Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13 (Utlåtande 1895:Tfu113 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

mo is.

Ant. till Riksd. kansli den 22 mars 1895, kl. 8 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 3,
i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kongl. Maf.t
med begäran om utarbetande ochframläggande af förslag
till lag angående in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet i Sverige.

I en till utskottet remitterad motion, n:o 16, föreslår herr S. Palme
»att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för nästa Riksdag framlägga förslag till en försäkringslag,
innehållande fullständiga och fullt betryggande bestämmelser
rörande in- och utländska försäkringsanstalters verksamhet i Sverige».

Motionären framhåller, hurusom det mellan ett försäkringsbolag och
en enskild försäkringstagare afslutade försäkringsaftalet baserar sig, särskilt
i fråga om lifförsäkring, »på så vidlyftiga statistiska undersökningar
och så invecklade matematiska beräkningar, hvilka dessutom äro så undanskymda
af icke dithörande omständigheter, att det för den enskilde är
helt och hållet omöjligt att kontrollera rigtigheten af eller soliditeten hos
försäkringsaftalets detalj bestämmelser». Af dessa anledningar och då dertill
kommer, att det nu allt mera blifvit »den stora, i dylika afseenden jemförelsevis
obildade och okritiska massan, som är ena parten gent emot
ett kanhända vacklande och föga solidt, men med filantropiska och
vetenskapliga fraser omkring sig slående bolag såsom andra parten», anser
Bill. till Riksd. Prot. 1895. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 12 Höft. (N:o 13). 1

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

motionären det uppenbart, hvem af dessa båda parter måste draga det
kortare strået, och han kommer redan af denna anledning till den slutsats,
att staten bör ingripa och skydda icke de svenska bolagen gent
emot de utländska, icke vissa svenska bolag gent emot andra svenska bolag,
utan den stora, för hvarje år i snabb tillväxt varande del af Sveriges
befolkning, som begagnar sig af försäkring under dess olika former.

Motionären besvarar den invändningen, att vi i kongl. förordningen
den 22 oktober 1886 redan skulle hafva en försäkringslag, med att påpeka,
att denna förordning med sina knappa fyra sidors text endast är
»en samling reglementariska, föreskrifter angående anmälningar, angående
uppgifters insändande och offentliggörande, angående rätt för civilministern
att låta granska räkenskaper och handlingar m. m.» Han påpekar derjemte
ofullständigheten och otillräckligheten af deri upptagna stadganden
samt framhåller, hurusom försäkringsinspektören, hvilken lärer sakna all
rätt till eget initiativ, enligt hans uppfattning fullkomligt kritiklöst behandlar
de från vissa bolag insända origtiga uppgifterna.

Utan att inlåta sig »på den frågan, om de nuvarande reglementariska
föreskrifterna, med vissa tillägg och under annan tillämpning, skulle kunna
i någon mån verka mera effektivt», drager motionären af sin förut gjorda
framställning den slutsatsen, att den nuvarande förordningen så till form
som tillämpning är otillfredsställande, och att frågans lösning endast är att
söka i en af Konung och Riksdag stift ad for sä kring slag. För sin åsigt om
behöflighet^! af en dylik lag har motionären funnit ett stöd äfven i det
intresse, som af statsmagterna egnats åt sparbanksväsendet, samt i de skäl,
som slutligen ledde till 1892 års lag angående denna med försäkring
närbeslägtade form af ekonomisk förtänksamhet.

Att eu verklig försäkringslag det oaktadt låtit vänta på sig, beror,
såsom ock af ingressen till 1S86 års förordning framgår, derpå, att man
önskade afvakta bolagslagens färdigblifvande. Motionären anger med anledning
deraf de skal, som synas honom tala för ett afgörande af frågan
om en försäkringslag, oberoende af bolagslagen.

Motionären förklarar sig icke vilja närmare ingå på en utredning af
de grunder, hvarpå en försäkringslagstiftning bör hvila, »utan torde på en
eventuel Riksdagens begäran af Kongl. Maj:t kunna införväntas ett på
noggrann utredning baseradt, bestämdt förslag dertill». Motionären kritiserar
dock deri nuvarande kontrollen, som är grundad uteslutande pa
det s. k. piiblicitefssystemet, samt anför såsom stöd för sin förkastelsedom
anföranden dels af landshöfdingen Sjöcrona, hvilken 1881 erhöll Kongl.

Ändra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13. 3

Maj:ts uppdrag att uppgöra författningsförslag i ämnet och hvilken ansåg,
att tillsynen öfver Sveriges försäkringsväsende borde i hufvudsak ordnas
enligt det s. k. auktorisationssystenget, dels äfven af dåvarande civilministern,
hvilken år 1886 förklarade sig anse äfven »den största möjliga publicitet»
otillräcklig, emedan det efter hans åsigt vore en skyldighet för staten att
beträffande hvarje särskild försäkringsanstalt tillse, »såväl att anstaltens
grundläggning sker efter allmängiltiga regler, som ock att anstalten under
sitt fortfarande bestånd icke afviker från deras tillämpning».

I tillämpliga delar anser motionären, att samma stadganden som för
de inhemska bolagen äfven böra tillämpas för de utländska, men han
påpekar, att, ehuru visserligen inga prohibitiva skrankor böra uppresas
mot de utländska bolagens verksamhet i vårt land, dessa dock icke böra
behandlas mera »liberalt» än de svenska bolagen.

Efter att till sist hafva anslutit sig till den af 1886 års statsutskott
hyllade åsigten, att den för en ''ökad kontroll uppkomna större kostnaden
delvis borde bäras af de kontrollerade bolagen sjelfva, hvilka hafva ett
med den försäkrade allmänheten fullt jemförligt intresse och af hvilka
de solida svenska försäkringsanstalterna, som främst påyrka ökad kontroll,
icke lära vilja undandraga sig denna kostnad, föreslår motionären den
ofvan omförmälda skrifvelsen.

Vid granskning af förhållandena rörande försäkringsverksainheten
inom vårt land, hvarpå motionären sålunda rigtat en, som det vill synas,
välbefogad uppmärksamhet, har utskottet funnit, att denna lika gagnande
spm vigtiga verksamhet nått en så betydande utveckling, att, enligt 1893
års officiella uppgifter, de i vårt land opererande försäkringsanstalterna
vid nämnda års utgång ansvarade för följande efter våra förhållanden ganska
stora försäkringsbelopp, nemligen:

Lifförsäkringsbolagen .............

Brandförsäkringsbolagen .......

Olycksfallsförsäkringsbolagen
Sjö- och transportbolagen
Ofriga försäkringsbolag .......

för kr.

371,199,441

6,987,661,660

328,058,556

697,349,873

71,787,470.

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

Under sådana förhållanden och då dels osunda tendenser inom detta
område äfven i vårt land synas hafva sökt vinna insteg, och dels förluster
på grund af oegentligheter och missförhållanden lätteligen kunna för den
försäkrade allmänheten uppkomma, ja, delvis, ehuru i mindre skala, redan
förekommit, så synes det utskottet, som vore en effektiv lagstiftning rörande
denna vigtiga samhällsangelägenhet i hög grad af behofvet påkallad.

I hufvudsak gillande de skal för åtgärder i detta syfte, som motionären
anfört, vill utskottet erinra, att denna fråga ingalunda är ny. Redan
år 1881 uppdrog Kongl. Maj:t, dertill närmast föranledd af en från Försäkringsföreningen
ingifven skrift, åt landshöfdingen C. A. Sjöcrona att utarbeta
författningsförslag i ämnet. Resultatet af detta arbete blef ett
den 7 juli 1883 dagtecknadt »underdånigt betänkande med förslag till
författningar angående försäkringsväsendets ordnande». Efter en utförlig
historisk utredning rörande såväl svenska som utländska försäkringsförhållanden
granskas i detta betänkande de olika system, som kunna
komma i fråga vid anordnandet af en statstillsyn öfver försäkringsväsendet.
Dervid uttalas en bestämd förkastelsedom öfver ett uteslutande användande
af det s. k. publicitetssystemet, som i en fullständig offentlighet
rörande försäkringsanstalterna söker att bereda allmänhetens enda skydd.
En lagstiftning, byggd uteslutande på detta system, skulle »utan tvifvel
förfela det åsyftade målet». »Ingenstädes», säger författaren, »har man ansett
sig kunna grunda lagstiftningen uteslutande härå.» Såsom slutomdöme
uttalas i betänkandet, »att lagstiftningen angående försäkringsväsendet bör,
åtminstone under för handen varande förhållanden, i hufvudsak grundas å
auktorisationssystemet, »en åsigt», tillägger författaren, »som blifvit godkänd
af alla de fackmän, med hvilka jag i detta ämne rådplägat». I hufvudsaklig
öfverensstämmelse med detta system, enligt hvilket, med bibehållande
af full offentlighet, »stadgar för hvarje särskild anstalt pröfvas
och godkännas af regeringen eller vederbörlig embetsmyndighet, som ej
mindre dervid meddelar de erforderliga bestämmelserna rörande hvarje
anstalts verksamhet, utan äfven, om sådant finnes nödigt, utöfvar uppsigt
öfver desammas efterlefnad», voro de af landshöfding Sjöcrona uppgjorda
författningsförslagen utarbetade.

Vid 1886 års riksdag vidtogos mått och steg för anordnandet af
försäkringskontroll, i det att af sagda Riksdag äskades och beviljades ett
anslag å sjette hufvudtitelns extra-ordinarie stat af 4,500 kronor för
anordnande inom civildepartementet af kontroll å försäkringsanstalterna, och
den 22 oktober samma år utfärdades kongl. kungörelserna »angående ord -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o. 13. 5

nande och tillsyn å inländska försäkringsanstalter» samt »angående vilkoren
för utländsk försäkringsanstalts rätt att här i riket drifva försäkringsrörelse».
Dessa kungörelser — angående hvilkas otillräcklighet och
ofullständighet, för så vidt afses ett slutligt ordnande af ifrågavarande tillsyn,
utskottet i hufvudsak är af samma åsigt som motionären — söka att
på våra försäkringsförhållanden i någon mån tillämpa publicitetssystemet.
Och i enlighet härmed hafva för alla år, från och med 1887 till och
med 1898, blifvit från kongl. civildepartementet utsända tabellariska redogörelser,
hvilka lemna eh öfverblick öfver det svenska försäkringsväsendets
utveckling och ståndpunkt.

Utskottet, som tagit del af nu omförmälda redogörelser, har dock
icke kunnat, undgå att lägga märke till vissa brister hos desamma: dels
saknas åtskilliga statistiska uppgifter, som skulle sätta allmänheten i
tillfälle att bättre än hittills bedöma de olika försäkringsanstalterna; dels
saknas äfven behöfliga detaljupplysningar rörande placeringen af de mycket
stora kapital, som inom försäkringsanstalterna finnas hopsparade; dels
påträffas uppenbara felaktigheter rörande de utländska, i Sverige opererande
bolagen, särskilt med afseende på öfverensstämmelse mellan uppgifterna
från på hvarandra följande år; dels slutligen utgöras samtliga
dessa redogörelser af nakna siffror utan någon belysande text. Dessa
brister sammanhänga i väsentlig mån med den ställning, som vederbörande
lära anse att inspektören öfver försäkringsanstalterna enligt nu
gällande bestämmelser intager.

Med anledning af hvad som sålunda anförts har utskottet kommit
till den öfvertygelsen, att principen för de nu gällande lagbestämmelserna
för försäkringsväsendet äfvensom den deröfver utöfvade kontrollen icke
innefatta nöjaktig trygghet vare sig för den enskilde försäkringstagaren
eller för försäkringsväsendet i dess helhet.

I likhet med motionären anser utskottet alltså, att för detta verksamhetsfält
förnyade lagstiftningsåtgärder äro af nöden. Ett ytterligare
stöd för denna sin åsigt finner utskottet uti ingressen till den åberopade
kongl. kungörelsen af den 22 oktober 1886, hvari en »fullständig lagstiftning
om försäkringsväsendet» uttryckligen ställes i utsigt. Visserligen
borde enligt samma ingress med en dylik fullständig lagstiftning anstå,
intill dess en allmän lag om svenska bolag hunne komma till stånd.
Utskottet anser emellertid för sin del, att en särskild lagstiftning för försäkringsväsendet,
hvilken ju borde innehålla bestämmelser icke endast för
de svenska, utan äfven för de utländska i Sverige opererande försäkringsBih.
till Riksd. Prof. 1895. 8 Samt. 2 Afd. 2 Band. 12 Käft. 2

6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 13.

anstalterna, ingalunda står i ett så nära förhållande till en lagstiftning
rörande bolag i allmänhet, att icke en speciel lagstiftning rörande försäkringsanstalterna
bör ju förr desto hellre, oberoende af de nu föreliggande
förslagen till bolagslagstiftning, tagas under öfvervägande. Särskildt
vill utskottet framhålla, att angelägenheten af åtgärders snara vidtagande
i förevarande afseende väsentligen bestyrkes af den snabbhet,
hvarmed under de senare åren antalet nya såväl in- som utländska försäkringsföretag
i vårt land tillvuxit.

Utskottet, som anser, att den trygghet, hvilken bör omgifva det svenska
försäkringsväsendet, säkrast vinnes genom en af Konung och Riksdag
gemensamt antagen lag, i likhet med hvad som skett rörande ett annat
närbeslägtadt område, nemligen sparbanksväsendet, får, med anledning af
hvad sålunda blifvit anfördt, hemställa,

att Andra Kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och snarast möjligt
för Riksdagen framlägga förslag till en försäkringslag,
innehållande fullständiga och fullt betryggande bestämmelser
rörande in- och utländska försäkringsanstalters
verksamhet i Sverige.

Stockholm den 22 mars 1895.

På utskottets vägnar:
EMIL HAMMARLUND.

STOCKHOLM, TRYCKT I CENTRAL-TRYCKKRIET, 189 6.