Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 1

Utlåtande 1893:Tfu14 Andra kammaren

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 1

N:o 4.

Ank. till Riksd. kansli don 27 febr 1893, kl. 12 midd.

Andra Kammarens första tillfälliga utslcotts utlåtande n:o 2, angående
vidtagande af anordningar för att bereda beväring
syngling ar kunskaper i rätt- och välskrifning samt i
räkning.

Uti en till utskottet öfverlemnad motion, n;o 184, har herr G- W.
Svensson i Rydaholm hemstält, »att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t. täcktes vidtaga sådan anordning, att
beväringsynglingar, som icke hafva nöjaktiga kunskaper i rätt- och välskrifning
samt räkning, måtte beredas tillfälle att minst 2 timmar dagligen
under den på exercisplatsen bestämda öfningstiden erhålla kostnadsfri
undervisning i nämnda ämnen».

Sedan motionären erinrat derom, att han vid 1890 års riksdag
afgaf en motion, n:o 109, i samma syfte som det i den nu föreliggande
samt anfört några till förmån för den motionen fälda yttranden af tillfälliga
utskottet n:o 1, till hvilket densamma hade remitterats, förklarar
han sig anse det vara öfverflödigt att, hvad motiveringen i öfrigt angår, i
sin nu föreliggande motion upprepa hvad lian anförde i sin första motion.
Men han tillåter sig emellertid nu särskildt betona, »att i synnerhet
under första årets vapenöfningar tillräcklig tid borde kunna anslås
till dylik undervisning åt de ynglingar, som deraf äro i behof,
utan att tiden för de militära öfningarna behöfde inskränkas».

Då motionären hänvisat till motiveringen för den af honom år
1890 väckta motionen, så anser sig utskottet ej blott böra tillmötesgå
Bih. till minut. Prat. 1803. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 4 Jliift. (N:o 4.)

2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

honom genom att redogöra för densamma, utan äfven derjemte framhålla,
hvad utskottet hade att unföra i frågan, samt frågans utgång vid
Riksdagen.

Motionärens motiv befunnos då vara följande: De kunskaper,

hvilka inhemtas i folkskolan, varda i de flesta fall snart glömda och
komma sålunda till föga nytta i det praktiska lifvet; det vore emellertid
en behjertansvärd sak att för ynglingar, till mera mogen ålder
komne, bereda tillfälle till förkofran i de ämnen, som äro mest behöfliga
för det praktiska lifvet, nemligen rätt- och välskrifning samt räkning.
Detta skulle kunna ske genom att under beväringsmötena anordna
undervisning i dessa ämnen för de värnpligtige, som deraf vore
i behof. Då under dessa möten 8 timmar dagligen lära användas till
de militära öfningarna, skulle, om 8 timmar användes till nattlig hvila,
återstå 8 timmar till måltider, borstning och putsning samt förströelser,
hvilka icke alltid vore af förädlande art och beskaffenhet. Af den
lediga tiden skulle det icke vara omöjligt att använda till exempel 2
timmar dagligen för ynglingens utbildning i ofvan nämnda ämnen.
Man finge visserligen icke vänta sig några särdeles lysande resultat af
en dylik anordning, men något kunde dock vinnas, och den största fördelen
blefve måhända den, att den ovilja, att icke säga förbittring, som
nu finnes emot den ökade beväringsexercisen, skulle i väsentlig mån
minskas. Några praktiska svårigheter dervid torde icke förefinnas, då
baracker eller kaserner numera blifvit uppförda å mötesplatserna, då
kostnaderna, sedan en första uppsats af materiel blifvit anskaffad, skulle
inskränka sig till en obetydlighet, och då beväringsynglingar, som antingen
aflagt mogenhetsexamen eller folkskolelärareexamen eller qvarstode
såsom lärjungar i de allmänna läroverkens högre klasser, skulle
kunna biträda befälet såsom lärare. Gifvetvis skulle de ynglingar, som
innehade nöjaktig färdighet i nämnda ämnen, kunna befrias från undervisning.

Utskottet erkände, att folkskolan ännu icke mägtat åstadkomma
det resultat, att hvarje ung man besitter en nöjaktig färdighet i rätt,-och välskrifning samt räkning, och kunde derför icke annat än instämma
i motionärens önskan, att tillfälle till förkofran härutinnan
måtte kunna beredas dem, som icke i skolan inhemtat tillräckliga kunskaper.
Den tanken föreföll också utskottet mycket tilltalande, att de
värnpligtiges tjenstgöring borde göras till en skola, der de skulle ej
blott sysselsättas med rent militära öfningar, utan äfven erhålla undervisning
i allmänt medborgerliga ämnen till gagn för deras framtida
verksamhet på livilket område som helst. För den händelse, att de

Andra Kammarem Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 3

värnpligtigcs öfningetid komme att väsentligen utsträckas utöfver den
nu bestämda tiden, syntes det utskottet otvifvelaktigt, att så komme
att blifva fallet. Men utskottet kunde icke förbise, att under dåvarande
förhållanden åtskilliga svårigheter mötte för en sådan anordning,
som motionären åsyftat. Dit hörde, att så mycken tid som möjligt
måste under den korta mötestiden egnas åt de militära öfningarna, att
man icke under en så kort tid kunde vänta särdeles stora resultat af
den ifrågavarande undervisningen, helst eleverna till största delen
komme att höra till de trögaste och minst läraktige, att lämpliga skollokaler
icke allestädes torde finnas, att uppsättningen af materiel och
de årliga kostnaderna torde kräfva ej alldeles obetydliga kostnader, och
det slutligen synes ovisst, om tillgång på dugliga lärarekrafter för ett
större antal elever kunde erhållas, då det jemförelsevis fåtaliga befälet
och underbefälet, som hade en mängd göromål att ombesörja mellan
exercistidema, endast till eu del kunde användas för undervisningen i
folkskoleämnen, och det ej torde kunna åläggas vissa värnpligtige att
tjenstgöra såsom lärare för de öfrige. Om och till hvilken utsträckning
det kunde låta sig göra att, oaktadt ofvanberörda svårigheter, anordna
en sådan undervisning, som motionären föreslagit, ansåg utskottet
icke kunna bedömas utan särskild utredning. Då emellertid en sådan
då icke kunde erhållas, syntes det utskottet icke lämpligt, att Riksdagen
gjorde någon framställning i ämnet hos Kongl. Maj:t, hvarför
utskottet hemstälde, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Då frågan förekom till behandling i Andra Kammaren, biföll kammaren
utan votering utskottets förslag. Och dermed var frågan för
den gången fallen.

Under en tid, då folkskoleundervisningen i vårt land är obligatorisk
och mer än 13 och en half millioner kronor årligen offras på vår
folkundervisning och då folkskolestadgan bestämdt föreskrifver en minimikurs,
före hvilkens inhemtande ingen tillerkännes rätt till afgångsbetyg
från folkskolan, må det med skäl sättas i fråga, om det kan
vara lämpligt att med ytterligare dryga utgifter vid exercisplatserna
anordna, så att säga, folkskoleundervisning.

Vid föreliggande motion framträder osökt den dubbelfrågan: Till
huru stor omfattning skall den afsedda undervisningen meddelas, och
huru många skola delaktiggöras af denna undervisning? På den första

4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

delen af denna fråga ger motionären intet svar; möjligen kan man af
lians uttalanden berättigas till den slutsatsen, att man skall meddela
denna undervisning i så stor omfattning man kan utan angifvet pensum.
Men med en sådan uppgift synes förslaget stå på allt för lös grund
för att kunna godkännas. På frågans andra del åter svarar motionären,
att man skall meddela denna undervisning åt beväringsynglingar, som
icke hafva nöjaktiga kunskaper i de föreslagna ämnena. Svaret är allt
för obestämdt och kan ge anledning till en hel del olika tolkningar.

Betraktar man de sammandrag af uppgifterna om de för första
gången vapenöfvade beväringsskyldiges förmåga i läsning och skrifning,
som finnas intagna i kongl. krigsvetenskapsakademiens handlingar, så
finner man, att år 1883 befunnos af 25,504 i skrifning pröfvade 7,781
eller 30,5 procent hafva god färdighet, 16,770 eller 65,7 procent ha någorlunda
färdighet och 953 eller 3,8 procent sakna färdighet. Af 29,329,
som år 1885 pröfvades, hade 9,694 eller 33,i procent god färdighet,
18,983 eller 64,7 procent någorlunda färdighet och 652 eller 2,2 procent
sakna färdighet. År 1890 åter hade af 23,331 pröfvade 9,460 eller
40,54 procent god färdighet, 13,617 eller 58,37 procent någorlunda färdighet
och 254 eller 1,09 procent sakna färdighet.

Skulle man nu med motionärens uttryck: »icke nöjaktiga kunskaper»
afse dem, som enligt kongl. krigsvetenskapsakademiens uppgifter sakna
färdighet i skrifning, så förefaller det utskottet, som att antalet vore så
obetydligt, att inga särskilda åtgärder i motionens syfte derför torde
böra påkallas, så mycket mindre som det af anförda uppgifter framgår,
att de okunniges antal på 8 år minskats från ar 1883 omkring 38 på
tusendel till icke fullt 11 på tusendet år 1890. Och det skall med all
visshet icke dröja länge, förr än den nu omhandlade kategorien alldeles
försvinner.

Sammanfaller åter motionärens uttryck: »icke nöjaktiga kunskaper»
med det af kongl. krigsvetenskapsakademien begagnade uttrycket: »någorlunda
öfvade», så framträder den åsyftade uppgiftens vidd. Val.är
det sant, att äfven inom denna grupp en minskning till ett bättre inträda
i det att år 1883 nära 66 procent och år 1885 nära 65 procent
tillhörde denna grupp, men år 1890 blott 58 procent, allt till förmån
för den grupp, som utgjordes af dem med god färdighet. Men siffran
58 är dock ganska respektabel. Skall nu denna siffra plus den, som
anger det antal, hvilket saknar öfning i skrifning, läggas till grund för
beräkningen, så få vi svar på den frågan: huru många skola delaktiggöras
af denna undervisning? I sådant fall blir antalet att börja med
öfver hälften af samtliga värnpligtige eller omkring 60 på 100. Om

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4. 5

man också år efter år har att vänta en sänkning uti denna siffra, så
är dock det antal, för hvilket undervisning i skrifning erfordras, så stort,
att denna undervisning icke lär kunna meddelas i barackerna, ej heller
i kasernerna, utan att särskilda lokaler måste anskaffas. Men kostnaderna
för dessa skollokalers med tillbörlig materiel anskaffande äro icke
på minsta vis antydda, än mindre beräknade uti föreliggande motion.
Frågan befinner sig sålunda för närvarande uti ifrågavarande punkt i
ett oubredt skick.

Då uppgifter, huru stor procent af beväringen besitter de olika
graderna af insikter i räkning, icke äro intagna uti kongl. krigsvetenskapsakademiens
handlingar, kan utskottet derom icke erhålla någon
bestämd upplysning, men anser sig dock kunna antaga, att förhållandet
i detta ämne icke är gynsammare än angående skrifningen. I alla fall
kan förhållandet i afseende å detta läroämne icke minska antalet af de
beväringsynglingar, som skulle komma att anses erfordra undervisning,
i fall motionen skulle bifallas.

Enär den undervisning, som motionären här förordar, afser beväringens
praktiska nytta för framtiden, så torde det nog också med skäl
kunna antagas, att äfven undervisning uti konsten att läsa väl innantill
samt uti förmågan att af det upplästa fatta innehållet borde hafva påyrkats.
Men någon sådan undervisning förutsätter icke motionären,
hvilket torde kunna betraktas som en inkonsekvens eller brist i motionen.

Utskottet håller före, att om undervisning i det syfte, motionen
afser, skulle införas vid våra exercisplatser, så borde hela beväringsstyrkan
vara underkastad skyldighet att deltaga i denna undervisning
och undervisningen bestridas af befälet. För de fall, då beväringsyngling
innehade så stora kunskaper och färdigheter, att han ej rimligtvis
borde undervisas tillsammans med de öfriga värnpligtige, kunde denne
nog af befälet beredas annan lämplig sysselsättning.

Under sådant förhållande, att beväringen vid fotfolket underkastas
en öfningstid af 8 timmar per dag och vid de beridna vapenslagen delvis
ända till 10 timmar om dagen utom den tid, som åtgår för ut- och
inryckningen, för borstning, putsning, spisning m. m., och vid det förhållandet,
att exercisen och den derunder såsom något oeftergifligt
fordrade ständiga lystringen i betydlig grad upptager beväringens tid
och påkallar hans krafter, synes det utskottet vara bra mycket begärdt,
att han skall åläggas ytterligare 2 timmars tvungen sysselsättning per
dag genom undervisning i bokliga ämnen.

6 Andra Kammarens Tillfälliya Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

Man kanske häremot skulle vilja invända, dels att ombyte är hvila
och dels att de 90 dagarne ge tillfälle till prutmån på de 8 å 10 timmames
militära öfningar. Men mot den första invändningen må anföras,
att erfarenheten visat, att ynglingen, ovan som han är vid exercis
och så spänd uppmärksamhet, ingenting hellre velat, då han hunnit
sin fristund, än att få hvila sig. Och skall man ega rätt att påföljande
dag påkalla hans oaflåtliga uppmärksamhet, får man icke pålägga honom
längre arbetstid. Mot den andra invändningen må erinras, att då
90 dagars öfningstid af alla fackmän med en mun förklarats vara det
minimum, som för beväringens tillbörliga öfning i militära färdigheter
erfordras, någon prutmån der icke torde vara att påräkna.

Af hvad sålunda här ofvan framhållits har utskottet tillräcklig anledning
att afstyrka den föreliggande motionen, hvars förslag utskottet
tror sig hafva visat vara allt för opraktiskt och för närvarande omöjligt
att utföra. Men då det utan tvifvel icke blott är önskligt, utan fastmer
nödvändigt, att man söker göra de militära öfningarna och vistelsen vid
öfningslägret så tilltalande som möjligt för beväringen, så förefaller det
utskottet, att åtminstone några tillfällen borde gifvas, då beväringen i
gemen kunde beredas, icke undervisning uti de tre i motionen bestämdt
angifva folkskoleämnena, men möjlighet att få åhöra till exempel föredrag,
som afsåge att bibringa honom insigt i allmänt medborgerliga
ämnen till gagn för hans samtida verksamhet på hvilket område som
helst. Härom har utskottet emellertid icke på grund af motionens innehåll
anledning att närmare uttala sig.

Utskottet får derför hemställa,

att motionen icke måtte föranleda till någon kammarens
åtgärd.

Stockholm den 24 februari 1893.

På utskottets vägnar:

G. F. ÖSTBERG.

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 4.

7

Reservation

af herrar E. Hammarlund, Fr. Berg och E. Norman, hvilka ansett, att
utskottets yttrande och förslag bort hafva följande lydelse:

»Då af inhemtade upplysningar framgår, att de ifrågavarande beväringsmännen
skulle blifva allt för öfveransträngda, om till de rent
militära öfningarna skulle läggas minst två timmars daglig undervisning
i rätt- och välskrifning samt räkning, och att dessutom på flera
vapenöfningsplatser saknas lokaler, som för en dylik undervisning kunna
anses vara fullt användbara, torde en sådan anhållan som den af motionären
föreslagna icke vara lämplig. Dermed synes dock ej ådagalagdt,
att icke Kongl. Maj:t skulle kunna vidtaga några som helst åtgärder
i motionens syfte. Vid åtskilliga vapenöfningsplatser lära de
lokala hindren icke vara alldeles oöfvervinneliga, och hvad den dagliga
undervisningstiden beträffar, torde den kunna ej oväsentligt minskas,
utan att undervisningen derför behöfver blifva resultatlös. Helst skulle
utskottet sett, att motionärens förslag, hvad undervisningens omfång
angår, varit något mindre begränsad och utom de af honom nämnda
ämnena omfattat äfven sådana som läsning och de enklaste grunderna
af fältmätning. Men då utskottet saknar befogenhet att i detta afseende
gå utöfver hvad i motionen begärts, och då — i fall en skrifvelse
i ämnet aflåtes — Kongl. Maj:t helt visst skall pröfva frågan i hela
dess vidd och sålunda äfven taga i öfvervägande, huruvida andra ämnen
än de af motionären ifrågasatta må anses lämpliga, inskränker sig
utskottet till den hemställan,

att kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen
i skrifvelse anhåller, det Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida icke sådan anordning
kan vidtagas, att beväringsmän, som sakna nöjaktiga
kunskaper i rätt- och välskrifning samt räkning, må
under vapenöfningstiden erhålla undervisning i nämnda
ämnen.»