Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande, N:o 18 (Utlåtande 1893:Tfu118 Andra kammaren tfu1)

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N;o 1) Utlåtande, N:o 18.

\r i.”_,:. ;o’j ;; ,<gu ; • r . i,, ! ■ oi>0 ;fif

1>''''> -: ib. ni ■■.: ''■■■'' tji ;■>!■, iij / '' ■ i nitiskt: jhli jubel Ila

N:o 18.

Ank. till Riksd. kansli den 27 mars 1893, kl. 1 e. m.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande n:o 5,
i anledning af väckt motion om latinskrifning ens upphörande
vid de allmänna läroverken.

I en till utskottet hänvisad motion, n:o 153, har herr P. Waldenström
föreslagit, »att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t hemställa,
att latinskrifningen vid de allmänna läroverken samt i sammanhang
dermed det latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen må
så snart som möjligt afskaffas».

Till stöd för detta förslag har motionären anfört: att Kongl. Maj:t
vid flera tillfällen förklarat sig vara sinnad att borttaga det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen; att latinskrifningen vid våra läroverk
numera på långt när icke har samma betydelse, som den hade, då
inga andra öfversättningar från svenska till främmande språk förekommo;
att den tid och det arbete, som den tager i anspråk, skulle med mycket
större gagn för lärjungarna kunna egnas åt öfversättningar från modersmålet
till något lefvande språk; samt att, oberoende af den mera genomgripande
förändring af latinets ställning i allmänhet såväl i skolan som
vid universitetet, hvilken vore af behofvet påkallad, men hvars fullständiga
genomförande måhända icke kunde ske så snart, skrifningen af latin
kunde upphöra när som helst utan att vålla några rubbningar i undervisningsplanen
för öfrigt.

Bih. till Riksd. Prof. 1893. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Raft. (N:o 18). 1

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

Beträffande det af såväl Kongl. Maj:t som Riksdagen vid åtskilliga
tillfällen ifrågasatta utbytandet af det latinska öfversättningsprofvet i
mogenhetsexamen mot en skriftlig öfversättning från latin till svenska
utlåter sig motionären på följande sätt: »Att utbyta det latinska öfversättningsprofvet
mot en öfversättning från latinet till modersmålet har af
Kongl. Maj:t blifvit ifrågasatt i de propositioner, der det varit tal om
denna sak. Ett sådant utbyte vore dock alldeles ändamålslöst. Till prof
på lärjungarnes kunskap i latinet är det muntliga öfversättningsprofvet
tillfyllestgörande, och för utrönande af deras förmåga att behandla modersmålet
torde intet annat skriftligt prof böra fordras än det nu vanliga.
Huru för öfrigt de svenska skriföfningarna böra anordnas vid undervisningen,
det må lemnas åt rektor och vederbörande lärare att bestämma.
De kunna utan tvifvel delvis lämpligen ske i form af öfversättningar
från ett främmande språk, det må nu vara latin eller tyska, franska eller
engelska.»

För att vinna en utgångspunkt för den förevarande frågans bedömande,
finner utskottet lämpligt att taga en hastig öfverblick af samma
frågas föregående behandling af Kongl. Maj:t och Riksdagen under de
två genaste årtiondena.

Redan år 1878 anhöll Riksdagen i underdånig skrifvelse af den 24
maj, att Kongl. Maj:t täcktes taga i nådigt öfvervägande, huruvida icke
fordringarna i afgångsexamen vid rikets elementarläroverk kunde ändras
på det sätt, att öfversättningsprofvet från svenska till latin utbyttes mot
en öfversättning från latin till svenska. Af en sådan förändring förväntade
sig Riksdagen, »att den borde, under förutsättning att den förelagda
uppgiften ej gjordes för svår, lända till fördel både för latinstudiet och
undervisningen i modersmålet». Till svar på denna Riksdagens anhållan
utfärdade Kongl. Maj:t den 6 juni 1873 nådig skrifvelse till eforalstyrelserna
i riket angående förändrad undervisningsplan för de tre lägsta klasserna
af rikets elementarläroverk. Den väsentligaste förändring, som derigenom
infördes, bestod deri, att latinets inträde i undervisningen framflyttades
från 2:a klassen till den De. Den sålunda inledda reformen
fullföljdes, ehuru efter delvis förändrade grunder, genom 1878 års läroverksstadga,
hvilken ännu är gällande. I latinskrifningen medförde denna
stadga ingen annan inskränkning än den, som betingades af latinets framflyttning
till ett högre stadium, så att antalet årsafdelningar, i hvilka det

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o T) Utlåtande N:o 18. 3

skulle åligga lärjungarna att skrifva ett latinskt hemtema hvarje vecka,
minskades från 6 till 4. De sålunda vidtagna förändringarna tillfredsstälde
emellertid hvarken allmänheten eller Riksdagen. Inom den senare
upprepades under de följande åren allt bestämdare yrkandena på en genomgripande
reform i undervisningsväsendet, särskildt i syfte af inskränkningar
i latinets studium. År 1882 uppdrog Kongl. Maj:t åt en komité
att undersöka organisationen af de allmänna läroverken samt afgifva de
yttranden och förslag, hvartill undersökningen kunde föranleda. Denna
komité afgaf sitt betänkande 1884. På grundvalen af den omfattande
utredning, som nu blifvit verkstäld, och delvis med anslutning till de af
komitén uttalade åsigterna, aflat Kongl. Maj:t till 1887 års Riksdag nådig
proposition angående ändrade bestämmelser med afseende på de allmänna
läroverken. Till det vid denna proposition fogade statsrådsprotokollet af
den 14 februari anförde dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet,
bland annat, att han i likhet med komitén ansåg, att de skriftliga arbetena,
särskildt latinskrifningen i de högsta afdelningarna, kunde något
inskränkas utan fara för studiernas grundlighet. Det ifrågasatta utbytandet
af det latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen mot en öfversättning
från latin till svenska vore deremot en fråga, som icke borde
afgöras, förrän i saken erfarne skolman fått tillfälle att derom yttra sina
åsigter. Till följd af Riksdagens upplösning kom emellertid frågan icke
till vidare behandling för denna gång.

Förnyad framställning i ämnet afläts af Kongl. Maj:t till 1890 års
Riksdag. Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet förklarade, att
han ansåg det nödigt att för de högre klasserna vidtaga någon åtgärd,

som kunde vara egnad att minska trycket af ett stundom allt för drygt

dagsarbete, och att, då han funnit detta tryck i väsentlig mån vara beroende
på mängden och någon gång äfven på längden af de s. k. hemskrif ningarna

af temata och uppgifter, det just vore på detta håll, man verksammast
kunde och borde bereda lärjungarne eu nödig lättnad. Med
anslutning till denna åsigt beslöt Andra Kammaren med 113 röster mot
86 att såsom vilkor för genomförande af den af Kongl. Maj:t föreslagna
regleringen af lärarnas vid de allmänna läroverken löner fordra, bland
annat, att det föreskrifna öfversättningsprofvet från svenska till latin
skulle utbytas mot en öfversättning från latin till svenska. Första Kammaren
afslog deremot med 63 röster mot 46 yrkandet att göra den ifrågasatta
förändringen till vilkor för löneregleringen, men antog för sin del
ett framstäldt sainmanjemkningsförslag, enligt hvilket Riksdagen skulle

Andra Kammarens Tillfälliga TJtskotts (N:o T) Utlåtande N:o 18.

bifalla löneregleringen tunder uttalande af den vissa tillförsigt, att Kongl.
Maj:t, i öfverensstämmelse med chefens för ecklesiastikdepartementet i yttrande
till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 framstälda åsigt, måtte
borttaga det latinska öfversättningsprofvet. Då Andra Kammaren icke
biträdde detta beslut, hade frågan för denna gång förfallit. Beträffande
lämpligheten af det latinska öfversättningsprofvets borttagande hade emellertid
enighet uppnåtts mellan Kongl. Maj:t och Riksdagen.

Då Kongl. Maj:t för 1892 års Riksdag åter framlade förslag till reglering
af lärarnes löner, upptogs ånyo frågan om latinskrifningens upphörande.
I anförande till statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden den
13 januari 1892 anmälde dåvarande departementschefen, att en af Kongl.
Maj:t för ändamålet tillsatt komité den 13 januari 1891 afgifvit förslag
till ny stadga för rikets allmänna läroverk, utarbetad i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de grunder för undervisningens ordnande, som af
den föregående departementschefen anförts till statsrådsprotokollet den 7
februari 1890. Till dessa grunder hörde bland andra, att hemarbetet
skulle inskränkas, i synnerhet derigenom att de skriftliga arbetena
dels minskades, dels förlädes till lärorummet, och att i mogenhetspröfningen
i stället för skriftlig öfversättning till latin skulle införas sådan
öfversättning från latin. Vidare anförde departementschefen, att han funnit,
att den omförmälda komitén i det hela på ett tillfredsställande sätt
löst sin uppgift och att antagandet af dess förslag till stadga för rikets
allmänna läroverk i flera afseenden skulle medföra väsentliga fördelar för
vårt undervisningsväsende, hvarför han vore beredd att för Kongl. Maj:t
framlägga nämnda förslag till fastställelse med de mindre väsentliga
ändringar, som af vederbörande myndigheters anmärkningar deremot kunde
föranledas. Dock ansåg han billigheten kräfva, med hänsyn till den
ökade tjenstgöringstid, som, derest förslaget blefve faststäldt, skulle komma
att kräfvas af lärarne, att samtidigt den så länge uppskjutna löneförbättringen
måtte komma dem till godo. Vid ärendets behandling af Riksdagen
stannade dess båda kamrar äfven nu vid olika beslut, i det Andra
Kammaren utan votering beslöt att bevilja den föreslagna löneförbättringen
endast med vilkor, bland andra, att det latinska öfversättningsprofvet
i mogenhetsexamen borttoges; hvaremot Första Kammaren med
88 röster mot 31 biföll förslaget om löneförbättring utan att dervid
fästa de af medkammaren uppstälda vilkoren. Genom kamrarnas skiljaktiga
beslut hade således frågan om förändrad organisation af läroverken
och löneförbättring åt lärarne återigen förfallit. Rörande särskildt lämp -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

ligheten af att borttaga det latinska öfversättningsprofvet rådde emellertid
icke heller nu någon meningsskiljaktighet, hvadan herr ecklesiastikministern
kunde i båda kamrarne förklara, att han betraktade detta såsom
»en afgjord sak».

Af denna redogörelse torde framgå, att motionären för sitt förslag
om afskaffande af det latinska öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen
har stödet af trenne Riksdagars beslut och tre efter hvarandra följande
ecklesiastikministrars sammanstämmande uttalanden. Vid sådant förhållande
anser utskottet obehöfligt att anföra ytterligare skäl för ett tillstyrkande
af motionen i denna del och öfvergår till en granskning
af motionens innehåll för öfrigt.

Att ändamålet med det latinska språkets studium vid de allmänna
läroverken numera icke kan vara att bibringa lärjungarne färdighet att
tala och skrifva detta språk, lärer väl af ingen bestridas. Det har varit
en tid, då en sådan färdighet egde stor praktisk betydelse till följd af
det förhållandet, att latinet då spelade ungefär samma roll inom den vetenskapliga
verlden och diplomatien som franskan i våra dagar. Den
tiden är länge sedan förbi. Att det oaktadt vid undervisningen i ett
läroämne, som fått sig mera tid tillmätt än något annat, bibehålla en
metod, som uppkommit och utvecklats under helt andra tidsförhållanden
än de nuvarande, torde hvarken af praktiska eller rent pedagogiska hänsyn
kunna anses berättigadt. För att härom bilda sig ett säkert omdöme, är
det af synnerlig vigt att noga bestämma och fasthålla det ändamål, som
med den ifrågavarande undervisningen åsyftas. I sitt förberörda anförande
till statsrådsprotokollet den 7 februari 1890 uttalade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Wennerberg, såsom sin
åsigt, att hufvuduppgiften för latinets studium bör vara att lära lärjungarne
att »läsa, d. v. s. öfversätta och fatta innehållet af de på latinska
språket författade verk» för att dymedels vinna hvad som måste anses
vara hujvwdändamålet med undervisningen i latin, nemligen att bibringa
lärjungarne »en inblick i den romerska forntidens storartade lif och egendomliga
åskådningssätt», hvilket åter enligt hans förmenande kraftigt
skulle bidraga till att »lifva, lyfta och stärka ynglingasinnet». Inför en
sådan från kompetent håll uttalad åsigt, hvars rigtighet ingen sakkunnig
torde vilja jäfva, kan utskottet icke undgå att instämma med motionären,
då han påstår, att »latinskrifningen nu på långt när icke har samma be -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

lydelse, som den hade, då inga andra öfversättningar från svenska till
främmande språk förekommo vid våra läroverk». Jemte den nyssnämnda
hufvuduppgiften för latinets studium har man sedan gammalt tillagt detta
studium ett synnerligen högt värde såsom medel att utveckla och skärpa
tankeförmågan; men för att vinna största möjliga utbyte af denna latinets
s. k. formelt bildande kraft, har det ansetts behöflig! att ofta anställa
muntliga och skriftliga öfningar i öfversättning från svenska till latin.
Utan att förneka eller underskatta värdet af dylika öfningar, vågar utskottet
i likhet med motionären vara af den mening, att desamma numera,
då det behof, man med dem afsett att fylla, med vida större behållning
för det praktiska lifvet kan tillgodoses genom undervisningen i
de främmande lefvande språken, kunna, om icke helt och hållet undvaras,
likväl i väsentlig mån inskränkas. Tydligen gör sig motionären skyldig
till någon öfverdrift, då han säger, att »latinskrifningen borde helt och
hållet borttagas från undervisningsplanen». Ofverdriften torde dock ligga
mera i uttrycket än i tanken. Förmodligen har motionären endast afsett
den latinskrifning, som enligt undervisningsplanen skall af lärjungarne
utföras i hemmet eller på tid utom lärotimmarne; och med denna begränsning
anser utskottet sig böra biträda motionärens förslag. Utskottet
håller nemligen före, att, då latinet fått sig rikligare tid tillmätt än något
annat af skolans läroämnen, nemligen 8 timmar i veckan under 6 år,
den latinskrifning, som enligt naturen af all språkundervisning måste ega
rum för inlärandet af de allmännaste och vigtigaste reglerna i språkläran,
bör kunna förläggas till de åt %mnet anslagna lärotimmarne, utan att undervisningen
i ämnet för öfrigt deraf lider något men.

Fördelarne af de förändrade anordningar, motionären föreslagit, synas
utskottet väl värda att beakta. I främsta rummet skulle, enligt utskottets
förmenande, latinstudiet sjelft, betraktadt hufvudsakligen såsom ett studium
af latinsk litteratur, derigenom komma att intaga en vida bättre
ställning än under nuvarande förhållanden. Den oproportionerligt dryga
tid och det myckna arbete, som nu, med det latinska öfversättningsprofvet
ständigt i sigte, användas till ett i och för sig ofruktbart inlärande af
gramrnatiska detaljer, konstruktioner och mer eller mindre ovanliga uttryckssätt,
skulle i stället mera odeladt kunna egnas åt ett både mera
omfattande och mera inträngande studium af den klassiska litteraturen.
Betydligt större pensa skulle hinna genomgås, lärjungarnes intresse för
innehållet i de lästa författarne skulle kunna hållas vaket och deras förmåga
att rätt uppfatta och tillgodogöra sig detta innehåll behörigen upp -

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18. 7

öfvas. Korteligen, undervisningen skulle i vida högre grad än som med
det nu gängse, ensidigt formalistiska behandlingssättet af hela läsestoffet
är möjligt, fylla sin första och vigtigaste uppgift, sådan denna i det föregående
blifvit angifven.

Att den ifrågasatta förändringen skulle medföra en välbehöflig lättnad
i lärjungarnes icke sällan allt för dryga hemarbete, vore en fördel,
som icke heller må förbises. Utskottet ser sig icke i stånd att meddela
några bestämda uppgifter om den tid, som för lärjungar med medelmåttiga
anlag i allmänhet åtgår för utarbetandet af deras latinska hemtemata.
Från såväl lärare som lärjungar vid åtskilliga läroverk inheintade
uppgifter gifva dock vid handen, att denna tid icke bör anslås till mindre
än B timmar i veckan i 6:e klassen och till 2 i den 7:e. Om hälften af
denna tid finge af lärjungarne användas till hvila och förströelse, skulle
återstoden vara tillräcklig att i afsevärd mån stärka ett par andra läroämnens
ställning, hvilka för närvarande vore allt för mycket tillbakasätta.
Utskottet syftar härmed på franska språket och matematiken. Intet af
de främmande lefvande språken, som läsas i våra läroverk, synes i högre
grad lämpadt att intaga latinets plats såsom medel för bibringande af
formel bildning än dess dotterspråk franskan. I afseende på formernas
rikedom och omvexling nästan jemförlig med latinet, är den detsamma vida
öfverlägsen i fråga om framställningssättets enkelhet, klarhet och genomskinlighet.
Om genom latinskrifningens upphörande lärjungarne finge tillfälle
att något mer än hittills öfva sig i skriftlig öfversättning från
svenska till franska, skulle säkerligen lärjungarnes »formella bildning»
blifva lika god som genom de latinska skriföfningarne, och lärjungarne
derjemte vinna ökad färdighet i franska språkets praktiska användning,
en färdighet, som för många af dem kunde blifva af stort värde för deras
framtida verksamhet. Mellan franskan och latinet råder emellertid för
närvarande så stor olikhet i afseende på det för hvartdera språket bestämda
måttet af skriftliga öfningar, att en lärjunge, som på normal tid
genomgått ett högre allmänt läroverk, fått skrifva icke mindre än 132
latinska hemtemata, men endast 38 dylika på franska. Matematiken har
förut hört till de ämnen, i hvilka skriftligt prof för afgångsexamen fordrades
äfven på latinlinien. Genom 1878 års läroverksstadga afskaffades
detta prof. Härom har den stora läroverkskomitén af år 1882 yttrat följande:
»Det matematiska skrifprofvets borttagande har haft till följd, att
matematikens studium, som under 1860- och 1870-talen börjat höja sig
till en ganska tillfredsställande ståndpunkt, hastigt sjunkit tillbaka, så att

8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18.

ämnets ställning numera knappast skulle blifva sämre, om det rent af
uteslötes äfven ur den muntliga examen.» Behofvet af det matematiska
skrifprofvets återinförande i mogenhetsexamen har också blifvit så allmänt
erkändt, att 1891 års komité i sitt förslag till läroverksstadga upptagit
det bland fordringarna i afgångsexamen på latinlinien B.

Af det senast sagda framgår, att utskottet finner det synnerligen
önskvärdt, att om de skriftliga hemarbetena i latin afskaffas, en del af
den tid, som derigenom vinnes, måtte af lärjungarne få användas till
skriftliga öfningar i franska språket och i matematik.

Det tillämnade utbytandet af det latinska öfversättningsprofvet i
mogenhetsexamen mot en skriftlig öfversättning från latin till svenska,
anser motionären »alldeles ändamålslöst». De skäl, han anfört för denna
sin åsigt och hvilka äro i det föregående angifna, hafva visserligen synts
utskottet ganska beaktansvärda. Utskottet, som redan uttalat sin mening
om hvilka slags öfningar i främsta rummet borde ifrågakomma att aflösa
de skriftliga hemarbetena i latin, i fall dessa komma att upphöra, tilltror
sig emellertid icke att om det ifrågavarande utbytet göra något bestämdt
uttalande, och detta så mycket mindre, som utskottet inhemtat, att delade
meningar äro rådande om denna fråga bland läroverkens lärare. Utskottet
hyser dessutom den förvissning, att Kongl. Maj:t skall vid en eventuel
åtgärd i motionens syfte åt frågan i sin helhet egna den ytterligare
utredning och pröfning, som af omständigheterna må vara påkallade.

I sitt ofvan åberopade yttrande till statsrådsprotokollet den 13 januari
1892 anförde nuvarande chefen för kong], ecklesiastikdepartementet
såsom hinder för de då tilltänkta skolreformernas genomförande, att desamma
icke utan orättvisa mot lärarne kunde bringas till stånd utan i
sammanhang med den länge såsom behöflig och billig ansedda löneregleringen.
Detta skäl till reformernas uppskjutande, hvilket utan tvifvel
egde sin giltighet, då det bland annat var fråga om läsårets förlängning,
synes icke böra utgöra hinder för genomförandet af den mindre omfattande
förändring, hvarom nu är fråga. Det enda, som härför erfordras,
är vidtagandet af några smärre, lätt verkstälda ändringar i undervisningsplanen
för latinlinien och i gällande afgångsstadga. Utskottet instämmer
derför i motionärens uttalande, att de åsyftade anordningarne kunna vidtagas
utan att vålla några rubbningar i undervisningsplanen för öfrigt,
och i hans önskan att de snarast möjligt måtte komma till stånd.

På grund af hvad nu blifvit anfördt, får utskottet i anledning af
herr Waldenströms motion hemställa,

Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 1) Utlåtande N:o 18. 9

att kammaren må för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse anhåller, att Kongl. Maj:t täcktes
med afseende på undervisningen vid de allmänna läroverken
vidtaga sådana anordningar, att latinskrifning
icke må åläggas lärjungarne på annan tid än de åt
undervisningen i latin anslagna lärotimmarne, och att
i sammanhang dermed det skriftliga öfversättningsprofvet
från svenska till latin i mogenhetsexamen må
bortfalla.

Stockholm den 24 mars 1893.

På utskottets vägnar:

G. F. OSTBERG.

Reservationer:

af herr Östberg, som anfört:

»Då jag visserligen biträdt utskottets mening, att det nuvarande latinska
öfversättningsprofvet i mogenhetsexamen bör upphöra, oberoende af
andra läroverksreformer, men deremot ej tilltrott mig att uttala något
bestämdt omdöme angående den för latinska språket ändamålsenligaste
undervisningsmetoden inom de allmänna läroverken, så har jag ansett,
att utskottet bort inskränka sig till att hemställa,

att kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att det
skriftliga öfversättningsprofvet från svenska till latin
i mogenhetsexamen måtte afskaffas»;

samt af herr J. Persson i afseende å vissa delar af motiveringen.

Bih. till Riksd. Prof. 189.3. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 16 Höft.