Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6

Utlåtande 1895:Tfu16 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

1

N:o 6.

Ank. till Riksd. kansli den 8 mars 1895, kl. 3 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o f i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maf.t
med begäran om utredning i fråga om ordnande af
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande
reglering af arbetstiden.

Utskottet bär fått mottaga eu inom Andra Kammaren af herr
F. Berg väckt motion, n:o 144, i hvars syfte fjorton af kammarens
öfriga ledamöter instämt. I motionen föreslås, »att Riksdagen måtte i
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom
sakkunniga personer låta utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder
äfven i vårt land kunna vara behöfiiga och lämpliga för ordnande af
förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglerandet
af arbetstiden, särskildt inom sådana fabriker och andra industriella
inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarens
helsa.»

Motionären hänvisar såsom stöd för sin hemställan dels till de
motioner, han vid trenne föregående riksdagar (1891, 1893 och 1894)
i samma ämne väckt, dels till det tillstyrkande utlåtande, som vid
senaste riksdag af Andra Kammarens första tillfälliga utskott afgafs och
af samma kammare godkändes.

Hvad som i nämnda motioner, liksom äfven i den nu föreliggande, yrkats, är,
såsom motionären med styrka framhåller, icke införandet af en lagstadgad maximalarbetsdag,
vare sig på 8, 9, 10, 11 eller 12 timmar. Det är endast en utredning åt
denna på dagordningen stående sociala fråga, vid hvilken utredning naturligtvis både
Bill. till Jliksd. Prot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 6 Höft. (N:o 6.) 1

Motionen.

2 Andra Kammarens Tillfälliga Vt skotts (N:o 1J Utlåtande A :o 6.

skäl ock motskäl borde blifva framlagda och mot hvarandra afvägda. Föremålet för
utredningen borde, såsom motionären vidare betonar, icke vara en “normalarbetsdag“
i den mening, hvari detta ord genom ett missförstånd understundom fattats, nemligen
såsom innebärande en viss likformig tidsnorm, skärande, så att säga, alla yrken och
yrkesgrenar öfver en kam. Den åtgärd, hvars tillrådlighet borde undersökas, vore
fastmer bestämmandet af vissa maxima för arbetstiden inom de olika industrierna,
genom hvilket bestämmande de svåraste och helsomenligaste öfverdrifterna i detta
hänseende kunde förhindras. Det säger sig sjelft, yttrar motionären, att utredningen
endast kan afse sådana förslag till reglering af arbetstiden, som äro tänkbara och
enligt erfarenhetens vittnesbörd genomförliga, samt att det följaktligen aldrig kunnat
vara tal om sådana saker som “att föreskrifva i fråga om sjöfarten, att sjömännen
etter 8—10 timmars arbete skulle få hvila och låta fartyget gå vind för våg“ med
mera dylikt. De stadganden, kvilkas behöflighet och lämplighet för vårt land borde
pröfvas, skulle gifvetvis vara af samma art som de, hvilka för samma ändamål blifvit
antagna i andra civiliserade land.

Vidare påvisar motionären, huru krafvet på eu lagstadgad reglering af arbetstiden
faktiskt uppkommit: den allt skarpare utpreglade täflingskampen har drifvit
arbetsgifvarne att söka nedbringa tillverkningskostnaderna till det lägsta möjliga; detta
mål hafva de i första hand trott sig vinna genom att i allt större utsträckning lägga
beslag på arbetarues krafter; så länge denna sträfvan fått fortgå ohämmad, har arbetstiden
steg för steg blifvit förlängd; slutligen har man dock kommit till insigt om att
en gräns måste sättas för denna utveckling, och sedan andra utvägar blifvit anlitade
och pröfvade, har man omsider funnit sig nödgad att påkalla statsmagtens mellankomst.

Genom en öfverblick af nu gällande skyddslagstiftning för arbetsklassen i fråga
om arbetstiden visar motionären dernäst, att af samtliga stater med europeisk odling
så godt som alla på ett mer eller mindre verksamt sätt reglerat arbetstiden för barn
och halfvuxna, att de ojemförligen flesta i någon mån utsträckt tidsregleringen äfven
till de vuxna, samt att lagstadgad maximalarbetsdag för vuxna redan blifvit införd i
England, Australien, Förenta staterna, Schweiz, Österrike, Frankrike, Tyskland och
Ilolland, antingen blott för qvinnor eller ock för både män och qvinnor. Krafvet på
en sådan lagstadgad maximalarbetsdag, säger han, betraktas och behandlas af nutidens
statsmän ej längre som en utopi, utan som en praktisk-politisk fråga, hvilken redan
är på väg att steg för steg finna sin lösning, och hvilken man äfven i vårt land har

allt skäl att noga öfverväga. .... ...

De synpunkter, som vid detta öfvervägande hufvudsakligen böra tagas i betraktande,
synas motionären vara följande: 1) önskvärdheten af arbetstidens begränsning,
2) den ekonomiska möjligheten af en sådan åtgärd och 3) lämpligheten af densammas
genomförande medelst lag.

Med afseende å den första synpunkten framhåller han, att enligt en af tyska
rik sförsäkring sanstal ten utarbetad statistik olycksfallens antal växer utomordentligt
raskt under arbetsdagens lopp, så att lång arbetsdag medför många olycksfall, att eu
mängd industrier till sjelfva sin art äro sådana, att de måste utöfva en skadlig verkan
på organismen: genom helsovådligt dam, för torr eller för fuktig luft, för ytterlig eller
för häftigt vexlande värme, giftiga materialier, ångor eller gaser, naturvidriga| arbetsställningar
eller omåttliga kraftyttringar m. m., att enligt helsovårdsvetenskapens åsigt
de skadliga verkningarna häraf endast genom arbetsdagens förkortning kunna nog
kraftigt begränsas, att den nu inom många näringsgrenar vanliga arbetsdagen emellertid
är onaturligt lång, att följden häraf visar sig i de talrika yrkessjukdomar, hvaraf

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 3

arbetsklassen hemsökes, samt i dess jemförelsevis låga medellifslängd o. s. v., hvilket
allt synes honom häntyda på, att nu i allmänhet gängse arbetstid icke är afpassad
efter menniskokroppens normala förmåga och derför i längden verkar nedbrytande och
undergräfvande på densamma.

I närmaste samband med denna ogynsamma inverkan i fysiskt hänseende står,
såsom motionären vidare framhåller, dess lika ogynsamma inverkan äfven på arbetsklassens
moraliska och intellektuella tillstånd. “Tryckt af en arbetsbörda, som icke
motsvarar menniskonaturens normala förmåga, löper arbetaren i allmänhet fara att
nedsjunka till en rent fysisk varelse. Tidigt på morgonen, medan hans barn ännu
sofva, vandrar han till arbetet, och då han sent på aftonen åter kommer hem, stå de
små redan i begrepp att gå till hvila. I de många fall, då fadern arbetar om natten
eller på skift, ställa sig förhållandena ännu ogynsammare, och der äfven söndagshvilan
är honom beröfvad eller till och med hustrun indragen i industriarbetet, kan man
knappast längre tala om något samlif, någon familj eller någon inbördes förädling och
uppfostran. Hemmet blir blott det ställe, dit man efter slutadt arbete, utpinad och
utsläpad, drager sig tillbaka för att äta och sofva. Arbetarens hela lif blir mycket
ofta en oafbruten kedja af de trenne, evigt sig återupprepande leden arbete, mat och
sömn och nästa dygn åter arbete, mat och sömn och så vecka efter vecka och år efter
år. I)å nu menniskonaturen är så inrättad, att en ytterlighet åt ena hållet framkallar
såsom bakslag en ytterlighet åt det motsatta, så är det ej att undra på, att just
samme arbetare, som pressas tyngst af en omåttlig arbetsbörda, äfven är den, som vid
tillfälle hejdlösast kastar sig i omåttliga och råa njutningar. Huru förslöad han än
må vara, har dock äfven han inom sig ett djupt behof att någon gång, åtminstone
för en stund, känna lifvets sorger lättare och sin förmåga att dem bära större. Den
återställelse af sinnets spänstighet, som bättre lottade kunna söka i ett uppfriskande
hem lif, i ett odladt och förfinadt umgänge, i litteratur och konst m. in., den tinnes
ju ej för honom. Hvad är då naturligare, än att han söker sin trefnad på krogen
och sin vederqvickelse i rusets slöa dvala? På så sätt samt genom den sedeslöshet i
sexuelt afseende, som enligt erfarenhetens vittnesbörd alltid åtföljer fabriksarbetet och
särskildt qvinnans inkastande i detta, bidrager den omåttliga arbetstiden äfven medelbarligen
att försämra arbetsklassens fysiska tillstånd.11

Att en begränsning af arbetstiden skulle vara önskvärd, finner motionären på
grund häraf uppenbart. Men med uppvisandet af önskvärdheten anser han frågan
ingalunda vara afgjord; dertill måste komma en pröfning af huruvida begränsningen äfven
är ekonomiskt möjlig och lämplig. Det skulle nemligen låta tänka sig, att den nuvarande
långa arbetsdagen vore en visserligen hård, men dock oafvislig nödvändighet, att varutillverkningen
icke utan densamma skulle kunna hållas uppe vid erforderligt belopp,
samt att de näringsdrifter, som blefve underkastade tidsbegränsningen, skulle komma
att gå under, i hvilket fall förändringen naturligtvis blefve till skada för arbetsklassen
i stället för till nytta.

Att dessa befarade följder af tidsbegränsningen ingalunda skulle komma att inträffa,
söker motionären visa genom framhållande däraf, att den genom arbetet alstrade
varumängden ingalunda står i rakt förhållande till den använda tiden, att inom vissa
gränser arbetsdagens förkortning ofta kan uppvägas, ja, mer än uppvägas af don genom
hvilan ökade arbetsdugligheten och arbetsenergien, att detta bestyrkes genom de af en
mängd arbetsgivare (Mather, Allan m. fl.) gjorda experimenten samt af den praktiska
erfarenheten från do land, der en lagstadgad maximalarbetsdag blifvit införd, att en
dylik maximalarbetsdag icke verkat nedtryckande på varutillverkningen, men väl i någon

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

män reglerande på densamma, så att dess fördelning på årets olika tider blifvit jemnare,
att den måste visa sig ekonomiskt fördelaktig äfven genom att medföra färre olycksfall,
minskad sjuklighet och lättad fattigbörda, samt att ökad fritid måste höja icke
allenast arbetsklassens produktionsförmåga, utan äfven dess konsumtionsförmåga, hvilken
åter är sjelfva hufvudvilkoret för en kraftigt uppblomstrande produktion.

Med afseende på lämpligheten af arbetstidens begränsning genom lag hänvisar
motionären till skyddslagstiftningens historiska utveckling, hvilken synes honom otvetydigt
ådagalägga, att begränsningen endast i undantagsfall kan tänkas genomförd
genom klarsynta och humana arbetsgifvares eget initiativ, enär arbetsgifvarne såsom
klass betraktade visserligen snart kommit till insigt om maximalarbetsdagens förenlighet
med deras intressen, men detta först sedan den redan blifvit införd, att å andra sidan
arbetarnes ordnade sammanslutning visserligen i många fall visat sig kunna hejda
arbetstidens fortgående utsträckning, ja, inom åtskilliga industrier något reducera densamma,
men att arbetstiden på denna väg icke kan blifva reglerad rättvisligen, d. v. s.
efter arbetets svårighet och lielsomenlighet, utan efter arbetspersonalens talrikhet och
kampduglighet, samt att statens ingripande derför slutligen öfverallt visat sig vara
nödvändigt. Hänvisningen till arbetarne att uteslutande genom sjelfhjelp söka genomdrifva
sina önskemål är ju för öfrigt endast eu uppmaning att sätta all sin förtröstan
till strejkens tveeggade svärd; den innebär etablerandet af ett evigt krigs- och osäkerhetstillstånd,
der man aldrig kan hafva någon trygghet för att de träffade öfverenskommelserna
skola ega bestånd längre än jemnt upp till det ögonblick, då någon af
de kämpande parterna tror sig kunna vinna någon fördel af att bryta dem. Följden
af ett sådant oaflåtligt krigstillstånd mellan samhällets båda hufvudklasser måste åter
blifva en ohygglig skärpning af den sociala ofriden och en tilltagande andlig förvildning.
Gent emot den invändningen, att arbetet liksom alla andra varor borde bero endast
på tillgång och efterfrågan och sålunda öfverlåtas endast åt det s. k. fria aftalet samt
att statens inblandning i arbetsförhållandena innebure en kränkning af den individuella
frihetens oantasteliga princip, invänder motionären, att arbetet, såsom oupplösligen
bundet vid arbetarens person, vore en vara af helt annan natur än alla andra varor,
samt att “låt gå-principen“ på ifrågavarande område nu vore fullkomligt utdömd.

Hvad särskilt vårt land angår, påvisar motionären, att grundsatsen om statens
icke-inblandning i arbetsförhållandena aldrig varit af lagstiftningen erkänd samt att
principiella lagbestämmelser till arbetarnes skyddande mot omättligt och helsomenligt
arbete ingalunda saknats, men att felet med dessa lagbestämmelser läge deri, att de
varit för obestämda, samt att deras efterlefnad ej varit kontrollerad. Alldeles oförtydbart
hade svenska staten angifvit sin rätt och sin pligt att i mån af behof reglera
den tid, under hvilken arbetaren finge utsättas för de helsomenliga inflytelserna af
vissa slags arbeten, genom förordningen af den 18 februari 1870 rörande skyddsåtgärder
inom tändsticksindustrien. I hvilken omfattning, på hvilket sätt och till hvilken grad
regleringen sedan skedde, utgjorde en fråga för sig; grundsatsen vore i alla fall en
gång för alla erkänd.

Såsom stöd för sin mening, att eu lagstadgad reglering af arbetstiden borde
äfven i vårt land allvarligen påtänkas, hänvisar motionären slutligen till den omfattande
statistik öfver arbetstiden inom den svenska industrien, som blifvit lemnad af 1875,
1884 och 1891 års arbetareskydds- och och arbetareförsäkringskomitéer, hvilken statistik
han finner i synnerligen hög grad egnad att för hvar och en ådagalägga önskvärdheten
af en sådan reglering.

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 5

I hufvudsak samma motion som den nu föreliggande väcktes,
såsom redan blifvit nämndt, af samme motionär vid 1891, 1893 och
1894 års riksdagar.

År 1891 hänvisades motionen till Andra Kammarens första tillfälliga
utskott, som fann frågan väl värd en utredning, men ansåg, att den i
förväg borde i sin helhet underkastas en omfattande pröfning inom
utskottet och kamrarne, så att Riksdagen, på samma gång den anhölle
om nämnda utredning, kunde bestämdt angifva, dels huruvida staten
öfver hufvud borde ingripa på detta område eller icke, dels i förra
fallet på hvilka allmänna grunder en lagstiftning i ämnet borde hvila
och hvilka yrkesgrenar som borde vara underkastade densamma. För
en dylik omfattande pröfning saknades emellertid erforderlig tid, enär
motionen blifvit allt för sent väckt. Utskottet hemstälde derför, att
den ej »för närvarande» måtte till någon åtgärd föranleda, hvilken
hemställan äfven blef af kammaren bifallen.

År 1893 förnyades motionen i ungefär samma formulering, men
med en mera omfattande motivering. Den hänvisades nu till Ändra
Kammarens tredje tillfälliga utskott. Äfven detta egnade den en välvillig
uppmäi-ksamhet, men fann sig af trenne skäl ej kunna tillstj^rka
densamma. För det första skulle frågan om en maximalarbetsdag för
qvinnor redan hafva varit föremål för en af Kongl. Maj:t anordnad
utredning, hvari medelbart berörts äfven maximalarbetsdag för vuxna
män, och utskottet trodde anledning finnas att framdeles från Kongl.
Magt förvänta framställning till Riksdagen på grund af denna utredning.
Vidare hade Andra Kammaren nyligen beslutat en skrifvelse till
Kongl. Maj:t med begäran om förslag rörande lämpligaste sättet för
åstadkommande af en arbetsstatistik, och till denna — om och när den
en gång komme till stånd — skulle bland annat äfven höra insamlandet
och offentliggörandet af statistiska uppgifter rörande den faktiska
arbetstiden inom olika yrken, hvilket vore att betrakta såsom en förberedande
åtgärd för den af motionären begärda utredningen. Slutligen
hade för ej länge sodan yrkesinspektörer blifvit tillsatta, och dessas
vunna erfarenhet om arbetstiden borde afvaktas, innan någon närmare
granskning af den vigtiga frågan företoges. På grund af dessa skäl
hemstälde utskottet, att motionen ej heller nu måtte till någon åtgärd
föranleda, hvilket ock blef kammarens beslut.

Vid 1894 års riksdag remitterades motionen åter till Andra Kammarens
första tillfälliga utskott, som nu hemstälde om bifall till densamma
i något modifierad form. Tillstyrkandet föregicks af en motivering,
innehållande dels en sammandragen redogörelse för motionen,

Föregående
motioner med
samma
yrkande.

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

dels en mera utförlig framställning af de hygieniska förhållandena inom
svenska industrien, sådana dessa visat sig enligt de undersökningar, som
blifvit verkstälda af arbetareförsäkringskomiién af 1884 och arbetareskyddskomitén
af 1891. De af nämnda komitéer insamlade och bearbetade
statistiska uppgifterna hade ådagalagt,

att inom svenska industrien förekomma synnerligen långa arbetstider
samt en ganska vidsträckt användning af nattarbete och söndagsarbete,
detta för såväl män som qvinnor,

att de sanitära förhållanden, under hvilka de svenska industriarbetarne
utöfva sitt arbete, ej sällan äro ganska ogynsamma, långt
ogynsammare än de inom jordbruksnäringen rådande,

att dödlighets- och sjuklighetsförhållandena bland våra svenska
industriarbetare äro sämre än bland rikets manliga befolkning öfver
hufvud taget och, hvad de helsomenligare industrierna angår, ofta
sämre än bland motsvarande industriarbetare i utlandet, samt

att särskilda skyddsåtgärder mot helsomenligt industriarbete visserligen
ej vore hos oss alldeles okända eller opröfvade, men på grund
af sin öfverklagade kostsamhet och hinderlighet ganska sällsynta.

Utskottet fann på grund af dessa omständigheter, att man äfven
i vårt land hade skäl att öfverväga, huruvida ej lagstiftningen genom
fastställande af vissa maxima borde söka något begränsa den tid, under
hvilken våra svenska industriarbetare finge utsättas för de helsomenliga
inflytelsernas inverkan, och det hemstälde derför, »att Andra Kammaren
för sin del ville besluta, det Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivongl.
Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta
utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder äfven i vårt land kunna
vara behöfiiga och lämpliga för ordnande af förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden, särskildt
inom sådana fabriker och andra industriella inrättningar, i hvilka arbetet
genom sin art menligt inverkar på arbetarens helsa.»

Då utskottets utlåtande den 24 april föredrogs i Andra Kammaren,
uppstod der en ganska långvarig öfverläggning, hvarunder genom anföranden
eller instämmanden bifall till utskottets förslag yrkades af
38 bland kammarens ledamöter, representerande skiljaktiga politiska
åsigter, liksom äfven olika lefnadsställningar, deribland såväl fabriksidkare
som kroppsarbetare. Mot utskottets förslag uppträdde blott en
enda talare, hvilken emellertid icke heller intog någon absolut afvisande
hållning till motionens syfte. Efter slutad öfverläggning blef utskottets
hemställan med 101 röster mot 89 af Andra Kammaren bifallen..

Beslutet delgafs medkammaren, som hänvisade ärendet till sitt

7

Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o C.

andra tillfälliga utskott. Detta hemstälde, under framhållande att tiden
icke medgifvit någon närmare pröfning, att Första Kammaren icke
måtte biträda Andra Kammarens beslut, hvilken hemställan den 7 maj
gaf anledning till en kort debatt, hvarunder en talare yrkade bifall till
Andra Kammarens beslut och tvenne andra uttalade sina sympatier
derför, medan åter tre talare yrkade bifall till utskottets afstyrkande
hemställan. Utan votering godkändes sistnämnda yrkande.

Då utskottet efter denna redogörelse för motionen och dess föregående
behandling inom riksdagen nu går att skärskåda frågan om
den begärda utredningens behöflighet och lämplighet, anser det sig
i främsta rummet böra fästa sin uppmärksamhet vid den mest principiella
af alla de betänkligheter, som mot förslaget blifvit framstälda,
nemligen att staten icke skulle ega befogenhet att i afseende på arbetstiden
binda den enskildes aftalsfrihet.

Arbetarefrågan — har det blifvit sagdt — har hittills förts fram
på »det fria aftalets väg», och så borde allt fortfarande ske. »I främsta
rummet» — yttrade i denna syftning Första Kammarens andra tillfälliga
utskott — »synes man kunna ifrågasätta befogenheten af att staten i
förevarande hänseende binder den enskildes aftalsfrihet. Äfven om
staten, som måste skydda den svagare, bestämmer någon tid, utöfver
hvilken minderåriga och qvinnor icke få användas till arbeten inom
vissa yrken, följer ej deraf, att staten på samma sätt må göra sig till
förmyndare för vuxne och myndige män.»

Med afseende på detta uttalande torde man kunna anmärka, dels
att detsamma i alla händelser icke synes vilja proklamera »låt gå-principens»
giltighet äfven för de qvinliga industriarbetarne (för hvilka en
tidsreglering alltså skulle ligga inom statens befogenhet), dels att denna
princip numera icke på något håll lärer vara erkänd såsom norm vid
bedömandet af statens rättigheter och skyldigheter, särskild! icke inom
den nuvarande svenska representationen. Den blef ock genast, såsom
motionären påpekar, af tvenne talare inom Första Kammaren på det
bestämdaste bestridd. Den ene förklarade det vara statens ovilkorliga
pligt att se till, det »industrien drifves under sådana vilkor, att den
icke blifver af menlig beskaffenhet för dem, som deri arbeta.» »Denna
synpunkt», tilläde han, »har i vår liksom i andra länders fabrikslagstiftning
redan mer eller mindre blifvit erkänd; hos oss visserligen
hittills i begränsad mån •—- med afseende å minderårigas och qvinnors

Statens befogenhet
att i
händelse af
behof reglera
arbetstiden.

Om den
hygieniska
behöflig heten
afl en reglering.

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o <>.

arbete. Men jag får för min del säga, att det redan visat sig, att vissa
industrigrenar, som hos oss idkas, äro af den beskaffenhet, att en inskränkning
i fråga om arbetstiden med afseende å dem skulle kunna
vara behöflig äfven med hänsyn till äldre arbetare.»

Den andre talaren yttrade sig på följande sätt: »Utskottet erkänner,
att det tillhör staten att skydda den svagare. Såsom. dessa svagare,
hvilka staten har att skydda, nämner utskottet minderåriga och qvinnor,
men, åtminstone så vidt af betänkandet synes, tyckes utskottet icke
vilja till denna kategori hänföra äfven vuxne och myndige män. Mig
förekommer det likväl, som om det svårligen kan nekas, att den enskilde
arbetaren, äfven om han är vuxen och myndig, dock är att betrakta
såsom den svagare gent emot en kapitalstark industri, och att
således äfven en sådan kan hafva anspråk på skydd från statens sida.
Jag måste erkänna, att det gör mig ondt om desse vuxne och myndige
mäu, särskildt när de äfven äro familjefäder. Det gör mig ondt, att
de efter ett allt för träget dagsarbete skola nödgas sakna den glädje,
liemlifvet skulle bereda dem. När en sådan arbetare, uttröttad efter
dagens arbete, kommer till sitt hem, har han föga tid att till sin egen
och sin familjs nytta och vederqvickelse egna sig åt dem, med hvilka
han skulle hafva sin hvila och sin glädje efter dagens mödor. Han
har föga tid att egna åt samvaro med barnen och uppfostran, af dem.
För visso skall ett sådant förhållande göra ett djupt ingrepp i familjelifvet,
och detta ingalunda till dess båtnad. Man måste frukta, att
härigenom banden af kärlek skola lossna, särskildt hvad beträffar
barnen, när det visar sig, att deras fader har så föga tid att sysselsätta
sig med dem. Men när familjelifvet blifver undergräfdt, bäfva statens
grundvalar.»

I likhet med anförda båda talare finner utskottet det vara alldeles
obestridligt, att staten måste ega full befogenhet att reglera arbetstiden,
så vida nemligen det allmänna bästa finnes sådant kräfva.

Frågan blir då, huruvida de hos oss rådande förhållandena verkligen
äro af den art att göra en reglering af arbetstiden önskvärd.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott vid förlidet.års riksdag
gaf härå följande svar: »Till ett sådant ingripande synes ej heller skäl
kunna hemtas i arbetsklassens nuvarande ställning, som efter hand
torde allt mera hafva förbättrats.»

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 9

Rättaste sättet att komma till en någorlunda grundad öfvertygelse
i tjöDna vigtiga fråga synes emellertid vara att med stöd af nyaste
pålitliga uppgifter rörande arbetsklassens ställning söka få veta, huruvida
inom vår svenska industri några större och allmännare öfverdrifter med
hänsyn till arbetstiden faktiskt förekomma.

Ett försök till utredning härom framlades ock i fjor af Andra
Kammarens första tillfälliga utskott.

Hvad i fråga, om arbetstid bör betraktas såsom öfverdrift — yttrade detta Medelarbeautskott
— är naturligtvis icke lätt att ens ungefärligen angifva. Enligt af motionären ndema inom
åberopade hygieniska auktoriteter skulle i allmänhet åtta-timmars-dagen närmast mot- svens,:a, !nd"-svara helsolärans fordringar, och — om dessa under nuvarande ekonomiska förhållan- slr''nu

den ej öfverallt läte sig genomföra — skulle en arbetsdag på tio till elfva timmar,
måltidsstunderna häri inräknade, vara det högsta, som ur sundhetsvårdens synpunkt
kunde anses “tillständigt11. Af den öfversigt från utlandet, som motionären lemnat,
framgår emellertid, a,tt en maximalarbetsdag på 8 timmar finnes införd endast i
Australien och Amerika, att i England maximum för qvinnor satts till 10 timmar, i
Tyskland till 11, i Schweiz och Österrike för både män och qvinnor till 11 samt i
Frankrike (enligt den gamla lagen af 1848) till 12 timmar, allt utan inberäkning af
måltidsstunderna.

Jemföras härmed förhållandena hos os«, så finner man, att inom svenska industrien
förekomma arbetstider, som långt öfverskjuta nu anförda maxima.

Enligt de statistiska uppgifter, som meddelades af 1891 års arbetareskyddskomité,
och som omfattade 94,290 manliga och qvinliga industriarbetare, utgjorde
längden af de vuxna arbetarnes dagliga arbets- och rastetid mindre än 11 timmar
endast för 2,860, 11 timmar för 7,645, 11 ''/„ timmar för 5,431. 12 timmar lör 26,187,

12 ''/, timmar för 11,208, 13 timmar för 23,187, 13 \U timmar för 5,023, 14 timmar
för 10,969, 14 7, timmar för 923 och 15 till 15 ''//timmar för 748; ja, inom åtskilliga
industrier (särskildt inom närings- och njutningsmedelsindustrierna) uppgick
den i vissa rörelser till 16, 16 ''/, eller 17 timmar, ochAill och med för de qvinliga
industriarbetarne förekommo så höga tider som 16 timmar.

Frånräknas måltidsstunderna, hvilka af komitén upptogos till i det närmaste 2
timmar, så finner man, att den effektiva arbetstiden utgjorde mindre än 9 timmar
endast för 2,275 arbetare, 9 timmar för 1,967, 9 ''/2 timmar för 3,662, 10 timmar
för 28,109, 10 ''/., timmar för 12,204, 11 timmar för 23,567, 11 1 timmar för
8,010, 12 timmar för 13,280, 12 72 timmar för 739 och 13 timmar för 399; ja,
inom närings- och njutningsmedelsindustrierna steg den för vissa rörelser till 13 7
14 eller 14 ''/,, timmar, och till och med för qvinnor kunde den uppgå till 13''/.,
timmar. — I sådana fall, der primäruppgifterna ej varit uttryckta i jemna halftiramar)
äro dessa tal jemnadq nedåt, hvadan verkliga effektiva arbetstiden för mer än 2,500
arbetare öfversteg den i tabellerna angifna med en qvarts timme.

Af de i förevarande statistik medtagna industriarbetarne uppgåfvos 29,967
hafva nattarbete, de flesta 6 eller 7 nätter i hvar eller hvarannan vecka, hvarje
sådan natt i allmänhet innefattande 10 timmars effektivt arbete. 1 ungefär tiondedelen
af de rörelser, hvarom i tabellerna föreligga uppgifter, förekom regelmessigt
söndagsarbete, i många fall uppgående till 12 timmar och deröfver.

Bili. till Rdcsd. Prof. 1895. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. 0 lläft.

2

De hygieniska
förhållandena
inom den
svenska industrien.

10 Andra Kammar ms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

Samtliga nu anförda uppgifter om arbets- och måltidsstundernas längd härröra
uteslutande från arbetsgifvarne.

Hvad man vid denna statistik särskildt bör lägga märke till, är, att det för
hvarje rörelse angifna tidmåttet afser att uttrycka ett medeltal af de olika arbetstider,
som inom rörelsen förekomma. Då sålunda för en stor fabrik med 700—800 arbetare
uppgifves en effektiv arbetsdag af 10 l/2 timmar (eller med rasterna inräknade 12 1/?),
så innebär detta ingalunda, att samtlige arbetare skulle vara sysselsatta denna tid,
utan inom vissa afdelningar af fabriken arbetas 10, 9, 8 timmar eller mindre, inom
andra åter 11, 12, 18 timmar eller mera; ja, med regelbundna mellantider kunna en
till två gånger i veckan vissa grupper af arbetare få arbeta ända till 30 timmar i
sträck. Hvad man genom denna statistik erhåller, är alltså wecMarbetsdagen inom
de olika rörelserna. De arbetstider af ovanlig längd, som faktiskt förekomma, och som
det skulle vara den ifrågasatta regleringens uppgift att bortskära, äro vida högre.

Då det gäller att bedöma i hvad mån ett yrke med lång arbetstid skadligt
inverkar på arbetarens helsa, måste det vara af vigt att känna de hygieniska förhållanden,
som inom detsamma äro rådande. Ty värr gifves det ganska fä undersökningar
öfver det svenska industriarbetet i detta hänseende. Den mest betydande är tvifvelsutan
den af 1884 års arbetareförsäkringskomité föranstaltade, vid hvilken uppgifter
erhöllos rörande 2,096 industriella rörelser.

Bland de frågor, å hvilka denna komité infordrade svar från helsovårds- och
kommunalnämnder (genom dem äfven från provinsial-, stads-, distrikts- och fabriksläkare)
samt bergmästare, voro följande:

1) Har någon för arbetarnes helsa menlig inverkan visat sig af det vid fabrikationen
uppkommande dammet? — Här torde bland annat uppmärksammas det dam,
som uppstår vid pulverisering, målning, torrslipning och torrputsning (t. ex. i cementfabriker,
glasbruk, porslins- och kakelugnsfabriker, mjölqvarnar, snusqvarnar), vid
häckling, rensning, kardning och kardslipning (t. ex. i spinnerier, väfverier och vaddfabriker),
vid sortering, skärning och rensning af lump (t. ex. i pappersfabriker), vid
slipning (t. ex. inom jern- och stålmanufakturen) m. m. dylikt.

2) Har någon för arbetarnes helsa menlig inverkan visat sig genom handterandet
af giftiga ämnen eller genom vid fabrikationen alstrade ohelsosamma gaser eller dylikt ?
— Här torde bland annat uppmärksammas handterandet af arsenik och blyföreningar
(t. ex. i målareyrket, vid glasyrdoppning och glasyrjustering i porslins- och kakelugnsfabriker),
beröringen med qvicksilfver (t. ex. vid förgyllning och spegeltillverkning),
utströmmande af giftiga gaser (t. ex. i blekerier, kemiska fabriker, förnicklings- och
galvaniseringsfabriker) m. m. dylikt.

Ur svaren på den förra frågan må anföras, att i Stockholm (der undersökningen
var något noggrannare) arbetarne befunnits lidande af dammet vid vaddfabriker,
snusqvarnar, benmjölsfabriker, borstbinderifabriker (rensning och kamning af
svinhår), anstalter för rening af tagel, krollsplint och fjäder, kakelfabriker (glasyrkrossning
och satinering), mekaniska verkstäder (sotmalning, rensning af gjutgods,
torrslipning och smergling), snickerifabriker (torrslipning och smergling af verktyg,
putsning af träarbeten, dam från sågar och hyfvelmaskiner), qvarnverk (stenhackniug
och påfyllning af spanmål), instrumentfabriker (torrslipning), tapetfabriker, stenhuggerier
(svarfning af slipstenar), garfverier (barkmalning), bomullsspinnerier (vid
öppningsmaskinerna), tekniska fabriker in. m.

11

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

Från landsorten klagades vid sågverken öfver dammet från smergelskifvorna.
Från jernbruken erfor man, att olägenheter af här omhandlade slag förefunnos vid
malnikrossning, s. k. kolfatning samt slipning. “De i kolhusen sysselsatta arbetarne
(kolfatarne) klaga understundom öfver, att den tina stybben lägger sig på bröstet,
hvarför äfven med klent bröst utrustade personer snart måste sluta och andra äfven
för någon tid nödgas upphöra med detta arbete. Samma förhållande, ehuru icke i
fullt så hög grad, förekommer vid den rostade malmens krossning i det fria: malmdammet
spelar här samma roll som kolstybben." Från en mekanisk verkstad uppgafs,
att slipare och smerglare voro utsatta för tint dam och derför i de allra flesta fall
åsamkade sig sjukdomar, såsom lungsot m. m. Från tryckerierna klagades öfver stildammet,
hvaraf verkan kunde spörjas redan efter ett års vistande deri; en mycket
vanlig följd vore s. k. blyförgiftning. Vid stenhuggerierna och stensliperierna förekommo
alltid skadliga följder af dammet. Fn läkare skref: “I qvarnar och qvarnstensbrott
äro lungkatarrer vanliga". Vid ett stort antal bryggerier klagades öfver dammet
vid maltkrossningen. I fråga om en porslinsfabrik yttrade sig provinsialläkaren sålunda:
“Blyförgiftning förekommer ganska ofta bos dem, hvilka hafva med glasyren
att göra, men detta är dock af mindre vigt (!), då dessa operationer ej fordra någon
yrkesskicklighet, och derför de dermed sysselsatta genast kunna erhålla annat arbete,
så snart de visa några tecken till förgiftning och ersättas af andra"; han tilläde,
att somliga arbetare redan efter 1—2 månader kände börjande symptom till blyförgiftning.

Å den andra af de framstälda frågorna lemnades från Stockhom det svar, att
illamående af arbete med giftiga ämnen eller af under arbetet utvecklade ohelsosamma
gaser blifvit påvisadt vid större och mindre metallgjuterier (af ångor vid gjutningen)
bronsfabriker (af ångor vid förgyllning), nysilfverfabriker (vid gjutning och försilfring),
kakelfabriker (vid glasyrputsning samt kalcinering af bly och tenn), bleckslagerifabriker
(vid betsning och förtenning), tvättinrättningar (vid fläckuttagning medelst klorvatten),
ljusfabriker (vid förtenning), gasverk (vid reparation och ändring af gasledningar),
chokoladfabriker (af svafvelhaltiga ångor vid kokning), förgyllareverkstäder, fernissfabriker,
stilgjuterier och stereotypgjuterier m. m.

I landsorten klagades från brännerier öfver kolsyran, från kakelfabriker öfver
blyförgiftning, från tändsticksfabriker öfver fosforförgiftning, från gasverk öfver lysgasförgiftning,
från diverse fabriker, i synnerhet tapetfabriker, öfver stinkande lim, från
tvättinrättningar öfver klorvattnet o. s. v.

Ehuru inga särskilda frågor framstälts rörande andra helsoskadliga inverkningar
af industriarbetet, exempelvis sådana, som härröra från för stark värme eller för stark
köld, för fuktig luft, otillräcklig belysning, onaturlig arbetsställning o. s. v., hade dock
i svaren åtskilliga dithörande uppgifter blifvit lemnade. Sålunda anfördes, att en
synnerligen hög och i hygieniskt hänseende ogynsam temperatur förekom i ett icke
obetydligt antal fabriker, såsom i sockerbruk, stereotyp- och stilgjuterier, färgerier,
strykinrättningar, lackerare- och raålareverkstäder, hatt- och stearinfabriker, ångpanneoch
ångmaskinrum m. m. Från jerngjuterier klagades öfver den knäböjda ställningen
å kalla marken, från stenhuggeri öfver rheumatism i benen genom beröringen med
den kalla stenen, från gelbgjuterierna öfver den der gängse s. k. gjutare frossan, från
garfverier öfver den fuktiga luften i arbetslokalerna, från litografiska anstalter öfver
ögonlidande genom ansträngdt arbete vid gasbelysning o. s. v.

Sällsynta undantag voro de industrier, om hvilkas hygieniska beskaffenhet ett
gynsamt omdöme kunde fällas. Det förnämsta af dessa undantag var sågverks -

12 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

industrien. Från flera håll intygades sågverksarbetarnes öfverlägsenhet, i allmänhet
taget, öfver den öfriga fabriksbefolkningen i fråga om sundhet och lefnadsmod. Sålunda
skref en provinsialläkare, att sågverksrörelsen hade att uppvisa en långt friskare,
hurtigare och raskare arbetspersonal än, minst sagdt, de flesta andra industrigrenar.
Såsom väsentliga orsaker härtill anfördes arbetets omvexlande art samt dess förrättande
i fria luften eller uti störa, rymliga lokaler, der förskämning af luften icke
förekomme i någon nämnvärd grad.

Upprepade gånger framhåller komitén, att dess uppgifter rörande yrkenas inflytande
på helsan äro mycket ofullständiga. Undersökningsfältet hade varit så stort
och undersökningstiden så knapp, att under densamma endast de mest påfallande
helsomenliga verkningarna hunno visa sig.

Sjuklig hets -och dödlighetsförhållandena
inom
svenska industrien.

Den häraf förorsakade ofullständigheten godtgöres emellertid genom den i hög
grad belysande statistik öfver sjuklighets- och dödlighetsförhållandena bland den
svenska arbetsklassen, som samma komité föranstaltade och som omfattade 107,615
dödsfall bland arbetare och med dem jemförliga personer, hvaraf 54,429 bland män
och 53,186 bland qvinnor. Ur de af komitén uppgjorda tabeller, hvilka utvisa fördelningen
af dessa 107,615 dödsfall efter dödsorsaken, må här anföras följande:

«

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

13

Af 100 aflidna med känd dödsorsak afledo af

	sjukd. i ande-drägts-organ. ''	konsti- tutio- nella sjukd.	våld- samma dödsor- saker.	infek-tions-o. för-giftn.-sjukd.	hjern-o. nerv-sjukd.	| sjukd. i cirku-lations-org.	sjukd. i matsm.-org.	sjukd. i urin- o. köns-org.	öfriga upp- giga döds- orsak.
Män af arbetsklassen .. ...............	38,4	15,5	11,5	5,7	8,i	2,8	9,3	5,2	3,5
Qvinnor af arbetsklassen...............	37,9	23,2	2,o	6,9	7,4	O -•4»°	8,2	8,8	3,3
Arbetaren vi anor (familjemedlemmar)	37,2	25,3	1,7	6,2	7,4	2,i	8,2	8,8	3,2
på landet...........	36,o	26,3	1,8	5,8	7,5	1,4	7,5	9,9	3,6
i städerna...........	38,0*	18,7	1,2	8,2	7,4	5,2	11,5	7,4	1,8
Yrkesarbeterskor ........................	41,8	11,4	4,4	11,6	7,0	3,6	8,3	8,5	3,4
på landet............	41,1	12,1	4,o	11,7	7,2	2,2	7,3	9,9	3,9
i städerna............	42,8	10,1	4,o	11,4	6,7	6,1	10,3	6,1	2,5
Jordbruksarbetare .....................	36,2	18,5	10,2	5,1	8,7	2,o	10,1	5,1	4,1
Jordbruksarbeterskor ..................	40,2	12,4	4,8	11,6	7,3	2,1	7,3	10,2	4,1
Industriarbetare ........................	46,6	8,2	10,7	5,9	7,5	4,i	9,0	5,6	2,4
på landet_______.....	46,8	9,7	11,9	5,3	7,1	2,o	8,6	5,4	3,1
i städerna...........	46,4	7,1	9,9	6,2	7,8	5,7	9,3	5,8	1,8
Industriarbeterskor .....................	57,o	5,9	2,4	11,7	4,o	4,o	6,7	6,7	1,6
på landet............	67,8	1,5	3,1	13,9	1,5	1,0	4,6	4,6	1,5
i städerna............	54,8	6,8	2,3	11,3	4,5	4,5	7,1	7,1	1,6
Fabriksarbetare ........................	52,3	3,5	10,1	4,0	7,5	4,o	8,6	7,o	3,o
på landet............	44,2	3,8	15,4	1,9	11,6	—	13,5	5,8	3,8
i städerna............	55,1	3,4	8,2	4,8	6,1	5,4	6,8	7,5	2,7
Fabriksarbeterskor .. .................	58,4	6,4	4,7	13,5	2,9	1,8	4,i	7,0	1,’
på landet............	59,3	3,1	6,2	9,4	—	3,1	6,2	9,4	3,1
i städerna............	58,3	7,2	4,3	14,4	3,6	1,4	3,6	6,5	0,7
Arbetare inom handeln ...............	36,o	7,7	8,7	8,6	11,6	9,0	9,9	6,3	2,2

“Bland dödsorsakerna", säger komitén, “intaga sjukdomar i andedrägtsorganen ett
synnerligen betydande rum.--— Hvad det stora antalet dödsfall i följd af kon stitutionella

sjukdomar vidkommer, är att observera, att till dylika sjukdomar har
räknats jemväl ålderdomsaftyfling. Häri ligger äfven den egentliga förklaringen till
det stora antalet dödsfall i följd af konstitutionella sjukdomar å landsbygden: ålandsbygden
är antalet äldre personer relativt vida talrikare än i städerna.---Bland

yrkesutöfvare inom industrien är antalet dödsfall i följd af sjukdomar i andedrägtsorganen
synnerligen högt. Ej mindre än 46,6 procent af de industriella arbetarne
aflida — — — på grund af denna dödsorsak. Anmärkningsvärdt höga siffror utvisa
i detta afseende porslinsarbetare 91,3 procent, tobaksarbetare 57,r procent, maskin -

14 Andra Kammarms Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

arbetare och gjutare 56,4 procent, boktryckeriarbetare 54,4 procent, målare och tapetserare
52,2 procent samt mjölnare likaledes 52,2 procent.---Hvad angår döds orsakerna

bland qvinnor, må framhållas, att dödsfall i följd af sjukdomar i andedrägtsorganen
synas oftare förekomma bland qvinliga yrkesutöfvare än bland familjemedlemmar.
Bland fabriksarbeterskor utgöra dylika dödsfall 58,4 procent, bland sömmerskor 56,3
procent “.

På grund af den olika yrkessjukligheten visade sig ock inom olika yrken medellifslängden
och dödligheten vid olika åldx-ar synnerligen olika. Komitén lemnade härom
bland annat följande uppgifter:

..	Sanuolika åter- stående lifs-längden vid 15 års ålder.	Af 1,000 femtonåringår qvarlefva vid	Årliga antalet aflidna pro mille i åldern
15 år.	25 år.	35 år.	45 år.	55 år.	65 år.	20—25 år.	25—45 är.	45—65 år.
Jordbruksarbetare............	(53,4)	1,000	(957)	(897)	(830)	(735)	(578)	5,5	M	16,7
Bruksarbetare och kolare...	55,3	1,000	966	915	855	771	626	—		—
Timmerhuggare och sägare	53,0	1,000	913	871	824	754	589	6,0	4,7	12,5
Timmerman ..................	51,1	1,000	942	876	807	697	525	\
									8,2	18,4
Snickeri- o. tunnbinderiarb.	51,0	1,000	939	867	790	685	523	j 9/J
Graf- och stenbrottsarb. ...	50,7	1,000	982	933	843	708	517	—	7,9	21,4
Garfveriarbetare ............	50,"	1,000	953	899	822	695	515	8,8	6,4	21,7
Mjölnare........................	50,4	1,000	955	883	800	681	508	6,0	8,9	20,5
Skomakeri-o.sadelmak.-arb.	49,9	O o o	929	854	768	657	499	10,4	9,1	18,6
Smeds- o. vagnmakeriarb.	49,8	1,000	949	872	784	666	496	8,8	9,2	20,s
Spinneri- o. väfveriarbetare	48,7	1,000	940	865	790	647	478	12,4	8,5	27,9
Skrädderi- o. hattmakeriarb.	48,7	1,000	914	820	732	628	478	10,7	10,8	18,6
Målare och tapetserare......	47,4	1,000	934	850	756	636	442	8,1	10,3	22,1
Färgeri- och blekeriarbetare	46,6	1,000	953	858	751	613	435	15,7	11,7	24,o
Maskinarb., gjutare, varfsarb.	45,0	1,000	891	797	692	576	422	10,1	12,5	20,4
Murare, stenläggare m. fl.	45,5	1,000	899	797	695	578	428	11,2	12,9	21,9
Bagare och sockerbagare ...	45,2	1,000	934	847	734	590	400	10,0	11,4	25,6
Tegel-, kakel- o. porslinsarb.	41,0	1,000	909	809	681	533	360	10,7	14,2	28,8
Slagtare ........................	40,5	1,000	861	756	640	508	353	11,8	14,4	25,8
Koppar-, bleck- o plåtslag.	40,3	1,000	918	815	688	545	382	—
Instrument- och urmakare	39,2	1,000	CO Tf 00	725	602	491	359	\
	.							13,0	17,5	28,5
Guldsmeder och metallarb.	38,9	1,000	897	786	649	480	273	/
Boktryckeriarbetare .........	37,6	1,000	864	727	601	468	315	13,9	18,7	29,9
Bokbinderiarbetare .........	34,0	1,000	910	762	590	386	191	11,8	20,8	51,7
Tobaksarbetare ...............	33,1	1,000	819	693	552	385	217	21,2	17,6	37,8

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 15

Dessa uppgifter visa, att inom många yrken döden i regeln inträder under de
tidigare åldrarna, medan den deremot inom andra inträder först vid senare åldrar,
hvadan hos de förra medellifslängden blir låg, hos de senare jemförelsevis hög.

Bland industriarbetarne är, säger komitén, “dödligheten i alla åldrar (som af
statistiken beröras) högre än inom hela den manliga befolkningen. — — — Bland
bokbinderi-, boktryckeri- och tobaksarbetare samt fabriksarbetare utan uppgifvet yrke är
dödligheten ■— — ovanligt hög i både yngre och äldre åldrar; deremot ringa, för såväl
högre som lägre åldrar, bland bruksarbetare, timmerhuggare och sågare, äfvensom
snickare och tunnbindare samt timmermän. — — — Stadslifvets menliga inflytande
på helsan träder otvetydigt fram i de yrken, som utvisa en stor dödlighet, landtlifvets
mera helsosamma inverkan åter i dem, hvilkas dödlighet visat sig vara ringa11.

Jemförda med befolkningen i dess helhet, fortsätter komitén, intaga jordbruksarbetarne
med hänsyn till dödligheten en synnerligen fördelaktig ställning. Af utredningen
synes framgå, att den lägre dödligheten bland jordbruksarbetare i viss mån
torde få tillskrifvas den omständigheten, att sjukdomar i andedrägtsorganen icke förekomma
bland dem fullt så ofta som inom flertalet andra yrkesgrupper. Närmare
hvar femte jordbruksarbetare afliden af ålderdomsaftyning.

I likhet med jordbrukareklassen utmärkes äfven en annan å landsbygden
väsentligen hemmahörande yrkesgrupp, nemligen graf- och bruksarbetare, i vårt land
af en synnerligen ringa dödlighet, i synnerhet de sistnämnda. Den industriella yrkesgrupp,
som näst bergshandteringen utvisar de gynsammaste dödlighetsförhållandena,
är trävaruindustrien, och bland dithörande yrken må i detta hänseende särskildt framhållas
sågverksarbetare jemte timmerhuggare och flötare. Den ringa dödligheten bland
dem torde i väsentlig mån böra tillskrifvas deras vistelse på landsbygden. Äfven bland
snickare och timmermän samt öfriga yrkesutöfvare inom trävaruindustrien, såsom
svarfvare, korkskärare, korgmakare in. fl., äro förhållandena jemförelsevis gynnsamma.
Äfven för garfvare är dödligheten låg, beroende i viss mån derpå, att sjukdomar i
andedrägtsorganen bland dem ej äro så vanliga som bland flertalet industriarbetare.
Icke heller qvarnindustrien synes i vårt land vara att räkna till de mest ohelsosamma
yrkena.

Delade mellan landsbygden och städerna äro smederna samt maskin- och
gjuteriarbetarne, hvilket äfven röjer sig i de bland dem rådande dödlighetsförhållandena.
Bland smederna, af hvilka flertalet tillhöra landsbygden, är dödligheten mindre än
bland maskin- och gjuteriarbetarne, hvilka till öfvervägande del hafva sin vistelse i
städerna.

Till de mera ohelsosamma yrkena bör i vårt land häger i handtering en. Bland
dödsorsaker, hvilka i mera ovanlig grad förekomma bland bagare, märkas hjern- och
nervsjukdomar, sjukdomar i cirkulationsorganen samt infektions- och förgiftningssjukdomar,
hvaraf resp. 11,4, 10,5 och 10,1 procent af dödsfall bland bagare föranledas,
medan motsvarande procenttal för manliga yrkesutöfvare inom industrien i dess
helhet utgöra resp. 7,5, 4.1 och 5,9 procent.

En industrigren, som med afseende på dödligheten bland dess idkare intager
en särdeles märklig plats, är lergodsindustrien. Ehuru dithörande yrken till stor del
utöfvas på landsbygden, hvars helsosamma inflytande röjer sig inom alla andra der
hemmahörande yrken, är bland denna industris arbetare dödligheten synnerligen hög.
Endast några få yrken kunna i detta hänseende uppvisa högre siffror, och dessa
yrken äro samtliga att anse som stadsmannanäringar. Äfven glasbruksarbetarnes
dödlighetsförhållanden måste betraktas som synnerligen ogynsamma.

16

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

Bland slayteri- och bryggeriarbetare är dödligheten likaledes hög; ovanligt
många dödsfall inträffa här till följd af hjern- och nervsjukdomar samt infektionsoch
förgiftningssjukdomar.

Koppar-, bleck- och plåtslagare, instrument- och urmakare samt guldsmeder
och metallarbetare äro utsatta för en synnerligen hög dödlighet. Särskildt är detta
fallet med guldsmeder och metallarbetare, bland hvilka inom de flesta åldrar det
relativa antalet dödsfall är omkring dubbelt så stort som bland den manliga befolkningen
i dess helhet. Bland dödsorsaker, som i mera ovanlig grad förekomma inom
nu berörda yrken, må framhållas hjern- och nervsjukdomar, hvaraf 14,7 procent af
guldsmederna och metallarbetarne aflida, medan detta är förhållandet med endast
8,1 procent bland män i allmänhet. Ännu sämre äro förhållandena bland boktryckerioch
bokbinderiarbetarne samt tobaksarbetarne, af hvilka senare öfver hälften eller
57,7 procent ådraga sig döden genom sjukdomar i andedrägtsorganen.

Äfven den s. k. nya arbetareförsäkringskomitén af 1891 framhåller kraftigt, att
industriarbetet i vårt land utöfva!- ett synnerligen farligt inflytande på industriarbetaren,
samt att yrkesfärorna genom nutidens produktionssätt långt ifrån att hafva minskats
snarare hafva ökats. “Det är“, säger komitén, “ett allmänt kändt förhållande, att
dödligheten inom olika samhällsklasser är ganska olika allt efter beskaffenheten af
sysselsättning och lefnadsviikor i öfrigt. Sålunda är, hvad särskildt kroppsarbetarne
angår, medellifslängden för dem, som äro sysselsatta i jordbruket och vissa dermed
likartade yrken, ej oväsentligt längre än för arbetare i flertalet af de industriella
yrkena“. Dessas skadlighet visar sig dels genom högre olycksfallsfreqvens, dels genom
högre sjuklighet och dödlighet. Deras verkan i sistnämnda afseende är ej mindre
beaktansvärd än deras verkan i det förra. Om arbetaren, säger komitén, förlorar sin
arbetskraft, sitt enda förvärfsmedel, genom olycksfall eller häftig ansträngning eller
genom mera långsamt verkande orsaker, såsom krouiska sjukdomar, kan för honom
vara temligen likgiltigt. Ofta kan till och med den arbetare, som drabbats af ett
vanligt olycksfall, t. ex. förlorat en arm eller ett ben, vara i öfrigt fullt frisk och
derför mindre dåligt stöld än den, hvilkens helsa blifvit för alltid bruten. Man har
ofta, framhåller komitén vidare, varit benägen att gifva olycksfallen en viss principal
undantagsställning. Det är dock svårt att inse, fortsätter den, hvarför olycksfallen i
arbetet skola betraktas ur väsentligen annan synpunkt än yrkessjukdomarna. “Båda
äro i lika hög grad beroende af yrkets beskaffenhet. Likasom olycksfallens antal är
större inom vissa yrken än inom andra, medföra äfven en del yrken i öfrigt större
fara för helsan än andra. I sjelfva verket kan man uppfatta det inom farligare
yrken så småningom fortgående försvagandet af arbetskraften genom sjuklighet eller
för tidig ålderdom såsom resultat af ett antal på hvarandra följande, hvar för sig
omärkliga smärre olycksfall. Någon pricipiel åtskilnad emellan olycksfallen och yrkessjukdomarna
torde härutinnan svårligen kunna göras. “

Ej heller låter sig eu dylik principiel åtskilnad genomföra bland de särskilda
yrkessjukdomarna inbördes. Somliga af dessa kunna uppträda under mera vederstyggliga
och upprörande former, men det är dermed ingalunda sagdt, att dessa äro
de farligaste, de som framför alla andra böra motarbetas. 1 senaste arbetareskyddskomités
betänkande anföres en i detta afseende belysande, af en läkare anstäld
jemförelse mellan fosfornekrosen och öfrig» yrkessjukdomar. Nämnde läkare ansåg
fosfornekrosen i farlighet stå betydligt tillbaka för många andra yrkessjukdomar,
särskildt de s. k. stoftinhalationssjukdomarna, hvilka vore särdeles allmänna och oftast

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o f>. 17

utgjorde den grundläggande orsaken till sekundära, döden medförande förändringar
i lungorna. b

kor att få en föreställning om det svenska industriarbetets beskaffenhet i
hygieniskt afseende i förhållande till utlandets, anstälde 1884 års arbetareförsäkringskomite
en jemförelse med de land, der några tillförlitliga undersökningar då förelågo
nemligen England, Schweiz och Danmark. Såsom allmänt resultat häraf framgick’
att i de mindre helsomenliga yrkena förhållandena i Sverige i allmänhet äro bättre!
inom de mera helsomenliga yrkena deremot i regeln sämre än i nämnda tre land.

•Jordbruksarbetarne intaga öfverallt en synnerligen fördelaktig ställning. Bland
bergsbruksarbetarne är dödligheten i England något större och i Schweiz vida större
^ Jvärt land. Undantager man den lägsta åldersgruppen, så visa sig dödlighetstorhäilandena
bland snickare och timmermän i vårt land vara ungefär desamma som
i England, men ej oväsentligt bättre än i Schweiz och Danmark.

Bland fäigeri- och blekeriarbetare är deremot i Sverige dödligheten i åldrarna
under 45 år ^större än i England, bland målare och tapetserare väsentligt högre i

åldern 20 — 25 år. densamma i åldern 25—45 år, men lägre i åldern 45__65 år

Bland murare och stenläggare inträder döden''i Sverige likaledes vid tidigare ålder
än i England, Schweiz och Danmark. Medan dödlighetsförhållandena bland bagare i
Englamd och Schweiz måste anses ganska goda, äro de deremot hos oss ogynsamma
°. Jem^r man dödlighetsförhållandena bland bagare i Sverige och Danmark, så te
sig förhållandena i vårt land ännu sämre än hvad jemförelsen med de båda andra
landerna utvisar. Äfven bland smides-, maskin- och gjuteriarbetarne är dödligheten
intill 4o år större än i Euglaud, Schweiz och Danmark. Bland tegel-, kakel- och
porslinsarbetarne ar den betydligt högre än i England i åldern 20—25 år, något
högre i åldern 25 45 år samt lägre i åldern 45—65 år. Äfven för instrument- och

urmakare, guldsmeder och metallarbetare, boktryckeri- och bokbinderiarbetare samt
tobaksarbetare utvisar Sverige genomgående högre dödlighetssitfror än de öfriga land
från hvilka tillförlitliga uppgifter stodo 1884 års komité till buds.

Jemförelse
med sjukl ig -hets- och dödlig
hetsfur hållandena
inom
industrien i
andra land.

Det nu anförda torde vara nog för att styrka, hvad redan genom den dagliga Xehtsfligheten
ertarenheten ar nogsamt kändt, nemligen att industriarbetet i vårt land i många fall af verksamma
till sjelfva sin beskaffenhet är synnerligen menligt för arbetarnes helsa, och att det xky.d,h''

följaktligen måste vara ett samhällsintresse af genomgripande vigt att finna något ''°d''’"rdfr medel,

hvarigenom dess skadliga inflytelser kunde i möjligaste män begränsas.

Åtskilliga sådana medel hafva blifvit med större eller mindre framgång pröfvade
Sålunda hafva på vissa ställen damalstrande maskiner omslutits med hufvar och förbundits
med sugfläkt eller dylikt, damalstrande operationer eller arbeten med giftiga
eller giftutvecklaude ämnen hafva förlagts till särskilda rum, torrmalning och torrslipning
hafva utbytts mot våtmalniug och våtslipning, vid smergelskifvorna hafva anbragts
vattenlådor, afsedda att uppsamla en del af det kringrykande dammet, arbetarne
halva forsetts med respiratorer eller våta svampar för mun och näsa, med masker
eller glasögon till skydd mot metallflisor eller kringstänkande syror, med vantar vid
handernas neddoppning i giftiga vätskor o. s. v.

Enligt den af 1884 års arbetareförsäkringskomité i detta hänseende verkstälda
undersökning hade emellertid dylika skyddsåtgärder blott i ytterst ringa män blifvit
införda inom den svenska industrien. De hade ansetts allt för kostsamma, i synnerhet
for de mindre industriidkare. Läkare, som i afseende härå velat gifva råd, hade
Bih. till Ililcsd. Vrot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. (! Höft. ’ 3

Om den

ekonomiska
möjligheten
och lämpligheten
af
arbetstidens
reglering.

18 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 6.

mötts med det svaret, att de föreslagna åtgärderna voro för dyra, och att tiderna
vore för dåliga för att medgifva deras vidtagande. Sådana medel som respiratorer
eller våta svampar för tilltäppning af mun och näsa hade sällan varit att tillgå, och
äfven der detta vore förhållandet, hade de ofta af arbetarne befunnits hinderliga och
obehagliga vid arbetet samt dessutom allt för litet skyddande. De anstalter, som
gjorts mot spridningen af dam eller giftiga ämnen och ohelsosamma gaser, hade endast
sällan visat sig fullt verksamma o. s. v.

Nu anförda fakta synas utskottet ådagalägga, att de hygieniska
förhållandena inom många svenska industrigrenar lemna rätt mycket
öfrigt att önska.

Väl har en och annan trott sig kunna förmoda, att de uppgifter,
som lemnats af 1884 och 1891 års kongl. komitéer, ej skulle vara
tillämpliga på den nuvarande ställningen, enär arbetstiderna under de
allra senaste åren skulle blifvit väsentligen förkortade samt sjuklighetsoch
dödlighetsförhållandena väsentligen förbättrade. Men dels är detta
blott ett antagande, hvars rigtighet endast genom en sådan utredning
som den i fjor af Andra Kammaren begärda lärer kunna bestyrkas,
dels s}7nes det, med kännedom om den långsamhet, hvarmed förhållandena
på ifrågavarande område helt naturligt utveckla sig, vara
föga antagligt, att under en så kort tid några mera betydande förbättringar
kunnat allmänneligen genomföras.

I betraktande häraf finner utskottet fullgiltiga skäl tala för verkställande
af en utredning, som skulle sätta statsmagterna i stånd att taga
under öfvervägande, huruvida ej en mera effektiv begränsning af industriarbetets
helsoskadliga inflytelser borde åstadkommas genom en lagstadgad
reglering: af arbetstiden inom sådana fabriker och andra industriella
inrättningar, i hvilka arbetet genom sin art befinnes menligt
inverka på arbetarens helsa.

Gifvet är emellertid, att en tillfredsställande utredning af förevarande
ärende icke kan inskränka sig till en pröfning af den väsentligen
hygieniska frågan, huruvida och i hvad mån en reglering af
arbetstiden kan vara behöflig. Lika vigtig är helt visst den härmed
sammanhängande, väsentligen ekonomiska frågan, huruvida och i hvad
mån en dylik reglering äfven kan vara möjlig och lämplig.

En af de närmast till hands liggande invändningarna är nemligen
den, att tidsbegränsningen skulle blifva till skada för näringslifvet,

19

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

för arbetsgifvarne genom ökade produktionskostnader, för arbetarne
genom minskade löner.

Första Kammarens andra tillfälliga utskott yttrade vid förlidet
års riksdag härom följande: »Utskottet föreställer sig vidare, att ett

sådant statens ingripande icke skulle under nuvarande förhållanden
lända till båtnad. Industrien i landet har redan svårt att uthärda
täflan med utlandet och lärer^derför icke vara i tillfälle att vidkännas
högre arbetskostnad. En begränsning af den enskilde arbetarens
arbetstid skulle derför antagligen medföra undergången af en eller
annan industri eller ock en nedsättning af arbetslönen.»

Dessa betänkligheter äro af så genomgripande betydelse, att de
vid sakens bedömande ingalunda få lemnas ur sigte. Vore deras
rigtighet sjelfklar, så skulle en tidsreglering uppenbarligen vara öfvervägande
skadlig och en utredning rörande densamma följaktligen fullkomligt
ändamålslös.

Utskottet vill med afseende på donna sak, nemligen den ifrågasatta
tidsregleringens ekonomiska lämplighet eller olämplighet, icke uttala
någon bestämd uppfattning. Åsigt står här gent emot åsigt: å ena
sidan farhågorna för att en begränsning skulle skada industrien, å
andra sidan försäkringarna om att en sådan begränsning visat sig ej
blott ofarlig, utan äfven nyttig. Endast genom en omsorgsfull undersökning
torde det blifva möjligt att i denna vigtiga, men invecklade
fråga komma till en öfvertygelse, som hvilar på tillräckligt många
säkra fakta och som tager full hänsyn till alla de omständigheter,
hvilka vid frågans bedömande måste komma i betraktande. Med den
uppfattning, utskottet hyser om en sådan undersöknings behöflighet, är
det gifvet, att det icke kan vilja gå denna undersökning i förväg eller
söka föregripa dess resultat, och då utskottet i det följande anför några
uttalanden, hvilka besvara den föreliggande frågan med ja, sker sådant
ingalunda derför, att utskottet i sin helhet skulle vilja göra dessa uttalanden
till'' sina egna, utan endast för att dermed ådagalägga, att
frågan hör till dem, hvilka kunna besvaras på olika sätt och i hvilka
en utredning alltså är åt nöden.

I Sverige har nämnda fråga blifvit behandlad redan af den komité,
som Kongl. Maj:t tillsatte den 30 juli 1875 för utarbetande af en författning
angående barns och yngre personers antagande och användande
i fabriks- och handtverksarbete samt om^tillsyu från statens sida öfver
de deri meddelade föreskrifters efterlefnad.

Denna komité, hvars den 19 april 1877 afgifna betänkande är
undertecknad!, Pehr Ehrenheim, O. F. Plallin, A. W. Staaff, C. J. Moijer -

20 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Avo 1) Utlåtande N:o 6.

berg och Carl L. Lundström, berör i motiveringen till sitt förslag frågan
om en reglering af arbetstiden äfven för fullvuxna arbetare, såväl
manliga som qvinnliga. Till följd af begränsningen i det dem gifna
uppdraget ansågo sig komiterade förhindrade att föreslå någon föreskrift
i denna rigtning, men de uttalade sin önskan om en reglering
af arbetsdagen till högst, 11 timmar, och de ansågo sig medelbarligen
i någon mån kunna främja detta önskemål genom förslaget att för
arbetare närmast under 18 års ålder bestämma en lagstadgad maximalarbetsdag
af nämnda längd. För ifrågavarande yngre arbetare ansågo
de visserligen en sådan nedsättning vara allt för ringa.

Men — fortsatte de — man bör ej fördölja, att denna nedsättning bar en
vidsträcktare verkan, än bokstafven deraf antyder. I de flesta fabriker, der yngre
personer till något större antal användas, skall följden af denna bestämmelse antagligen
blifva arbetstidens inskränkning till elfva timmar jemväl för fullvuxna arbetare.
Och då uppstår den fråga, som under arbetslagstiftningens äldre skeden varit föremål
för så häftigt meningsutbyte, nemligen hvad inverkan på det nationella arbetet i dess
helhet en sådan nedsättning i arbetstiden utöfvar? Då i England, under rörelsen för
en nedsättning i arbetstiden för yngre personer och qvinnor, sådana män som lord
Brougham, sir Robert Peel, Cobden och Bright m. fl. af Englands förnämsta statsmän
bekämpade denna nedsättning såsom ledande till industriens undergång, då en vetenskapsman
som Senior kunde häråt gifva stödet af sin lärdom och sitt skarpsinne, så
skulle det vara förvånande, om icke den likartade förändring, komiterade ifrågasatt,
skulle från ett eller annat håll mötas med samma farhågor.

Men den erfarenhet, som vunnits genom den nyare engelska lagstiftningen från
1844, är för denna fråga fullkomligt afgörande. Fabriksinspektorn Ilorner, hvilken
förut tillhört motståndarne till nedsättningen i arbetstiden, förklarade efter undersökningar,
som i'' afseende å noggranhet och omfattning icke lemna något att önska, att
han misstagit sig om verkan af den minskade arbetstiden: arbetsprodukten hade i
textilindustrien under 11 timmars arbete något öfverstigit den förut under 12 timmar
erhållna och lönen i följd deraf något förhöjts. Förklaringen af detta sakförhållande
ligger i det inflytande, som arbetarnes flit och uppmärksamhet ega i afseende å tillverkningsbeloppet.
Senior sjelf fann sig 1863 å kongressen för social vetenskap i
Edinburgh föranlåten att påyrka tiotimmarsarbetes införande äfven i industrigrenar,
der detsamma dittills ej vunnit insteg. Detta har sedermera skett; och förnyade försök
hafva bekräftat, att förändringen länder alla, näringsidkare såväl som arbetare,
endast till gagn. Bland de många exempel härpå, som i Th. Brasseys arbete om
arbete och löner blifvit sammanförda, äro följande synnerligen lärorika: “Ransome &
Sims maskinfabrik i Ipswich sysselsätter 1,200 arbetare. I början af 1872 nedsattes
arbetstiden från 58 \ till 54 timmar i veckan, och till följd häraf stegrades arbetsintensiteten
hos de vid maskinerna sysselsatta arbetarne så, att driftkraften måste
ökas med 12 till 15 procent. Då Dollfus i Mulhouse inskränkte arbetstiden från 12
till 11 timmar, visade det sig, att arbetarne uträttade 5 procent mera arbete än tillförene.
" Flera af vårt lands större industriidkare hafva ock inför komitén uttalat
den åsigt, att en nedsättning af arbetstiden till 11 eller möjligen 10 timmar icke
skulle lända till förfång för produktionen, utan snarare tvärtom.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6. 21

Af de uttalanden i samma rigtning, som särskildt under senare
åren framkommit i utlandet, meddelas några exempel i den detta utlåtande
åtföljande bilaga, till hvilken med afseende härå hänvisas.

Utskottet, som af dessa och liknande uttalanden endast vill draga
den slutsatsen, att frågan om tidsregleringens ekonomiska verkningar
kan besvaras på olika sätt, samt att åtskilliga beaktansvärda skäl kunna
förebringas för den meningen, att en kortare arbetstid icke nödvändigt
behöfver medföra en minskad produktion, finner denna mening vara
delad äfven af Första Kammarens andra tillfälliga utskott vid förlidet
års riksdag. Detta yttrade nemligen härom: »Väl förbiser utskottet
icke möjligheten af att en arbetare ma kunna åstadkomma en lika arbetsprodukt
under en något kortare tid som under en något långref, hvarefter
det emellertid tillägger: »men i den mån erfarenheten kan gifva sådant
vid handen, lärer helt visst en till arbetsklassens höjande ländande begränsning
af arbetstiden falla af sig sjelf, utan att staten behöfver
derom förordna».

Genom dessa senare ord beröres en annan af de punkter, som
med afseende å denna fråga alltid varit företrädesvis omtvistade. Å
ena sidan har man ansett, att i samma mån som arbetsgifvarne komme
till insigt om att de i sjelfva verket icke hade något intresse af en
lång arbetstid, i samma mån skulle de ock sjelfmant begränsa densamma.
Å andra sidan menar man sig deremot hafva funnit, att erfarenheten
i allmänhet icke gifvit stöd åt dylika förhoppningar, samt
att statens medverkan visat sig vara af nöden vid hvarje framsteg i
i denna rigtning, vare sig det gält minderåriga eller qvinnor eller
vuxna män. Äfven här föreligger således en synnerligen vigtig fråga,
som blifvit besvarad på motsatta sätt, och rörande hvilken en utredning
är val behöflig.

Mot förslaget att nu underkasta detta ärende en grundlig och
allsidig utredning har blifvit invändt, att man innan dess borde afvakta
dels den slutliga pröfningen af ett förslag om revision af förordningen
den 18 november 1881 angående minderårigas användande i arbete vid
fabrik, handtverk eller annan handtering m. m., dels äfven de undersökningar,
som en möjligen blifvande arbetsstatistisk byrå kunde rörande
arbetstiden komma att anställa.

Hvarken den föreslagna revisionen af förordningen rörande minder -

Undanskjutandet
af
en behöflig
utredning icke
lämpligt.

22 Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

ånga arbetare eller det ifrågasatta upprättandet af en arbetsstatistisk
byrå synas emellertid kunna innebära någon tillräcklig grund för den
nu af utskottet önskade utredningens undanskjutande. Frågan om
arbetstidens reglering för de minderåriga har hos oss alltid blifvit
pröfvad utan samband med frågan om en dylik reglering för de vuxna.
Med afseende å den arbetsstatistiska byrån må anmärkas, att äfven om
en kongl. proposition angående upprättandet af en dylik byrå under
den närmaste framtiden kommer att föreläggas Riksdagen och varder
af densamma antagen, så framgår likväl af den 1893 aflåtna riksdagsskrifvelsen
härom, att denna arbetsstatistiska byrå icke skulle få till
uppgift att verkställa en utredning af det slag, som utskottet nu begär.

Den föreslagna socialstatistiken skulle visserligen komma att insamla
uppgifter äfven om arbetstiderna inom de olika yrkena, alltså
uppgifter af väsentligen samma slag, som blifvit infordrade, bearbetade
och framlagda af 1875, 1884 och 1891 års komitéer. Men detta skulle
vara blott ett af föremålen för dess verksamhet. Enligt riksdagsskrifvelsen
af den 2 maj 1893 skulle denna omfatta två stora grupper af
uppgifter: a) antalet i de särskilda yrkena anstälde arbetare, fördelade
efter ålder, kön och civilstånd; aflöning och aflöningssätt (tidlön, med
eller utan premie, styckelön, andel i vinsten o. s. v.), arbetstiden;
arbetslokalernas tillstånd, helsovådliga inflytelser m. m.; arbetarens utgifter
för sitt uppehälle, födans beskaffenhet, lifsmedelsprisen; bostadsfrågan;
hustruns sysselsättning utom hemmet; arbetslöshet; strejker;
olycksfall i arbetet; sparkassor och insättningar i sparbanker; kooperativa
företag; inrättningar till främjande af arbetsklassens materiella,
intellektuella och moraliska fromma o. s. v.; b) affärsställningen inom
de olika industrigrenarna, hvarigenom lagstiftaren sattes i tillfälle att
bedöma, i hvad mån åtgärder, som medförde en ökning i produktionskostnaderna,
kunde vidtagas, utan att derigenom möjligheten att bestå
i konkurrensen allt för mycket försvårades eller rent af tillintetgjordes.

Arbetstiden inom de olika yrkena skulle således utgöra blott en
af de oändligt många punkter, som tid efter annan skulle komma i
åtnjutande af speciel statistisk behandling, och det är naturligtvis
omöjligt att med någon grad af sannolikhet kunna veta, när turen en
gång komme till just denna punkt. Då nu denna socialstatistik skulle
omfatta samtliga sociala förhållanden, och statistik är nyttig vid bedömandet
af alla sociala frågor, så måste konseqvensen af den gjorda
invändningen blifva den, att hela det sociala lagstiftningsarbetet i vårt
land skulle ligga nere under den tid, som behöfves för att ett förslag
om socialstatistikens ordnande skulle hinna framläggas, antagas och

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (K:o 1) Utlåtande N:o 6. 23

utföras, samt derutöfver äfven tills det socialstatistiska materialet från
olika områden blifvit för någon längre period insamladt, bearbetadt
och offentliggjord t.

Slutligen bar mot den af Andra Kammaren vid förlidet års riksdag
yrkade utredningen blifvit invändt, att nämnda utredning icke
borde ske samtidigt för alla de industrigrenar, som härvid kunde ifrågakomma,
utan i stället successivt för den ena efter den andra, allt efter
som särskilda kraf derom blefve framstälda.

En sådan anordning af utredningen synes Första Kammarens
andra tillfälliga utskott åsyfta genom följande i dess utlåtande intagna
yttrande: »Att särskildt undersöka behöfligheten och lämpligheten af
en begränsning af arbetstiden inom sådana industriella inrättningar, i
hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på arbetarnes helsa,
lärer icke vara rätta gången för lösningen af de frågor, som med hänseende
till sådana inrättningar framställa sig. Den rätta vägen synes
vara att allt efter som omständigheterna påfordra för hvarje sådan
klass af inrättningar undersöka, hvad som kan lända till afvärjande
eller begränsning af faran. Om härvid en inskränkning af arbetstiden
finnes nödig, må frågan derom tagas under särskild ompröfning; men
att ensamt med hänsyn till arbetstidens längd taga de ifrågavarande
inrättningarnes helsofarliga beskaffenhet i betraktande, torde ej vara
lämpligt.»

Utskottet vill ej förneka, att det i fråga om någon enstaka industrigren,
hvars arbetare möjligen lefva under exceptionelt ogynsamma
förhållanden, kan befinnas nödvändigt att taga dessa under särskild ompröfning.
I allmänhet taget anser utskottet det likväl vara mera lämpligt
att, då en utredning af föreliggande fråga skall ega rum, låta
undersökningen samtidigt omfatta alla sådana industrigrenar, i hvilka
arbetet genom sin art befiunes menligt inverka på arbetarens helsa,
än att begränsa densamma till ondast en näringsgren i sender. Det
synes nemligen — såsom motionären rigtigt framhåller — i sig sjelf!,
klart, att en fullt rättvis lagstiftning i förevarande afseende svårligen
kan komma till stånd utan tillfälle till jemförelse de olika industriarterna
emellan. Bestämmandet af de yrken, som i första rummet borde underkastas
reglering, blefve nemligen i annat fall öfverlemnadt åt godtycket
eller åt vissa förutfattade, men kanske delvis ogrundade meningar om

Önskliglieten
af att utredningen
blifver
jemförande.

Utskottets

yrkande.

24 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

den ena eller andra induetriartens större eller mindre helsovådlighet,
och vederbörande arbetsgifvare skulle då — i fall de hyste farhågor
för att tidsregleringen möjligen skulle komma att bereda dem några
olägenheter — ej utan skäl kunna klaga öfver en partisk och obillig
lagstiftning.

På grund af nu anförda skäl finner sig utskottet böra tillstyrka
Andra Kammaren att förnya sitt i fjor beslutade och af motionären nu
ordagrant återupptagna yrkande i denna fråga. För att ännu tydligare
än redan då skedde betona det uteslutande hygieniskt-humanitära
syftet med den ifrågasatta åtgärden och för att om möjligt undanrödja
hvarje missuppfattning i detta afseende, torde det emellertid vara lämpligt
att låta det i fjorårets beslut förekommande ordet »särskililt» utgå.
Utskottet får sålunda hemställa,

att Andra Kammaren för sin del ville besluta,
det Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
att Kongl. Maj:t täcktes genom sakkunniga
personer låta utreda, huruvida och i hvad mån åtgärder
äfven i vårt land kunna vara behöfliga och lämpliga
för ordnande af förhållandet mellan arbetsgifvare och
arbetare beträffande reglerandet af arbetstiden inom
sådana fabriker och andra industriella inrättningar, i
hvilka arbetet genom sin art menligt inverkar på
arbetarens helsa.

Stockholm den 8 mars 1895.

På utskottets vägnar:

EMIL HAMMARLUND.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

25

Bilaga.

Bland de nationalekonomiska forskare, som under senare tider
gjort arbetstidens inverkan på produktionen till föremål för vetenskaplig
undersökning, märkes professor Lujo Brentano, hvilken behandlat detta
ämne i en särskild ^skrift om »arbetslönens och arbetstidens förhållande
till arbetsprestationen» (utgifven på svenska 1893.) Författaren yttrar
deri bland annat följande:

Man har öfverallt iakttagit, att arbetare i länder med kortare arbetstid producera
mera än arbetare i länder med flera arbetstimmar.--Engelska arbetare bruka

gyckla med fransmännens sätt att arbeta, i det de kalla det att leka, och en engelsk
skeppsbyggare, som måste förpligta sig att låta bygga en del af de fartyg, som den
franska regeringen bestälde af honom, i Frankrike, förklarade 1886, att orsaken, hvarför
de franska arbetarne stodo efter de engelska, vore deras längre arbetstid. I mars
1890 förklarade för mig en uppsyningsman i William Mathers maskinfabrik i Salford
i närvaro af en delegare i firman, att han arbetat i Dresden, England och Amerika
samt att den amerikanske arbetarens större produktionsförmåga vore en följd af hans
kortare arbetstid; likaledes både ban observerat en stegrad produktion i Salford för
hvarje gång som arbetstiden förkortades; i Sacbsen vore arbetstidens stora längd en
af hufvudorsakerna till den mindre produktionsförmågan. Likaså hörde jag numera
aflidne Laveleye uttala sin förvåning öfver de tyska arbetarnes långsamhet i jemförelse
med de belgiska och franska. Härmed öfverensstämma uppgifterna från den tyska
jernundersökningskommissionen af 1878. De indiska bomullsspinnarne hafva beräknat,
att den engelska arbetarens prestationsförmåga förhåller sig till den indiske arbetarens
som 56 till 23,2; och om ryssarne berättar Brassey, att en engelsk arbetare
lemnar lika mycket arbete på 10 timmar som två ryska på 16 timmar.

I full öfverensstämmelse härmed har man tillika observerat, att inom
samma nation arbetare med en regelmessigt kortare arbetstid öfverträffa arbetare med
en regelmessigt längre tid, och likaså har man gjort en mängd nya observationer
öfver arbetsprestationens stegring till följd af ytterligare reduktion af arbetstiden.
För hvart och ett af dessa fall lemnar Brassey talrika bevis. Men äfven efter utgifvandet
af Brasseys skrifter ha liknande iakttagelser blifvit gjorda. Sedan tiotimmarslagen
blifvit antagen i Massachusetts, förklarade den kände frihandlaren Edvard
Atkinson i Boston, en broder till direktören för det största bomullsspinneriet i Lowell,
inför ett parlamentsutskott, att tiotimmarslagen af 1874 “vore till sina verkningar
skadlig för arbetarne, enär de måste arbeta för T\ mindre än andra staters. “ Byrån
för arbetsstatistik fick då i uppdrag att undersöka förhållandet. I dess berättelse af
1881 återfinnas denna undersöknings resultat. Slutet lyder: “Det framgår tydligt,
att Massachusetts på 10 timmar per man per väfstol eller per spindel alstrar en
lika stor mängd produkter af samma slag som andra stater på 11 eller ännu flera
timmar, och derjemte, att lönerna äro lika höga, om icke högre, än i stater med
Bill, till Jiiksd. Vrot. 1805. 8 Sand. 2 Afd. 2 Band. G Haft. 4

26 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

längre arbetstid." Likaså berättar Donald, att åttatinimarsdagens införande i åtskilliga
yrken inom staten New-York utan undantag haft till resultat, “att arbetsprestationen
ökats med en tiondedel. I Australien började åttatimmarsrörelsen år 1858
inom byggnadsyrket i Melbourne. Den befordrades kraftigt af en entreprenör vid
namn James Stephens, hvilken efter de vid hans tegelbruk gjorda försöken förklarade,
att hans folk uträttade lika mycket på 8 som på 10 timmar. Från nämnda år och
intill 1891 utsträcktes åttatimmarsdagen till 60 yrken, d. v. s. till mer än f af
arbetarebefolkningen, utan att industrien deraf på något sätt skadades.

Erfarenheten från Europa gifver oss samma lärdomar.

I England hafva, synnerligen under de senare åren, många större
arbetsgivare anstalt formliga försök med en kortare arbetsdag i syfte
att sålunda på rent praktisk väg få utrönt, huruvida en begränsning
af arbetstiden skulle blifva till skada för dem sjelfva och deras klass.
Redogörelser för resultaten af dylika försök hafva blifvit offentliggjorda
dels i tidningar och tidskrifter, dels i särskilda arbeten. Ur ett sådant
(A shorter working day by A. A. Hadjield and H. de B. Gibbins,
London 1892) må meddelas några uttalanden af den ene utgifvaren,
som är egare af ett betydande stålgjuteri i Sbeffield. De återfinnas,
jemte eu mängd andra af liknande art, i arbetets sjunde kapitel, som
bär öfverskriften »Praktiska experiment».

Författaren har gjort sig åtskilligt besvär med att utforska deras mening, hvilka
varit i tillfälle att praktiskt verka för införandet af en kortare arbetstid.

Det första exemplet erbjuder firman

/S. Ii. Johnson & Co, Engeneering Works, C''arcenters Koad, Stratford, London.

Denna firma har haft artigheten att gifva författaren fullständigt svar på en
rad spörsmål, framstälda till densamma rörande systemet med 8-timmars-dag (48-timmars-vecka). Herrar Johnson & Co hafva arbetat efter detta system .omkring tre
och ett hälft år och hafva tillämpat det på öfver hundra man, representerande olika
fack: maskinarbetare, uppsättare, gjutare och vanliga arbetare. De förutskicka den
mycket förståndiga anmärkningen, att man vid öfvervägande af lämpligheten att införa
åtta-timmars-dag måste, enligt deras öfvertygelse, taga hänsyn till följderna af en
jemkning med afseende på tidpunkten för arbetet samt anordningen dervid. •—--

De förändrade anordningar, som herrar Johnson & Co funno lämpliga att vidtaga
voro: för det första indragandet af frukosttimmen, för det andra tidsafkortningens
förläggande till morgonen. I likhet med de flesta andra hrmor hade de lidit betydlig
förlust genom oregelbunden ankomst på morgonen. Om arbetsgifvarne envisas att lefva
i “den tanklöses paradis® och att anse sig fruktansvärdt förfördelade genom arbetarnes
försummelse att ej punktligt iakttaga godtyckliga och oskäliga regler samt genom det
abnorma tillstånd, som det tidiga morgonarbetet förorsakar, så kunna de ej vänta
annat än att sjelfva blifva lidande härpå. En sådan hållning från deras sida är dock

27

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

mycket oklok. Vidare vill jag påstå, att om man anstälde en ordentlig undersökning
beträffande å ena sidan verkliga kostnaden för det arbete, som utföres före klockan
åtta på morgonen, och å andra sidan det verkliga värdet af samma arbete, så är det
sannolikt, att mången arbetsgifvare skulle spärra upp ögonen af förvåning. Herrar
Johnson & Co hade gjort den beräkningen — och de hafva redan genom sitt nuvarande
arbetssystem fått bekräftelse på dess rigtighet — att det tidiga morgonarbetet
kostar arbetsgifvaren 50 procent mer än samma arbete skulle kosta, i fall det utfördes
under normal tid på dagen. Detta är en ytterst vigtig punkt. Herrar Johnson & Co
ansågo vidare, att tillrustningarna för frukostrasten och för igångsättandet af arbetet
efter denna rast tillsammans medförde en tidsförlust af fulla femton minuter. Ytterligare
besinnade de — och detta var en mycket förståndig tanke — att vägen till
en mans hjerta, i fråga om hans arbete likaväl som i fråga om annat, går så att säga
genom hans mage, samt att en arbetare, som måste infinna sig tidigt på morgonen,
sannolikt utan att ha fått en bit mat i sig, ej kan åstadkomma något fullt tillfredsställande
arbete. Sedan arbetets början framflyttats till klockan åtta, kommo arbetarne
deremot icke, liksom förut, med tom mage. Under det gamla systemet var det äfven
nödvändigt att sörja för artificiell belysning i arbetslokalen under vintermorgnarna,
hvilket naturligtvis äfven medförde någon förlust af arbetstid. Denna inbesparades nu.
Likaså uppstodo äfven besparingar i kostnaderna derigenom, att maskineriet ej behöfde
vara i gång under en tid, då arbetets värde uppgick till endast 50 procent af hvad
det borde. Härtill kommo besparingar i många andra afseenden, såsom praktiska
män lätt finna.

På grund häraf kommo herrar Johnson & Co till den slutsatsen, att genom
antagandet af åtta tim mars-dagen och genom den på samma gång vunna säkerheten
att verkligen få alla sina arbetare precis klockan åtta, i stället för att endast vänta
dem klockan sex, de sannolikt skulle erhålla lika mycket arbete utfördt på åtta timmar
som förut på nio. De framhålla derjemte ytterligare, att för många af deras
arbetare, hvilka bo något aflägset från arbetsplatsen (en half engelsk mil eller deröfver)
innebar den tidigare timmen, att de för att få frukost mellan åtta och half nio
ovilkorligen måste springa både hem och tillbaka, samt att deras måltid sannolikt
måste blifva både otillräcklig och illa smält. Här se vi någon hänsyn tagen till mera
humana motiv, men vi skola äfven finna, att detta till och med från ren affärssynpunkt
betraktadt har lönat sig. Och det måste ju vara tydligt, att när arbetstidens början
är rimlig, så att arbetaren dessförinnan haft tillfälle att få sig ett ordentligt mål och
hustrun likaledes haft tillfälle att laga maten i ordning tids nog, så kan man vänta,
att slutresultatet skall blifva tillfredsställande.

Men — kan man fråga — hvad blef resultatet? Jo, under de första tre månadernas
arbete inträffade endast två fall, då arbetare kommo för sent. Fullständigt har
denna höga ståndpunkt visserligen ej sedan bibehållit sig, men punktligheten har likväl
varit fullt tillfredsställande. — — —

Herrar Johnson & Co betalade sina arbetare, under nyss angifna förbehåll
rörande punktlig inställelse, lika mycket för 48 timmar som förut för 54, nemligen
för gjutare och maskinister 40 sh. 6 d. till 42 sfi. 9 d. Deras bestämda öfvertygelse
är, att 8-timmars-dagen en gång måste komma, och stor heder tillkommer
dem för deras kloka och humana åtgöranden.

Följande äro de frågor, som blifvit af författaren framstälda samt af herrar
Johnson & Co besvarade:

28 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

Åttatimmars-frågan.

1. Har det uppstått någon ökning i produktionskostnaden?

2. Är förändringen omtyckt af arbetarne?

3. Anser Ni, att arbetet numera utföres med mera intelligens och intresse?

4. Uppstå till följd af den kortare arbetstiden några extra besparingar,
exempelvis genom noggrannare tillsyn från förmännens sida ? Skulle några andra extra
fördelar visat sig, torde ni vara god uppgifva hvilka.

5. Utföres enligt er uppfattning under åtta och en half timme af arbetarne
lika mycket, eller mindre arbete än under nio?

6. År påpassligheten om morgnarna likadan eller bättre än före förändringens
genomförande? Om möjligt torde bestämda uppgifter lemnas rörande denna punkt.

7. Anser ni, att minskad arbetstid i England skulle göra det möjligt för
kontinentens fabrikanter, hvilkas arbetare hafva längre arbetstid, att täfla med oss
under för dem gynsammare förhållanden?

Herrar Johnson & Co svarade:

1. De hafva ej funnit någon ökning af produktionskostnaden, utan tvärtom
en minskning.

2. Förändringen är mycket omtyckt af arbetarne, hvilkas nit och bemödanden
visa, att den väckt största belåtenhet.

3. Vi hafva nu en mera intelligent uppsättning af arbetare.

4. Många extra besparingar uppkomma genom den kortare arbetstiden.

5. Vi erhålla mera arbete utfördt.

6. Mera tid blir öfrig för äldre och yngre arbetare att förkofra sig genom
besökande af tekniska aftonskolor. Herrar Johnson & Co anse, att deras arbetare
vinna goda två timmar till vederqvickelse och förkofran.

7. Produktionskostnaden är icke ökad, och på grund af vår erfarenhet om
kontinentens arbetare tro vi ej, att dessa med sin längre arbetstid kunna hålla stången
mot våra med deras kortare arbetstid.

Förestående svar äro af synnerligt värde, och detta enda faktum, att arbetarne
till följd af sin bättre tillgång på tid söka att förkofra sig, är i sig sjelft — ensamt
det — i högsta grad glädjande och betydelsefullt.

Herrar Brunner, Mond & Co i Northwich,

eu firma med mycket stor affär, hvars utomordentliga framgång i kemiska tillverkningar
är så väl bekant, hafva benäget gifvit svar på författarens frågor rörande
införandet af åttatimmarssystemet i deras verkstäder. Ehuru deras industri är af
en fullkomligt olika beskaffenhet med den nyss anförda, så lemnar dock äfven den
ett bevis på de goda verkningarna af en förändring från längre till kortare arbetstid.
1 detta fall minskades tiden från tolf timmar till åtta. Personalen arbetade nemligen
förut kontinuerligt sju dagar i veckan, tolf timmar per arbetslag, med ett skift af
tjugutvå timmar hvar fjortonde dag. Detta tyckes vara ett arbete så det förslår,
ehuru dess intermittenta natur utan tvifvel i någon mån modifierade verkningarna af
en så lång arbetstid. Herrar Brunner, Mond & Co nedsatte arbetstiden till åtta

29

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o 1) Utlåtande N:o G.

timmar, och verkställande direktören säger: “Vi hafva aldrig haft anledning att ångra
denna förändring. För arbetarne har den varit en ren välgerning. Den har utöfvat
det största inflytande på förbättrandet af deras helsotillstånd och på förminskandet
af dryckenskapen, hvilken före systemets antagande verkligen var ganska betydlig.
Ordningsmagtens mellankomst är numera ej längre så behöflig, som den förut brukade
vara. “

Här hafva vi ett slående exempel på det sakförhållandet, att den öfveransträngning,
som nu allt för ofta förekommer, framkallar förseelser, hvilka det sedan kostar
nationen vackra fyrkar att beifra och bestraffa. Här föreligger ett bestämdt intyg
därpå, att orsakerna till vårt lands plågoris, dryckenskapen, till en viss grad kunna
spåras tillbaka till den omenskligt långa arbetstid, som ofta pålägges. Om sålunda
åttatimmarssystemet kan stärka det mest rationella botemedlet mot dryckenskapen
nemligen sjelfaktningen, så skulle ett försök dermed säkerligen i många afseenden
befinnas löna sig. I betraktande af förestående ojäfaktiga vittnesbörd måste man göra
sig den frågan: med hvilket belopp skulle icke detta lands spritkonto, uppgående sistlidet
år till öfver 142 millioner pund, kunna nedprutas! Det är icke underligt, att
en arbetare med den långa arbetstid, som nu så ofta förekommer, frestas till dryckenskap.
Anförda exempel är endast ett nytt bevis derpå, att arbetarne, i fall de erhålla
mera fritid, skola veta att rätt värdera densamma. Författaren har ofta hört
sägas: “Gif dem mera ledighet, och de skola blott så mycket oftare besöka krogen.“
Här se vi ett sakförhållande, som bevisar raka motsatsen till detta falska påstående.

Herrar William Allan & Co.

Följande skrifvelse från herr Allan gifver ett nytt bevis för den satsen, att
ett uns praktik är mera värdt än ett skeppund teori.

Scotia Engine Works, Sunderland,
den 26 februari 1892.

11. It.

Edert ärade har kommit mig till banda, och jag ber att få besvara edra frågor
i den ordning de blifvit framstälda.

1. Så vidt jag af böckerna och aflöningsräkningen kan döma, tror jag, att
produktionskostnaden kommer att ställa sig lägre än förut.

2. Alla arbetarne äro gynsamt stämda för förändringen, och de ådagalägga,
om jag så må säga, en sundare anda, hvilken bland annal yttrat sig däri, att vi ej
haft några “sölare", sedan det nya systemet började tillämpas.

3 och 4. Förändringen är i sjelfva verket så högt värderad af samtliga parter,
att resultatet deraf kommer att ställa sig fördelaktigt för arbetsgifvaren. Förmännen
äro alla regelbundet på sin post, så att arbetet går raskt undan.

5. Det må låta som eu paradox, men jag får nu afgjordt mera arbete utfördt
än förut. Jag är rent af förvånad öfver huru arbetet går undan, enär jag —i likhet
med så många andra arbetsgivare — förestält mig, att resultatet åt arbetstidens

30 Andra Kammarens Tillfälliga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

minskning skulle blifva en motsvarande minskning i arbetsutbytet. Detta är ett misstag,
ty den menskliga maskinen kan, när den är i god ordning och vid sunda vätskor,
utföra mera arbete än i motsatt fall.

6. Talet om den utländska konkurrensen är en barnslighet. Lång arbetstid
betyder ingalunda större arbetsutbyte eller minskade kostnader; i annat fall skulle ju
vi importera kol från Tyskland o. s. v. I afseende på eu del varor, såsom fickur,
väggur, musikaliska instrumenter m. m. kan den utländska konkurrensen beröra oss,
men i våra hufvudtillverkningar aldrig — ty under de år, då utlandets arbetare äro
hindrade genom konskriptionen, få våra unga arbetare öfva sig med hammaren och
mejseln i stället för med geväret, och på grund häraf kunna vi producera bättre
arbetare.

Jag är öfvertygad om att ett allmänt införande af åttatimmarssystemet skall
visa sig fördelaktigt i rent ekonomiskt hänseende.

Jag har nu framstält min åsigt, grundad på rön och iakttagelser, och jag har
ingen som helst anledning att ångra förändringen. För mig har det varit verkligen
öfverraskande att bevittna, huru mina gamla åsigter hafva ramlat och huru mina
farhågor skingrats genom sakernas nya ordning.

Högaktningsfullt
Wm Allan.

Sedan förestående skrefs bar herr Allan (i juni 1802) höjt sina arbetares aflöning
med 5 procent utan att han derom blifvit ombedd. Det är ett mycket praktiskt
bevis på huru väl den kortare arbetsdagen lönat sig för honom.

En utförlig undersökning af den schweiziska maximalarbetsdagens
inverkan på detta lands produktion har blifvit offentliggjord af den
bekante yrkesinspektören d:r F. Schuler. Enligt denna undersökning
(Der Normalarbeitstag in seiuen Wirkungen auf die Produktion, Archiv
fur soziale Gesetzgebung und Statistik von H. Braun, 1891 sid. 82—102)
skulle minskningen af arbetstiden icke hafva medfört motsvarande
minskning af arbetsutbytet, arbetsintensiteten och tekniken skulle hafva
gått framåt, produktionen och arbetslönerna i många fall stigit och
tidsregleringen i det hela visat sig vara en sann välgerning för arbetarne
utan att lända arbetsgifvarne till förfång. Resultaten sammanfattas
af författaren i följande allmänna slutord:

Tyvärr är härmed raden af de fakta redan slut, hvilka här kunna anföras och
tillgodogöras i och för ett i någon mån tillförlitligt bedömande af den schweiziska
maximalarbetsdagens verkningar. Dessa såväl som otaliga andra iakttagelser, som
hvar och en kan göra, hvilken kommer i närmare beröring med lifvet och verksamheten
inom fabrikerna, leda till den öfvertygelsen, att arbetstidens längd endast inom
vissa gränser är bestämmande för arbetsutbytet. Den är det i så mycket högre grad,
ju mindre arbetarens kropps- och själskrafter tagas i anspråk genom hans sysselsättning,
ju mindre kraftförbrukning maskinens betjenande kräfver; den är det i mycket
ringa grad, der det mest kommer an på ett omsorgsfullt och noggrannt arbete. Der

31

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 6.

det arbetas med maskiner, der blir arbetaren under så mycket kortare tid i stånd
att prestera sitt normala arbete, ju mera komplicerad maskinen är, och ju mera förstånd,
uppmärksamhet och omdöme dess betjening eller ledning fordrar. Häraf öfverallt
den företeisen, att arbetstiden först förkortas inom de industrier, som behöfva
arbetare, hvilka äro intelligenta och förvärfvat sig ett visst mått af bildning. Sådana
arbetare förbruka kraft genom kroppslig och andlig ansträngning samtidigt. Man
finner det visserligen ofta påfallande, att personer af detta slag efter slutadt arbete i
sitt yrke bruka hängifva sig åt ytterligare verksamhet i hemmet, i trädgården eller
till och med ute på fältet. Men man förgäter, att härvid till en stor del andra, förut
ännu icke ansträngda muskelpartier sättas i verksamhet, samt att genom vistelsen i
det fria, genom blodomloppets och andhemtningens lifvande ett kroppens vederqvickande
samtidigt kan ega rum. Vida mer göra sig de i kroppen hopade trötthetsämnena
gällande genom olust och oförmåga till andlig verksamhet. Det är ej att undra på,
att fabriksbarn i sina afton- och fortsättningsskolor efter ett tröttande arbete visa så
liten andlig vakenhet samt att man i arbetareföreningar kan iakttaga så mycken
tanklös efterrabbling af det föresagda, så liten egen själs verksamhet, enär deras
sammankomster hållas efter arbetsdagens mödor, efter förbrukning af det normala
kraftmåttet samt under en tid, som borde vara egnad åt hvilan.

Arbetaren har ett visst kraftmått att förbruka. Detta mått kan emellertid
minskas eller ökas allt efter näringens beskaffenhet och kroppens hela öfriga vård.
Bättre underhåll och större arbetsförmåga stå i omedelbar vexelverkan med hvarandra.
Derför — och i framställningen om spinnerierna hafva bevis härför blifvit framlagda —
kunna arbetare bringas till ökad arbetsförmåga, om deras aflöning och således möjligheten
till bättre underhåll af kroppen i samma förhållande ökas. Samma verkan
har äfven förbättringen af sundhetsförhållandena inom fabrikerna, det vill säga undvikandet
af allt sådant, som eljest skulle menligt inverka på arbetarens kroppskrafter.
Men äfven på annat sätt kan arbetsförmågan inom en viss gifven tid ökas — om nemligen
kraftförbrukningen fördelas på ett mindre antal arbetstimmar. Då blir det, såsom
anförda erfarenheter ådagalägga, under för öfrigt lika förhållanden möjligt att kunna
utföra lika mycket arbete på 11 eller ännu färre timmar som förut på 12.

Om detta så ofta dragés i tvifvelsmål, så torde väl orsaken härtill merendels
ligga deri, att arbetets tempo endast småningom blir och kan blifva ett annat. Liksom
kapplöpningshästen tränas och sättes i stånd att utföra utomordentliga prestationer,
och liksom sportsmannen — han må nu heta bergbestigare eller roddare, atlet eller
konstberidare i cirkus — tränar sig för sin konst, så kan äfven fabriksarbetaren genom
småningom inhemtad vana och öfning sättas i stånd till vida större arbetsutveckling
under samma tid, såsom det ju äfven lyckats den engelske arbetaren gentemot den
schweiziske med hans långsammare väsende och gentemot den hinduiske med hans
betydligt ringare uthållighet. Det säger sig sjelft, att denna stegring ej kan drifvas
i det oändliga. Vi veta icke, vid hvilken arbetstidsförkortning en varaktig mindreprestation
inträder. Det är möjligt, att den inträder vid ett efter våra nuvarande
begrepp mycket lågt timtal. Endast erfarenheten kan visa, huru härmed verkligen
förhåller sig.

Men det veta vi, att samma mått icke kan gälla för alla menniskor, ja förmodligen
icke ens för alla menniskoraser. Man kan således i detta afseende icke
uppställa någon ens närmelsevis pålitlig beräkning för någon som helst industrigren,
innan man känner sammansättningen af dess arbetspersonal. Beräkningen blir desto
säkrare, ju mera normala de enskilda individer i allmänhet äro, hvilka sysselsättas i

32 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 6.

en industri; den blir desto otillförlitligare, ju flera abnorma individer som deltaga i
fabriksdriften. Och det gifves industrier, exempelvis bomullsspinneri-industrien, hvari
med förkärlek samla sig personer, hvilka endast delvis äro arbetsdugliga, för att här i
möjligaste mån tillgodogöra sig sina begränsade krafter.

I vår uppfinningsrika tid arbetar emellertid menniskan numera sällan med uteslutande
användning af sina egna krafter och organ. Nästan i hvarje industri spelar
maskindriften en allt mer betydande roll. Maskinen bestämmer det större eller mindre
måttet af den ansträngning, som kräfves af arbetaren, hvilken sköter densamma; den
betingar snabbheten af hans rörelser och förbrukningen af hans muskelkraft. Den
utgör ofta ett hinder, som gör, att arbetaren äfven med bästa vilja i verlden ej kan
prestera mera, trots allt uppbjudande af uppmärksamhet och intelligens; den krafvel''
tvärtom ej sällan på ett befallande sätt öfveransträngning, äfven om arbetaren är
nästan färdig att störta.

Konstruktörerna åstadkomma allt mer och mer storartade maskiner, för att
dermed skall kunna produceras allt mer och allt bättre. Dessa båda synpunkter
voro förr så godt som de enda, från hvilka deras alster bedömdes. Den nutida lagstiftningen
ställer arbetsgifvaren till ansvar för de förluster, hvilka maskindriften vållar
arbetaren i form af kroppsskada, och detta har förmått konstruktörerna att anstränga
sin uppfinningsförmåga äfven för åstadkommande af en mera betryggande fabriksdrift,
för byggande af mera säkra maskiner. Nåväl — om lagstiftningen nu äfven skulle
börja att skänka en tanke åt skadegörelse genom öfveransträngning i följd af för lång
arbetstid samt att stifta lagar häremot? Konstruktörerna komme väl då att på samma
sätt rigta sina bemödanden derpå, att iakttagandet af nämnda lagar kunde ega rum,
utan att industriens tillverkningsförmåga i dess helhet toge skada och utan att den
ekonomiska existensen af enskilda industrier råkade i fara samt tillika utan att den
enskilde arbetarens förtjenst och dermed det kroppsunderhåll, som sätter honom i
stånd att utföra det nödiga arbetet, lede något intrång. Devisen för att sådant låter
sig göra erbjuda många af de förut anförda fakta, särskildt de från textilindustriens
område.

Visserligen låter hvarken detta framsteg, ej heller arbetarnes egen afpassning
efter det förändrade produktionssättet genomföra sig med ett slag, och härtill måste
lagstiftaren taga hänsyn. Den snabbhet, hvarmed omgestaltningen inom hvarje industri
låter sig genomföra, torde vara så olika, att lagstiftaren äfven härvid nödgas fästa
afseende. Men sent eller aldrig skall framsteget komma, såvida icke lagstiftningen
frammanar, ja framtvingar det genom uppställandet af vissa fordringar, hvilka industrien
inom en bestämd tid måste uppfylla.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1895.