faktiskt förefinnas i vår nuvarande folkskolelärarebildning,
brister, bvilka i sin mån utan tvifvel äro en medverkande
orsak till de hygieniska missförhållanden, hvilka, enligt hvad
den i herr Wallis’ motion nämnda undersökningen och folkskoleinspektörernas
berättelser gifvit vid handen, förefinnas vid en mängd af våra
folkskolor, så bör det naturligen vara särdeles angeläget att med görligaste
första få denna lucka i lärarebildningen fyld.

Utskottet anser det sålunda vara af vigt ej blott för läraren sjelf
utan ock för skoldistrikten, att vid undervisningen i helsovårdslära vid
folkskolelärareseminarierna särskild hänsyn egnas skolhygienen.

Hvad sist angår herr J. Anderssons yrkande om införande af s. k.
samaritkurser såsom läroämne vid folkskolelärareseminarierna, så finner
sig utskottet böra alldeles afstyrka detta förslag.

Utskottet bestrider ingalunda, att det i flera hänseenden kunde
vara gagnande, om samtliga folkskolelärare hade genomgått samaritkurser,
och utskottet erkänner villigt, att kostnaderna för en dylik undervisnings
införande enligt de herr Anderssons motion åtföljande, af en
sakkunnig uppgjorda beräkningar (1,200 kronor årligen) icke äro så betydliga,
att de i och för sig kunna afskräcka från en dylik reforms genomförande.
Men man måste dervid äfven taga hänsyn till en annan omständighet.
Den satsen, att ju flere kunskaper och färdigheter folkskollärarne
erhölle, dess bättre tillfälle kunde de hafva att vara till allmänt gagn, gäller
naturligen endast under den förutsättningen, att de icke derigenom i

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

någon mån komma att åsidosätta sin egentliga uppgift, nämligen skolans
ledning och vård.

Det är derför ej annat än godt att säga om det sakförhållandet,
att vid flere af de frivilliga fortbildningskurser för folkskolelärare, som
under de senare åren varit anordnade, bland annat äfven samaritundervisning
förekommit, samt att på grund deraf ett ganska stort antal
af folkskolans lärare och lärarinnor erhållit sådan. Men härifrån
och till samaritundervisningens införande såsom påbjudet läroämne vid
seminarierna är ett steg, hvilket man noga maste betänka, innan det
tages. Då samaritfärdigheten nemligen ej kan anses stå i något nödvändigt
sammanhang med lärarens utbildning för hans egentliga kall,
skulle konseqvensen af detta läroämnes införande lätt kunna blifva, att
det tid efter annan komme att ifrågasättas att i seminarieundervisningen
införa hvarjehanda andra för den enskilde och det allmänna gagnande
men för lärareverksamheten främmande kunskaper och färdigheter.

Härigenom skulle emellertid lätt kunna inträffa, dels att denna
undervisning blefve mera ytlig i allt och således äfven pa områden, der
en verkligt grundlig utbildning är för läraren såsom sådan en nödvändighet,
dels att seminariekursen skulle komma att svälla ut, så. att
en utvidgning med ännu ett år utöfver de nuvarande fyra med tiden
blefve oundviklig. Hvarje dylik förlängning af den nuvarande tiden
för seminariekursens genomgående är emellertid ur flere synpunkter
ganska olämplig. Och då det sålunda ligger vigt deruppå, att hvarje
folkskolelärare under den fyraåriga kursen så grundligt som möjligt skall
hafva inhemtat hvad han för ett rätt skötande af sitt lärarekall bör
känna, så blir följden, att denna kurs med afseende på sitt omfång
och sitt innehåll måste ganska noggrant begränsas, så att den icke
egentligen omfattar något, som ej för lärarekallets utöfvande är nödvändigt.
Inrymmes i den något, som är för detta syfte väsentligen främmande,
så kan detta svårligen ske annat än på bekostnad af den egentliga
lärarebildningen.

Detta åskådningssätt bör vara det bestämmande, då det gäller
att afgöra, hvilka ämnen som böra ingå i seminarieundervisningen och
Indika som icke böra göra det. Och om man fasthåller denna synpunkt,
så finner man att, lika påtagligt som det är att skolhygienen (å.v. s.
kunskapen om huru skolan skall vara inrättad och huru undervisningen
skall vara ordnad för att icke skada lärjungens fysiska utveckling,^utan
i stället främja densamma) måste anses såsom eu nödvändig beståndsdel
af en tillfredsställande lärarebildning, lika påtagligt är det, att samaritkunskap
icke kan anses göra detta, om det ock för läraren såsom

Bih. till Biksd. Prot. 1896. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft. 2

Utskottets

hemställan.

10 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 19.

enskild*, liksom för alla andra medborgare, kan vara nyttigt att hafva
tillegnat sig en viss färdighet i densamma.

Från en synpunkt skulle det emellertid kunna tänkas, att ett obligatoriskt
genomgående af dylika kurser rent af skulle kunna inverka
menligt på lärareverksamheten. Allmänheten skulle nemligen lätt kunna
få till. vana att i samaritärenden anlita läraren i så stor omfattning,
att han deraf på ett betänkligt sätt rycktes bort från undervisningen
och kanske äfven från undervisningsintresset samt dymedelst blefve
hindrad , från att fullt och helt egna sig åt sitt kall.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa:

l:o) att med anledning af de föreliggande motionerna
Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller om vidtagande
af sådana åtgärder, att undervisningen i helsovårdslära
vid folkskolelärare- och folkskolelärarinneseminarierna i
riket utsträckes och därvid hänsyn särskildt tages till
skolhygienen;

2:o) att herr J. Anderssons motion, i hvad angår införande
af s. k. samaritkurser såsom läroämne vid rikets
folkskolelärareseminarier, ej må till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 16. april 1896.

På utskottets vägnar:

Emil Hammarlund.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1896.