Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18 (Utlåtande 1895:Tfu118 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

hribWni • ! ''min -■ Öl b

U-jf:

r-it fli?

;3 i!''l•''''7é''."„ :l!''( }i i; i‘!it!

Ii;

"it ■!«

I ''i 1 ,(;''>).i
‘.. .T.- r.j

ui.Ti f fgiri j ifii-nr* l ivlhtf

a SO /. ■■_lhvSr.t -J: tf,G8l f)Iv ;• b i. /^tfi;

o X> 111 ;''«> i ,i»i Kirurg
•t/:Jill.i.;i--.!u ;;!uil gtflnJoitaV. t‘.
.....; ;< ! j.gibi^Äö t.-/nöbi 1 f

N:o 18.

..................y. Kli

''oa/nö v b mai fö?

lita

Ant. till Riksd. kansli den 1 april 1896, kl. 6 e. in

;>''f

-Rv/;jw»i*t 4<

''Vbbsr./t^ aV,
A\ t'' fÅ‘\y.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till en riksförsäkringsanstalt för försäkring mot eldskada.

i I » f ! i-i *5 • . sill • i V* ? 1 • .''»rf r I , t ‘t * 1 Fyi ■''. i (* [till i

Redan i vissa af de gamla landskapslagarne och derefter i konung
Kristoffers landslag förekom det stadgandet, att häradet skulle göra
sammanskott för beredande af brandstod eller ersättning för liden eldskada.
Den rätt att åtnjuta och den skyldighet att gifva brandstod,
som i enlighet härmed tillkom alla bofaste män, bekräftades sedermera
dels af kungabref, dels af 1734 års lag.

Ändring härutinnan inträdde först, sedan försäkringsbehofvet på
annat, lämpligare sätt blifvit fyldt. Visserligen upprättades år 1746
Stockholms'' stads brandförsäkringskontor, men dettas verksamhet var inskränkt
till hufvudstaden. År 1782 trädde emellertid det i början för
både stad och land afsedda Allmänna brandförsäkringsverket i verksamhet,
och derefter, men först år 1818, medgafs befrielse från deltagande
i brandstod för den, som deri ingick. Emellertid bildades allt flera
brandstodsinrättningar, och Rikets Ständer anhöllo derför år 1851, att
1734 års lagstadgande i fråga om brandstod måtte upphäfvas, hvilket
också skedde genom kongl. förordningen den 26 april 1853.

Kort tid derefter, år 1855, trädde det första aktiebolaget för
brandförsäkring i verksamhet, derigenom brytande nya vägar för

Bill. till Riksd. Prof. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Rand. 17 Höft. (N:0 18). 1

Historik.

2 Andra Kammarms lillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18:

försäkringsverksamheten. Sedermera hafva brandförsäkringsinrättningar
i stort antal och af mångahanda slag uppstått.

Enligt försäkringsinspektörens senast offentliggjorda årsrapport
ansvarade vid 1893 års utgång de svenska brandförsäkringsinrättnin -

garna för följande försäkringsbelopp:

5 aktiebolag (inländska försäkringar) ............ kr. 1,584,950,143

11 större, ömsesidiga bolag................................. » 1,109,449,744

24 länsbolag............................................................... » 1,611,860,472

363 mindre ömsesidiglietsanstalter ..................... » 1,038,187,080

Summa kr. 5,344,453,439,

hvartill komma 15 utländska, i Sverige opererande
bolag, ansvarande för ........................ » 275,655,625.

Dessa slag af brandförsäkringsanstalter hafva sins emellan olika
karakter och verkningssätt. De stora aktiebolagen å ena sidan och
de små ömsesidighetsanstalterna å den andra kunna betraktas såsom
det svenska brandförsäkringsväsendets ytterligheter, båda erbjudande
fördelar och olägenheter. De små härads- och sockenbolagen erbjuda
fördelarna af i möjligaste mån likartade risker samt en på
personlig bekantskap grundad kännedom om försäkringsklientelen hos
de myndigheter eller styrelser, genom hvilka affärerna förmedlas och
skadorna regleras. Mot dessa fördelar stå vissa olägenheter — ur försäkringssynpunkt
främst tillfälligheternas stora inverkan. Inom ett
litet område med jemförelsevis få risker måste nemligen en stor ojemnhet
i brandolyckornas förekomst och derigenom i uttaxeringarna göra
sig gällande. Uttaxeringarna varierade också under år 1893 från 0 ända
upp till 8 kronor per tusendet. Att en dylik ojemnhet ingalunda uteslutande
är kännetecknande för de minsta ömsesidighetsanstalterna framgår
tydligt af de ännu i färskt minne varande uttaxeringarne till Städernas
allmänna brandstodsbolag efter det olyckliga brandåret 1888.
Den nu nämnda olägenheten försvinner visserligen till väsentlig del,
då det gäller aktiebolagen, hvilka mot en viss, bestämd premie ikläda
sig brandrisken, ansvarande derför utan regress till uttaxeringar. Men
denna trygghet för försäkringstagarne vinnes dock å andra sidan endast
genom uppgifvande af ofvan nämnda stora fördelar hos ömsesidighetsbolagen
samt mot premier, som äro högre än ömsesidighetsbolagens
genomsnittsuttaxeringar. Mellan nu nämnda två former för brandförsäkring
intaga de större ömsesidighetsanstalterna en mellanställning.

Andra Kammarens TillfäUiga Utslcotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

Den svenska försäkringssökande allmänheten liar således tillfälle
att, med noggrant afvägande mot hvarandra af de nu anförda öch
andra fördelar och olägenheter, göra sitt val mellan olika slag af
brandförsäkringsanstalter, och allmänheten har också temligen jemnt
fördelat sig mellan ofvannämnda fyra kategorier. Huru rikt emellertid
än detta urval är, så köpas dock fördelarne af det enä systemet
genom afstående från andra fördelar hos det andra systemet, och under
sådana omständigheter uppkommer lätt den tanken, huruvida icke de
olägenheter, som vidlåda eller synas vidlåda de olika systemen af brandförsäkring,
skulle kunna undvikas genom en riksförsäkringsanstalt -1-en tanke, som äfven kan anses finna ett visst stöd i de urgamla, nu
upphäfda lagbestämmelserna om brandstod.

liv''■ Tu ''■ i! • > "r ■ i -i» ^• * f’»t* Jr.: ir. » a A\:r\ <\''t<

. . . . ;• • —:—»-fr-n- T ''.ur:- ''A nn

. -«* v- • ilul (•>:-•;> / .'' I

Tanken på en riksförsäkringsanstalt för försäkring mot eldskada
har vid innevarande riksdag tagit sig ett uttryck i en af herr A. F.
Broström inom Andra Kammaren väckt och till utskottet öfverlemnad
motion, n:o 102, i hvilken föreslås, »att Riksdagen i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för en
kommande Riksdag framlägga förslag till en riksförsäkringsanstalt för
försäkring mot eldskada af såväl fast som lös egendom, som kan vara
föremål för försäkring».

De skäl motionären anfört till stöd för sitt förslag äro följande: *

1) att de i vårt land, synnerligast för städer, opererande brandförsäkringsbolagen,
genom bildandet af »ringar», med sina höga tariffbestämmelser
föreskrifva så hårda vilkor, att försäkringstagare vid
deras uppfyllande nära nog ruineras;

2) att vid ömsesidighetsförsäkringsverksamheten det stundom är
svårare för den icke brandskadade än den, eldsolycka öfvergått;

3) att det på grund häraf är statens pligt att träda emellan för
att i någon mån skydda sina undersåtar från ekonomiskt förtryck i
denna del; samt

4) »att en brandförsäkringsanstalt i statens hand skall ställa sig
både billigare och lemna större trygghet än de många nuvarande
privata och allmänna brandförsäkringsanstalter med sina, hvar för sig,
stora förvaltningskostnader, för att nu ej tala om den vinst, dessa försäkringsanstalter
måste hafva»

Motionen.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

°motimärms Då skottet nu går att yttra sig om detta i och för sig vidtom skäi

fattande, ehuru af motionären ytterst knapphändigt motiverade förslag,
må till en början en granskning anställas af de skäl, som blifvit af
motionären andragna.

f*?™ tariff- 1) Dervid mötes utskottet först af ett uttalande, att vissa brand bestämmelser.

försäkringsbolag genom bildande af »ringar» infört allt för höga tariffbestämmelser.

Med »ringar» åsyftar motionären helt visst den sammanslutning,
som under namn af Tarifföreningen ingåtts mellan ett stort antal inoch
utländska försäkringsanstalter, hvarigenom dessa sins emellan
öfverenskommit att efter noggrant studium ur brandförsäkringssynpunkt
_ af landets olika städer och andra orter samt af de särskilda
riskerna inom de olika orterna gemensamt bestämma de premier, som
i hvarje fall lämpligen böra åsättas.

För att bedöma, om de så bestämda premierna äro för höga, torde
vara lämpligt att något närmare undersöka, huru de premiesatser, som
våra svenska tariffbolag bestämma, hålla stånd inför kritiska brandförhållandem
Genom konkurrensen å ena sidan och en viss grad af
osäkerhet särskilt rörande trärisker i småstäder å den andra hade i
medlet af 1880-talet de gemensamma premiesatserna nått ett minimum.
Kom så brandåret 1888. Samtliga bolag ledo stora förluster, och bolaget
»Sverige» måste till och med ställas under liqvidation. Försäkringstagarna
i detta bolag utbekommo emellertid till fullo sina fordringar,
och affärerna öfvertogos af ett dotterbolag »Fenix», men det enkla
faktum, att ett solidt och, enligt allmänt omdöme, samvetsgrant skött
bolag med stort aktiekapital och dessutom ingalunda obetydliga fonder
på så sätt tvingades _ att upphöra, synes utskottet visa hän derpå, att
de då gällande premierna i det hela taget näppeligen voro att anse
såsom för höga. Efter dessa olyckor höjde tariffbolagen premierna för
trästäder m. fl. risker. Ytterligare höjningar, baserade på noggranna
undersökningar, lära hafva gjorts; men tariffbolagen hafva derjemte
angifvit vissa åtgärder med afseende på fast brandcorps, brandattiralj,
vattenledning m. m., som böra af respektive samhällen vidtagas, för
att de så höjda premierna skola kunna i någon mån modifieras.

Erfarenheten lemnar derjemte, i fall man observerar en längre
period, under hvilken såväl goda som dåliga år förekommit, några
ganska märkliga upplysningar rörande tariffbolagens premier. I första
häftet. af _ Försäkringsföreningens Tidskrift för innevarande år finnes
offentliggjord följande af kamrer J. May utarbetade

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

Sammanställning ; , \

af de Svenska brandförsäkringsaktiebolagens inländska brandförsäkringsrörelse, hemtad
från Försäkringsinspektörens officiella berättelser till K. Civildepartementet under
åren 1887—1893, eller under de år, rörande hvilka de officiella 1H;

, : uppgifterna är o tillgängliga.

Premier.................................................................................. Er. 36,511,971: —

Skadeersättningar......................................................... 37,225,186: —

Ökning i kap.-brandförsäkringsfonden........................... 872,086: —

» i försäkringsfonden .«....................................... 349,155:—r

Provisioner och omkostnader, beräknade till 22 % af

premierna.............................................................••• 8,032,633: — Er. 46,479,060; —

__Förlust Kr. ; ''9,967,089: —

Att. bolagen, trots dessa förluster, kunnat fortsätta sin verksamhet
och än vidare utveckla sig, lärer bero dels på bolagens utländska
affärer, dels på deras reassuransrörelse. Såvidt utskottet af dessa
ur de officiella rapporterna hemtade sifferuppgifterna kan döma, synas
de af motionären i detta afseende uttalade åsigterna icke vara på tillräckliga
skäl grundade.

_ Ännu en omständighet stärker utskottet i denna dess uppfattning,
nemligen den omständigheten, att af de två bolag, som under nuvarande
fria konkurrens bildats såsom en direkt opposition mot tariffbolagen, det
ena till stor skada för vida kretsar stupat och det andra måst söka
sin räddning i dryga uttaxeringar.

2) Motionären framhåller dernäst, att »vid ömsesidighetsverksamheten
det stundom är svårare för den icke brandskadade än den, eldsolycka
öfvergått».

I sakens natur ligger visserligen, att uttaxeringarna det ena året
skola vara större, det andra året mindre; och att olikheterna kunna
vara stora, har utskottet redan förut visat. Men detta är en olägenhet,
som med nödvändighet sammanhänger med sjelfva systemet af dylika
försäkringsinrättningar och som föga synes kunna göras till föremål
för klander, så länge uttaxeringarna rättvist fördelas samt icke göras
högre, än behofvet kräfver.

3) Såsom en följd af de höga tariffbestämmelserna i de stora
bolagen och de vexlande uttaxeringarna i ömscsidighetsanstalterna anser
motionären det vara »statens pligt att träda emellan för att i någon
mån skydda sina undersåtar från ekonomiskt förtryck i denna del».

Dylika förslag äro ingalunda eu ny företeelse. '' De hafva tvärt -

Ömsesidig hetsanstal terna.

Bör staten
träda emellan? -

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

om ganska tidigt och ofta återkommit i utlandet, ehuru de hittills alltid
hafva afvisats. Så i Frankrike 1848 och 1850, i Belgien 1842 och
1846, så ock i England, Ryssland och Nord-Amerikas Förenade Stater.
Öfverallt hafva förslagen till statsförsäkring för brand fallit.

Hvad det nu föreliggande förslaget beträffar, så försöker motionären
icke att gifva ens en antydning om, huru han tänkt sig en riksförsäkringsanstalts
organisation.

Antingen kan emellertid en statsanstalt så anordnas, att denna
anstalt genom ett lagstadgadt försäkringstvång hos sig monopoliserar
hela landets brandförsäkring, eller ock så, att statsanstalten opererar
vid sidan af förut befintliga enskilda anstalter, med dem i starkare
eller svagare konkurrens. Det synes dock utskottet, som om resultatet
äfven vid det senare alternativet med all sannolikhet småningom skulle
blifva detsamma som vid det förra, nemligen att den hittills genom bolag
eller ömsesidiga föreningar bedrifna brandförsäkringsverksamheten i så
fall förr eller senare skulle upphöra. Om statsanstalten skulle tänkas
operera med fasta premier, så skulle dessa svårligen kunna sättas högre,
utan snarare lägre än bolagens premier, i hvilket fall bolagens
klientel skulle anse med sin fördel förenligt att dit öfvergå. Om
statsanstalten deremot skulle tänkas operera med uttaxeringar, så att
exempelvis ersättningarna för ett års brandolyckor fördelades på ett
följande års debetsedlar, så skulle många känna sig så tilltalade af
det för den enskilde beqväma i en dylik sakernas ordning, att allmänheten
äfven i så fall småningom skulle öfvergå till statsanstalten.

Vid en sådan efter hand skeende öfverflyttning af försäkringsklientelen
från de enskilda anstalterna till riksförsäkringsanstalten är det
gifvet, att de sämre riskerna i främsta rummet skulle dit öfvergå,
till stor nackdel för statsanstalten. Huru denna öfvergång till statsananstälten
i detalj för öfrigt skulle tillgå, hvilka ekonomiska och öfriga
följder deraf skulle uppstå med afseende på de hittillsvarande brandförsäkringsinrättningarna
och alla dem, hvilka i dessa insatt penningar,
med dem afslutat kontrakt eller af dem eljest bero, eller hvilka ersättnings-
eller andra förpligtelser staten derigenom skulle kunna åsamkas,
äro frågor, som det icke torde tillkomma utskottet att närmare utreda.
Hufvudsaken är, att all brandförsäkringsrörelse förr eller senare sannolikt
skulle blifva koncentrerad hos riksförsäkringsanstalten.

De motsedda 4) Motionären är fullt öfvertygad om, »att en brandförsäkringsan {nsttuf&rsäl-

stalt i statens hand skulle ställa sig både billigare och lemna större
ringsanstalt, trygghet än de många nuvarande privata och allmänna brandförsäk -

Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotis (N:o 1) Utlåtande N:o 18. 7

ringsanstalter, med sina, hvar för sig, stora förvaltningskostnader, för
att ej tala om den vinst dessa försäkringsanstalter måste hafva.» (

Utskottet har redan förut från tariffbolagens erfarenhet meddelat
några sifferuppgifter, som ingalunda kunna anses lockande. Då man
dertill betänker, att erfarenheten hittills i de flesta fall gifvit vid
handen, att statsdrift af en affärsverksamhet ställer sig väsentligen
dyrare, än om samma rörelse drifves af enskilda bolag eller föreningar,
så torde rigtigheten af motionärens antagande om större prisbillighet
kunna anses mycket tvifvelaktig.

Att en statsanstalt »lemnar större trygghet» än de nuvarande
privata försäkringsanstalterna, får deremot anses obestridligt.

Denna fråga sammanhänger emellertid på det närmaste med det
sätt, hvarpå statens verksamhet såsom brandassuradör skulle utöfvas.
Den omständighet, hvarpå främst ett brandbolags framgång beror,
är det noggranna valet af risker och det dermed sammanhängande
rigtiga proportionerandet af premiesatserna för de olika riskerna.
Bolagen kunna af de erbjudna riskerna utan angifvande af skäl utgallra
sådana, som kunna anses farliga på grund af riskens egen
beskaffenhet eller på grund af kännedom om egarens personliga karakter
och ekonomiska förhållanden. Staten åter skulle antagligen blifva
tvungen att till försäkring antaga alla erbjudna risker, derigenom kommande
i en ofta ganska vansklig belägenhet, hvarförutom det för staten skulle
erbjuda nästan oöfvervinneliga svårigheter att verkställa den ytterst
invecklade och grannlaga proportioneringen af premiesatserna.

Bolagen kunna dessutom skydda sig mot allt för stora samtidiga
förluster i städer eller tätt bebyggda orter genom att bestämma sig
för vissa maxima af försäkringsbelopp för hvarje stad eller ort eller
stadsdel, hvilket åter torde vara en omöjlighet för en eventuel statsanstalt.

Eller ock kunna bolagen hos andra in- eller utländska bolag återförsäkra
en del af en stor försäkring, tecknad på en och samma risk.
En statsanstalt torde hafva svårt att afsluta reassuransförbindelser,
äfven om man ur andra synpunkter skulle anse det lämpligt. Utan
tvifvel lärer nemligen hvarje solidt reassuransbolag vägra att acceptera
en del mindre goda risker, som statsanstalten deremot på grund af
sin ställning icke kan undandraga sig att sjelf antaga till försäkring.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

Taibnänhettf Sedan utskottet sålunda granskat motionärens skäl och dervid på att

staten om- pekat några af de invändningar, som ur praktisk försäkringssynpunkt
brandförsäk ^unna framställas mot tanken på en riksförsäkringsanstalt för försäkring
ringsverksam- mot eldskada, vill utskottet dertill framhålla ännu en synpunkt af vigt.
heten- Om staten genom införandet af en riksförsäkringsanstalt blifver

icke blott försäkringsgifvare, utan äfven förr eller senare ensam försäkringsgifvare
på brandförsäkringens område, så har staten derigenom
slagit in på en väg, hvarifrån densamma ansetts böra hålla sig fjerran.

I»Underdånigt betänkande med förslag till författningar angående
försäkringsväsendets ordnande», afgifvet af landshöfdingen C. A. Sjöcrona,
yttrar författaren angående tanken på statsmonopolisering af försäkringsväsendet,
att »tillämpningen af en sådan åsigt skulle stå i fullkomlig
strid med vårt näringslös utveckling samt på ett betänkligt
sätt rubba hittills under lagens skydd bestående förhållanden. Det låter
sig ock utan svårighet ådagalägga, men bör af en hvar med lätthet
inses, att staten ingalunda kan med hopp om framgång åtaga sig alla
de mångskiftande förvaltningsbestyr, som komme att åligga honom såsom
ensam försäkringsgifvare inom alla försäkringsväsendets grenar.
Om än icke ’tvångsförsäkringen’ skulle följa en sådan anordning i
spåren och derigenom rubba försäkringsväsendets grundvalar, som äro
frivillighet och sjelfhjelp, så skulle dock försäkringsväsendet med staten
såsom ensam försäkringsgifvare ständigt löpa fara att ledas på afvägar.
I stället för att vara ett verksamt hjelpmedel för hvarje medborgare
att utan statens eller kommunens anlitande sörja för sig och de sina,
skulle försäkringsväsendet lätteligen kunna nedsjunka till en undei-stödsinrättning,
hvari den sparsamme och driftige arbetaren finge göra insatser
för att delvis derigenom bereda förmåner åt den mindre flitige.»
Ett sådant förhållande skulle nemligen i fråga om brandförsäkring
innebära, att de goda riskerna komme att betala för de dåliga.

Utskottets

hemställan.

Med anledning af hvad utskottet sålunda anfört, får utskottet
hemställa,

att förevarande motion icke må till någon kammarens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1895.

På utskottets vägnar:

Emil Hammarlund.

Stockholm, tryckt hos A. L. Normans Boktryckeri-Aktiebolag, 1895.